Polisens historia - från lokalt till statligt våldskapital

Statens upprättande av våldsmonopol är grundläggande i alla samhällen. På medeltiden var polisiära uppgifter som att upprätthålla lag och ordning lokalt organiserad, med borgare som agerade stadsvakter i städerna och bönder som fjärdingsmän på landsbygden. När statsmakten stärkte sin ställning under den tidigmoderna tiden kom kungamakten att ta större ansvar för polisiära uppgifter även om det lokala inslaget fortsatte att vara dominerande.

Den moderna specialiserade polisen som vi känner idag utvecklades först under 1800-talet och början av 1900-talet. Spänningen mellan kommunalt och statligt inflytande över polisen har funnits med ända tills polisen förstatligades 1965.

I detta avsnitt av podden Historia.Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Josefine Berndt som doktorerade i historia med avhandlingen Polisfrågan i svensk politik - Reformer och institutionell förändring 1875–1965.

Under medeltiden, då Sverige bestod av mindre samhällen och städer, var polisväsendet lokalt organiserat. Dåtidens ordningsmakt kallades fjärdingsmän, lokala förtroendemän som hade ansvar att bevaka ordningen inom deras socken. Dessa fjärdingsmän var både poliser och skatteindrivare och hade en djup förståelse för sina lokala samhällen. Under kungamakten fanns regionala makthavare som främst såg kungens intresse av ordning och skatteindrivning.

På 1630-talet genomförde kungamakten en länsindelning med landshövdingar som i varje län var kungens högste tjänsteman. Landshövdingarna fick det yttersta ansvaret för lag och ordning i sina län. De fungerade då som chefer över landsfiskalerna och som åklagare i vissa mål.

Under 1700-talet började tanken om en mer organiserad polisstyrka ta form. År 1776 inrättades Kungliga poliskammaren i Stockholm, och kung Gustav III utnämnde Henric von Sivers, adlad Liljensparre, till Sveriges förste polismästare. Nu kom polisen att alltmer förknippas med brottsutredningar. Denna nya position ledde till fler förändringar, och snart ersattes de frivilliga vakterna och borgarna som tidigare hade ansvarat för att upprätthålla lag och ordning med särskilt anställda stadsvakter.

Under 1800-talet blev det allt vanligare att kommunerna tog över ansvaret för polisväsendet. Detta var en följd av kommunallagarna från 1862, som skapade en tydligare skillnad mellan städer, köpingar och landskommuner. I städerna överfördes ordningsmakten till borgmästaren eller magistraten, medan landsbygdens polisväsende fortsatte att skötas av fjärdingsmän och länsmän.

Under 1900-talet blev det tydligt att det fanns ett behov av att omorganisera och centralisera polisväsendet. Från och med 1965 blev polisen i Sverige statligt styrd, vilket innebar en tydlig omorientering från en lokalt baserad poliskår till en centraliserad, statligt kontrollerad polis. Denna nationalisering markerade en viktig förändring i svensk polisens historia och speglade en generell trend i Europa.

Bild: Troligen en arrangerad bild, som visar hur polisen föser in en fyllerist i "Svarta Maja" för transport till polisstationen, Kalmar läns museums fotoarkiv, Digitalt museum, Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM)

Musik: Kvinnlig Poles av Birger Stenberg från 1921, Columbia (E7040), Internet Archive, Public Domain.

Lyssna också på Värvade soldaters otacksamma roll under 400 år.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.