Löntagarfonderna

En av 70- och 80-talets stora politiska strider handlade om löntagarfonderna. I mitten av 70-talet lade LO sitt förslag som skulle leda till att löntagarna på 40 år blev majoritetsägare i företagen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Idag används löntagarfonderna som ett varnande exempel i debatten om vinster i välfärden, ett exempel som ska visa hur socialdemokratin har gått för långt vänsterut förut. 

I Ekot 1975 fick LO:s utredare Rudolf Meidner frågan om förslaget var den allvarligaste attacken mot det privata ägandet i Sverige.

- Ja, jag ser det som ett mycket stort steg om detta skulle förverkligas, sa Rudolf Meidner och tillade senare i intervjun: nog kan man väl säga att det är en form av socialism.

Kjell-Olof Feldt, som var minister i den socialdemokratiska regeringen när förslaget från LO kom, berättar i Besluten som format Sverige att han var starkt kritisk då men att han inte kunde ta avstånd offentligt. Han menar att LO:s löntagarfonder hade fått förödande konsekvenser om de införts.

- Vi hade fått stänga gränsen, för folk med pengar. Annars skulle företagen bara dra, säger Kjell-Olof Feldt.

Som finansminister 1983 införde Kjell-Olof Feldt senare en form av löntagarfonder som han menar var något helt annat än LO:s löntagarfonder från 70-talet.

- De utgick ifrån marknadsekonomiska principer, förklarar han.

Ändå möttes reformen av ett stort motstånd i början av 80-talet. Många minns den stora demonstrationen mot löntagarfonder 4 oktober 1983. En av arrangörerna var PR-konsulten och Kunskapsskolans storägare Peje Emilsson. Han menar att mobiliseringen då var viktig del i att högern bröt den socialdemokratiska dominansen i svensk politik.

- Det var en stor vändpunkt i Sverige. Det var många som kände att LO och socialdemokraterna hade gått för långt. Nu sökte man inte samförstånd utan nu skulle man ta över makten, säger Peje Emilsson.

Erik Hedtjärn
[email protected]