Bra podcast

Sveriges 100 mest populära podcasts

Musikmagasinet

Musikmagasinet

P2:s särskilda rum för musikaliska programserier. Ansvarig utgivare: Elle-Kari Höjeberg

Prenumerera

iTunes / Overcast / RSS

Webbplats

sverigesradio.se/musikmagasinet

Avsnitt

Tonsättaren Rebecca Saunders ? vinnare av "musikens Nobelpris".

För ett liv i musikens tjänst. Som en poet eller alkemist omvandlar hon ljud till skulpturer.

Som första kvinnliga tonsättare någonsin får Rebecca Saunders det som kallas Musikens Nobelpris, Ernst von Siemens Musikpreis på 250 000 Euros. Hon föddes i London men lever sedan många år i Berlin och får priset för ett liv i musikens tjänst. "Som en poet eller alkemist omvandlar hon ljud till skulpturer. Hennes intelligenta, intuitiva musik har stränghet, genialt berättande, listig humor och explosiv energi." Rebecca Saunders verklista innehåller drygt 70 verk: solostycken, duostycken, trios, kammarmusik, orkesterstycken. För henne är rummen, det arkitektoniska och spatiala, oerhört viktigt och musikerna är ofta utplacerade på olika platser när verken framförs. Hon känner instrumenten utan och innan och deras klangfärg och tonart/pitch betyder allt. Mekaniska misstag i t ex en oboe, då ljudet spricker upp i två toner, kallar Rebecca Saunders en dyad, ett ackord av två toner. Hon älskar sådana "biprodukter" och använder sig av dem i sina kompositioner. Hennes verk chroma, för upp till 16 musiker, finns i 20 olika versioner, uppförda i olika länder. Stycket spelas två gånger vid varje konserttillfälle och till instrumentationen hör upp till 270 speldosor. Rebecca Saunders senaste stora orkesterverk har titeln Yes, efter det sista ordet i Molly Blooms inre monolog i romanen Odysseus av irländske författaren James Joyce. I Yes använder Rebecca Saunders en fulltalig Ensemble Musikfabrik från Köln. Sammanlagt 19 solister samt sopran och dirigent, som spelar slagverk, reciterar och sjunger text. Instrumentet ackordion är ett måste för Rebecca Saunders. -Utan ackordion kan jag inte skriva musik! Det finns något  förunderligt med ackordion. Instrumentet är mångsidigt och känslomässigt: mycket subtilt och extremt kraftfullt. Ackordion kan uttrycka en djup melankoli men kan också vara både iskallt och distanserat. Saunders har varit professor i komposition vid Hannover University of Music, Theatre and Media och undervisar regelbundet vid Darmstadts sommarkurser och vid Impuls Academy i Graz i Österrike. Hon är medlem i Berlin Academy of Arts och Sachsen Academy of Arts i Dresden. Här är en helt färsk och gedigen verklista: https://www.editionpeters.com/resources/0001/writers/pdf/Saunders_worklist_17_Jan_2019.pdf Vi möter även tonsättaren Malin Bång och dirigenten Rei Munakata som med ensemblen Curious Champer Players har arbetat med Rebecca Saunders och hennes musik. Bland annat vid Stockholm New Music Festival på Musikaliska på Nybrokajen i Stockholm då Saudners chroma IV uppfördes. Malin Bång: Det som inspirerade mig från början var den här väldigt dynamiska kraften i Rebecca Saunders musik och de stora kontrasterna mellan det ganska ruffa och det väldigt sköra och svaga. Det blir en väldig relief i musiken och hon var intresserad av det rumsliga redan då, fast det sker inne i instrumentationen på något vis. Rei Munakata: Det var mycket intressant att arbeta med Rebecca Saunders. Hon är fast beslutsam och vet exakt hur hon vill ha det i dessa komplicerade musikstycken. Det mest intressanta är att hon känner instrumenten mycket bra. Hon använder instrumentet på ett mycket färgstarkt sätt för att skapa olika nyanser. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan som mötte Rebecca Saunders inför prisutdelningen i hennes studio i Prenzlauer Berg i Berlin. Spellista: Stirrings Still Rebecca Saunders Ensemble Musikfabrik, Köln Skin Rebecca Saunders Juliet Fraser, sopran Ensemble Modern Vimbayi Kazibon, dirigent Live av BBC Skin Rebecca Saunders Juliet Fraser, sopran Ensemble Modern Vimbayi Kazibon, dirigent Live av BBC Blaauw for double-bell trumpet Rebecca Saunders Marco Blaauw, trumpet Miniata Rebecca Saunders Teodoro Anzellotti, ackordio Hans Zender, dirigent Southwest German Radio Symphony Orchestra Solitude Rebecca Saunders Severine Ballon, cello To And Fro Rebecca Saunders Hannah Weirich, violin Peter Veale, oboe chroma IX Rebecca Saunders Ensemble Contrechamp chroma IX Rebecca Saunders Ensemble Contrechamp Yes Rebecca Saunders Juliet Fraser, sopran Ensemble Musikfabrik, Köln Enno Poppe, dirigent
2019-06-15
Länk till avsnitt

Kvinnors musik - på väg! Del 5.

Tre musikdamer: Extremviolinisten Mia Zabelka, Wien. Saxofonisten, komponisten & bandledaren Pernille Bévort, Köpenhamn. Artisten Susanne Fellbrink som startade nätverket Female Singer-Songwriters.

Vi möter Mia Zabelka i Wien, staden som är den klassiska musikens patriarkala högborg. Mia är konservatorieutbildad kompositör, mediaartist, performer och extremviolinist. Hon vill skapa en kontrapunktik till den rådande repertoaren. Mia Zabelka är pionjär på elektronmusikscenen och har hela västvärlden som sin spelplats.- Min uppgift är att vara en gränsgångare, en estetisk motvikt till det musikaliska etablissemanget. Jag använder violinen på andra sätt än de vedertagna för att få fram andra klanger, bl a med hjälp av elektronik.Hon har komponerat radiohörspelet Dora, en kvinna i ruinerna. Det handlar om Mia Zabelkas moster som var en av de s k Trümmerfrauen, d v s alla de kvinnor som städade upp efter bombanfall under andra världskriget. Kvinnorna i ruinerna gick bokstavligen omkring just där och rensade upp på gator och torg. När Österrike firade 50-årsjubileum av den nya författningen hyllade man männen som hade befriat landet från tyskarna, men man ignorerade helt dessa kvinnor.Mia Zabelka komponerar ett klanglandskap och ofta tar hon hjälp av andra artister som blir medskapare. Ovanför detta soundscape lägger Mia Zabelka sina violintoner likt en konstnär som målar över ett fotografi. Hon har ingen beröringsångest vad gäller icke-musik eller techno grooves men hennes hjärta finns i den nutida, komplexa och flerskitiga elektroakustiska musiken och hon ser sig som konstnär.- Jag befinner sig i själva snittet, som hon säger. Jag är en synestetisk människa. När jag hör eller skapar musik framträder bilder. När jag ser bilder hör jag toner och klanger.Mia Zabelka turnerar bl a med den amerikanska sångerskan, poeten, författaren och skådespelerska Lydia Lunch som bröt ny mark under det sena 70-talets New Wave-scen. Tillsammans med just Lydia Lunch och Zahra Mani spelade Mia Zabelka 2014 in plattan Medusas Bed. Lydia Lunch använder spoken words och kallar själv sina ord för virus, som infekterar.- För att vara en bra improvisatör är det nödvändigt att vara hysterisk och att ha en flerdimensionell uppfattningsförmåga. Därför är kvinnor bättre improvisatörer än män, säger Mia Zabelka.- Lydia Lunch är en mycket hysterisk och musikalisk artist, skrattar Mia Zabelka. Musik är ett språk. Likt litteratur. Improvisation är en form av automatisk skrift. Jag reagerar på Lydias spoken words i realtid med min musik och det blir ett fantastisk utbyte oss emellan!   Mia Zabelka lyssnar inte så mycket till Lydias ord som till hennes röst, som är mycket musikalisk. Den blir som en melodi, som en Schubertlied.- Nej, det är inte nödvändigt att ha en fast musikalisk grund i form av en gedigen musikutbildning för att göra det jag gör, säger Mia Zabelka. Instrumentarsenalen idag är mycket annorlunda. Å andra sidan om du har djup kunskap och erfarenhet av t ex ett instrument eller att komponera så kan du föra ett mer komplext musikaliskt tänkande. Du kan arbeta friare än om du startar från scratch. Saxofonisten, komponisten och bandledaren Pernille Bévort lever i Köpenhamn. Hon leder även en duo, en trio, en kvartett, en kvintett och en sextett. Dessutom spelar hon regelbundet med andra grupper, bl a Danmarks Radios BigBand.- Vi är några inom jazzmiljön som är oroade över det nya avtal som Copenhagen Jazzhouse skrivit med kommunen. Ordet jazz finns inte längre med i kontraktet! Det bekymrar oss!- Lönen har stått stilla i 13 år för musikerna i de större orkestrar jag leder och spelar med. Den sittande danska regeringen ger färre och färre pengar till musiken. Då försvinner mångfalden och man satsar på männen, förklarar Pernille Bévort.- Hela musikbranschen är pressad. Min musik har jag använt lång tid på att skapa och spela in med musiker som jag avlönar. Studiotiden och allt annat kostar pengar. Men jag får ofta höra att numera, med streaming och Spotify, så måste jag uppfatta t ex ett gig i TV eller radio som ett PR-jippo för mig själv och min "produkt"! Alltså föreslår nu till och med public service-bolagen DR Radio och TV att musikerna inte skall få betalt när de framträder i dessa medier. Musicerandet där anses vara PR och skall inte längre avlönas. Då blir det tungt! Vad skall jag leva av?  Artisten Susanne Fellbrink i Sundsvall har gett ut tre CD-skivor med egen musik och dessutom två plattor med egen barnmusik med tillhörande barnbok. Hon har egen konsertlokal, eget förlag och eget skivbolag.2014 startade Susanne Fellbrink nätverket Female Singer-Songwriters för att ge kvinnliga musiker en plattform. Hon skapade en hemsida där arrangörer kan botanisera bland artisterna och musikerna kan finna varandra för eventuella samarbeten.Konserterna som Susanne Fellbrink har arrangerat har samlat ihop många tusen kronor till insamlingsstiftelsen Kvinna till Kvinna, som 1995 bildades av IKFF, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Kvinna till Kvinna är religiöst, etniskt och politiskt obundna, och har som uppdrag att stödja kvinnor i krig och konflikter. 2002 fick Kvinna till Kvinna, som första och hittills enda svenska organisation, ta emot det så kallade alternativa Nobelpriset, The Right Livelihood Award.I nätverket Female Singer-Songwriters finns bl a en av världens få kvinnliga koraspelare, nämligen världsmusikartisten Sousou Cissoko. Även tonsättaren och sångerskan Maria Lithell Flyg ingår i nätverket. Hennes orkesterstycke In and Out gick till final i en tävling för ny orkestermusik som Detroits Symfoniorkester anordnade. I nätverket finns även bluesartisten Sue Sergel som framför Blues för Fadime. Det här är sista delen i serien Kvinnors musik på väg! Ja, en hel del har hänt sedan programserien Konsten att Humla sändes 2006. Föreningen Kvast - Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare, har bildats. Sveriges första kvinnliga professor i musikalisk komposition har utsetts, tonsättaren Karin Rehnqvist.Och människor i allmänhet har blivit mer medvetna om den snedfördelning som funnits och delvis fortfarande finns vad gäller villkoren för kvinnliga och manliga musiker, tonsättare och dirigenter Här är exempel på det positiva som sker i dagsläget:Sverige:Kulturrådet och Musikverket fick tidigare i år i uppdrag av regeringen att arbeta för att repertoaren bland svenska orkestrar ska bli mer jämställd. Arbetet skall ske i dialog med berörda aktörer på lokal, regional och nationell nivå. Uppdraget tar sikte på orkestrar i Sverige som får statliga bidrag. Både Musikverket och Kulturrådet välkomnar uppdraget och betonar kraften i att många aktörer samlas för att diskutera frågan om jämställd repertoar, och konstaterar att mycket har hänt, att utvecklingen är positiv, men att det är viktigt att gå framåt starkare i frågan. England:BBC Radio 3 har dragit igång en kampanj där de hyllar och lyfter fram kvinnliga tonsättare, Celebrating Female Composers, både historiska och nutida. Det finns en lista med musikstycken av kvinnor i Spotity. USA:Tonsättaren Andrew Norman från USA vann för sitt orkesterstycke Play 2017 års Grawemeyer Award for Music Composition - ett av de största konstmusikpriserna i världen. I en intervju påpekar han flera problem i konstmusikvärlden. T ex så har detta pris endast delats ut till tre kvinnor under de 30 år som det funnits. Andrew Norman säger:- Kanon är överväldigande vit och manlig. Det finns så många röster som skulle kunna höras i konsertsalarna idag. Av människor vars musik uttrycker ett brett spektrum av upplevelser. Att få utbudet i konsertsalarna att återspegla det mångfaldiga samhälle vi lever i anser jag vara den viktigaste frågan just nu, för nutida musik och för klassisk musik i allmänhet. Danmark:HUN SOLO presenterer kvällar med fem kvinnliga soloartister. En efter en går de ensamma upp på scenen och ger en konsert på ca 25 minuter vardera. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.
2016-12-10
Länk till avsnitt

Kvinnors musik - på väg! Del 4.

Möt tre tonsättare som inte låter sig hejdas av genregränser: Kajsa Magnarsson, Ida Lundén och Maja Solveig Kjelstrup Ratkje. Penis-attrapp, plast, nål och tråd och röstekvilibrism används i musiken.

Tonsättaren och ljudkonstnären Ida Lundén nominerades 2016 till Nordiska rådets musikpris för sitt stycke Songs My Mothers Taught Me. Tillsammans med Liselott Norelius och Ann Rosén bildade Ida Lundén 2009 Syntjuntan. Med nål och tråd syr de sina egna synthesizers! Syntjuntan vill ge kvinnor möjlighet att stilla sin nyfikenhet på teknologi och elektronik. Att hjälpa kvinnor till ett större tekniskt självförtroende så att de kan förverkliga sina drömmar om att komponera och framträda. Ida Lundén använder förutom nål & tråd och fågelljud i sina kompositioner, upphittad plast.- I stycket Pygostylia använde jag mig  av de fyra vanligast förekommande föremålen i haven. Det är plastkorkar, plastflaskor, frigolit och plastpåsar. Tonsättaren och röstkonstnären Maja Solveig Kjelstrup Ratkje har skrivit verk för de flesta ensemble-konstellationer, inte minst symfoniorkester. Hon har även framträtt i avantgardistiska noice-sammanhang över hela världen.Maja Ratkje skrev boken Experimentell Kvinneglamm, ungefär Experimentellt Kvinnostoj. Den ingick i en serie av 12 utgivningar med anledning av att Norge firade 100 år av kvinnlig rösträtt. Maja hade så mycket på hjärtat att det blev den längsta boken med sina 138 sidor!Maja Ratkje berättar om en nystartad kurs som stödjer unga kvinnor som har lust att komponera, oberoende av genre. Tonsättaren Rune Rebne leder kursen. Han var tidigare tränare för det kvinnliga norska landslaget i backhoppning och fick tusen procent fler kvinnor att ägna sig åt backhoppning! Andelen kvinnor i Norsk Komponistförening har under de senaste tio åren stått stilla på 10 %. Nu hoppas man att genom denna satsning kunna öka antalet kvinnor.- Min hypotes är att det mesta blir könat till mäns favör, tills det motsatta är bevisat, säger Maja i programmet och bevisar motsatsen i sin Concerto for Voice.- Litteratur för klassisk sång är så begränsad för kvinnor! Uttrycket är så extremt polariserat och onyanserat, förklarar Maja Solveig Kjelstrup Ratkje. Under lång tid var vi hänvisade till de myter som fanns kring kvinnliga sångsolister. Vi skulle antingen sjunga romantiskt förförande eller vara hysteriska. Och sångerskor fick i berättelserna endast förhålla sig till män eller till modersrollen, säger Maja.- De flesta genrer är faktiskt definierade av män. Vid institutionerna har män makten och sätter ramarna kring det sångliga uttrycket. Dessutom har män skrivit sångerna. Som en kvinna som vill sjunga annorlunda känner jag mig perifer och automatiskt utanför kanon. Rösten måste jämställas med andra instrument. Vi måste göra uppror mot den fina flickans sångliga uttryck! säger Maja Solveig Kjelstrup Ratkje. Tonsättaren och ljudkonstnären Kajsa Magnarsson, som är dotterdotter till Huldas Karin i Evert Taubes visa, spelar gitarr med en penisattrapp och komponerar en sorts bön till minne av Aisha Ibrahim Dolo, den 13-åriga somaliska flicka som blev överfallen och våldtagen och som straff stenades till döds. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan
2016-12-03
Länk till avsnitt

Kvinnors musik - på väg! Del 3.

"Att öva på våldtäkt" med musik av violinisten Karin Wiberg. Hanna Ohlson Nordh: Skulle jag välja astronaut eller dirigent? Tonsättare, ung kvinna eller trans? Konstmusiksystrar, ett nätverk för dig!

Vi möter frilansande violinisten Karin Wiberg, ursprungligen från Norrbotten. Hon är solist, ensemble- och orkestermusiker, som även jobbar med att improvisera och komponera. Karin arbetar bl a med duon Stensöta, tangotrion Vråk, Trio Phantasm och konstprojektet Front Window Theatre.   -Min fiollärare meddelade att jag inte kunde göra karriär som violinist eftersom jag i framtiden skulle föda barn. När jag spelade pop ett tag så fick jag inte spela bas. Att däremot sjunga ansågs passande för en ung kvinna, säger Karin.Under Karins utbildningar i violin vid musikhögskolorna i Malmö och i Oslo har hon endast hört manliga tonsättares verk. Inte ens de främsta döda kvinnliga tonsättarna, som Lili Boulanger eller Carin Malmlöf-Forssling nämndes.Nu skapar Karin Wiberg därför speciella konsertprogram med verk av kvinnliga tonsättare, vars noter hon letar fram ur bland annat websidan Levande Musikarv. Som t ex franska tonsättaren Mel Bonis som skrev mer än 300 verk, en mässa, koraler, kammarmusik och musik för orkester och orgel.Under 2016 uruppför Karin Wiberg ett violinsolo av tonsättaren Britta Byström och ett tangoverk av tonsättaren Corinne von Dardel, samt ett verk av den isländska tonsättaren Bara Gisladottir.Med Trio Phantasm har Karin Wiberg tidigare turnerat, bland annat till Kuba, med teaterföreställning Att öva på våldtäkt. Den använder texter ur Strindbergs Fröken Julie och ur den självbiografi som Natascha Kampus skrev om sitt öde att som barn bli kidnappad, och under många år inspärrad, av en vuxen man. Orkesterdirigent-eleven Hanna Ohlson Nordh valde mellan att bli astronaut och dirigent. I sin utbildning vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm har hon varken mött kvinnliga lärare eller fått dirigera verk av etablerade kvinnliga tonsättare, endast av dem som studerar vid utbildningen.   -Hur ska vi kunna lyfta fram kvinnliga tonsättare och deras verk i framtiden om vi inte själva känner till dem eller har arbetat med dem? Ja, det är en svår balansgång mellan den fantastiska standardrepertoaren och nutida stycken av både kvinnor och män, säger Hanna, som varit ensam kvinna bland dirigenteleverna i sin årskurs. Ensam i dubbel bemärkelse.... Medverkar gör även tonsättarna Lo Kristenson och Kajsa Lindgren som var med och startade Konstmusiksystrar, ett nätverk för unga kompositörer och ljudkonstnärer som definierar sig som kvinnor eller transpersoner:- Jag har pluggat på musikskolor sedan jag var tio år och 80 procent av de kompositörer vi studerar under utbildningarna är män. Då är det inte så konstigt att jag inte känner att jag kan identifiera sig med termen kompositör.- Det har länge funnits en tradition att kompositörens roll ska vara väldigt egen och att man ska kämpa för sig själv och armbåga sig fram eftersom det är hård konkurrens om jobben. Det manliga geniet, ni vet! Men vi gör tvärtom och det har öppnat upp för kreativiteten.- Vi har skapat ett sammanhang där vi bekräftar och stöttar varandra utan att vara dömande. För oss är mångfald inte någonting negativt utan det är positivt, förklarar Lo. Vi håller föreläsningar på olika skolor och vi har helgkurser för kvinnliga tonsättare i 18-19 årsåldern. Inför dessa letar vi fram kvinnliga förebilder från flera hundra år tillbaka för att förmedla det historiska arv som finns.- Vi diskuterar begrepp som kvalitet, vilket är så förhärskande inom konstmusikvärlden. Varför innebär en utbildning med hög kvalitet att det är ytterst få kvinnor som blir antagna? Betyder det att kvinnors musik inte har hög kvalitet? Nej, vi vill inte prata om kvalitet utan istället om bredd eller inkludering.Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.
2016-11-26
Länk till avsnitt

Kvinnors musik - på väg! Del 2.

Körverk tillägnat Pussy Riot. Äggen är slut, ett klimakterie-projekt för damkör. Nytt Damkapell letar fram kvinnliga tonsättare, som varken fått vår kärlek eller blivit spelade eller lyssnade till.

Kvinnors musik på väg! vill undersöka hur det står till med kvinnor och konstmusik tio år efter det att P2 2006 sände den legendariska programserien Konsten att humla. Idag möter vi tre musikkvinnor som, istället för att sitta i sitt elfenbenstorn och komponera verk för evigheten, valt att samarbeta med andra konstnärer och att vara omgivna av fler personer i den kreativa processen. Multikonstnären Paula af Malmborg Ward - tonsättare, arrangör, dirigent, sångerska, pianist, sitter visserligen i ett torn och komponerar, men det är ett renoverat kokstorn vid inloppet till Göteborgs hamn där fiskmåsar, trutar och Stena Lines hornstötar delar på det akustiska utrymmet utanför fönstret. Paula af Malmborg Ward har skrivit operor, radiohörspel, orkesterverk och har tidigare fått ta emot gliringar och goda råd som manliga tonsättare slipper. - Man behöver lyfta blicken och se vad vi får för pengarna. Vad representerar de, de här extremt pengaslukande, resursslukande institutionerna som de statsunderstödda orkestrarna och operahusen är? Och det är ju faktiskt så att många av dem har anledning att skämmas av flera anledningar. Rapporter visar nämligen att döda utländska män fortsätter att dominera repertoaren på de statsunderstödda svenska musikinstitutionerna. Andelen kvinnliga tonsättare är fortfarande försvinnande liten. Paula af Malmborg Ward arbetar nu med två operor. Kärlekskriget, utifrån Ebba Witt-Brattströms punktroman Århundradets kärlekskrig, har bl a alten Anna Larsson i rollistan. Kärlekskriget får urpremiär i Vattnäs Konsertlada den 6 juli 2017 och produceras i samarbete med Västmanlands Länsteater. Dansa min Docka har som tema kvinnlig aneroxi och visar skrämmande fakta från två whistleblowers från psykvården. Librettot är skrivet av Paula af Malmborg Ward och Pernilla Holmgren Larsson. För kören YMNA, dirigerade av Johanna Thür, komponerar Paula af Malmborg Ward Äggen är slut om klimakteriet. Sångtexterna är skrivna av Lina Ekdahl. Föreställningen har premiär den 21 januari 2017 i Röda Stens konsthall i Göteborg. Till föreställningen Från Iran till Djursholm via Småland och Linköping kallas de fyras gäng PAMP utifrån sina förnamn: Pernilla Holmgren Larsson - journalist, Arghavan Agida - sångerska, författare, ambassadör för UN Women, Mirre Sennehed - DJ, projektledare, klubbarrangör, festivaldirektör och Paula af Malmborg Ward, tonsättare.   Altviolinisten Mika Persdotter Svensson pluggar sista året på masternivån på det kungliga musikkonservatoriet i Köpenhamn. Hennes examensarbete är att starta ett Damkapell i Köpenhamn och för de musikerna leta fram kvinnliga tonsättare ur både historisk tid och nutid. Damkapellet kommer att premiärspela i Konsertkyrkan i Köpenhamn den 8 mars 2017, Internationella Kvinnodagen. Damkapellet består då av en stråkorkester på 15 musiker, en cembalist och en pianist. De spelar fem kompositioner från 1100-talet fram till idag: av Hildergard av Bingen, Wilhelmina av Preussen, Elfrida Andrée, Frangis Ali Zade och Ellen Lindquist. - Det är så sorgligt att tänka på hur litet kärlek kvinnliga tonsättare har fått genom historien. De har inte alls fått samma uppmärksamhet, de har inte blivit spelade och lyssnade till. Det är ju först när musik får gå igenom andra som den kan växa och utvecklas och bli nåt större än tonsättaren själv och de noter hen skrivit på papperet. Musiken blir då en del av universum, säger Mika i programmet. Mika är frustrerad över hur få timmar som ägnades åt kvinnliga tonsättare under alla hennes utbildningar i Göteborg, Prag och Köpenhamn. Hon har spelat viola i orkestrar sedan hon var tio år. - Det finns tydliga och plågsamma maktsystem och hierarkier inom symfoniorkesterkulturen. Det handlar om vem som skall bestämma över repertoaren. Oftast väljs musik av män. Den som dirigerar musiken och bestämmer hur den skall spelas är nästan alltid en man. Det finns även hierakiska system i stämmorna. Vem bestämmer hur stämman skall spelas? Ja, det finns tydliga maktroller i hela orkestern, berättar Mika Persdotter Svensson i programmet.   Norska tonsättaren Cecilie Ore studerade piano vid Norges Musikhögskola  och i Paris och därefter komposition i Utrecht och hos Ton de Leeuw Amsterdam. Hon vann International Rostrum for Electro-Acoustic Music och är intresserad av tidsaspekter i musik. På 2000-talet har hon mer och mer arbetat med textbaserad och samhällskritisk musik. När tonsättaren Xenakis avled 2001 stod den norske poeten Paal-Helge Haugen utan tonsättare till sin skuggopera A. Cecile Ore fick ta över uppgiften efter Xenakis. Hennes verk har framförts av BBC Symphony Orchestra, Ensemble Modern, BBC Singers samt en rad norska och nordiska ensembler. Så här sa Cecilie Ore i Konsten att humla 2006:  -Det är mycket svårare att vara medelmåttig kvinnlig tonsättare än  att vara medelmåttig manlig komponist. Och det går inte alls an att vara en dålig kvinnlig tonsättare. De kvinnliga tonsättare som godkänns har en mycket hög konstnärlig nivå. Cecilie Ores opera Adam & Eve A Divine Comedy handlar om religioners våld mot kvinnor, med citat ur Bibeln och Koranen, utdrag ur Förklaringen om de mänskliga rättigheterna och poesi ur Dantes Divina Commedia. I operan, med libretto av dramaturgen Bibbi Moslet, beskrivs de sju dödssynderna: Lust, förintelse av kvinnors lust genom omskärelse. Vrede, våld mot och mord på kvinnor. Girighet - män äger 99% av världens rikedomar. Kvinnor endast 1 %. Frosseri - män frossar i sexuella övergrepp och våldtäkter. Avund - män är svartsjuka och täcker kvinnor i burka, niqab och liknande. Lättja - prostitution och trafficking, där män låter kvinnor arbeta för sig och tar profiten. Högmod/Stolthet representeras av hedersmord på kvinnor Körverket Come to the Edge är tillägnat "de modiga medlemmarna i Pussy Riot". BBC Singers framför stycket som handlar om yttrandefrihet och innehåller citat från bl a George Washington, Abraham Lincoln, Katarina av Siena, Lenny Bruce, Che Guevara, William Shakespeare, Harry Belafonte och Pussy Riot. Who do you think you are är skrivet för kvinnoröster och BBC Singers famför denna ironiska standup anti-romans om hur kvinnor blir trakasserade, hotade och mobbade på internet. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.
2016-11-19
Länk till avsnitt

Kvinnors musik - på väg! Del 1.

