Släktband

Den unge soldaten Sven lämnar fru och ett litet barn efter sig när han insjuknar och dör i Stralsund. Sven hann varken kriga eller se sin son växa upp.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Soldaten Sven Ahl från Småland var bara 22 år gammal när han dog i svenska Pommern. Charlie Karlsson har forskat på sin farmors farfars far och hans ättlingar. Han fann en historia om en ung man som gick från bondson till soldat för att sedan lämna en fru och en son efter sig i ett oroligt Sverige.

Källor:

Intervju: 
Hugo Nordland, fil dr i historia, redaktör bokförlaget Historiska Media 

Litteratur: 
Hugo Nordland (2015), Känslor i krig  - sensibilitet och emotionella strategier bland svenska officerare 1788-1814, Agerings bokförlag. 

Lars Ericson Wolke (2020), Stridens verklighet ? döden på slagfältet i svensk historia 1563-1814, Historiska Media 

Programmet är gjort av
Freja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling

Rika Maja skulle bli berömd för att vägra erkänna den svenska staten och som aldrig släppte den samiska tron.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Släktband börjar med berättelsen om den forne nåjden Rika Majas som levde mellan 1661 och 1757 och slutar ungefär 200 år senare med fyra bröder i Malå som tvingas överge sina marker när nybyggarna kommer. Jörgen Stenberg i Malå älskar att släktforska och genom jojken så har han fått liv i namnen han har hittat.

Källor till programmet:

Intervjuer:
Olle Sundström, docent i religionshistoria vid Umeå universitet, redaktör för bland annat De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna (2016), Artos. 
https://www.umu.se/personal/olle-sundstrom/ 

Krister Stoor, universitetslektor i samiska vid Umeå universitet som bland annat studerat jojk. https://www.umu.se/personal/krister-stoor/ 
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2%3A140651/FULLTEXT01.pdf

Gudrun Norstedt, skogshistoriker vid Umeå universitet som studerat samisk användning av mark och resurser i äldre tid. 
https://www.umu.se/personal/gudrun-norstedt/ 

Litteratur: 
Lennart Lundmark (1998), Så länge vi har marker ? samerna och staten under 600 år, Rabén Prisma 
Lennart Lundmark (2008), Stulet land ? svensk makt på samiskt land, Ordfront 
Lilian Ryd, artikel i Populär Historia 2015:9, Kampen om Lappmarken - samernas historia s.18-30

Programmet är gjort av
Freja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling

Andreas Wilhelm Roos var en resande djurläkare i Norge och Sverige under 1800-talet. Han var ofta i klammeri med rättvisan. Innan hans död levde han som bofast och resandearvet nämndes aldrig i släktforskaren Thomas Lindgrens familj.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Släktforskaren Thomas Lindgren upptäckte sin resandesläkt när han på äldre dagar började släktforska. Det slutade med en bok om Andreas Wilhelm Roos som levde mellan 1818-1872 i Sverige och Norge. Han försörjde sig som korgmakare och resande djurläkare och fick 16 barn med sju kvinnor. Andreas Wilhelm valde till sist att bosätta sig i Jämtland. Det här är en historia om en mans liv på vägarna och kampen om att överleva och försörja sin familj.

Källor till programmet:
Boken ?Djurläkaren som slutade resa? av Thomas Lindgren

Intervjuer:
Bo Lindvall, släktforskare, författare till Anor från landsvägen ? Hur jag finner mina förfäder bland resandefolket (2014), Sveriges släktforskarförbund

Britt-Inger Hedström Lundqvist, ansvarig utgivare magasinet Dikko, om resandekultur och romsk kultur
https://dikko.nu

Litteratur:
Gunborg A Lindholm (1995), Vägarnas folk ? de resande och deras livsvärld, Etnologiska föreningen i Västsverige

Övrigt:
Bohusläns museum:
https://www.bohuslansmuseum.se/livet-pa-vagen/

https://www.bohuslansmuseum.se/kunskapsbanken_bohuslans_historia/snarsmon/

Programmet är gjort av
Freja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling

1899 åker den unga Maria Otilia Johansson från Värmland till Amerika. Hon kan varken språket och ingen väntar på henne när hon kommer fram. Bakom sig lämnar hon sin nyfödda flicka Helga.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

När Charlotte Stodes pappas farmor Helga Nilsson gick bort lämnade hon efter sig två fotografier av en okänd kvinna. Charlotte och hennes pappa började nysta i Helgas liv och fick då veta att Helgas mamma, Maria Otilia, lämnat bort henne och skapat sig ett nytt liv i Amerika.

Källor till programmet:  

Intervjuer:
Johanna Sköld, professor i historia, Tema barn, Linköpings universitet 
https://liu.se/medarbetare/johsk08 
https://liu.se/forskning/barnavard-till-salu 

Lotta Vikström, docent i historia, Umeå universitet 
https://www.umu.se/personal/lotta-vikstrom/ 

Håkan Nordmark, historiker och museipedagog, Utvandrarnas hus/Kulturparken Småland 
https://kulturparkensmaland.se/ 

Programmet är gjort av
Freja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling
[email protected]

En decembermorgon 1811 blir sjökapten Anders Hindrikssons fartyg kapat av fransoser, men besättningen lyckades övermanna kaparna och ta galeasen Silvander i hamn.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

På en resa med galeasen Silvander den 17 december 1811 blev kapten Anders Hindrikssons skepp upphunnet av ett franskt kaparfartyg vid Hallands Väderö. Kaparkaptenen tvingade till sig skeppspapperen och lämnade kvar två beväpnade män ombord på Silvander som beordrades att segla till dansk hamn.

Anders besättning lyckades övermannades de två männen och slänga deras vapen i sjön. Vid slagsmålet som följde kastades en av kaparna i sjön och drunknade. Den andre bands fast ombord. Den här historien har Gunilla Andersson från Halland kunnat läsa sig till i förhör som gjordes med hennes anfader Anders Hindriksson, senare Grill, när han kom i land med galeasen Silvander. En spännande berättelse om dåtidens kaparsystem och en modig sjökapten med besättning som lyckades vinna över kaparna.

Källor:

Intervjuer:
Leos Müller, professor i historia, inriktning maritim historia, Stockholms universitet
https://www.su.se/profiles/lml-1.187463

Karl Hellervik, intendent/pedagog, Sjöfartsmuseet Akvariet, Göteborg
https://www.sjofartsmuseetakvariet.se/

Programmet är gjort av
Freja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling

Hunger, kyla och smuts hör vardagen till i Vita bergen i Stockholm på 1800-talet. Här lever Christina som mister sina män och tvingas lämna bort sina barn. Det är en kamp för ett dräglig liv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Christina Wilhelmina Ekström lever ett hårt liv i ett av Stockholms fattigaste kvarter, Vita bergen på söder. Det är 1800-talets andra hälft och här bor människor i trånga skjul med följeslagarna hunger, kyla och sjukdomar. Anne Marie Johansson Hernander har skapat sig en bild av Christinas liv genom sin släktforskning. Christina får flera barn som lämnas bort, hennes män dör men trots det så strävar hon framåt.

Vi får en inblick i de fattigaste liv i Stockholm på 1800-talet och kampen för att klara sig som fattig kvinna.

Källor:

Intervjuer:
Johann Sköld, professor i historia, Tema barn, Linköpings universitet
https://liu.se/medarbetare/johsk08
https://liu.se/forskning/barnavard-till-salu

Rebecka Lennartsson, docent i etnologi, forskningschef Stockholms stadsmuseum
https://stockholmia.stockholm/forlag/forfattare/rebecka-lennartsson/

Lena Kallenberg, författare
http://www.lenakallenberg.com/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Lena_Kallenberg

Litteratur:
Ewa Bergdahl (2015), Träruckel, nödbostäder och spisrum ? om arbetarnas bostadsförhållanden på Maria Sandels tid, Maria Sandelsällskapet

Arkivhjälp från Riksarkivet i Lund

Programmet är gjort av
Freja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling
[email protected]

Ett spädbarn dör efter en hemlig förlossning 1861 och modern ,Kerstin, misstänks för barnamord. Kerstin hävdar att hon är oskyldig men rätten tycker annorlunda.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

1861 blir 44-åriga Kerstin Ingemansdotter från Skåne misstänkt för barnamord. Hon har fött en dotter i hemlighet som hittas död i en trälåda på vinden i Kerstins hem.

Genom att läsa vittnesförhör och obduktionsprotokoll har Göran Lindahl fått en detaljerad beskrivning om vad som kan ha hänt sin anmoder Kerstin och varför hon agerade som hon gjorde. I det här avsnittet av Släktband får vi följa Kerstin från att en kringvandrande sågskärare dyker upp i hennes by till att hon blir gravid, påkommen efter förlossningen och slutligen ställs inför rätta. Vad var det egentligen som hände den här sjubarnsmodern i nordöstra Skåne?

Källor:
Eva Bergenlöv, fil dr i historia, disputerade 2004 med avhandlingen Skuld och oskuld : barnamord och barnkvävning i rättslig diskurs och praxis omkring 1680?1800
https://lup.lub.lu.se/search/files/61561347/Skuld_och_Oskuld_Eva_Bergenlo_v.pdf

Peter Krantz, docent i rättsmedicin, Lunds universitet

Jonas Kiernander (1776), Utkast til medicinal-lagfarenheten domare til uplysning, läkare til hjelpreda och barnmorskor til underwisning i ämnen, som röra människo-kroppen, tryckt hos Anders Jac: Nordström, Stockholm https://libris.kb.se/bib/19461357

Statistik:
Justitiestatsministerns underdåniga ämbetsberättelse för år 1861
https://www.scb.se/hitta-statistik/aldre-statistik/innehall/bidrag-till-sveriges-officiella-statistik/rattsvasendet-1830-1912-bisos-b/

Övriga källor: 
Släktband, P1, 2 oktober 2010: Barnamörderskor i 1800-talets Sverige
https://sverigesradio.se/artikel/4055334

Programmet är gjort av
Freja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling
[email protected]

När Isaac är i 40-årsåldern kallas han ut i krig för första gången, finska kriget. Han tvingas lämna sin hustru och barn för att försvara svensk mark mot ryssen och han kommer aldrig att återvända.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Isaac Nilsson Hjorth strider mot ryssen i finska kriget, 1808-1809, då Sverige förlorar en tredjedel av sin landyta. Isaac försvinner spårlöst under strider i Jorois, Norra Savolax, 1808. Kvar i byn Korpikylä blir hans hustru Helena och hans fyra barn. Helena tvingas börja tigga för att försörja familjen och barnen växer upp i ett förändrat Tornedalen då gränsen dras vid Torne älv.

Gunilla Hjorth har forskat på sin släkting Isaac och hans familj. Hon ville veta vad som hände Isaac, men det visade sig vara svårare än vad hon först trodde. Historien om Tornedalssoldaten berörde henne starkt.

Källor:

Intervjuer: 

Lars Ericson Wolke, professor emeritus i historia vid Försvarshögskolan och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien.
https://ericsonwolke.com/om/

Litteratur:  

Lars Ericson Wolke (2020), Stridens verklighet ? döden på slagfältet i svensk historia 1563-1814, Historiska Media

Bidrag till Finlands naturkännedom, etnografi och statistik, utgifna af Finska Vetenskapssocieteten, publicerad 1857-1864
https://runeberg.org/bfnes/

Programmet är gjort av
Freja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling
[email protected]

Efter en familjekris blir Beata djupt olycklig. Maken, prästen och provinsialläkaren anser att hon har blivit sinnessjuk, hon skickas på hospital. Det ska dröja 45 år innan Beata får komma hem.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Beata Hemmingsdotter bor i en vacker liten by i norra Jämtland. En dag lämnar hon hemmet och maken i vredesmod. Något har hänt. Hon vägrar återvända.

Synnöve Sundell Bergman hade hört det berättas om hennes morfars syster och ville veta mer. I dokument har hon tagit del av prästen och provinsialläkarens anteckningar om att Beata är sinnessjuk. I början på 1900-talet skickas Beata till sinnessjukhuset Uppsala Asyl. Hemma i byn Görvik finns hennes små barn kvar och Beata ska inte få komma ut förrän 1953. I journalerna från sinnessjukhusen får vi ta del av Beatas liv i hospitalets enkla miljöer.

Källor:

Intervjuer: 

Cecilia Riving, forskare i historia, Lunds universitet 
https://www.hist.lu.se/person/CeciliaRiving/ 

Thérèse Toudert, arkivarie, Medicinhistoriska Museet i Uppsala  https://www.medicinhistoriskamuseet.uu.se/ 

Litteratur:  
Medicinalstyrelsens underdåniga berättelse angående sinnessjukvården i riket år 1906  BI.K2.06 - Bidrag till Sveriges officiella statistik. K. Hälso- och sjukvården. II. Medicinalstyrelsens underdåniga berättelse angående sinnessjukvården i riket för år 1906 

Programmet är gjort av
Freja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling
[email protected]

I det kristliga Sverige på 1600-talet härjade prästen Anders Balck. Hans alkoholproblem och ursinne drabbade församlingar, kollegor och inte minst hans familj.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Prästen Anders Balck levde i slutet av 1600-talet i Uppland. När Peter Siljerud började forska på sin anfader så fann han en otrolig dokumentskatt, bland annat i form av brev till och från domkapitlet i Uppsala.

Det visade sig att Anders levde ett hårt liv fyllt av alkohol och våld samtidigt som han skulle predika och vägleda människor. I breven från kyrkoherdar, församlingsmedlemmar och Anders själv så har Peter fått en unik inblick i 1600-tals prästens liv.

?Ju fler dagar, ju flere synder?, skrev kyrkoherden Nils Källman om Anders Balck. Trots klagomålen fick Anders fortsätta predika. Tills en dag.

Källor till historiedelarna i programmet:

Intervjuer:
Karin Sennefelt, professor i historia, Stockholms universitet 
https://www.su.se/profiles/ksenn-1.193167 

Alexander Maurits, docent i kyrkohistoria, Lunds universitet 
https://www.ctr.lu.se/person/AlexanderMaurits/ 

Litteratur: 
Göran Malmstedt (2002), Bondetro och kyrkoro ? Religiös mentalitet i stormaktstidens Sverige, Nordic Academic Press 

Olle Larsson (1999), Biskopen visiterar ? Den kyrkliga överhetens möte med lokalsamhället 1650-1760, Växjö Stifthistoriska Sällskap 

Arkiv: 
Kettil Mannerheim, arkivpedagog, Stockholms stadsmuseum 

Programmet är gjort av
Freja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling
[email protected]

Gustafva var bara tonåring när hon 1820 blev anklagad för rånmord. Gustafva sattes i fängelse på bekännelse och en präst skulle få henne att erkänna. När hon till slut släpptes var hon 64 år.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Runar Kjellgren har ägnat många år till att forska om sin morfars fars syster Gustafva Kjellgren som föddes 1802 i Timmele strax utanför Ulricehamn. När hon var 18 år följde hon och en annan piga efter gårdfarihandlaren Brita Starkman. Vad som hände sen finns det flera versioner av. Dels den som Gustafva höll sig till och som gick ut på att det var tre män som hade rånat och misshandlat Brita medan Gustafva och hennes kamrat haft en mindre betydelsefull roll. Men domstolen trodde inte på Gustafva, särskilt sedan hennes kamrat erkände brottet.

Gustafva blev satt på fästning som så kallad bekännelsefånge, först i Malmö och sedan i Varberg. Nästan varje dag fick hon besök av präster som skulle få henne att erkänna, men Gustafva forsatte att neka.

Runar Kjellgren

Roddy Nilsson som är historiker vid Linnéuniversitet i Växjö säger att det var ett omvittnat hårt arbete för prästerna att få folk att bekänna.

