Gyllene paddan & det levande graviditetstestet

Den var en gnistrande symbol för regnskogens mångfald, men blev istället affischnamn för utrotningen. Hör om den absurda historien om orsaken som skapat en apokalyps bland groddjur världen över.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I avsnittet medverkar Johan Nylander, zoolog vid Naturhistoriska Riksmuséet, och Trevor Ritland, författare och dokumentärfilmare. Programledare och reporter: Gustav Asplund. Borta för alltid görs av produktionsbolaget Filt.

Avskrift av avsnittet:

Den var som en gnistrande guldklimp, symbol för regnskogens mångfald. Så försvann den spårlöst och blev istället affischnamn – för utrotningen. 

Trevor Ritland: It was here. There were hundreds of them, and now they're gone. 

Den absurda historien bakom svaret på gåtan, som orsakat en ren apokalyps världen över – ett levande gravtest.

Johan Nylander: Nu på senare tid har vi hittat den även i Sverige. 

Du lyssnar på Borta för alltid, jag heter Gustav Asplund och det här, det är guldpaddans berättelse.

Johan: Det förgyller min vardag kan man säga. De kommer bara fram på våren. De är borta en stor del av vintern. Man nästan längtar. 

Johan Nylander är zoolog vid Naturhistoriska riksmuséet ska hjälpa mig att berätta historien. Dom har en särskild plats i hans hjärta – groddjuren.

Johan: De har någonting lite så där oskyldigt sårbart. Man blir alltid glad. 

Glädjen att återse dem varje år är kanske större än nånsin. För av dom djur som hotas av utrotning är groddjuren extra illa däran. Johan har en brutal liknelse.

Johan: Det är ungefär som att vi sätter våra barn i skolan i en klass och de tio av dem som inte kommer överleva till årskurs nio. Det är den situationen vi står inför när det gäller groddjur på planeten. Vilken tidsrymd det handlar om för groddjuren, det vet jag inte, men det är liksom proportionerna av det som sker.

Ett av de försvunna groddjuren har blivit som en galjonsfigur för läget, för vad som hände den. Och för utseendet. Historien börjar år 1964. I en regnskog i Costa Rica. 

Johan: Väldigt mörk och svart regnskog. Jorden är svart, stammarna på träden är svarta, allti är väldigt mörk. Det ligger moln som skymmer solen. 

Ett sällskap med amerikaner tar sig fram in under lövverket. Då upptäcker de, i mörkret så lyser det, som små guldkorn. 

Johan: Det lyser som guld. 

Det som gnistrar, det är – en liten padda. Hemma i Sverige har ju paddor ett alldagligt utseende. Men inte den här. Hanarna är helt lysande guldorange.

Johan: Och när de börjar titta mer noggrant så hittar de honorna som då är mörka, svarta med fina röda fläckar på sig. De lyste upp skogen.

Den fem centimeter långa gyllene paddan beskrivs som ny art för vetenskapen och blir en symbol för Costa Ricas fantastiska natur. På frimärken, ett hotell döpts efter den och den drar till sig forskare och intresserade från hela världen.

Amerikanska biologen Martha Crump skildrar ett möte om ”en av de mest otroliga saker jag någonsin sett, gnistrande juveler”. Men strax därpå, bara drygt 20 år efter upptäckten så försvinner helt plötsligt den gyllene paddan

Johan: Ett år så såg de 1500 individer. Nästa år såg de fem individer och det tredje år så var det en individ. Till synes i en helt oförändrad miljö, som ett mysterium. Man visste inte alls var det kom ifrån. 

Orsaken tros vara – en svamp. Som spritt sig över världen som en apokalyptisk epidemi.

Johan: Den förändrar huden, förhårdnar huden och löser upp huden och huden är extremt viktig för groddjuren. Den  sprids ju i Europa nu. På senare tid har vi hittat den även i Sverige. 

Bakom svampens framfart ligger människan. Tidigare i Borta för alltid har jag berättat om hur densprids världen över via grodor som odlas för mat, alltså grodlår. Själva matgrodorna har ett visst motstånd mot svampen, men dit de tas så läcker svampen ut i vattendrag, för den kan faktiskt kan simma. På så sätt så infekterar den bra mycket mer sårbara inhemska grodor och gör dem sjuka. 

Men hur de odlade grodorna ens fick svampen till att börja med är en historia i sig. En rätt absurd sådan. För nästan hundra år sen i Sydafrika hade en brittisk zoolog en udda verksamhet.

