Överlevarna

Staffan Lamm, född 1937, berättar: Morfar, Martin Lamm, var periodvis sömnlös och brukade stå och titta ut. När tyskarna hade ockuperat Danmark och Norge 1940 stod han i lägenheten och tittade med kikare om tyskarna var på väg in. Till slut fick han en panikattack och rusade ner på centralen och sprang omkring där och skulle hitta någonstans att åka. Till slut köpte han en biljett till Uppsala, där hans barndomshem låg. Han var helt ifrån sig. Till slut lyckades en vän få honom att lugna ner sig. När kriget var slut och allt återgick till det vanliga, var han fortfarande orolig och stod vid fönstret och tittade. 1949 fick han underliga idéer om att utklädda personer dök upp i smyg och tog judar till koncentrationslägren. Det gick godsvagnar nere på skeppsbron då och han var rädd att det var judar som åkte i väg. Han hade väldigt kraftiga vanföreställningar. Min mormor var helt slutkörd av att ta hand om honom och en natt övernattade hon hos goda vänner på Skeppsbron. Då blev han ännu vildare och trodde att hon hade fraktats i väg. Mamma fick komma och lugna honom. Han hotade henne med en kökskniv, så att hon blev tvungen att ringa till Långbro. De kom och hämtade honom. Och då blev det nästan som han hade fruktat; det kom folk och band fast honom och bar ner honom. Efter ett par veckor fick han komma hem och levde nästan ett år till. 1950 gick han ut framför spårvagnen på Skeppsbron och blev överkörd. - Hur påverkade den här händelsen dig, du var tolv år gammal? - Jag var rädd att jag också var tokig. Foto: Ingela Håkansson Lamm Inspelat på Judiska Hemmet, Stockholm.

Sven Aschberg. Sven, som fyllt 93 år, är en charmerande och intressant person, som ogärna talar om det personliga. Svens pappa, bankiren och socialisten Olof Aschberg, stod i främsta ledet bland de svenska judarna för talrika, antisemitiska attacker, under början av 1900-talet och framåt. Under Andra världskriget flydde familjen från Frankrike till USA. Där blev även Sven utsatt för antisemitiska kommentarer, från en del skolkamrater. Men de erfarenheterna avstod Sven att prata om under vårt samtal.

?Happy Days? with Totta Näslund. By: Peter le Marc. Translation: Irving Albert. Recorded 2005. From the TV-documentary "My mother was killed by a suicide bomber" "https://www.youtube.com/watch?v=6L_fDNsekxg&t=61s From the TV-documentary "Totta" https://www.youtube.com/watch?v=nnxsiFbnq6c&t=2s

- Mitt första minne är att min mormor tar mig och kastar in mig i en port. Jag var så lycklig och glad för jag hade en fin, röd kappa, med vit kaninkrage. Och sen tog de henne, säger Danuta Holgersson. Inspelat den 26 juli 2022. Foto: Cato Lein.

- Jag försökte fråga honom några gånger om kriget, men han ville aldrig prata om kriget, aldrig någonsin. Jag gjorde ett val: att inte utsätta honom för det här. Han kunde inte konfronteras med kriget, säger Eva Grossman. Foto: Cato Lein

- Jag var ute på Glämsta när pappa körde ihjäl sig. Brorsan och jag stannade perioden ut. Jag var nio år. När vi kom tillbaka till stan, tåget rullade in på Östra Station, så stod mamma där i svarta kläder. De fick hon ta av sig. Det kändes inte bra, säger Jonny Seidel. Foto: Cato Lein

- Jag tror man övertolkar föräldrarnas genomgångna krigserfarenheter. Det är många människor som har det svårt och lämnar efter sig ett trasigt liv till sina barn. Jag vet inte hur mycket som beror på att mina föräldrar var i koncentrationsläger eller att andras föräldrar var alkoholister, säger Richard Harlid. Foto: Cato Lein

- Först när jag är i de tidiga tonåren får jag veta att Wanda inte är min riktiga mormor. Vi sitter i baksätet i en bil, mina två systrar och jag. Vi är på väg till mormor. Då vänder sig mamma om i bilen och säger lite argt till oss: ?Det är inte eran mormor!? - Hur reagerade du? - Det kom som en chock. Jag och mina systrar bestämde att vi aldrig någonsin skulle avslöja det här för Wanda, säger Yvonne Majlöv. Foto: Cato Lein

