Johan har ett samtal utan Roger men med sin terapeut, Miguel, i samma rum som han en dag för lite drygt fyra år sedan yttrade de tre viktigaste orden för att börja bli nykter: ”Jag är alkoholist”. Samtalet ger oss bland annat berättelsen om den aktiva karriären, om att nå botten och andlighet.
Vi har lite utmaningar med ljudet i det här avsnittet så hoppas att ni har överseende med detta och att budskapet ändå når fram.
Vi pratar om hur man når botten, om att gå emot sina värderingar, om att förstå att man har värderingar över huvud taget, om att vara beroende och relationsberoende, om skyddsänglar och skyddsjävlar, om en idyllisk uppväxt men utan anknytning till föräldrarna, om att bli mer sofistikerad i sin dysfunktionalitet, om att få välja mellan alkohol och familj, om när alkoholen och drogerna slutar att fungera, om geografiska flykter, om att blanda ihop orsak och verkan, om att faktiskt vara tvungen att fly, om att söka jobb men få öl istället, om att inte få träffa sina barn mer, om att vara en bra farsa, om att jobba med en heroinist som bor i en container, om att det är omöjligt att bli beroende om man inte är rädd, om att dricka bananlikör vid sju års ålder, om att bli full för att kunna hamna på avgiftning, om när den inre dialogen stannar, om att åka Antabussen till möten under behandling, om att hela tiden vara i en förändringsprocess, om att ”the opposite of addicition is connection”, om andlighet och ovillkorlig kärlek, om en kort och lång väg till sinnesro, om vikten av engagemang i sin egen förändring, om känslosurfning, om andlighet som den nya drogen, om att isolera sig först innan alla får reda på hur dålig jag är, om att ha en gemenskapskris och om relationen till Gud.
Vi avrundar med paradoxen att när jag accepterar att jag är beroende så blir jag fri och att det är genom en gemenskap med andra som jag kan lära känna mig själv.