Johan: Injicerade olika saker i grodor och sen såg man vad som hände helt enkelt. Och det han hade till hands då. Det var en art som var ganska vanlig där han bodde i Sydafrika som hette klogroda. 

En sak han sprutade in i sina klogrodor är urin, kiss, från gravida kvinnor. Och då hände nåt märkligt. Klogrodorna började lägga ägg. Vilket betyder, att det hade har framför sig var – ett levande graviditetstest.

Johan: Och då satte de igång en hel industri på 30-talet, 40-talet där de sålde klogrodor och skickade runt i hela jorden. 

Intresset var enormt för de här, gravtest som vi har idag fanns ännu inte. Men klogrodorna, dom bar naturligt på – svampen. Som spred sig från klogrodor till odlade matgrodor och så till alla världens grodor. Över femhundra grodarter har hittills drabbats och hela nittio av dom är försvunna, alltså förmodligen utrotade. Som gyllene paddan. Som nu blir symbol för utrotningen.

Johan: Alla hade sett denna padda. Plus att den var ju väldigt vacker. Ett bra exempel på hur dåligt det kan gå och hur snabbt det kan gå framförallt. 

Den allra sista gyllene paddan sågs 1989. Och är nu borta för alltid – eller?

Trevor: Hi, this is Trevor. 

Amerikanen Trevor Ritland skriver just nu en bok om den gyllene paddan. Född på 90-talet och son till en biologilärare så växer han upp med den som just en avslutad sedelärande historia.

Trevor: It was here. There were hundreds of them, and now they're gone. 

Men så hamnar Trevor i Costa Rica, i området där paddan fanns, och börjar prata med folk där. Han upptäcker betydelsen den fortfarande har för lokalsamhället. Och så får han höra rykten om att den kan ha setts.

Trevor: Kind of rumors and stories of, oh, well, maybe there is this other sighting and this other place. I started to kind of wonder, well, maybe. Maybe the toad that I knew of because of its extinction wasn't extinct after all. 

Trevor bestämmer sig för att själv leta. Han får möjlighet att komma in i paddans bergsområde som varit avstängt för utomstående i åratal. Han letar.

Trevor: And the conditions were right, the weather was right.

Och letar. Och letar.

Trevor: And we didn't find any golden toads. 

Men ingen gyllene padda. Vad han däremot hittar är andra grodarter som hade försvunnit från området, och nu är tillbaka, och det gör att hoppet lever hos honom.

Trevor: Hope can be powerful. And if you are protecting these forests with the hope that the golden toad might still be out there, even if it's not, you're still protecting this forest that is home to so many other species. And we are going to be in the same situation in the coming years that the golden toad was in. 

Ett hopp som kan behövas, för svampen finns kvar därute. Och ovanpå den ett annat allt växande hot mot världens groddjur, berättar Johan Nylander. 

Johan: Det som tar över nu, det är just den här klimatpåverkan. 

Kraftiga väderväxlingar med plötslig torka och översvämningar är extra illa för groddjuren. 

Johan: Och då är de sedan utsatta för kanske andra vågor av den här typen av svamp. Det som vi fasar över, det är ju nästa våg av en annan typ av svamp som drabbar salamandrar, alltså grodor med svans.

Gustav: Hur stoppar man en sådan sjukdom? 

Johan: Ja, det är en jättebra fråga. Det är vad alla kämpar med att få svar på. Vad man vet kan man inte göra så mycket när den väl är etablerad, utan man kan försöka hindra spridningen. Men i princip så är det oerhört svårt att stoppa dem här eftersom vi rör oss så mycket och groddjur rör sig också väldigt mycket. Alla arter av grodor kommer inte dö ut inom vår livstid i alla fall, men det är ganska stor andel som försvinner framför våra ögon. 

Gustav: What if you found it? 

Trevor Ritland kommer fortsätta och leta efter gyllene paddan i Costa Rica. Skulle den dyka upp igen, då är det dubbla känslor. Å ena sidan eufori, å andra sidan oro för att den ska försvinna igen. 

Trevor: There's a part of me that would want to run down that mountain and tell the world. The other part of me would maybe want to look at that toad for a few minutes, tell it that I wish it the best, and then walk away and take that secret my grave, because it's not at a point where it needs us anymore, right? If the golden toad is out there and it's been enduring for 30 years, maybe the best thing we can do is to step away.