P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ansvarig utgivare: Sabina Schatzl
The podcast Kaliber is created by Sveriges Radio. The podcast and the artwork on this page are embedded on this page using the public podcast feed (RSS).
Lyssna på serien som är nominerad till Prix Europa och AIB Awards: Andnöd. En kollega är död och nu har dykarna bestämt sig - de ska inte längre vara tysta. En granskning av dykarbranschen. Del 1/4.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är 2017 och 27-årige Christoffer Seyer vill byta bana i livet. Valet faller på ett ovanligt yrke; anläggningsdykare. Han ska jobba som hantverkare - under vattnet.
– Lite vattencowboy, liksom. Jag tänkte…det här känns som en bra grej.
Christoffer påbörjar sin utbildning och får snart komma ut på praktik. Han får en handledare som ska göra ett stort intryck på honom. Det är den hjälpsamma och skämtsamma Pär Erlandsson som ska lotsa honom in i yrket.
På dykarskolan arbetar läraren Per Almbratt som älskar att lära eleverna allt om dykning, men han är också oroad för vad som väntar eleverna ute i verkligheten.
– Min bästa och min sämsta dag under hela året, varje år, det är examensdagen. Jag är jätteglad för eleverna som tar sin examen, men sen vet jag att de ska ut till det här. Jag är orolig för dem, att de ska råka ut för någonting, säger han.
Christoffer Seyer får jobb i på företaget Svensk Sjöentreprenad, ett bolag i den stora koncernen Marcongruppen.
– Det första du får lära dig när du kommer ut är hur du klarar dig själv liksom. Förlita dig på dig själv och ingen annan.
Jörn Ryberg grundade den stora dykkoncernen Macrongruppen och har kanske mer än någon annan satt sin prägel på branschen i Sverige.
– Det är ju en ansvarsposition. Där just säkerhetsfrågorna, det är ju något som legat mig väldigt, väldigt varmt om hjärtat, hela livet, säger han.
År 2020 är Christoffer Seyer med under arbetet med att bygga ut hamnen i Ystad.
När han simmat ner till botten av hamnen ska en stor lyftkran som står på kajen skicka ner ett tolv meter långt stålrör. Han tar emot röret under vattnet och sätter det på plats.
– Och sen säger det bara smack… Och, ja, det svartnar för mina ögon. När jag vaknar till så ser jag att det sipprar in vatten. Jag får ju någon typ av panikkänsla, liksom vafan, ska hela havet komma in här nu?
Luftslangen fastnade i kranen och drog med sig Christoffer. Men han lyckades till slut ta sig upp till ytan.
– Det var nära, säger han.
En annan dykare som arbetade med hamnen i Ystad är Zak Williams från Skottland. Han har jobbat på flera platser runt om i världen, men under pandemin kom han till Sverige.
Han märkte snabbt att de svenska dykarna hade en helt annan inställning till säkerheten än vad han var van vid.
– De skojade om att de brittiska killarna för att vi ville ha bailout-flaskor. De refererade till oss som bögar och sådana saker, säger Zak Williams.
Nödluften, bailouten, som kan rädda liv verkar inte svenskarna tycka behövs, berättar Zak.
– Löjligt. Det är ett livsuppehållande system, så det är bättre att ha det än att inte ha det. Att dyka är tillräckligt farligt ändå, säger Zak Williams.
Dykare som arbetade med hamnen i Ystad berättar om flera incidenter för Kaliber. Men Jörn Ryberg, som då styrde koncernen som Christoffer Seyer och Zak Williams jobbade för, säger att han inte känner till någon av händelserna. Han säger att han satt säkerheten först under sin tid i bolaget.
– Har det inte hänt incidenter på dessa 42 år då? Jo, det har det. Men varje gång så lär man sig någonting. Skruvar lite. Rättar till processer. Ja, systematiskt arbetsmiljöarbete helt enkelt. Gemensamt ansvar, tänk till före och då händer det inte saker. Ursäkta uttrycket, men machomuppar, det finns det inte plats för. Då kommer de ju inte hem på kvällen, säger Jörn Ryberg.
Jörn Ryberg menar att anläggningsdykare är ett säkert jobb, det kan man till och med se på statistiken.
Men dykläraren Per Almbratt litar inte på statistiken. Från sina elever hör han om trasiga dräkter, dykare som blivit intrasslade som inte kommer upp, hjälmar som läcker in vatten och dykare som plötsligt inte kan få luft.
– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd.
Med åren börjar yrket synas på Christoffers hud. På ena handen har han en tatuering av en lieman och en propeller, på den andra handen har han en dykarhjälm och texten ”close call” - nära ögat. Tatueringarna är minnen från hans erfarenheter under ytan, en påminnelse om hur fort det går.
– Jag har nog tyckt att det var lite av en cool grej innan. Men nu tycker jag att fan…det är ju skitdumt. I och med den här situationen med Pär.
Del 1 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.
Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson
Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren
Under senare år har strypvåldet ökat. Sara och Svea berättar om vad de utsattes för i sina relationer. Det sexuella strypvåldet var värst säger Svea. Vi varnar för skildringar av sexuellt våld i programmet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sara träffar kärleken på nätet. Hon blir snabbt förälskad och beskriver de första tre månaderna som intensiva och lyckliga. Men sedan förändras mannen. Det första slaget kommer efter ett halvår. Våldet blir vardag och mannen ger sig på Sara varje dag.
Han tog också stryptag på dig?
– Ja, det gjorde han och den här känslan av att kippa efter andan och att det svartnar, att inte få luft, och att du inte är där. Den rädslan också – släcker han mitt liv nu?
Många larmar om att strypvåld och strypsex ökar. Just strypvåldet mot kvinnor beskrivs som en stor risk: det kan övergå i dödligt våld. Därför måste det förebyggande arbetet bli bättre och kunskapen höjas hos dem som ska dokumentera och utreda den här typen av brott, anser regeringen.
Kaliber har gått igenom drygt 300 domar från de senaste fem åren som handlar om strypvåld och strypsex i nära eller tillfälliga relationer. Förra året var det totalt 86 domar – en ökning med drygt 75 procent jämfört med de tre föregående åren. En siffra som vi redan nu i september är i kapp.
– Jag blir tyvärr inte förvånad när jag hör det för jag upplever att vi har rört oss mot en normalisering av strypvåld som är bokstavligt talat livsfarlig och där behöver vi verkligen agera, säger Paulina Brandberg (L), jämställdhetsminister.
Brita Zilg är forskare och rättsläkare på Rättsmedicinalverket, den myndighet som i början av mars fick i uppdrag av regeringen att öka kunskaperna om strypvåld. Bland annat finns det brister vid dokumentation i samband med undersökningar på vårdcentraler och sjukhus, vilket kan påverka underlaget i patientjournalen.
– De är ofta väldigt överslätande beskrivna och speciellt strypskador kanske för det man ser, resterna efter ett stryptillfälle, det kan vara rätt diskreta skador som väldigt svaga hudavskrapningar och blåmärken på halsen, säger Brita Zilg.
För om bevisen inte räcker är risken att förövare går fria – och det är ju också så att personer som döms för fler eller allvarligare brott kan få ett strängare straff. Det är därför dokumentation av strypvåld är så viktig.
Även polisen behöver lära sig mer om strypvåld. Bland annat att ställa rätt frågor och leta efter spår. Anna Jinghede Sundwall är doktorand och kriminaltekniker vid polismyndigheten, men just nu arbetar också hon med Rättsmedicinalverkets studie.
– Det är ett våldsfenomen som vi har generellt låg kunskap om och det handlar många gånger om svårbevisade brott och vi vet att strypvåld är en riskfaktor, icke dödligt strypvåld är en riskfaktor för senare grövre och faktiskt dödligt våld, så det är angeläget att vi lär oss mer för att förebygga, säger hon.
Reporter Lisbeth Hermansson.
Lyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play. Vi vill varna för skildringar av sexuellt våld i programmet.
Alex och Esther hamnade mitt i en brand som egentligen inte borde kunna sprida sig. Det handlar om populära modulhus i trä, där elden tar sig in i väggarna mellan lägenheterna. Trots larm får husen fortsätta att byggas.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Den 10 augusti 2023 börjar ett femvåningshus brinna på Lindängen i Malmö.
Elden sprider sig snabbt, på bara någon timme har hela vindsvåningen brunnit ner. Räddningstjänsten kämpar med att släcka branden men det är som att elden hela tiden får fyr på nytt.
Huset är byggt av moduler i trä och elden letar sig ner i stommen, via hålrummen mellan lägenhetsmodulerna. Det brinner i väggarna.
”Det är ett nytt fenomen som jag inte har varit med om, att det kryper så långt ner som till tredje våningen.” Så säger insatsledare Magnus Khölin på räddningstjänsten Syd.
Räddningstjänsten får leta efter elden med värmekameror, och skadorna hinner bli så stora att huset måste rivas.
Kaliber och P4 Malmöhus granskning visar att branden inte är den första. Hus har brunnit och förstörts i både Uppsala och Luleå och hundratals har tvingats lämna sina hem. Det är samma företag, Lindbäcks, som byggt husen.
Trots att räddningstjänst och forskare larmat om risken med bränderna sedan 2013 så har företaget fortsätt att bygga hus med hålrum. Tusentals lägenheter finns över hela Sverige. I flera fall har det uppdagats att husen har brister i brandskyddet som åtgärdats. Men man fortsätter bygga, Stefan Lindbäck är VD för Lindbäcks Group:
”Jag tror det är lite för naivt att tänka att vi stannar upp med utvecklingen. Däremot så är det viktigt att se till att de lösningar vi gör är robustare än vi gjorde igår”, säger han.
Han poängterar också att husen följer Boverkets byggregler. Dessutom har de utvecklat metoden för kontroller av brandtätning så att brister inte ska finnas i nya hus.
Nu ändrar Boverket byggreglerna, hålrum där brand kan spridas blir förbjudet. Men reglerna gäller inte för de tusentals bostäder som redan finns.
Lyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play.
Reportrar Elsa Henriksdotter, Kaliber och Dusan Marinkovic, P4 Malmöhus.
Kommer brandskyddet på Lisebergs vattenland Oceana ändras? Hur gick det för den visselblåsande socialsekreteraren Rikard? Och har Skatteverket skärpt sina rutiner när det gäller post till skyddade personer?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Lisebergsbranden och badtornet som blev en dödsfälla
När Lisebergs vattenvärld Oceana, som skulle öppnats nu i sommar, förstördes i en kraftig brand i februari undersökte Kaliber tillsammans med P4 Göteborg hur brandskyddet under byggtid såg ut – och vi kunde visa att de inte fanns några utrymningsvägar i de övre delarna av tornet. Det här var en granskning som publicerades i mars. Nu utreder Liseberg hur Oceana kan bli säkrare vid en ev återuppbyggnad.
– Vi jobbar ju med tredjepartsgranskningar, brandskyddsdokumentation. Det är klart att all information ingår ju i den utredningen, också det som de experter ni har pratat med har kommit fram till, säger Lisebergs vd Andreas Andersen.
Farlig post – skyddade adresser avslöjas med gps-sändare
Säkerheten för Skatteverkets tjänst där de ansvarar för post till dem som har skyddade personuppgifter har skärpts. Det visar Kalibers granskning, där redaktionen för andra gången testat postförmedlingstjänsten genom att skicka spårsändare till personer med skyddade personuppgifter.
– Det är ju avgörande för att man inte ska bli röjd. Det känns som att de verkligen lagt resurser på rätt ställe i det här fallet. Det känns jättebra och hoppfullt, säger en av kvinnorna som var med på testet.
Den tystade staden
För ett år sedan avslöjade Kaliber att flera orosanmälningar som polisen skickat till socialtjänsten i nordöstra Göteborg hade försvunnit. Orosanmälningarna gällde en 14-årig kille, vars familj är en del av ett känt släktbaserat kriminellt nätverk i Göteborg. Enligt polisen var det nio orosanmälningar som vare sig hade registrerats eller utretts.
Nu har socialsekreteraren som lät blir att registrera anmälningarna dömts till 30 dagsböter för tjänstefel i ett så kallat strafföreläggande.
De tystade larmen före polismordet
Hösten 2023 granskade Kaliber vad socialtjänsten gjort innan det uppmärksammade mordet på polismannen Andreas Danman i Biskopsgården i Göteborg. Då berättade visselblåsaren Rikard, som vi kallade honom, att socialtjänsten agerade alldeles för tamt när det fick in allvarliga orosanmälningar på unga gängkriminella, som hade kapacitet att döda människor.
Rikard hade fått sparken för att arbetsgivaren sa att han hade gjort olagliga slagningar i deras datasystem. Själv menade Rikard att han varit för obekväm för arbetsgivaren för att han ifrågasatte hur socialtjänsten hanterade orosanmälningar på unga gängkriminella.
Rikard polisanmäldes av arbetsgivaren och åtalades för dataintrång. I april friades han. Göteborgs tingsrätt menade att åklagaren inte lyckats visa att slagningarna inte hade med Rikards arbete att göra.
– Det kändes jätteskönt att det blev en friande dom.
Lyssna på Kalibers säsongsavslutning, där flera granskningar följs upp. Lyssna här eller i SR Play.
Det kommer ett besked om dödsolyckan men är det hela sanningen? Del 4.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Några dagar efter att Pär Erlandsson dött i samband med ett reparationsarbete i Göteborgs skärgård hittas en anonym lapp på ett skrivbord på dykarskolan.
”Det tar lång tid att åtgärda trasig utrustning, man fortsätter att använda utrustning som man vet är dåligt och trasig, utrustning för reservdykare saknas fler gånger”
Lappen kommer från en dykelev som gjort praktik på samma företag som Pär Erlandsson dök för: Svensk Sjöentreprenad.
Bara enstaka olyckor och tillbud går att hitta i den offentliga statistiken. Men Per Almbratt har länge misstänkt att det är något som inte stämmer. Han hör mycket från sina gamla elever.
– Men det är ord mot ord, säger han.
Det är en typ av händelse som återkommer, det bildas en ispropp där luften går in i hjälmen – och luften stryps.
– Det är ju självklart livsfarligt. När det går bra, så går det ju bra, men när det inte går bra, så dör man ju, säger Jens Rosendahl som är huvudskyddsombud i dykkoncernen Marcongruppen.
Kaliber pratar med över 100 dykare och över hälften vittnar om allvarliga händelser. Flera berättar om när de trott att de skulle dö. Men bara enstaka tillbud går att hitta hos Arbetsmiljöverket.
Arbetsgivarorganisationens ordförande Jörn Ryberg säger att man anmäler alla allvarliga incidenter, men att exempelvis luftstopp inte är en allvarlig incident.
I slutet av april 2024 kommer ett besked från Statens Haverikommission. De kommer inte att inleda en utredning om Pärs död, de bedömer att dödsfallet orsakats av ett sjukdomsfall.
Men Pärs kollegor har farhågor om brister i den utrusningen som han använde – kan Pär ha fått en frysning i andningsluften?
– En av oss har dött. Då tycker inte vi inte att det är rimligt att man lämnar den frågan outredd, säger Jens Rosendahl.
Del 4 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.
Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson.
Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren.
Dykaren Pär Erlandsson ska laga en propeller på ett fartyg när han säger i kommunikationen att han inte kan få luft. Sedan tappar de kontakten. Dykarna kräver svar - varför dog deras kollega? Del 3.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Det är ett par kilometer, skulle jag säga, minst, till närmaste land.
Det blåser och det är kallt. På dykbåten står William Brown och går igenom utrustningen som ska användas i en nödsituation. Bara för säkerhets skull.
– Det är inte bra. Men man blir van med att det är så det ser ut.
Det är två luftflaskor, som vanligt.
– Det händer aldrig någonting, det händer aldrig någon olycka. Det har aldrig behövts, säger William.
Han blir avbytt av den rutinerade dykaren Pär Erlandsson. En kort tid senare larmas 112. Pär är död.
En polisutredning inleds om vållande till annans död. Polisen tar dykutrustning i beslag.
Ordförande i arbetsgivarorganisationen Dykentreprenörerna, Jörn Ryberg, menar att han har fått information om att företaget Pär jobbade för hade tagit ett särskilt stort ansvar vid dykoperationen, och haft fler personer i dyklaget än vad som krävs av Arbetsmiljöverket.
– Och den information jag fått är att att man har inte hittat något i det tekniska. Och sen blir bara resten spekulation så det vill jag inte göra, säger han.
Efter Pärs död känner många dykare att de fått nog, nu vill de ha förändring. Och de vill veta vad som hände.
– Hur hanteras det här nu? Är det en risk varje gång vi går i vattnet? säger dykaren och Pärs kollega Sebastian Flod.
När Pär begravs vet varken familjen eller Pärs kollegor varför han dog.
– Det hemskaste nu, det är ovetskapen om vad som har hänt, säger Pärs mamma Inger.
– Vad var det som hände? Det är ju absolut inget som kan göra att han kommer tillbaka, men då kan man få ett svar. Och förhoppningsvis att det inte händer någon annan, säger Pärs syster Emma.
Pärs gamla dyklärare Per Almbratt på dykarskolan på Orust är arg efter dödsfallet, han tycker att säkerheten eftersatts i många år.
– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd. Och nu har det skett. Jag vill att nu, om nån gång, så ska branschen förändras.
