Förstod skådespelaren Hedda Stiernstedt redan allra första gången hon åt burrata att det var en rätt hon skulle komma att prata mycket om de närmaste åren? Älskar hon att kalla sin kille för ”baby”? Och har hon, i takt med att kändisskapet tilltagit i styrka, blivit alltmer paranoid inför situationen där hon ringer kundtjänst och möts av en automatiserad röst som säger att samtalet kan komma att spelas in i utbildningssyfte?