- He was yelling at my mother. I don´t know why. He was a frustrated fucking asshole. - You´re father? - Yeah. So for the first time I confronted him, I was 15. I told him to never speak to her like that. again And he saw that I could kill him, says Stephen Rapport. Photo: Cato Lein

# 82 ? Andra generationen - Min mamma berättade att de hamnade hos Joint, en judisk hjälporganisation och där registrerades de och kunde duscha med varmvatten för första gången på flera månader. De fick nya kläder. När hon duschat klart och skulle gå och klä om sig gick hon i en lång korridor. Hon såg en kvinna närma sig i korridoren. Kvinnan var som ett levande skelett, kroppen var täckt av fläcktyfus, skinnet bara hängde. Hon hade inget hår. Ögonen var insjunkna och febriga. Kvinnan kom allt närmare mamma. Plötsligt upptäckte mamma en spricka genom hela kroppen. Då förstod hon att hon såg sig själv i spegeln, säger Janos Back. Foto: Cato Lein

- När du som barn märker att farsan blir deppig och tillbakadragen och tystnar, vad gör du då? - Vad ska jag göra åt det som barn? Min strategi blir tyvärr att också vara tyst, att ha koll på honom. Jag blir väldigt uppmärksam och fokuserar på ?vad är det som händer nu?. Jag trängde undan mig själv och mina egna behov. Strålkastaren hamnar väldigt mycket på honom, säger Jacob Hahr Lewita. Foto: Cato Lein

- Hur var din relation till dina föräldrar? - Den var bra. Jag kan inte påstå att den var kärleksfull, men de var väldigt måna om mig, materiellt och praktiskt, säger Mauritz Pergament. Foto: Cato Lein

- En gång var vi på Treblinka. Där dog min farmor. Plötsligt lät det som att någon pratade till mig, säger Pola Kudrén. - Vem var det? - Det var min mormors röst. - Vad sa hon? ?Wir zind do?, det är jiddisch och betyder ?vi är här?. Och det var hon ju. Foto: Cato Lein

- Mammas första barn dog i förlossningen, det var en flicka. Hon fick ingen grav. Det är lite märkligt, säger Fred Kudrén. - Min pappa hade en bror som dog vid två års ålder år 1900. Han har en grav på Norra begravningsplatsen. Jag och vår äldsta son har grävt fram den graven, bokstavligt talat. Vi hittade ett gravnummer och ett avbrott i numreringarna. Då sluter man sig till att under den här gräsmattan måste det finnas gravar. 10 centimeter under markytan låg ett antal barngravar, bland annat min farbrors. Han hade en liggande gravsten, 15x15 cm med en David-stjärna på, men inget gravnummer och inget namn. Foto: Cato Lein

- Jag räknar mig inte som andra generationens överlevare. Jag är barn till överlevare, säger Andrej Litwin. - Du kallar inte dig själv för andra generationen? - Nej, egentligen inte. Det är ingenting som jag råkat ut för. Jag har råkat ut för kommunismens ?välsignelser?. Foto: Cato Lein Foto: Cato Lein

- Jag vill säga någonting som kanske är lite privat, men jag säger det ändå för det var en stor sak. Min mamma var väldigt orolig. Jag blev sjuk 1988, 35 år gammal, då blev mamma extra orolig för mig. Om jag inte svarade glatt när hon ringde blev det katastrof. Då kunde hon ringa många gånger och fråga ?hur känner du nu?? Jag hade tillräckligt med mina egna problem. De var som en tyngd på mina axlar, jag skulle vara glad och lugna henne, säger Haviva Eilenberg. Foto: Bernt Hermele

- Min mamma var en väldigt nervös människa. Hennes pappa hade blivit mördad i Shoan. Hon svalt och överlevde på potatisskal. När jag växte upp kunde jag inte äta hemma, för mamma var så nervös hela tiden. Hon gav mig smörgåsar att ta med till skolan, men jag slängde de i soporna. Jag kunde inte äta för jag var så nervös, säger Shoshana Löwy Milawski. Foto: Bernt Hermele

- Förintelsen följer mig hela tiden, som ett moln ovanför mitt huvud. Det finns över allt. Det går inte bli av med. Har man vuxit upp med Holocaust så hänger det med hela livet, som en arm eller ett ben, säger Frida Brener. Foto: Bernt Hermele

- Jag var van att få stryk av farsan. Det hände så gott som dagligen. Om jag åt soppa och sörplade kunde det komma en örfil. Det hände till och med när vi hade främmande. Han tog fram remmen och drog in mig i ett rum, säger Baruch Grauman.