En morgon efter olyckan hittar en av lärarna på skolan en anonym lapp på sitt skrivbord. Någon har skrivit:
“Jag kan ha användbar information.”
Svensk Sjöentreprenad, företaget i Marcongruppen som Pär Erlandsson jobbade på uppdrag för vid dödsfallet, vill inte ställa upp på intervju med hänvisning till att det pågår en polisutredning om vållande till annans död.
En dykare sitter fast flera meter under ytan. Han skriker av smärta. En räddningsdykare ger sig ner under ytan, men får slut på luft. Fler dykare börjar berätta om räddningsutrustning som inte hjälper. Del 2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
År 2018 hör Russell Simpson från branschkollegor att det behövs fler anläggningsdykare till arbetet vid Slussen i Stockholm.
Han upptäcker snabbt saker som gör honom obekväm. Säkerheten lever inte upp till det han är van vid i Storbritannien. Han reagerar på att den utrustning som finns att tillgå i en nödsituation är luftflaskor att sätta på ryggen - utrustning som han tänker inte kommer räcka långt.
Russell dyker ändå. Han och de brittiska kompisarna skämtar om att de höga svenska lönerna är betalning för risken.
– It’s kind of danger money, säger han.
17 september 2018 larmas räddningstjänsten till Slussenbygget. En arbetsdykare har fastnat under vattnet i ett djupt schakt – och han är skadad.
Det finns en reservdykare, men han har fått slut på luft och blivit tvungen att lämna sin skadade kollega under ytan.
– Antingen var flaskorna inte fulla eller så har han varit väldigt stressad och andats väldigt mycket luft, säger räddningstjänstens dykare Roger Wikström.
Roger Wikström dyker ner i schaktet. Vid ytan står räddningsledaren Bengt Tolvers som måste fatta ett avgörande beslut.
– Beslutet ligger på mig. Hur jag än gör nu så kan det bli fel. Inte kapa, vad händer då? Dör han då för att han är i så dåligt skick? säger Bengt Tolvers.
Del 2 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.
Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson.
Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren.
De som anklagas för att trakassera och mobba försvinner inte från Skänningeanstalten. Och en dag ställs allt på sin spets. Elin misstänks för att ha haft sex med fångarna och kallas till chefen. Del 3/3
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Elin jobbar som timanställd på Skänningeanstalten medan hon utbildar sig till socionom. En dag får hon ett telefonsamtal från sin chef och blir kallad till ett möte. Hon har blivit anklagad för att ha sex med de intagna.
– Under mötet är jag i sådan chocktillstånd så jag tänker hinner typ inte tänka alls. Jag svarar bara på automatik på allt hon säger. Det enda jag svarar är: Det stämmer inte, det stämmer inte, det stämmer inte.
Sammantaget får Elin bemöta 7-8 olika uppgifter. De mer allvarliga går att kontrollera via bilder från kameraövervakning och instämplingar, men inget tyder på att det har gjorts.
Efter mötet skriver Elin ett långt mejl med utförliga förklaringar och hon nämner ett tiotal olika namn på andra kriminalvårdare som kan gå i god för henne. Hon mejlar också anstaltschefen Emil Ahlquist och ber om ett möte. Men inget hjälper.
– Det är ingen som är intresserad av att höra min version, man känner sig ju väldigt maktlös.
Samma vecka blir hon ombedd att lämna tillbaka kläder, namnbricka och tagg. Hennes tid på Skänninge är över.
– Det här är det värsta som har hänt mig.
Vi frågar kriminalvårdschefen på Skänningeanstalten, Emil Ahlquist, hur de gör när det gäller misstanke om otillbörliga relationer.
– Om det är en otillbörlig relation, så utreder vi den.
Men utreder ni alltid misstankar mot tillbörliga relationer på Skänninge?
– Ja, vi utreder.
Men i Elins fall görs aldrig någon utredning. Emil Ahlquist har ingen förklaring till varför.
– Och jag kommenterar inte det specifika fallet.
Del 3 i Kalibers serie om Skänningeanstalten; om sexanklagelser, mobbning och utfrysning. Lyssna här eller i SR Play.
Reportrar: Frida Grönholm och Ola Sandstig
Producent: Annika H Eriksson
Fler och fler berättar. Kriminalvårdare och intagna uppger att en särskild grupp kriminalvårdare på ett av landets största fängelser systematiskt har misshandlat och förnedrat fångar. Del 2/3.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kriminalvårdarna Joakim, Amanda och Elin är tre av de omkring 30 kriminalvårdare som berättar om en osund kultur på Skänningeanstalten.
Det handlar om att interner utsätts för trakasserier, förnedring och övervåld av en grupp kriminalvårdare.
– Man kände sig smutsig. Det är därför jag skrev ner allting för att kunna gå därifrån och känna att jag i alla fall försökt göra någonting för att förhindra det eller förbättra det, säger kriminalvårdaren Joakim Rosenberg, och skickar ett brev där han larmar ledningen.
Kaliber berättar om flera incidenter där intagna har utsatts – för anstaltschefen Emil Ahlquist som reagerar och säger att det inte stämmer överens med deras värdegrund.
– Nej, det är inte utifrån den kriminalvård som jag står för överhuvudtaget.
Emil Ahlqvist har gjort en kartläggning förra året där han pratat med kriminalvårdare och sett brister i arbetsmiljön.
– Brister är, det som har kommit mig till känna tänker jag att det har funnits en kultur, lite machokultur, sexism, trakasserier, mobbing och även utfrysning har det funnits på arbetsplatsen.
Han säger att han jobbar med att försöka lösa problemen på anstalten med t ex utbildningsdagar.
Lyssna på hela granskningen här eller i SR Play.
Reportrar: Ola Sandstig och Frida Grönholm
Producent: Annika H Eriksson
Fången Moussa berättar att han utsätts för övervåld och kriminalvårdaren Nadja blir vittne. Larm om våld och trakasserier på en svensk anstalt. Anklagelserna riktas mot en särskild grupp anställda. Del 1/3.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Fången ”Moussa” drabbas av ett krampanfall inne på Skänningeanstalten. Men istället för att hjälpa honom på plats lyfter en grupp kriminalvårdare i den så kallade kontrollgruppen upp Moussa i armarna och tar honom till vaktrummet, där han berättar att han utsätts för övervåld.
– Jag tror på riktigt att nu dör jag, nu är det över, berättar han.
Två kriminalvårdade blir vittnen.
– Och då drar de ner honom och då knäar någon av personalen honom och då skriker han larmchefen då på honom: ”Du sätter dig, du ställer dig inte upp. Nu tar du emot den här hjälpen din jävla idiot”, berättar ”Nadja”.
Två dagar efter anfallet går Moussa till sjukvården på fängelset för att dokumentera sina skador och berätta hur de har uppkommit. Samtidigt skriver också Moussa en anmälan till JO, Justitieombudsmannen, att han har blivit misshandlad.
– Det är folk som sitter där inne nu och det är därför jag valde att göra JO-anmälan. Men jag tänkte, det här måste tas upp, jag tänker inte ge upp.
Anstaltschefen Emil Ahlquist säger att han inte kommenterar enskilda ärenden, men vi berättar ändå att kriminalvårdaren Nadja sett vakterna misshandla en intagen. Han känner inte till det.
– Ja, jag kan inte svara på det för jag har inte alls hört den bilden.
Efter tre månader svarar Kriminalvården på Moussas JO-anmälan. De skriver; det finns inget stöd för att personalen varit för våldsam eller uttalat sig olämpligt. Kriminalvårdschefen bedömer att skadorna i revbenen inte har uppstått av ett knä utan kom till när Moussa sattes ner i stolen som har ett armstöd i trä. Det står att Moussa har varit utåtagerande och det var tvungna att få kontroll över honom. Nadja och hennes kollega får inga frågor om vad de sett.
Det är fler som berättar om hur de bevittnat kontrollgruppens beteende mot de intagna - både kriminalvårdare och interner. En av dem är kriminalvårdaren Joakim Rosenberg. Han var utlånad till Skänninge under en period och menar att metoderna som används på anstalten skapar situationer som kan leda till stora risker.
– Alltså attityden och gängse praxis som jag upplevde där på Skänninge var att i stället för att ja, men det lågaffektiva är det första verktyget vi testar, så är det att: är de hårda och otrevliga, ska vi vara hårdare och tillbaka för att visa att det är vi som bestämmer, det går ju rakt emot all kriminalvård som jag är van vid.
Fängelsechefen Emil Ahlquists bild av Skänningeanstalten skiljer sig från det som personal och fångar berättat för Kaliber.
– Rent bokstavligt så har min dörr stått öppen sen jag började här utifrån att ta till mig berättelser, vittnesutsagor, någonting som jag kan agera på, säger Emil Ahlquist.
Lyssna på hela Kaliber här eller i appen.
Reportrar: Ola Sandstig och Frida Grönholm
Producent: Annika H Eriksson
Flera personer är misstänkta för att ha orsakat skredet vid E6 i september 2023. Kaliber om SVT Nyheter Västs granskning om turerna före och efter vägraset, bland annat om kartor som inte stämmer.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Robin Moti och hans vän kör på E6:an från Göteborg mot Uddevalla, klockan är halv två på natten den 23 september 2023. Regnet slår hårt mot vindrutan och Robin saktar ner på grund av den dåliga sikten.
När de närmar sig Stenungsund försvinner plötsligt vägen framför dem. Robin tvärbromsar, men bilen hinner inte stanna. De kör rakt ner i hålet.
E6:an ligger som ett utkastat pussel av asfaltsbitar bland stora gropar som uppstått.
Vägen bröts av på flera ställen, på en sträcka av E6:an där runt 20.000 fordon kör dagligen. Istället får bilar, bussar och lastbilar ta andra eller mindre vägar.
Intill skredområdet finns en anlagd slänt – som snabbt få uppmärksamhet riktad mot sig.
Byggprojektet som skulle bli en företagspark med industri, kontor och lager fick kritik från SGI, Statens Geotekniska Institut, redan tre år tidigare.
Även Länsstyrelsen varnade att de kunde komma att stoppa byggplanerna. De anser att det bland annat finns risk för erosion. Planerna ändrades, och bygget fortsatte.
Elin Schwartz, reporter på SVT Nyheter Väst, har granskat händelserna före och efter skredet i Stenungsund. Bland annat undersökningarna av marken som gjordes inför bygget.
– Det gjorde man på flera ställen men inte vid den aktuella slänten som sedan rasade i skredet, säger hon.
Ingen visste om vad slänten bestod av, om det fanns bärande berg eller inte. Nu är tre personer misstänka för att ha orsakat skredet, och en undersökning av var marken egentligen bestod av hade kunnat förhindra skredet menar experter.
– Skredet hade ju inte uppstått, om man hade vetat det, tror jag, säger Mats Karlsson, forskare i geoteknik på Chalmers.
Reporter: Elin Schwartz, SVT Nyheter Väst
Producent: Johan Sundström
Slutmix: Oscar Lindholm
Programledare: Annika H Eriksson
Zoran och Edmund städade högst upp i Oceanas torn när det började brinna. Det fanns inga utrymningsvägar där uppe. De var tvungna att springa genom den svarta röken nedåt för att ta sig ut.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
-Jag kände bara en obehaglig rök.
Zoran befinner sig i tornet när det börjar välla in svart rök via rutschbanorna. Röken blir tätare och tätare.
-Jag sprang ner väldigt snabbt, barfota eftersom jag arbetade där uppe i tofflor.
Han inser att han inte kan ta sig ut där uppe i tornet – det finns ingen väg ut. Han måste neråt genom röken.
-Istället för att springa bort från elden sprang jag mot den.
Kaliber och P4 Göteborg granskar säkerheten i miljardbygget Oceana – Lisebergs badtorn som blev en dödsfälla.
Huvudentreprenör för bygget Oceana är NCC. Niklas Sparw är chef för NCC:s svenska byggverksamhet, och tillträdde strax innan branden. Så här säger han om varför det inte fanns utrymningsvägar på våning 4 och 5 under byggtid.
– Byggnaden har ju tagits fram utifrån det regelverk som finns och vi har ju jobbat med experter och specialister. Vi får titta på den här utredningen och se om det finns någonting i regelverket som behöver ändras eller något annat helt enkelt.
Byggherre är Liseberg. Vd:n Andreas Andersen.
– Klart att när man har en roll som min och byggherres ansvar, funderar man på vad man kunde gjort annorlunda. Många tankar kring vår roll och vårt ansvar.
Reportrar Elsa Henriksdotter och Thomas Björklund.
Hur har översvämningsdrabbade kommuner rustat sig framåt? Reportern vann Olle Bengtzon-priset 2024 för programmet. Priset lyfter fram journalistik som kritiskt granskar samhällsbyggande och stadsplanering. Lyssna igen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Efter ett stort regnoväder i september blev Heby AIFs idrottsplan en sjö. Emelie Eriksson och hennes pappa Mats Eriksson fick använda en båt för att komma fram till klubbstugan.
– Jag åkte ner för att kolla om det skulle gå att spela överhuvudtaget. För jag tänkte att det kunde vara lite blött på planen. Men jag trodde aldrig att det skulle vara så här mycket vatten, säger Emelie.
Samma morgon som Emelie Eriksson åkte ut till fotbollsplanen, steg Henry Lundström upp för att gå på toaletten. Något fick honom att ta en snabb titt i källaren, innan han gick tillbaka till sängen.
– Så tittade jag. Jag såg att det hade regnat mycket så jag tittade ner och då var det 20 centimeter redan på golvet överallt.
Kombinerade ledningar ökar risken för översvämning
Avloppsledningarna klarade inte av att ta hand om de stora mängder vatten som forsat ner i dem och avloppsvattnet trycktes upp ur ledningarna, ut genom golvbrunnarna i Henrys källare och vidare över golvet.
Risken för att liknande källaröversvämningar ska hända är större om ledningarna tar emot både regn- och avloppsvatten, vilket en statlig utredning konstaterade redan 2017. Eva Eriksson ledde utredningen:
– Alltså, det är ju ingen prioriterad fråga, den ligger inte högt på dagordningen därför att det är ingen medborgare som efterfrågade det. Du vinner inget val på avloppssystem, säger Eva Eriksson.
Allt pekar på att skyfallen och översvämningarna kommer bli fler, men det går att minimera skadorna. Men ingen går säker.
– Nästa skyfall. Det kan hamna egentligen var som helst i Sverige. Det här är något som alla måste vara beredda på, säger Gustav Strandberg, klimatforskare på SMHI.
Elin fick sepsis på semestern. Hon var nära att dö. Hon klarade sig men fick amputera ben och fingrar. Madeleine blev påkörd av en bil och tvingades amputera ett svårt skadat ben. Hör om hur de kämpat för att få de proteser de behöver för att få ett bra liv.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sjukdomar och trafikolyckor med amputationer som följd gör att tusentals människor behöver proteser – armar, fingrar och ben. Men vilken hjälp du får beror på var du bor. Kaliber har granskat protesvården.
– Det är sorgligt att det ska behöva vara så och att det finns människor därute som sitter med kassa hjälpmedel, för att de kanske inte ens vet att det finns nånting bättre, säger Elin Rantatalo, som efter att hon drabbades av sepsis för några år sedan tvingades amputera sina ben och fingrar.
Hon har kämpat för att få rätt hjälpmedel efter amputationerna.
Madeleine Möhlenbrock bor i Göteborg. För två år sedan tvingades hon amputera sitt ena ben, efter att ha blivit påkörd av en bilist när hon promenerade på en trottoar. Hon behöver en hygienprotes så hon kan stå när hon duschar och badar. Madeleine har inte fått det av sin region så hon betalar nu en sådan protes själv.
– Jag tycker det är jättedåligt att man inte har samma riktlinjer i hela Sverige för om man förlorar en kroppsdel oavsett om det är sjukdom eller olycka är ju ett trauma i sig - och man vill ju ingenting hellre än att komma tillbaks till sitt tidigare liv i den mån det går.
Hör deras berättelser i Kaliber.
När staten tog över ungdomsvården skulle det garantera en bättre behandling. Trettio år senare har de tappat kontrollen. Personal på hemmen har länge varit rädda för att prata öppet om situationen men nu väljer tre anställda på Sis i Göteborg att bryta tystnaden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Livet innanför stängslet på Sis ungdomshem har förändrats kraftigt de senaste åren. Det gäller för både för intagna och anställda. Allt fler unga gängkriminella har tvingat hemmen att höja säkerheten och dra in aktiviteter för ungdomarna.
Men det räckte inte. Till slut gick regeringen ut och sa att Sis-hemmen i sin nuvarande form ska läggas ner och ersättas av nya vårdformer.
Nu berättar vårdarna Kerstin, Fabian och Stina om hur arbetet förändrades när allt fler unga gängkriminella togs in på hemmen.
De vittnar om hur Stina togs som gisslan med ett vapen tillverkat av en hörlur och om de två gängkriminella ungdomarnas kaxiga hälsning till personalen när de rymde. De upplever att deras arbete gått från att vårda de unga till att låsa in dem och förhindra nya rymningar. Att myndigheten inte lyssnar och tar deras svårigheter på allvar.
Institutionschefen Catharina Högberg tar till sig av kritiken men menar att hemmet gjort ett bra jobb. Hon medger dock att förutsättningarna behöver bli bättre.