Möt Louise Pollock, kvinnlig trombon-pionjär. Hur är läget för kvinnor inom konstmusik 10 år efter att P2 sände den legendariska programserien Konsten att humla? Del ett av fem. Av Birgitta Tollan.

Programserien Kvinnors musik på väg! vill undersöka hur det står till med kvinnor och konstmusik så här tio år efter det att P2 sände den legendariska programserien Konsten att humla, 2006. Har det blivit bättre för kvinnor inom konstmusiken? För tonsättarna, musikerna, dirigenterna av det "täcka" könet? Eller lever vi fortfarande i en värld så som den engelske musikkritikern och författaren Norman Lebrecht uttryckte det då: Klassisk musik är en konstform som tystar kvinnor. Halva mänskligheten utestängts från den kreativa processen. Det finns inga kvinnliga tonsättare i den symfoniska kanon. Karriärer har slagits i spillror. Självförtroenden har knäckts hos kvinnor. Den klassiska musiken styrs av en old boys club som stryper musiken. 2016 vann en kvinna för första gången någonsin trombonistpriset  den prestigefyllda tävlingen Aeolus Bläserwettbewerb i Robert Schumann Hochschule i Düsseldorf. Den skickliga och glada vinnaren heter Louise Pollock och hon är stämledare i Göteborgsoperans orkester. Louise vann också publikpriset! Hon har studerat i Schweiz och Tyskland och arbetat som stämledare och trombonist vid Stuttgartfilharmonikerna i tre år. Men har hon någonsin spelat en trombonkonsert av en kvinnlig tonsättare? Hur står det till med kvinnonärvaron på konstmusikutbildningarna i Sverige? Inte förrän 2009 fick Sverige sin första kvinnliga professor i musikalisk komposition. Det är tonsättaren Karin Rehnqvist, vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon berättar att kvinnor inte söker in i samma utsträckning som män vid utbildningen i nutida konstmusik. Så är det även vid Musikhögskolorna i Malmö och i Örebro samt vid Gotlands tonsättarskola. Däremot studerar kvinnor oftare vid de elektroakustiska utbildningarna. Vid Musikhögskolan i Stockholm är de i majoritet, nämligen sex kvinnor och fem män. - Jag tänker att det kanske har att göra med att man, när det gäller elektroakustiskt, har hand om allting från början till slut. Man är inte beroende av musiker, man är inte beroende av någon dirigent utan man har hand om uttrycksmedlen helt själv, säger Karin Rehnqvist. Positivt är dock att flera universitet och högskolor över hela landet arbetar med jämställdhetsprojekt. På Musikhögskolan i Stockholm t ex, finns Normkritiska Gruppen och Konstmusiksystrar, som är ett nätverk för unga kompositörer och ljudkonstnärer inom konstmusik som definierar sig som kvinnor eller transpersoner. I detta första program möter vi även norska tonsättaren Synne Skouen, Lo Kristenson och Kajsa Lindgren från Konstmusiksystrar och svenska violasten Mika Persdotter Svensson, som startar ett Damkapell i Köpenhamn. Tonsättaren och ljudkonstnären Kajsa Magnarsson är dotterdotter till Huldas Karin i Evert Taubes visa. Kajsa spelar bl a gitarr med en penisattrapp. Vi möter även tonsättarna Tebogo Monnakgotla och Ida Lundén, vilka tillsammans med Karin Rehnqvist 2008 bildade föreningen Kvast, med den humoristiska titeln Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare. På hemsidan står det att läsa: Kvast är en ideell förening som verkar för att mer musik av kvinnor ska klinga i konserthus, på experimentscener, i aulor och allsköns musikhus runt om i landet, ja i världen. Ju fler konstnärliga uttryck, desto rikare musikliv! Kvast arbetar bl a med projektet Jämställd repertoar och har under de senaste åren regelbundet presenterat rapporter över andelen kvinnliga tonsättare i de största orkestrarna. Det visar sig att döda utländska män fortsätter att dominera repertoaren på de statsunderstödda svenska musikinstitutionerna. Andelen kvinnliga tonsättare är försvinnande liten fortfarande. Och det är ständigt samma tonsättare som spelas med Johannes Brahms i spetsen. Ja, som musikkritikern i The New Yorkers Alex Ross skrev: Föreställ er Broadway med enbart döda dramatiker och förlag som endast ger ut nyutgåvor av Dickens. Men det finns ljuspunkter: - Kvast har betytt mycket. Frågan om kvinnliga tonsättare har lyfts, och vi är synliga. Vad det gäller festivaler med ny musik så finns alltid kvinnor med numera. När man beställer nya verk så är man noga med att också beställa av kvinnliga tonsättare, förklarar Karin Rehnqvist Stockholms Konserthus går i bräschen med att i sitt säsongsprogram 2016-17 ha med rekordsiffran 39 kvinnliga tonsättare på programmet. På sin hemsida har Kvast en repertoarbank, en av världens mest omfattande samlingar, av kompositioner av kvinnor med över 1670 verk! Du kan bläddra, söka och provlyssna på orkestermusik, kammarmusik av alla de slag elektronmusik och liveelektronik, kör, opera. Du kan söka verk av kvinnliga komponister efter genre, besättning, titel eller durata. http://kvast.org   En annan glad nyhet: Kvinnliga kompositörer får för första gången en större del av kakan när Kulturrådet delar ut sitt årliga stöd till tonsättare. - Det är tydligt att det lönar sig att trycka på om förändring kring jämställdhetsfrågor. Det är nu en bra balans bland de sökande när det gäller genusperspektivet, säger Magnus Lemark, handläggare på Kulturrådet, i ett pressmeddelande.   Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.
2016-11-12
Länk till avsnitt

Studion - rum för musik. Hansa del 5.

Vad är en inspelningsstudio för slags rum egentligen? Vilka ideal driver studioteknikerna, klangregissörerna? Vi träffar Michael Ilbert på legendariska Hansa Studio i Berlin.

Hansa Studio (The Hall by The Wall) är en studio vid Köthener Strasse 38 i Berlin. Nuvarande ägare är familjen kring Hansa Records men det finns ett flertal hyresgäster i huset; bl a den svenske musikproducenten Michael Ilbert som hyr mixstudion med utsikt över historiens kvarter.Byggnaden stod klar 1913. Från början tillhörde den arbetarskrået i Berlin. Under andra världskriget bombades Hansa av de allierade men stod mirakulöst kvar och kunde repareras. När Berlin sedan blev en delad stad och Berlinmuren restes kom byggnaden att hamna bara några meter från muren, på västsidan.1972 köpte bröderna Peter och Thomas Meisel från Meisel Music Publishers byggnaden och gjorde om den till musikstudio.Hansa Studio fick sitt namn dels från den stora salen, Studio 2 eller Der Meistersaal, i vilken en del av inspelningarna gjordes, dels från dess läge vid Berlinmuren. Der Meistersaal (mästarsalen) heter så eftersom det var där gesäller inom byggnadsarbetarskrået som klarat sina mästarprov fick ta emot sina mästarbrev. Idag används den stora salen för fester och dans och i det gamla mixerrummet står idag en bardisk.Här har allt från tyska schlagerkungar som Roland Kaiser till experimenterande Einstürsenden Neubauten, tysk kraut, Brian Eno och David Bowie, spelat in.Michael Ilbert berättar historien hur han hamnade här, resan går från Göteborgs alternativscen till Hansa och grammyutmärkelser för mixar av Taylor Swift och Katy Perry.Ilbert omger sig med snygg teknik, snygga knappar, och vrider stolt på en volymratt med det rätt knattret. Jag är inte tekniskt kunnig i så sätt att jag förstår vad som försiggår, utan jag går på en känsla och vet ungefär hur jag ska nå fram till ett resultat. Men be mig inte förklara det, säger han.Det är ett yrke som i princip innebär att du får säga upp din bekantskapskrets. Du har inget socialt liv. Egentligen har du inte tid med familj heller. Du måste helt enkelt säga upp mycket av vanligt liv eftersom en arbetsdag kan vara från nio på morgon till du går hem vid tolv, sju dagar i veckan.Idag är han mycket efterfrågad, har arbetat med Thåström och Laleh, såväl som Kent och Adele, och har tilldelats en amerikansk grammy för sina insatser tillsammans med Max Martin. Att vinna är ju som Olympiska spelen i musik!.En del tror väl jag är helt schizofren, men om Martin frågar om vi ska jobba ihop så säger jag ju inte nej, det är fantastiskt, det är en ynnest att få vara på den nivån. Det är utmaningar som den som hjälper mig att gå vidare.Vi ska vara behjälpliga konstnärerna, musikerna, men det handlar inte om oss, menar Ilbert, även om det aldrig kan skada att vi tekniker också är konstnärer.  Produktion Mikael Strömberg, GiG.
2016-10-15
Länk till avsnitt

Studion - rum för musik. Tambourine del 4.

Vad är en inspelningsstudio för slags rum egentligen? Vilka ideal driver studioteknikerna, klangregissörerna? Vi träffar Maurits Carlsson och Per Sunding på retrostudion Tambourine i Malmö.

Vid första anblick består en studio av flera rum med anpassad akustik för inspelning av sång och andra instrument, ett mixerrum, och övriga faciliteter med sunkiga kaffebryggare och nedsuttna soffor.I kontrollrummet står mixerbordet, en stor glasruta skiljer rummet från inspelningsrummet, där musikerna försöker göra sitt bästa av den dyra studiotiden.Hela miljön påminner om ett rymdskepp med en konsol. Och snart lyfter vi mot okända galaxer. Det var just den associationen som inspirerade den tyske kompositören och polarvinnaren Karlheinz Stockhausen; i studion fick han oväntat möjlighet att, som han sa, leka gud. Han såg studion som ett laboratorium för ljudets alla dimensioner.Det är också vad många tekniker kan vittna om när de drar i mixerbordets reglar. För en kort stund styr de något som är större än de egna känslorna och tankarna. Särskilt när studion och alla medverkande lyckas frysa det där ögonblicket.Här ställs outtalade krav på teknikern att vara psykolog. Här finns en skog av mikrofoner, datorer, monitorer, redigeringsprogram, analoga och digitala effekter. Men i slutänden handlar det ändå om att göra tekniken så transparent som möjligt. Ingen vill ju se byggnadsställningen stå kvar och skräpa framför låten när musiken är mixad och klar.I den här programserien möter vi inspelningstekniker i några legendariska studior; Polar, Silence, Rainbow i Oslo, Tambourine, och inte minst Hansa i Berlin.Alla har de sina egna ideal, sound och specialiteter. Ställda i hård konkurrens med hemmastudion och folkhemsstudion. Och faktiskt, hotet från oss lyssnare som tvingas acceptera att den dynamiska inspelningen på sikt slås ut av strömmande, hårt komprimerad musik och mobilt lyssnande genom hörlurar.Lyssnarvanor ändras och här framstår den professionella studion med sin tekniker som den siste riddaren av det Goda Ljudet.Tambourine Studios håller till i Malmö. Svår att hitta, osynlig från utsidan. Här har svenska band som The Ark, The Cardigans och Bob Hund spelat in. Även internationella artister och grupper har blivit producerade här, som till exempel Tom Jones.Tambourine är en utpräglad retrostudio. Köpt av bl a Maurits Carlsson och Per Sunding från gruppen Eggstone av ett dansband från Kivik. Det är en studio som egentligen består av många prång och vrår, fylld av äldre analog utrustning, udda snickerier och akustiska lösningar, som till exempel en egenkonstruerad bastrumma.Studion ska vara som ett vardagsrum som får artister att prestera det bästa de kan, säger Maurits Carlsson. Det är en tydlig estetik som går igen i både golv, väggar och tak. Som en blandning av allrum och replokal.Eggstone kände alltid att de kom in i ett dött, sterilt rum, där de möttes av en tekniker som jagade brus och var rädd om sin inspelningsutrustning. Så de byggde studion de själva villa ha: Tambourine.Många band har hittat hit. Men den mest magiska stunden var när Tom Jones gästade Tambourine. En tagning behövdes, plus en till för syns skull, han behövde knappt en mikrofon.Begränsningar är den bästa metoden för att skaka liv i kreativiteten, menar Per Sunding. Vi lyckades klara av dippen och konkurrensen från hemmastudion under 90-talet.Skivväggarna och atmosfären, utseendet och ambiensen, historien lockar på nytt musiker till Tambourine efter en turbulent period.Produktion Mikael Strömberg, GiG.
2016-10-08
Länk till avsnitt

Studion - rum för musik. Rainbow del 3.

Vad är en inspelningsstudio för slags rum egentligen? Vilka ideal driver studioteknikerna, klangregissörerna? Vi träffar Jan Erik Kongshaug, uppfinnaren av fjordjazzsoundet i Rainbow studio, Oslo

Vid första anblick består en studio av flera rum med anpassad akustik för inspelning av sång och andra instrument, ett mixerrum, och övriga faciliteter med sunkiga kaffebryggare och nedsuttna soffor.I kontrollrummet står mixerbordet, en stor glasruta skiljer rummet från inspelningsrummet, där musikerna försöker göra sitt bästa av den dyra studiotiden.Hela miljön påminner om ett rymdskepp med en konsol. Och snart lyfter vi mot okända galaxer. Det var just den associationen som inspirerade den tyske kompositören och polarvinnaren Karlheinz Stockhausen; i studion fick han oväntat möjlighet att, som han sa, leka gud. Han såg studion som ett laboratorium för ljudets alla dimensioner.Det är också vad många tekniker kan vittna om när de drar i mixerbordets reglar. För en kort stund styr de något som är större än de egna känslorna och tankarna. Särskilt när studion och alla medverkande lyckas frysa det där ögonblicket.Här ställs outtalade krav på teknikern att vara psykolog. Här finns en skog av mikrofoner, datorer, monitorer, redigeringsprogram, analoga och digitala effekter. Men i slutänden handlar det ändå om att göra tekniken så transparent som möjligt. Ingen vill ju se byggnadsställningen stå kvar och skräpa framför låten när musiken är mixad och klar.I den här programserien möter vi inspelningstekniker i några legendariska studior; Polar, Silence, Rainbow i Oslo, Tambourine, och inte minst Hansa i Berlin.Alla har de sina egna ideal, sound och specialiteter. Ställda i hård konkurrens med hemmastudion och folkhemsstudion. Och faktiskt, hotet från oss lyssnare som tvingas acceptera att den dynamiska inspelningen på sikt slås ut av strömmande, hårt komprimerad musik och mobilt lyssnande genom hörlurar.Lyssnarvanor ändras och här framstår den professionella studion med sin tekniker som den siste riddaren av det Goda Ljudet.Rainbow Studio i Oslo byggdes av Jan Erik Kongshaug 1984, och har sedan dess blivit känd som en studio i världsklass. Artister från alla världens hörn har spelat in här. Musiken spänner över de flesta genrer med tyngdpunkt på jazz och ett nära samarbete med skivbolaget ECM och Manfred Eicher.I hjärtat av studion står en ompysslad (ett gottstämt) Steinwayflygel, som gärna Keith Jarrett och andra återvänder till. Med åren har flygeln och det musikaliska rummet blivit Rainbows logotyp. Jarrets pianospel, solo, är fantastiskt, det kändes omedelbart som ett slag i ansikte.Högt i tak. Generöst akustiskt rum. En studio byggd för livekänsla. Studio är passion, säger Jan Erik Kongshaug, tekniker sedan 60-talet. Och det blir mera musik, i alla fall i mina öron om studion är stor och släpper in dagsljus.Många undrar hur han går tillväga rent tekniskt för att skruva till sitt unika fjordjazzsound. Men det är inget märkvärdigt; han bara blandar ett gäng effekter efter tycke och smak. Säger han pekar in i ett rum som liknar en elcentral med massor av brödrostar.Kongshaug har fångat några av de allra största jazzartisterna på platta: Keith Jarrett, Chick Corea, Pat Metheny, Arild Andersen, Jan Garbareck, Egberto Gismonti, Eberhard Weber, The Yellow Jacket.Han drivs fortfarande framåt av idén om den goda inspelning men känner sig också pressad av marknaden som tvingar fram nya trender för musikkomprimering, för att det ska låta mycket och starkt även i gruvliga ljudanläggningar. På sikt kanske det påverkar vår hörsel.Dagens ljudideal är jämförbart med att skicka in en VHS-kassett för att bli nominerad till en Oscar (Kongshaug)Produktion Mikael Strömberg, GiG.
2016-10-01
Länk till avsnitt

Studion - rum för musik. Silence del 2.

Vad är en inspelningsstudio för slags rum egentligen? Vilka ideal driver studioteknikerna, klangregissörerna? Vi träffar Anders Lind, skaparen av legendariska Silence Studio i Koppom, Värmland.

Vid första anblick består en studio av flera rum med anpassad akustik för inspelning av sång och andra instrument, ett mixerrum, och övriga faciliteter med sunkiga kaffebryggare och nedsuttna soffor.I kontrollrumet står mixerbordet, en stor glasruta skiljer rummet från inspelningsrummet, där musikerna försöker göra sitt bästa av den dyra studiotiden.Hela miljön påminner om ett rymdskepp med en konsol. Och snart lyfter vi mot okända galaxer. Det var just den associationen som inspirerade den tyske kompositören och polarvinnaren Karlheinz Stockhausen; i studion fick han oväntat möjlighet att, som han sa, leka gud. Han såg studion som ett laboratorium för ljudets alla dimensioner.Det är också vad många tekniker kan vittna om när de drar i mixerbordets reglar. För en kort stund styr de något som är större än de egna känslorna och tankarna. Särskilt när studion och alla medverkande lyckas frysa det där ögonblicket.Här ställs outtalade krav på teknikern att vara psykolog. Här finns en skog av mikrofoner, datorer, monitorer, redigeringsprogram, analoga och digitala effekter. Men i slutänden handlar det ändå om att göra tekniken så transparent som möjligt. Ingen vill ju se byggnadsställningen stå kvar och skräpa framför låten när musiken är mixad och klar.I den här programserien möter vi inspelningstekniker i några legendariska studior; Polar, Silence, Rainbow i Oslo, Tambourine, och inte minst Hansa i Berlin.Alla har de sina egna ideal, sound och specialiteter. Ställda i hård konkurrens med hemmastudion och folkhemsstudion. Och faktiskt, hotet från oss lyssnare som tvingas acceptera att den dynamiska inspelningen på sikt slås ut av strömmande, hårt komprimerad musik och mobilt lyssnande genom hörlurar.Lyssnarvanor ändras och här framstår den professionella studion med sin tekniker som den siste riddaren av det Goda Ljudet.Fläsket brinner. Gudibrallan. Älgarnas trädgård. Träd gräs och stenar. Cosmic Overdose. Dag Vag. Eldkvarn. Samla Mammas Manna. Urban Turban. Hedningarna. Bob Hund.I Silence studio spelar grupperna med de konstfulla namnen och rötter i proggrörelsen in sin musikFrån början var Silence delat i två verksamheter, ett skivbolag och en inspelningsstudio. Idag ges inga nya skivor ut på etiketten Silence men katalogen vårdas ömt samtidigt som studion i Värmland lever vidare.Skivbolaget grundades i Stockholm 1970 av Anders Lind och Joseph Hochhauser. 1972 bildade man SAM-distribution tillsammans med skivbolaget MNW i Vaxholm. Och 1976 flyttade Silence till byn Näved utanför Koppom i västra Värmland och byggde om en gammal skola för att även få plats med en musikstudio.Vi kommer någon halvtimme för tidigt till Näved denna sensommarmorgon. Det är tyst, verkligen tyst. En hackspett (vitrygg?) knackar lite förstrött i en gammal i björk.Jag frågar Anders Lind om det är därför det heter Silence, för tystnadens skull? Nej inte alls, det kommer från ordets dubbelbetydelse; detta att äska tystnad, och att det är i tystnaderna mellan tonerna som musiken uppstår.Anders spelar inte själv, han spelar bara in, det bara blev så, säger han.Numera kommer folk till Silence för att studion har en apparatur och en atmosfär som hemmastudior sällan har. Idén kom från början från gruppen The Bands kollektivverkstad The Big Pink. Det var också mitt uppe i en grön våg och en begynnande proggrörelse.Proggen hade unik musik men musikerna var mindre bra. Idag är förhållandet det motsatta; bättre musiker men mindre intressant musik!, skrattar Anders Lind.Han vill att studion ska kännas avspänd, det ska kännas som att man bor här.Allt började med att Bo Hansson kontaktade Lind eftersom han ville spela in Sagan om Ringen. Anders hade tidigare bandat Hanson & Karlsson live på cirkeln. Med Sagan om ringen från 1970 kom startskottet till proggrörelsen.Jag strävar efter den organiska inspelningen där man inte bygger ihop musiken som i ett dockhus. Om det är en grupp som spelar ska man höra att det är en grupp. Det är fortfarande vansinnigt roligt att lägga grunder, fundamentet men pålägg är tråkigt!Proggen hade två ansikten; texterna och musiken. Meningen med var väl att den skulle utveckla och öppna upp något nytt hos lyssnaren, menar Anders. Men sen gick det som det gick, rörelsen blev alltför sekteristisk och gick under.Jag använder datorn som en bandspelare och klipper i princip ingenting, det får andra syssla med. Istället går han gärna på loppisar och köper gamla rullbandspelare från Telefunken och LM Ericson som ger en mjuk och fin dist till elgitarrer.Någonstans där hittar vi Silence idag. Gammalt och nytt möts. Som den gången Anders Lind hörde Pink Floyd första gången och bestämde sig för att satsa på tenikerjobbet: Det var helheten, ljudbilden, tekniken, tyngden, renheten, musiken, wow. Produktion Mikael Strömberg/GiG.
2016-09-24
Länk till avsnitt

Studion - rum för musik. Polar del 1.

Vad är en inspelningsstudio för slags rum egentligen? Vilka ideal driver studioteknikerna, klangregissörerna? Träffa Lennart Östlund, en av hjärnorna bakom Polar Studio.

Vid första anblick består en studio av flera rum med anpassad akustik för inspelning av sång och andra instrument, ett mixerrum, och övriga faciliteter med sunkiga kaffebryggare och nedsuttna soffor.I kontrollrummet står mixerbordet, en stor glasruta skiljer rummet från inspelningsrummet, där musikerna försöker göra sitt bästa av den dyra studiotiden.Hela miljön påminner om ett rymdskepp med en konsol. Och snart lyfter vi mot okända galaxer. Det var just den associationen som inspirerade den tyske kompositören och polarvinnaren Karlheinz Stockhausen; i studion fick han oväntat möjlighet att, som han sa, leka gud. Han såg studion som ett laboratorium för ljudets alla dimensioner.Det är också vad många tekniker kan vittna om när de drar i mixerbordets reglar. För en kort stund styr de något som är större än de egna känslorna och tankarna. Särskilt när studion och alla medverkande lyckas frysa det där ögonblicket.Här ställs outtalade krav på teknikern att vara psykolog. Och här finns en skog av mikrofoner, datorer, monitorer, redigeringsprogram, analoga och digitala effekter. Men i slutänden handlar det ändå om att göra tekniken så transparent som möjligt. Ingen vill ju se byggnadsställningen stå kvar och skräpa framför låten när musiken är mixad och klar.I den här programserien möter vi inspelningstekniker i några legendariska studior; Polar, Silence, Rainbow i Oslo, Tambourine, och inte minst Hansa i Berlin.Alla har de sina egna ideal, sound och specialiteter. Ställda i hård konkurrens med hemmastudion och folkhemsstudion. Och faktiskt, hotet från oss lyssnare som tvingas acceptera att den dynamiska inspelningen på sikt slås ut av strömmande, hårt komprimerad musik och mobilt lyssnande genom hörlurar.Lyssnarvanor ändras och här framstår den professionella studion med sin tekniker som den siste riddaren av det Goda Ljudet.Polarstudion var en smått revolutionerande inspelningsstudio i Stockholm. Skapad av och för Benny Andersson och Björn Ulvaeus tillsammans med Stikkan Anderson på Polar Music, introducerade den ett nytt tankesätt kring studion som ett stort musikinstrument.Efter olika turer flyttade studion från Sportpalatset på S:t Eriksgatan till Hornsgatan på Södermalm, till Hammarby Sjöstad för att just nu ligga nedpacka i flyttkartonger hemma hos en av Polars tekniker, Lennart Östlund.I Polar gjorde ABBA de flesta av sina skivinspelningar 19781982. Andra som spelat in här är bland andra Rolling Stones, Led Zeppelin Rammstein, Ramones, Roxy Music, Beastie Boys, Burt Bacharach, Genesis, Eva Dahlgren.Vi möter Lennart Östlund, en av hjärnorna bakom polarsundet. Han berättar att inspelning och mixning handlar mycket psykologi och förmågan att ständigt h-ö-r-a musiken med nya öron, utifrån en vanlig lyssnares horisont. Det gäller att slå vakt om musiken innan mjölksyreörat slår till.Östlund berättar om ett 70-tal när studiojobbet var en del av en ungdomsrörelse. Samtidigt som den stod med ena benet i en inspelningskultur från Tore Modeens dagar.Polar stod för ett nytt tänk, menar Öslund. Superstudion. ABBA introducerade ett nytt arbetssätt. Björn och Benny är de största. Jag tror det var Finn Kalvik som sa: För att tänka som Benny så måste man vara född som musiker, dö och födas på nytt.Sen kom 80-talet med bostadsspekulationer- och hyresbubblor och Polar tvingades flytta. Den gummiupphängda studion med marmor- och exklusiva körsbärsgolv lönade sig inte längre. Östlund gick vidare och räknas idag till en av de största inom yrkeskåren.Här kommer det folk till studion och hör sig själva på ett nytt sätt. Man är naturligtvis nervös, för nu gäller det, jag brukar säga att det kan jämföras vid att ligga i en gynekologstol på Sergels torg (Östlund)Studion går ut på att fånga energi och närvaro under rimlig tid. Har du inte gjort låten är det ingen idé att gå in i studion. Samtidigt som duktighet och riktighet kan vara förlamande för slutresultatet, gäller det för mig som tekniker att trycka ned rec-knappen vid rätt tillfälle.Produktion Mikael Strömberg, GiG.
2016-09-17
Länk till avsnitt

Pukslaget: Suranjana Ghosh och de gränsöverskridande mötena

Pukslaget följer med när en indisk tablatrumma tar sig an de västerländska musiktraditionerna. Ett tidens experiment där öst möter väst och olika musiktraditioner konfronteras med varandra.