- Deras viktigaste roll var att få fram en bekännelse där fången skulle bekänna sina synder. Det var skillnad på det och ett vanligt erkännande, säger Roddy Nilsson.

När hon släpptes var 64 år men hon erkände aldrig det brott hon anklagades för.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

Uppvuxen på barnhem och tidigt satt att försörja sig själv blev Ebbas liv kantat av sprit, prostitution och bråk med rättvisan. Hon slutade som syfilispatent, blind och psykiskt sjuk.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ebba Sarves liv började svårt och blev bara värre med tiden. Hon föddes 1895 strax utanför Gävle i en ganska vanlig arbetarfamilj, men när hon var åtta år dog hennes mor och hon hamnade på barnhem. Där blev hon kvar tills hon var femton och förväntades försörja sig själv. Hon började som piga men lämnade det livet och tog sig till Gävle där hon försörjde sig helt eller delvis på prostitution. Hon fick en liten son som hon omedelbart lämnade till ett barnhem, men när han blivit sex år ville hon plötsligt ha hem honom igen.

Sonen växte upp i ett problematiskt hem och slutade själv som alkoholist och fängelsekund. Ebbas liv blev också eländigt ? hennes många år på gatan hade åsamkat henne syfilis, och sjukdomen gjorde henne till slut både blind och psykiskt sjuk.

- Ebba var min mormors farmor, säger släktforskaren Fredrik Mejster i Uppsala som har letat rätt på Ebbas historia och kunnat konstatera att familjens trasiga mönster bröts först med hans mormor, Ebbas sondotter.

I Stockholm fanns länge två räddningshem som Frälsningsarmén drev. Där tog de emot prostituerade och hemlösa kvinnor för att ge dem en chans att lämna livet på gatan och få en praktisk utbildning. Anna Tiberg Knutas som är arkivarie på Stadsarkivet i Stockholm visar några av de tjocka liggare som beskriver kvinnorna som fått hjälp på räddningshemmen.

- Det här materialet har inte varit tillgängligt hos oss förrän 2016 då det kom som en gåva från Frälsningsarmén, säger Anna Tiberg Knutas.

I anteckningarna som gjordes på räddningshemmen finns långa livsberättelser om kvinnorna och av ett slag som annars kan vara svårt att hitta i traditionella arkiv.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

När Julius bror Alfred dog valde Julius att ge sin arvslott till brodern Arvid. Det var starten på en släktfejd som varade i flera generationer och som löstes upp av släktforskaren Martina Mullback.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Två släktgrenar efter två bröder kom att bli bittra fiender. Orsaken till konflikten var ett missförstånd som rörde ett arv.

I den ena familjen sades det att Julius blivit förmögen i Kanada och att hans efterlevande bror Arvid hade lurat till sig arvet efter honom. Men det fanns inget arv från Kanada. Det enda arv som delats i familjen var det efter Alfred, en bror till Julius och Arvid. Alfred var barnlös och eftersom Julius fått hjälp av Arvid under alla år han bott i Kanada överlät han sin del till Arvid.

Julius son och sonhustru kände sig förfördelade och tyckte att Julius del av arvet skulle gått till dom. Åren gick och de båda släktgrenarna hade ingen kontakt med varandra. Det var först när Martina Mullback gifte in sig i familjen som sanningen kom fram och familjerna kunde försonas.

Släktforskaren Ted Rosvall säger att arv ofta är orsaken till konflikter i släkter. Inte minst är det drömmen om det stora Amerika-arvet som ställt till det i många familjer.

- Jag tror att släktforskare och hembygdsforskare har en stor insats att göra när det gäller att bryta tystnader och få släkters grenar att försonas, säger Ted Rosvall.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
[email protected]

Erik kom från Värmland men levde många år i Nya Zeeland och Australien. Han kom hem igen och blev en man det talades om. Han kallades zeelänningen. Men en dag försvann han spårlöst.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Erik Gustavsson föddes 1854 i Östervallsskog i Värmland alldeles vid den norska gränsen. Han reste därifrån första gången som 18-åring då han och elva andra personer från orten tog sig till Nya Zeeland. De lockades dit av en svensk man som var agent för Nya Zeeländska staten. Resan skulle betalas av genom arbete samtidigt som de skulle få en bit mark att odla upp för eget bruk.

Men Erik var en rastlös själ. Efter tio år ordnade han ett lotteri på marken men delade aldrig ut vinsten utan tog pengarna han fått in och drog iväg till Australien. Där gifte han sig och fick en stor familj. Han försörjde sig delvis på förbjudna sysslor, som lönnbränning. Han efterlystes flera gånger och satt en tid i australiensiskt fängelse.

1907 dök han plötsligt upp i Östervallsskog igen. Han var då skild men hittade snart en ny svensk hustru. Barnen kom i rask takt. Här kallades han ?zeelänningen? en person som sett världen och han umgicks med dem som hade det lite bättre ställt.

1921 gav han sig iväg igen. Han skulle tillbaka till Australien för att hämta pengar som han sa att folk var skyldiga honom. Det kom ett brev från honom där han berättade att han fått sina pengar, nästan 2 miljoner i dagens penningvärde, och att han snart skulle vara hemma igen. Det var det sista man någonsin hörde av honom, berättar hans sentida släkting Lennart Östervald. Från den dagen vet ingen vad som hände Erik.

Det fanns vid förra sekelskiftet gott om agenter som hjälpte emigranter med information, biljetter och andra praktiska problem runt deras livs resa. På Riksarkivet i Göteborg finns ett unikt arkiv efter en sådan emigrantagentfirma. Där finns bland annat hundratals brev från människor som ber om olika upplysningar och också listor över de många underagenter som företaget hade i många svenska städer. Det var underagenterna som stod i första ledet och tog emot handpenningen för resan av emigranterna. Karl-Magnus Johansson är förste arkivarie och visar några intressanta dokument ur arkivet, som till stora delar är digitaliserat och åtkomligt via dator.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

När Johanna födde sitt och Eriks första barn väntade också Eriks fru Hilma barn. Erik hade två familjer samtidigt, en officiell med fyra barn och en hemlig med tre.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Anders Jörle har alltid vetat att hans mormors mor Johanna levde ogift och hade tre barn med en gift man. Allt han visste var att mannen hette Erik Carlsten. Det var först när Anders började släktforska som han kunde sig sätta in i hur Johannas livsvillkor såg ut i Stockholm i slutet av 1800-talet.

Erik hade det gott ställt och titulerade sig direktör och grosshandlare. Han gifte sig med Hilma, en ung kvinna vars far var fabrikör. Hilma kom ur samma samhällsklass som Erik. Samtidigt som Hilma väntade deras första barn var även Johanna gravid. Hon kom från betydligt enklare omständigheter och försörjde sig bland annat som tvätterska.

Det här var ingen tillfällig affär. Johanna och Erik fick tre barn som föddes 1886, 1893 och 1898. Hilma fick fyra barn med Erik och de föddes 1886, 1888, 1890 och 1894.

Anders har i sin ägo en dikt som Johanna skrev när hon väntade sitt första barn, och av dikten framgår det tydligt att barnet hon bar var önskat och efterlängtat.

Att två personer med så olika klasstillhörighet som Erik och Hilma ens kunde träffas är lite av en gåta, säger Hans Nilsson som är professor i historia vid Linköpings universitet.

- Det var ett jätteglapp mellan Erik och Johanna och de rörde sig i helt olika kretsar. Ändå skulle de sannolikt kunnat gifta sig om nu inte Erik redan hade varit gift, menar Hans Nilsson. Det här skedde ju vid tiden för liberalismens genombrott och då utövades också en slags praktisk liberalism och det hände att framgångsrika borgerliga personer gifte sig med personer ur ?lägre klass". Men huvudregeln var givetvis att man höll sig inom sin egen krets.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Malin Avenius
[email protected]

Den unge polacken Teddy blev tillfångatagen under kriget och blev lägerfånge hos nazisterna. Han skeppades till Norge för att hugga skog. En dag tog han chansen och flydde över gränsen till Sverige.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Teddy växte upp i nuvarande Ukraina, på en plats som när han föddes ingick i Österrike-Ungern, men som när kriget kom, var polskt territorium.

Hans dotter Bitte Sundin, som bor i Norrköping, berättar att Teddy blev krigsfånge hos nazisterna. Han var gratis arbetskraft åt en fiskare, han byggde bunkrar i Berlin, men när han vägrade att gå in i den tyska armén sattes han i koncentrationsläger. Därifrån skeppades han och andra fångar upp till norra Norge, där de skulle avverka skog och bygga vägar.

Det var där Teddy såg sin chans att fly. Han och en kamrat fick hjälp av modiga norrmän att i en dramatisk flykt ta sig över till Sverige. Här blev Teddy kvar. Det fanns ingenting kvar att återvända till i hans gamla hemby. Släkten hade deporterats och byn hade hamnat bakom järnridån.

Historikern Lars Hansson har skrivit en avhandling och flera böcker om de drygt 60 000 flyktingar som tog sig över den norsk-svenska gränsen under andra världskriget. Med hjälp av förhörsprotokoll, minnesberättelser, memoarer och intervjuer har han kunnat se att de som tog sig över till Sverige oftast fick hjälp av hjältemodiga människor i gränstrakterna. Men han har också sett att fångar blev tillbakaskickade under en kort tid av nitiska tjänstemän.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
[email protected]

När Suzanne Jonsson Lindström upptäckte att hennes farfars farfars farfar varit skarprättare blev hon minst sagt förvånad. Nu försöker hon ta reda på allt om honom och hans liv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Olof Olofsson Häll föddes 1776 i byn Medle strax väster om Skellefteå. Han blev först soldat men senare senare i livet fick han titeln skarprättare, vilket innebar att han skulle utföra kroppsstraff och avrättningar på de människor som staten dömt till sådana straff. Hans distrikt blev Västerbotten och Norrbotten vilket betyder att han hade halva Sverige som sitt arbetsfält.

Ulf Andersson som är arkivchef i Region Värmland har forskat i skarprättarnas historia, och han menar att det finns många myter om deras liv och villkor som mer hör hemma i medeltiden. De beskrivs som ljusskygga varelser med avskurna öron, speciella bödelshättor och allmänt avskydda. Men när skarprättare Häll var verksam sökte man tjänsten som andra statliga jobb och hade en mer respekterad position i det lokala samhället.

-Den siste skarprättaren i Sverige, Anders Gustaf Dahlman (1848-1920) hade till och med namn och yrkestitel på sin dörrskylt vilket visar att han inte skämdes för sitt yrke, säger Ulf Andersson.

När Olof Olofsson häll dog 1836 utlystes tjänsten efter honom med följande text.

"Som skarprättare Olof Häll den 14:de innevarande månad aflidit. Så äga hugade sökande till den ledigblefne skarprättaretjänsten, sig härstädes anmäla, inom en månad eller Trettio dagar härefter. LandsCancelliet i Umeå den 18:te april 1836." 

Ur Västerbottens läns allmänna kungörelser Digitala samlingar Umeå universitet. 

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

Tom Rimbrant ville ta reda på varför hans gammelmorbror tog sitt liv. Till slut fann han en sorglig Romeo- och Juliahistoria som slutade i två självmord.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det hade gått bra för Uppsalasonen Carl Gustav Andersson. Han hade etablerat sig som sotare i Karlskrona och fått ett fint jobb. Där träffade han Klara, en ung flicka som just flyttat till staden och börjat jobba som piga.

Allt såg ljust ut för det unga paret, men det vändes till mörker i januari 1903 då Klara, som var höggravid, dränkte sig. Två år senare gjorde Carl Gustav samma sak. Men varför blev de så förtvivlade? För släktforskaren Tom Rimbrant har deras öde blivit en slags deckargåta, som han tror är löst mer än 100 år senare.

När någon tog livet av sig skrev tidningarna detaljerade beskrivningar som innehöll namn, adress och tillvägagångssätt. Dessutom spekulerades det ofta om orsaken till självmordet. Idéhistorikern Anders Ekström från Uppsala universitet har studerat många av de här notiserna och ser att beskrivningarna var olika beroende på hur tidningen förhåll sig till religion och politik. I socialdemokratiska tidningar handlade det ofta om nöd och armod medan det i tidningar som höll religionens fana högt handlade mer om andlig nöd och själsvåndor.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

Richard föddes under enkla förhållanden och fick med tiden den viktigaste förtroendeposten i sin kommun. Men han använde samma plånbok både för sin egen och kommunens ekonomi. Det blev hans fall.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Richard Modig föddes 1879 som enkel soldatson på det lilla torpet Heden strax utanför Katrineholm. När han växte upp blev han politiskt engagerad och snart var han en viktig person inom socialdemokratin. Först inom Lantarbetareförbundet och vidare genom ett antal förtroendeposter för att slutligen 1927 väljas till ordförande i kommunalnämnden i Stora Malms kommun. Hans sonson Arne Modig har fördjupat sig i Richards öde.

Vid den här tiden sköttes mycket av det politiska arbetet ideellt och det var fortfarande bara i undantagsfall som kommunerna hade anställda tjänstemän, berättar Lars Nilsson som är professor emeritus i historia vid Stockholms universitet.

Det viktiga arbetet med att ta in skatter från medborgarna sköttes av förtroendevalda, som ganska ofta hade kommunens kassa mer eller mindre på fickan. Den dag skatten skulle betalas gick medborgaren till kommunalnämndens ordförande där de lämnade över kontanter och fick ett kvitto.

Richard slarvade med bokföringen i flera år och till sist gick det inte längre. Revisorerna insåg att det fattades stora summor och skandalen var ett faktum.

I Arne Modigs familj pratade man aldrig om förskingringen men med hjälp av arkiven fann han historien om sin farfar och skrev därefter boken "Livet är en strid Månne döden är en vila".

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Malin Avenius
[email protected]

Bengta Bengtsdotter hade bara tänkt ställa till det lite grann. Men ögonblickets ingivelse förstörde allt och hon blev dömd för mordbrand. Hon hade ändå tur och klarade sig från att avrättas.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Att blir trött på chefen och jobbet är ingen ny företeelse. En tidig vårdag 1821 fick den unga pigan Bengta Bengtsdotter nog och ställde till med vad som var tänkt att bli en liten eldsvåda vid ugnen för att slippa det tunga slitet med brödbak för en dag. Men allt gick snett och det skulle dröja tills hon var nästan 40 år innan hon kunde komma hem som en fri människa.

Släktforskaren Daniel Wicksén har forskat om sin ana Bengta Bengtsdotter som dömdes för mordbranden.

Elsa Trolle Önnerfors, rättshistoriker vid Lunds universitet berättar att just mordbrand var ett av de brott som samhället såg allra allvarligast på vid den här tiden.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

Brita Stina fick stämpeln "illa känd" av prästen efter att ha fött flera barn utom äktenskapet. Hennes tvillingar Per och Johan fick en tuff start och flera av deras barn drabbades av olyckor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I november 1833 bjöds det till stor bröllopsfest i Stavby några mil nordost om Uppsala. Festligheterna pågick i fyra dagar och bland de hundra gästerna som samlats på Källgården fanns två drängar som båda ertappades i säng med pigan Brita Stina Persdotter.

Några månader senare upptäckte Brita Stina att hon var gravid. Men vem av de två drängarna Gustav Stavbom och Nils Larsson var pappan?

Släktforskaren Tomas Stavbom har sökt svaret i över 30 år och lyckades till slut lösa familjens gåta med hjälp av DNA. I jakten på svaret har Tomas funnit en släkthistoria utöver det vanliga. Britta Stina födde tvillingpojkarna Per och Johan utan att veta vem som var fadern. När pojkarna blev vuxna och själva fick barn drabbades de av svåra olyckor.