På hemmet växer en lista fram över föremål som är farliga att ha framme på avdelningen. Det handlar bland annat om brödrostar, cd-skivor och verktyg. Men när Kalibers reportrar besöker ungdomshemmet i Bergsjön gör de en oväntad upptäckt på hemmets innergård: Ett vasst rostigt föremål, som hade kunnat användas som vapen.
Medverkar i programmet gör ”Stina”, ”Kerstin” och ”Fabian” som alla jobbar på Nereby och egentligen heter något annat. Medverkar gör också institutionschefen Catharina Högberg.
Här kan du läsa hela programmet
Reportrar: Alice Lundberg och Markus Alfredsson
Producenter: Eskil Lundgren och Markus Alfredsson
Slutmix: Gustaf Vilhelmsson
Programledare: Annika H Eriksson
I Kaliber i dag om vad som händer i samhället när alternativa utlåtanden till sjukdomssymptom får fäste och sprids av ett statligt finansierat handikappförbund. Del 2/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Ja, man mådde ju dåligt. Jag tyckte att jag hade lite stickningar i ansiktet, och sökte hjälp.
Det är 2004, och Karin i Borlänge berättar att hon inte kan sluta tänka på stickningarna, och får svårt att sova och koncentrera sig.
Men Karin vill inte gå till vårdcentralen, för hon är rädd att de ska tro att hon lider av psykisk ohälsa. Via en person som jobbar med alternativ vård får hon tips Istället får hon tips om att kontakta en tandläkare, säger hon.
Det är en privat mottagning, dit bland annat personer som tror att de är elöverkänsliga rekommenderas att vända sig till. Karin bokar en tid och åker dit och skriver under ett avtal där hon samtycker till behandling. Tandläkaren säger att hon har röta i käkbenet. Hon gapar stort samtidigt som tandläkaren plockar fram tången, salivsugen och borren.
Karin stålsätter sig. Det knakar när tången fäster kring tanden mot roten. Tanden dras ut. Och sedan nästa. Och sedan fortsätter det.
– Ja, jag tittar mig själv i spegeln, och det såg ju fruktansvärt ut. Man var ju helt förstörd, man var helt förstörd. Man var ju där med tungan hela tiden. ”Var är tänderna någonstans?” Det är alldeles tomt.
Alla tänder på Karins högra underkäke är nu borta tillsammans med en del av käkbenet och Karin skickas hem.
I mer än 30 år har tandläkaren haft sin mottagning, och uppskattar själv att omkring 2.000 patienter kommit och gått genom åren. Flera av dem har sett sig själva som elöverkänsliga eller har haft andra upplevda sjukdomar som det saknas belägg för att de existerar.
Vi tittar närmare på ett trettiotal av patienterna. Och hittar två personer som fått samtliga tänder och även käkben bortopererat, precis som den behandling som tandläkaren påbörjat hos Karin.
Tandläkaren har tidigare varnats av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, 2004.
2006 blir tandläkaren sedan av med sin legitimation efter att flera journaler granskats. Efter överklagande får tandläkaren tillbaka legitimationen 2008 för att Kammarrätten anser att det finns vissa osäkerheter kring metoderna som gör att de bestämmer sig för att låta tandläkaren behålla legitimationen mot att hon får en prövotid där hon ska förbättra diagnostiken för att säkerställa att befogad behandling utförs.
Tandläkaren anmäls igen, fast då långt senare, och då av andra tandläkare.
Det leder till att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, på nytt drar in legitimationen, efter att nya patientfall granskats.
Själv tycker tandläkaren att den kritik som riktats mot henne är felaktig.
– Jag vill inte diskutera HSAN:s utlåtande.
För en av patienterna som fick samtliga tänder och käkben bortopererade, skulle det börja med en amalgamsanering på grund av upplevd elöverkänslighet. Men det skulle sluta med en tom mun, som nu är en väl dold hemlighet under protes.
– Det är svårt att veta egentligen, när det gäller elöverkänslighet, ingen egentligen har väl gått till botten till vad egentligen orsaken är. Jag har ju aldrig gjort några ingrepp som inte patienten har varit med på. Men det finns ingen garanti för någon vård överhuvudtaget och misslyckande sker alltid i all form av vård.
Varför drar du ut friska tänder?
– Men det beror på hur man definierar friskhet, och som jag säger, jag vill inte diskutera min behandling nu, säger tandläkaren.
Tandläkaren som opererat bort käkben på Karin och dragit ut ett stort antal tänder på patienter, bland dem flera personer som upplever sig vara elöverkänsliga, får inte längre utföra behandlingar. Men strax före årsskiftet överklagar hon, hon vill ha tillbaka sin legitimation för att kunna fortsätta sin verksamhet. Förvaltningsrätten slår fast att det bland annat handlat om grov oskicklighet, och beslutet om indragen legitimation står fast.
– Det är precis som att det blir som att vända på en hand när jag är där.
Helén bor i ett rött hus på den uppländska slätten. Hon mår dåligt, går ner i vikt, och tänker att det kan bero på elektromagnetisk strålning. Hennes vårdcentral har inte kunnat hitta något fel på henne, så i sin jakt på att försöka bli fri från sina symptom, söker hon alternativ vård hos en funktionsmedicinsk klinik, berättar hon.
– Och jag åker hem och känner hur jag typ lämnar kroppen av mitt dåliga mående. Det känns som att jag dör. Och det tror jag beror på att jag fick så mycket vitaminer och mineraler som var flera hundra och flera tusen gånger starkare än dagsbehovet.
Det finns flera vårdgivande personer, tandläkare och läkare i Sverige som ägnar sig åt att bota patienter med upplevd elöverkänslighet – ett tillstånd som vetenskapligt inte existerar. Vi har läst åtskilliga handlingar som beskriver behandlingar med exempelvis stora mängder vitaminer och mineraler. Något som i vissa fall kan vara skadligt. Och diagnoser ställs, som inte är erkända av Socialstyrelsen. Och efter anmälningar som leder till återkallade legitimationer, fortsätter flera av dem att ge råd till patienter, vilket också är tillåtet.
De läkare och tandläkare vi granskar, uppger att dom tillsammans har behandlat tusentals patienter.
Finns det en risk för att man skadar patienten?
– Det beror väl på vilken behandling det är man ger.
Lena Hillert har lång erfarenhet som forskare och överläkare på Arbets- och miljömedicin inom miljörelaterade hälsobesvär. Hon har nyligen gått i pension men fortsätter att hålla föreläsningar i ämnet på Karolinska Institutet i Solna.
– Den stora risken, skulle jag säga är att man bidrar till bekräftelse av att det här är orsakssambandet och eventuellt då bidrar till att man missar en nödvändig medicinsk utredning. För det är jättesorgligt när vi ser att man har missat det för att personerna själva har blivit så övertygade om att det är elektromagnetiska fält, så de har inte sökt medicinsk hjälp och fått utredning.
Lena Hillert betonar vikten av att den som känner sig sjuk ska söka sig till rätt vårdinrättningar eftersom symptomen kan bero på något som kräver medicinsk vård.
– Det är väl det budskap som vi försöker få ut, att man ska alltid när man upplever besvär, få en sedvanlig grundlig medicinsk utredning.
Trots att vetenskapen säger att överkänslighet mot elektromagnetisk strålning inte går att bevisa, fortsätter medlemmar i Elöverkänsligas Riksförbund, en organisation med omkring 2.200 medlemmar, att bekräfta människors tro på det, från fall där det rör symptom som stickningar och domningar, till psykisk ohälsa. Även i extrema fall med dödlig utgång.
2022 står en pappa åtalad för att ha dödat sitt ena barn och försökt att döda sitt andra. Pappan har länge klagat på hjärtbesvär, stickningar, domningar och smärta. Han har ringt Strålsäkerhetsmyndigheten och berättat om problemen som han upplever gäller både honom och resten av familjen. Och han har också haft kontakt med en person från Elöverkänsligas Riksförbund som bekräftar hans känslor av strålning i lägenheten.
Under madrasserna lägger han folie, i lägenheten går han på tå för att undvika det han uppfattar som strålning från lägenheten en våning under.
Mordet får stor uppmärksamhet i media, och där sprids också pappans berättelse om upplevd strålning som han berättar om under rättegången. Han säger att han till slut inte sett något annat alternativ än döden för att slippa strålningen.
Och under rättegången kallas ett vittne för att styrka pappans försvar om att han begick dåden påverkad av elektromagnetisk strålning. Det är Bengt Håkansson, från Elöverkänsligas Riksförbund.
– Jag åkte dit till lägenheten och mätte mikrovågor ifrån mobilmaster.
Han åker till lägenheten där mordet skedde och går runt med sin mätare.
– Och man tittar ju runt lite, och utsikten var ju fantastisk där uppifrån. Men ingen mast som lös rakt in i lägenheten. Det borde egentligen ha varit väldigt bra, men mätaren visade någonting helt annat.
I rättegången berättar Bengt Håkansson om sin slutsats, att det är strålningen i lägenheten som är problemet.
– Ja, han borde ha flyttat direkt. Det var ett klart flyttfall.
Pappan döms till sluten rättspsykiatrisk vård för mord och mordförsök. I rätten läggs ingen vikt vid Bengt Håkanssons vittnesmål om strålning.
Och i utredningen finns ingenting som tyder på att pappan och hans familj utsattes för den starka strålningen som pappan beskrivit.
Vi har sökt pappan, men inte fått något svar.
Elöverkänsligas Riksförbunds ordförande Marianne Ketti är övertygad om att elektromagnetisk strålning gör både henne och andra människor sjuka, så till den grad att döden kan ses som ett alternativ.
I det här fallet med pappan, var det rätt att bekräfta hans uppfattning om att det var strålningen som var orsaken till hans mående?
– Jag kan ju inte bekräfta, jag känner inte honom, men det skulle kunna vara så. Det är en fullt möjlig reaktion så att säga, på strålningen. Fast steget är ju långt till att ta sina barns liv, men att ta sitt eget liv. Det har vi fall varje år.
Trots att rätten slår fast att det rörde sig om vanföreställningar, ser Marianne Ketti det ändå som troligt att pappan begick dåden på grund av strålning.
– Nej, men jag, jag vet ju att jag har ju påringningar från medlemmarna. Ja, nästan dagligen, flera gånger i veckan i alla fall, som mår väldigt dåligt i sin lägenhet. Men jag har inte hört att de har tagit någon annans liv. Men sitt eget liv, för att de inte kan få gehör från grannarna.
För Arja och Helén har den upplevda elöverkänsligheten idag försvunnit sedan flera år tillbaka.
När Arja tänker tillbaka på tiden när hon upplevde sig sjuk, kan hon ibland känna att det kanske var livet som kom emellan. Att stressen från att vara mamma med barn, aktiviteter, jobb och annat fick henne att må dåligt. Att det blev för mycket.
– Det kan vara hur många olika orsaker som helst. Att det är stressigt, och alltihop. När man är mitt i livet och så där att det blir för mycket. Jag hade svårt att säga nej, så att man hjälper utöver sin egen familj så är man ute ändå, överallt, och ringde på jobbet att de behöver några extra till natten. Ja, vad gör man? Vem ringer man till? Till de som säger ”ja”, så att jag hade väl ingen gräns tillslut. Man märker att man bara kämpar emot så tar man mer på sig jobb för att inte tänka på det.
Helén om hur hon mår idag:
- Jag jobbar mycket framför datorn. Jag pratar ganska mycket i mobilen. Idag är det inga problem med elen överhuvudtaget. Det är helt annorlunda, det är ett friare liv. Jag mår mycket, mycket bättre fysiskt. Det är en helt annan värld för mig. Jag tror inte att det är elen i sig som är orsaken. Sedan kan ju strålning i sig vara skadligt, mer eller mindre beroende på vad det är. Men jag tror att grundorsaken sitter fysiskt, psykiskt eller andligt.
Att Arja och Helén inte längre upplever sig som elöverkänsliga är något som Marianne Ketti, ordförande för Elöverkänsligas riksförbund sedan tio år tillbaka, ställer sig frågande till.
- Nej, jag tänker, jag har sagt till många som har ringt till mig, ”jag har blivit frisk”, har de sagt. ”Säg inte så”, säger jag, ”säg att du blivit symptomfri”, säger jag. Det går inte att bota det.
Reportrar: Jill Eriksson och Johanna Torshall Svensson.
Producenter: Johan Sundström och Viktor Papini.
Slutmix: Johan Hörnqvist
Programledare: Annika H Eriksson
Tusentals personer säger att de är drabbade av elöverkänslighet - något som den samlade vetenskapen inte kunnat bevisa existerar. Kaliber om statliga miljoner till ett förbund som gör motstånd mot forskningen. Del 1/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– De här lysrören, det kändes som ett strykjärn mot huvudet, och jag kunde inte gå rakt.
Det är 1992, och Arja kliver in i en mataffär i Upplands Väsby när hon plötsligt tycker att hon känner av de flimrande lysrören i taket. Tron på elöverkänslighet blir starkare hos henne.
– Jag hade ingen längtan efter döden, men det, det är den fruktansvärda sjukdomen, att man är så sjuk och har så ont i huvudet.
I en annan del av landet, på den uppländska slätten, bor Helén i ett rött hus i en glänta mellan snöklädda åkrar och högresta granar.
Det är 2006 när Helén upplever en starkare sjukdomskänsla. Hon säger att hon känner yrsel och smärta, och börjar att rasa i vikt. Helén går till vårdcentralen, men där hittar de ingen orsak.
Vid den här tiden får Helén höra talas om elöverkänslighet från en släkting som själv tror sig vara drabbad. Ju mer Helén tänker på elöverkänslighet, desto mer tror hon på det som en förklaring. Och som ett problem som i sådana fall går att lösa.
– Vi fick ju tömma hela huset på datorer, på mobilerna, på alla batterier vi hade i allting.
All teknik som finns i ett normalt tjugohundratalshem, blir ett hot, enligt Helén.
Vi får kontakt med människor som har eller har haft besvär som de själva beskriver som diffusa smärtor, trötthet. Yrsel. Sömnsvårigheter. Nästäppa. Domningar. Stickningar. Svimningar. Flera av dem har också pratat om hur att uppleva sig som elöverkänslig kan väcka självmordstankar. Och flera av dem har fått bekräftat av andra som tror på elöverkänslighet att deras ohälsa beror på strålning.
Och ett namn återkommer bland flera av de vi pratar med, det är Bengt Håkansson från Elöverkänsligas Riksförbund, ett förbund med 2.200 medlemmar.
– Min entré där, det var bland annat att jag skrev en rätt lång artikel i deras tidning, eller i vår tidning, ska jag säga nu, Ljusglimten. Rätt snart så fick jag överta frågespalten “teknikfrågan” där jag svarar på frågor om teknik. Och, ja, vad som bekymrar folk. Jag har ju några som lyssnar och som behöver hjälp och råd. Det har väl varit det viktigaste.
– Det här har ju många namn.
Lena Hillert har lång erfarenhet som forskare på Arbets- och miljömedicin inom miljörelaterade hälsobesvär. Hon har nyligen gått i pension men fortsätter att hålla föreläsningar i ämnet på Karolinska Institutet i Solna.
– Det mesta har ju varit vad man kallar dubbelblindprovokationer, det vill säga att man har gjort en försöksuppsättning som man så långt som möjligt tror, att det här är någonting som triggar besvären hos personerna. Och ibland har man gjort öppna prov innan, det vill säga att de vet ”nu är du exponerad, nu sätter vi på den här utrustningen”, och man har valt försökspersoner då som har sagt ”ja men det här är någonting som utlöser besvär hos mig.” Man har också tagit personernas i andra studier, inte mina, men man har tagit utpekad utrustning och gjort i deras hemmiljöer, för man tänkte att ”om vi gör det här i laboratorier så kanske vi missar någon faktor”, men inte där heller fick man något samband.
Studier har kunnat visa att det är en negativ förväntan som kan orsaka besvären, något som kallas ”noceboeffekt”. Det innebär att människor kan uppleva sjukdomssymptom för att de är övertygade om att de ska inträffa i en specifik miljö.
Samtidigt har Lena Hillert utsatts för försök till misskreditering, då personer påstått att hon varit anställd av Telia.
– Jag har aldrig varit anställd, jag har aldrig fått ett öre från Telia. Man försökte ju misskreditera mig. För att, så att säga, minska min trovärdighet. Det är ju naturligtvis inte roligt, säger Lena Hillert.
Ordförande för Elöverkänsligas Riksförbund, Marianne Ketti, upplever själv att hon började drabbas av elöverkänslighet för många år sedan.
När vi påtalar för Marianne Ketti att elöverkänslighet inte vetenskapligt går att bevisa, avfärdar hon den erkända forskningen.
– Den bygger inte på någon saklighet.
Marianne Ketti är övertygad om att forskningsresultat och myndigheter som arbetar med strålsäkerhet, så som Strålsäkerhetsmyndigheten, är korrupta.
– Strålsäkerhetsmyndigheten kan du inte lita på. De har ett vetenskapligt råd, och delvis hänger det här...sitter det här, från det här vetenskapliga rådet då, så sitter det folk från en organisation som heter ICNIRP. Vi har försökt komma åt dom här länge.