Klockan är tre på en lördag eftermiddag. Framme vid koret sitter den indiska tablaspelaren Suranjana Ghosh med benen i kors framför sina tablatrummor i sin vackra sari i rött och guld.Suranjana Ghosh är en av Indien enda kvinnliga tablaspelare och också en av världens allra bästa. När hon kom hit till Sverige gick hennes dröm i uppfyllelse; att få spela med musiker från alla möjliga changrer. Hennes tanke är att man kan hitta djupare in i musiken genom att öppna upp mellan stilarna. På så sätt kan hon komma nära rötterna och själva essensen i vad musik är.I femte och sista avsnittet av serien Pukslaget har vi kommit till ett världsunikt möte;  Suranjana ska tillsammans med organisten Andrew Canning spela ett program för tabla och orgel, ett program där öst och väst möts och världar smälter samman. Men det är också ett drastiskt experiment mellan musiktraditionerna som utmanar tablan att gå bortom sina egna gränser. - Tablan är mycket större än man kan tro, säger Suranjana. Min mission är att låta den möta alla musikstilar som finns i hela världen.
2016-07-16
Länk till avsnitt

Pukslaget: Mika Takehara och Britta Byström bland trädkronorna

Pukslaget tar sig upp bland lövverken. Det handlar om slagverkskonserten Baron in the Trees, en berättelse som ger perspektiv på slagverkets speciella möjligheter och begränsningar.

För femton år sedan skrev tonsättaren Britta Byström och slagverkaren Mika Takehara en slagverkskonsert tillsammans. I samarbetet uppstår en speciell närhet och arbetet kom att betyda mycket för dem båda. - Brittas liv sjunker ner i mitt, allting med både hennes liv och hennes musik, berättar Mika. - Många säger att konserten låter japansk, säger Britta. Jag tror att det är Mikas bakgrund som japanska som påverkat musiken omedvetet. I Japan skrevs mycket av 1900-talets mest betydande repertoar för slagverk och i programmet får vi Mikas personliga perspektiv på de japanska tankevärldarna. Vi hör om begreppet ma och tomheten mellan två toner, den djupa enkelheten hos en tekopp och hur dessa idétraditioner verkar på ett djupt plan i Mikas konstnärskap. Britta berättar om hur hon som orkestertonsättare förhåller sig till slagverketsstämman. Vad är den speciella utmaningen med att ha slagverket längst fram som solist inför en hel orkester?
2016-07-09
Länk till avsnitt

Pukslaget: Magdalena Meitzner och symbolernas musik

I det tredje avsnittet söker Pukslaget efter frihet och förlösning tillsammans med slagverkaren och tonsättaren Magdalena Meitzner som visar oss hur slagverket talar till vårt undermedvetna.

Symbolik är något som hänger tätt samman med slagverksmusiken genom tiderna och Magdalena Meitzner reflekterar kring hur nutida slagverksmusik kan kopplas ihop med psykologen Carl Gustav Jungs idéer om hur symboler påverkar vårt undermedvetna. Programmet drar en linje mellan Berlioz användning av kyrkklockor,  Sjostakovitjs innovativa gestaltning av ett poptrumset till Magdalenas egna stycken där hon använder till exempel knivar.  Med utgångspunkt i medeltidens tarotkort skapar Magdalena musik som kan ses som en sorts ljudritualer. Med som grupp Hidden Mother framför hon bland annat tarotkorten Översteprästinnan och Rättvisan i en helhetsupplevelse som låter den musikaliska och visuella upplevelsen smälta samman.
2016-07-02
Länk till avsnitt

Pukslaget: Kroumata bland flyttkartongerna

De utvecklade slagverkets position, de uruppförde hundratals verk och de grälade om trumstockar. Men nu packar de ner instrumenten. Pukslaget följde med på en sista stund i Kroumata-nästet.

Vi befinner oss på den gamla stumfilmsbiografen Capitol i Stockholm, där slagverksgruppen Kroumata under många år haft sitt näste. Nu slutför de sitt värv och packar ner instrumenten och därmed går en revolutionerande era i graven.När Kroumata kom in på scenen var slagverket ett instrument utan historia, ett outforskat landskap. Men någonting låg i luften. I USA hade John Cage börjat experimentera med slagverket på 40 och 50-talet och i slutet  av 70-talet kunde man känna hur det skälvde det i marken. Kroumata tog sig an att förändra slagverkets åsidosatta position: de uruppförde hundratals verk av nutida tonsättare och utvecklade en slagverksrepertoar när det knappt fanns någon. Här på Capitol övernattade tonsättare i sovsäck för att kunna helt gå in slagverkets värld och testa instrumenten på nätterna.I notförrådet i källaren botaniserar vi bland noter, minnen och nydanade tonsättningar som Kroumata uppfört under åren. 
2016-06-25
Länk till avsnitt

Pukslaget: Torbjörn Grass och Bergslagens historia

Vi lyssnar på den västerländska musikhistorien från 1600-talet till idag ur ett slagverksperspektiv. I första programmet reser vi med tonsättaren Torbjörn Grass till Bergslagens gruvor och järnverk.

Torbjörn Grass är en berättare av Bergslagens historia. Hans kompositioner och installationer kretsar kring de gamla industrierna som idag är döda. Han fascineras av dem som slitit och släpat på dessa platser i de gamla järnverken och i gruvorna, de som drömt och tänkt i mörkret under jorden, eller nästan bränts upp av de brinnande ugnarna i järnverket. Ofta går han omkring med trumpinnar och trumstockar och slår på allting som han ser för att se om han hittar någon klang som han tycker låter spännande. Han hittar skovlar, järnrör, kugghjul, gamla industriredskap som ingen knappt vet vad de använts till längre med som ger intressanta klanger. Och när de gamla verktygen hamnar i finrummen, i konsertsalen eller kyrkan så blir de rörande och sårbara på ett sätt som kan vara svårt att förklara.
2016-06-18
Länk till avsnitt

Flyktens musik 5

Från Europa: Saxofonisten Gabor Bolla flydde från Ungern, organisten Eva Jensen flydde från Polen och tonsättaren Edina Hadziselimovic flydde från Bosnien. Femte programmet av fem av Birgitta Tollan.

I Birgitta Tollans serie Flyktens musik möter vi idag tre musiker som flytt från centraleuropa. Alla hamnade i Köpenhamn. Organisten, teologen och författaren Eva Maria Jensen blev utslängd ur Kraków i Polen efter en intensiv antisemitisk kampanj 1968-69.Sammanlagt 20 000, av Polens då 25 000, judar lämnade Polen efter det att polska kommunistpartiet, under ledning av Wladyslaw Gomulka initierade kampanjen mot de som kallades femtekolonnare, sionister och kosmopoliter. Tusentals människor med judiskt påbrå avskedades från sina arbeten, fråntogs studieplatser och somliga åtalades för uppdiktade brott. Regeringen förkunnade att de kunde lämna landet och flytta till Israel på villkoret att de avsade sig sitt polska medborgarskap.Eva Maria Jensen och hennes make ville inte till Israel utan anlände, efter en komplicerad flyktingväg i Europa, med falska papper och hemliga möten, illegalt till Danmark. De placerades i ett flyktingläger på skeppet Skt. Lawrence i Köpenhamns hamn.Mellan 1965 och 1969 studerade Eva Maria Jensen piano och musikteori vid Musikakademin i Kraków och teologi vid Jagellonska Universitetet. Hon var dock tvungen att avbryta sina studier när hon flydde. Mellan 1970 och 1975 tog hon en doktorsgrad i teologi och en kandidatexamen i musik och filosofi vid universitetet i Köpenhamn.I Polen var det omöjligt för en kvinna att spela orgel. Det var ett mansgöra. I Danmark, däremot, spelade många kvinnor orgel så Eva Maria Jensen, som närde en dröm att spela orgel, studerade orgelspel under sju år. Hon tog examen i orgel vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i staden. Som organist har hon gett konserter i Danmark, Sverige, Polen, Tyskland och Frankrike.Eva Maria Jensen har skrivit böckerna Død og evighed i musikken 1890-1920 och Drømmelandet - en bok om Chopin.Tonsättaren och medicinstuderande Edina Hadiselimovic flydde 1992 från kriget i Bosnien som startade när den kommunistiska diktaturen i Titos Jugoslavien upplöstes och de etniska rensningarna inleddes. Serber, kroater och muslimer ville skapa etniskt enhetliga områden och fördrev de främmande folken. I grymheterna ingick mord och kollektiva våldtäkter mot kvinnorna. Kyrkor, moskéer och bibliotek utplånades.Edina Hadiselimovic lämnade huvudstaden Sarajevo tillsammans med sin mor. Hon orkar inte berätta om vad som hände innan flykten.- Vi fick lämna allt bakom oss. Det enda jag hade med mig var min talang - att jag kan spela musik, berättar hon. Från 30 oktober 1992 till 3 maj 1993 vistades hon och modern i flyktinglägret Sandholmslejret norr om Köpenhamn. I det s k kvinnorummet delade de rum med upp till sju kvinnor och barn samtidigt. Kvinnor och barn från 19 olika nationaliteter flyttade ut och in ur rummet under det dryga halvår Edina Hadiselimovic och modern bodde där. De fick vänta i sex år på permanent uppehållstillstånd! Under dessa sex år studerade Edina Hadiselimovic och tog examen vid Musikkonservatoriet i Köpenhamn, inte som asylsökande, för det var förbjudet, utan som utländsk student. 10 % av de studerande kvoterades in om de var från ett annat landMusikstudierna i Köpenhamn var befriande efter den strikta och strama kompositionsutbildningen i Sarajevo. Här fick hon utveckla sina egna musikaliska idéer.- Jag hade fantastiska lärare, som Mogens Ellegaard, Ib Nørholm och Amelia Malling. De gav mig inte enbart verktygen till att komponera egen musik, utan räddade mig också mänskligt. Mänsklig kontakt var livsavgörande för mig under denna period. Det var en fantastisk tid, säger Edina Hadiselimovic.Edina Hadiselimovic komponerade senare kammaroperan Waiting in Nowhere för Det Kongelige Opera. Operan utspelas på  Sandholmslejret. Hon komponerade även minioperan När jag blir uppäten av myror som är en Romeo och Juliaberättelse komponerad ur Julias synvinkel. Hennes stycke Ectopicus delar titel med utomkvedshavandeskap och det är ett verk som berör Edina Hadiselimovic' intresse för medicin. Nu kompletterar hon tonsättarkarriären med en utbildning i medicin. Hon vill bli hjärtläkare. Både musik och medicin kräver en extrem disciplin  och specialisering. Det passar mig, säger Edina Hadiselimovic. Och i musiken behövs ett stort hjärta! Gabor Bolla, romsk saxofonist och kompositör, föddes i Budapest men bor nu i Köpenhamn. Han är 28 år och var underbarn på klarinett innan han valde saxofonerna. Hans fru och familj bor kvar i hemlandet, men han har flytt p g a svårigheterna för honom att verka som musiker där. Han lämnade Ungern på grund av landets intensiva antiziganism och dess nedmontering av kulturlivet, inte minst jazzmiljön. -Mångfald skrämmer ungrarna. Romer, invandrare, flyktingar, homosexuella och andra minoriteter förföljs och diskrimineras i Ungern, som inte är en demokrati utan en diktatur, anser Gabor Bolla. FN kritiserar det sätt som Ungerns regering under regeringschefen Viktor Orbán handskas med makten. En tidigare välfungerande demokrati har på bara fem år förändrats till ett mycket centralstyrt samhälle med stark statlig kontroll över rättssystem, medier och religiösa samfund. Organisationer som försvarar bland annat minoriteters rättigheter utsätts för påtryckningar och smutskastning. Ungerns lärare protesterar mot det nya utbildningssystemet som gjort skolan centralstyrd och lärarna mer ofria. Kritikerna säger att kulturpolitiken i Ungern nu styrs av ett fåtal regeringsvänliga personer och att det bara är "lojala konstnärer" som får pengar från staten.Efter kommunismens fall 1989 blev det svårare och svårare för romer i Ungern. Tidigare hade t ex varje restaurant ett s k zigenarkapell, men de flesta har försvunnit nu och idag finns endast ett par sådana orkestrar kvar.- Myndigheterna i Ungern har tagit död på denna traditionella romska konstform, anser Gabor Bolla. Ungersk romsk musik har starka band till jazzmusik. Inte enbart improvisationerna, utan även de melodiska strukturerna och ackorden, gör den romska musiken från mitt hemland besläktad med jazz, säger Gabor Bolla. I Budapest finns inga möjligheter för mig att försörja mig och min familj och skapa en dräglig tillvaro. Jag vill bygga en bas i Europa där jag kan utöva min musik. Köpenhamns jazzmiljö ger mig en helt annan konstnärlig och mänsklig frihet, säger Gabor Bolla. 
2016-06-11
Länk till avsnitt

Flyktens musik 4

Möt sazspelaren och sångerskan Nadine Al Khalidi som flytt från Irak och oudspelaren Maher Mahmoud som flytt från Syrien. Fjärde programmet av fem av Birgitta Tollan.

Musiker som flyktingar har rört sig över jorden sedan dess begynnelse. Många musikaliska genrer och uttryck är resultatet av musiker som flytt och vandrat från land till land under årtusenden. De två professionella musiker vi skall möta idag har flytt från krig och brott mot mänskliga rättigheter. Båda har personliga erfarenheter av de två diktatorer vars gärningar gjorde att de valde att fly: Bashar al-Assad i Syrien och Saddam Hussein i Irak. Trots detta har de lyckats skapa en musikalisk karriär och en dräglig tillvaro i sina nya hemländer, där den egna musiken har fått en central plats i livet. Båda upplevde a point of no return i sina urprungsländer. Det var då de tog sitt beslut att fly.Maher Mahmoud spelar det traditionella instrumentet oud, en bandlös korthalsluta med sex strängar. Från början ville han spela piano, men det fanns inte ett enda piano i hans hemstad Al Salamiyah i Syrien. 2012 var han 26 år och flydde med ett reguljärflyg från Damaskus och hamnade i Danmark. Han hade bjudits in som musiker eftersom han tidigare turnerat med danska musiker och undervisat i arabisk musik på Musikkonservatoriet i Århus. Innan inbördeskriget i Syrien startade 2011 hade landet ungefär 24 miljoner invånare.- Många, många syriska städer är nu sönderbombade och ungefär 10 miljoner människor har flytt från landet, säger Maher Mahmoud, som personligen har lidit under den styrande familjen al-Assad i Syrien.När Maher Mahmoud föddes satt fadern i fängelse som politisk fånge under Hafez al-Assad, den nuvarande presidenten Bashar al-Assads far. Maher Mahmouds familj gick sönder när fadern arresterades, eftersom ingen visste hur länge han skulle sitta fängslad eller om han över huvud taget skulle överleva.Efter fem års studier hade Maher Mahmoud tagit examen vid Higher Institute of Music i Damaskus och arbetade som frilansmusiker i flera ensembler, bl a Syriska nationalorkestern för arabisk musik. 2011 startade inbördeskriget och han blev inkallad till Basher al-Assads armé.- Av två anledningar vägrade jag: för det första är jag helt emot den syriska regimen, som fäller ner dödsbringande gåvor från himlen över sin egen befolkning! Det är svårt att föreställa sig att detta händer i vår tid. Att en president bombar sitt eget folk! säger han. Maher Mahmouds andra skäl till att vägra att ta värvning i syriska armén är att han är musiker, vars uppgift inte är att döda och slåss utan att spela på sitt instrument.- Vi behöver inga fler soldater, säger Maher som inte hade några planer på att lämna Syrien, men nu kände jag mig tvungen att fly. För att finna min egen identitet igen.I Danmark spelar Maher Mahmoud i Dunia Ensemble. Gruppen bildades av danske saxofonisten Morten Carlsen som tidigare spelade i Pierre Dørges New Djungle Orchestra. Dunia består av ett tiotal musiker från olika länder, bl a Georghe Mihalache på cimbalom, Dalia Faitalson på gitarr och Mirwais Fedai på tablas. Maher Mahmoud ingår också i Projekt Gränslös för musiker som flytt. Dessutom arbetar han med ett nätverk för att samla de musiker ur professionella syriska ensembler som flytt. Musikerna finns nu utspridda i Europa. Maher Mahmoud spelade med dem i Syrien i åratal. De studerade ihop, de spelade ihop i olika grupper och de turnerade tillsammans.- Vi ville gärna mötas och spela igen, men hur skulle vi kunna ha råd med det? Så, efter hårt arbete, arrangerade saxofonisten Morten Carlsen en syrisk kulturkaravan, och vi begav oss ut på turné. Att få spela tillsammans igen efter fem års separation, det var en fantastisk upplevelse för oss, berättar Maher Mahmoud. Den Syriska nationalensemblen för arabisk musik var åter samlad, denna gång med musikernas nya livserfarenheter från flykten och möten med andra kulturer.- Nu måste alla syrier visa vad syrisk kultur är. Att visa att Syrien inte enbart är ett land fyllt med krigshandlingar och salafister! Vi var ett bra, tryggt land, men med en rutten regim med politiska problem. Men det syriska folket bär upp kulturen. Även om hela Syrien förstörs så kommer kulturen att finnas kvar hos människorna, säger Maher Mahmoud.Då är den syriska musiken oerhört viktig.Från provspelning på "Open Stage" på pubb Jazzå vid Järntorget i Göteborg till topplistor i arabvärlden. Nadin Al Khalidi framförde först gitarrlåtar av Joan Baez och Bob Dylan, vilka hon lyssnat på i köket hemma i Bagdad. Nu skriver och sjunger Nadin egen musik på arabiska i gruppen Tarabband med melodier, rytmer och instrument från hemlandet Irak och resten av världen. Hennes instrument numera är saz, ett långhalsat lutinstrument med endast tre strängar. Ett bestialiska dåd gör att Nadin Al Khalidi beslutar att fly från Bagdad i Irak. Året är 2000 och hon och hennes syster kommer hem till det höghus i Bagdad där de delar lägenhet. De har varit på konsert med Bagdad Symfoniorkester. Lägenheten var 1983 en gåva från Saddam Hussein, ett stipendium till deras far, som var en mycket känd artist i Irak. - År 2000 såg jag många kvinnor som hade fått sitt hår avrakat. Eller så hade regimen kapat bort kvinnornas händer eller fingrar, öron eller tungor. Sådana inslag visades ofta på tv under det här året, berättar Nadin.När Nadin och systern kommer in i lägenheten på sjätte våningen hör de skrik och gråt nere på gården. De går ut på balkongen och ser flera storvuxna, svartklädda män med svärd i händerna. En livlös kvinnokropp ligger på gården. Hennes huvud ligger bredvid och hennes barn gråter vid hennes döda kropp. Saddams bödlar har halshuggit deras mamma.I Bagdad studerar Nadin Al Khalidi fiol och västerländsk konstmusik i 12 år. Hennes mor blir dock sjuk i cancer och familjen flyttar till moderns födelsestad Kairo i Egypten där de bor mellan 1992 och 1998. Modern avlider i Kairo och familjen flyttar tillbaka till Bagdad.Att leva i Bagdad var som att leva mitt i en krigszon: Saddams militärer, oppositionen,  alla flygbombningar, Kuwaitkrig och andra Gulfkriget gav Nadin känslan av att ständigt vara på flykt från katastrofer och död.- Jag har vant mig vid att ständigt vara på flykt. Det har blivit en del av hur jag är, hur jag tänker och hur jag känner. Det skrämmer mig inte, men däremot måste jag alltid ha en plan B klar, förklarar Nadin. Nadin och systern flyr till Sverige 2002. De flyger direkt från Amman i Jordanien dit de hade flytt från Bagdad med hjälp av en manlig bilchaufför som de betalade. Kvinnor fick nämligen inte lämna landet utan en myndig, manlig person, helst en pappa, bror, kusin, fästman eller äkta man. De reser i 17-18 gastkramande timmar med falska pass. Och de landar på Landvetter flygplats i Göteborg.- Jag minns att luften var så frisk och första fikat var bryggkaffe. Min syster beställde en dammsugare, det var hennes absolut favorit,  grön choklad! Och jag beställde en kaka, en bakelse som ser ut som en fläta med äppelmos och mandlar. Och det var så gott, och det var helt nybakat, det luktade så gott. Det här är första, absolut första minnet för mig i Sverige, berättar Nadin Al Khalidi, som fick arbete på Café Kringlan i Haga i Göteborg. På "Open Stage" på pubb Jazzå vid Järntorget i Göteborg gör Nadin sitt första framträdande med akustisk gitarr och sång. Hon sjunger solo på Jesse, come home av Joan Baez. Nadin flyttar till Malmö och får bo hos systerns pojkväns mamma. Hon heter Marianne Mörck, känd skådespelerska, regissör och operakörsångare, som blir Nadins mentor och extramamma. Under sex år bor Nadin hos Marianne.I Malmö fortsätter Nadin Al Khalidi att spela tolvsträngad gitarr på pubbar. Hon gör coverlåtar av Beatles, Bob Dylan och Joan Baez. Men snart känner Nadine att det inte är  tillräckligt stimulerande. Hon vill göra något eget och möter Gabriel Hermansson, som spelar och komponerar svensk och arabisk folkmusik och turnerar med grupperna Alla Fagra, Jidder och Karima Nayt Band. 2006 föds gruppen Tarabband - efter det arabiska ordet tarab som betecknar en passionerad och närmast extatisk kontakt som kan uppstå mellan artist och publik. Tarabband presenterar arabisk musik influerad av mellanösterns musik, nordisk folkmusik, jazz, persisk och sydamerikansk musik. Tarabbands musik och texter omfamnas av poeter i Gaza, klubbesökare i Beirut, prinsessor i Abu Dhabi, demonstrerande studenter i Tunisien och en ny kämpande generation i Irak. Titelspåret på deras andra skiva heter Ashofak Baden, vilket betyder Vi ses igen. Ett yazidiskt par i norra Irak, som snart ska skiljas åt, tar en sista selfie och postar i sociala medier. Nadin Al Khalidi ser bilden och skriver en låttext till Tarabband.Gruppen turnerar nu i stora delar av arabvärlden, men det var alltså här i Sverige som Nadine Al Khalidi, istället för att framföra covers av västerländska popartister, började skriva arabiska texter och sjunga på arabiska.
2016-06-04
Länk till avsnitt

Flyktens musik 3

Möt sazspelaren och sångerskan Mizgin som flytt från turkiska Kurdistan och tablaspelaren Mirwais Fedai som flytt från Afghanistan. Tredje programmet av fem av Birgitta Tollan.