- Saknar du dina föräldrar? (Paus) - Jag har väl egentligen mer saknat de föräldrar jag hade behövt, men inte hade, säger Victoria Hoff. Foto: Cato Lein

- När jag var 14 år fick jag inte vara kvar i skolan. Jag skulle formas till att bli en hustru. Då fattar jag ett beslut: jag kan inte vara kvar i det romska livet. Under två år bodde jag på 22 olika fosterhem, ett kollektiv för flickor och på barnpsyk. I två år var det jätterörigt, säger Jeanette Olsson. Foto: Cato Lein

- Mamma hade förväntningar på mig att jag skulle bli akademiker. - Levde du upp till mammas förväntningar? - Nej, jag ville bli sjuksköterska, men det avrådde mamma ifrån. Det var inte tillräckligt fint. - Du blev undersköterska. Vad tyckte mamma om det? - Mamma tyckte väl inte riktigt att jag dög. Det kunde jag känna. Min bror blev akademiker. Foto: Cato Lein

- Mamma hade med sig sin moster i koncentrationslägret, som tog hand om henne. Hon sa hela tiden till mamma: ?Du förstår väl att jag kan inte komma hem och så är inte du med. Jag tar hand om dig." - Det sista hon gjorde var att hon gav morsan sina skor, sen dog hon, säger Peter Levin. (Tystnad) - Tungt. - Ja, jävligt tungt. Foto: Cato Lein

- Mamma hade nästan ingen kvar. Ibland sa hon på jiddisch: Varför tog du mina syskon? Varför tog du inte mig med? Det kan också ha varit ett sätt att såra den man är ledsen på just i ögonblicket, säger Anita Tesler. - Vem kan det ha varit? - Det kan ha varit jag. Jag vet att jag stod i hallen en gång när hon sa det. - Hur gammal är du då? - Fjorton, femton år. - Och vad tänker du? - Vid det laget har jag stängt igen. Foto: Cato Lein

- 1956 kom ett brev. Det visade sig att min mamma hade en syster som överlevt, som hon inte visste om. Det var en fantastisk upplevelse, säger Bella Zylbering. - Hur kommer det sig att du blir så berörd när du berättar om det här brevet? - Det var den här absoluta ensamheten som vi kände i familjen, den löstes upp när vi fick kontakt med mammas syster.

- När min storasyster sa emot vår mamma reagerade mamma med att elda upp sig och till slut slå min syster. Jag sprang och gömde mig bakom en dörr och satte mig på golvet. Jag ville inte synas. Jag försökte ändå få ögonkontakt med min syster för att hon skulle lugna ner sig och sluta. Hon var ju den smarta av de två. Hur länge pågick ett sådant här bråk? - För mig kändes det som en evighet. Foto: Cato Lein

- Jag blev lite tuff som pappa. Jag var också rädd för svaghet. Jag ville inte bli som mamma. Mamma fick ofta ont i halsen när hon skulle framträda och sjunga. Jag fick också sådana problem när jag skulle framträda. Jag hade mycket prestationsångest och nervositet, något som jag ärvde efter mamma, säger Marianne Prager.