Pers dotter Tilda var länge prostituerad men när hon väl gift sig och väntade barn brann huset på Repslagargatan i Uppsala. Hennes man försökte rädda henne men hon föll handlöst mot marken och avled. Hennes kusin, Johans son Emil, var bara 17 år när han som plåtslagarlärling arbetade på norra tornet på Uppsala slott. Repet brast och han föll 30 meter ner i backen och dog omedelbart.

Brita Stina som födde tvillingarna Per och Johan pekade ut en av drängarna som fader. Men han skyllde på den andre drängen. Saken gick till tinget och båda drängarna erbjöds att svära sig fria genom en så kallad värjemålsed.

Det fanns i 1734 års lag en möjlighet att i vissa fall avlägga en värjemålsed, men förfarandet var kringgärdat av ganska många regler, berättar Elsa Trolle Önnerfors, rättshistoriker vid Lunds universitet. Eden gav en möjlighet för en anklagad person att svära sig fri från anklagelserna, men den togs bara till när det till exempel inte fanns några vittnen eller annat som kunde föras fram som bevis.

-Den som avlade en värjemålsed måste också vara trovärdig. Han måste ha fyllt 15, fick inte ha varit dömd tidigare, och dessutom måste man ha förstått var eden betydde. Man svor eden med handen på bibeln, och tanken var att man riskerade ett straff från Gud, i värsta fall riskerade man att hamna i helvetet,  om man svor falskt.

Den anklagade person som erbjöds att avlägga en värjemålsed fick betänketid till nästa tingstillfälle, och under tiden skulle han träffa sockenprästen, som skulle undervisa honom i vad det innebar att svära falskt. Vid nästa ting skulle mannen ha med sig ett intyg från prästen om att han hade fått undervisning och därtill prästens bedömning om huruvida den här personen var tillräckligt gudfruktig för att avlägga eden.

Nu fick den anklagade personen återigen en chans att erkänna sitt eventuella brott, men om han framhärdade i att han var oskyldig fick han avlägga eden, om att ??han inte plägat köttsligt umgänge? med kvinnan. Eden avslutades med orden: ?Och detta är visst så sant mig Gud hjälpe till liv och själ.?

-Klarade mannen av att svärja eden blev han frikänd, men om han avstod eller uteblev rån tingförhandlingen så ansågs han skyldig till faderskapet, berättar Elsa Trolle Önnerfors.

Idag vet Tomas Stavbom att det vara en tredje person som var pappan. Brita Stina hade besökt ett dop en månad efter bröllopsfesten. Och det var i själva verket där tvillingarna blev till med en tredje man. Tomas har skrivit boken "Illa känd - tvillingarna Stafbom i 1800-talets osynliga Uppsala" där hela släkthistorien berättas.

Programmet är gjort av
Elisabeth Renström och Gunilla Nordlund
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

När Lisa Persdotter från Ånimskog i Dalsland födde sitt andra barn utom äktenskapet knöt hon in den lille pojken i en tygbit och grävde ner honom på gödselstacken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Lisa föddes år 1800, och var dotter till knekten Per Eriksson och hans hustru Cajsa Larsdotter. Hon var 13 år när hon började tjäna som piga på större gårdar, och fram tills hon var 27 år såg hennes liv ut att vara ganska likt det som unga flickor från fattiga familjer levde.

Hennes sentida släkting Peter Bergting i Bromma har letat fram historien om Lisas liv.

Lisa Persdotter var fortfarande ogift när hon 27 år gammal fick en liten dotter som fick bo hemma hos sina morföräldrar medan Lisa tjänade sitt levebröd. När Lisa var 32 år blev hon åter gravid men dolde sin graviditet så gott hon kunde och födde i ensamhet en son som hon direkt efter födseln grävde ner i gödselstacken. Folket på gården hade dock fattat misstankar och lyckade få fram barnet och få liv i honom. Han döptes till Joakim och hamnade som fosterson på samma gård men dog efter bara ett år. Lisa sattes i fängelse och när hon återkom så hade hon ännu en son med sig Sven Fredrik. Men nu sa sockenstämman ifrån. Hon var inte välkommen dit mera.

Lisa gifte sig till slut med en soldat och de fick tillsammans två döttrar ? en av dem är Peter Bergtings anmoder.

Lisas yngste son Sven Fredrik tog sig till Göteborg när han blev vuxen nog och hamnade snart på fel sida om lagen. Han blev yrkestjuv, hamnade gång på gång i fängelse där han slogs och bråkade, vilket gav honom påbackning på straffen. Till slut satt han av ett straff för fjärde resan stöld och han visste att om han fick ett straff till skulle det innebära en väldigt lång straffarbetsdom.

När Sven Fredrik kom ut efter sitt sista fängelsestraff verkar han ha fått hjälp att ta sig till Amerika. Peter Bergting har sökt och sökt men det sista spåret efter Sven Fredrik är en anteckning i emigrantregistret om att han gått ombord på ett fartyg till Amerika.

Margareta Nilars var tidigare arkivarie vid kommunarkivet i Åmål. Hon håller på att skriva rent alla sockenstämmoprotokoll från Åmål 1666 och framåt.

Margareta har sett att det var ganska vanligt att socknen förbjöd enskilda fattiga människor att flytta tillbaka till sin hemsocken om de varit bosatta på annan ort. Anledningen var att socknen inte ville belastas av fattigvårdsutgifter. Hon har också sett att det gjordes ordentliga utredningar och att det ofta uppstod brevväxling mellan socknar där de försökte övertyga varandra om att ta ansvar på den person det gällde.

Det hände också att enskilda bönder fick i uppdrag att skjutsa de oönskade personerna ut ur socknen och fick då en slant för det. Margareta har också sett att en del av de utslängda personerna smög sig hem igen.

Programmet är gjort av
Elisabeth Renström och Gunilla Nordlund
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

En sommarnatt 1896 brann det i Moses urmakarbod i Salbohed. Han anklagades för att ha anlagt branden med hjälp av en riggad väckarklocka. Mot sitt nekande fick Moses avtjäna sju år på Långholmen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Moses Fridman kom med sin unga hustru Sara till Sverige från det som kallades ryska Polen. Han försörjde sig först som gårdfarihandlare men öppnade med tiden en liten urmakarbod i Salbohed i norra Västmanland. Där fanns redan två andra urmakare som inte blev glada åt konkurrensen.

En dag lastade Moses och Sara en vagn och for till Västerås och natten därpå utbröt en brand i urmakarboden. Trots att Moses redan var långt borta när branden startade anklagades han för att ha riggat en väckarklocka som startade branden när klockan började ringa.

Mats Klockljung som är barnbarns barn till Moses hade aldrig hört talas om den här händelsen förrän hans son började forska för ett skolarbete. Mats blev intresserad och upptäckte att det skrivits över tusen artiklar i svensk press om fallet.

Moses dömdes mot sitt nekande och Mats Klockljung är övertygad om att han var oskyldig. Och det fanns många runt som ställde sig på Moses sida, inte minst bland hans trosfränder. Det gavs också ut en bok som hävdade att Moses blivit oskyldigt dömd. Boken heter: "Oskyldig på Långholmen - handlingar i Fridmanska målet" och gavs ut 1901.

Det kom mellan 3- 4000 judar från det då Ryska Polen, från 1860 och framåt, och de allra flesta av dem försörjde sig, i alla fall till en början som gårdfarihandlare. Tidigare hade det varit stränga regler som kringgärdade handel, men de hade lättats upp väsentligt till förmån för större näringsfrihet. Den judiska gruppen kom att bli slagträ i den debatt om näringsfrihetens vara eller inte vara, som pågick under slutet av 1800-talet.

Per Hammarström är docent i historia vid Mittuniversitetet i Sundsvall och han har studerat hur samhället behandlade de östeuropeiska judar som kom hit. Han har framför allt läst de femårsrapporter som landshövdingarna i landets alla län producerade.

-Man beskriver hur de lurar allmogen, säljer varor av undermålig kvalitet. Det är uppenbart så att antisemitiska stereotyper kommer in i de här rapporterna om de judiska gårdfarihandlarna.

-Den hotar den svenska handeln, den hotar moralen, man kan till och med få intrycket att den hotar den svenska nationen, säger Hammarström och tar ett exempel från Kronobergs län.

-Landshövdingen där skriver i en rapport att ?Judarna översvämmar landet?, vilket naturligtvis är en bisarr beskyllning. Den typen avskrivningar kunde man också hitta i både riksdagsdebatter och tidningar, berättar han.

Striden mellan frihandelsivrare och protektionister fortsatte, och på 1880-talet stod protektionisterna som segrare. Då stramades reglerna för handel åt, och från 1887 blev det förbjudet för personer som inte var svenska medborgare att alls syssla med handel.

De antisemitiska strömningarna i tiden kan mycket väl ha spelat roll för hur Moses Fridman hanterades, menar Per Hammarström.

-Jag finner det inte alls osannolikt att det riktas falska anklagelser mot honom, och det faktum att han är en judisk handelsman kan ha påverkat rätten och gjort att man funnit honom skyldig, säger han.

Programmet är gjort av
Elisabeth Renström och Gunilla Nordlund
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

Hillar Äro påstod sig leva bland grevar, operettkungar och personer med makt. Men det var bara fantasier för i själva verket satt han i fängelse, arbetade i gruvor och hamnade i koncentrationsläger.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hillar Äro föddes i estniska Tartu 1915. Hans mor var ensam och han fick växa upp bland släktingar.

-Han bodde i min mormors familj, Hillar och mormor var kusiner, berättar Filip Laurits. Filip, som bor i Göteborg, har forskat i flera år om sin avlägsne släkting som Filips mormor brukade kalla för Släktens svarta får.

Redan som ung hittade Hillar på historier som blev tagna för sanningar. Bland annat berättade han om en europeisk odyssé på 1930-talet där han arbetade för en baron, åkte runt i en Rolls-Royce och umgicks med den europeiska noblessen. Den historien hamnade i en estnisk tidning.

Långt senare beskrev han detaljerat vad som sagts och skett i den mytomspunna föreningen Centum som fanns och verkade i Estland under den korta tid då landet var självständigt. Centum var en klubb för den politiska, militära, ekonomiska och kulturella eliten i landet, och det som avhandlades där var ytterst hemligt.  Hillar, som vid den tiden kallade sig Lehari i efternamn, hade enligt vad han själv sagt varit tjänsteförrättare i föreningen och visste mycket om vad som sagts där.

Ännu en gång blev han trodd. När det gjordes en dokumentär om Centum i estnisk TV för några år sedan var Hillars uppgifter centrala för berättelsen.

-Men det forskare och journalister inte vet är ju vem Hillar verkligen var. De vet inte att han i själva verket hette Äro och satt i fängelse under den tid då han påstod sig ha arbetat inom Centumklubben, säger Filip Laurits.

Programmet är gjort av
Elisabeth Renström och Gunilla Nordlund
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

Carl Sederblad Nilsson emigrerade till Amerika och försvann spårlöst. 118 år senare fick hans hans sentida släkting äntligen veta vad som hänt honom.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Anna Fendin Ahlström har under hela sin uppväxt hört historier om sin farfars farfar Carl Sederblad Nilsson som emigrerade och försvann.

Han hade 1901 lämnat sin höggravida hustru Alma hemma i Harstensbo, Karlslunda i Småland för att starta ett nytt liv i Amerika åt sig och sin nyblivna familj. Tanken var att Alma och barnet skulle komma efter när allt ordnat sig i Duluth, Minnesota. 

Men något hände som gjorde att Carl försvann och släkten har sen dess undrat vad som hände honom. Alma gifte om sig 1911, efter att hennes hennes äktenskap upphävts. I vigselboken står: "Hustrun erhållit tillstånd av S Möre Häradsrätt att ingå nytt äktenskap." Alma fick tio barn med den nye mannen. 14 år senare dödförklarades Carl eftersom man här i Sverige inte fått någon kontakt med honom.

Anna Fendin Ahlström började släktforska 2005 och huvudsyftet var att hitta Carl, släktens olösta mysterium som så många gått bet på under årens lopp. Vem var denne man som lämnat en ?Amerikaänka? och son att klara sig själva på en konkursnära gård i Småland. 

Efter många års forskning hittade Anna till slut spåren efter sin farfars farfar och hon berättar att hennes hjärta nästan stannade. Carl hade suttit inspärrad på ett mentalsjukhus i över 30 år och dog 1946 efter att ha varit dödförklarad i 22 år.

Att dödförklara någon på Carls tid tog lång tid. Först måste personen varit försvunnen i över 20 år och därefter tog själva processen ungefär två år. Det berättar Elsa Trolle Önnerfors som är docent i rättshistoria vid Lunds universitet.
- Det var arvingarna till den försvunne som kunde begära dödförklaring. Det var nödvändigt för att kunna skifta arv och för att efterlevande skulle kunna få en möjlighet att gifta om sig. Om man visste att personen varit ute i krig eller varit med på ett fartyg som förlist kunde processen gå fortare, likaså om den försvunne var över 90 år.

Den första lagstiftningen i saken kom 1854 och reglerna har sedan dess varit ganska lika. Den stora skillnaden är att det idag räcker med att personen varit borta i fem år, berättar Elsa Trolle Önnerfors.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

Kungen hade förbjudit brännvinstillverkning för husbehov. I två socknar i Kronoberg började en lokal skogvaktare anmäla hembrännare. Det kom att kosta honom livet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Temperaturen hos allmogen i Långasjö och Ljuders socknar hamnade på kokpunkten, när de förstod att de hamnat på den så kallade ?brännelistan?. Det var så de kallade de anteckningar skogvaktaren Nils Lindström förde över misstänkta hembrännare.

Lönen som skogvaktare fick var skral, den bestod oftast av ett litet torp och del i de bötespengar som folk måste betala när de fällts i rätten, berättar agrarhistoriker Örjan Kardell vid Uppsala universitet. Därför var det inte ovanligt att de tog mutor samtidigt som de hade starka skäl att försöka få folk dömda. Kontrollen av hembränning låg inte i skogvaktarens normala arbetsuppgifter, men gav honom en chans till extrainkomster.

Soldaten Peter Sibbe blev till sist den som åtog sig att för allas räkning ta livet av skogvaktaren, vilket skedde mitt framför fru och barn.

Sibbe flydde från sitt straff och i Småland var det ingen som påstod sig veta vart han tagit vägen. Åtta månader senare dök det upp en soldat i Skaraborg, om vilken man bara visste att han var smålänning.

Royny Holmström i Skövde har sammanställt berättelsen om Sibbe, utifrån de fynd som två släktforskare gjort ? en som utgick från Småland och som undrade vart Sibbe tagit vägen, och en som utgick från Skaraborg och som inte kunde begripa var den nye knekten kommit ifrån.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

Johan August föddes fattig. Men han fick ett arv och en uppmuntrande knuff mot högre studier. Han läste vid Uppsala universitet i 17 år. Hans långa tid som överliggare resulterade i livslånga skulder.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Harriet Holmgren i Stockholm har letat rätt på historien om sin farmors far Johan August Sjöstrand.
Han var son till en fattig ogift piga i Målilla i Småland och hade turen att få en lärare som gav honom lust att studera. Han fick helt oväntat ett arv efter sin biologiske far vilket gjorde att han kunde bege sig till Uppsala för att studera. Där blev han kvar i inte mindre än 35 terminer. När han till sist var klar hade han två akademiska examina varav en var en doktorsavhandling i bagaget. Men han hade också samlat på sig enormt stora skulder.

Efter den långa studietiden fick han med tiden en kyrkoherdetjänst och gifte sig med en välbärgad ung kvinna. Han försökte lösa sina skulder genom en satsning på det industriella projektet Mariahissen i Stockholm. Satsningen gick fel och han förlorade allt han ägde.

Hans hustrus far, Nils Wadstein, och bror gick nu in och tog över. De lyckades få Johan August omyndigförklarad och försatt i personlig konkurs. Han placerades på ett vårdhem där han dog en kort tid därefter. 