Ett år gammal flyr tablaspelaren Mirwais Fedai med sina unga föräldrar från Afghanistan. Orsaken är att Sovjetunionen har invaderat deras hemland. Pappan har en hög befattning inom afghanska säkerhetstjänsten och hotas av likvidering. De säljer allt de har i Afghanistan och går till fots från huvudstaden Kabul till Jalalabad. De rider på åsna genom bergen till Pakistan. Slutligen hamnar de i  Köpenhamn. - Jag blir starkt berörd när jag tänker på deras smärtsamma historia, som liksom har satt sig i ryggraden på mig, berättar Mirwais, som förstås inget minns från flykten. Allting var farligt och osäkert. Min mor kunde ha blivit våldtagen, eller vi kunde ha blivit mördade av de landsvägsmördare som härjade.På några månader lärde sig föräldrarna danska och kämpade sig till ett drägligt liv i det nya hemlandet. Mirwais pappa är idag busschaufför och mamman jobbar på ett dagis. Mirwais har spelat tablas, indiska handtrummor, i 15 år och studerade hos en indisk tablamästare. -Tablas har definierat mitt liv, räddat mig själsligen och fått mig att satsa på skolan och studierna, säger Mirwais Fedai, som snart tar examen i politisk kommunikation vid CBS, Copenhagen Business School, alltså Handelshögskolan i Köpenhamn. -Genom tablaspelet har jag kommit in i musikmiljön och bildat ensembler med musiker från andra kulturer. Tablas hjälper mig knyta an till mina föräldrars kulturella rötter, även om jag samtidigt känner mig väldigt dansk. Mina föräldrar har stöttat mig fantastiskt och har bl a köpt mina trummor från Indien. - Genom tablas har jag vidga mina musikaliska vyer och förstår musik på ett språk som inte nödvändigtvis kräver att du fattar meningar, ord och en främmande kulturell logik. Det räcker med att förstå rytmen, som jag menar är ett universellt språk i sig själv, säger Mirwais Fedai, som bl a spelar i ensemblen Dunia och med sazspelaren och sångerskan Mizgin, som medverkar i programmets andra halva. Under hela sitt liv har Mirwais Fedai mötts av fördomar och diskriminering i Danmark.- Dessa jobbiga upplevelser förvånar mig varje gång, förklarar Mirwais, som inte alls känner sig som den stereotypa bild av invandrare eller flykting som finns i det danska samhället.- Vi i vår familj har ju alltid velat statuera ett exempel på skötsamma och arbetsamma flyktingar som bidrar till samhället så gott vi kan, förklarar Mirwais Fedai, som snart skall gifta sig med en afghansk kvinna.Efter studierna planerar Mirwais att jobba med projekt i Afghanistan, eftersom han känner starkt för sitt tidigare hemland.- Jag vill hjälpa till med att utveckla landet på nya och alternativa sätt. Afghanistan har ju gått igenom så mycket, säger Mirwais Fedai.Vi möter saz-spelaren och sångerskan Mizgin i i stadsdelen Brønshøj i norra Köpenhamn. Hon föddes i Batman i Kurdistan i sydöstra Turkiet, vid floden Tigris. När hon var två år fick hon polio. Som barn gick hon med kryckor eller kröp omkring. Hon tillbringade mycket tid i hemmet eftersom hon inte kunde gå. Men en gång gav hennes bröder henne en sightseeing runt hela Batman i en gammal skottkärra! En oförglömlig upplevelse för Mizgin.Mizgin fick inte gå i skolan då vägarna var oasfalterade, knöliga och gropiga. Hennes mor hade sju barn att ta hand om så hon hann inte bära Mizgin.- Utan rullstol kravlade jag omkring. Min bror köpte ett långhalsat och tresträngat mindre lutinstrument som heter saz. Lugnt och stilla började jag spela och sazen blev min bästa vän där jag satt inne i huset, berättar Mizgin.Hemma lyssnade hon på radion och drömde om att kunna ge konserter, sjunga och spela saz offentligt. För Mizgin är saz ett perfekt instrument eftersom hon alltid sitter ner. Själva ordet saz är kurdiskt och betyder skapa. Hon lärde sig spela det i hemlighet, för som kvinna fick hon varken spela eller sjunga i byn.- Jag kunde inte andas, och det kan inte de unga kurdiska kvinnorna idag heller. Förra året begick 92 unga kvinnor självmord i min hemstad Batman, säger Mizgin, som vill ändra kvinnornas situation i det kurdiska samhället med hjälp av sina sånger och sitt spel på saz. Som 18-åring får Mizgin nog av tillvaron i byn och flyttar till sin syster i Istanbul. Där lär hon sig läsa och skriva. Hon komponerar och uppträder på kurdiska kultursställen. 1994 spelar hon in sina låtar på ett kassettband tillsammans med en grupp musiker. Detta är under en period då den förbjudna kurdiska kulturen och det förbjudna kurdiska språket blommar upp i offentligheten i musik, litteratur, teaterföreställningar och tidningar.Mizgins inspelade kassettband säljer i över 100 000 ex. Hon blir mycket känd och omtalad, både i Kurdistan och i Turkiet. Eftersom Mizgin sjunger på kurdiska, vilket är förbjudet i Turkiet, så anhålls hon av polis och stängs in i ett mörkt rum. -När jag sluter ögonen hör jag människor skrika genom väggen i det kolsvarta rummet. Jag blir rädd för det är blod på väggen och det luktar förfärligt! Förfärligt, berättar Mizgin. Mina tankar snurrar - hur många människor har blivit ihjälslagna här? Jag tänker varken på musik, på frihet eller på demokrati. Det enda jag frågar mig är: hur många människor har blivit mördade här? Vid den här tiden har många av mina vänner slagits ihjäl och vi vet inte vem som mördat dem.Mizgin slängs i arresten för att hon har använt färgerna rött, gult och grönt på omslaget till sina kassettband. Det är de kurdiska färgerna. Men även Mizgins texter får turkarna att se rött. De handlar om frihet, kvinnor, naturen, blommor, ljuset och en mångfald av färger. De turkiska myndigheterna fortsätter att trakassera Mizgin. Brodern och svågern sätts också i isolering i arresten. Mizgin bestämmer sig då för att fly från Turkiet för att inte mer belasta sin familj. Några vänner ordnar ett tiodagarsvisum till Danmark och Mizgin lånar pengar till flygbiljetten. Hon känner ingen i Danmark och väntar i fyra timmar på flygplatsen Kastrup innan en vän, som känner en vän i Tyskland, ordnar så att Mizgin får kontakt med en kurdisk förening genom Röda Korset i Köpenhamn. De hämtar henne på Kastrup och hon får asyl efter et par månader.Mizgin flyttas mellan fyra olika flyktingläger. Ett av lägren ligger långt inne i en skog på Själland. Från tågstationen måste hon gå i en kilometer för att komma fram. Rullstol är omöjlig på dessa små skogsstigar. Så Mizgin spänner på sig sina metallskenor på benen, tar sina kryckor och försökte ta sig fram i vintermörkret och kylan. Då går en av kryckorna sönder!  Genom Röda korsets kulturverksamhet kommer Mizgin i kontakt med författare, konstmålare, musiker och sångare från många andra kulturer. - Här lär jag mig hur världen och människor är. Det är mitt universitet och det är fantastiskt, berättar Mizgin, som lär känna iransk, afrikansk, armenisk och arabisk och musik. Här sätter jag ihop min allra första ensemble.En vän till Mizgin hämtar hennes saz i Istanbul och när hon återser sitt älskade instrument gråter Mizgin. Hon hade varit tvungen att lämna sazen i Istanbul eftersom hon flydde ensam med endast en ryggsäck. Armarna hade fullt upp med kryckorna.- Instrument är ibland som människors barn, förklarar hon. Du rör instrumentet, du smeker det och till sist blir det en del av dig själv, det är underbart!Nu leder hon bl a Mizgin Trio med äkta maken, saxofonisten och komponisten Anders Honoré och Mirwais Fedai på tablas. -Danskarna lever ett överklassliv, sett ur ett globalt perspektiv. Ändå är de alltid snabba att finna problem hos människor som är annorlunda: flyktingar och mest muslimer, säger Mizgin. Men, kära danska människa, var inte rädd! Jag vill inte alls ändra DIN religion eller DIN kultur. Men kanske skulle du använda dig av det goda min kultur har att ge, så blir din kultur rikare. Så som jag blandar in andra länders rytmer i min egen kurdiska musik. Då skulle tillvaron bli vackrare, mer färgglad och få en rikare puls.-Jag bor i ditt land och du är tvungen att acceptera och respektera mig, säger Mizgin till danskarna
2016-05-28
Länk till avsnitt

Flyktens musik 2

Violinisten Ludmila Spektor flydde 1978 från den starka antisemitismen i sovjetrepubliken Ukraina. Tyska nazister avrättade hennes farmor Berta Lea och 33 770 andra judar i Babij Jar 1941.

Violinisten Ludmila Spektor flyr 1978 från Kiev i Ukraina, som då tillhör Sovjetunionen. Hon flyr till Köpenhamn med sin man och sin treåriga dotter Milena och hon flyr med anledning av den starka antisemitismen i sitt hemland. Ett par år senare blir hon fastanställd i Danmarks Radios Symfoniorkester. Hon stannar där i 34 år, tills hon pensioneras. 2014 ger Ludmila Spektor ut sin självbiografi Emigrant på livstid. Ludmila Spektor föds 1952 i Kiev. Både mor och far är judar. Sin högre musikutbildning får hon i Moskva. Året är 1941 - mer än tio år innan Ludmila Spektor föds. Det är en vacker septemberdag och Ludmilas farmor Berta Lea är ensam i sin lägenhet i Kiev. Plötsligt stormas dörren och in stövlar SS Einsatzkommando och tvingar Berta Lea att följa med. De tyska nazisterna för henne till ravinen Babij Jar en bit utanför Kiev. Namnet betyder Den gamla kvinnans ravin. Berta Lea är en av 33 771 judar, halva Kievs judiska befolkning, som den 29 och 30 september 1941 mördas av tyska nazister. I Babij Jar mördar de tyska nazisterna hundratusentals judar, romer, homosexuella, sovjetiska krigsfångar, partisaner och kommunister. Människor får klä av sig nakna, tvingas ned i ravinen, de får lägga sig på ännu varma lik och skjuts till döds med maskingevär. Småbarn begravs levande. Efter massakern fraktas 300 fångar från koncentrationslägret i Syretsk till Babij Jar för att gräva upp kropparna och råna dem på värdesaker. Kropparna bränns sedan på bål. Därefter krossar man benen i speciella maskiner och strör slutligen ut askan i Den gamla kvinnans ravin. Därefter blir även dessa fångar mördade av nazisterna. Dmitrij Sjostakovitj's 13:e symfoni heter Babij Jar. Ludmila Spektor spelar aldrig symfonin i Sovjetunionen. Inte ens vid den högre musikutbildningen. Första gången hon spelar den är med DR's symfoniorkester. -Den symfonin undveks, eftersom det handlade om judar. Och därför att ukrainare också var aktiva vid avrättningarna. Vi fick ingen information om förintelsen. -Det är en ohygglig symfoni, tycker Ludmila. Ämnet är ohyggligt och det hör vi i musiken. I programmet hör vi även Sjostakovitj's första violinkonsert med David Ojstrach. Den vackra första satsen är ett slags Requiem över de utrotade i Babij Jar. Under sina 26 år i Sovjetunionen upplever Ludmila Spektor  en mycket stark antisemitism. -I Sovjetunionen var jude en nationalitet, säger hon. Redan på födelseattesten stod det att vi var judar och om du var det på mors eller fars sida. Var du hel-jude, som jag, så hade du inte så många chanser i det sovjetiska samhället, förklarar Ludmila Spektor. De som hade en förälder som inte var jude hade större möjlighet att klara sig bättre i tillvaron. Då kunde du välja mellan att skriva jude eller sovjetmedborgare i dina papper. -Myndigheterna höll ögonen på oss. Överallt användes kvoter. Jude-procent kallades det. Myndigheterna bestämde hur många procent judar som fick komma in vid speciella utbildningar eller bli anställda vid olika arbetsplatser. -När jag efter gymnasiet skulle söka vidareutbildning som violinist berättade min mor, som också var musiker, att de endast tog in 2,3 judar på den skolan jag ville gå. Jag tänkte Herregud, vi judar är inte ens hela människor. Vi är komma något!, berättar Ludmila Spektor, som mycket riktigt inte kom in på skolan i Kiev. -Mamma övertalade mig att söka in vid musikskolan i en liten ort som heter Sumy, långt bort från Kiev. Den ligger på gränsen till Ryssland. Där fanns en bra judisk violinlärare vars judiske man var matteprofessor vid skolan. De två undervisade i Sumy eftersom jude-kvoten redan var fylld i Kiev. Ludmila var endast 16 år, kände inte en själ i Sumy och bodde under miserabla omständigheter under två år i en slags barack. -Hade jag inte varit med om detta så hade jag nog aldrig vågat fly från mitt hem, min familj och mina släktingar, konstaterar Ludmila Spektor. Jag visste att jag kunde klara mig under svåra villkor. Jag vågade emigrera och fly. Ludmila Spektor kom in på en högre musikutbildning i Moskva. I en liten obskyr konsertsal i Moskva hörde hon ett uruppförande av tonsättaren Sofija Gubajdulina, vars musik då var förbjudna i Sovjetunionen. Ludmila var 20 år och såg upp till Sofija Gubajdulina, som hon uppfattade som fantastisk, men ödmjuk och klart nedtryckt. Hon ville gärna gå fram till Sofija och tacka för den fina musiken. Men hon vågade inte. Orsaken var blyghet men även rädsla för KGB som alltid var närvarande vid dessa s a s hemliga konserter i Moskva. -Jag tänkte att jag är kvinna och jag är jude och jag behöver inga fler problem. Så jag höll mig tillbaka, berättar Ludmila Spektor. Många år senare möter hon Sofia Gubajdulina igen, denna gång i Köpenhamn då Danmarks Radios symfoniorkester skall spela tonsättarens symfoni Stimmen Verstummen, Röster som tystas. -Jag hälsar på tonsättaren. Hennes kompositioner spelas nu över hela världen. Hon ser lika beskedlig ut som i Moskva, men har mer självtillit och håller huvudet högre, säger Ludmila Spektor, som gav tonsättaren en guidad tur längs den vackra Strandvägen mellan Köpenhamn och Helsingør. Emigrant på livstid heter Ludmila Spektors biografi. Varför frågar jag? -Jo, jag är född emigrant eftersom jag föddes i ett land som aldrig betraktade mig som infödd, säger Ludmila Spektor. Jag var alltid främmande. Jag var varken ryss eller ukrainare. Jag var jude. Många, många släktingar och familjemedlemmar förintades under nazisterna. -Jag lever med en ständig rädsla att jag skall behöva fly igen, att mina barn eller barnbarn skall tvingas fly, emigrera. Så som det har varit i min familjehistoria. Jag är emigrant. Jag känner inte till något annat.
2016-05-21
Länk till avsnitt

Flyktens musik 1

Tre musiker som flytt Syrien och Iran: cellisten Bashar Sharifa, Daff-spelaren Shohreh Shahrzad och kontrabasisten och kamanchehspelaren Kamran Nadali. Första programmet av fem av Birgitta Tollan.

Musikmagasinets nya programserie heter Flyktens musik!   Musiker som flyktingar har rört sig över jorden sedan dess begynnelse. Många musikaliska genrer och uttryck är resultatet av musiker som flytt och vandrat från land till land under årtusenden.   I fem program skall vi möta några av dessa, musikbärare, från länder som Syrien, Iran, Irak, Kurdistan, Ungern, Afghanistan, Bosnien, Polen och Ukraina.Cellisten Bashar Sharifa är 37 år och utbildade sig på musikkonservatoriet i Aleppo i Syrien i både klassisk orientalisk musik och västerländsk klassisk musik. Han spelade i TV, på operahus och turnerade över stora delar av världen. Innan striderna i Syrien bröt ut var den blomstrande storstaden i norr, Aleppo, Syriens ekonomiska centrum.   Sedan inbördeskriget nådde dit 2012 ligger nu stora delar av Aleppo i ruiner. Dagligen sker där krigsbrott och andra övergrepp mot mänsklig a rättigheter av regeringsstyrkor och oppositionsgrupper. Och av den s k Islamiska Staten.   I sin rapport från maj 2015 beskriver Amnesty International staden Aleppo som helvetet på jorden.   Oljefatsbomber, fyllda med sprängämnen och metallsplitter, har orsakat enorm förödelse och dödat och sårat många människor, särskilt som regeringsstyrkornas bombattacker riktats mot skolor, sjukhus, moskéer och torgmarknader. Flera sjukhus och skolor har tvingats flytta ner i underjordiska bunkrar.Attacker med oljefatsbomber som släpps från helikoptrar dödade 2014 mer än 3 000 civila i Aleppoområdet. Och många av dem var Bashar Sharifas vänner och släktingar. De som flyr till Sverige är främst, precis som Bashar Sharifa, Syrier. 2015 ansökte över 51 000 syrier om asyl i Sverige. 2016, efter att danska och svenska regeringar införde gränskontroller vid Kastrup i Köpenhamn och i Hyllie i Malmö, så ansökte endast 2 221 syrier om asyl under de tre första månaderna.   Att människor flyr sina hemländer, från krig, förstörelse och död, är inte unikt i världshistorien. Snarare har det nästan alltid varit så. Det påverkar alla människor, och det påverkar också det musikaliska uttrycket i mötet mellan olika kulturer och traditioner.   Musiker flyr med eller utan sina instrument. Vissa blir inbjudna till en festival och kan ta flyget, för att sen söka asyl. Andra vandrar långa vägar och utsätts för våghalsiga båtturer över Medelhavet.Bashar Sharifa flydde genom Libanon, Turkiet, Grekland och Österrika innan han kom till Stockholm och senare till Göteborg, där han nu bor i norra stadsdelen Angered. Bashar spelar på fritiden i Bashar Sharifa and Friends, men kör buss för att försörja sig. -Om jag tänker för mycket på mina kompisar och min familj i Syrien så blir jag så trött, så trött. Om jag spelar min cello då så mår jag bättre.Shohreh Shahrzad var 10 år 1979 när Revolutionen i Iran inleddes. Shahen störtades och ersattes av en islamistisk regim. Under Ayatolla Khomeinis auktoritära ledning infördes en strikt fundamentalistisk  republik, en teokrati. -När jag bodde där var Iran ett mycket slutet land. Allt var förbjudet: att skratta, att dansa att utöva fri kultur över huvud taget. Det är en av anledningarna till att jag flydde, förklarar Shoreh Shahrzad.   -Jag kände mig ofri och kunde inte vara mig själv. Egentligen visste jag inte vem jag själv var och vad jag ville göra i mitt liv. Orsaken var en kombination av statsmaktens lagar och de kulturella och religiösa regler som fanns och det var mycket besvärande för mig, säger Shoreh Shahrzad.Hennes stora passion var att spela sin älskade persiska handhållna ramtrumma Daff. Det är den trumma hon förde med sig ut ur Teheran en dag för 13 år sedan. Hon kallar den modertrumman, eftersom hon har fyra andra Daff-trummor.Modertrumman är stor, träramen är hård och membranet gjort av getskinn. Små metallringar framkallar det där speciella rasslande ljudet.-Att spela min trumma är som hjärtats puls. Instrumentet är en del av mig, säger Shohreh Shahrzad, som bor i en liten lägenhet på Amager i Köpenham.Livet i Teheran blev svårt som musiker och som kvinna: det var förbjudet att visa sitt instrument offentligt och Shohreh fick inte ge offentliga konserter. Konstskolan, där hon undervisade i industriell och teknisk design och i måleri, sparkade henne för att hon bar färgglada kläder och gick med sina elever på café!2003, när hon var 34 år, lämnade Shohreh Iran och flydde till Danmark. Hon får dock inga kvalificerade arbeten i det nya hemlandet, men uppskattar friheten att vara sig själv. För att få mat på bordet arbetar Shohreh Shahrzad med mentalt handikappade människor. All övrig tid viger hon åt sina egna projekt då hon framför sina sånger med Daff-trumma, dansar, undervisar i grafisk design och komponerar elektronmusik.Kamran Nadali är 35 år och utbildade sig på Musikkonservatoriet i Teheran och vid TV-universitetet i Iran där han studerade klassisk musik och traditionell persisk musik. Hans specialitet är kontrabas, fiol, det persiska instrumentet kamancheh och traditionell persisk sång. Från 2005 var han fastanställd kontrabasist i bl a Teherans symfoniorkester och Irans nationalorkester.Den 30 januari 2010 ger Teherans Symfoniorkester konsert i Rotterdam i Holland. Efter en stund rusar en man upp på scenen och håller upp en grön flagga och en liten lapp med texten V för Victory, seger. Människor i publiken sjunger och ropar slagord och skriker ut sitt hat och sin förtvivlan över den diktatoriska regimen i Iran. Kamran Nadali är med på den turnén.-Många i orkestern grät och själv stod jag inte ut med att fortsätta spela och låtsas som ingenting. Jag lade ner min stora kontrabas på scenen och gick därifrån, berättar Kamran Nadali. När jag kom tillbaka till Teheran grep säkerhetspolisen mig och jag torterades.Kamran Nadali flydde från Iran och anlände till Göteborg 7 mars 2013. I Sverige kan han inte försörja sig på sin musik utan arbetar som ingenjör i en fabrik. Han studerade också dataprogrammering i Iran. Kamran Nadali är mycket ledsen över att inte kunna arbeta med musiken, som tidigare var hela hans liv. Han gråter tyst vid intervjun. Kamran Nadali är väldigt tacksam mot alla som hjälper människor, även här i Sverige.-Jag kunde inte tänka mig att någon som inte känner mig skulle kunna hjälpa mig så mycket. I Iran är det tyvärr inte alls så här. Jag hoppas att jag en dag i framtiden skall kunna sakna Iran, berättar Kamran Nadali. Fakta kring flyktingar och invandring i förhållande till Sverige:- Vid 1400-talets mitt utgjorde tyskarna en tredjedel av Stockholms skattebetalare.- Vid 1500-talets mitt var minst en fjärdedel av familjerna i Stockholm antingen finska, tyska, nederländska eller skotska.- Mellan 1570 och fram till början av 1600-talet invandrade 12.000 finnar till Sverige på Karl IX:s initiativ.- På 1620-talet kom 1200-familjeenheter med valloner till området kring Finspång för att arbeta åt Louis De Geer. Namn som vi idag känner till som: Allard, Birath, Bonnevier, Drougge, Herou, Hübinette, Pousette och Sporrong.- 1715 fanns omkring 12.000 flyktingar i Stockholm efter Sveriges förlust av de baltiska provinserna. Bland annat Johan Chistopher Kramm som anlade en såg i Kramfors.- På 1800-talet fortsatte invandringen och med dem byggdes en hel del Svenska företag.Tomas Stawford (startade Höganäs). Daniel Fraser (Motala verkstad). William Gibson och Alexander Keiller (Jonsered, Götaverken, m.m.). Robert Cruickshank (Göteborgskex). Régis Cadier (Grand Hôtel). Bröderna Cloetta (Cloetta). Bröderna Bonnier (Bonniers). Philipson (Holmen bruk). Nissen (Mazetti). Carl Zoéga (Zoega). Baltzar von Platen. Kempe (Modo) von Bergen (Karlshamnspunsch). Berns (Berns Salonger). Meyer (Svenska Lloyd). Schmitz (Sydkraft). Fraenkel (Handelsbanken). Hennig (Mölnlycke). Förutom det kan man nämna att: - Från mitten av 1800-talet till början av 1920-talet lämnade 1,5 miljoner svenskar Sverige för att bege sig till USA, som flyktingar.- Under perioden1939-44 tog vi i Sverige emot 72.000 finska barn som skickades till Sverige för att slippa kriget. - Ungefär 90.000 svenskar har valt att flytta och bosätta sig i Spanien.
2016-05-14
Länk till avsnitt

Musikens menageri - Ormar i musikens paradis

Vilka är kopplingarna mellan ormar och musik? Varför är ormen djurens percussionist? Är skallerormen en levande kastanjett? Hur blev ormen en symbol för ondska? Och dansar ormtjusaren med sin kobra?

Ormar och religion har en märklig musikalisk relation. Vad symboliserar ormen egentligen genom konsthistorien? Museipedagogen Janine Seldenthuis berättar om kopplingen mellan konstnären Hieronymus Bosch och hårdrocksbandet Iron Maiden. Är ormen verkligen en bra symbol för ondska eller har vi mobbat ormen när vi givit den rollen som djävulen?Och vad har Joseph Hayden med ormar att göra? Zoologen Sverre Sjölander avslöjar om ormens musikaliska klangvärld och varför ormarna flyr från Moder jords eget pukslag.Vi mellanlandar även hos ormtjusarna på en gata i Jaipur, Indien, för kobrornas hotdans. Säsongsavslutning på författaren Jesper Tillbergs serie, om den otämjda relationen mellan djur och musik. I det här avsnittet hör du musik av bland andra Joseph Hayden, Mike Oldfield, Etta James, Victoria Spivey, Johan Kinde, Entombed, Marvin Gaye.
2016-04-09
Länk till avsnitt

Musikens menageri - Kamphundar och andra underdogs

Hunden människans musikaliska vän. Men hur kommer det sig att de är så tonsäkra? Vilken musik är bäst om hunden själv får välja? Och hur låter saknaden efter en älskad hund?

Våra lurviga vänner har jobbat hårt, både som räddningshundar och som metaforer i musiken. Hundarna själva är tonsäkra sångare. Men vilken musik gillar de egentligen? Vad säger forskningen? Teologen Per Jensen avslöjar hur du får din hund lugn via ljud. Körsångaren Birgitta Marking berättar hur hon dansar med sin älskade dvärgsnauzer, men också hur Dogge ville sjunga duett när hon repeterade. Och varför musik var så viktigt när Dogge dog. Artisten Johan Hedberg använder gärna djur som symboler i sin musik, och hunden säger mer om oss människor än man kan tro. Där tassar Johan i samma hundspår som kollegerna Beethoven, Chopin och Paul McCartney. Detta är del 6 av 7 i en serie av författaren Jesper Tillberg, om den otämjda relationen mellan djur och musik. I det här avsnittet hör du musik av bland andra Cat Stevens, First Aid Kit, Shostakovich, Beethoven, Pulp, Beatles, Chopin, Händel, Suburban Kids With Biblical Names, Miles Davis. Bildlänk.
2016-04-02
Länk till avsnitt

Musikens menageri - Vindens valkyrior 

Fåglarna är naturens sopraner. Men varför sjunger de? På vilket sätt har näktergalen inspirerat hiphopens rap battles"? Och varför har så många sånger om den oskyldiga koltrasten blivit storpolitik?

Fåglarna är djurens musikaliska sopraner med fixstjärnor som både bofink och lövsångare. För artisten Anna Järvinen har koltrasten en magisk betydelse, både i sitt liv och som kompositör. Vad handlar hennes klassiska sång Koltrast" om? Zoologen Sverre Sjölander ser likheter mellan fåglarnas musikaliska rap battles i storskogen och hiphopens dueller i södra Bronx. Hur då? Men allt är inte frid och fröjd på fåglarnas musikscen, där ljudföroreningarna ökar. Vad säger eller sjunger fåglarna om allt buller? Detta är del 5 av 7 i en serie av författaren Jesper Tillberg, om den otämjda relationen mellan djur och musik. I programmet hör du musik av bland andra Nat King Cole, Beatles, J.S. Bach, Etta Jones, Grand Master Flash, Norah Jones, Ralph Vaughn Williams, Michail Glinka, Anna Järvinen och Prefab Sprout. Bildlänk.
2016-03-31
Länk till avsnitt

Musikens menageri - Oanade hästkrafter

Hur kan musiken lura domarna när du tävlar dressyr? Varför använde Bob Dylan just hästen som symbol i sitt musikaliska självporträtt? Och hur påverkades jazzmusikern Anders Widmark av hästens hovar?

Hästen har använts som dragdjur, riddjur och som symbol i musikhistorien. Där har den ridit rakt in i våra hjärtan. Samtidigt har musiken skrittat in i hästens egen värld, in i ridsporten. Tävlingsryttaren och körsångaren Fanny Söderberg berättar hur musiken viktig musiken är för samspelet med hennes häst. Lee Cassö sadlade om från musikchef i nöjeslivet till att skapa musik åt bland annat landslaget i dressyr. Hon avslöjar hur rätt musik rent av kan lura domarna. Jazzmusikern Anders Widmark red som ung, nyligen kom han ut med albumet "Horses on the run". Vad symboliserar hästen i hans musik? Och varför använde Bob Dylan just hästen som metafor för sitt musikaliska självporträtt? Detta är del 3 i serien "Musikens menageri", där författaren Jesper Tillberg undersöker djurens påverkan på musiken och musikens betydelse hos djuren. Du hör musik av bland andra Francis, Bob Dylan, John Tavener, Julio Iglesias, Nino Rota, George Gershwin, Hans Zimmer, Coldplay, Beatles, Howard Shore, Anders Widmark, Rolling Stones.
2016-03-12
Länk till avsnitt

Musikens menageri - Toner från det stora blå

Musik består av ljudvågor och artister har genom musikhistorien mer än gärna inspirerats av vågorna i det stora blå, av vattnets varelser. Vad säger musikens fiskar om oss människor?