ICNIRP, den organisation hon är kritisk mot, är en icke vinstdrivande internationell sammanslutning av forskare och experter inom området icke-joniserande strålning och människors hälsa. Det är också därifrån den senaste forskningen kan hämtas som stöd för bland annat myndigheter i Sverige, till exempel gällande de gränsvärden som mäts kring hur hög strålning som får förekomma i samhället utan att det innebär risker.
Vi kommer i kontakt med flera myndighetspersoner och forskare som berättar om hot som de blivit utsatta för från medlemmar i förbundet.
Jimmy Estenberg jobbade som utredare på Strålsäkerhetsmyndigheten fram till 2021. En dag får han ett samtal. Det kommer från en medlem i Elöverkänsligas Riksförbund, berättar han.
– En person hade letat upp mina barns födelseannonser...och då var de ju några år gamla, så det är ingenting som låg i dagens tidning direkt. Det var ju en väldig tydlig markering från dem att de hade koll på mig och min familj.
Vi frågar Marianne Ketti, som varit ordförande i Elöverkänsligas Riksförbund i 10 år, om hoten.
– Ja, vi hotar ingen, sådant jobbar inte vi med i förbundet, vi jobbar seriöst. Jag tycker det är förjäkligt om man hotar politiker, om man hotar någon annan, oavsett om jag inte sympatiserar med dem så tycker jag att ingen människa ska vara utsatt för hot i sin yrkesutövning eller vad man nu jobbar med. Ett sådant samhälle ska vi inte ha.
Varje år får Elöverkänsligas Riksförbund omkring 1,7 miljoner kronor i statsbidrag. Detta på grund av att elöverkänslighet räknas som ett funktionshinder efter ett regeringsbeslut 1995. Bidraget är utformat så att pengarna ska gå till påverkansmöjlighet i samhället som ligger i medlemmarnas intressen.
– Det finns ingen koppling till det i just det här organisationsbidraget, utan fokus som vi tittar på utifrån statsbidrag, det är helt enkelt om de har uppfyllt de kriterier för en organisation, och för att kunna organisera sig som verksamhet, säger Zara Warglo, som är avdelningschef för Avdelningen för behörighet och statsbidrag på Socialstyrelsen.
Mellan åren 1995 och 2000 betalade Regeringskansliet ut statsbidrag till handikapporganisationerna, men år 2000 tog Socialstyrelsen över ansvaret för att betala ut pengarna.
– Och sedan fick vi ta över det här uppdraget, och sedan dess då, 2000, så har de ungefär sammanlagt fått ut 33 miljoner kronor. Här får man väl titta på det i ljuset av just den funktionshinderspolitik, tänker jag, som var runt millennieskiftet, där man var väldigt noggrann med att trycka på att man skulle inte titta för mycket på medicinska diagnoser, utan man skulle se personerna och individerna som hade de här bekymren och en funktionsnedsättning då som kunde leda till ett funktionshinder.
– Vi skulle ju gärna se att man gör en översyn av den här förordningen. Vi kan inte ändra i en förordning. Men däremot så har vi ju påtalat det för Regeringskansliet, säger Zara Warglo.
Regeringskansliet vill inte ställa upp på en intervju men skriver i mejl att ett nytt förslag till förordningen förbereds inom Regeringskansliet.
Till Kaliber uppger majoriteten av riksdagspartierna att det bör finnas krav på vetenskapliga belägg för de handikapporganisationer som får statsbidrag och välkomnar att bestämmelsen ses över.
Reportrar: Jill Eriksson och Johanna Torshall Svensson.
Producenter: Johan Sundström och Viktor Papini.
Slutmix: Johan Hörnqvist
Programledare: Annika H Eriksson
Nazli har lärt sig självförsvar. Filippa struntar i löprundan utomhus när det är mörkt. Emma har en app och Sara bär kniv. Många kvinnor upplever att de är otrygga utomhus och begränsar sina liv.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kaliber handlar om hur rädsla och otrygghet påverkar unga kvinnors vardag och vad de gör åt det.
Sedan början av 2000-talet har Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning visat att kvinnor är den grupp som upplever störst otrygghet när de vistas utomhus under kvällstid i sitt bostadsområde, särskilt unga kvinnor. Och flera internationella studier visar att rädslan att utsättas för sexualbrott särskilt påverkar kvinnors upplevda otrygghet.
I programmet möter vi fyra kvinnor som på olika sätt tagit till verktyg och strategier för att lösa den upplevda otryggheten: Nazli har lärt sig självförsvar. Filippa löptränar inte ensam ute när det är mörkt. Emma använder en app och Sara bär kniv.
– Jag kan ju inte gå ut och träna när det är mörkt. Så känner jag ju. Jag är jätterädd för att bli våldtagen eller överfallen, där jag skulle bli skadad för livet. Det är det jag är rädd för, berättar Filippa.
– När jag är ute och går kanske jag kollar mig över axeln, inte har på jättehög musik i lurarna och är allmänt vaksam över min omgivning. Och kanske håller nyckeln i handen så här, som ett vapen, säger Emma.
– Jag har ju en kniv, men det är ju inte en kniv som jag någonsin ämnar använda, utan det är bara att det känns tryggt, säger Sara, som är ett påhittat namn.
Efter att Nazli gått en kurs i feministiskt självförsvar är hon inte rädd längre:
– Jag tänker inte så mycket på överfallsvåldtäkter eller vad som skulle kunna hända utan jag tänker att det är en vanlig kväll bara. Och det är så skönt, jag känner mig väldigt lätt och befriad utav det.
Kalibers undersökning visar att det är vanligast att kvinnor väljer att gå omvägar för att undvika platser som upplevs som otrygga, prata i telefon med en anhörig eller inte ha hörlurar i öronen när de går ensamma. Men det handlar också om att undvika klackskor för att kunna springa eller undvika att åka taxi ensam.
Att otryggheten upplevs så stor att kvinnor begränsar eller beväpnar sig på olika sätt tycker Caroline Mellgren, biträdande professor i kriminologi, är allvarligt:
– Om vi börjar prata om att man beväpnar sig eller inskränker på sin rörelsefrihet på olika sätt har man ju ett problem på samhällsnivå.
Även Sveriges jämställdhetsminister Paulina Brandberg medverkar i Kaliber. Att tusentals kvinnor som svarat på Kalibers enkät begränsar sina liv ibland eller ofta och inte går ut ensamma på kvällar och nätter kommer inte som en chock för henne.
– Jag begränsar själv mitt liv och jag tänker väldigt mycket på vart jag går, framför allt när det är mörkt.
Jämställdhetsministern beskriver det hela som ett misslyckande och ”ett massivt jämställdhetsproblem” och säger att hon och regeringen arbetar med både förebyggande insatser och hårdare straff för sexualbrott.
Socialsekreteraren och de försvunna orosanmälningarna i gängmiljön nu är personen brottsmisstänkt. Upprättelse för kallingeborna om det förgiftade dricksvattnet. Varghybrider med högt varg-DNA ska bort tycker flera riksdagspartier. Kaliber följer upp.
Hos polisen finns en lista över ett antal män som de misstänker är kapabla att mörda sin partner. Informationen finns så vad görs för att stoppa dem? Del 1 av 2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Ja, första gången. Då hade han ju slagit mig i magen. Så polisen kommer. Vi sitter i mitt kök. Det är en massa poliser liksom. Och jag vet att jag gråter väldigt mycket. Och jag grät för att jag ångrade att jag hade ringt dem.
Första gången, säger Jasmin. Men det är inte första gången hon blir slagen, sparkad eller strypt av sin pojkvän. Det är däremot första gången hon ringer polisen.
Hon försöker ta tillbaka anmälan mot pojkvännen. Åklagaren driver fallet ändå, och Jasmins pojkvän döms till fängelse. Så hade det kunnat sluta. Men det gör inte det.
Lista över potentiellt farliga män
Kriminolog Anders Östlund har utifrån riskfaktorer baserat på kriminologisk forskning sammanställt en lista på män i region Mitt som löper stor risk att vara våldsam mot sin partner. Just nu är listan på 41 män. Men listan är antagligen längre.
Idag råder nämligen sekretess mellan olika myndigheter, i huvudsak för att värna den enskildes integritet. Tanken är att skydda personliga uppgifter från att spridas i andra sammanhang än där man lämnat dem.
Men det innebär också att polisen bara har tillgång till sina egna register. Om tex socialtjänsten får veta att en av dessa män misshandlat sin partner igen, att våldet eskalerar, är det inte alls säkert att polisen får veta det. Det tycker kriminolog Anders Östlund är ett problem.
– Nu bygger högriskgruppen bara på det som polisen känner till. Och polisen för ju inga register över folks personliga problem. Utan det är något som dyker upp i förhören när de har begått de här brotten. Och det är de uppgifterna vi använder. Men vi skulle ju behöva underbygga det med kunskap ifrån de som verkligen känner till de här personernas problem. Och där står vi ju och stampar för tillfället.
Ny lag skulle hjälpa utsatta kvinnor
Syftet, med listan är att skydda potentiella brottsoffer. Men det är en sak att ha kännedom om männen, och en annan att veta vad man ska göra med informationen.
Polismannen Jale Poljarevius ansvarar för ett nationellt arbete mot partnervåld. Istället för att bara gripa och lagföra män som redan begått grova brott, vill de hitta männen, ha koll på dem och försöka stoppa våldet innan det är för sent. Då krävs en poliskår som gör sitt yttersta. Idag är det inte så, menar han.
– Man frågar, jag vet inte riktigt vad jag ska göra och så vidare och så vidare. Och det kanske inte är en uppsåtligt negativ kultur. Men jag blir ändå frustrerad när jag vet att när vi ska bekämpa gäng då vet alla vad vi ska göra. Men gäller kvinnovåld, då är man lite osäker plötsligt och sånt tycker jag är lite märkligt. Om jag ska uttrycka mig diplomatiskt, säger Jale Poljarevius.
Enligt en ny lag från 2021 får man göra undantag från sekretessen. Sjuksköterskor och socialtjänstens handläggare får nu bryta sekretessen och dela livsviktig information med polisen, för att skydda kvinnorna. Kalibers genomgång visar att lagen knappt används.
Jasmin heter egentligen något annat.
En grupp fångar på landets fängelser genomgår bedömningar om risken för att de återigen ska misshandla sina närmaste. Och bedömningen är träffsäker. Så vad händer när de kommer ut? Del 2 av 2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
På ett av landets fängelser sitter Josef. Han har hotat sin exflickvän med kniv, dunkat hennes huvud i en vägg, tagit stryptag på henne och sparkat henne när hon legat på marken. Vittnen, blåmärken och exflickvännens berättelser blir det som till slut fäller honom. Han ska sitta 12 månader i fängelse, och om ingen visste tidigare så vet nu samhället med säkerhet vad han har gjort.
Kriminalvården gör egna riskbedömningar
När Josef släpps från fängelset har han av frivården bedömts ha ”en anmärkningsvärt, mycket riskabel brist på ansvarstagande för ett i hög grad gränsöverskridande beteende”. Och så träffar han Agnes. Hon berättar hur svartsjuka övergick i psykisk förnedring och våld.
– Först bara lite i taget. Och sen mer och mer att jag förstod att det liksom var en svartsjuka som inte var normal. Vid ett tillfälle uppsökte jag vård då jag var orolig för hur illa det var. Tidigare hade det mer eller mindre mest bara vart blåmärken eller liknande. Jag kände att jag behövde veta om någonting var brutet. Både på grund av hur skadan hade uppkommit. Och hur det kändes.
Kaliber har i del 1 av denna granskning berättat om den lista på högriskpersoner som upprättats i region Mitt, av kriminolog Anders Östlund. Tanken är att den ska användas för att skydda kvinnor som lever i fara. Den bygger bara på den kännedom som polisen har om männen.
”Inte haft möjlighet att bryta sekretessen”
Men för dem som dömts och avtjänar straff inom kriminalvården så finns sedan flera år tillbaka verktyg för att identifiera de allra farligaste. Kriminalvården gör nämligen särskilda riskbedömningar för återfall i partnervåld när en person avtjänar straff för den här typen av brott. Risken delas in i låg, mellan och hög. I oktober i år är det 466 personer som sitter i fängelse och som bedöms ha hög risk för återfall i partnervåld.
Kalibers genomgång visar att polisen inte får kännedom om Kriminalvårdens riskbedömningar.
– Kriminalvården, trots att de kan ha bedömt att det finns hög risk för våldsutövande, trots att de kanske haft en klient som har pratat om att den har tankar på att skada en närstående eller att de vill hämnas eller liknande. Så har de inte hittills i alla fall haft någon möjlighet att bryta sekretessen och informera socialtjänsten eller polisen om detta, säger Moa Mannheimer på Socialstyrelsen.
”Hur ska de skydda andra människor?”
Josef är en känd återfallsförbrytare, som Kriminalvården bedömt har ett grovt gränsöverskridande beteende. Men när Agnes till slut anmäler honom så dröjer det innan polisen tar tag i fallet, och han hinner begå nya våldsbrott mot ytterligare en kvinna.
– Alla visste vad som kunde ske igen, och nu har det gjort det. Och vad tänker man då kring efter mig då. Hur ska de skydda andra människor? Andra kvinnor? säger Agnes.
Agnes och Josef heter egentligen något annat.
Sommaren 2021 skjuts en polis till döds i Göteborg. Ett år senare, i samma område, händer det igen ett nytt mord. Kaliber avslöjar nya detaljer om vad som sker inne på socialtjänsten före morden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Juni 2021 mördas polismannen Andreas Danman i Biskopsgården i Göteborg. Ett mord som chockar hela Sverige. ”Abdi”, 17-åringen som sköt, hade fått flera allvarliga orosanmälningar. Han kommer döda eller bli dödad. Personal som jobbar med samverkan i området var också oroliga. Men Abdi tvångsomhändertas inte veckorna före mordet. Efter mordet tillsätts en haverikommission av Göteborgs kommun. Hade det kunnat förhindras? För att det inte ska kunna hända igen.
Ändå händer det igen i Biskopsgården ett år senare. Den här gången är det en ung gängmedlem som mördas av ”Kamal”, en 19-årig kille, som också varit föremål för orosanmälningar och utredningar hos samma socialtjänst, innan han blev myndig, men där han inte tvångsomhändertogs. Socialtjänstens ansvariga menar att bevisen inte var starka nog.
Kaliber har fått tillgång till omaskade orosanmälningar, en hemlig utredning och okända mejl och ger en unik inblick i vad som hände innan morden. Kaliber handlar också om personer som inifrån socialförvaltningen berättar om oro, upprördhet, frustration och tystnadskultur.
Socialarbetaren Susanna jobbar hårt för att Abdi ska komma bort från gatorna. Men det är för sent. En sommarkväll skjuts en polis till döds.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kaliber kan se att det är fullt möjligt att som minderårig vara djupt involverad i ett kriminellt gäng, med allt vad det innebär med myndigheternas vetskap utan att det händer någonting. Det trots att frågan om hur myndigheter handskas med unga kriminella, har fått mer uppmärksamhet än någonsin sedan mordet på polismannen Andreas Danman ett år tidigare, sommaren 2021, med haverikommissioner och rapporter.
Men har socialtjänsten, polisen och Göteborgs Stad verkligen gått till botten med vad som hände innan polismordet och tagit lärdom av misstagen?
Till slut så läcker i alla fall en sekretessbelagd utredning till Kalibers redaktion. Ocensurerad. Med hjälp av ett flertal källor, öppna och dolda, kan vi nu berätta vad som verkligen hände de fem veckor som föregick mordet på Andreas Danman.
Och okända mejl visar hur socialförvaltningen under en månads tid försökte förmå det kommunala Bostadsbolaget att flytta Abdi och hans familj från området i hopp om att komma bort från gängkriminaliteten. Men där flytten aldrig blev av.
I reportage efter reportage framställs läkarna som oberoende och sakliga experter när de pratar om den hypade fetmamedicinen Ozempic. Men vad som inte kommer fram är att flera av dem har en ekonomisk relation till tillverkaren, Novo Nordisk.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
2017 godkänns en ny diabetesmedicin i USA med ämnet semaglutid. Det är ett hormonliknande preparat som också visar sig dämpa hunger och vara effektiv för viktnedgång.
Under 2022 rasar många kändisar i vikt, och när Jimmy Kimmel skämtar om medicinen på Oscarsgalan blir Ozempic snart synonymt med viktnedgång. Den globala förskrivningen ökar lavinartat och i Sverige gör efterfrågan att apotekshyllorna gapar tomma efter diabetesläkemedlet. Det lanseras även som ett rent bantningspreparat, under namnet Wegovy.
Flera läkare berättar i svensk media om det nya preparatets möjligheter för fetmabehandling. Men i bara en artikel står det att läkaren också har fått ersättning från de läkemedelsbolag som tillverkar medicinen. Det handlar om betalningar för att de till exempel föreläst eller varit rådgivare åt bolaget.
Kalibers kartläggning visar att en femtedel av dem som uttalat sig i medierna om det hypade diabetes- och fetmaläkemedlet har fått ersättning av bolaget. Dessa personer, de flesta läkare, står för 60 procent av alla expertkommentarer om medicinen.
Förra året tog anställda inom den svenska sjukvården emot 106 miljoner kronor i arvode från läkemedelsindustrin. Det visar branschorganisationens egen sammanställning. Patrik Bremdal, docent i konstitutionell rätt, ifrågasätter att läkare överhuvud taget tar emot arvoden från industrin.