- Ibland hade mamma hemska drömmar. Men jag frågade aldrig vad hon hade drömt. Jag ville inte veta det, säger Susanne Levin. - Blev du inte nyfiken på hennes drömmar? - Nej, du är inte klok. Varför skulle jag ha blivit det? Då har du inte förstått. Nu ska jag förklara för dig, att jag ville inte ha med henne att göra, jag ville inte vara som min mamma. Jag ville inte ha lidit som hon. Förstår du inte det? Min mamma hade lidit. Jag ville inte lida. Jag ville inte ha så mycket att göra med min mamma så att jag blev identisk med hennes erfarenheter från Förintelsen. Foto: Cato Lein

Foto: Cato Lein

- Alla mina kompisar hade mor- och farföräldrar, som de åkte och hälsade på. Men det hade inte jag. Mina släktingar var ju mördade. I vår trappuppgång fanns det en fru Olsson. Hon fick bli min surrogat-mormor. Hon bjöd in mig på saft och bullar med jämna mellanrum, säger Arthur Ringart. Foto: Cato Lein

- Jag har förträngt en del, precis som pappa. Det var min överlevnadsstrategi. - Vad har du behövt överleva? - (Paus) Jag har behövt förtränga mycket för att kunna leva ett någorlunda bra liv, säger Kjell Dabrowski.

- 1982 arbetade jag som läkare i ett palestinskt flyktingläger i Libanon, när Israels invasion startade. Min syster, som var ortodox, bodde i Jerusalem. Idag förstår jag att mina föräldrar led av att ha barn på var sin sida Israel-Palestina-konflikten. Hur överlevde de det? säger Henry Ascher. Foto: Cato Lein

Foto: Cato Lein

Hade er pappa några trauman när ni växte upp? - Ja, han var känslokall, alltid kontrollerad. Jag har inte sett honom gråta mer än en gång. Han var egentligen inte närvarande. Han levde sitt eget liv. säger Robert Weintraub, född 1952. - Till skillnad från Robert har jag har haft en väldigt trygg barndom, med en närvarande pappa. Som enda barn har alla känslor fokuserats på mig, både mycket kärlek men också höga krav, säger Emilia Rotstein, född 1977. Född: Cato Lein

- Min mamma blev jättedålig och hamnade på Södersjukhuset. När jag besökte henne sista gången var hon mer död än levande. Då blev jag rädd. Min pappa menade inget illa med att ta med mig till sjukhuset, men det var fel. Det tog flera år innan jag vågade närma mig ett sjukhus igen, säger Ben Auerbach. Foto. Cato Lein

- Pappa förträngde väldigt mycket. Han tyckte inte att han behövde berätta de hemskaste sakerna för att vi barn skulle förstå. Det tycker jag var. bra. Det är egentligen bara en fråga som tär i mig. Pappa berättade att han kom hit med en transport från ett sjukläger i Auschwitz 1947. Men jag vet inte med vilken transport och vilka de andra 19 var. Det hade jag velat veta, säger Marie Ladow. Foto: Cato Lein

#55 - Det fanns en liten judisk koloni i Varberg som träffades och gärna pratade om vad som hänt under kriget. Jag brukade sitta under bordet och lyssna. Det var hemskt. Det fanns en period när jag inte vågade sova i det mörka rummet, absolut inte med stängd dörr. Risken fanns att tyskarna skulle storma in, säger Robert Bengtsson-Lindeberg. Foto: Cato Lein

- Jag är född 1946. Vi bodde i Szczecin i Polen. När jag började i första klass visste jag inte vem som var jude eller inte var jude. Jag hörde om olyckor, dödsfall, någon blev skjuten. Det var alltid många rykten i omlopp. Någon hade tagit kroppen och gjorde tvål av den. Det var hemska berättelser och jag vart rädd, säger Sigmund Waserbrot.

- Det händer någonting avgörande när jag är åtta år. Min mamma dör plötsligt. Hon hade dåligt hjärta. Jag är på bio då jag möts av en god vän till min far. Jag tas raka vägen till min moster Rosa i Surahammar där jag får bo i två månader. Jag får inte reda på någonting. Min syster får bo hos en annan moster. Jag hör rykten från ungarna på gården att mamma har dött. När jag kommer hem efter två månader får jag höra att mamma är borta. Men sen skickar pappa oss till en judisk internatskola i England. Och jag glömmer aldrig det ögonblick när far lämnar oss på internatskolan, hur ensam jag kände mig då, säger Philippe Charas. Foto: Cato Lein Inspelat den 30 augusti 2021