Personer som blev kvar som studenter under orimligt lång tid brukade kallas för överliggare, och de var ofta personer som stack ut i sin samtid.

Henrik Ullstad som till vardags arbetar på Lunds universitetsbibliotek har letat fram uppgifter om en annan överliggare som satte färg på Lund i slutet av 1800-talet. Han hette Erik August Torbiörnsson och var från norra Halland. Hans skrevs in vid universitetet när han var 20 år, och när han dog 49 år gammal stod han fortfarande antecknad som teologie studerande. Han tog aldrig någon examen utan fastnade i den lånekarusell som var vanlig för många fattiga studenter vid den här tiden. När gamla lån förföll till betalning tog man nya lån för att bekosta det hela. Till sist kunde det vara svårt att ens studera. Att hålla lånen flytande blev en heltidssysselsättning.

Som kuriosa berättar Harriet Holmgren att Johan August grundade Maria Magdalenas kyrkokör 1887. Maria Magdalenas kyrkokör lär vara den äldsta kyrkokören i Stockholm och en av de äldsta i landet.  

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

Mikaela Valtersson kände aldrig sin biologiska mormor och visste inget om sin mormorsmor. När hon började släktforska fann hon i sin släkt en av 1930-talets stora abortörer i Stockholm.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hildegard Lagerlund var bara 13 år när hon måste försörja sig själv. Som 19-åring fick hon arbete som hushållerska hos ett medelålders par. Hustrun i familjen var sjuk och dog inom kort, och Hildegard gifte sig med änklingen Oskar Lagerlund. 1918 dog Oskar i spanska sjukan och Hildegard stod ensam med deras fem barn. Hon hade varit gravid fler gånger med lyckats utföra åtminstone en abort på sig själv.

Barnen placerades ut i fosterhem och Hildegard började annonsera att hon tog emot kvinnor som ville vara ?obemärkta? vilket markerade att hon riktade sig till ogifta och gravida kvinnor.

Hildegard dömdes två gånger för fosterfördrivning och hennes barnbarnsbarn Mikaela Valtersson har funderat mycket på om hon bara var intresserad av pengar eller om hon ville hjälpa kvinnor i en förtvivlad situation.

En annan väg för ogifta gravida kvinnor var att de sista graviditetsmånaderna ta plats som obemärkt hemhjälp eller hyra in sig i en familj, föda sitt barn på ett privat förlossningshem, för att sedan få barnet placerat i fosterhem. Anita Maria Karlsson i Nora har funnit flera förlossningshem i sin egen närhet.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Fanny Rittmo och Patrik Paulsson 
[email protected]

Margareta Westerlund stal allt från handdukar till hyvlar och hölass. Innanför murarna på Härnösands fängelse födde hon sin son 1888 och hennes medfångar smugglade brev till henne som ännu finns kvar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

När Margareta Westerlund var ung i mitten av 1800-talet hamnade hon ideligen i klammeri med rättvisan berättar hennes barnbarnsbarn Barbro Westerlund i Kramfors. Margareta hade tidigare dömts till böter för att hon bråkat och stulit, men det var när hon stal två lass med hö som hon till sist hamnade i fängelse. När länsman gjorde en husrannsakan hemma hos henne fann han massor med stöldgods från Margaretas tidigare verksamhet; handdukar, hyvlar, fällar och kaffesilver bland mycket annat.

Margareta fick ett ganska långt fängelsestraff, ett år och åtta månaders straffarbete, och när hon suttit en tid födde hon sedan i december 1888 sitt första barn, Johan. Gossen fick vara kvar hos henne i fem månader innan han hämtades av sin pappa.

Härnösands fängelse hade vid den här tiden hunnit bli ett cellfängelse där fångarna satt isolerade från såväl yttervärld som från varandra. Ändå lyckades fångarna på olika sätt kommunicera, bland annat genom olagligt insmugglade brev.

Barbro Westerlund och hennes man var på en loppis för ett par år sedan och fann av en slump en liten låda med brev. Döm om deras förvåning när det visade sig att där låg tre brev som manliga medfångar skrivit till Barbros mormorsmor Margareta!

Roddy Nilsson som är historiker vid Linnéuniversitetet i Växjö berättar att fångarna kunde hålla kontakt med varandra via knackningar i väggarna och genom att smuggla brev med de fångar som fått förtroendet att till exempel dela ut mat. Däremot är det svårare att tänka sig att fångvaktarna deltog i smugglandet. De hade just kommit i åtnjutande av pensionsförmåner och riskerade att helt förlora den förmånen om de ertappades.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson 
[email protected]

Juristen Johannes Heüman drogs med skulder och hade samtidigt fått i uppdrag att förvalta ett stort arv. Frestelsen blev för stor och Johannes förskingrade arvet genom att förfalska en namnteckning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Johannes Heüman föddes 1882 i en kyrklig familj. Hans sentida släkting Jarl Torgersson i Göteborg har sökt rätt på den historia som Johannes familj nog gärna sett glömd.

Från Johannes far fanns det en uttrycklig önskan att han skulle bli präst, men sonen vägrade. Johannes ville istället ägna sig åt att skriva artiklar, poesi och romaner. Som en slags kompromiss blev han jurist och en bit in på 1900-talet öppnade han en egen byrå. Men han slarvade med sina klienter och stod flera gånger under konkurshot.

1912 fick Johannes i sin egenskap av jurist i uppdrag att förvalta och fördela ett arv i en välbeställd familj. Efter några år insåg dock familjen att juristen Johannes hade förskingrat stora delar av arvet bland annat genom att förfalska en namnteckning.

Han var inte den enda som ägnade sig åt förfalskningar vid tiden runt världskrigen. Mats Hayen vid Stockholms Stadsarkiv berättar att det var så pass vanligt att det uppstod ett nytt expertområde, personer som hävdade sig vara experter på att tolka handskrifter för att avgöra om en namnteckning var falsk eller inte.

Just Johannes fall väckte stort intresse eftersom det var första gången man hanterade en död persons namnteckning. Om personen var död när förfalskningen gjordes, var den då verkligen att betrakta som en regelrätt förfalskning?

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

Nu är vårt systerprogram Familjehemligheten tillbaka. I första avsnittet berättar Titti om DNA-testet som avslöjade sanningen om hennes far och inledde en jakt, via arkiv och gamla dagböcker.

Nils och hans son Albrekt gick vintern 1718 över Jämtlandsfjällen i Karl XII:s krig. Men bara Albrekt överlevde. Väl hemma uppstod tycke mellan honom och faderns nya hustru Maria. När de fick ett barn gick det inte att hålla hemligt längre och båda dömdes till döden genom halshuggning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Rolf Pettersson växte upp i jämtländska Brunflo och har ända sen han var liten fått höra om karolinernas dödsmarsch när Karl XII:s soldater gick över fjällen och frös ihjäl i tusental. Men vad han inte visste då var att han själv hade två av dessa soldater i släkten. När Rolf och hans farbror Erik Pettersson började forska fann de en osannolik berättelse om krig och förbjuden kärlek som slutade med avrättning.

Nils Dulfier och hans son Albrekt Nilsson Dulfier var båda dragoner och två av de 10 000 soldater som gick från Duved till norska Trondheim vintern 1718- 19.

När de efter fyra månader möttes av beskedet att Karl XII stupat beslöt arméns ledare general Almfeldt att vända tillbaka till Sverige. Men då möttes de redan hårt slitna trupperna av snöstorm på kalfjället. Nils var en av de 3000 soldater som stupade.

Sonen Albrekt som överlevde strapatserna gick hem med dödsbudet till sin styvmor Maria, som var Nils andra hustru. Maria var 33 år och Albrekt tio år yngre. De två fattade tycke för varandra och i november 1720 föder Maria deras son. Prästen tillkallades för nöddop och fick på vägen dit höra att pappan är Marias styvson. Prästen rapporterade till sina överordnade och det blev en rad rättsliga prövningar som slutade med att det unga paret Albrekt och Maria dömdes till döden.

För den skull dömmes Maria Ersdotter och Albrekt Nilsson efter 20:e kapitlets 11:e vers i 3:e Moseboken av Moses till döden och att mista livet men till underdånigst följe av rättegångsprocessen underställer rätten denna sin dom Höga kungliga hovrätten.

Maria och Albrekt blev dömda efter Guds lag, dvs budorden i Bibeln, som vid den tiden låg till grund för svensk rättskipning. Och även om många av nämndemännen ville hitta förmildrande omständigheter var det omöjligt.

Albrekt och Maria blev halshuggna för sitt brott.

Dödsdomar var vanliga i gamla tider även om det framför allt under 1800-talet blev allt vanligare att de omvandlades till långa fängelsestraff.  Dödsstraffet avskaffades 1920 och den sista gången ett dödsstraff verkställdes var 1910.

Men den som fick en dödsdom fick bereda sig på att straffet kunde varieras stort beroende bland annat på om det gällde en man eller kvinna, vilket brott personen begått, och hur hög status den dömde hade.

Ulf Andersson som är arkivchef för Region Värmland har forskat i dödsstraffen i gamla tider och han berättar att det vanligaste sättet att avrätta både män och kvinnor var halshuggning med yxa.

Män kunde särskilt i äldre tider bli hängda, det gällde inte för kvinnor. Men straffen kunde också innehålla straff både före, under och efter avrättningen. Innan var det vanligt med spöslitning för män och risslitning för kvinnor. Under själva avrättningen kunde straffet göras hårdare genom att skarprättaren till exempel högg av en hand först.

Men också efter döden kunde kroppen hanteras på skändliga sätt. Kvinnor som halshuggits kunde bli brända på bål och manskroppar kunde utsättas för det som kallades stegling och hjul, ett groteskt straff som innebar att kroppen delades och sattes upp på pålar och hjul till allmän beskådan.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson och Erika Libeck Lindahl
[email protected]

Helena Palmgren fann historien som sin farmors farmor Sofia av en slump. Sofia hade tre små barn och Helena tror att hennes anmoder tog med sig den yngste sonen till bordellen i Stockholm.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Sofia Törnkvist föddes i Härnösand 1831 som yngsta dotter till en hattmakare. Också hennes mamma kom också från en hantverkarsläkt och där arbetade de flesta som garvare. När Sofia var 18 år anställdes Jonas Bäckström från Skåne som lärling i garveriet. Och snart blev han och Sofia kära i varandra. Men Jonas hade större ambitioner än att jobba som garvare och sökte sig till konstakademin i Stockholm. När han antogs som elev två år senare, ville han ha med sig Sofia. De två gifte sig och flyttade till huvudstaden.

Sofias ättling släktforskaren Helena Palmgren i Umeå hittade sin farmors farmor Sofias öde mest av en slump när hon forskade om familjen. Och till en början såg det ut som Sofia och hennes Jonas skulle få ett lyckosamt liv tillsammans.

Men några år efter flytten separerar paret. Deras två flickor Alma och Gustafva är då  nio och sju år gamla och yngsta barnet Elo bara ett år.

Helena har läst mängder av rättegångsprotokoll och ser att Sofia bland annat döms för fylleri och har "tillfälliga arbeten" och "samlag med okända män".

- Det verkar som hon bor på Ålandsgatan 16 och tar emot kunder där samtidigt som sonen bor hos henne, säger Helena Palmgren.

När Jonas begär skilsmässa har Sofia suttit redan suttit på kurhus på grund av att hon fått könssjukdomen syfilis. Hon döms så småningom för horbrott och hamnar i fängelse fem gånger innan hon till slut dör 45 år gammal.

- Det går inte så bra för flickorna som först flyttar till Härnösand för att bo hos släktingar. Alma dör ung och hennes utomäktenskapliga dotter blir också hon prostituerad. Gustafva hamnar på mentalsjukhus tidigt och dör där.

Yngsta sonen Elo blir efter Sofias rättegång 1863 fosterhemsplacerad och flyttar den dag skolan är slut, 14 år gammal.

- Det som tagit mig är den tystandskultur som funnits kring den här berättelsen, avslutar Helena Palmgren.

Sofia bodde på Ålandsgatan där många prostituerade bodde och verkade. Ålandsgatan bytte så småningom namn till Mäster Samuelsgatan.

Stockholmskällan har kartor som bland annat visar hur det såg ut 1855. Stockholmskällan: Stockholm 1855

Ett dokument funnet i poliskammarens arkiv i Göteborg visar hur fastighetsägare och mellanhänder tjänade pengar på prostitutionen i staden. Bakgrunden är att ett antal boende i några speciella kvarter i staden klagade på att de blev störda av trafiken i deras hus. En polis skrev då ner vad han visste om dessa fastigheter.
Ett antal fastighetsägare i området hyrde ut hela sina hus till en person, ofta en kvinna, som i sin tur hyrde ut lägenheter per dag till prostituerade kvinnor, i båda leden tog man bra betalt. Kvinnorna som hyrde lägenheterna betalade mellan fem till sju kronor om dagen i hyra, i hyran ingick ofta morgonkaffe.

Polisen kunde berätta vilka hus som hyrdes ut på detta sättet, vad alla inblandade hette och vilka summor som skiftade ägare, men han konstaterar i slutet av sin rapport att det nog ändå är bäst att låta den här verksamheten fortsätta eftersom man då vet var man har de prostituerade kvinnorna.

Om de kvinnor hvilka nu äro boende vid Öfra Kyrkogatan och Ekelundsgatan skulle avhysas derifrån, då kommo de säkerligen att söka sig bostäder på hotellen och sedermera såväl dagar som nätter kringstryka å gatorna derigenom åstadkomma mycket mera ondt än hvad de nu göra då de hafva bestämda bostäder och kunna under sträng polisuppsigt hållas inom hus.

Ur polisrapport från Göteborg 1896

Karl-Magnus Johansson, arkivarie på Riksarkivet Göteborg berättar att mellanhänderna ofta var före detta prostituerade. En av dem hade när hon dog en 15-årig son som ärvde verksamheten efter sin mor. Sonen tjänade sannolikt någonstans mellan fyra till sextusen kronor om året under en tid då en vanlig arbetare tjänare cirka fem-sexhundra.

Det var ingen tillfällighet att det här dokumentet det ligget nämligen i en dokumentserie som fått extra uppmärksamhet en tid. En del av arkiven efter Poliskammaren i Göteborg har nämligen valts ut för att testa ny teknik som går ut på att lära datorn att läsa handskriven text och göra om den till maskintext. Den som har svårt att läsa gammal stil skulle alltså kunna få hjälp av tekniken på detta sätt.

Från skiftet januari-februari 2021 kommer det att vara möjligt att via sin dator söka i det här materialet, berättar Karl-Magnus Johansson.

Här finns länk till det transkriberade materialet: Automatiserad handskriftstolkning från Poliskammaren

Det här pilotprojektet sker i samarbete mellan Riksarkivet Göteborg och Göteborgs universitet. Mycket arbete har också utförts av privatpersoner, inte minst släktforskare. De har, med sin vana vid att läsa äldre skrivstilar kunnat i ett första steg ?lära? datorn att känna igen det handskrivna materialet och transformera det till skrivtecken. I det steget lyckades man uppnå en korrekthet om 97%. I nästa steg rättades felen till genom en kontroll mot originalet, för att kunna uppnå ännu större träffsäkerhet.

Det här materialet består av polisrapporter från 35 år, 1868 till 1902, från detektiva avdelningen vid Göteborgs polis. Det är en period då stadens befolkning mer än fördubblas. Dessutom flyter enorma mängder, cirka 600 000 emigranter genom staden, och många av dem återfinns i polisrapporterna. Kanske har de blivit av med sin emigrantkoffert eller själv gjort något som väckt polisens intresse.

- Jag bedömer att det finns cirka 100 000 namn i de här rapporterna som alltså kan ge släktforskare ingångar till annat material, domstolshandlingar och liknande, säger Karl-Magnus Johansson.