– Ja, det är i strid med grundlagen och skulle om det är tillräckligt grovt kunna utgöra då tjänstefel.
De läkare Kaliber pratat med säger att de följer alla regler som branschen upprättat. Och branschorganisationen för de forskande läkemedelsföretagen, Lif, tycker att deras regelverk är tillräckligt.
– Våra regler är tillräckliga för att ge läkemedelsföretagens stöd och ramar för hur samverkan med hälso- och sjukvården ska ske på ett sunt och transparent sätt i enlighet med grundlagens krav.
Våldet har blivit grövre och de ungdomar som idag blir behandlade på SiS-hem är mer kriminellt belastade än tidigare. Efter en rad uppmärksammade rymningar granskar P4 Göteborg och Ekot SiS-hemmen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Morgonen den 8 maj kliver de två killarna upp som vanligt, vid sju-åttatiden på SiS-hemmet Nereby i Bergsjön. De ska till skolan, men det blir inte som vanligt – vad händer? Alice Lundberg du är reporter på P4 Göteborg
– Ja det här börjar som en helt vanlig morgon. Precis innan klockan åtta har behandlingspedagogerna en överlämning till lärarna. Den här morgonen är det lugnt. Skolan börjar tio över åtta och fram tills ungefär lunch den här dagen inget speciellt som sticker ut.
– Men det är senare det händer nåt?
– Det är först under en bensträckare efter lunchen som något avvikande händer. Enligt källor från SiS-hemmet som vi har pratat med, märker två lärare som är ute på gården med ungdomarna att de här två killarna står och hänger vid staketet som går runt institutionens område. De ”rekade”, ”kände och klämde”. Något som även framkommer i incidentutredningen.
Det här uppmärksammar lärarna och det är ju ett avvikande beteende. Men när det är dags för dom att lämna över till de lärarna som ska ta över och sista lektionen. Berättar dom inte om det som dom har sett.
– Och vad händer då?
– De två ”nya” lärarna håller i sista lektionen för dagen. Då helt ovetandes om att de två killarna hade rekat vid staketet precis innan. Men nu är ungdomarna är mer uppspelta än vanligt. Så den tänkta lektionen blir i stället till pedagogiska lekar. En ungdom sätter sig i ett avskilt rum tillsammans med en av lärarna för att arbeta i kapp en del uppgifter. Då bestämmer sig läraren som är kvar med de andra ungdomarna att i förväg gå tillbaka till avdelningen. Och det här bryter mot rutinen som säger att medarbetare INTE ska vara ute själva med ungdomar.
Väl ute på gården börjar de röra sig åt olika håll direkt. En går till studsmattan, en går till basketplanen och lägger sig ner för vad man tror är att vilseleda läraren samtidigt som de två killarna springer runt hörnet mot staketet. Läraren tror att de leker kurragömma men följer sen efter och ser att de har börjat klättra upp över staketet. Då larmar läraren till behandlingspedagogerna som är på avdelningen och som snabbt springer till platsen, men när de kommer fram är de två killarna redan uppe i det här staketet. De tar sig över det och springer snabbt in i skogen.
Hittills i år är det 219 ungdomar som har rymt. 106 av dem har rymt antingen från SiS-hemmet eller när de varit ute med personal. Så drygt hälften har ju inte varit dramatiska utan handlar om det som SiS kallar för avvikningar, att unga till exempel inte har kommit efter ett hembesök.
SiS står för Statens institutionsstyrelse och bedriver både tvångsvård och sluten ungdomsvård på det som kallas särskilda ungdomshem. Det är alltså hem för ungdomar med olika problem. Det kan vara allt från unga kriminella till unga med missbruk av olika slag. Många ungdomar kommer från familjer med problem och de flesta har haft det svårt i skolan.
Det finns 21 ungdomshem med drygt 700 platser spridda runt om i Sverige. De är olika varandra och har olika säkerhetsklasser där 1 är den högsta och 3 den lägsta. Det var först 2020 som SiS fick i uppdrag att säkerhetsklassa ALLA hem och det är ett arbete som man håller på med just nu.
Och på vilket hem olika ungdomar placeras beror då på ett antal faktorer. Man kollar dels på kön, ålder, kopplingar till gäng och risk för hot och våld. Sen har de olika säkerhetsklasserna olika kriterier för vilka som bör placeras där, som till exempel pågående rättsprocess gällande ett grovt och allvarligt brott, information som indikerar mycket stor fritagningsrisk eller dom eller beslut om utvisning.
När Ekot granskar 160 händelserapporter om våld mellan ungdomar från SiS-hemmen så hittar de flera fall av misshandlar och mobbning mellan de intagna ungdomarna. Granskningen visar också att våldet har blivit grövre, så här säger Helena Finér, sektionschef för ungdomsvården på SiS:
– Jag blir både ledsen och bestört över det. Och framförallt att det finns ett upprepande att vi har inte lyckats bryta det här utan att det är vid upprepade tillfällen och där måste vi bli mycket bättre på att så fort vi ser att det förekommer så måste vi agera för att skydda de ungdomarna.
Och nu vill SiS ha större befogenheter att kunna låsa in ungdomarna säger generaldirektör Elisabet Åbjörnsson Hollmark när hon blir intervjuad i Ekots lördagsintervju.
– Det här är en fråga som jag på riktigt är riktigt riktigt oroad över. Det vi nu har gjort är att vi skickat en begäran till regeringen och det handlar om att kunna låsa bostadsrummen under nattetid. Vi kan inte garantera de här ungdomarnas säkerhet.
Trots en ny postlagstiftning som skulle bidra till att stoppa droger i posten så känner langaren Johan sig säker på att inte åka fast.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Än så länge så har jag ju skickat hela året och det är ingen skillnad. Det kommer fram snabbt och prydligt och utan problem. Lagen har varit i kraft nu i nio månader. Så någonting borde man ju sett, man borde hört någonting, säger ”Johan”.
Det var en enig riksdag som klubbade igenom ändringarna i postlagen som ska göra det möjligt för alla som hanterar brev och paket att larma polisen om de misstänker något olagligt innehåll.
Narkotikaförsändelser via brev och paket ökar varje år, enligt polisen så är det omkring en miljon försändelser som innehåller droger som går genom den svenska posten varje år. Mindre brev skickas direkt hem till folks brevlådor, medan större brev och paket lämnas över till ombud där dom kan hämtas ut. Det är alla dessa försändelser som den omarbetade postlagen, som innebär lättnader i tystnadsplikten, är tänkt att förhindra, bland annat med hjälp av postombuden som pekas ut av polis och tull som viktiga delar i det arbetet.
Flödet utifrån och in i landet är det tullen som har möjlighet att stoppa. Vi träffar Tullkriminalens chef för område Väst, Ingela Östmark, på en av postterminalerna.
– Trenden är fortsatt mycket beslag i post- och kreditflödet. Mycket varor, alla typer av varor. Det är allt från ja, som sagt, cannabis, Tramadol och den typen av narkotikaklassade läkemedel, är fortfarande väldigt mycket. Vi har farliga föremål. Så ja, det är en stor marknad som vi försöker stoppa. Varje dag vi är på jobbet. Så att det sen landar på ett utlämningsställe, ja, då har du ju ändå passerat våra kontrollmöjligheter. Och så klart att vi inte upptäcker allt i detta enorma flöde. Det är vi ju medvetna om, säger Ingela Östmark.
”Johan” har under nio års tid skickat droger till sina kunder, som han kallar det. Han menar att paketen oftast kommer fram.
– Med tanke på hur riskfritt det här är för mig, att bara lägga ett paket på lådan, så är det värt att få lite svinn. Så det gör ingenting. Så Postnord är väldigt pålitliga. Jag tycker att dom sköter sig väldigt bra.
På Postnord är Alexis Larsson säkerhetschef. Han tycker att det är beklagligt att det levereras olagligt innehåll i de brev och paket som de hanterar.
– Det är ytterst tråkigt att han använder våra försändelser för sin kriminella verksamhet.
Mikael driver en liten butik på Hisingen i Göteborg. Han är också postombud. Hos honom hämtades det ut flera kilo cannabis för några år sedan. Sen dess har den nya lagen trätt i kraft men Mikael känner att han inte fått någon information om den, han skulle också gärna ha velat veta att hans butik har använts i de här sammanhangen.
– Om jag vetat något hade jag kunnat prata med mina anställda också. Men tyvärr har jag inte blivit meddelad detta.
Information om en omarbetad lag som skulle bidra till att stoppa post med droger har inte nått fram till dem som skulle vara viktiga i kampen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I Bengtsfors finns Emiliano som tillsammans med sin fru driver en bensinmack och kiosk. De är också postombud som många andra på liknande ställen runt om i landet. Sedan årsskiftet kan de också anmäla paket som de misstänker innehåller narkotika. Men det är inget Emiliano vet något om.
– Det kan jag missat så klart, ska gå tillbaka och dubbelkolla men idag, jag har ingen kännedom om den nya lagen.
– Vad tycker du om det, så här nio månader efter att lagen börjat gälla?
– Det tycker jag är konstigt. Vi jobbar också med tobak, vi får information i väldigt god tid. Det borde kommit automatiskt.
Den omarbetade postlagen som började gälla vid årsskiftet innebär att alla som är postombud, likt Emiliano, nu får larma polis om de misstänker något illegalt i ett brev eller paket. Lagen gäller alla; från brevbärare till postombud, och anställda på de stora terminalerna runt om i landet. Och det är företagen, eller postoperatörerna, som ska informera och utbilda sina medarbetare om den nya lagstiftningen och vad den innebär.
Inför lagändringen som trädde i kraft vid årsskiftet, hade polisen och Postnord olika åsikter i frågan om hur långt man skulle gå. Postnord ville inte se ett skallkrav, medan polisen, som såg positivt på förslaget, hade velat gå längre: att alla som hanterar brev och paket skulle bli skyldiga att larma om de såg nåt misstänkt. Stewe Alm på polisens Nationella operativa avdelning förklarar varför:
– Ja, det handlar ju då om att man hade även kunnat gett ett skydd. Och man hade kunde hänvisa till att man är tvungna rapportera. Och att man inte kan se mellan fingrarna på det här utan att då man måste göra det. Och det är. ju. Det är återigen då upp till var och en utav de anställda då att uppfatta det här som då en del av arbetet. Att man ska göra det här. När man ser när man observerar något misstänkt.
Postnords säkerhetschef Alexis Larsson delar inte polisens uppfattning om att en skyldighet att larma skulle skydda postombud och andra som hanterar brev och paket:
– Ja, det, jag svarar så här att det, det kan man ju förstå att så ser inte verkligheten ut.
– Hur menar du då?
– Nej, men det, visst har man en skyldighet och kan luta tillbaka på lagen. Men det tror jag att den som har blivit drabbad av det så att säga, den kriminelle som väntar på någonting, kommer visa ganska liten hänsyn och det kommer vara ett klent argument gentemot den personen.
Till slut blev det Postnord som vann, den omarbetade lagen landade i en möjlighet och inte en skyldighet och klubbades i riksdagen utan debatt. Alltså, alla de som hanterar brev och paket kan om de vill larma om de ser nåt misstänkt, men de är inte skyldiga att göra det.
Försäljning av narkotika via internet ökar. Men, den är svåråtkomlig för brottsbekämpande myndigheter. Kontakten mellan säljare och köpare sker bland annat via olika krypterade appar, och betalning sker ofta i kryptovaluta, som också är svår att spåra.
I förarbetet till den nya lagstiftningen lyfter de brottsbekämpande myndigheterna tillgången på information om misstänkta försändelser som det främsta sättet att komma åt narkotikaförsäljningen. Postombud och brevbärare pekas därför ut som viktiga kuggar i det brottsbekämpande arbetet av såväl polisen som tullen.
– Jag har hört kring den men inte genom mitt jobb. Det känns lite dumt. Det hade varit bra att veta eftersom vi hade kunnat hjälpa till, vet man att vi får så är man kanske mer varsam när man tar emot paketet för vi har ju inte vetat om att vi kan påverka överhuvdtaget, det säger Filippa Orshammar, postansvarig på Ica i Lindome utanför Göteborg.
Filippa är en av de 100 postombud vi pratat med och som inte känner till den nya lagen och vad hon nu har för möjlighet.
Allt pekar på att skyfallen och översvämningarna kommer bli fler. Det går att minimera skadorna. Men har varningarna tagits på allvar?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Efter ett stort regnoväder i september blev Heby AIFs idrottsplan en sjö. Emelie Eriksson och hennes pappa Mats Eriksson fick använda en båt för att komma fram till klubbstugan.
– Jag åkte ner för att kolla om det skulle gå att spela överhuvudtaget. För jag tänkte att det kunde vara lite blött på planen. Men jag trodde aldrig att det skulle vara så här mycket vatten, säger Emelie.
Samma morgon som Emelie Eriksson åkte ut till fotbollsplanen, steg Henry Lundström upp för att gå på toaletten. Något fick honom att ta en snabb titt i källaren, innan han gick tillbaka till sängen.
– Så tittade jag. Jag såg att det hade regnat mycket så jag tittade ner och då var det 20 centimeter redan på golvet överallt.
Kombinerade ledningar ökar risken för översvämning
Avloppsledningarna klarade inte av att ta hand om de stora mängder vatten som forsat ner i dem och avloppsvattnet trycktes upp ur ledningarna, ut genom golvbrunnarna i Henrys källare och vidare över golvet.
Risken för att liknande källaröversvämningar ska hända är större om ledningarna tar emot både regn- och avloppsvatten, vilket en statlig utredning konstaterade redan 2017. Eva Eriksson ledde utredningen:
– Alltså, det är ju ingen prioriterad fråga, den ligger inte högt på dagordningen därför att det är ingen medborgare som efterfrågade det. Du vinner inget val på avloppssystem, säger Eva Eriksson.
Allt pekar på att skyfallen och översvämningarna kommer bli fler, men det går att minimera skadorna. Men ingen går säker.
– Nästa skyfall. Det kan hamna egentligen var som helst i Sverige. Det här är något som alla måste vara beredda på, säger Gustav Strandberg, klimatforskare på SMHI.
Om två föräldrars förtvivlade kamp för sina barn, när barnens autism misstolkas som omsorgsbrist.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Redan när Karins och Peters döttrar Ines och Lova var små märkte föräldrarna att de inte var som andra barn.
– När jag jämförde med de andra barnen i mammagruppen så märkte jag att hon hade mindre driv till social kontakt, inte rörde sig mot de andra barnen, inte jollrade lika mycket och så där, berättar Karin om Ines, den äldsta dottern.
Men de här olikheterna är inte egentligen något problem – förrän de börjar skolan. Miljön är stökig för Ines och Lova och de mår allt sämre av att gå till skolan. Framför allt Ines stannar att oftare hemma.
– Det blev mer och mer att hon behövde stänga sig inne i sitt rum. Allt blev liksom svårare och svårare i de här perioderna. Hon blev känsligare och tröttare, säger Karin.
Efter en tid av kontakt med barnpsykiatrin konstateras att döttrarna har högfungerande autism. Trots denna vetskap går det allt sämre i skolan. Karin och Peter vänder sig till socialtjänsten i sin kommun Trosa för att få hjälp och stöd.
Då börjar socialtjänsten en utredning – och efter ett tag vill de tvångsomhänderta barnen.
– Det var fruktansvärt verkligen. Just maktlöshetskänslan och att inte, inte…känslan av att lyssna på vår version den finns inte, den existerar inte. Känslan av att tappa kontrollen och känna och tänka och veta vilka konsekvenser deras beslut kan få för våra barn, beskriver Karin.
Sven Bölte, professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid Karolinska Institutet har gått igenom socialtjänstens utredningar om Ines och Lova – och ser flera allvarliga brister, bland annat i delarna som handlar om gränssättning.
– Om man använder alldeles för mycket av det som kanske andra anser är rimlig uppfostran med gränsdragning kan det lätt vara så inom neuropsykiatri att man får väldigt aversiva, alltså väldigt negativa, reaktioner och sätter på spel hela kontakten man har med sitt barn. Och har man ingen tillgång till sitt barn längre, ingen kontakt med sina barn, då kan man inte uppnå någonting alls. Och det frågan är vad som skulle hända om man bara stängde av en dator, skulle barnet gå till skolan då? Det tror jag inte, och det låter så simpelt att det nästan låter, lite dumt faktiskt, säger Sven Bölte.
Socialtjänsten i Trosa menade att det handlade om omsorgsbrist hos föräldrarna, men vill inte kommentera det enskilda fallet.
Kaliber har försökt ta reda på vanligt det är att beteendet hos barn med autism misstolkas som omsorgsbrist hos föräldrarna. Men det är svårt att dra några generella slutsatser från de domar vi läser, eftersom den formella orsaken till omhändertagande ofta är omsorgsbrist. Kaliber har dock pratat med flera experter som säger att de ser det här problemet gång på gång. Intresseorganisationen Autism Sverige har de senaste 20 åren sett många liknande fall.
– Över huvud taget tittar man ofta på saker som är ganska vanligt förknippade med autism. Det kan handla om social kontakt och social ömsesidighet som ju per definition är autism och där man ändå tolkar det som omsorgsbrist hos föräldrarna, säger Mats Jansson, sakkunnig utredare på organisationen.