I serien "Musikens menageri" undersöker författaren Jesper Tillberg djurens påverkan på musiken och musikens betydelse hos djuren. I del 2, Toner från det stora blå", besöker vi vattnets varelser. Musikern Johan Hedberg spelade in en sång om pirayor vad säger den blodtörstiga fisken om att vara människa? Och varför är delfinen pirayans musikaliska motsats? Och har John Williams berömda musik till filmen "Hajen" rent av gjort oss ännu mer rädda för hajar? Surfaren Ulrika Lindberg berättar hur det är att ligga på en bräda i Australiens hajrika vatten och hur musiken räddar henne. Zoologen Sverre Sjölander avslöjar hur musik används för att hålla hajar borta och vad som händer när en haj får höra musiken från filmen "Hajen".Du hör musik av bland andra Claude Debussy, Nick Cave, John Williams, Johan Hedberg, Chemical Brothers, Franz Schubert, Herbie Hancock.
2016-03-05
Länk till avsnitt

Musikens menageri - Surr på liv och död

På vilket sätt är spindlar kompositörer? Och varför inspireras kompositörer så ofta av just bin och humlor? Ett program om djurens påverkan på musiken och musikens betydelse i djurvärlden.

I serien "Musikens menageri" undersöker författaren Jesper Tillberg förhållandet mellan djur och musik. I första delen Surr på liv och död" besöker vi insekternas värld och blomsterängens orkesterdike. Författaren Joachim Petersson avslöjar hur viktig musiken är för honom som biodlare och för hans bin. Zoologen Sverre Sjölander förklarar hur spindeln tar ton, medan spindelfobikern Cia Marking-Ramström berättar hur det är att fångas av rädslans svarta toner, och hur spindelskräcken låter. Du hör musik av bland andra Albert Roussel, Joseph Holbrooke, David Sylvian, Ralph Vaughan Williams, Nicolai Rimsky-Korsakov och The Cure.
2016-02-27
Länk till avsnitt

Musik och politik: Kan musiken hjälpa mot utanförskap?

Om förortens och landsbygdens musik. Avsnittet rör sig in och ut i ämnet musik och makt, land och stad. Där musiken i många fall blivit en räddning från tristessen och betongen.

All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om. Medverkande: Po Tidholm, författare och frilansjournalist, Jan Edling, utredare på Flexibility.Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.Gästkrönikör: Klara Lewis, audiovisuell konstnär.Produktion: Mikael Strömberg / GiG Mikael Strömberg skriver hiphopens uppror.Myten säger att hiphop är musikens boxning. Ska man bli någon i ringen duger det inte att vara en mätt, nöjd medelklassunge från radhuslängan. Man bör ha ett hämndbegär som omsätts i taktfasta slag och rappa ord.Men hipphoppen har förändrats. Se på Dogge Doggelito som sitter och myser i Bolibompastudion. Inte mycket boxning där inte.Men det underlättar att förklara hiphoppens uppkomst med förorts-, och getto-perspektivet, underklassen, och en musiksort som är sammanflätad med politik, sex, pengar, våld och hårt arbete. Få andra musikformer har kommersialiserats med samma kraft, 60-70 procent av Billboardlistans bäst sålda artister är hiphoppare. Å andra sidan har ingen annan musik lyckats pånyttfödas med sån anarkistisk påhittighet.I dag går hipphoppen in i nya konstellationer med elektronika, noise och till och med klassisk musik! Den har en ovilja att analyseras, i alla fall till en viss gräns när den ska genrebestämmas. Dess historia liknar en väv av tillfälliga detaljer som flyter ihop till det som är kärnan i hiphoppens budskap: kärlek, hat, kåthet, narcissism, dans, kläder, poesi, sex, spänning, mystik, droger, gudstro, våld, coolhet, softhet, utanförskap, självförtroende. Och syndernas förlåtelse.Fyra omständigheter/platser/områden har tillsammans format hiphoppen. 1. Bronx. 2. Afrika. 3. Budskapet och politiken. 4. Sammanhållningen och globaliseringen.Para ihop Jamaicas roots-generation med Bronx vid mitten av 70-talet och du får något som liknar en möjlig startpunkt. Här finns något i tid, ras, plats, mångkultur och heta beats som förenas i politisk agitation. Stolthet är det vanligaste ordet i texterna.Både Trenchtown och Bronx faller offer för en galen stadsplanering som sätter hus i ruiner. Bara i Bronx tvingas 60 000 människor flytta när de fångas i åttafiliga Lower Manhattan Expressways korsdrag. Moses körde sin bulldozer rakt över dem.Eventuellt kan man också påstå att målen för slumsaneringen (områden endast för vita ) driver fram hiphoppen. För när folk inte har några hus att bo i träffas de på klubbar och i gathörn. De tar med sig stereon ut på gatan, afro-amerikaner, afrokaribiska ungdomar, latinos, alla, och så är rörelsen i gång.Mixa sedan ihop rastafaris burru-trummor, rythm and blues från New Orleans, jamaicansk ska, rock steady, reggae, dub, spirituals, spoken word, vildsinta ekon, synkoper och disstade signaler och dränk alltsammans i färg, nerv och protest. Det är lika med Hiphop.Rockmusiken kräver ikoner som sjunger längst fram vid scenkanten. Men hiphoppen hyllar kollektivet; ljudarkitekterna, producenterna, soundsystemens dj:ar. Och ta de flerspråkiga gängen i Bronx, de som kräver respekt. I de här gängen rinner hiphop genom luften likt det kalla vattnet ur en sliten brandpost.Den rycker fram med gängledarna, de skarpa rebellerna med anti-auktoritära reflexer. De vassa tungorna.DJ Kool Herc slipade bort sin accent och påstås ha startat hiphoppen med en privat familjefest. Herc kopplade ihop högtalarna och skivspelarna till ett mäktigt soundsystem så att det skakade i de gamla plåttaken.Eller ta den mystiske Afrika Bambaataa, som på zuluspråk betyder hängiven ledare . Han är grundare av en egen religion, Universal Zulu Nation, där så avlägsna musikstilar som Kraftwerk, melodin från Rosa Pantern och Rolling Stones blandas i The Magic Disco Machine. Bambaataa är predikanten som talar om hiphoppens fyra element: DJ:ing, rappen, b-boying (dans) och graffitin.En annan glorifierad ledare är Grand master Flash.Under alla omständigheter delar gängen under 70- och 80-talen en revolutionär estetik. Det handlar om att släppa ut en stil, orörd av marknadskrafterna, skyddad och inkapslad av nästan klosterliknande riter och koder. Kidsen upplever sig vara osynliga. Och längtar efter en stund framför tv-kameran. Betänk att detta händer parallellt med Reagans kritvita USA. Tillfället att förvandla aggressivitet till konst kunde knappast varit mera passande.I takt med att kapitalismen glorifieras tilltar hiphoppens ursinnighet och bildar, med apartheid och gamla medborgarrättsrörelser i minnet, en ny black consciousness-rörelse mot överheten. När sedan Rodney King misshandlas av fyra polismän i Los Angeles 1992 hamnar alla plötsligt i samma gäng. Krigströtta släpper DJ Quik, Comptons Most Wanted och Above The Law vapnen och börjar göra musik som klättrar på topplistorna.Hiphoppen tycks ständigt stå vid ett vägskäl. Ska den bli en folkkonst vars äkthet behöver bevaras och bevakas? Eller ett evigt uppror? När den nu går in i superkommersialismens loop talar mycket för att hiphopgenerationen måste vara extra påpasslig och kritisk. En gång fanns det en kreativ spänning mellan musiken som handelsvara och livsnerv i lokala subkulturer. I dag flyttas makten beslutsamt mot mediemonopolen.Är svart ilska farligare än vit ilska? Det går inte komma ifrån att hiphop är bomullsplockarens arv till musiken. Rapparen Ice T uttrycker det så här: Man behöver svarta män som inte ser upp till den vite mannen, som inte försöker vara den vite mannen. Vi måste lära våra ungar slavägarens natur. KartellenSebbe Staxx, Kakan, Maskinisten och Kinesen. Sedan fem, sex år är Kartellen en av Sveriges mest uppmärksammade och provocerande hiphopgrupper.Texterna ger blodsmak i munnen. Vissa av medlemmarna är dömda för vapenbrott, anstiftan till mord och några av Sveriges mest uppmärksammade värdetransportrån.Och ändå svänger det! Alltid på värsta allvar. Som titeln på deras första album som kom på ett större skivbolag, Ånger & kamp.Det har aldrig varit någon hemlighet vilket syfte Kartellen har med musiken.Revansch!Revansch mot det mesta faktiskt. Mot trisstessen, förorten, betongen, sociala stressen, kriminaliteten, fyllan, knarket och överdosen, den svenska modellen, utanförskapet, underklassen, utsattheten, morden, skuldkänslorna, demonerna, spelet, vapnen, beroendet, egosamhälletPå samma sätt som Staten och kapitalet lyckades sammanfatta dagsläget vid slutet av 1980-talet, ger Kartellen oss bilden av 2016. Kappt någon framtid. Bara fyra nyanser av grått.Förort som förort? Eller?
2016-02-20
Länk till avsnitt

Musik och politik: Vem vill inte ta makten över sin egen musik?

Om DIY (Gör det själv). Idag består DIY av en brokig skara kreativa människor som låter politik och estetik ta och ge av varandra.

All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om.Medverkande: Aase Berg, författare och kritiker, Kristofer Andersson, chefredaktör Bon.se och frilansjournalist.Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.Gästkrönikör: Ann-Sofie Francisca Lundin, med artistnamnet Min Stora Sorg.Produktion: Mikael Strömberg / GiG Aase Berg om gratisinnehållet.(Publicerat i Dagens Nyheter 2014-10-15)Jag har fått fett nog. Från och med nu kommer jag att mejla följande standardsvar när jag får förfrågningar om jobb: Tack för erbjudandet. Tyvärr måste jag avböja. Jag kliver inte ur sängen för mindre än 6000 kr F-skatt (Författarförbundets rekommendation). Vänligt från Aase Berg.Jag var på god väg att svara detta redan häromdagen, då just Sveriges Författarförbund erbjöd mig uppdraget att bli juryordförande i kommittén för nominering av en svensk emerging talent till European Union prize for literature (EUPL). Möte i Bryssel om två veckor, utse jury, presentera shortlist, hålla kontakt med sekretariatet, skriva prismotivering, författarpresentation, synopsis över verkets handling samt välja antologitext. Ersättning: 200 euro per person plus 92 euro i traktamente för juryordföranden.I går meddelade Författarförbundet att de avstår från jury¬arbetet, med hänvisning till de låga arvodena. Givetvis hade Författarförbundet koll på sina egna rekommendationer, men de satt i skiten. Om inte Sverige presenterar en jury kommer den svenska priskandidaten att handplockas av EUPL:s kansli, i första hand bland redan prisade författare. Den som redan har fått fjorton priser i Sverige kan alltså få ett från EU på köpet. Eller, ännu värre: EU hotar med att välja kandidaten utifrån försäljningssiffror.Eftersom jag inte accepterar att jobba ideellt som juryordförande inom det som är Europas rikaste maktkrets (möjligen den italienska maffian undantagen) kommer alltså typ Denise Rudberg att bli kronan på verket i svensk litteratur. De mest kvalificerade böckerna, de som banar väg för mer lättsmälta efterföljare, har låga försäljningssiffror. Alla läsare begriper sig inte på spjutspetsforskning. Det är inte heller nödvändigt. Men den komplexa och nytänkande litteraturen är massläsningens osynliga draglok.Varför finns EU:s litteraturpris om ingen vill betala för en professionell jury eller utse en seriös pristagare? Varför håller EU på med kultur över huvud taget? Är den enbart ett alibi i den lismande godhetens tjänst, en infantiliserande snuttefilt för att mjuka upp maktapparaten?Låt oss säga att jag hade gått med på att jobba ideellt åt EU i ren fasa över att någon apdålig kioskvältare eller överpremierad slentrianpristagare annars skulle kamma hem äran, då hade jag dessutom dumpat författares arvoden i allmänhet. Jag skulle bli mycket förvånad om det går till så här inom andra områden av EU:s organisation, som hos killarna i ECQAR (Expertgruppen för koordinering av kvalitetskriterier avseende asfaltbaserade vägbeläggningar).Den svenska regeringen är inte direkt inblandad i den här frågan, men det hade knappast gjort någon skillnad. Litterära utövare anses vara tacksamma masochistmuppar som sysslar med hobbyverksamhet på heltid. Inte ens EU-byråkrater begriper att om de anlitar mig, då hyr de in en konsult med kompetens inom den mest avancerade litteraturen. Inom vilken annan bransch förväntas konsulten ställa upp gratis bara för att det är ballt att åka till Bryssel? Den senaste månaden har jag tackat nej till ett flertal uppdrag på grund av skambud och trälvillkor. Och när jag, som kvinna, hävdar min yrkesheder genom att begära betalt, kan jag höra hur orden diva och bitch viskas bakom min rygg.Jag förväntas alltså sälja mig billigt för att kultur är kul. Glöm. Kultur är inte kul. Ingen jävel inom kulturen har kul, utom amatörerna. Jag är ingen amatör. Ingen kulturhälsosam plyschgroda heller. Ge mig stålar som det proffs jag är. Annars fortsätter jag att skriva och tänka i alla fall, men under jord. Och den dagen centralmakten kommer kravlande och behöver min kompetens, då är det inte Författarförbundets rekommendation som gäller längre, utan det dubbla. Plus fri sprit.Ni klarar er inte utan mig. Fatta. Gosedjuret har blivit ett monster.
2016-02-13
Länk till avsnitt

Musik och politik: Går det fortfarande provocera med musik?

Om arvet efter proggen och punken. Svensk flower power var en märklig tid. Samma sak med punken som var något av det märkligaste som hänt svenskt musikliv.

All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om. Medverkande: Katarina Mazetti, författare och Mattias Alkberg, musiker och poet.Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.Gästkrönikör: Nina Lekander, författare och kulturjournalist.Produktion: Mikael Strömberg / GiG Mikael Strömberg skriver om progg och punk.Musik. Vad är det bra för?Utan musik stannar världen. Jo jag tror faktiskt jorden trillar ur sin elliptiska bana utan musik. Vi tappar ett fundamentalt sätt att uttrycka oss.Om jag går till mig själv. Ingen annan händelse har format mig så starkt som när vi i baksuget av proggen, mot slutet av 1970-talet, ockuperade Ångväveriet i Gävle och startade vårt eget musikhus. Byggnaden var sliten. Övergiven. Fantastisk. Vi representerade bara oss själva och gjorde precis som vi ville. Fixade replokaler. Festade. Hittade någonstans att vara och gå hemifrån för att bryta julaftonens traditioner.Så går det ett, två, tre år. I ett tidningsklipp från Arbetarbladet läser jag att hyresvärden hotar med att chockhöja hyran och frysa ut oss från byggnaden. Det finns en byggplan för centrala Gävle som vi inte får se. Den gången kunde man hoppats att kommunen visat lite mera guts och moraliskt stöd. Men man svek oss. Kultursekreteraren hade ingen koll på musikens egentliga betydelse. Tanken att musik formar en individs alla åldrar, in i arbetslivet, ända in i döden, tror jag inte ens diskuterades. Den kunskapen hade man inte.Under en sommarvecka revs den del av huset där jag och mina polare höll till. Med rivningsmassorna följde också min förstärkare, någon synt och ett elpiano, Fender Rhodes, som jag gnetat ihop efter ett sommarjobb. Själv befann jag mig utomlands, utom räckhåll för rivningskulan.Det händer dagligen att jag kastas tillbaka till den där speciella känslan av m-u-s-i-k i hela kroppen. Det bubblar som kolsyra från tårna, ut i fingrarna. Som en blandning av uppväxt, upptäckt och uppror. Jag hör några plågsamma syntförsök. Surret av gitarrpedaler. Stråkmaskiner. Pukor som stäms. Garv. En del gråt. Starka röster om solidaritet. Kärva mollackord. Ljusblå sus-ackord. Och skitlånga solon långt in på vargtimmarna. Periodvis bodde jag i sörjan av trasmattor och nedsuttna second hand-möbler och gick direkt till mitt jobb på postverket, efter nätter av jammande.Under några intensiva år var det här vår egen skola där alla inblandade agerade lärare och elever, rektorer och vaktmästare.Berodde allt bara på tidens inneboende kreativitet? Eller fanns det en speciell jordmån för musikalisk kreativitet, som gjorde det möjligt för proggen och punken att utvecklas?På den frågan vill jag gärna svara ja! Och det har aldrig slutat växa.Åter till 1970-talet minns jag det som en härlig mix av replokaler, kollektiv, graningekängor, överskottsrockar, Marshallförstärkare. Och linser. Linssoppa, Linsgryta. Linsbiffar. Linsbröd. Linserna var 1970-talets nudlar. En räddare i nöden.Och många låtar var längre än 20 minuter. Ibland var låtarna rent av himmelskt långa. Vi ville ju inte vara sämre än Genesis paradlåt Suppers Ready (26 minuter)!Så här kunde en spelning på Fritidsgården Brynjan i Gävle utvecklas. Jag kommer särskilt ihåg en konsert med den symfoniska progg-gruppen Hangar där jag själv satt i syntkiosken och levde ut mina drömmar som Rick Wakeman.Spelningen börjar med att en av oss redan har skrivit en recension för att senare skickas till lokaltidningarna. Vi litade nämligen inte på att någon kunna bedöma vår arty-farty-Yes-King Crimson-influerade musik.På Brynjan är det glest med folk. Efter ena väggen sitter tre brynäsare och trycker. För att bryta den dåliga stämningen tänder vi värmeljus på scenen. Snart tar det eld i en dunjacka. Trummisen blir smått nervös och fastnar med en trumstock innanför glasögonbågarna och sprätter iväg glasögonen till andra sidan lokalen i ett krasch. Nu är lokalen folktom. Basisten signalerar att han vill ha solo. Som sedan pågår och pågår och pågår till en såsig stråkmaskin. Vi avslutar konserten med att spela ledmotivet till Bröderna Cartwright. Allesammans på en gång, i olika tonarter!Vi var världsbäst. Men ganska snart tvärdog den svenska proggen eftersom den satte musikalitet och teknik i kontrast till ett vagt ideologiskt innehåll. Först hade den karaktären av ett öppet stormöte där varje ögonblick kändes som en revolt, men sedan blev den ett småskuret och slutet system för små lokala politruker.I England och Tyskland spelade Genesis och Kraftwerk progressiv musik utan avsikt att stödja någon politisk riktning. Tysk krautrock och fransk art-rock slog aldrig riktigt i Sverige. Till slut ville vi mer än själva ideologin och många av oss började också studera musik på högskolor och universitet.Det har skrivits kilometervis om 1968-rörelsen, men mer sällan om kulturrevolutionen 1977, punken.Mitt i musikrörelsen och Abbas råkommersialism behövdes ett andningshål och så startade en upprorisk tid med gör-det-själv-musik där Ebba Grön och Sex Pistol liknar easy-listening i jämförelse.I ett pojkrum, i en lägenhet någonstans i Sverige, sitter en ung människa och känner utanförskapet koka. Punken är något av det märkligaste och största som hänt svenskt samhällsliv. En punkare hatade proffs. Hatade mjölk och stämda gitarrer. Hatade kommunpolitiker och musikhögskolornas moderatelever som tränade skalor. Ett band som tryckte upp en affisch eller möjligen en t-shirt ansågs ha sålt sig. För de punkare som inte söp hjärnan i bitar eller hamnade på avgiftningshem gick det oftast rätt hyggligt, deras energi räckte till att bli chefredaktörer, landstingspolitiker, revisorer och it-pedagoger. För många var det bara att konvertera de klassiska hattexterna till något kreativt och flytta över experimentlustan till andra verksamheter.I punkens soppkittel blandas vänster, anarkism, feminism, glam, dödsromantik, sprayburkar, nitar, läder, förvirrade åsikter om vartannat.Spänningen mellan musikermusik (skolad) och punk (oskolad) lär aldrig bli starkare än den var under åren 197787. Varken förr eller senare har avgrunden mellan rockmusik och konstmusik varit djupare. Bland annat blottlägger det skillnader mellan universitetsstad och arbetarstad. Vi och Dom. Punken föddes dessutom i en gyllene tid innan kulturkansliernas sparpaket, när även de minsta kommuner med några tusen invånare hade livaktiga musikscener och stadsarkitekter lät rivningskåkarna stå kvar som framtida aktivitetshus.Visst kan man fnissa åt punken som pubertal förgänglighetsromantik. Men den var på allvar. Och visst kan man bli trött på alla lokala musikfester där banden harvade i samma gödselstack. Men vi hålla ihop och nätverken har bestått.Idag frossar utländsk press i skandinavisk punkologi, återutgivningarna av gamla vinylklassiker och tvättade kassettband har satt fart. Även livsstilen består. Idag har hälsomyndighetens mardrömsscen, Musikverket, flyttat in på nätet och förgrenats än mer.Så sent som i somras gick jag förbi ett gäng som satt och rökte vattenpipa i solskenet. I stereon brummade Blommor & Bajonetter med Arabens Anus. Min yngsta dotter undrade: Pappa, Varför är dom utklädda och varför har dom tuppkammar och fjädrar i håret? Dom är punkare, svarade jag. Jaha, sa hon, som om det vore det mest självklara sättet att leva.Så är det. Liket lever.Den som trots allt tror att musik är underhållning. Till dig vill jag säga: du har inte fattat poängen. Visserligen kan det störa mig lite att till och med punk och progg goes antikrunda. Snart, mycket snart, kikar Knut Knutsson fram i rutan med ett knippe vinyler av PF Commando och Arbete & Fritid.Men vad gör det. Det bevisar bara musikens och dess utövares överlevnadsförmåga.(texten är hämtad från boken Vi Lever När rocken kom till Gävle)
2016-02-06
Länk till avsnitt

Musik och politik: Vem är kvinnlig tonsättare?

Om klass och kön med några starka kvinnliga konstnärskap. Sapfo, Big Mamma Thornton, Diamanda Galas.

All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om. Medverkande: Carin Bartosch Edström, tonsättare och författare, Kristine Scholz, pianist.Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.Gästkrönikör: David Lehnberg, musiker och låtskrivare.Produktion: Mikael Strömberg / GiG SapfoFör 3000 år sedan var musik på allvar. Det var inte okey att spela vilka skalor och melodier på vilka instrument som helst. Platon , Perikles och Pindaros gick till och med ännu längre än den svenska proggen som delade in musikinstrument i borgliga och inte borgliga instrument.För 3000 år sedan var musiken avgörande. Satens ledare, väktaren, var tvungen att använda melodierna med omsorg som led i en politisk fostran. Ändrade man i lagarna kunde samhällsordningen ruckas.Längst av alla gick Sokrates som anklagades för att ha försökt omstörta hela Grekland genom några otillåtna toner. Därför måste han tömma giftbägaren.Ungefär samtidigt hittar vi en kvinnlig lyriker, Sapfo från den grekiska ön Lesbos, vars texter levererar en progressiv kärlekslyrik som berättar om det allmänmänskligt politiska jaget-svartsjukan-individen-staten.Aldrig tidigare hade förälskelse framställts så omedelbart. Det är, som någon sagt, som att bevittna själva urcellen för inlevelsens hetta och iakttagelsens kyla, nuets turbulens och språkets eftertanke.Progressiv musik när den är som hetast. Hildegard von BingenDet sätt på vilket tyskan Hildegard von Bingen uppmärksammats är rent exceptionellt.Under senare delen av 1900-talet adopterade new age-rörelsen skyddshelgonet Hildegard och såg i henne ett tecken för allt möjligt: healing, doftterapi, karma. Unga feministrörelsen i Europa fick Hildegard som idol tack vare hennes texter om medeltida "queer power".Det var hårda bud att bli nunna på 1100-talet. Redan som åttaåring skickas hon i benediktinkloster. Samtidigt får hon sin första uppenbarelse och sammanställer fyrtio år senare en tjock bok, som bland annat förutser kyrkans sekularisering. Så hon bygger ett eget kloster på Rupertsberg vid Bingen.På Hildegards tid innebar sången en ritual, som att be två gånger. Sången riktades mot den akustiska punkt i valvet där ljudet förstärks av rummet och börjar självsvänga.Tanken är att musik är hörbar agitation. Ju enklare, desto bättre.Stjärnorna, planeterna, årstiderna, månaderna, åren, allt som rör sig och kanobserveras på himlavalvet, plus allt annat, försökte Bingen göra musik av. Big Mamma ThorntonLyssna till en kraftfull röst med en självkänsla som får övrig politisk musik att vekna. Det hände att publiken beskrev Big Mamma Thornton som hotfull. Men i själva verket hade hon en av historiens lödigaste blues-rock-röster.Thornton sökte sig till trummor och munspel och lärde sig hur man spelar genom att lyssna till andra musiker. Rösten hade hon redan från födseln, präglad av gospel i ett predikanthem.Klädd i stora arbetarskjortor och byxor undertrök hela hon en politisk avsikt. Hennes snabba call-and-response-utbyten med bandet kunde starta politisk debatt från scenen och konserten fick avbrytas.En feministisk forskare som Maureen Mahon har uppmärksammat hur Thornton bidrog med en kvinnlig röst till ett stilområde som fullständigt dominerades av vita män. Där hennes starka personlighet ruskade om flera stereotyper.1948 flyttar hon till Houston. En ny typ av blues är på väg till klubbarna, utsmyckad med blåsinstrument, studsiga rytmer och wisecracking texter. Det passar Big Mama Thornton perfekt.Hound Dog" gjorde henne till stjärna. Låten handlar om klass och kön. Och om den klassresa Elvis Presley sedan lyckas göra med samma låt. Diamanda GalasHon letar sig långt utanför musikens rågångar och tar ställning för rätten att leva ut oavsett etiketter och tillhörighet.Galas är rent av skrämmande obegränsad. Det finns något i hela hennes artisteri som kräver kaos. Inte bara som en provokation utan som en spark i skrevet på vår inrutade konsensusvärld.Viskande, skrikande, gurglande, sjungande, gestaltar hon den desperation som finns i hela begreppet musik och den förnedring det innebär att behöva fly för den man är.Lite högtidligt kan man säga att rösten är hennes fingeravtryck. Plötsligt en dag inser hon att hon blivit just den här människan på grund av rösten.Samtidigt är rösten lite kuslig för den har ingen fast kropp. Men vad rösten än är, så är den ofrånkomlig och finns överallt. Utan datorer. Utan flimrande monitorer. Knappt någon elektricitet alls. Rösten är kött och blod och luft.There are no more tickets to the funeral. Mikael Strömberg om ett musikliv i (o)balans. Trots att genusläget nuförtiden beskrivs som mer gynnsamt är herrklubbarna inte färre idag. De kvinnliga förebilderna är fortfarande för få. Som Syntjuntans Lise-Lotte Norelius påpekar: Som kvinnlig tonsättare måste jag slå vakt. Så snart jag slutar i en styrelse eller annat uppdrag, tar killarna över. Mellan 2011-2015 har det kunskapats och lunchats för 8 miljoner inom Musikverkets jämställdhetsuppdrag, och det måste ändå sägas vara väl använda pengar. För det tar tid att se och analysera strukturer och maktordningar i musiksektorn, där konstmusiken ligger sämst till.Operavärlden kan till och med beskrivas som en jämställdhetens avgrund.Bara ett exempel: KVAST (föreningen Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare) visar i en enkät från 2013 att 10 av 820 spelade verk på konserthus var tonsatta av kvinnor. Ynka 6 procent av konsertmusiken efter 1950 är komponerad av kvinnor.Statistiken gör ont. Och den avtäcker på ett närmast patologiskt vis hur kulturarbetare i ledande ställning (av bägge könen) metodiskt ägnar sig åt att förneka, förskjuta, förringar och (bort)förklara.Tänk så dumt, när det bara är att följa sångaren Nino Ramsbys exempel: Musiken är en hand att hålla i.
2016-01-30
Länk till avsnitt

Musik och politik: Är all musik världsmusik?