Det här är ett pilotprojekt för att testa tekniken, efter en utvärdering kommer man att ta ställning till om det kan bli någon fortsättning.

- Det är visserligen 22 500 sidor som har bearbetats nu, men det motsvarar en och en halv hyllmeter och Riksarkivet har ungefär 80 hyllmil dokument.

- Så det är en bit kvar, slutar arkivarie Karl-Magnus Johansson.

Vill du höra mer om husen som hyrdes ut till prostituerade och om  transkriberingen av handskrivna dokument finns två extra avsnitt nedan att lyssna till under "höjdpunkter från avsnittet".

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

Emilia Hansson blev småskollärare mot alla odds och ville helst jobba med samiska barn. Hon var en modern pedagog i början av 1900-talet som arbetade under den tid då rasbiologi var på modet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Emilia Hansson föddes 1882 i Fritsla i Västergötland som ett av sju syskon. Föräldrarna var arrendebönder. När Emilia var 11 år dog hennes mamma och från den dagen förändrade sig livet. Pappan och barnen flyttade till en statarlänga i Borås, men de hade inte bott där många månader när huset brann ner och med det alla deras ägodelar.

Hennes syskon emigrerade, den ena efter den andra, och till sist åkte också pappan till Amerika. Emilia var den enda som blev kvar i Sverige.
Emilias förutsättningar att klara sig var dåliga. Familjen var utblottad och hon själv hade en medfödd skada i form av en missbildad högerhand. Men hon måste ju hitta ett sätt att försörja sig, och helst av allt ville hon bli lärare. Hon skrev ett brev till en rik och socialt engagerad dam i Borås och bad om ekonomisk hjälp ? och fick det. Leonore Odenkrants, som damen hette, skulle sedan komma att hjälpa Emilia under alla hennes år som lärare, och också hennes skolbarn skulle få många gåvor.

Emilia ville till Norrland. Allra helst ville hon undervisa samiska barn och 1907 blev hon så anställd på en internatskola för samiska barn i Undersåker i Jämtland. Senare skulle hon också komma att undervisa i Idre i Dalarna och till sist i Kuoksu i Tornedalen.

Hon skrev själv två böcker under sitt liv, två ganska romantiserade beskrivningar av hennes tillvaro och hon skrev också brev hem till sin välgörarinna Fru Odenkrants. Det är bland annat de breven som hennes släkting Isabella Josefsson i Fritsla har använt när hon ställt samman Emilias liv.

Emilia var en framsynt och på många sätt modern pedagog. Hon tog in många praktiska moment i undervisningen, barnen fick till exempel räkna på virkesåtgång när det skulle byggas en bastu och berättade förtjust om hur barnen plötsligt tyckte det var roligt att räkna med bråk. Men Emelia var samtidigt ett barn av sin tid och blev intresserad av den idé som just då var stark, rasbiologin.

Rasbiologiska institutet i Uppsala skrev en bok som landets lärare fick köpa till starkt reducerat pris. Emilia blev bekant med institutets grundare Herman Lundborg och han kom också till Kuoksu för att undersöka hennes barn.

- Hon var en väldigt begåvad och mångsidig människa som gjorde mycket gott, men jag blev förstås mycket besviken när jag förstod att hon också blivit intresserad av Lundborgs läror, säger Isabella Josefsson. Men jag tycker att hon är en väldigt intressant person i min släkt.

Emil Marklund är doktorand i historia med utbildningsvetenskaplig inriktning vid Umeå universitet och har bland annat skrivit om en samtida småskollärarinna till Emilia, Ester Vikström från Byske, som var lika gammal som Emilia och som verkade under samma tid fast på annan plats.

Det var stor skillnad mellan småskollärare och folkskollärare, berättar Emil Marklund.

- När folkskolan infördes i Sverige 1842 inrättades folkskoleseminarium i varje stiftsstad och då beslutades också att bara män fick bli folkskollärare.

Men under 1840 och 1850- talen har man rekryteringsproblem vilket gör att det 1853 beslutas att de mindre skolorna på landsbygden inte behöver ha examinerade lärare. Och fem år senare beslutas också att de som undervisar i de mindre skolorna kan vara småskollärare.

På så sätt föds småskolläraryrket. De som utbildade sig till småskollärare hade ungefär halva utbildningstiden jämfört med folkskollärarutbildningen och också en mycket lägre lön.

- Från början var det inte tänkt att det skulle bli ett kvinnoyrke. På 1860-talet så var det nästan jämn könsfördelning, men år 1900 var det vara 4% som var manliga småskollärare.

Småskollärare hade till skillnad från folkskollärarna en mycket mer osäker anställning. Först 1918 kom en reform som innebar att småskollärarna kunde ha få fast anställning.

- Innan dess kunde de bli avskedade av skolrådet, som leddes av prästen, och ofta var anledningen att den kvinnliga läraren gift sig och skaffat barn.

Fram till 1904 hade de manliga och kvinnliga folkskollärarna samma villkor, men det året fick de manliga lärarna fick igenom ett ålderstillägg som gjorde att de tjänade lite bättre.

Som släktforskare kan man leta information om lärare i kommunens arkiv där bland annat tjänstgöringsdagböcker finns. På Landsarkiven kan man hitta information om var läraren var utbildad, deras lärarexamen, betyg mm. Och så finns matriklar med information på Kungliga biblioteket, universitetsbibliotek och vissa andra bibliotek.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Malin Avenius
[email protected]

När Lillys pappa träffade en ny kvinna kastade han ut Lilly och hennes mamma. De försökte klara sig men situationen blev ohållbar och till slut hamnade Lilly på barnhem. Adoptioner blev möjliga först 1918.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Lilly föddes 1907 i byn Rösta i Sollefteå. Hennes föräldrar var gifta och utifrån sett såg nog den lilla familjen ut att leva ett högst normalt familjeliv. Men under ytan var det allt annat än bra. Lilly var bara 7 år när hennes pappa kastade ut henne och mamma Helena Johanna och lämnade dem att klara sig bäst de kunde.

- När situationen blev ohållbar gick de hem igen men Helena fick bara stanna ett kortare tag och pappan ordnade så att Lilly kom till barnhemmet i Rösta, berättar Lillian Raab som är dotterdotter till Lilly och som släktforskat länge om familjens öde.

Lilly var bara 15 år när hon lämnade barnhemmet och förväntades då klara sig själv.

När Lilly var 20 år blev hon gravid och kände sig tvungen att adoptera bort flickan som hon döpte till Eivor eller "ej vår". Även nästa flicka, Solveig, adopterades bort.

Adoptioner blev inte möjliga att genomföra förrän 1918, då en ny lag kom till. Vid den här tiden fanns det många fattiga barn som inte fick den omsorg de behövde, och adoptioner skulle vara ett sätt att råda bot på det.

Cecilia Lindgren forskar om barns villkor vid Linköpings universitet, och har studerat adoptioner.

När lagstiftningen var ny hade man så kallade svaga adoptioner, vilket innebar att barnet kunde ärva sina adoptivföräldrar men inte föräldrarnas släktingar, och att adoptionen kunde upphävas om adoptivföräldrarna inte skötta sina åtaganden på ett bra sätt.

I början såg man det också som en självklarhet att barnet skulle ha fortsatt koppling till sin biologiska familj.

Med tiden ändrade sig dock synen på adoptioner. På 1950-talet tyckte man att det viktiga var den nya familjen, och ville att alla band med den biologiska familjen skulle klippas. På så sätt skulle en ny ?riktig? familj kunna bildas. Vid den här tiden hade också inställningen till de adopterade barnen ändrats, nu menade man att de kunde vara ett potentiellt problem. Därför infördes en regel som sa att om det inom fem år efter adoptionen upptäcktes att barnen haft en medfödd skada eller liknande, så kunde adoptionen hävas.

De allra flesta adoptioner har lämnat efter sig utlåtanden både om de biologiska och adoptionsföräldrarna, och för adoptioner som genomfördes före 1950 kan det finnas utlåtanden att hämta i arkiven.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

Schweizaren Max Lang flyttade till Afrika i början av 1920-talet för att slippa bli präst. Han arbetade för en tysk firma men allt han tjänat blev värdelöst under resan hem då hyperinflationen slog till.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Sten Lang i Örebro har schweiziska rötter och har tagit reda på sin farfars historia.  Farfar hette Max Lang och föddes 1890. När han växte upp ville hans mor att han skulle bli präst, men Max ville annorlunda, och så fort han fyllt 21 och var myndig gav han sig iväg hemifrån.

Max kunde många språk, bland annat portugisiska, vilket var en fördel när han hamnade i nuvarande Mocambique som då var en portugisisk koloni som hette portugisiska Östafrika. Där fick han arbete på en tysk import- och exportfirma.

Jobbet gick bra, Max uppskattades för sitt det han gjorde, problemen kom först 1914 då första världskriget bröt ut. Portugal och Tyskland hamnade i strider om sina respektive kolonier i Afrika, och Portugal konfiskerade tysk egendom både i Portugal och i kolonierna. Ägarna till firman där Max arbetade kom då på idén att skriva över firman på den unge, i kriget neutrale, schweizaren. Så blev det, och när kriget var slut tackade de genom att göra Max till delägare i firman.

Som delägare fick han ny status, en som innebar att han måste gifta sig. Max for hem till Schweiz och fann Marie, som han snabbt äktade.

De bodde i staden Lourenzo Marques, som idag heter Maputo, och gjorde bra affärer. Men efter några år blev Marie och deras äldste son sjuka i malaria, och paret valde att flytta hem till Europa. Max köptes ut ur firman, han fick betalt i tysk valuta, pengar som han tog med sig i en kappsäck på båtresan hem.

När de väl var framme i Genua förstod de snart att pengarna de hade fått med sig blivit helt värdelösa under resan. Hyperinflationen hade slagit till i Tyskland och pengarna i kappsäcken var knappt värda pappret.

Utblottade fick de telegrafera efter hjälp hemifrån Schweiz, och väl hemma igen fick Max börja om med två tomma händer.

En sak som han lämnade efter sig till familjen var tanken på språkkunnighet som en nyckel till framgång. ?Kan man språk, så klarar man sig? lär Max ha sagt till dem.

Den tyska hyperinflationen berodde till stor del på utgången av det första världskriget där Tyskland fick betala ett stort krigsskadestånd till segermakterna.
I ett desperat försök att rädda ekonomin tryckte Tyskland mer sedlar vilket resulterade i en extrem inflation och därmed minskade pengarnas värde.

Lena Andersson-Skog som är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet berättar att folk använde sedlarna för att tapetsera väggar eller till och med som toalettpapper eftersom det var billigare än att faktiskt köpa nytt papper.

Sverige hade visserligen stått utanför första världskriget men drabbades ändå av ekonomisk nedgång.

Om man i sin släktforskning stöter på någon som gjort konkurs finns det möjlighet att gå in i speciella konkursregister, säger Lena Andersson-Skog.

Släktforskarföreningen DIS, Föreningen för datorhjälp i släktforskningen, har en användbar sida för den som vill söka i konkursregistren.

DIS tipssida med sökvägar om konkurser

Programmet är gjort av
Elisabeth Renström, Jonatan Stålhös och Gunilla Nordlund
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

En vårddag 1929 gick världen i kras för Ingeborg och Artur. Ingeborg tappade all förankring till verkligheten och gjorde det otänkbara. Innan dagen tagit slut hade deras tre små barn mist livet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Den där dagen en vecka före påsk skulle Artur arbeta i skogen tillsammans med sin bror. På Ingeborgs schema stod att hon först skulle tvätta och därefter baka till ett planerat föreningsmöte. Innan Artur gick iväg hjälpte han Ingeborg att ta in och fylla det stora bykkaret med vatten.

Efter en stund i skogen upptäckte Arturs bror att han glömt sitt fickur hemma, så han vände tillbaka.

När han kom innanför dörren var det egendomligt tyst, ingenting hördes av de tre barnen, som var ett, tre och fem år gamla. Han fann Ingeborg i köket där hon satt med huvudet i händerna. Och han fann de tre barnen som alla var döda, dränkta i tvättbaljan.

Ingeborg blev sinnesundersökt och straffriförklarad, hon hamnade på Restads sjukhus i Vänersborg. Därifrån skrev hon brev hem till Artur, de breven blev en viktig källa för Maria Bouroncle i Göteborg som har letat rätt på alla detaljer om händelserna, och samlat dem i en bok "Det kom för mig i en hast". Maria är barnbarn till Ingeborgs syster.

Ingeborg och Artur skiljde sig, och när Ingeborg blev försöksutskriven bodde hon först hemma hos sina föräldrar, bara ett stenkast från Artur, senare flyttade hon till sin syster. Hon verkar ha blivit tolererad och accepterad i byn, där hon deltog i syföreningar och andra sociala sammanhang.

Artur gifte om sig, men fick aldrig några fler barn. Däremot tog han och hans nya fru hand om ett krigsbarn från Finland som fick ett kärleksfullt hem i Vesene.

När vi pratar om dödligt våld i historien har föreställningen tidigare varit att män stått för de flesta brotten. Men nu visar ny forskning att kvinnor under slutet av 1800-talet faktiskt var i majoritet när det gällde våldsbrott med dödlig utgång.

Forskarna Marie Eriksson, historiker och lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet i Växjö, och Roddy Nilsson, professor i historia vid Göteborgs universitet, har gått igenom mängder av hovrättsdomar, böteslängder och rådhusrättsprotokoll och skrivit boken "Ilska desperation och lömska försåt - våldsamma kvinnor i 1800-talets Sverige".

Barnamorden hade under flera hundra år en egen lagstiftning som inte räknades in bland de andra våldsbrotten. Därför har det sett ut som om kvinnor inte utövat så mycket våld som de faktiskt har.

I studien har Roddy och Marie sett att kvinnor, förutom våld mot sina nyfödda barn, utövade dödligt våld mot till exempel sina makar, fästmän, kärlekskonkurrenter, svärföräldrar, vuxna barn, svågrar och svärdöttrar.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson och Erika Libeck Lindahl
[email protected]

Anders kom aldrig hem till middagen den där januarikvällen 1787. Först två månader senare hittades hans kropp i dammen. Änkan fick livslång pension ur Hammarkassan och levde ensam resten av sitt liv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Släktforskaren Hans Spennare började släktforska redan på 1970-talet och visar i filmen ovan hur han byggde sitt finurliga släktträd innan datorerna var vanliga i våra hem. (Klicka på pilen i mitten så startar den fyra minuter långa filmen.)

När Hans Spennare hittade domstolshandlingar om sin anfader Anders Johansson Spennares död synliggjordes en sorglig och sedan länge glömd händelse från slutet av 1700-talet.

Hammarsmeden Anders Spennare var 31 år när han en sen januarikväll gick genom isen vid Svanå bruk. Först dagen efter saknade arbetskamraterna honom.

Efter två månader fann man kroppen som undersöktes av läkare och identifierades av Anders far och äldre bror.

Utredningen kommer fram till att Anders inte avsiktligt tagit sitt liv utan drunknat, och med det får han begravas på kyrkogården.

Den som begick ett mord eller tog sitt liv vid den tiden sågs som evigt förtappad och straffades bland annat genom att inte få en värdig begravning. Det gjordes därför noggranna utredningar när någon hittades död för att utesluta att personen inte bragt sig själv om livet.

Änkan till Anders, Lisa Olofsdotter Skog, gifte aldrig om sig och fick bidrag livet ut från brukets Hammarkassa, en sorts pensionskassa.

På bruken fanns ofta gemensamma fattig- och pensionskassor som kunde ha olika namn; Hammarsmedslådan eller Smedslådan var vanliga namn som släktforskare kan få syn på i till exempel gamla domstolsprotokoll.