Karin, Peter, Ines och Lova heter egentligen något annat. Hör hur det gick i familjen i granskningen.
En lucka i lagen gör att man kan ha hundar med hög andel varg i sig helt lagligt. Granskningen visar att det inte går att kontrollera om lagen följs, vilket ansvariga myndigheter inte förstått. 2/3
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Helt lagligt kan du importera varghybrider som har uppemot 95 procent varg-dna i sig för avel.
Åsa Martinsson och hennes hundar blev attackerade av en varghund i grannskapet. En attack som slutade med sjukhusvård för såväl Åsa som hennes hundar.
Riona Hansson är en av de som importerar varghundar med högt varg-dna. Hon menar att vissa linjer av de svenska varghundarna är så inavlade att de är som vilddjur som är livrädda för människor.
Kaliber fortsätter granskningen av aveln av varghundar och visar hur drabbade lämnas utan hjälp, på grund av att lagen inte fungerar. Den vilda aveln är en serie i tre delar.
Serien görs av produktionsbolaget Imperiet Media.
Reportrar Sophia Djiobaridis och Josephine Freje.
Slutmix: Emil Drougge
Producent: Malin Marcko
Trots att det finns uppfödare som lagligt avlar fram varghundar med hög procent varg-dna i sig så får de inte berätta det i annonsen när de ska sälja sina valpar. Det kan få farliga konsekvenser. 3/3
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Varghundsuppfödaren Anna Jensen blev polisanmäld när hon skrev i sina valpannonser att hennes djur har nära till sitt “vargursprung”. Samtidigt ställs hon inför ett dilemma när en familj som bor i ett renskötselområde vill köpa en valp av henne.
Reportrarna fortsätter sin jakt på de snåriga lagar som reglerar avel mellan vilt och tamt.
Den vilda aveln är en serie i tre delar.
Serien görs av produktionsbolaget Imperiet Media.
Reportrar Sophia Djiobaridis och Josephine Freje.
Slutmix: Emil Drougge
Producent: Malin Marcko
En ny trend har nått Sverige. Att ha hundar med så mycket varg-dna i sig som möjligt. På grund av att lagen är otydlig finns varghybriderna mitt ibland oss.1/3
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kaliber granskar kulturen kring varghundar och kommer fram till att det finns varghundar med betydligt mer varg-dna i sig än vad lagstiftaren har tänkt.
Varga har levt länge omgiven av sina varghundar, men kärleken till dessa djur har lett till konflikter och rädsla i samhället runt omkring.
Petra Ahlgren och hennes grannar levde i flera år med skräcken för varghundar som ibland rymde från sina inhägnader.
Den vilda aveln är en serie i tre delar.
Serien görs av produktionsbolaget Imperiet Media.
Reportrar Sophia Djiobaridis och Josephine Freje.
Slutmix: Emil Drougge
Producent: Malin Marcko
Hela granskningen som podd: Om hur de kriminella gängen påverkar samhället i vardagen och hur de hotar och skrämmer kommunens personal till tystnad och om orosanmälningarna som försvann.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kalibers granskning Den tystade staden – om hur ett släktbaserat kriminellt nätverk påverkar Sveriges andra största stad Göteborg och dess nordöstra stadsdelar. Nu kan du lyssna på hela granskningen i en extrapodd.
Anställda på bibliotek och fritidsgård trakasseras, misshandlas och hotats av minderåriga med kopplingar till ett kriminellt nätverk. En av ungdomarna är 14-åriga ”Salim”, vars pappa är en del av ledarskiktet i det kriminella nätverket. Men personalen har varken velat polisanmäla händelserna eller skicka in några orosanmälningar om ungdomarna till socialtjänsten.
Polisen skickar dock in orosanmälningar gällande ”Salim” – flera stycken. Men inget händer och till slut visar det sig att sju av tio orosanmälningar har försvunnit på socialtjänsten. Ingen vet vart. Och de tre som registrerats har inte utretts.
– Min första reaktion är att det är att det är ett extremt allvarligt läge, att vi har kriminella klaner som sätter i princip ett samhälle i sådan skräck får man ytterst säga, så att man får de här konsekvenserna och det är klart att det är ytterst allvarligt, sa Jonas Attenius, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, efter att ha hört granskningen från Kaliber.
Efter granskningen blev det också känt att polisen polisanmält socialtjänsten för misstänkt tjänstefel och att en förundersökning inletts.
Visionen att bygga världens grönaste batteri utan kompromisser genomsyrar Northvolt. När Kaliber synar det gröna löftet hamnar vi på en av världens mest förorenade platser.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Northvolts VD, Peter Carlsson, har sagt att anledningen till att de startade Northvolt var för att lösa ett stort problem: den globala uppvärmningen. Men för att kunna massproducera världens grönaste batteri så krävs en hel del råvaror.
Northvolt har valt att köpa en del av sina råvarumetaller från företaget Nornickel, världens största producent av nickel, som har sin bas i staden Norilsk i Sibirien. I maj 2020 orsakade Nornickel vad som bedöms vara Arktis näst största miljökatastrof genom ett läckage på runt 20 000 ton dieselolja i en lokal flod. Nornickels höga utsläpp av svaveldioxid är också något som fått ursprungsbefolkningen i området att protestera.
Professorn i företagsekonomi Niklas Zandén som forskat kring bland annat företagsetik och har läst Northvolts uppförandekod menar att företaget satt sig själva i en tuff situation.
– Man har satt sig själv i en svår situation där man valt en leverantör som under lång tid har blivit anklagad för en mängd olika problem i relation till både de sociala aspekterna och miljömässiga aspekterna. Det finns en lång historik av organisationer som har lyft upp att det här är ett problematiskt företag, att man då väljer att ha ett sådant företag som en av sina leverantörer lyfter naturligtvis en mängd frågor.
Northvolt har nu börjat fasa ut sin ryska leverantör på grund av Rysslands krig i Ukraina. Men med tanke på Northvolts ambitiösa uppförandekoder att bland annat lämna ett minimalt av tryck på miljön menar kritikerna att de aldrig borde ha börjat handla av dem.
Northvolt säger att de ställt miljökrav på det ryska företaget.
– Vi håller ju med om att det finns utmaningar lokalt och det var ju därför som vi tyckte att det var väldigt viktigt och bra att vi kan få vara med och påverka som en ny marknad till de här miljöförbättringarna, säger miljöchef Emma Nehrenheim.
Niklas Zandén pekar på hur svårt det är för kunder att ställa faktiska krav på leverantörer.
– Vi har ju ganska mycket forskning på det där som visar att det är oerhört svårt att sätta det trycket på en leverantör och få dem att ändra sig.
Fällande domar som i hovrätten blir friande och hur gick det men kontona på appen Tiktok som hänger ut skilda kvinnor? I veckans avsnitt berättar vi vad som hänt efter några av våra granskningar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I december 2013 visade det sig att dricksvattnet i orten Kallinge i Blekinge var kraftigt förorenat. Vattnet innehöll PFAS-ämnen från ett brandskum som försvaret använda, alldeles intill dricksvattentäkten. Ungefär 5000 personer bor i Kallinge och några av dem gick ihop i en förening, PFAS-föreningen, och stämde det kommunala bolaget Ronneby miljö och teknik, som levererat dricksvattnet, för att få skadestånd. Resan genom rättsprocessen har varit lång. Först vann kallingeborna i tingsrätten och sedan förlorade de i hovrätten. Nu ska deras ärende upp på högsta nivå när Högsta Domstolen gett prövningstillstånd.
I ett konto på appen Tiktok hängdes skilda kvinnor med ursprung i Mellanöstern ut. Kvinnor som skilt sig från sina män och börjat leva sina egna liv i sina nya hemländer hängdes ut som "övergivna horor" med namn och bild. Salma, som vi valde att kalla henne, var en av de som hängdes ut. Granskningen fick många att reagera, frågan är om det hänt nåt med kontona på Tiktok?
Bara för att en fordran är oriktig, så betyder det inte att den är brottslig, så resonerar hovrätten när de friar mannen som vi undersökte i granskningen ”Kreditkriget” från 2019. Mannen genomförde en affärsidé under flera år, som gick ut på att personer bland annat krävs på betalning för snabblån som de ansökt om, men aldrig fått. Och där räntan på lånet som inte betalades ut, ändå kunde förvandla summan som krävts tillbaka till miljonbelopp. Tingrätten dömde mannen till flera års fängelse för bedrägeri men i hovrätten frias han.
Om miljonerna i felaktig assistansersättning som flödat genom den svenska omsorgsjätten Humana och om vad bolaget egentligen visste.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I utredningen som internt kallas för ”det gula huset” har polisen i flera månader samlat bevis mot en kvinna och hennes tre personliga assistenter. Polisen hävdar att kvinnan, som heter Inge Marie, inte varit där hon borde vara.
Spaningsarbete och kartläggning från mobiltelefonsignaler visar att assistenterna och Inge Marie inte varit på samma ställe – när de varit schemalagda att vara hennes assistenter.
– I det här skedet blir det ju nästan som en omvänd spaning då. Att när vi inte ser henne så blir ju det till protokollet. Hon ska finnas på den här platsen, säger polisens förundersökningsledare Linda Källberg.
Till Kaliber medger Inge Marie att hon varit i Danmark under delar av tiden, på grund av pandemin. Hon säger att meningen var att assistenterna skulle följa med, men att det inte gick eftersom Danmark stängde gränsen mot Sverige under coronapandemin.
Genom åren har hennes assistans kostat sammanlagt nästan 11 miljoner kronor. Inge Maries assistenter har varit anställda av Humana Assistans. Det är de som har varit assistansanordnare, som det heter.
Humana är idag en av Nordens största omsorgskoncerner, som förutom i Sverige finns också Finland, Norge och Danmark. I Norge och Sverige är Humana den största anordnaren av personlig assistans.
2020 inleder Ivo en granskning av Humana Assistans. En granskning som kommer leda till att företaget kommer att förlora sitt tillstånd att bedriva personlig assistans – och till att bolaget nu slåss för sin överlevnad i domstol.
Humana menar att det i de flesta fall inte alls handlar om personer som har fuskat eller överdrivit sina behov. Istället, säger Humanas chefsjurist Josefin Mikaelsson, handlar det ofta om personer fick sitt beslut om assistans i en annan tid, då reglerna var betydligt generösare än idag.
Kaliber har pratat med flera personer som tidigare varit assistenter hos Humana, som säger att de larmade till arbetsgivaren om att personerna de skulle ta hand om, inte behövde hjälp.
– Det sa jag till min chef flera gånger att jag kan inte förstå att hon har blivit beviljad så här mycket assistans, för hon kan ju göra det mesta själv, säger en fd anställd.
Humana tillbakavisar uppgifterna.
Det är inte den informationen som jag har fått, säger Josefin Mikaelsson.
Hur ser ni på de uppgifterna?
– Ja, om det skulle vara så att vi skulle ha fått information om att en person inte har behov av hjälp och ändå inte vidtog några åtgärder, då hade det varit brott mot våra rutiner. /…/ Får vi sådan information, då ska vi anmäla det till Försäkringskassan.
Inge Marie Jensen dömdes i januari 2023 till två års fängelse för grovt bidragsbrott och folkbokföringsbrott. En av assistenterna dömdes också till fängelse i två år, den andra till fängelse i ett år, och den tredje till villkorlig dom.
Assistenterna har inte överklagat domen. Det har däremot Inge Marie Jensen, som bara erkänner brott under pandemiåren då hon bodde i Danmark – men står fast vid att hon fick assistans innan dess. Och att hon behöver assistans för att ha ett värdigt liv.
Om 14-årige "Salims" väg in i det kriminella nätverket och om orosanmälningarna som försvann. Del 2/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I del 1 av granskningen Den tystade staden berättade vi om att kommunanställda i Göteborgsförorten Hammarkullen utsatts för trakasserier, påtryckningar och förtäckta dödshot av minderåriga i ett släktbaserat kriminellt nätverk. Kaliber kunde berätta att ingen velat polisanmäla händelserna. Det har heller inte gjorts några orosanmälningar.
Någon som däremot har gjort orosanmälningar är polisen. Redan i maj skrev polisen en anmälan om en 14-årig pojke vi valt att kalla Salim:
"Om det inte genomförs en akut åtgärd snarast från socialtjänsten kommer pojken gå i sin fars fotspår och vara fast i den kriminella banan".
Under 2022, fram till oktober, har socialtjänsten fått in nio orosanmälningar om Salim från polisen och en från störningsjouren. Men inget har hänt. Det visar sig att socialsekreteraren som tagit emot anmälningarna bara registrerar ett fåtal.
Polisen kontaktar socialtjänsten, som bestämmer sig för att utreda vad som hänt med orosanmälningarna, totalt sju stycken, som försvunnit.
– Min egen spontana känsla var nog en viss frustration. Då vi har försökt dokumentera så mycket det bara går för att faktiskt i slutändan kunna hjälpa de här barnen och ungdomarna som riskerar att fara extremt illa, säger kommunpolisen Christian Jensen.
I utredningen är kritiken massiv. Det står att den enskildes rättssäkerhet har åsidosatts och genomgående saknas barnperspektiv. Det framgår inte om socialsekreteraren direkt fått frågan om hen har utsetts för påtryckningar. Man nämner inte heller att 14-åringens familj är en del av ett släktbaserat kriminellt nätverk där hot och utpressning är en del av affärsidén. Den övergripande förklaringen är i stället bemanningssvårigheter, hög arbetsbelastning och bristande rutiner.
Socialtjänsten har inte polisanmält den ansvariga socialsekreteraren. Karen Alvstad, avdelningschef på socialförvaltningen i nordost, vill inte kommentera varför eller om de försvunna orosanmälningarna har hittats.
– Jag tror inte att någon gömmer undan orosanmälningar, utan vad jag kunde se ur den här lex Sarah som du hänvisar till så finns det brister i dokumentationen och det har vi åtgärdat. Sedan vill inte jag gå in på detaljer.
Michael Tärnfalk är forskare i socialt arbete och utbildar socionomer på Uppsala universitet:
– Oavsett vilka rutiner man har, så man har utbildat sig till socionom och läst någon juridik, i alla fall inom socialrätt, så förstår man ju att dokumentationsskyldighet, den är ju liksom A och O. (…) Var och en som jobbar som socialsekreterare måste veta att man är myndighetsperson, man måste dokumentera saker och man kan helt enkelt inte gömma undan orosanmälningar. Det är för mig helt obegripligt.
Jonas Attenius (S), kommunalstyrelsens ordförande i Göteborg, skakar på huvudet när han hör om orosanmälningarna som försvunnit.
– Brist på rutiner, att orosanmäla eller vad då? Det är ju en del utav grunduppdraget inom socialtjänsten så att det tror jag att man inte har brist på rutiner. (…) Underbemanning har vi ett stort problem i socialtjänsten. I den delen kan det finnas skäl att på något sätt, men att…var det sju stycken anmälningar skulle ha tappats på det sättet? Det låter osannolikt.
Attenius berättar att han tar uppgifterna som framgår i Kalibers granskningen på djupaste allvar.
– Hur kan vi stötta våra medarbetare så att de får en vettig arbetsmiljö? För det är vad det ytterst handlar om för mig som ansvarig politiker här i Göteborg. Hur kan jag få de här känna sig trygga att orosanmäla, att gå vidare med polisanmälan? För det är de inte idag. Och det behöver vi fundera på, på riktigt. Alltså, hur gör vi det?
Kaliber har sökt socialsekreteraren som inte återkommit. Och genom släktnätverkets advokat har Kaliber sökt de aktuella familjemedlemmarna men de har inte återkommit.
Om hur politiska beslut än idag fortsätter att splittra samer och hur en ny lag riskerar att skapa ett A- och ett B-lag. Del 2/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Hä inte samer som själva som har skapat det här från början. Man ställer samer mot samer för att skapa oordning. Mycket fult spel, säger Erik Östergren som är renskötare i området Vapsten utanför Tärnaby.
Svenska staten har de senaste 100 åren orsakat djupa konflikter mellan olika samiska grupper. Det handlar om politiska beslut som lett fram till förlorade rättigheter, tvångsförflyttningar och åtstramningar vem som får tillhöra en sameby och inte.
– Det är en otrolig sorg att behöva lämna sitt hem på ett sådant brutalt sätt. Och den färd som man var tvungen att genomföra under tvång, berättar Lisa Omma vars förfäder tvingades ta sin renhjord och lämna Karesuandoområdet och flytta längre söderut.
Just nu arbetas en ny lag om renskötsel fram och det riskerar att leda till nya splittringar mellan samebyar och skapa ett A- och ett B-lag inom den samiska minoriteten
Splittringen märks även i sametinget.
Splittringen mellan olika samiska grupper märks också i Sametinget, som är både en statlig myndighet och ett parlament med folkvalda samiska politiker.
Av resultatet i det senaste sametingsvalet framgår att det finns ett stort intresse bland icke renägande samer att ta del av de särskilda rättigheter, till kanske främst jakt och fiske i fjällen som medlemmar i samebyarna har.
Partiet Jakt- och fiskesamerna blir störst och får flest mandat, mer än dubbelt så många som tvåan och trean får tillsammans, partier som lockar renägande väljare.