- Jag minns att min far började berätta hemska historier när jag och min tvillingbror var sju år. En berättelse handlade om män som kläddes av nakna. De fick gå in i en gård med taggtråd. Sen släppte vakterna in Dobbermans som fick härja fritt tills männen var döda. Jag fick mardrömmar av den berättelsen. Mamma fick säga till honom att inte vara så detaljrik, säger Ivar Frischer. Foto: Cato Lein

#50 - Mamma berättade aldrig vad hon varit med om i kriget. När jag 13-14 år såg vi en film i skolan om andra världskriget. Plötsligt tyckte jag att jag såg mamma i filmen. Jag tuppade av inne i klassrummet av chocken och vaknade först upp ute i korridoren. Det blev en öppnare på något sätt, säger Suzanne Wikner. Foto: Cato Lein Inspelat den 12 augusti 2021.

- Jag flyttade hemifrån först när jag fyllt 30 år. Jag var överbeskyddad. Samtidigt var jag föräldrarnas enda trygghet. En gång fick jag ett jobberbjudande att åka till USA, men jag kunde inte tänka mig att lämna mina föräldrar, säger Alex Rojal. Foto: Cato Lein Inspelat den 11 augusti 2021.

- Det var väldigt tidigt inpräntat i mig att jag skulle ta hand om min ett och ett halvt år yngre lillebror. Jag skulle vara den kloka och förståndiga. Om Anders hittade på något hyss så var det mitt fel för att jag inte hade sett till honom ordentligt. Jag kände mig som barn bara fram till fem, sex år. Sen blev jag vuxen. Det har tyvärr gjort att jag haft vuxenförväntningar på mina egna barn, från det att de varit sju år. Det är inte förrän jag fått barnbarn som jag inser hur små de är, säger Assa Rosenberg. Foto: Cato Lein Inspelat den 13 augusti 2021.

Paul Holtz: - Efter ett par år i Sverige emigrerade min moster och hennes man till Australien. Det tog min mamma väldigt hårt. De hade varit igenom Auschwitz tillsammans. Det blev en slitsam separation. När min mamma fyllde 90 år, kom en av mina kusiner på besök från Australien. Han hade med sig en fråga till mamma som hade plågat honom hela hans liv: "Vad tyckte du om att min pappa tog med sig din syster till Australien?" Mamma blev svart i ögonen och svarade: "Jag har hatat din pappa i alla år för det." Foto: Cato Lein

- Jag fick stryk av pappa, då och då. Han bröt alltid ihop efteråt och började gråta och fick ont i magen. Jag fick gå och trösta honom och be om förlåtelse, fast det var han hade givit mig smisk. För mig blev det väldigt konstigt. Det var aldrig något vi pratade om, säger Regina Frydman. Foto: Cato Lein

#46 - Mina föräldrar skiljer sig när jag är fem år. Efter det träffar jag min far bara en handfull gånger, bland annat när jag är 13 år och blir bar mitzva. Han tillhöll mig väldigt på skarpen att när jag var klar med läsningen skulle jag gå fram och tacka alla gabaim (medhjälpare i gudstjänsten). Men det glömde jag. Han var så arg på mig. Det var ett stort trauma för mig, att jag hade gjort honom besviken, säger Harry Flam. Foto: Cato Lein

- Efter kriget hade mamma en ständig rädsla, hon repade sig aldrig. Hennes självkänsla var stukad. På nåt sätt hade hon tappat sitt människovärde. Hon la alla sina förhoppningar på mig. Ibland kunde det kännas tungt, Katarina Hellgren. Foto: Cato Lein

Foto: Cato Lein

- Jag har väldigt fina minnen från när jag är tre, fyra, fem år. När mina föräldrar och deras vänner träffas är det rökigt så in i bänken, det är en högljudd konversation på jiddisch, alla har rätt starka röster och de försöker överrösta varann och jag ligger under bordet och är med, utan att vara med. Ibland somnar jag. Stämningen är underbar, säger Bertil Goldberg. Foto: Cato Lein

- Jag har kommit rätt lindrigt undan. Jag tycker man fokuserar för mycket på de negativa effekterna i stället för de styrkor man har fått av sina föräldrar. Från min mamma fick jag till exempel ett socialt patos, säger Ernst Salamon. Foto: Cato Lein. Podden Överlevarna - andra generationen.