Pengarna i dessa gemensamma kassor kom från både arbetarna och bruksägarna, dels i form av frivilliga bidrag och dels från böter för olika förseelser.

Pengarna i kassorna betalades ut som ålders- och änkepensioner, och kunde också hjälpa den smed som blivit sjuk eller skadad.

Men det var inte bara på bruken som den här typen av kassor fanns berättar Karin Hassan Jansson, historiker vid Uppsala universitet. I framför allt städerna och i yrken som inte hade någon jordbruksjord att falla tillbaka på, bildade handelssocieteter liknande kassor för sina medlemmar.

Bidragen från dessa kassor var inte tillräckliga för att försörja sig på, utan man utgick från att den som tog emot den här sortens hjälp också tog de arbeten och påhugg som stod till buds.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Tommy Engman
[email protected]

Anders från Utanmyra blev först betjänt i Stockholm. Han fortsatte sen till London där han tjänade allt mäktigare män och gjorde sig en förmögenhet. I Sverige fanns lakejer som yrke under 1700-talet

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Dunder Anders Andersson föddes 1709, som son till en vanlig bonde och soldat. Hans livsöde har skapat många skrönor på det sätt som sker med människor vars liv avviker från det vanliga. 

Släktforskaren Karl Gunnar Söderdahl i Uppsala har lagt ner många timmar på att följa Anders liv i England på 1700-talet.

Anders var tonåring när han började arbeta som betjänt hos greve Carl Gustaf Sparre i Stockholm. Han följde med till London när greven utsågs till svensk ambassadör i England. När Carl Gustaf Sparre sen åkte hem till Sverige stannade Anders kvar.

Anders tog sig namnet Andrew Solinus i England och skaffade sig en akademisk musikutbildning. Han kom sedan att arbeta för allt rikare och mäktigare män.

Den förste Lord Spencer, anfader till prinsessan Diana, var länge hans arbetsgivare.

Hos Lord Spencer hade Andrew hand om ekonomin och han blev själv en förmögen man. Han skrev ett utförligt testamente där bröderna hemma i Sverige skulle få ärva, men det kom att dröja 33 år innan de fick ut några reda pengar ? och då hade summan krympt högst avsevärt. Hans släktingar undrar ännu vad som hände med hans arv.

Betjänter, eller lakejer, som de brukade kallas i Sverige var en yrkesgrupp som fanns här under en ganska kort tid. Långt nere i bergrummen där Stockholms Stadsarkiv förvarar sina handlingar träffar vi Mats Hayen som är historiker och forskningsledare vid arkivet och som studerat hushållen i Sverige mellan 1760-1830.

Om man riktar ljuset på lakejen kan man få fram mänskliga historier.

En av de lakejer som Mats Hayen studerat är Christopher Goltz (1746-1809). Han lämnades in på barnhem som sex-åring med helt okända föräldrar. Christopher arbetade sig sedan upp från dräng till lakej hos Kammarrådet Olof Elias Lagerheim i Gamla Stan. Men när Christopher ville gifta sig tvingades han att säga upp sig och kastades ned till samhällets botten där han arbetade som salpetersjudare fram till sin död.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

De två grannarna hade varit osams länge. Men i september 1816 brast det för dem båda och de slogs i flera timmar med nävar och tillhyggen. Nils dog av sina skador och Ivar dömdes till döden för mord.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

De båda skånska grannarna hamnade i gräl efter att Ivar Haraldsson fått en fönsterruta sönderslagen. Han var säker på att det var Nils Göransson som krossat rutan.

En tidig morgon i september 1816 möts de båda männen på en havreåker och börjar slåss i ett långt och utdraget slagsmål, som inte slutar förrän Nils ligger död på marken.

Släktforskaren Robert Andersson hittade rättegångsprotokollet och fick hjälp av sin goda vän Anna Emanuelsson att tyda den bitvis svårlästa texten. Anna har tidigare arbetat som forensiker, vilket betyder att hon har analyserat bevismaterial i moderna brottsutredningar, och hon slogs av hur stora likheter det finns mellan brottsutredningar nu och då.

Vid den tid då det här utspelade sig följde man rättegångsförfarandet från 1734 års lag, vilket var den första lagen som gällde i hela Sverige och är också grunden till vår lagbok i dag. Det berättar Elsa Trolle Önnerfors som är docent i rättshistoria vid Lunds universitet.

Det är stor skillnad i hur brottsutredningar genomfördes då jämfört med nu.

Till exempel fanns det inga krav på att ha läst juridik för att få arbeta som och kalla sig advokat förr i tiden. Det fanns ett förslag att skriva in ett krav på juridisk utbildning för rättegångsombud i 1734 års lag. Men det förslaget gick inte igenom då det inte fanns möjlighet till advokater utanför de större städerna.

En längre intervju med Elsa Trolle Önnerfors om skillnader och likheter i rättegångsförfarandet förr och nu finns att lyssna till nedan.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected]

Livet för Greta förändrades dramatiskt när hon 1779 fick flytta till Kungliga slottet i Stockholm för att bli amma åt kronprins Gustav Adolf. Greta fick hög status till skillnad från de vanliga ammorna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

När Gustav III och drottning Sofia Magdalena äntligen fick ett barn var det självklart att det skulle ha en amma. Kvinnor i de högre skikten ammade vid den här tiden inte sina egna barn.

Greta Göransdotter från Stora Tuna i Dalarna blev den som kungahuset valde ut. Under ett drygt år fick Greta leva vid hovet och släktforskaren Malin Gustavsson har funnit många dokument som beskriver Gretas liv på Slottet.

Greta blev rikligt belönad av kungaparet och när hon kom hem till sin familj kunde de flytta till en större gård och anställa tjänstefolk.

Den vanliga amman var annars en ogift kvinna utan någon ekonomisk eller social trygghet. Att bli amma var ett vanligt sätt för kvinnor som fött utomäktenskapliga barn att betala för att få sina barn omhändertagna. Men för att bli godkänd som amma måste kvinnorna besiktigas.

De skulle vara rena, gudfruktiga, fria från sjukdomar och ha mycket mjölk i brösten.

Arkivarie Anna Tiberg Knutas på Stockholms Stadsarkiv lotsar runt bland de många handlingar som finns bevarade från barnhus, barnbördshus och Stockholms ammeanskaffningskontor.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson och Malin Avenius
[email protected]

Vad händer när familjehemligheter avslöjas? Nu startar Gunilla Nordlund en ny serie i P1 och Släktband får en lillasyster. I serien Familjehemligheten möter hon människor som gjort en upptäckt som förändrar allt de trodde de visste om sig själva och sin familj.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

- Det kan vara omskakande nog att hitta hemligheter från länge sedan som kullkastar ens bild av släkten. Men när hemligheterna ligger nära i tid berör de ens egen identitet på ett helt annat sätt. Som när det plötsligt dyker upp en okänd far eller när det avslöjas att mormor hemlighållit sitt ursprung i hela sitt liv, säger Gunilla Nordlund.

Medverkar i första avsnittet gör också Peter Sjölund, DNA släktforskare specialiserad på DNA-frågor.

Familjehemlighetens hemsida
Programmet sänds måndagar kl.11.04

Programmet är gjort av Gunilla Nordlund
Producent Ola Hemström
[email protected]

Som femåring blev Gustav bortauktionerad när hans far inte kunde ta hand om honom. 15 år senare kom pappan hem från Amerika och i samma stund han satte foten på svensk mark föll han död ned.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Programmet sändes första gången i december 2017

När vi idag hör talas om händelser från förr är det lätt att döma och tänka att människor då ibland hanterade situationer helt annorlunda än vad vi skulle göra idag.

Men när man som till exempel släktforskare ger sig tid att ta reda på varför en person handlade som hon gjorde kan man i bästa fall förstå henne bättre.

Birgitta Kulling i Uppsala visste att hennes farfar Gustav hade haft det svårt som liten, men det var först när hon fann sin fars efterlämnade släktforskning som hon insåg att hennes farfar Gustav hade blivit bortauktionerad och såld till lägstbjudande av sin egen far, när Gustav var bara fem år gammal. Birgitta blev bestört och bestämde sig för att själv släktforska.

Gustav föräldrar Carl Conrad Nilsson och han mamma Hedvig var egentligen smålänningar men hade arrenderat en gård nära Färjestaden på Öland. Karl Konrad blev en betrodd man i socknen, han satt i fattigvårdsstyrelsen och han var nämndeman.

Men efter ett par år med usla skördar runt 1880 kunde han inte längre betala arrendet och var tvungen att lämna gården. Carl Conrad blev istället förman på en stor gård, och från den positionen skulle han försöka betala av sina arrendeskulder.

Familjen hade sedan förut sex pojkar, och 1881 föddes den sjunde, Gustav. Men strax efter att Gustav fötts drabbas familjen av nästa stora sorg när mamma Hedvig blev sjuk.

- Hon började hosta och hacka, hon blev orkeslös och blek. Man dristade sig till att kalla på provinsialläkaren, som konstaterade att hon fått lungsot, berättar Birgitta Kulling, och fortsätter.

- Lungsot är ju en långsam sjukdom så Hedvig blev sängliggande under lång tid. Hon blev bara sämre och sämre, men det blev ändå några år då Gustav fick ha sin mamma. Han hade hunnit fylla fem år när hon slutligen dog.

Bara några dagar efter att Hedvig hade dött drabbar nästa olycka. Carl Conrad har gått i konkurs och det är dags för utmätning av skulderna.

- Kronofogden kommer och gör utmätning på möblerna och allt vad de har. Carl Conrad hade haft kommunala uppdrag, men de blev han av med eftersom han gått i konkurs ? en social nesa av stora mått.

- Man kan ju tänka sig vilken situation Carl Conrad befann sig i ? hans älskade hustru död, själv är han helt barskrapad ekonomiskt och därtill med stora skulder, och så har han sju pojkar att försörja.

Karl Konrad måste tjäna pengar och ser ingen annan möjlighet än att ta sig till Amerika. En av hans söner får följa med honom dit. De två äldsta har gått ur läroverket och klarar sig redan själva, och tre av barnen tas om hand av en moster till dem.

Kvar blir femåringen Gustav, som nu bortauktioneras till lägstbjudande i socknen.

Han hamnar hos en familj som har en dotter som är på dagen lika gammal som Gustav är. De är nog snälla mot Gustav, men livet blev ändå inte lätt.

- De sista åren av sitt liv brukade Gustav prata med min pappa om hur det hade varit för honom den där tiden, om hur hemskt det var att vara ett hjon som fick sitta längst ner vid bordet. Han berättade om en stor järnnyckel som gick till den kammare uppe på vinden som han fick bo i.

- Gustav pratade inte om att han blivit bortauktionerad förrän de sista åren av sitt liv, det var en förborgad hemlighet i familjen att det hade skett.  Vi förstod alla att det hade hänt något ledsamt i farfars liv när han var liten, men vi fick aldrig veta vad det var som hade hänt. Han förträngde nog det så mycket han kunde och berättade först de sista åren.

Gustavs fosterföräldrar hoppades sannolikt att han skulle växa upp och bli stark, så att han kunde fortsätta som dräng på deras gård. Men Gustav var inget drängämne. Han var liten och spenslig och en riktig drömmare. Hans stora glädje blev att tillsammans med sin fostersyster trava iväg till skolan.

- Gustav älskade skolan och sin fröken. Jag har hittat hans betyg och de var fantastiskt fina. De slutade ju skolan vid tolv års ålder och då skulle han ju blivit dräng på fosterfamiljens gård, men det var ingenting Gustav ville, han ville läsa vidare och ta studenten. Dessutom var han liten och klen till växten.

- Han hade nog inte blivit någon vidare bra dräng, han passade inte alls till det, säger Birgitta Kulling.

Gustavs lärarinna visste ju förstås att pojken hade talang för studier, och Birgitta vill gärna tro att lärarinnan försökte hjälpa honom att läsa vidare. För när den reguljära skolan var klar och Gustav var 12 år, tog Gustav kontakt med sin äldre bror Henrik som numer bodde i Jönköping. Henrik hade blivit en stadgad och ganska välbärgad man, som var gift, drev en framgångsrik tobakshandel och bodde i en fin våning. Henrik bestämde sig för att hjälpa sin lillebror, men det fanns vissa förbehåll.

- Gustav fick inte bo hos Henrik och hans hustru, utan i en vindskupa ovanpå tobaksaffären. Henrik betalade terminsavgifterna på läroverket, men Gustav fick jobba i affären varje dag efter skolan.

Käre broder Henrik, Jag äger en god hälsa och mår bra. Som jag ser i ditt brev så har du tagit Gustav till dig. Ja, käre Henrik jag vet inte vad det skulle blivit av småpojkarna om det inte hade varit för att du har hjulpit dem. De måtte vara tacksamma emot dig samt far och oss allesammans. Det kan jag nog tro, att det kostar dig mycket pengar. Det visar att du är godhjärtad samt tager försorg om dina bröder.

Det här brevet kom till Henrik i september 1893. Det var skrivet av den bror som följde med pappa Carl Conrad till Amerika. Och visst tog Henrik hand om det ekonomiska, men så värst mycket familjeliv bjöd han inte på.

Det blev istället en annan familj som kom att innebära trygghet för Gustav. Det bodde en apotekaränka i staden, Ingeborg Karlsson, och hon öppnade sitt hem för Gustav.

- De fastnade för varandra, så han blev en slags familjemedlem hos henne. Hon var egentligen en vilt främmande människa, men en kvinna med ett stort och varmt hjärta.

På hösten 1901 har Gustav bara en dryg termin kvar till sin studentexamen. Då meddelar plötsligt pappan att han tänker komma hem. För första gången på 15 år ska han och sönerna träffas igen. Han är sjuk sedan en tid tillbaka men skriver hem när han kommit till England.

Kära Henrik Signe och Gustav
Jag ämnar mig i nästa vecka vidare till Sverige och jag kommer till Göteborg på Amerikalinjen. Jag träffar Anders där, och sedan vill jag se eder i Jönköping. Jag önskar så att se eder alla!
Saknade av er fader
Charles C Nilsson

Karl Konrad, som numer kallar sig Charles har lånat 100 dollar av sin amerikanske son för att ha råd att åka hem, och den 22 november 1901 skulle han äntligen anlända. Och Gustav gladde sig mycket.

- Han har fått höra genom Henrik, som väl var den som hade kontakten med pappan, att pappan äntligen skulle få komma hem efter femton år, säger Birgitta Kulling.

- Carl Conrad hade varit sjuk på överfärden, men till sist så kommer han ändå med lastaren Rollo till Göteborgs hamn, men i samma ögonblick som han sätter foten på svensk mark, så faller han död ner.

I polisprotokollet har Birgitta sett hur Carl Conrad bars iväg från kajen in till ett skjul av några hamnarbetare, och hur läkare kom och konstaterade att han avlidit.

- Så istället för julfirande med familjen så blev det alltså begravning, konstaterar Birgitta Kulling.

Hennes sökande efter farfar Gustavs historia började ju med stor ilska över hur hans far kunde lämna bort sin lille pojke till främmande människor. Men när hon nu vet om alla sorger och bedrövligheter som drabbade Carl Conrad, så ser hon lite annorlunda på alltihop.

- Jag har försonat mig med honom, vad kunde han ha gjort annorlunda?

Som vi hörde hittade Birgitta Kulling detaljerade uppgifter om hur det gick till när Gustavs pappa Carl Conrad föll ned död på kajen i Göteborgs hamn. De uppgifterna hittade Birgitta framförallt i polisprotokollet som upprättades på platsen.

Just polisprotokoll är en källa som kan ge mycket kunskap om händelser, och då inte bara om brott utan där finns all möjlig vardagsdramatik beskriven.

På Landsarkivet i Östersund arbetar Jim Hedlund som arkivpedagog och Carita Rösler som 1:e arkivarie.