Lars Miguel Utsi, ordförande i partiet Guovssonásti, som har många väljare bland renägande samer, säger att frågan om splittring och rättigheter är den tydligaste skiljelinjen mellan Sametingets olika partier:
– Den splittringen har ju gått in i Sametinget väldigt mycket och jag vet inte om Sametinget kanske också bidragit till att den splittringen så att säga har blivit synligare.
Men stämmer det att det samiska samhället åtminstone har varit väldigt hierarkiskt där renägarna stått högst i rang så att säga?
– Ja det kan nog stämma att det varit så. En splittring som staten har orsakat i grunden och det är, tycker jag, ett stort ansvar förs staten att se till så att den här splittringen kan läkas.
Moment 22
Många samer som står utanför rennäringen vill ha tillbaka rättigheter som funnits i släkten och det är samebyarna som avgör vem som får vara medlem eller inte. Men det finns ingen statistik över hur många ansökningar om medlemskap som görs eller hur många som avslås.
En annan viktig sak för medlemskap är renmärket, alltså tecknet i renens öra som visar vem som äger djuret.
Kaliber har begärt ut domar från Förvaltningsrätten där personer överklagat att de nekas medlemskap eller att registrera ett renmärke. Vi har fått ut ett drygt tiotal domar från de senaste fem åren. En handlar om medlemskap, resten om personer inte fått registrera renmärken. Det kan handla om barn till tidigare renägare som avlidit och där barnen nu anser att renmärket, liksom medlemskapet i samebyn har gått i arv. Men för att få registrera ett renmärke måste man först vara medlem i en sameby och det här beskrivs som ett moment 22.
En ny lag
Bakgrunden till att en ny lag för renskötsel nu utreds är en uppmärksammad dom i Högsta domstolen för drygt tre år sedan. I det målet stämde Girjas sameby staten eftersom samebyn själv ville ha rätten att bestämma vilka utanför samebyn som får jaga och fiska på renbetesmarken i fjällen.
Högsta domstolen gick på Girjas linje och gav samebyn rätt och Renmarkskommittén ska ta hänsyn till domen när förslagen till den nya lagen utformas. Men ett problem är de rättsliga förutsättningarna skiljer sig åt i de olika delarna av renskötelområdet.
I augusti ska kommittén presentera ett delbetänkande om rätten till jakt och fiske i fjällen – och om samebyarna liksom Girjas ska få mer att säga till om i förhållande till staten.
År 2025 ska hela utredningen om en ny renskötsellag, hur samebyarna ska organiseras och om samer utanför rennäringen ska kunna bli medlemmar för att få jaga och fiska, vara klar
Om hur de kriminella gängen påverkar samhället i vardagen och hur de hotar och skrämmer kommunens personal till tystnad, samtidigt som de ansvariga duckar. Del 1/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Anställda i Göteborgsförorten Hammarkullen, på fritidsgården och biblioteket, upplever en ökad hotbild från ungdomsgäng i området, några så unga som 14 år. De flesta är en del av ett släktbaserat kriminellt nätverk som under många år haft en stor påverkan i Hammarkullen och i övriga Angered. Alla känner till släktnätverket och deras brottslighet går över hela skalan. Flera av dem är dömda för grova brott.
– Allting från narkotikahantering till bedrägeribrott där man genererar väldigt stora pengar, till våldsdåd, allting från misshandel upp till mord, säger Christian Jensen, kommunpolis i nordost.
Fritidsgården i Hammarkullen gör flera tillbudsrapporter under 2022, om ungdomar som kastar sten, sparkar på entrédörren och uttalar förtäckta dödshot mot personalen. Trots detta görs inga polisanmälningar.
– Jag pratade med dem själv. Och är det ju tagna och rädda av situationen. De säger till och med det själva, utan att jag frågar, att de inte vill medverka i någon form av polisiär utredning, säger en anonym polisman som vi kallar Anders.
På biblioteket såg personalen gänget sälja droger, men vågade inte ingripa. Triggade av en prideflagga hotade gänget skära halsen av alla homosexuella och tog under period nästan över lokalerna.
Elizabeth George Chandy är enhetschef för biblioteken i Angered, Hammarkullen och Hjällbo:
– Vi hade upprepade gånger inne ungdomar, lokalbor som var inne och ja, var aggressiva och utåtagerande och skrämde i väg andra besökare. Och gjorde situationen väldigt obehaglig för våra bibliotekarier som fanns i lokalerna och jobbar i lokalerna. (…) Det var ju liksom personer med ett våldskapital som vi förstod. Och det är ju där hotet ligger.
Enligt lagen är verksamheter som har med barn och unga att göra skyldiga att genast göra en orosanmälan till socialtjänsten om de misstänker eller får reda på att ett barn far illa. Inte heller det sker. Inga polisanmälningar. Inga orosanmälningar. Och det är ett mönster när det gäller det här nätverket. Christian Jensen:
– Vi kan ju se att det skapar ju en tystnadskultur, där folk är rädda för repressalier från vissa nätverkspersoner. Man är kanske i sin profession, men man vill inte anmäla för att man känner en rädsla helt enkelt.
Michael Tärnfalk, forskare i socialt arbete och lektor på Uppsala universitet, ser allvarligt på detta.
– Det är alldeles uppenbart att de här personerna som är portade på fritidsgården och personalen har en konflikt och personalen är helt enkelt rädd för de här personerna och de här personerna ger sig inte utan ger sig på personalen. Det här underminerar egentligen hela samhället i de delar där de här sakerna kan liksom förekomma. Det är ju rena maffiametoder egentligen.
Tobias Gröndahl är nytillträdd avdelningschef på socialförvaltningen i nordost:
– Är det så att det har glidit, blivit en glidning av vår verksamhet, att vi låter bli att göra orosanmälningar på grund av rädsla så har vi ju verkligen något att jobba med. Så det är allvarligt.
Genom släktnätverkets advokat har Kaliber sökt de aktuella familjemedlemmarna, men de har inte återkommit.
Om hur polisanmälningarna om förtal och förolämpningar har skenat i takt med utvecklingen på internet och om förutsättningarna för utsatta att få upprättelse när bara en bråkdel når domstolarna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– På något sätt är man rädd att någon som hört talas om det här ska tro att det finns en liten gnutta sanning och så vidare, så att, man är liksom rädd. Man vill inte berätta, säger Anna-Karin.
Hon vet inte varför kvinnan i grannskapet började smutskasta henne. De har inte haft nån närmare relation. Men hon tror, säger hon, att kvinnan som också skriver om andra personer, kan ha ansett sig sviken av omgivningen på något sätt.
Kvinnan skrev om henne på Facebook, och skickade mail i grannskapet och till myndigheter. Hon började sedan kontakta hennes kollegor och chefer i företaget för att påstå saker om Anna-Karin.
– Hon ropade till mig en dag att jag tycker du ska kontakta din arbetsgivare, och då förstod jag att det var riktigt illa.
Kvinnan dömdes mot sitt nekande för grovt förtal. En upprättelse, säger Anna-Karin, som många gånger tvivlade på att rättsprocessen skulle nå ända fram.
– Den känslan hade jag också, att det liksom var ett brott som inte hade samma trovärdighet på något sätt som andra brott, säger Anna-Karin.
I veckans Kaliber har reporter Johanna Hövenmark kartlagt ökningen av förtalsanmälningar. För drygt 30 år sen, 1990, gjordes 1 800 anmälningar om förtal eller förolämpning. I fjol var det 9 800 anmälningar.
Men få fall når domstolarna. I fjol väcktes 215 allmänna åtal av åklagare.
– Det är bättre i min uppfattning än vad det var förut. Och det är mycket med anledning av nya vägledningar som har tagits fram för åklagare för när man ska väcka åtal och liknande. Men med det sagt så är det fortfarande väldigt svårt, säger Ängla Pändel, advokat och ordförande för Institutet för juridik och internet.
På internet finns nu mängder av uppgifter som, om de hamnade i domstol, nog skulle bedömas som förtal eller förolämpning.
– Om det inte blir rättssak av de här anmälningarna… Risken är ju att till sist så rycker de flesta på axlarna och blir lite resignerade och tänker att det inte är lönt att anmäla det här, för det händer ändå ingenting, säger Nils Funcke, expert på yttrandefrihet.
Om hur hundratals kvinnor hängs ut med namn och bild som övergivna horor i konton på Tik Tok efter att de flytt till Europa och skiljt sig.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Salma, som egentligen heter något annat, gifte sig i Syrien men trivdes inte i äktenskapet. När kriget bröt ut flydde hon till Sverige, och en tid senare skiljde hon sig från sin man.
Salma är en av de kvinnor som hängts ut med namn och bild på kontot. Då har hon varit skild i flera år. I en text på arabiska intill bilden beskrivs Salma som en övergiven och skild kvinna som träffat sin nya älskare på SFI.
- Jag tror att det är någon som känner mig som gett bilden, och som skriver om mig på det dåliga sättet.
Ingenting av det som skrivs om Salma är sant säger hon. Och vem som vill henne illa vet hon inte.
Christina Malmqvist, arbetar på nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck.
- Bara namnet här - det är ju en direkt uppmaning att mörda. Det är en förföljelse som är väldigt allvarlig av kvinnor som egentligen bara vill leva sitt eget liv.
Förtalsexperten Ängla Pendel säger att med den lagstiftning som finns idag är det kontoanvändaren som ska åtalas och inte Tiktok. Och i det här fallet är användaren anonym.
- I Sverige har vi inget straffrättsligt eller skademässig reglering av ansvaret hos sociala medieplattformar, utan vi har valt att lägga det ansvaret på individen.
Till Kaliber säger Tiktoks svenska presschef att de nu satt igång en utredning om kontona men i nuläget vill de inte ställa upp på en intervju.
Tiktok har stängt ner kontot, men redan har ett nytt liknande konto startat upp och på kort tid fått tusentals följare.
I Kaliber idag, i ett samarbete med P4-kanalerna i Västsverige, om en anonymiserad, organiserad hederskultur som försöker sätta klorna i de kvinnor som flytt den. Om en plattform som säger sig ta ansvar och om kvinnorna som söker upprättelse.
Agnes och Ella fick höga doser av starka mediciner utskrivna av en psykiatriker som plötsligt inte gick att nå. Kaliber om förtvivlade patienter och allvarliga anmälningar som utreds år efter år samtidigt som läkare får jobba kvar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Annelies dotter Agnes, som egentligen heter något annat, har sedan hon var barn haft svårt att hålla fokus på en sak i taget, och i mellanstadiet börjar hon må dåligt. De söker hjälp från skolan och BUP, men det är inte förrän Annelie får tag i en västsvensk psykiatriker som de känner att de når fram. Agnes blir utredd och får diagnosen ADD, precis det som Annelie misstänkt att hon haft hela tiden.
Agnes börjar gå på centralstimulerande mediciner som psykiatrikern skriver ut. Men en tid senare märker Annelie och hennes man Thomas att något är konstigt.
– Klockan var framåt halv elva på kvällen och hon satt och gjorde läxor, och hade märkbart svårt att sitta still. Hon hade mycket energi helt enkelt, på ett sätt som aldrig har haft förut. Vi bara "men herregud hon är ju hög. Hon är ju speedad liksom".
När Kai Knudsen, överläkare och universitetslektor i klinisk toxikologi, tittar på medicinerna Agnes fick utskrivna till sig kan han konstatera att doserna är höga och att psykiatrikern överskrivit rekommenderad dygnsdos.
– Där finns en alldeles särskild fara, det är att man blir hyperaktiv. Man blir speedad, och i värsta fall att man får en akut psykos för det här är alltså amfetamin man förskriver. Och med psykosen, om det blir det, följer en ökad suicidrisk, säger Kai Knudsen.
Men när Agnes föräldrar försöker få tag i Agnes läkare för att justera medicindoserna, går han inte längre att nå. Annelie skriver själv ner doserna för sin dotter innan de till slut får fatt i psykiatrikern.
Ella är en annan som försökt nå psykiatrikern. Hon har ADHD, har mått dåligt nästan hela sitt liv och i perioder tar hon droger. Den vanliga sjukvården upplever hon som för fyrkantig, men den västsvenska psykiatrikern är annorlunda. Psykiatrikern skriver ut starka mediciner även åt Ella.
– Det var ganska liberalt. Aldrig haft så mycket problem på apoteket. Hämta sin chef och liksom står och bara "vi får inte göra såhär". Men ja, det kunde vara tre månader ibland och då kunde det vara gatuvärde på många tiotusentals kronor liksom.
Samtidigt som hon börjar må sämre får hon allt svårare att få tag i psykiatrikern.
Kalibers granskning visar att det finns fler patienter som försöker nå mannen, och att IVO, inspektionen för vård och omsorg, startade en utredning mot honom redan i mars 2021 – som ännu inte är klar.
Mannen själv hävdar att han är oskyldigt anmäld, och att han brinner för att hjälpa sina patienter. Han tycker IVO:s utredning tagit alldeles för lång tid och att det påverkat honom negativt.
Marie Åberg är avdelningschef på IVO. Hon vill inte svara på några frågor om utredningen av den västsvenske psykiatrikern eftersom den fortfarande pågår, men hon säger att IVO försöker få ner sina handläggningstider.
– Det är ju så att vi har tyvärr för långa handläggningstider när det kommer till att utreda legitimerad personal. Och jag kan bara beklaga att IVO:s handläggningstider är långa, och vi ser över arbetssätten. Samtidigt behöver våra utredningar av legitimerad personal vara rättssäkra och tillräckligt underbyggda för att vi ska kunna till exempel anmäla till HSAN.
Allt fler svenskar dör av det narkotikaklassade läkemedlet oxikodon. Utskrivningarna ökar och fler illegala tabletter upptäcks. Linus är en av dem som blev beroende av "djävulstabletten", som Linus pappa kallar den.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Lasses son Linus växer upp i Karlshamn och kommer i kontakt med oxikodon på en fest. Han blir snabbt beroende.
Läkemedlet oxikodon, som är en syntetisk opioid, skrivs ut för användning vid till exempel svår smärta. Men det finns vissa bieffekter med oxikodon, bland annat att den som tar det kan få svårt att andas. Överdoser kan leda till koma, blodtrycksfall, andningsuppehåll och vara dödliga.
Missbruket av opioider och oxikodon ökar på flera platser i Sverige och världen. I USA har över en halv miljon människor dött sedan millennieskiftet till följd av opioidanvändning. Trots kännedomen om detta menar Paulina Tuvendal, klinisk utredare vid Läkemedelsverket, att läkemedel likt oxikodon är nödvändiga.
– Att ha tillgång till starka opioider så som morfin och oxikodon är helt oumbärligt för en modern sjukvård. Sedan måste vi också göra vårt bästa för att minska riskerna för illegal användning och även att man av misstag tar för hög dos eller så.
Allt fler illegala oxikodontabletter kommer över gränsen till Sverige. På bara ett par år har antalet beslagna tabletter tiodubblats. Förutom den illegala importen av oxikodon så finns det även problem inom sjukvården med läkare som skriver ut stora mängder Oxikodon, enligt polisen.
– Det här är en ju en fråga som Socialstyrelsen måste ta på allvar. Man får ju hoppas att de följer utvecklingen väldigt noga, och att man ser till att man håller en restriktivitet kring förskrivningen utav den här typen av preparat, säger Stewe Alm på polisens Nationella operativa avdelning.
Socialstyrelsen har i uppdrag att följa utvecklingen i vården. De menar att utskrivningar nödvändigtvis inte är problemet, istället kan det bland annat handla om insmugglade tabletter. Daniel Svensson, utredare på Socialstyrelsen, ser samtidigt siffrorna för antalet döda ökar i samma takt som utskrivningarna
– Det finns helt enkelt mera tillgängligt ute i samhället och då kommer förekomsten av dödsfallen att öka andelsmässigt, det är ungefär det vi ser också. Vi behöver de här läkemedlen efter vissa operationer och så vidare, det är inte läkemedlet i sig som är problemet i sig utan det är hanteringen återigen.
Lasse märkte efter en tid att tabletterna tagit ett grepp om hans son.
– Jag menar, får du inte oxin i dig…du kan inte duscha, du kan inte äta. Jag sa till honom många gånger att ”detta kommer till att bli din död”. Jag kände det på mig. Jag förstod det liksom när jag förstod hur allvarlig tabletten var.
De omdebatterade övervakningskamerorna i Teslas bilar ska göras om. Förändringen kommer efter att den nederländska dataskyddsmyndigheten börjat granska kamerorna. Kaliber följer upp grävet från hösten 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kalibers granskning Den dolda övervakning från september 2022 handlade om en funktion som finns tillgänglig i de flesta elbilar av märket Tesla: bilens sentry mode, eller vaktkamera, som finns till för att skydda bilen mot skadegörelse. Men det är inte bara när någon kommer för nära bilen som kamerorna går igång – de kan sättas på genom en app oavsett var man befinner sig.
Detta har visat sig inte vara helt okontroversiellt. Kaliber intervjuade Johanna Chamberlain, doktor i civilrätt på Uppsala universitet, som menade att när bilkamerorna filmar på allmänna platser så saknas i regel giltiga skäl till att samla in personuppgifter, och att det därför strider mot dataskyddsförordningen (GDPR).