Om världsmusiken och mångkulturen som globalt experiment. All musik är en hybrid, en gräns-, tvär-, geo-, postkolonial-, med mera-kultur. Musik är något som ständigt befinner sig i skarven.

Inte all musik är underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om.Medverkande: Ozan Sunar, verksamhetsledare på Moriska Paviljongen i Malmö, Per Wirtén, författare och skribent.Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.Gästkrönikör: Johanna Paulsson, frilansjournalist och kritiker.Produktion: Mikael Strömberg / GiG Mikael Strömberg skriver om världsmusiken och det globala experimentet.Jag strosar omkring i Paris. Från dolda högtalare pumpas världsmusik från Madagaskar med programmerade beats. Helt i linje med Virgin Megastores filosofi, att folkmusik även från de mest isolerade öar kan säljas som "världsmusik".Visst svänger det. Men för vem svänger det? I utsugarperspektiv finns det pengar att tjäna på världsmusik, och här är prognosen fortsatt olustig. Avstånden utgör numera inget hinder. Därför kan den mest isolerade pygméstam få cd-plattor och kassetter långt innan den får el och rinnande vatten. I dag är världsmusiken en mjölkkossa. Kitsch och originalitet trängs på hyllorna. Och i den sjätte generationens synthesizer finns en stor meny med exotiska ljud lagrade i instrumentets internminne: shakuhachiflöjt, munorgel, bronslur, vinare, fingercymbal, snäckskalstrumpet, blur, kementché. Tack vare digital överföring kan vilket ljud som helst på klotet göras tillgängligt och spelbart.Här sitter upphovsrätten löst eftersom musiken i det stora hela betraktas som gemensam egendom. Jag behöver till exempel bara ett par dagar för att tanka hem ljudfiler med "folklig musik" som det tog kompositören Bela Bartók ett helt liv att samla in bland de transsylvanska bergen.Ta en didgerido. Ett heligt instrument för en aborigin, som med hallucinatorisk rundblåsning får den ihåliga trädstammen att vibrera. Snart säljer varje närbutik didgeridos. Långa, korta, typiska, turistifierade.Samma sak med indianernas regnstavar, den svenska säckpipan, västafrikanska vattentrumman, den arabiska ouden och så vidare. Hur exotiska dessa instrument än upplevs i vår tankevärld, är de inom räckhåll för vilket utnyttjande som helst.Walt Disneys styrelseordförande Michael Eisner fick alltså rätt när han för snart fyrtio år sedan lanserade sin utopi om alltings tillgänglighet: "Kultur är lika med en mångfald individuella möjligheter till individuella val och individuella uttryck. Ja, det som folk överallt vill ha."Med en ofattbar hastighet drivs kulturer in i en rörelse framåt. Ekonomen och framtidsforskaren Edward Luttwaks menar att denna "förening av pölar, tjärnar, sjöar och hav från byars, provinsers, regioners och nationers ekonomier till en enda global ekonomisk ocean, utsätter de små områdena för jättevågor av ekonomisk konkurrens i stället för små krusningar och tidvatten som tidigare".Men: för en musiker har det dock sällan funnits något annat alternativ än världskultur. All musik är nämligen en hybrid, en gräns-, tvär-, inter-, geo-, postkolonial-, med mera-kultur. Musik är något som ständigt befinner sig i skarven. Ett okontrollerbart flöde som skickligt balanserar mellan stöld och intuition.Det enda som betyder något är att det finns en publik som vill lyssna och dansa. Det krävs alltså inte en invandrare på scenen för att legitimera framförandet som världskulturellt, lika lite som vi kräver att bara svenska orkestrar kan spela Hugo Alfvéns Midsommarnattsvaka, eller endast italienska hjältetenorer klarar att gestalta Puccinis poetroll i La Bohème.Världsmusiken som fenomen sätter ofta fingret på världskulturdebattens samförstånd om internationalisering, global ekonomi, geopolitik, kanske till och med exotism och etnoporr. För bakom den leende sångerskan på affischen uppstår en mängd frågor. Var drar jag gränsen mellan min inbillade svenskhet och främlingars riter? Vad är autentiskt, av vad består den medierade bilden av Afrika, Asien?Jag tänker på städernas tid och den enda världens sönderfall när jag ser den rumänska grönsaksförsäljerskan. Hon bor och arbetar i Paris som flykting från fattigdom, politik och cynism. I hennes transistorradio sjunger Céline Dion The power of the dream som handlar om att drömma drömmar som ingen dödlig någonsin vågat drömma. Grönsaksförsäljerskan är fattig men tillhör ändå inte de 3 miljarder verkligt fattiga som hukar under världens 350 rikaste multimiljardärer.Många av oss kan inte föreställa sig en framtid utan musik. Men samtidigt är det inom musiken som sammanflätningen av ekonomi, politik, medier, kultur och miljö syns och hörs i sina mest förnedrande former.Samtidigt kan världsmusik bygga motstånd mot den hårda europeiska invandrarpolitiken; som i sina försök att renodla och se till den enskildes behov istället splittrar familjer. Världsmusik kan vara en annan sorts invandrarpolitik, fullt integrerad utan staters inblandning.När det unika ska pekas ut, brukar pressade politiker lägga exotiska undertoner i ordet "kulturmöten". Fast i själva verket är mångkulturen den enda kultur vi har.Det renodlade har aldrig funnits. Ändå vill många kulturstrateger få oss tro att det är mer genuint med en kurdisk sazzorkester i förorten än en kurdisk sazzorkester på Konserthuset.
2016-01-23
Länk till avsnitt

Fyra möten i P2 - del 4: Nadin Al Khalidi & Hans Appelqvist

Hans Appelqvist, prisbelönt tonsättare och formsäker musikberättare möter musikern och sångerskan Nadin Al Khalidi från Irak. Det här är programmet om deras möte.

En serie i fyra delar av Lotta Malmstedt som skildrar P2-live-satsningen fyra möten, där två musiker från skilda miljöer går in i ett musikaliskt möte. Fjärde delen.Vad händer när P3 Guld-vinnaren och tonsättaren Hans Appelqvist möter musikern och sångerskan Nadin Al Khalidi från Irak? Du får följa deras tre dagar långa musikaliska möte i en studio i Radiohuset i Malmö och du får höra deras gemensamma konsert dag fyra i Malmös nya konserthus Malmö Live.Musikmagasinet lördag den 16 januari kl 12.03 och måndag den 18 januari kl 19.03.Konserten hör du i P2 Live den 18 januari kl 20.Fyra möten i P2 är ett samarbete med Malmö Live.
2016-01-16
Länk till avsnitt

Fyra möten i P2 - del 3: Merit Hemmingson & Mousa Elias

Legendaren Merit Hemmingson möter oudvirtuosen Mousa Elias och tillsammans skapar de en alldeles ny musik. Det här är programmet om deras möte.

En serie i fyra delar av Lotta Malmstedt som skildrar P2-live-satsningen fyra möten, där två musiker från skilda miljöer går in i ett musikaliskt möte. Tredje delen.Vad händer när den jämtländska drottningen av svensk folkmusik på hammondorgel för första gången möter en passionerad oudvirtuos från Aleppo, Syrien?P2 testade, genom att i serien Fyra möten sammanföra mollharmoniernas fixstjärna Merit Hemmingson med Mousa Elias, musiker, kompositör, artist och medarbetare på Musikhögskolan i Stockholm.Du får följa deras tre dagar långa musikaliska möte i en studio i Radiohuset i Malmö, som gnistrar av passion för moll och galna infall i fiss. Och du får höra deras gemensamma konsert dag fyra i Malmös nya konserthus Malmö Live. Musikmagasinet lördag den 9 januari kl 12.03 och måndag den 11 januari kl 19.03.Konserten hör du i P2 Live den 11 januari kl 20.Fyra möten i P2 är ett samarbete med Malmö Live.
2016-01-09
Länk till avsnitt

Fyra möten i P2 - del 2: Minna Weurlander & Ali Sabah

Ackordeonisten Minna Weurlander möter oudvirtuosen Ali Sabah och tillsammans skapar de ny musik i projektet Fyra möten i P2. Det här är programmet om deras möte.

En serie i fyra delar av Lotta Malmstedt som skildrar satsningen Fyra möten i P2, där två musiker från skilda miljöer går in i ett musikaliskt möte. Andra delen - ackordeonisten Minna Weurlander med rötter i Finland möter oudvirtousen Ali Sabah med rötter i Irak. Ta en finsk världsmästare på dragspel och en oudvirtuos från Babylon, Irak, som inte känner varandra. Stäng in dem i en musikstudio i tre dagar. Vad blir resultatet?I P2:s serie Fyra möten får du vara med om mötet mellan ackordeonisten Minna Weurlander och oudspelaren Ali Sabah. Båda bor i Malmö, men hade aldrig träffats förrän P2 sammanförde dem i oktober 2015. Uppdraget: att på tre dagar skapa ny musik tillsammans i en studio i Radiohuset i Malmö och framföra den på en konsert dag fyra i Malmös nya konserthus Malmö Live.Mötet mellan Minna Weurlander och Ali Sabah blev till musik med toner från Irland, Balkan, Mellanöstern och amerikanska södern.Hör deras arbete i Musikmagasinet lördag den 2 januari kl 12.03 och måndag den 4 januari kl 19.03.Konserten hör du i P2 Live den 4 januari kl 20.Fyra möten i P2 är ett samarbete med Malmö Live.
2016-01-02
Länk till avsnitt

Fyra möten i P2 - del 1: Lisa Nordström & Burcu Ada

Elektronikamusikern och ljudkonstnären Lisa Nordström möter den turkiska sångerskan Burcu Ada och tillsammans skapar de en alldeles ny musik. Det här är programmet om deras möte.

En serie i fyra delar av Lotta Malmstedt som skildrar satsningen Fyra möten i P2, där två musiker från skilda miljöer går in i ett musikaliskt möte. Första delen - turkiska sångerskan Burcu Ada möter ljudkonstnären och musikern Lisa Nordström som tidigare var en av medlemmarna i duon Midaircondo. Vad händer när en improvisationsmusiker och ljudkonstnär från elektronikascenen och en turkisk sångerska, expert på kvartstoner och komman, stängs in i en studio tillsammans för att skapa musik?I det första programmet av P2:s serie Fyra möten träffas Lisa Nordström från Göteborg och Burcu Ada från Izmir för första gången. I Musikmagasinet får du följa deras arbete att göra ny musik för en konsert tillsammans.Det musikaliska mötet ägde rum på Radiohuset i Malmö under tre dagar i september 2015 och avslutades den fjärde dagen med en konsert på det nya konserthuset Malmö Live.Musikmagasinet lördag 26 december kl 12.03 och måndag 28 december kl 19.03.Konserten hör du i P2 Live den 28 december kl 20.Fyra möten i P2 är ett samarbete med Malmö Live.
2015-12-26
Länk till avsnitt

Om Rudi Lakatos, cimbalom, och hans musicerande ättlingar i Sverige

Ungerske cimbalom-spelaren Rudi Lakatos kom till Sverige på 50-talet. Möt hans dotter Marika Nyström och barnbarnen Maria Nyström och Sebastian Lakatos. Femte programmet av fem av Birgitta Tollan.

I sista avsnittet av Birgitta Tollans programserie Romer och musik medverkar f d sångerskan Marika Nyström, sångerskan och gitarristen Maria Nyström med artistnamnet The Naima Train och tonsättaren, musikern och musikläraren Sebastian Lakatos. De är svenska ättlingar till den ungerske cimbalom-spelaren Rodolphe Rudi Lakatos, som bosatte sig i Stockholm i början av 1950-talet. Rudi Lakatos hade ett långt engagemang på nattklubben Scherazade i Paris. Där gifte han sig 1950 med dragspelerskan, sångerskan och bandledaren May Marthall som han mötte på ett tåg i Sverige! 1946 hade hon bildat de legendariska Mälartöserna, berömda bl a för Skrattvisan där de skrattar i stämmor! De två syskonen har olika förhållanden till sitt romska, ungerska musikarv.Maria Nyström, barnbarn, som har komponerat programmets version av den romska nationalsången Djelem, Djelem: -Även om jag aldrig har träffat honom så har jag skrutit om honom hela mitt liv. Sen jag gick på dagis är största grejen att jag hade en sådan musikermorfar! Så stor och bra. Man bestämmer ju inte när man får födas... Det hade varit fint att träffa honom. Morfar är en stor förebild i och med att han var stolt över sin musikalitet och verkligen bejakade den!- Jag är stolt över att så många i min släkt, även min pappa, är musiker. För mig var det helt naturligt att jag skulle bli musiker. Det var av lust, utan tvång och diciplin. Så jag har en väldigt stark koppling till morfar utan att ha träffat honom. Han dog några år innan jag föddes.-Min egen musik är påverkad av den romska, det indiska. Jag har hört inspelningar med morfar och det han spelade var väldigt mycket soul, blues, väldigt mycket känsla, nån slags djup sentimentalitet...  Sebastian Lakatos, barnbarn, har bl a tonsatt stycket Son of Gregorio som är baserat på en sats ur tonsättaren Gregorio Allegris 9-stämmiga dubbelköriga verk Miserere. Lakatos har tagit ackordstrukturen i originalverket och arrangerat det med elektroniska klanger. Sebastian Lakatos gick elektroakustiska linjen vid Musikhögskolan i Stockholm och senare filmmusik-linjen på Dramatiska Institutet. Han är även nyutbildad musiklärare:-Det musikaliska arvet från morfar och hans bakgrund har aldrig varit speciellt närvarande hos mig. I vår familj pratade vi aldrig om att ha detta musikaliska arv eller vilken kultur han kom ifrån. Men jag tror att det faktum att han höll på med musik och var så virtuos som han var, har gjort det värdefullt att bli musiker i vår familj.-Stycket Den andra världen komponerade jag när jag började tänka på begreppet utanförskap. Jag berättar egentligen min egen historia där jag upplevt mig själv vara utanför många sociala kontexter som jag växte upp med. Redan i tidig skolålder upplevde jag mig själv som outsider. Jag hittade inte min plats bland mina jämnåriga.-Som musiklärare tycker jag det viktigast är att lära ut mångfalden i musiken. Att förstå varför en kulturs musik är så lik en annans kulturs musik. Det är ett uttryck för våra kulturers likheter och i förlängningen hur vi är som människor. Jag vill lära eleverna att låta sig inspireras av människor som har andra perspektiv.-Visst är det viktigt att lyfta fram den romska musiken men det är lika viktigt att lyfta fram modern hip hop eller rockmusik och jazzmusik genom historien som har sprungit ur kulturella förhållanden där det har funnits en medborgarrättslig kamp eller kamp för rättigheter. -Jag vill utbilda eleverna i demokratiska värden och ha kulturella resonemang utifrån mångfalden i musik. Marika Nyström, dotter: -Jag säger zigenarmusik. Det fanns en restaurant i Stockholm som hette Oxen Hungaria som låg på Malmskillnadsgatan. Pappa spelade där i tio säsonger med ett "zigenarkapell". Pappas bror Geza Lakatos spelade kontrabas i trion. Geza Lakatos spelade även in skivor som t ex plattan Songs In Swedish, med den lyriske tenoren Dagfin Malm.-Det var väldigt inne med den musiken just då. Det fanns en stolthet kring begreppet zigenarmusik efter kriget på 1950-talet med czardas, temperament, gulasch, eldig mystik, ja, hela kulturen runt det och det var poppis hos den tidens innefolk. -I början på 60-talet gjorde Hasse och Tage en revy som hett Gula Hund där det finns ett berömt nummer som heter Folkspillran, som handlar om "zigenare". Det är en drift med det svenska konceptet att bo i ett hyreshus, att man inte får höras, inte störa, inte finnas, och att den romska familjen måste byta namn till Smygebratt. Någonstans finns kritik där, men till det svenska!-Tage Danielsson spelar farfar i revyn och ensemblen sjunger Mustalainen Rudi Lakatos. De använder hans namn som ett exempel på zigenare, folkspillran, två gånger. Så säger Hasse Alfredsson: Tyst! Man sjunger inte, man spelar inte, man dansar inte i Sverige. Man håller sig tyst och lugn.-Det där att man sjöng Mustalainen Rudi Lakatos var jag kluven till som barn. Jag var mycket stolt över att Gula Hund sjöng detta, men samtidigt var det ihopkoppplat med nåt som var kontroversiellt. Pappa var inte svensk utan en ungersk musiker som satt på restaurant och var virtuos med den där röda västen och vita skjortan! Mamma sa alltid: "Prata inte med pappa om att han är zigenare."  -Och samtidigt: en taxichaufför berättade för mig att hon, en gång på 60-talet i restauranten på hotell Knaust i Sundsvall, hade varit gravid och mått mycket dåligt. Pappa hade då spelat speciellt för henne. "Jag glömmer det aldrig", sa taxichauffören. Där satt vi tjugo år senare i hennes taxi och jag grät, eftersom pappa just hade dött. Ja, det var pappa. Han hade förmågan att från scenen spela musik så att folk smällde av! Han var en riktig musikant!
2015-12-12
Länk till avsnitt

Klassisk musik och romer.

Klassisk musik och romer. Hur påverkar romsk folkmusik den klassiska musiken och vice versa? Hur skildrar operorna romer? Fjärde programmet av fem av Birgitta Tollan.

Franske gitarristen Django Reinhardt spelar ett tema ur Tjajkovskijs sjätte symfoni, Pathetique. Ungerske tonsättaren Franz Liszt komponerade Ungerska Rapsodier. Violinisten och tonsättaren Sándor Déki Lakatos komponerade Hommage a Franz Liszt. Ungerske violinisten Roby Lakatos spelar Ungersk Rapsodi Nr 2 av Franz Liszt och Ave Maria, tonsatt av Ilia II, den nuvarande patriarken för kyrkan i Georgien. Tyske tonsättaren Ludwig van Beethoven komponerade ett Rondo i "zigenarstil" i G-dur, Opus 129. Tjeckiska violinisten och sångerskan Iva Bittová spelar Bela Bartoks 44 Duetter för två violiner och Obrázek milého av Leos Janáek. Ungerske pianisten Robert Lakatos improviserar en kadens i Mozarts Pianokonsert nr 21. Spanske violinisten och tonsättaren Pablo Sarasate komponerade Zigeunerweisen. Rumänske violinisten Ion Voicu spelar den vackraste versionen av Zigeunerweisen. Tjeckiske tonsättaren Antonín Dvoák komponerade Zigeunermelodien Op.55. Österrikiske tonsättaren Joseph Haydn komponerade en sats i sin Piano Trio No. 39 i "Zigenarstil". Ungerske Kálmán Balogh spelar en långsam Czárdás på cimbalom. Italienske tonsättaren Giovanni Paisiello skrev den komiska operan I zingari in fiera. Ryske tonsättaren och pianisten Sergej Rachmaninov komponerade operan Aleko. Aleko lever med romer och utvecklas i operan till en svartsjuk mördare. Franske tonsättaren George Bizets opera Carmen är en fantasi om zigenare, det vill säga romer, och den romska kulturen har ofta fått representera det mystiska, erotiska och farliga i den västerländska konsten. Italienska tonsättaren Verdis opera Trubaduren skildrar en romsk kvinna, Azucena, som stjäl ett barn och tänker bränna upp det på bål. Brittiske operakompositören Michael William Balf skrev The Bohemian Girl eller Zigenerskan. Ännu en opera där romer spelar en kriminell och moraliskt förkastlig roll. Svenske tonsättaren Gunnar de Frumerie komponerade operan Singoalla. Om Singoalla-gestalten har det skrivits att ?porträttet av henne förenar en naiv och oskuldsfull sensualitet med en asocial och förbjuden erotik?.
2015-12-05
Länk till avsnitt

Roby Lakatos, Iva Bittová och Lelo Nika: tradition och nyskapande med rötter i romsk folkmusik. Nyfikna på både klassisk och nutida musik.

Möt tre internationellt hyllade musiker: violinisten Roby Lakatos, sångerskan och violinisten Iva Bittová och accordeonisten Lelo Nika. Tredje programmet av fem av Birgitta Tollan.

Lelo Nika bor i Malmö. Legendariske jazzpianisten Joe Zawinul, själv rom, kallade Lelo Nika en av världens främsta på sitt instrument, accordeon. Lelo Nika söker nya vägar i nutida klassisk musik som komplement till den traditionella, romska folkmusiken, som han spelat sedan barnsben. Under uppväxten i Helsingør i Danmark blev han kallad zigenare och mobbad av både lärare och skolkamrater. Han bad sin far om att få komma till familjens hemland Serbien. Där gick han i rumänsk skola och fick lektioner av sin stora förebild på dragspelet, Branimir Djoki. Sångerskan och violinisten Iva Bittová bor i New York. Hon är musikalisk sökare och ofta ensam med sin röst och sin violin. Hon medverkar i den rosade BBC-filmen till 60-årsminnet av Förintelsen ? Holocaust: A Music Memorial Film som spelades in i Auschwitz där hon tolkar sången Devleha, vilket betyder Adjö. Texten handlar om en mor som säger farväl till sin man och sina barn, vilka alla mördades i Auschwitz. Iva Bittová rör sig lika obehindrat på små obskyra avantgardscener som i Carnegie Hall i New York. Hennes musik är sofistikerad och stollig, nutida och nostalgisk. Under 40 år har hon komponerat, sjungit och spelat fiol. Tätt ihop. Iva Bittovás halvsyster är sångerskan Ida Kellarová. Ungerske virtuosen Roby Lakatos bor i Bryssel. Han är sjunde generationen violinister i den berömda Lakatosdynastin, en släkt ungerska romer som härstammar från violinisten János Bihari (1764?1827). Roby Lakatos blandar genrerna klassisk musik, jazz och traditionell romsk musik och kallas ?Djävulens spelman?. Roby Lakatos har spelat in en personlig version av Vivaldis "De fyra årstiderna". För 25 år sedan brukade Roby Lakatos spela på restauranter och caféer i Bryssel. En dag steg den legendariske violinisten Yehudi Menuhin in i lokalen. Resten är historia. -Det är tack vare Yehudi Menuhin att jag har fått en karriär, säger Roby Lakatos i programmet.
2015-11-28
Länk till avsnitt

Musik är passion och arbete, men även tröst och skydd mot lidande och diskriminering. - Robert Lakatos, ungersk pianist.

Vi möter pianisten Robert Lakatos, författaren Lawen Mohtadi, sakkunnige Domino Kai, aktivisten Diana Nyman och Sven Hovmöller från "Hemlösa EU-migranter". Del 2 av 5 av Birgitta Tollan.