De har plockat fram flera exempel på sånt man kan hitta i polisens arkiv. Och vi börjar med att titta på några handlingar från Landsfiskalernas

- Vi har plockat fram material som till exempel rör fattigvård, och det här är från Rödöns länsmansdistrikts arkiv där vi bland annat har fattigvårdsmål. Här finns nedtecknat om personer som behövt fattigvårds understöd av olika slag ute i socknarna och länsmännen har varit inblandade i att protokollföra varför de behöver understödet, berättar Carita Rösler.

Ett exempel som Carita tar fram rör en arbetare som det var mycket svårt att komma till rätta med.

- När man går in i de här lite noggrannare så kan man få mycket detaljer om hur de levt, som här där det står att han vandrat omkring i olika socknar i Jämtlands län. Så det är mycket av en livsberättelse i dessa korta brottsstycken.

Är det då många släktforskare som hittar till de här handlingarna. Carita skrattar och tror det kanske bara är en promille och dessutom finns inte handlingarna scannade.

- Sen tänker man kanske inte på de olika roller som poliserna haft, att det inte bara gällt brott.

Förutom det här fattigvårdsmålet har Carita och Jimmy lagt fram många på handlingar som berättar om händelser där polisen varit inkopplad.

Där finns protokoll över borgerliga vigslar, handlingar som rör upplåtande av jord inför flottleder, kontroll av gästgiverier och kontroll av vikter och mått hos handlare och affärsidkare runt om i Jämtland.

Och där finns också journaler med noggrant förda tabeller över personer som kallats till rådhusrätten för fylleri, förfalskningar, djurplågeri, förskingringar, bedrägerier, kvacksalveri och innehav av hembränt brännvin.

Och bland allt detta tar arkivpedagogen Jim Hedlund fram ett maskinskrivet ark.

- Det här är en rapport från Östersunds stadsfiskal, poliskonstapel Skoglund, från andra världskriget och en händelse från Östersunds centralstation 1941.

De så kallade tysktågen med soldater stannade till här i Östersund på stationen. Ofta drog det till sig nyfiket folk och unga kvinnor, berättar Jim Hedlund. Och i det här fallet uppstår ett litet snöbollskrig mellan soldaterna och de unga kvinnorna.

Undertecknad, vilken tisdagen den 16 december 1941 mellan kl 19.00-20.00 uppehöll sig vid järnvägstationen i Östersund för bevakning av "Tysktåg", får härmed omtala följande:

Det hade samlats några damer på Strandgatan som stod och tittade på tyskarna. En tysk officer uppmanade och uppeggade några tyska soldater att "gå till anfall" mot damerna med snöbollar, varför en styrka på omkring 10 á 12 man gjorde en framryckning över spåren upp till Strandgatan mot damerna.

Posten som bevakade området gjorde inget åt saken. Jag ropade "halt" och mannarna drog sig till tillbaka.

Ungefär 15 minuter efter denna händelse vinkade en dam med en papperslapp uppe på Strandgatan och en tysk soldat begav sig springande upp till henne trots mina "halt-rop". Posten gjorde inget något för att förhindra mannen när han sprang upp, men sedan när mannen var på väg ned mot tåget tog posten av honom papperslappen och det var skrivit damens namn och adress.

I samma stund fick jag avlösning av konstapel Friman och jag klättrade över staketet och anropade damen som hade lämnat papperslappen och frågade henne vad hon menade med detta.

Hon svarade att hon bara ville lämna sin adress i hopp om att sedermera få svar från honom. Jag talade om för henne hur farligt det var att lämna meddelande eller dylikt till utländska soldater. Flickan grät och bad om förlåtelse och lovade att aldrig göra om det, men jag svarade att jag inte kunde bestämma i det fallet utan att det måste gå vidare till Stadsfiskalens kännedom.

B Skoglund
Östersund den 17 december 1941

- Min mor berättade om det här fenomenet. Hon sa bland annat att de svenska som vaktade tåget såg ut som en säck potatis jämfört med soldaterna, berättar Jim Hedman.

I arkivet finns många fler dokument som rör andra världskriget. Bland annat finns en liggare från Frostvikens landsfiskalsdistrikt som listat de flyktingar som kom över gränsen från Norge mot Jämtland. Där har man prydligt skrivit nedden resandes fullständiga namn som det står, dess nationalitet, födelseort och mycket annat.

Jim tar fram och visar några exempel från de ca 17 000 som kom över gränsen här i Jämtland.

Den 10 oktober 1944 inkom meddelande från tullen i Vågen att två norska flyktingar inkommit till riket över Vågen.

Gingo till fots från Skorovas vid åttatiden på söndagmorgonen, söder om Tunsjön, och till svenska gränsen. Kommo till Vågen vid sextiden den 9 oktober där de blevo omhändertagna av tullpersonalen.

Vid förhör meddelade de följande om sig själva och om flykten;

Olaus Bolgvåg född 9 december 1899 i Kristiansund, Norge. Har ej för brott varit straffad, Tillhör inget politiskt parti.

Einar Oscar Olsson född 23 juni 1918 i Bayonne New York USA samt hemmahörande i Oslo. Har ej varit för brott åtalad eller straffad. Hyser ej kommunistiska eller nazistiska synpunkter. Tillhör inget politiskt parti. Orsak till flykten: Arbetet skulle nedläggas och var då rädd att bli tvångkommenderad på något krigsviktigt företag av tyskarna.

 I de här handlingarna finns naturligtvis mycket tragik och sorg. En händelse från Hammerdal 1891 har gripit tag i Jim och Karita lite extra.

- Det här är ett lite sorgligt ärende, för i en liten by har en bonde som plöjt sin åker fått syn på ett skelett som ligger under några stenar. Polisen tillkallas och det har gjorts en jättefin liten karta som visar ladugårdar och sjöar och kroppen som ligger under röset.

Jim läser ur rapporten och där framkommer att den dödade var en, som den tiden uttryckte det, "en kringstrykande zigenare eller så kallad tattare" som blivit mördad.

Men ingen saknar den döde, målet lades ned och kroppen lämnades till bårhuset. Jim tänker att det tyvärr var så här det såg ut vid den tiden. Och att det hade blivit helt annat om de sett att han inte var rom. Då hade det kanske blivit mer undersökningar kring dödsfallet.

Längre ner på sidan finns ett extra ljudspår från ett tidigare program där Björn Furuhagen, historiker vid Uppsala universitet, berättar om hur polisväsendet i Sverige växte fram.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Viktor Blomberg och Lennart Palm
[email protected]

Gerda flyttade från Sverige som ung. Hennes liv blev dramatiskt när hon ständigt kom i vägen för krig och uppror. Hon var 72 år när hon flydde sista gången på kärra genom ett krigshärjat Tyskland.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Programmet sändes första gången i december 2017

I den traditionella historieskrivningen berättas mycket om krig och uppror. Och nästan alltid ligger fokus på de som bar vapen. Men krigen drabbade också de människor som råkade stå i vägen.

Så var det för dagens huvudperson Gerda Andrén vars liv gång på gång kastades över ända när uppror, revolutioner och krig utbröt var hon än bodde i världen.

Stellan Ranebo i Kalmar har i hela sitt liv hört släkten berätta om Gerdas dramatiska liv, för Gerda var syster till Stellans mormor och har lämnat efter sig mängder av dokument i form av brev och minnesanteckningar som Stellan använt sig av i sin forskning om Gerda Andrén som födde 1873 på Österlen i Skåne.

- Hon var nummer fem av åtta syskon, och det var inte så lätt för en ung kvinna vid den här tiden, vad hon skulle göra med sitt liv, säger Stellan Ranebo. Gerda fick en termin i en flickskola, därefter blev hon hjälpreda åt en av sina bröder, som var folkskollärare utanför Eslöv. Där var hon i sju år. Under den tiden skriver hon ett brev.

En dag ville jag besöka min syster Ida i Malmö.

Jag gick i god tid till järnvägsstationen. Hittade i första-klass-väntsalen en dagstidning och i den en annons där det stod att "en stockholmer damenkvarett" sökte en altstämma till sin turné i Tyskland. 

Det var provsjungning samma dag på Stadshotellet i Lund. Jag steg av i Lund och provsjöng, spelade piano och pratade tyska med dom. Och jag fick jobbet.

Ett par veckor senare, mot mina föräldrars önskan, så for jag till Tyskland. Då var kvartetten redan där.

- Jag tänker att hon hade förberett sig väldigt väl för det jobbet genom att läsa tyska, studera sång och piano. När hon såg den här chansen så förstod jag att hon tog den, säger Stellan Ranebo.
Gerda åkte ensam över till Tyskland, för kören hon skulle sjunga med var redan i Stettin.

- Det blev storm och frågade kaptenen hur hon skulle göra med sin sjösjuka. Hans förslag var att hon skulle surras vid masten.
Vid premiären i Köningsberg sjöng hon solo och fick blommor och champagne av en förtjust åhörare. Där träffade hon också den man som hon skulle gifta sig med, Oswald Kuhlbach.

Gerda var 31 år när hon gifte sig Oswald Kuhlbach som tillhörde den balttyska adeln och hade vuxit upp på ett gods i Livland. I samband med bröllopet fick bonddottern från Österlen en glimt av överklasslivet hos sina svärföräldrar. Men där blev hon inte kvar länge. För efter bröllopsresan som gick till Sankt Petersburg for det unga paret till sin första gemensamma bostad i Ukraina.

Men här väntade ett helt annat liv. Oswald som var bergsingenjör och hade fått arbete i ett gruvdistrikt i den sydöstra delen av Ukarina. Vid ankomsten visade det sig att deras bostad inte var färdigställd och de fick nöja sig med att bo i en enkel arbetarbarack där våld, sprit och stölder tillhörde vardagen. Men inte nog med det, bara ett år senare, 1905, utbröt ett stort revolutionsförsök mot tsaren.

- De fick två oerhört jobbiga år. Gerda fick sitt första barn på sommaren 1905, samtidigt fick hennes man tyfus, och de höll på att stryka med båda två.

- Till slut flydde de från upproret hem till Oswalds gods igen, och när de kom till järnvägsstationen blev de omringade av revolutionärer och kriminella. De hade sett att det står en landå, en vagn, från godset och väntade på någon, så de omringade landån och började kasta sten på Gerda och Oswald.

- De hörde hur någon ropade ?Döda dem!? men en sten träffade en av hästarna som föll i sken och bröt igenom folkmassan, berättar Stellan Ranebo. De nådde godset, men de närmaste två dygnen satt Gerda påklädd beredd att när som helst fly ut i skogen, för attackerna från revolutionärerna fortsatte.
 
När revolutionsförsöket slagits ned återvände Gerda och Oswald till gruvdistriktet i Ukraina där Oswald nu tjänade så pass bra att de kunde anställa tjänstefolk till den stora lantgården de drev.

- De var helt självförsörjande med uppemot fyrtio hästar och massor med jord och odlingar.

- De levde ett lyckligt liv. Deras första barn dog visserligen, men de fick ytterligare fyra barn mellan 1906 och 1914, då första världskriget bröt ut. Det kriget drabbade inte paret så dramatiskt, även om deras hästar och livsmedel blev rekvirerade av armén. Men 1917 kom revolutionen och då var de tvungna att fly och lämna all sin fasta egendom.

- De flydde ner mot Krim, och kunde bo hos Oswalds bror Edgar, som hade en position inom stadens styrelse.

- Den positionen blev Edgars död, för den 3 mars 1918 när familjerna satt samlade i Edgars hus, så bankade det på dörren och berusade matroser från Svartahavsflottan, upprorsmän och revolutionärer, åkte omkring med lastbilar och en dödslista. De lyfte ut Edgar på gården och sköt honom.
Stellan Ranebo fortsätter:

- Gerdas dotter Sigrid var då 11 år och hon har berättat att barnen fick delta i sökandet efter de döda kropparna efteråt. De hade blivit kastade i havet, och kropparna låg och flöt vid badstränderna. Där hittade de till slut Edgar och kunde ge honom en kristen begravning.
Det gick inte att känna igen Edgar på utseendet för han var sönderskjuten, men familjen gick runt bland kropparna och undersökte deras underkläder ? Edgars var namnade, på så sätt kunde de känna igen honom.

Under dagarna efter dåden kunde vi se anhöriga, familjer och barn, vada omkring på sandbankarna till midjan i vattnet och söka efter sina döda familjefäder eller sönder bland liken. En del av dem som hittades hade inte blivit skjutna utan helt enkelt dränkts när de med sammanbundna händer och fötter kastats överbord.

De första åren efter revolutionen hängde familjens överlevnad på Gerdas arbete, eftersom Oswald var en ?förhatlig balttysk?, och var illa ute i de förföljer som pågick. Han var tvungen att hålla en låg profil. Så småningom kunde han dock få ett arbete i en saltgruva.

- Gerda gjorde en fantastisk insats under de där åren, säger Stellan Ranebo.

När svälten började gripa omkring sig insåg myndigheterna att man inte kunde förbjuda allt vad privat företagsamhet hette, och då grep Gerda tillfället och startade ett litet pensionat i Edgars sju-rumsvilla. Hon skötte allting själv, fram till 1924 - mat, städning, bäddning.

- Hon höll på att arbeta ihjäl sig, konstaterar Ranebo.

Så småningom fick Oswald på nytt arbete inom gruvnäringen men nu i den ukrainska staden Charkov och med tiden flyttade Gerda efter. Stellan Ranebo har i sin forskning sett att Oswald slet ont i gruvan och dessutom var han sjuk.

Han var diabetiker och fick till slut en hjärnblödning och dog 1940.

1941 var Gerda ensam och bodde i Charkov. Hon hade lovat att ta hand om det sexåriga barnbarnet Rudi, när hans föräldrar behövde arbeta borta.

- Men då blev hennes barn Valter och Gunhild arresterade av säkerhetspolisen på grund av sitt tyska förflutna, de blev förda till Sibirien respektive Kazakstan.

Gerda blev ensam kvar med barnet i Charkov i Ukraina, och när tyskarna ockuperade staden överlevde hon genom att sälja sina ägodelar på svarta marknaden.

- För att den lille pojken skulle få mat så kom hon på att hon kunde anmäla till den tyska ockupationsmakten att hennes man varit balt-tysk och att de därför borde ta ansvar för hennes familj. Hon hade klurat ut att de barn som gick i tysk skola fick ett mål lagad mat om dan.

- Och så lärde hon pojken att tigga på tyska bland soldaternas soppkök på gården.

- Rudi berättade för mig om hur det åkte runt en häst- och vagn varje morgon som samlade ihop kropparna efter dem som svultit och frusit ihjäl under natten.

- Men priset för att Gerda anmält sig till tyskarna blev att de tog ifrån henne hennes ryska identitetshandlingar, och det gjorde att hon inte kunde vara kvar i Charkiv när tyskarna drog sig tillbaka. Hon hade absolut blivit arkebuserad som kollaboratör, menar Stellan Ranebo.

Tyskarna förde henne och pojken till ett genomgångsläger i Polen för ?arisk rensning?. Där var de i tre månader, och där fick Rudi gå i tysk skola, som det hette. I själva verket var det fråga om en observation under tre månader. Alla som passerade in från Östeuropa skulle genomgå en kontroll så att de var ?ariskt renrasiga?. Allt detta sköttes av en rasbiologisk enhet. Rudi klarade testet och tog ?examen? som ?ariskt renrasig ? i maj 1943.

Efter lägertiden fick Gerda hjälp av en brorsson som blivit tvångsförflyttad från Baltikum till Polen. Han lät Gerda och hennes barnbarn bo på hans gård. Men historien skulle upprepa sig. I slutskedet av andra världskriget 1945 måste de fly igen.

Den gången flydde de genom hela Nordtyskland med häst och vagn. Då var Gerda 72 år.

- När kriget tog slut lyckades min mormor, Gerdas syster, med hjälp av Röda Korset, ta reda på var Gerda och Rudi befann sig, och de fick plats på en av de vita bussarna till Sverige. Hon kom med en av de två extra vita bussar som i november 1945 hämtade upp skandinaviska kvinnor som hamnar på fel sida om fronten under kriget.

När Gerda äntligen landade i sitt gamla hemland visste hon ingenting om sina barns öden, men ganska snart fick hon klart för sig att alla levde. Och trots alla umbäranden bestämde hon sig för att ta sig tillbaka till Sovjetunionen.

- Hon hade modet att åka tillbaka till Sovjetunionen, många som gjorde det blev ju slaktade av Stalins trupper, kommenterar Stellan Ranebo. Det var nog längtan efter barnen som fick henne att ännu en gång lämna Sverige.

- Hon var ju fast i ett öde som inte styrdes av henne själv, konstaterar han.

Stellan Ranebo hade under hela sin uppväxt hört historier om Gerda och hennes märkliga liv, men han tyckte inte att historierna riktigt hängde ihop. Genombrottet kom när Sovjetunionen föll samman. Då kom en av Gerdas döttrar med en son och hälsade på.

- Så plötsligt fick jag här i Kalmar höra Sigrid, som Gerdas dotter hette, berätta om allt som hänt.

- Jag tänkte att detta måste jag ju bara skriva ner, slutar Stellan Ranebo.

Den som likt Gerda flyttat till och från Sverige har lämnat ganska mycket spår efter sig i arkiven, men det är långt ifrån säkert att materialet ligger samlat på ett ställe.
Av alla förfrågningar som kommer till Riksarkivet så är de allra vanligaste sådana som rör personer som vid någon tidpunkt kommit hit från utlandet.

På Riksarkivet i Stockholm förvaras det mesta av handlingar som rör personer som kommit hit före 1970-tal, och Lars Hallberg som är arkivarie är den som har bäst koll på hur de olika akterna är systematiserade. Han har tagit fram handlingar som handlar om några koncentrationslägerfångar som kom efter krigsslutet 1945. Vi tittar på två fall, två unga polska flickor, båda 15 år gamla. Det första som hände dem var att de fick fylla i Inresekort när de passerade gränsen, där de redogör för sina familjeförhållanden. Den första flickan vi tittar på berättar att hon tillsammans med sin mor och syster hållits fången i koncentrationslägret i Ravensbrück, men att hon inte visste något om var fadern fanns.

Vid den här tiden fanns ännu inga permanenta uppehållstillstånd att få i Sverige, utan var tredje månad var man tvungen att söka nytt. Därför kan man i arkiven på nära håll följa Kristyna, som den här unga polska flickan hette, under hennes halvår i Sverige. Det tog till exempel inte många veckor innan hon hade fabriksarbete, och varje nytt jobb hon får är noggrant antecknat i hennes dossier.  Men där finns också andra uppgifter. Alla personer som kom hit som flyktingar blev till exempel tillfrågade om sin politiska inställning. Svaret från Kristina är ?Ingen?, och det svaret förvånar inte Lars Hallberg.

- Nej, det svarar de nästan alltid. Ibland skriver de ?demokratisk? som politisk inställning.
Bakgrunden var att svenska myndigheterna vid den här tiden ville undvika politisk aktivitet bland flyktingarna, förklarar Lars Hallberg.

Plötsligt dyker det upp ett brev som är daterat i Warsawa 29 december 1976 det vill säga drygt 30 år efter krigsslutet. Det är Kristynas syster som skriver, de behöver ett intyg från Röda Korset om den korta vistelsen i Sverige. Brevet, som är skrivet på engelska, är fullt av tacksägelser.

Jag ber vänligast att ni sänder mig dokument som intygar att jag och min syster blev räddade av Svenska Röda korset från Koncentrationslägret Ravensbrück. Detta dokument är av största vikt för min syster.
Ännu idag minns vi, trots att vi bara var barn då, det varma välkomnandet vi fick av det svenska folket när vi kom. Vi fick blommor och sötsaker, och särskilt barnen omgavs med oerhört mycket kärlek och värme. Det kommer vi alltid att minnas. Idag är vi vuxna kvinnor och när vi tänker på året 1944 så vill vi tacka er, eftersom vi lever tack vare er.
Tack för er hjälp!

Kristyna var i Sverige bara ett halvår, hennes dossier är ganska tunn. Lars Hallberg tar fram en som är lite tjockare. Den här unga flickan vil ha främlingspass och ansöker om arbetstillstånd, men får föst inget.

Varför Anna, som den här flickan hette, inte får arbetstillstånd vet vi inte, men man kan ju kanske tänka sig att läkarna tyckte att hon borde bli starkare innan hon började arbeta.

Anna blev kvar i Sverige och arbetade så småningom på olika fabriker i Dalarna och Västergötland, och när hon tre år efter att hon kommit hit åter söker uppehållstillstånd får vi hela hennes livshistoria.

Hon berättar hur hon, när hon var nio år gammal, blev gripen och deporterad till Tyskland där hon sattes i slavarbete i en ammunitionsfabrik. Tolv år gammal hamnade hon i koncentrationslägret Dachau där hon också tillverkade ammunition, och de sista åren i fångenskap tillbringade hon i utrotningslägret Bergen-Belsen. Men exakt när hon flyttades till de olika ställena var lite osäkert. I polisprotokollet formulerar man det så här:

Hon kunde icke redogöra för under vilka tider hon vistades i de olika lägren beroende på att hon icke fick någon kännedom om vare sig år eller dagar.

Anna ville inte tillbaka till Polen, och på hösten 1951 gifte hon sig med en svensk man och fick ett svenskt efternamn. Men en lagändring som just hade genomdrivits gav henne inte det svenska medborgarskap som hon nog hoppats på, berättar Lars Hallberg.

- Hon trodde att hon hade blivit svensk medborgare, och hade hon gift sig ett år tidigare så hade hon blivit det automatiskt.

- Men från 1951 så kunde man inte längre gifta sig till ett svenskt medborgarskap, förklarar han.

Anna måste söka om medborgarskap och beviljas det, tre år senare. Det tar henne nio år att bli svensk från det att hon först kom -en ganska normal tidsrymd.

- Det tog normalt cirka nio-tio år, om man inte var nordbo, då kunde det gå lite snabbare.

De personer som likt Anna sökt svenska medborgarskap, finns det väldigt mycket arkivmaterial om, både om sådant som gällt tiden i Sverige och om förhållanden i hemlandet.

Där finns uppgifter om föräldrarnas namn och födelsedatum liksom skolgången och eventuella arbeten i hemlandet. Man får veta vilka arbetsgivare personen haft i Sverige och hur personen skött sig där. Hyresvärdar har förhörts och berättar hur personen skött sina hyror, och polisen och kriminalvården var skyldiga att rapportera om eventuella kontakter.

- Det kan röra sig om så småsaker, som att någon har cyklat utan reglementsenligt lykta och betalat ett strafföreläggande om 15 kronor, berättar Lars Hallberg.

Men det är inte bara öppna källor som det finns skäl att leta i. I det som kallas Hemliga arkivet ? dyker alla upp som har ett misstänkt politiskt förflutet.

- Det kan vara utredningar eller rapporter från säkerhetspolisen och det handlar nästan alltid om politisk aktivitet. Personen kanske har samarbetat med nazister i Norge under kriget eller är misstänkt för att ha samarbetat med kommunistiska regimer, förklarar Lars Hallberg.

Det är inte lätt att hålla reda på alla de olika register och arkiv som kan berätta om invandrare och flyktingar. Reglerna har sett olika ut i olika tider, myndigheter har bytt namn och hanteringen har ändrats många gånger. Men så är det här inte heller arkiv som man själv får lov att leta i hur som helst.

- Man kan i praktiken inte leta här själv, utan man lämnar in uppgifter om ett namn och gärna födelsedatum, så letar vi i de olika handlingar som kan vara aktuella, säger Lars Hallberg. Skälen till det är flera, dels är det väldigt många olika register som kan vara aktuella, dels så kan det finnas sekretessbelagda uppgifter i materialet.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Erica Dahlgren och Erika Libeck-Lindahl
[email protected]

Johanna Andersson hoppades att äldste sonen skulle ta hand om henne när hon blev gammal. Han fick köpa familjens hemman billigt men sålde det snabbt vidare och Johanna blev satt på undantag.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Johanna föddes 1838 i den lilla byn Mo i Nordmalingstrakten i Västerbotten. Hon blev tidigt föräldralös och växte upp hos en morbror som lät henne jobba hårt. Som vuxen träffade hon Erik som hon fick tolv barn med. De arbetade hårt för att trygga sin ålderdom och köpte så småningom ett hemman. Där skulle hon sluta sina dagar, men när sonen August sålde hemmanet vidare kom nya människor att bo på gården och hon själv blev hänvisad att leva på "födoråd" dvs på undantag.

Den som inte blev omhändertagen av sin familj blev socknens ansvar. Under 1800-talet dignade många socknar under trycket av den stora fattigdom som rådde.

Fattigvården löstes på olika sätt i olika delar av landet, berättar Peter Olausson som är historiker vid Karlstads universitet. På vissa platser byggdes fattighus, på andra blev den fattige tvingad att gå runt på "rote" då de fick bo på olika gårdar under begränsad tid.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Karin Grönberg
[email protected]

Valfrid Israelsson fick hjälp av sina syskon att ta sig till Amerika 1912. Men där blev han snart arbetslös och hade dessutom svårt med engelskan. Han vände hem igen och kallades 14-dagarsamerikanen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Läs brevet många gånger så att du kommer ihåg allt vad jag har talat om

Ett av Valfrids syskon i Amerika förklarar noggrant hur Valfrid ska ta sig till Amerika på bästa sätt.

Frida Larsson i Emmaboda hade ofta hört talas om sin morfars far Valfrid, och när hon hittade gamla brev som Valfrid och hans syskon skrivit till varandra blev bilden av vad som hänt tydligare.

Valfrid kom fram lyckligt och väl, men sedan gick det sämre. Utan jobb och pengar tog han sig snart hem till Småland igen, och levde resten av sitt liv i och av föräldrarnas lilla torpstuga. Men amerikaresan lämnade i alla fall ett litet spår, för Valfrid brukade krydda sitt tal med en och annan engelsk glosa som ?Hallo? och ?Goodbye?.

Icke på årtionden har något utvandrarefartyg gått direkt från Sverige till Amerika

Emigrationsutredningen 1908

Det har tidigare varit relativt okänt, till och med för den stora Emigrationsutredningen, att det under en kort period på 1890-talet fanns direktresor från Skandinavien till Nordamerika. Det säger Kalle Johansson som är arkivarie på Riksarkivet Landsarkivet Göteborg och som har gått igenom arkivmaterial för rederiet.

 Emigrationsutredningen 1907-1913

Kalle Johansson har skrivit om Scandia-linjen i forskningsantologin Göteborgs-Emigranten 8 (Göteborg 2019).

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson och Henrik Martinsson
[email protected]

Elin fick tolv barn med fyra män. Flera gånger lämnade hon bort sina barn till deras fäder när hon träffade en ny man. 1800-tals pappan tog mycket större del i barnens liv än vi tidigare trott.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Elin Nyström föddes 1865 i Åbo och fick sitt första barn när hon var 19 år. När hon träffade den 23 år äldre skepparen Gustav Mattson fick hon ytterligare två barn. Elin och Gustav gifte sig aldrig utan Elin och barnen bodde i en lägenhet för sig själv i staden.

När Elin träffade en ny man lämnades barnen till Gustav. Senare kom hon att lämna även den nye mannen och därmed också sina barn. Hon slutade sina år i Stockholm endast 48 år gammal och med minst tolv födslar bakom sig.

Tomas Berglund har forskat om hur fäder såg på sitt faderskap under 1800-talet. Han har funnit en omvårdande och omhändertagande far. Det var inte så stor skillnad att vara far eller mor, det viktiga var att man var förälder, säger historieforskaren vid Mittuniversitetet i Sundsvall.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Viktor Åström
[email protected]

Under många år pågick ett lågintensivt gräl mellan de två grannarna på Öland. När Per till sist band fast Anders Peters häst var måttet rågat. Djuren var livsviktiga i bondesamhället.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Lisbeth Bondesson har forskat om sin farfars farfar Anders Peter Persson som dömdes till ett års straffarbete 1891 efter att ha råkat i slagsmål med sin granne, torparen och undantagsmannen Per Mikkelsson. Slagsmålet slutade så illa att Mikkelsson dog efter en kort tid.

Det här grälet var kulmen på en evighetslång konflikt och utlöstes av att Mikkelsson tjudrade fast Anders Peters hästar på ett plågsamt sätt. Tidigare hade han släppt in Anders Peters kor på rågåkern som Anders Peter skulle försörja sin familj med.

Korna var livsviktiga i det gamla Sverige. Agrarhistorikern Carin Martiin vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, har studerat mängder av bouppteckningar och konstaterar att i stort sett alla hushåll hade en ko, oavsett hur fattiga de var eller om de hade någon mark.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström 
Uppläsare: Tommy Engman och Patrik Paulsson 
[email protected]

När Anna Matilda var tio år förlorade familjen sin gård. Efter det var hon skriven som "obefintlig" i kyrkböckerna under en stor del av sitt liv och hamnade utanför samhällets kontroll.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Släktforskaren Gunnel Ferm i Kungälv har lagt ned mycket tid på att försöka spåra sin farmors moster Anna Matilda Nilsdotter.

Anna Matildas historia börjar i Sunne i Värmland. Där föddes hon in i en familj som levde på en välmående gård, men när hon var runt tio år hände något som gjorde att familjen tvingades flytta. Anna Matilda kom aldrig mer att se sitt barndomshem. Hon gav sig iväg på en vandring som skulle komma att ta 25 år och under tiden födde hon barn efter barn. Deras födelsenotiser blev de enda spår som finns kvar idag efter den långa resan.

Att en person försvann från sin hemsocken och hamnade i listan över obefintliga var inte så ovanligt vid den tid då Anna Matilda levde. Men hon är är ändå ovanlig eftersom hon står som obefintlig så länge, trots att det gång på gång kommer meddelanden från andra socknar om att hon fött barn där.

Det berättar Maja Dahlqvist som är arkivarie på Riksarkivet Landsarkivet i Uppsala och som har tittat på hur kyrkobokföringen såg ut i Anna Matildas fall. Att personer likt Anna Matildas barn faktiskt föddes in i obefintlighetsboken har Maja Dahlqvist inte sett tidigare.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
[email protected]

När Lucia var tio år dömdes hennes far för tidelag. När hon var 20 blev hon änka efter en veckas äktenskap. När hon blev 30 träffade hon en rysk soldat och livet lugnade äntligen ner sig.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Lucias pappa dömdes för tidelag sedan hans fru anmält honom. Hon hade fått grannarna att spionera på honom i ladugården. Han dömdes till att sitta på fästning resten av sitt liv och Lucia såg honom aldrig mer.

När Lucia var 20 år, 1801, gifte hon sig med en jämtländsk dragon. Men efter bara en vecka gick han genom isen och drunknade. Hon blev då tvungen att flytta hem till sin mamma där det lilla barnet föddes.

Efter ytterligare tio år träffade hon en ny man, en ryss som kommit till Jämtland efter 1808-1809 års. Och då kunde Lucia äntligen bilda familj i lugn och ro.

Lars Ericson Wolke är historiker vid Försvarshögskolan. Han säger att det är svårt att säkert veta om Lucias ryske man Romanov Pevinoff var krigsfånge eller desertör. Men han säger också att man med mycket envishet och stor tur kan spåra ryska fångars ursprung i svenska och ryska krigsarkiv.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
[email protected]