Den prisbelönta radioproducenten Birgitta Tollans nya serie har titeln ?Romer och musik?. Fem program som visar den rika musikkultur som romer har bidragit med till vårt globala musikarv. Pianisten Robert Lakatos har 12 pianister i familjen. Hans far Béla Szakcsi Lakatos är en mycket känd pianist i Ungern. Robert Lakatos behärskar jazz, folkmusik och klassisk musik och planerar flera utgivningar av Bachs Pianokonserter. Tillvaron som musiker i Budapest och i hela Ungern, fr a för romska musiker, krymper för varje vecka. Robert blir deprimerad när han tänker på den politiska situationen i hemlandet. Han och hans fru, pianopedagog, vill flytta från Budapest p g a den starka antiziganismen i hemlandet. Robert Lakatos? morbror flyttade också från Budapest. Han var den välkände violinisten Bela Babai, som från 1953 och under många år framåt spelade på Czardas Hungarian Restaurant på Waldorf-Astoria Hotel i New York. -Musik är passion och arbete, men även tröst och skydd mot lidande och diskriminering, säger Robert Lakatos. Författaren och och förläggaren Lawen Mohtadi skrev boken Den dag jag blir fri om författaren och medborgarrättsaktivisten Katarina Taikon och Lawen Mohtadi skrev manus till filmen Taikon. Katarina Taikon lärde sig läsa och skriva först som 26-åring, men blev en av Sveriges mest lästa författare. Hon skrev ett 20-tal böcker, varav 12 var barn- och ungdomsböcker om flickan Katitzi. Lawen Mohtadi kallar Katarina Taikon för ?Sveriges Martin Luther King?. - När Martin Luther King var i Sverige 1964 sammanfördes de två av unga fredsaktivister. King blev förvånad över att Sverige också hade problem med diskriminering och rasism och att en stor grupp i samhället inte hade bostäder. Katarina Taikon föddes i ett tält och förde en livslång kamp för romernas medborgerliga rättigheter i Sverige. Tillsammans med aktivister och kulturpersonligheter arbetade hon för att tömma tältlägren som romer bodde i och för romers rätt till skolgång, säger Lawen Mohtadi. Domino Kai är politisk sekreterare i Europaparlamentet och i riksdagen. Han var anställd hos Diskrimineringsombudsmannen i drygt sex år. Domino Kai är utbildad dramapedagog och för honom är kultur en viktig plattform för arbetet med minoriteters rättigheter. Han vill starta en Marshallplan för romer i Europa. -Jag blev riktigt medveten om att andra tycker att jag och vi romer är fel när jag var åtta år och var med min bror och mina föräldrar på ett fik i stan. En kvinna sa åt oss att vi skulle gå därifrån. Vår far uppmanade oss att lämna caféet och sa att "Det blir så ibland", berättar Domino Kai. Diana Nyman är den romska kvinna som blev utslängd från Hotell Sheratons frukostmatsal i Stockholm samma dag som hon skulle vara med och presentera regeringens Vitbok om diskriminering mot romer och annan antiziganism. Hon har varit aktivist i romska frågor i 20 år, ledamot i regeringens Kommission mot antiziganism, hon är ordförande i Romska Rådet i Göteborg och samrådspartner till Göteborgs Pilotkommunsprojekt, vilket skall visa vägen i arbetet för romsk inkludering. Hennes farbror Aleka Stobin arbetade i mer än 30 år aktivt för sitt folks rättigheter i samhället. Han valdes till ordförande i Stockholms Finska Zigenarförening i början av 1970-talet och blev den första ordföranden i Nordiska Zigenarrådet. -Aleka Stobins rättighetspatos har jag ärvt, säger Diana Nyman, som kämpar mot kränkningar och orättvisor, vilka ibland får henne att känna sig som en tredje klassens medborgare. Sven Hovmöller är vice ordförande i föreningen Hemlösa EU-Migranter, har gjort över 100 lägerbesök hos fr a rumänska romer i Stockholmsområdet. En enda gång har han hört någon av romerna spela musik. -Romer i Sverige idag är utsatta för avhysningar, våldsamma attacker och mord, precis som i Östeuropa, där romer lever i en enorm misär utan tillgång till rättigheter. I Sverige lägger myndigheterna ner miljontals kronor på att förstöra EU-migranternas läger. Med samma mål som under 1700-talet då "zigenare" inte fick vistas i Sverige: "Vi gör livet så outhärdligt för dem att de frivilligt lämnar landet", säger Sven Hovmöller, som har en plan över hur tiggarna på våra gator skulle kunna få ett drägligare liv. -Gör som i Sydafrikas kåkstäder. Hjälp människor med toaletter, elektricitet och enklare bostäder. Bygg gärna en gemensam lokal där de kan spela musik och ha svenskundervisning. Vi kan ge dem samhällsinformation om: sopsortering, allemansrätten, juridik, information om att man inte får röka i tunnelbanan, inte tigga aggressivt, inte förfölja folk. Vi skulle kunna upprätta läkarmottagning och preventivmedelsrådgivning. Många behöver tandvård, förklarar Sven Hovmöller. Romska grupper Romerna i Sverige är en heterogen grupp. Det finns många olika romska grupper och olika variationer av språket romani chib. Här presenteras några av dem: Resandefolket, räknas som en del av den romska minoriteten. Har levt i Sverige sedan 1500-talet, kanske ännu längre, och ofta sysslat med hantverk och försäljning. De flesta resande har, tvärtemot vad många tror, varit bofasta. Deras handelsresor har ofta varit korta i området. Resandefolket pratar en form av det romska språket romani. Romanofolket (resande som ser sig som romer) som kom till Sverige på 1500-talet. Romanofolket har också en egen dialekt, svensk romani. Svenska romer som kom i slutet av 1800-talet från Ryssland och Frankrike och blev kallade zigenare i Sverige. Finska romer som kom på 50-talet från Finland. Många förknippar alla romer med den finskromska kulturen, där kvinnorna har typiska romska dräkter, kalédräkten. Utomnordiska romer kom på 60-talet från Östeuropa, många hade överlevt förintelsen och kom från mycket fattiga förhållanden. Nyanlända romer har kommit under de senaste 20 åren, oftast från Balkan, Bulgarien och Rumänien, och ofta från mycket fattiga förhållanden.
2015-11-21
Länk till avsnitt

Hade vi inte haft musik, sång och dans hade vi nog inte överlevt. Kultur är en livlina. - Hans Caldaras

Vi möter artisten Hans Caldaras och författaren Majgull Axelsson. Första programmet av fem av Birgitta Tollan.

Den 14 november är det premiär för den prisbelönta radioproducenten Birgitta Tollans nya serie ?Romer och musik? i P2:s Musikmagasinet. Fem program som visar den rika musikkultur som romer har bidragit med till vårt globala musikarv.    -Vi möter romska artister och musiker som härstammar från romer, både svenska och från andra läder. I de fem programmen hör vi mycket vacker musik av romska musiker. Vi får fakta om romers ursprung och vandringar, om språken och om den diskriminering och de umbäranden som romer har tvingats utstå. Vi möter även författare och sakkunniga i romska frågor, säger Birgitta Tollan.    Den 8 april 1971, vid den första romska världskonferensen i London, bestämdes att just detta datum, 8 april, skulle bli romernas nationaldag. -Varje program inleds med en ny version av den romska nationalsången Gelem Gelem, vilket betyder ?Jag har vandrat långa vägar?. Den är komponerad av den serbiske, romske musikern arko Jovanovi. Många artister har spelat in den.    Flera internationellt kända och även mycket ?svenska? artister, som t ex Calle Jularbo, är romer och resandefolk. De första säkra nedskrivna uppgifterna om romer i Sverige är från 1512. Romer var förbjudna att invandra till Sverige mellan 1914 - 1954. De som fanns i Sverige tvingades bo i tält eller i "zigenarläger" fram till 1960-talet. De drabbades av tvångssteriliseringar och barnen tvångsomhändertogs. Rätt till skolgång och rätt till en fast bostad fick romer i Sverige först 1959. Inte förrän år 2000 blev romer en etnisk folkgrupp. Romer är alltså en av Sveriges officiella minoriteter och sedan 2005 räknas resandefolken i Sverige till romerna. I det första programmet den 14 november medverkar sångaren och författaren Hans Calderas, som 1972 var den allra första någonsin som gav ut en grammofonplatta i Sverige på språket romanes. Romané Djila är titeln. Författaren Majgull Axelsson skrev boken Jag heter inte Miriam om en romsk flicka i koncentrationsläger. Inte förrän 2012 invigdes minnesmonumentet i Berlin, över romer och sinti, efter nazisternas folkmord på närmare en miljon romer. Romska grupper Romerna i Sverige är en heterogen grupp. Det finns många olika romska grupper och olika variationer av språket romani chib. Här presenteras några av dem: Resandefolket, räknas som en del av den romska minoriteten. Har levt i Sverige sedan 1500-talet, kanske ännu längre, och ofta sysslat med hantverk och försäljning. De flesta resande har, tvärtemot vad många tror, varit bofasta. Deras handelsresor har ofta varit korta i området. Resandefolket pratar en form av det romska språket romani. Romanofolket (resande som ser sig som romer) som kom till Sverige på 1500-talet. Romanofolket har också en egen dialekt, svensk romani. Svenska romer som kom i slutet av 1800-talet från Ryssland och Frankrike och blev kallade zigenare i Sverige. Finska romer som kom på 50-talet från Finland. Många förknippar alla romer med den finskromska kulturen, där kvinnorna har typiska romska dräkter, kalédräkten. Utomnordiska romer kom på 60-talet från Östeuropa, många hade överlevt förintelsen och kom från mycket fattiga förhållanden. Nyanlända romer har kommit under de senaste 20 åren, oftast från Balkan, Bulgarien och Rumänien, och ofta från mycket fattiga förhållanden.
2015-11-17
Länk till avsnitt

Rytm & rörelse i det goda livet

Rytmen, rörelsen och musiken finns med oss idag, överallt, i vårt dagliga liv men varför och hur?

Lasse Berg är journalisten och författaren som rest jorden runt flera varv för att förstå varför människan blev just människa. I tre böcker, Kalaharitrilogin, beskriver han hur vi och varför vi människor blev just människor. Genom programserien i tre delar tar programledaren Joseph Knevel med oss genom trilogin, för att se om det där möjligtvis kan finnas ledtrådar till varför och hur vi människor använder oss av rytm, rörelse och musik.  I det här, det sista programmet, möter vi också tre personer som på olika sätt lever väldigt nära rytmen, rörelsen och musiken. Först Ola Stinnerbom, musiker, koreograf och dansare som bland annat återupptäckt den samiska dansen. Sen, i Piteå, ett samtal med hovdansaren Ana Laguna om vad rytm är för henne och i den lilla byn Klöverträsk möter vi supertrummisen Anika Nilles.  En produktion av Massa Media i Piteå. 
2015-07-25
Länk till avsnitt

Rytm & rörelse i skymning

Genom hela den mänskliga evolutionen har vi haft sällskap av rytmen, rörelsen och musiken. Men varför och hur?

Lasse Berg är journalisten och författaren som rest jorden runt flera varv för att förstå varför människan blev just människa. I tre böcker, Kalaharitrilogin, beskriver han hur vi och varför vi människor blev just människor. Genom programserien i tre delar tar programledaren Joseph Knevel med oss genom trilogin, för att se om det där möjligtvis kan finnas ledtrådar till varför och hur vi människor använder oss av rytm, rörelse och musik.  I det här, det andra programmet, kommer vi också att få hjälp att svara på frågan av musikern Susanne Schietzel och instrumentmakaren Wulf Hein som i Hohle Fels-grottan i södra Tyskland ger exempel på hur det kan ha låtit för 40.000 år sedan. I en kyrka i den lilla byn Oppmanna bjuder musikerna Ute Gödecke, Aino Lund Lavoa Pierre och Per Mattsson, som utgör delar av musikensamblen Mare Balticum, på medeltida musik. Inne i kyrkan finns också musikarkeologen Cajsa Lund som ger oss en bild om vad syftet med dåtidens instrument eller ljudverktyg kan ha varit.  En produktion av Massa Media i Piteå. 
2015-07-18
Länk till avsnitt

Rytm & rörelse i gryning

Fingrarna dansar över ratten i takt till vindrutetorkarna, foten stampar takten till musiken du inte märker att du lyssnar på. Vad är det med rytm, rörelse och musik och oss människor?

Lasse Berg är journalisten och författaren som rest jorden runt flera varv för att förstå varför människan blev just människa. I tre böcker, Kalaharitrilogin, beskriver han hur vi och varför vi människor blev just människor. Genom programserien i tre delar tar programledaren Joseph Knevel med oss genom trilogin, för att se om det där möjligtvis kan finnas ledtrådar till varför och hur vi människor använder oss av rytm, rörelse och musik.  I det här, det första programmet, kommer vi också att få möta professor Gunnar Bjursell som bland annat samlar forskning om hjärnans koppling till kultur på hemsidan Kulturellahjärnan.  En produktion av Massa Media i Piteå. 
2015-07-11
Länk till avsnitt

Jimmy Scott - mannen med en ängels röst, tvåfaldigt kastrerad. Moms Mabley - först med offentliga skämt om rasism och homosexualitet.

Little Jimmy Scott, mannen med kvinnorösten. Moms Mabley, lesbisk komedienne. Med Nour El Refai och Renée Baker. Del 5 av 5 av Birgitta Tollan.

Den afroamerikanske sångaren Jimmy Scott föds 1925 i Cleveland, Ohio och dör 2014 i Las Vegas, Nevada. Hans karriär spänner över 65 år med ett långt avbrott. Han ger ut ett stort antal skivor i flera genrer. Scotts extraordinära frasering och romantiska sånguttryck gör honom till Billie Holidays, Ray Charles', Dinah Washingtons och Nancy Wilsons favoritsångare. Jimmy Scott samarbetar under sitt liv med stora jazzmusiker som Charlie Parker, Sarah Waughan, Lester Young, Charles Mingus, Quincy Jones och Wynton Marsalis. Jimmy Scotts röst ligger i ett högt och androgynt läge. En ängels röst. Den överskrider genus- och åldersgränser och genomtränger lyssnaren med ren smärta. Men skönheten i Jimmy Scotts röst är en naturens nyck. Vinden vänder första gången då Jimmy Scott och två av hans bröder får diagnosen Kallmanns syndrom, vilket leder till utebliven pubertet. ?Mina testiklar vandrade aldrig ner. Min penis förblev liten. Min röst kom aldrig i målbrottet. Jag fick varken skägg eller pubeshår.? Det berättar Jimmy Scott i biografin Faith in Time ? The Life of Jimmy Scott av David Ritz. Jimmy Scott föds in i en syskonskara på tio i Cleveland, Ohio, och när han är 13 år förolyckas hans mamma av en rattfull bilförare. I december 1949 spelar Jimmy Scott, med Lionel Hamptons Band, in den stora hiten Everybody's Somebody's Fool. Det är Hampton som döper honom till Little Jimmy Scott eftersom han är kort och spenslig. Scott blir dock inte krediterad med sitt namn på inspelningarna med Lionel Hampton. Samma sak händer några år senare då hans sång på Charlie Parkers Embraceable You krediterades sångerskan Chubby Newsome. Detta är en personlig och professionell kränkning och en katastrof för Jimmy Scott. Vinden vänder igen. Han berättar i biografin: "Under mitt vuxna liv har jag kallats freak, queer, liten flicka, gammal kärring och homo. Som sångare har jag kritiserats för att låta feminin och för att inte falla in i någon av kategorierna manlig/kvinnlig eller pop/jazz. För mig tog det ett helt liv att utveckla modet att fortsätta." 1963, på toppen av Jimmy Scotts karriär, tar Ray Charles honom under sina vingar och låter honom spela in den legendariska LP?n Falling in Love is Wonderful på sitt bolag Tangerine Records. Denna platta anser många vara en av de bästa jazzskivor som spelats in med en sångare. En person på skivbolaget Savoy, som spelat in honom tidigare, hävdar att Scott skrivit ?livstidskontrakt? med honom. Hela upplagan av skivan Falling in Love is Wonderful dras tillbaka efter bara några dagar. Jimmy Scotts karriär kastreras och hans änglaröst tystnar. Först 40 år senare ges skivan ut igen. Under 30 år i tystnad bor Jimmy Scott i födelsestaden Cleveland i Ohio och försörjer sig som vaktmästare på sjukhus, som kontorist och som hissoperatör på ett hotell. Hans fans tror att han är död. Vinden vänder igen 1991 då Jimmie Scott sjunger på en väns begravning och hans karriär får en renässans. Lou Reed engagerar honom för bakgrundssång på en platta och David Lynch låter honom sjunga i TV-serien Twin Peaks. Under 1990- och 2000-talen spelar Jimmy Scott in flera album och får prestigefyllda priser. Han gör covers på Nothing Compares 2 U (Prince), Jealous Guy (John Lennon), Almost Blue (Elvis Costello), och Sorry Seems To Be The Hardest Word (Elton John & Bernie Taupin). Han samarbetar även med Anthony & The Johnsons. Jimmie Scott sjunger samma sång vid både Dwight Eisenhowers och Bill Clintons presidentinstallationer, nämligen Why Was I Born? Afroamerikanskan Moms Mabley föds som Loretta Mary Aiken 1894 i North Carolina och dör 1975 i New York. Hon har 15 syskon. Pappan dör när hon är 11 och mamman när hon är 14. Då har Loretta blivit våldtagen två gånger; av en äldre svart man och av en lokal vit polis. Hon adopterar bort de två barn som blivit följden av övergreppen. Hon föder ytterligare fyra barn då hon tvingas gifta sig med en gammal man som hon avskyr. Som 14-åring rymmer Loretta Mary Aiken till Cleveland, Ohio, och ansluter sig till den s k Chitlin' circuit, som är en benämning på de scener som afroamerikaner får lov att uppträda på under den öppna ras-segregationens tidevarv i USA. Namnet kommer från soul food-rätten Chitterlings som består av stuvade grisinälvor, och som serveras på dessa ställen. Andra artister verksamma här är t ex Count Basie, Sam Cooke, Ray Charles, Sammy Davis, JR, Duke Ellington, Ella Fitzgerald, The Jackson 5, Aretha Franklin, Jimi Hendrix, Billie Holiday, Lohn Lee Hooker, Lena Horne, Etta James, B. B. King, Patti LaBelle, Marvin Gaye, Little Richard, The Four Tops, The Miracles, Ike & Tina Turner, The Supremes, The Temptations och Muddy Waters. Loretta Mary Aiken tar namnet Mabley efter en f d pojkvän. Hon säger: "Han hade tagit så mycket från mig så det minsta jag kunde göra var att ta hans namn". Senare lägger hon till namnet Moms eftersom hon blir ?mamma? till många unga artister/komiker på Chitlin' circuit. Som 27-åring kommer hon ut som lesbisk och blir därmed trefaldigt X-märk - som inte lämplig att upplevas för barn! Under 1920- och 30-talen uppträder Moms Mabley i manskläder. Fr a när hon gör sina lesbiska standup-akter. Senare blir hennes scenpersonlighet en tandlös sjavig hemmafru iklädd sladdrig hatt. Allt för att framstå som en ofarlig och blid tant. Hon tar ut sina löständer för att likna sin egen mormor som hade varit slav. 1931 samarbetar Moms Mabley med den erkända afroamerikanska författaren, dramatikern och antropologen Zora Neale Hurston i pjäsen Fast and Furious: A Colored Revue in 37 Scenes. Moms spelar huvudrollen. Moms Mabley anses ha varit en av de främsta kvinnorna på standup-scenen och tjänar under en period 10 000 $ i veckan på Apollo Theatre i Harlem, New York. Hon spelar in mer än 20 album från sina föreställningar. Inte sällan sjunger hon också. Hon uppträder i TV och i filmer, t ex The Emperor Jones med operasångaren och människorättsaktivisten Paul Robeson. 1962 gör hon sin debut i Carnegie Hall för en vit publik. På TV-bolaget CBS är hon "The Funniest Woman in the World ? Den roligaste kvinnan i världen? och tar upp vassare ämnen än sina komikerkollegor; nämligen rasism, kvinnors rättigheter och homosexualitet. De TV-bolag där hon medverkar blir utsatta för stark kritik från patriotiska och ärkekonservativa grupper på grund av de progressiva budskapen i Mableys texter och sånger. Vid 75 års ålder blir Moms Mabley den äldsta personen någonsin att få en hit på USA Top 40-listan. Det är med låten Abraham, Martin and John som handlar om Lincoln, Luther King Jr och Kennedy. Även Bobby Kennedy nämner hon i texten. Ståuppkomikern och skådespelerskan Nour EL-Refai och musikern Renée Baker från Chicago medverkar i programmet. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.
2015-05-02
Länk till avsnitt

Renässanskvinnan Maya Angelou. ?Försök att vara en regnbåge i någons moln.?

Om Maya Angelou, författare, dansare och sångerska. Med tonsättaren Renée Baker och ljudkonstnären Yvette Jackson. Del 4 av 5 av Birgitta Tollan.

Birgitta Tollans nya programserie "När vinden vänder" handlar om människor som lyckades förverkliga sig och sina musikaliska drömmar ?mot alla odds?. Medverkar gör dirigenten och tonsättaren Renée Baker från Chicago och ljudkonstnären Yvette Jackson från San Diego. Try to be a rainbow in someone's cloud ? Försök att vara en regnbåge i någon annans moln. Ja, så lyder ett av Maya Angelous motton. Ett annat är: Jag har lärt mig att människor glömmer vad du sa och vad du gjorde, men människor glömmer aldrig hur du fick dem att känna. Maya Angelou skrev dikter, författade sju självbiografier, dansade, skådespelade, skrev filmmanus, sjöng och reciterade. Hon arbetade också under en kort period som servitris, som prostituerad och som hallick. Maya Angelous första självbiografi har titieln I know why the caged bird sings ? Jag vet varför burfågeln sjunger. Den är tillägnad hennes son och ?alla löftets starka svarta fåglar som trotsar underläge och gudar och sjunger sina sånger?. I sitt poem Caged Bird ? Burfågel skriver Maya Angelou bland annat: En burfågel kan sällan se ut genom gallret av ilska. Hans vingar är klippta och fötterna bundna, så han öppnar sin strupe och sjunger. Burfågeln sjunger om frihet. Maya Angelou föds 1928 som Marguerite Johnson i St. Louis, Missouri, USA, och dör 2014. Sitt förnamn tar hon efter sin brors smeknamn på henne, "My-a sister". Angelou väljer hon ur sin första makes namn, en grekisk musiker som heter Enistasios Angelos. Hon har kallats en renässanskvinna, karismatisk, passionerad, varm, vis och formidabel. Och elegant. En som kämpade för jämlikhet, tolerans och fred. En medborgarrättsaktivist som arbetade både med Malcolm X och Martin Luther King Jr. En förebild som förmedlade sina erfarenheter av att vara svart i USA. Vinden vänder första gången när Mayas far försvinner från hemmet och modern lämnar barnen till farmodern Anne Henderson i Stamps, Arkansas. Maya tillbringar sina tio första år där, i en av USA?s fattigaste regioner, och får djupa erfarenheter av rasåtskillnad och fördomar. Sju år gammal blir hon våldtagen av sin mors pojkvän. Mayas morbror dödar då våldtäktsförbrytaren. Detta blir ett djupt trauma för Maya. Hon blir stum och talar inte - under fem år! De här erfarenheterna skildrar hon i sin första bok: Jag vet varför burfågeln sjunger. Hon skriver: ?Jag var frivilligt stum. Jag hade en röst men vägrade att använda den. För när jag hörde att mammas pojkvän mördats så trodde jag att min stämma hade dödat en man och då vore det farligt att tala.? Romanen Jag vet varför burfågeln sjunger ges ut 1969. Det är hennes vän, den svarte, homosexuelle författaren James Baldwin, som uppmanar henne att börja skriva romaner. - Jag tror att Maya Angelou valde att vara stum av ren självbevarelsedrift. Vi vet alla att tungan är ett mäktigt vapen, säger tonsättaren och dirigenten Renée Baker från Chicago. Även om Maya Angelou aldrig hade öppnat munnen igen så hade hennes röst varit lika stark, och med det menar jag hennes budskap. Allt i hennes liv togs ifrån henne som liten. Ibland återhämtar sig människor aldrig från sådana upplevelser. Hennes kvinnostämma tonade dock aldrig bort. Vinden vänder igen när Maya under andra världskriget flyttar till San Francisco i Kalifornien. Hon får ett stipendium och studerar dans och skådespeleri vid California Labor School. Här tjatar Maya på ett av San Franciscos spårvagnsföretag så ihärdigt att de låter henne bli stadens första kvinnliga spårvagnskonduktör. Hon är endast 15 år och ett år senare föder hon sin son Guy efter ett one-night-stand med en kille i High School. Älskogen var ett forsknings-experiment, skriver hon senare. Maya Angelou börjar sjunga och dansa på olika nattklubbar i San Francisco och får förfrågan om att medverka i en ny Broadwayshow i New York. Ödet vill att hon samtidigt blir erbjuden en plats som rollfiguren/sopranen Clara i operan Porgy and Bess som är på väg till Europa. Maya Angelou väljer Porgy och Bess och vinden vänder igen! Londonpremiären går av stapeln på Stoll Theatre den 9 oktober 1952. Operan spelas till februari 1953 i Europa. Leontyne Price sjunger Bess, William Warfield sjunger Porgy och Cab Calloway gör kokainhandlaren Sporting Life. Den här operan, Porgy and Bess hade haft urpremiär i Boston 1935. Och sin Europa-premiär hade den vid Det Kongelige Opera i Köpenhamn 1943. Nazisterna ockuperar då Danmark så vid denna uppsättning spelas alla roller av vita artister med svartmålade ansikten, sk blackfaces. Efter 22 utsålda föreställningar lägger nazisterna ner Porgy and Bess i Köpenhamn. Helvita föreställningar spelas även 1945 och 1950 i Zürich och 1948 i Göteborg och Stockholm. Upplevelserna från Europaturnéen gestaltar Maya Angelou i tredje delen i sviten av självbiografier, Sång för livet. Hon skriver: ?Musiken är min tillflykt. Jag kan krypa in i mellanrummet mellan noterna och kröker min rygg mot ensamheten?. 1957 medverkar Maya Angelou i filmen Calypso Heat Wave och ger ut albumet Miss Calypso där hon sjunger. Billie Holiday säger året efter till Maya Angelou: ?Du kommer att bli berömd, men det blir inte för din sång.? Maya Angelou återvänder till USA, sjunger in flera skivor och vinner tre Grammys för sina album. 1961 spelar hon en av karaktärerna i Jean Genets off-Broadway-pjäs The Blacks tillsammans med bl a Abbey Lincoln och Cicely Tyson. De gästspelar i Berlin och Genéve. Maya Angelou flyttar med den sydafrikanske frihetskämpen Vusumzi Make till Kairo där hon fungerar som redaktör vid veckomagasinet The Arab Observer. Efter ett år bosätter hon sig med sonen Guy i Accra i Ghana. Vinden vänder igen då sonen, efter en bilolycka blir förlamad och rullstolsburen. De stannar i Ghana under några år och Maya Angelou arbetar vid universitetet, hon är aktiv i den afroamerikanska utlandskolonin, hon är redaktör för The African Review, frilansskribent för Ghana Times, jobbar för Radio Ghana och skådespelar på Ghanas Nationalteater. Angelou var så uppskattad att hon fick sitt eget frimärke i Ghana. Där möter hon medborgarrätts-aktivisten Malcolm X. Han ber henne komma med hem till USA för att bygga upp Organisationen för afro-amerikansk enighet, OAAU. Strax efter hemkomsten till USA mördas Malcolm X av en av sina egna. Några år senare ber Martin Luther King Jr Maya Angelou att organisera en marsch. Marschen skjut upp. På hennes 40-årsdag, den 4 april 1968, skjuts Martin Luther King Jr till döds. Hon blir så chockad att hon slutar fira sina födelsedagar under flera år. Vinden vänder ånyo på ett brutalt sätt. My guilt made music with the tears läser Maya Angelou i sin dikt My guilt - Min skuld, där hon nämner Malcolm X, och Martin Luther King Jr ? They fought too hard, they loved too well. My crime is I?m alive to tell. De kämpade för hårt, de älskade för väl. Mitt brott är att jag lever och kan berätta. Maya Angelou skriver det första filmmanus som någonsin skrivits av en svart kvinna. Filmens titel är Georgia, Georgia och den produceras 1972 av ett svenskt filmbolag och regisseras av svenske regissören och filmkritikern Stig Björkman. Maya Angelou författar även en TV-serie i tio delar om bluesen och det afroamerikanska kulturarvet och 1977 spelar hon Kinta Kuntes farmor Yaisa i den banbrytande TV-serien Roots - Rötter av Alex Hayley. När Bill Clinton svärs in i Vita huset 1993 reciterar Maya Angelou sin dikt ?On the pulse of morning? under ceremonien. Ljudkonstnären Yvette Jackson möter Maya Angelou i highschool. Angelou läser ur sina diktsamlingar och håller ett inspirerande tal. Yvette är en av få elever som får möta henne efteråt. Som 15-åring kände sig Yvette illa till mods efter att ha läst boken Jag vet varför burfågeln sjunger. - Varför måste Maya Angelou berätta sanningen om alla dessa tragiska och plågsamma upplevelser hon haft? Det frågade sig Yvette Jackson förbittrat. Men efter att ha fått höra och möta Maya Angelou personligen blev Yvette lugnad och fick t o m en kram av poeten efter samtalet. Yvette Jacksons egna musikaliska kompositioner är mycket inspirerade av Maya Angelous inställning till sanning och verklighet. Även om hon ännu inte använt Angelous egen röst i sina ljudspel så använder Yvette dokumentärt material; röster och ljud från dagsaktuella, politiska eller sociala teman. I Radiospelet Invisible People komponerade Yvette Jackson in svarta prästers och professorers ?hate speech?, där de skrev och uttalade sig föraktfullt angående president Obamas stöd till samkönade äktenskap. Obama kallades bl a ?the first gay president? och afroamerikaner uppmanades att inte rösta på Obama. - Ett annat ämne var det faktum att flera afroamerikanska kvinnor hade blivit mördade då de antogs vara lesbiska, säger Yvette Jackson. - Maya Angelous röst har en alldeles egen timbre; det är ett mycket distinkt och unikt instrument. Hennes sätt att läsa; pauserna mellan fraserna och rummet mellan orden. Det är musik, säger Yvette Jackson. - För Maya Angelou var musik mycket viktigt. Fast, jag tror inte på den där stereotypen att alla svarta människor kan sjunga, säger tonsättaren och dirigenten Renée Baker och lägger upp ett gapskratt. Men det råkar faktiskt vara sant när det gäller Maya Angelou, säger hon. Inte bara sjöng hon bra, hon var också en professionell dansare. En helt igenom fullfjädrar artist med musik i sin själ. - Hennes poetiska uttryck glider av tungan likt en musikalisk fras. Det sker en mjukhet när en poet, en musiker eller en dansare, när människor som Maya Angelou, kommer fram i världen. När du upplever den här mjukheten så förändras du och meningen med ditt liv, säger Renée Baker. När President Obama 2011 hedrade henne med Presidentens Frihetsmedalj, USA?s främsta civila pris, sa Obama: Barndomens lidanden och övergrepp fick henne att sluta prata ? men stämman hon senare fann hjälpte generationer av amerikaner att finna sin regnbåge bland molnen och inspirerade resten av oss att få fram det bästa i oss. Själv sa Maya Angelou: Det spännande är inte att endast överleva, utan att blomstra med lidelse, medkänsla, humor och elegans. Maya Angelou avled efter flera års sjukdom den 28 maj 2014 i sitt hem i North Carolina. Flera rappare och andra musiker har genom årens lopp samplat Maya Angelou eller nämnt henne i sina texter, t ex Alicia Keys, Kanye West, Talib Kweli, Lupe Fiasco, Kendrick Lamar, Nicki Minaj och The Roots. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.
2015-05-11
Länk till avsnitt

Eartha Kitt fördömdes av både vita och svarta

Om Eartha Kitt, kattkvinnan som gick i exil. Med gaytenor Rickard Söderberg, tonsättarna Renée Baker och Yvette Jackson. Del 3 av 5.

Birgitta Tollans nya programserie "När vinden vänder" handlar om människor som lyckades förverkliga sig och sina musikaliska drömmar ?mot alla odds?. Medverkar gör operasångaren och opinionsbildaren Rickard Söderberg från Malmö, dirigenten och tonsättaren Renée Baker från Chicago och ljudkonstnären Yvette Jackson från San Diego. Citat direkt från Eartha Kitt, som skrev fyra självbiografier: Jag är inte kall, bara litet avdomnad ibland och det beror på min barndom. Jag har ingen ras, trosbekännelse eller färg. Jag tillhör alla! Ett av mina motton är att inte vara rädd för mig själv, mina tankar eller mina åsikter. Mitt liv kan summeras i sex ord: Rejected, ejected, dejected, used, accused, abused ? Avvisad, utstött, nedslagen, begagnad, utpekad, skymfad. Eartha Kitt föds som Eartha Mae Keith 1927. Hennes efternamn är en förkortning av kitten, kattunge, och hennes signum är ett speciellt kurrande läte. Eartha Kitt växer upp under eländiga förhållanden på en bomullsplantage i en liten stad som hette North i South Carolina, i den amerikanska södern. Förmodligen är hon resultatet av en våldtäkt. Hennes mor Anna Mae är en mix av afroamerikansk och Cherokee-indiansk härkomst. Fadern är okänd för henne, förmodligen en vit farmare. Modern döper henne Eartha ? av jord - eftersom bomullsskörden är bra det året hon föds. När hon är 71 år gammal vänder vinden för Eartha Kitt då hon får reda på sin exakta födelsedatum. Hon sätter igång en rättsprocess för att få namnet på sin biologiske far. Myndigheterna målar dock över faderns namn med svart färg på födelseattesten och förvägrar på så sätt Eartha Kitt att få kännedom om honom. Dottern Kitt Shapiro skriver senare: ?De skyddade den vite mannen. De hade aldrig gått igenom allt detta besvär för att skydda en svart man?. Kitt Shapiro skriver också: ?Att 1927 i amerikanska Södern vara en ljushudad person bland svarta, var lika fasansfullt som att vara svart bland vita. Eartha kallades ?den gula flickan? och ansågs, fastän hon bara var ett barn, för att tro att hon var förmer än andra. Eartha missbrukades, hon skymfades och blev kränkt och misshandlad både psykiskt och fysiskt.? När Eartha Kitt är 8 år vänder vinden för henne, kanske för första gången: modern gifter sig och styvfadern förbjuder Eartha att leva tillsammans med dem eftersom hon är bi racial, alltså av s k blandras. Hon blir omhändertagen av en moster Rosa, vars släktingar dock fortsätter skymfningarna och tvingar barnet Eartha att arbeta på bomullsfälten. Kort därefter avlider Earthas mamma - modern blir dödligt förgiftad. - Åh, jag måste vara försiktig här, förklarar afroamerikanska dirigenten och tonsättaren Reneé Baker från Chicago i programmet. Det där med identiteter och att vara sprungen ur två s k raser är fortfarande ett känsligt ämne i USA. Om Eartha Kitt hade varit ljusare, och kunnat passerat som vit, så hade hon kanske haft ett annorlunda liv. Men Eartha var inte vit nog och hade negroida drag. Jag är säker på att Eartha Kitt bar på en osäkerhet eftersom hon inte blev fullt accepterad i något läger, anser Renée Baker. -I USA bestämmer lagen att du skall kategoriseras som svart om du har en enda droppe svart blod i dig. Sanningen är ju att ingen av oss är oblandad. Vad är en ren svart person, vad är en total afroamerikansk människa? De flesta kände inte till att Eartha Kitt var av s k blandras, eftersom svarta människor finns i många olika schatteringar, förklarar Renée Baker Ljudkonstnären från San Diego, Yvette Jackson, ser intervjuer med Eartha Kitt på YouTube och blir nyfiken på henne. - Eartha Kitt är originell och gåtfull, säger hon. Hennes unika sätt att kommunicera med rösten, där rytmiken går sin egen väg, hindrar inte att hon framstår som en operadiva. - Jag ser in i hennes fantastiska ögon och hör henne säga väl avvägda ord. Och tänker: vad är det som pågår inom henne? Vilka erfarenheter har lett henne hit? Vad är upphovet till hennes mystik? frågar sig Yvette Jackson, som fascineras av starka, svarta kvinnor som inte är konforma, utan sig själva. Eartha Kitts frimodighet attraherar henne och påminner henne om artisten Grace Jones. Under större delen av 1950- och 60-talen varvar Eartha Kitt jazz- och nattklubbsuppträdanden med filmroller och tv-underhållning. Hon spelar till exempel Cat Woman i Läderlappen, uppträder i ett hundratal länder och sjunger på ett tiotal språk, bl a svenska. I Sverige medverkar Eartha Kitt 1962 i tv-programmet Kaskad, producerad av Åke Falck. Det belönas med Guldrosen i Montreux, som bästa underhållningsprogram. 1968 blir Eartha Kitt svartlistad i USA efter en alltför frispråkig kritik mot Vietnamkriget. Hon går i exil och lever under tio år i Paris och i London. Vinden vänder igen och i Europa växer hon som artist och i sin integritet. Hemma i USA är det de homosexuella och transsexuella männen som håller Eartha Kitts repertoar vid liv. De köper hennes skivor och mimar till dem på scenerna. Själv förespråkar Eartha Kitt mycket tidigt samkönade äktenskap och hon ger stödkonserter för organisationer som arbetar med HIV/AIDS-frågor. Hon blir även Unicefs taleskvinna för utnyttjade barn. En svensk opinionsbildare i HBTQ-frågor är operasångaren Rickard Söderberg. För honom är Eartha Kitt en stor inspirationskälla. - För henne var det självklart att fylla sitt artister med mening och budskap. Musiken var en plattform för att förändra världen. Eartha Kitt är fullständigt respektlös vad gäller rytm och ton. Hon använder hela röstens register, lågt som högt, och rör sig obehindrat mellan de olika rösterna. Hennes röst ryter och smeker. Ett helt gränslöst musicerande, säger Rickard Söderberg, vars favoritlåtar är C'est si bon och C'est Magnifique. - Vi kan utan tvekan jämföra Eartha Kitt med operasångerskan Maria Callas. De två förändrade sina egna genrer med viljan att gestalta på eget sätt. Många gånger tycker jag Eartha Kitt rent vokalt låter vackrare än Callas gjorde på den gamla tiden. Det får vi bara acceptera. Det är ingen värdering i det. Det är bara så som det är, anser Rickard Söderberg. Många av Eartha Kitts singlar från 50- och 60-talet är djupt sexistiska då hon är tvungen ställa upp på bilder att ligga på golvet på en djurhud med en påk i handen. Typisk rubrik är Sexy brunettes in hi fi. - Bilderna är vidriga, säger Rickard Söderberg. Eartha Kitt blev exotiserad, som om hon vore ett freak. På den här tiden gjorde man det grövre än idag. Hon hade inte lika många val som andra artister på den tiden. Vi upplever dock inte Eartha Kitt som offer. Även om hon stoppas in i en speciell roll i en väldigt könsmaktsordnad miljö, så står hon stark på ett besynnerligt och fantastiskt sätt, anser Rickard Söderberg. 1974 vänder vinden igen för Eartha Kitt. Det blir en triumfartade hemkomst från Paris till Broadway i New York. Hon kallas nu Amerikas Älskarinna och säger själv: A man has always wanted to lay me down but he never wanted to pick me up ? Män vill alltid lägga ner mig men aldrig lyfta upp mig. Eartha Kitt vinner flera Emmy- och Tony-priser. Hon gör succé med diskolåten Where is My Man som ger henne en guldskiva. Hennes första. Och hösten 2006 är hon med i off-Broadway-musikalen Mimi le Duck. I recensionen i New York Times står att läsa: ?I föreställningen finns det endast en karaktär som är värd att nämnas: en biroll som lysande spelas av Eartha Kitt, två månader innan hon skall fylla 80 år!? Eartha Kitt diagnostiseras med tjocktarmscancer. Den sista tiden arbetar hon aktivt tillsammans med  dottern Kitt Shapiro för att sprida kunskap om sjukdomen. De trycker upp blå band med texten Colon Cancer Awareness ? Se upp för tjocktarmscancer. Eartha Kitt är en aktivist in i det sista! Eartha Kitt dör juldagen 2008, 81 år gammal. Radiostationer över hela världen spelar då hennes anti-julsång Santa Baby. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.
2015-04-18
Länk till avsnitt

Don't touch my tomatoes! Artisten Joséphine Baker, regnbågsmamma och motståndskvinna

Om Joséphine Baker, sångerska, dansare, regnbågsmamma. Med fagottisten Monica Ellis och tonsättaren Renée Baker. Del 2 av 5 av Birgitta Tollan.

Birgitta Tollans nya programserie "När vinden vänder" handlar om människor som lyckades förverkliga sig och sina musikaliska drömmar ?mot alla odds?. Medverkar gör fagottisten Monica Ellis i ensemblen Imani Winds från New York, pianisten Althea Waites från Los Angeles och dirigenten och tonsättaren Renée Baker från Chicago. Joséphine Bakers klassresa är gigantisk. Vinden vänder flera gånger. Från fattigdom och misär reser hon sig och blir den första afroamerikanska scenartist som når stjärnstatus. Joséphine Baker blir en av Europas mest populära och högst betalda artister - en riktig fashionista, som har en gepard som sällskapsdjur, blir filmstjärna, bor i ett slott med sina tolv adopterade barn och är bästis med furstinnan Grace av Monaco. Joséphine Baker föds 1906 och växer upp under små villkor i St Louis, Missouri. Hon arbetar som barnvakt och städerska hos rika, vita familjer redan som 8-åring. 1917, när Joséphine Baker är 11 år, upplever hon ett av de värsta rasistiska dåden i USA?s historia. Den s k Östra St Louis-massakern. Tusentals vita människor demolerar och bränner ner svarta människors hem och skjuter rakt in i folkmassor med afroamerikaner. Flera svarta lynchas efter utrop som ?Söderns negrer förtjänar en geniun lynchning?. Mellan 100 och 200 människor dör i de våldsamma upploppen, de allra flesta afroamerikaner. Sex tusen afroamerikaner blir hemlösa efter massakern. Händelserna i Östra St Louis satte outplånliga spår hos Joséphine Baker som under hela sitt vuxna liv aktivt arbetar mot rasism. Redan under sina föreställningar under 20-och 30-talen kräver hon i kontrakten att även svarta skall ha tillåtelse att komma till hennes föreställningar. Joséphine Baker vinner sin första danstävling vid 14 års ålder. I samband med det här turnerar hon I USA med Jones Family Band och Dixie Steppers. Hon flyttar till New York och uppträder i The Chocolate Dandies ett namn som används av en mängd olika jazzensembler USA på 1920- och 1940-talen. Som liten upplever pianisten Althea Waites de 1876 instiftade Jim Crow-lagarna i USA, vilka möjliggör segregationen. - Vi svarta förbjuds att använda samma toaletter, restauranter, dricksvattenfontäner, bussar ja, t o m kyrkor som vita. Det finns skiljeväggar mellan säten för vita och svarta i bussarna. Svarta kan inte prova kläder i varuhusen och det finns biografer för vita dit svarta aldrig får tillträde, berättar Althea Waites. Joséphine Baker står inte ut med segregationen i USA utan köper 1925 en enkel biljett till en atlantångare och går i exil i Paris. Hon är endast 19 år gammal. Blåskvintetten Imani Winds gav nyligen ut cd?n Joséphine Baker - A Life Of Le Jazz Hot!, med två sviter om artisten. - Nuförtiden känner många inte ens till Joséphine Baker. Därför ville vi ställa henne i rampjuset genom de scenshower vi satte upp med musiken från vår cd, berättar Monica Ellis, fagottist i ensemblen. - Artistkretsarna i USA under 30- och 40-talen begränsar henne. De är så inskränkta att en kvinna med en så stor personlighet är tvungen att finna en plats där de uppskattar hennes talang. -Vinden vänder helt på fransk mark och Joséphine Baker upplever för första gången att publiken inte bryr sig om hennes hudfärg utan istället ser henne som den artist hon är. Detta är Joséphins viktigaste vändpunkt och hon använder den till att skapa sin magnifika karriär, säger fagottisten Monica Ellis i programmet. Joséphine Baker inleder sin Parisvistelse med att framträda I föreställningen La Revue Nègre, Neger-revyn, på Théâtre des Champs-Elysées. Den ökända finalen, Vildens dans, väcker starka reaktioner hos vissa delar av publiken. Joséphine Baker dansar nämligen topless, endast iklädd fjäderboa vid stussen och huvudet. Hon har stora örhängen och skelar med ögonen. Jospéhine Baker har med sin dans skapat en skandalsuccé! - Vissa anser att Joséphine Baker tjänar pengar på att uttrycka parisarnas fördomsfulla syn på afroamerikaner som abnorma freaks som sysslar med pajaserier. Många svarta tar illa vid sig över den där driften med svarta kvinnors kroppar och deras bakdelar, säger dirigenten och tonsättaren Renée Baker, som bildade 50-personersgruppen Chicago Modern Orchestra Project. - Joséphine Baker blir extremt sexualiserad, speciellt av vita män. Själv ser hon inte enbart sig själv som sexobjekt, utan använder sig av det dramatiska, det provokativa och det som mest chockar publiken, säger Monica Ellis. - Jag förstår att hon gör så här för att visa att hon är en stor artist, helt enkelt! Hon använder de instrument hon har; sin kropp och sin skönhet. Nu kan vi se hela bilden och då är dessa uppträdanden bara ett utsnitt ur det bildspel som är hela hennes konstnärliga historia, förklarar fagottisten Monica Ellis. I Paris spelar Joséphine Baker in filmroller som Siren of the Tropics, Zou-Zou och Princessan Tam-Tam. 1935 tar hon sånglektioner inför sin roll som Dora, dottern till guvernören i Guadeloupe, i Offenbach?s komiska opera La Créole. 1936 gör hon än en gång succé. Denna gång med föreställningen La Folie du Jour ? dagens galenskap - där hon dansar endast iklädd bh, strass och 16 konstgjorda bananer runt midjan. Här utför hon de kända Charleston-rörelserna där armarna korsas över knäna. En del ser de här gula frukterna som symboler för manliga könsorgan. Joséphine Baker får smeknamn som Svarta Pärlan, Brons Venus och Kreolgudinnna. Över hundra män friar till henne. Joséphine Baker är nu en av Europas mest populära och högst betalda artister och promenerar nedför Champs-Élysées med sin gepard Chiquita, gullar med sin get Toutoute eller dränker sin gris Albert i dyra parfymer. Hon återvänder till New York i mitten av 30-talet för att medverka i föreställningen Ziegfield Follies på Broadway. Det svarta samhället i Harlem hyllar hennes vistelse, men varken den vita publiken eller vita recensenter i USA accepterar att en afroamerikansk kvinna kan vara sofistikerad och glamorös. I New York Times kallas Joséphine Baker för ?negerslinka?. Hon återvänder till Frankrike. Hon blir fransk medborgare 1937 och uppsäger samtidigt sitt amerikanska medborgarskap. - I Joséphin Bakers liv vänder vinden många gånger, anser fagottisten Monica Ellis. Bland annat när hon arbetar för den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Hon inser att hon är duglig även utanför scenen och filmduken och får visa vilken människovän hon är. Under nazisternas ockupation av Frankrike arbetar Joséphine Baker för den franska motståndsrörelsen genom att smuggla meddelanden bland sina notblad eller i underkläderna. - Joséphine Baker var en helt osannolik person att utföra den här typen av hemligt uppdrag, och det gjorde henne ännu ner undercover, skrattar Monica Ellis. Sångerskan använder smarta, listiga och varierande sätt att göra en insats för det hon tror på. Hon är en extraordinär kvinna. Joséphine Baker är en föregångare till Marilyn Monroe och Madonna. Eller en legering av dessa båda artistiska ättlingar. Men hur kunde då Joséphine Baker, som var så ensam i sitt slag, vara så extremt stark och målmedveten? - Elasticiteten hos ett förtryckt folk är speciell, förklarar Monica Ellis. Det sista du tänker på är att du är förtryckt. Du funderar ständigt på hur du skall komma ur din misär, hur du skall kunna förverkliga det du har inom dig; dina drömmar, ditt kall. Du tänker inte på svårigheterna utan på vad som ligger framför dig. Hur tiderna skall förändras, avslutar fagottisten Monica Ellis i blåskvintetten Imani Winds. Den 8 april 1975 firar Joséphine Baker sina 50 år som entertainer genom en revy på varitéteatern Bobino på Montparnasse, på Seines vänstra strand i Paris. Den är finansierad av bl a Grace av Monaco och Jacqueline Kennedy Onassis. Fyra dagar senare avlider Joséphine Baker i en hjärnblödning. Hon är knappt 69 år gammal. Paris hylllar henne med en begravning värd en statschef och skjuter en salut med 21 skott. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.
2015-04-11
Länk till avsnitt

Constance Mozart, grovt förtalad, men nu omvärderad hustru till tonsättaren Mozart

Om Constance Mozart, förtalad hustru till kände tonsättaren. Musikvetaren Viveca Servatius och dirigenten Jane Glover. Del 1 av 5 av Birgitta Tollan.

Birgitta Tollans nya serie "När vinden vänder" handlar om sex människor som lyckades förverkliga sig och sina musikaliska drömmar ?mot alla odds?. Medverkar gör svenska musikvetaren Viveca Servatius, författare till biografin Constance Mozart och brittiska dirigenten Jane Glover, som skrev Mozart's Women. Ordet Constance betyder trogen, trofast, noggrann, beständig. Det här programmet kommer att visa att Constance Mozart var just så. Dessutom mycket musikalisk ? en god pianist och en ypperlig sångerska. I motsats till hur hon har skildrats av musikhistorikerna, nämligen som ointelligent, omusikalisk och som en försumlig och ovärdig hustru till Mozart. Constance Weber föds i Tyskland 1762 och gifter sig som 20-åring med Wolfgang Amadeus Mozart i Stephansdomen i Wien. De är gifta under drygt nio år och Constance föder i äktenskapet sex barn, varav fyra barn dör i späd ålder. Två söner överlever. ?Constance lever under en tid när kvinnornas rörelse- och yttrandefrihet alltmer inskränktes, men trots detta kan hon betraktas som musikhistoriens mest nedvärderade kvinna?, skriver musikforskaren Viveca Servatius i sin biografi Constance Mozart. -Min bild av Constance Mozart hade formats negativt genom Mozartbiografier och annan kurslitteratur på Musikvetenskapliga institutionen, berättar musikvetaren Viveca Servatius i programmet. -I den ena Mozartbiografin efter den andra framställdes Constance som den grå askungen, som genom Mozarts naiva kärlek långsamt växer in i rollen som ?den bortskämda fru Mozart?. Enligt dessa är Constance en konstig, lat, otrogen kvinna som inte förstår Mozarts storhet. Men så läser Viveca Servatius biografin 1791: Mozart's Last Year av Robbins Landon och hennes bild av Mozarts hustru förändras totalt. Dirigenten Jane Glover har dirigerat i operahusen över hela västvärlden, inte minst Mozartoperor. Under en period var hon konstnärlig ledare för London Mozart Players. -Den briljanta pjäsen Amadeus av Peter Schaffer blev den förfärliga filmen Amadeus av Milo? Forman. Filmen låtsas vara en sann historia. Personen som överlever moraliskt är Mozart, medan Constance skildras som ett blåst, vulgärt fnask, menar dirigenten Jane Glover. -Den person som startade förtalet av Constance, och som var den negativa mytens upphov, var Mozarts far Leopold Mozart, som i det längsta försökte hindra sonen att gifta sig med Constance Weber. Och musikhistorikerna svalde Leopolds obarmhärtiga lögner, förklarar Jane Glover. Constance är i verkligheten en bra tjej med en stark känsla för ekonomi. Hon är festlig och älskar livet, och mellan Constance och Wolfgang brinner en stark passion. Leopold Mozart avskyr Constances familj Weber. Hos dem musiceras det ständigt och två av Constances tre systrar, Josepha och Aloisia, är skickliga sångerskor, ja, Aloisia hyllas som sin tids viktigaste sopran. Äldsta systern Josepha blir den allra första Nattens Drottning i Mozarts opera Trollflöjten. Constance själv sjunger bl a sopransolot Et incarnatus est vid uruppförandet 1783, av den då ofullbordade Mozarts stora C-mollmässa, i Benediktinerkyrkan i Salzburg. En mycket svårsjungen mässa. Under åren med Constance skapar Wolfgang sina bästa verk. Vinden vänder 1791 när Constance, 29 år gammal, blir änka. Mozart avlider endast 35 år gammal. Constance överlever honom med mer än 50 år! För Constance vänder vinden återigen när hon efter Mozarts död möter den danske diplomaten Georg Nissen, som är utstationerad i Wien. 1809 gifter de sig och skapar ett harmoniskt, lyckligt äktenskap. De bosätter sig mellan 1810 och 1820 i hans hemstad Köpenhamn. Nissen skriver en biografi över Mozart och Constance ser till att biografin trycks efter Nissens död 1826. Constance ägnar största delen av sitt liv åt att promovera Mozarts musik och bevara hans musikaliska kvarlåtenskap. Det är bland annat hennes förtjänst att Mozarteum finns i Salzburg. Människor från hela världen vallfärdar till Salzburg för att se Mozarts änka Constance som, under sina sista år, spenderar somrarna i ett litet hus utanför stadens centrum. -Constance var en älsklig, modest kvinna. Hon njöt av att visa upp sin välskötta trädgård med alla blommor och hon visade känslosamt fram Mozarts kvarlåtenskap med stolthed och glädje, berättar Jane Glover. Constance dör i Salzburg 1842, 80 år gammal. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.
2015-05-11
Länk till avsnitt

Heliga hits ? Rekviem

Döden. Utan krusiduller. Programmet tar avstamp i en bilolycka i Zimbabwe och leder vidare in till textens förmåga att trösta, musikens oumbärliga sätt att läka, via ilskans kraft och slutar i en jazzbegravning i New Orleans.

Vi låter den vackra, fula och sorgesamma musiken breda ut sig i alla sina olika former och vi lyssnar på just döden. Ett personligt program där också programmakaren Sara Parkmans erfarenheter tar sin plats. Alexander Alvina Chamberland Svenskamerikansk performanceartist, författare och transaktivist som i detta program berättar om en av hens favoritkonstnärer och musiker- Diamanda Galás. Galás gestaltade AIDS-epedmien under tidigt 90-tal genom hennes verk Plague mass?. Ylva Eggehorn Sveriges mest uppskattade psalmtextförfattare som bland annat samarbetat med Benny Andersson. Har skrivit psalm 256 "Var inte rädd" som har sjungits under de flesta av Sveriges kollektiva sorgehögtider, bl a under Tsunamikatastrofen och mordet på Anna Lindh. Deltar i programmet om död och pratar om textens betydelse i sorgearbetet. Ricky Ricardi Arkivarie på världens största arkiv för en enskild jazzmusiker, Louis Armstrong house museum. Berättar om begreppet "Jazz funerals", en företeelse som har sitt ursprung i det tidiga 1900-talets New Orleans där jazzmusiker spelade glad jazz för att hedra den döda. Sara Parkman har gjort programmet, David Silva har varit producent och Munck är produktionsbolaget.
2015-05-21
Länk till avsnitt
En liten tjänst av I'm With Friends. Finns även på engelska.
Uppdateras med hjälp från iTunes.