Myndigheterna har inte agerat på detta förrän för omkring två år sedan. Då kom Stefan in i garaget där hans bil stod parkerad – och reagerade på hur bilen bredvid blinkade till. Han tittade in i bilen och såg en röd punkt på skärmen, en inspelningssymbol som han känner igen från smarta telefoner.
Stefan upplevde detta som ett intrång i sitt privatliv och skickade in ett klagomål till Integritetsskyddsmyndigheten IMY, den myndighet som är tillsynsmyndighet för GDPR.
IMY skickade i sin tur ärendet vidare till Nederländerna, där företaget har sitt huvudkontor. Där skulle frågan avgöras om vem som skulle ses som personuppgiftsansvarig för filmerna som lagras från vaktkamerorna – Tesla eller den enskilda bilägaren.
Denna uppföljning handlar om beslutet från den nederländska dataskyddsmyndigheten, och vad det får för konsekvenser för bilägare i Sverige.
Kaliber om Brynas självmord. Ekots granskning av psykiatrin och kritiken mot hur medicineringen av barn och unga sköts idag. Om du själv mår dåligt, så kan du till exempel vända dig till självmordslinjen på telefonnummer 90101. Som anhörig kan du få hjälp på SPES.se
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bryna kommer i kontakt med barn-och ungdomspsykiatrin i Västerbotten för att få en neuropsykiatrisk utredning. Hon får en ADHD-diagnos, men hon har också tydliga autistiska drag och sätts upp på en väntelista till ytterligare en utredning. Hennes mamma Jennie märker att Bryna mår allt sämre och det blivit allt svårare för henne att gå till skolan.
En dag skär sig Bryna i ansiktet elva gånger med en glasbit. Bryna och mamma Jennie får nu komma på ett akut läkarbesök hos BUP. I journalen står det:
”Mycket ångest hos patienten speciellt kopplat till skolan och oförutsägbara situationer. Vissa depressiva symptom i bilden. Det bedöms rimligt att sätta in SSRI preparat.”
Förskrivningarna av SSRI-preparat till barn och unga ökar. De används framförallt vid svåra problem med ångest eller depression. För båda tillstånden rekommenderar bland annat Läkemedelsverket alltid samtal med barn och föräldrar. Men den enda behandlande insats som sätts in för Bryna är medicin.
– Det kändes som en quick fix att man… ett plåster på någonting men man kollar aldrig riktigt skadan under, säger Brynas mamma Jennie.
Håkan Jarbin har tagit fram riktlinjer för behandling av barn och unga med depression och ångest och varit rådgivare till Läkemedelsverket och Socialstyrelsen kring deras riktlinjer och rekommendationer.
– Man ska ju aldrig bara ge läkemedel. Och i synnerhet inte i denna komplexa situation med denna flicka som har gjort så allvarliga självskadande handlingar.
– Det här är ju helt otillräckliga, så att det lyser av papprena hur dåligt skick hon är och hur hög risken hon har, säger Håkan Jarbin.
Mamma Jennie har anmält Brynas vård till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som kritiserar BUP i Region Västerbotten på flera punkter, bland annat för att man inte erbjöd någon samtalskontakt. Det här har BUP också själva konstaterat och anmält sig själva enligt lex Maria. Kerstin Eliasson chef för BUP Västerbotten säger sig dock inte kunna svara på frågan varför det blev så här.
– Jag kan bara konstatera att det har gjorts misstag som vi också verkligen måste lära oss av så att vi gör allt vi kan för att undvika att det skulle hända igen.
Detta är Ekots granskning av psykiatrin efter Brynas självmord och kritiken mot hur medicineringen av barn och unga sköts idag.
Om du själv mår dåligt, så kan du till exempel vända dig till självmordslinjen på telefonnummer 90101. Som anhörig kan du få hjälp på SPES.se
Trots varningssignaler och nya lagar som ska skydda barn från att skadas och fara illa fortsätter barn att dödas av sina egna föräldrar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Mattias son Theo har nyss fyllt åtta år och under en filt i bagageutrymmet ligger en ny BMX-cykel som hans son Theo har önskat sig i födelsedagspresent. Mattias ska hämta Theo hemma hos Theos mamma.
– Kommer fram till dörren, där det sitter en handskriven lapp. Som är fastklistrad på dörren. På lappen så står det: ”Dörren är olåst. Gå inte in. Tillkalla polis och ambulans”.
Varje år dödas runt fem barn av en förälder i Sverige. Flera av dödsfallen har blivit uppmärksammade i media och två har legat till grund för lagändringar – Lex Bobby och Lex Lilla Hjärtat – för att försöka hindra att något liknande ska hända igen. Men trots nya lagar och att fler polisanmälningar görs om våld, så fortsätter barn att dödas i samma utsträckning som tidigare.
Bo Runeson är professor vid Karolinska Institutet, där man studerat varför föräldrar dödar sina barn.
– Det kallas filicid. Man har väl ofta delat in det så att när det gäller mycket små barn så har det i relativt hög utsträckning varit mammor som har dödat sina barn ganska snart efter förlossning eller under de första tidiga åren. Och sedan har det i ungefär lika hög utsträckning varit både mammor och pappor, i stort sett. Och pappor, då, har dödat barn som varit några år äldre.
Kaliber har kartlagt 10 av de senaste fallen i Sverige där en förälder har dömts eller är misstänkt för att ha orsakat sitt barns död. I samtliga fall har myndigheter fått varningssignaler mot föräldern innan barnen dött. Bland annat via orosanmälningar och utredningar hos socialtjänsten, uppgifter i vårdnadsutredningar, eller utredningar inom psykiatrin.
Detta är något som Socialstyrelsen också sett i sina rapporter, berättar utredaren Moa Mannheimer.
– Det är inte bara rutinmässiga kontakter man har haft. Utan många av kontakterna med hälso- och sjukvården har till exempel handlat om man har långvariga hälsoproblem, eller allvarlig psykisk ohälsa hos föräldern. Omkring hälften av fallen i vår senaste rapport har både barn och gärningsperson haft kontakt med socialtjänsten. Så att myndigheterna har ju, tänker vi, i de här fallen kanske haft möjlighet att faktiskt göra mer.
I över hälften av fallen Kaliber granskat, där ett barn blivit dödat och en förälder dömts eller är misstänkts för brott, så var föräldrarna separerade eller i en pågående vårdnadstvist. Ett av fallen är den åttaåriga pojken i Luleå som hittades död hemma hos sin pappa. Under flera år hade mamman kämpat för att få ensam vårdnad och att pappan inte skulle få träffa sonen. Efter pojkens död så pågår en debatt om att införa en ny lag, Lex Tintin, för att stärka barnens rätt i vårdnadstvister.
En av de som engagerat sig i frågan är advokaten Ulrika Wangle.
– Lex Tintin handlar ju främst om barn när det gäller vårdnad, boende och umgänge. Och där har vi väldigt mycket, menar jag på, en lagstiftning som måste säkerställa mer barns trygghet och att de faktiskt kan tillförsäkras att de får en god trygghet och omvårdnad. För där ser jag att man ligger ganska långt efter i lagstiftningen
I fallet med Mattias son Theo, hade fem orosanmälningar kommit in gällande Theos mamma innan den där dagen i juli 2019. Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, granskade sedan fallet och hittade då hitta flera brister i kommunens arbete.
Maria Rosenquist, chef för individ- och familjeomsorgen i Trelleborgs kommun, säger att kommunen är självkritisk.
– Det här är ju såklart en väldigt tragisk händelse, och det är klart att man tittar ju på beslutet, och vi har lagt ned väldigt mycket tid på Ivos beslut, och tittat på vad vi faktiskt kunde gjort annorlunda och vad vi behöver utveckla. Vi har startat en helt ny enhet hos oss som ska jobba med förebyggande arbete riktat till barn och unga och deras familjer, och det handlar ju om att försöka ge barn och föräldrar tidiga insatser innan problemen behöver växa sig så stora att det ens kanske behöver bli en anmälan.
Kaliber om hat och hot mot renägande samer. Och politiska beslut som skulle minska konflikterna, men som istället har ökat dem. Del 1/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
21-åriga Evelina är renskötande same i en by i Oviksfjällen i Jämtland. Evelina säger att hon upplevt fördomar sedan hon var barn och att hennes föräldrar varnat henne för vad som kan hända när hon lägger upp offentliga inlägg på sociala medier.
– Men ändå vart jag väldigt chockad när jag mötte den där första hatstormen. Det var ju första gången jag la upp en viral video och jag tror jag hade 160 kommentarer totalt varav 100 var hatiska.
Kaliber har tittat närmare på det hat och de hot som förekommer mot samer och deras rennäring och vad som lett fram till de konflikter som finns idag. Många hatiska kommentarer handlar om fördomar om att renägande samer tjänar ekonomiskt på att deras renar trafikdödas, på grund av ersättning de får.
Vi kontaktar även en man som dömts för hets mot folkgrupp efter en kommentar han skrivit på nätet, för att höra hur han tänkte, och var hatet kommer ifrån.
I Brottsförebyggande rådets senaste sammanställning av hatbrottstatistik identifierades 20 hatbrott mot samer. De vanligaste brottskategorierna då var olaga hot och hets mot folkgrupp.
Men mörkertalet bedöms vara stort och det saknas kunskap inom rättsväsendet om omfattningen, säger Martina Lindberg som är verksamhetsutvecklare och nationell samordnare för polisens arbete mot hatbrott:
– Det handlar ju både om forskningsmässigt men också att vi har väldigt få rättsfall. Vi jobbar för att bli starkare på det men vi har också ett väldigt lågt inflöde. Det vill säga vi har väldigt få som anmäler.
Renägaren Marcus Rensberg polisanmälde ett hot han säger att han tog emot från en markägare.
– Han uttryckte väl en del upprördhet till en början att renarna var på ett ställe som han inte tyckte att de skulle vara. Och det kan jag väl inte annat än beklaga, men sen tog det väl den vändningen att det gick till hot att han skulle skjuta renarna och han skulle spöa eller ja, ge oss som hade hand om renarna stryk om vi visade oss där.
Kaliber tittar även närmare på de politiska besluten som skulle minska konflikterna, men som istället har ökat dem. Kerstin Calissendorff är ordförande för Sanningskommissionen som granskar hur politiska beslut historiskt fram till idag har påverkat samerna, och konflikterna i fjällen.
– Att politikerna inte lyckats lösa de här olika intressemotsättningarna, många har ju funnits länge, länge. Jag ska inte säga att det saknats politisk vilja men det har saknats politisk förmåga.
Framgången för kallingeborna i tingsrätten vändes till förlust i hovrätten. Nu går de vidare till Högsta domstolen. Och hur gick det för Eva och Anders som förlorade miljoner när blufföretaget lurade dem?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
PFAS-skandalen i Ronneby kommun är det numera välkända fallet där dricksvattnet för 5000 personer i Kallinge under årtionden förorenades av kemikalierna PFAS. Föroreningarna kom från det brandsläckningsskum som Försvarsmakten övade med på den närliggande flygflottiljen alldeles nära vattentäkten i Kallinge.
Framgången för kallingeborna i tingsrätten, där de tilldömdes skadestånd, vändes till förlust i hovrätten. Herman Afzelius, ordförande i PFAS-föreningen, kommenterade då domen såhär:
– För mig är det helt orimligt att man kan vända den här domen. Det var inte väntat, jag har hela tiden trott att det inte känns rimligt att man ska kunna förgifta folk med kemikalier i en produkt och sedan komma undan ansvar. Sedan har vi varit beredda att ta det här till Högsta domstolen och nu verkar det som att det krävs att vi tar detta till Högsta domstolen för att få rätt.
Kaliber, med reporter Daniel Värjö, var bland de första som granskade den svenska PFAS-skandalen, 2019.
Hör mer om hur rätten resonerade i sin dom, vad som händer med fallet nu och vad man vet om PFAS-kemikalier, i programmet.
Under 2022 granskade Kaliber, i samarbete med Danmarks Radio, en falsk investeringsplattform vid namn Qteck som lurat svenskar på åtminstone 20 miljoner kronor. Kaliber och DR kunde berätta att Qteck var en mindre del av en större, internationell bedrägerihärva. Tyska myndigheter hade just då samtidigt slagit till mot ett call center i Bulgarien där bland annat företagsnamnet Qteck fanns med i beslagtagna datorer.
Eva Nilsson och Anders Öderyd var två av de som lurades på pengar av Qteck. De berättade då att de inte hade kunnat betala av lånen som bedragarna fick dem att ta. Hur har de gått för dem?
Kalibers reporter Markus Alfredsson berättar mer om granskningen och vad man vet om det polisiära fallet just nu. Vi får också höra hans danska kollega, reportern Ole Hall, om vilka reaktioner den danska redaktionen har fått efter granskningen och vad som hänt där efter att programmen sänts.
Kaliber om en cigarrklubb, bjudresor, fester och miljonaffärer för skattepengar i en kommun i södra Sverige.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kaliber kan tillsammans med P4 Blekinge avslöja vad experter bedömer som vänskapskorruption och mutbrott. Karlskrona kommuns upphandlingschef, har tillsammans med en mellanchef med stort ansvar för broreparationer och en chef på ett företag som utför broreparationer åt kommunen har varit med i samma cigarrklubb och festat ihop, samtidigt som de gjort affärer med företaget.
– Jag menar att detta är klart olämpligt. Man kan ju alltid tala om laglighet och lämplighet. Och jag menar att detta strider mot lagstiftningen, säger Jan Turvall, expert på offentlig rätt vid Göteborgs universitet.
Trots att såväl kommunens upphandlingschef och företagschefen står som medlemmar på cigarrklubbens hemsida och har festat ihop så säger de att de inte känner varandra.
Mikael Augustsson är kommunens upphandlingschef:
– Nu i efterhand kan jag ju se att det är ju klar olämplighet för jag jobbar ju med de här frågorna i vardagen hela tiden, men det visste jag ju inte då, jag kände inte till honom då. Men skulle jag gjort annorlunda i dag? Ja, sannolikt.
Bara veckor innan en avtalsförlängning så bjöd även företagschefen in mellanchefen med stort ansvar för broreparationer - och två andra anställda på kommunen - på en studieresa till Tyskland. Företagaren säger till Kaliber att resan inte handlade om att vinna fördelar eller att det påverkar affärerna. Marcus Wildenius, chef för den förvaltning där anställda och chefer bjöds på resan, säger såhär:
– Ja det går ju helt emot de riktlinjer och policy som vi har och det är absolut inte bra för vårt varumärke och vi har dessutom gjort en lång resa för att stärka den interna kontrollen där vi gått igenom policy och där vi jobbat de sista åren med kulturfrågor och hur man ska agera i den tjänstemannarollen man har.
Vi följer upp tidigare granskningar: om en femårig pojke som rymde från ett HVB-hem och drunknade, om bolag som kräver tillbaka lån som aldrig betalats ut och om glömda sprängkistor runtom i landet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kalibers tidigare granskning har genom intervjuer, journaler och HVB-hemmets egen Lex Sarah-utredning gått igenom vad som hände under natten och morgonen då femåriga John Walter avvek från HVB-hemmet han bodde på och hur han senare hittades drunknad i en å.
Här tar vi avstamp i domen mot de två anställda på boendet som i början av december i år dömdes för vållande till annans död. Vi går igenom bevisfrågan men också reaktioner på domen.
I granskningen ”Kreditkriget” som publicerades 2019 undersökte vi en person som genomförde en affärsidé under flera år, som gick ut på att personer bland annat krävs på betalning för snabblån som de ansökt om, men aldrig fått. Och där räntan på lånet som inte betalades ut, ändå kunde förvandla summan som krävts tillbaka till miljonbelopp.
Nu har mannen med kopplingar till bolagen som krävt folk på pengar dömts för bland annat grovt bedrägeri.
Vi berättar mer om vad som hänt efter granskningen 2019 – om rättegången, domen och hur den nu dömda mannen ser på saken.
I granskningen ”De bortglömda sprängförråden” berättade Kaliber bland annat om Emil, som dog 2020 när han på uppdrag av Östersunds kommun skulle montera ned ett metallskåp som stod i skogen. Vad ingen visste var att skåpet innehöll sprängmedel. Gnistorna från skärbrännaren som Emil använde gjorde att skåpet exploderade. Emil omkom omedelbart.
Kalibers granskning visade att sådana här bortglömda sprängkistor stod kvar på flera ställen i landet. Och efter dödsolyckan i Östersund larmade också Arbetsmiljöverket och Östersunds kommun till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, samt Sveriges Kommuner och Regioner, SKR om riskerna med sprängkistor som blivit kvar. Både MSB och SKR ansåg att det var viktigt att sprida den här informationen till alla landets kommuner för att också de skulle leta efter gamla och bortglömda sprängförråd.
Men den här planerade informationssatsningen sjabblades bort. Över hundra kommuner som svarat på frågor från Kaliber om de hade gjort de här inventeringarna, hade inte gjort det eftersom de inte fått vetskap om riskerna. Men när vi började ställa frågor om det här till MSB och SKR i våras, så hände något. Då började de arbeta med en informationskampanj, som gick ut till kommunerna nu under hösten.
Kaliber om en illaluktande bransch där stora pengar är inblandade och risken för upptäckt är liten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– De kom från golvet, för det var ju hål i golvet, de kom från väggarna, de satt bakom hönornas lådor och de satt och åt i deras matskålar.
När Annie kommer ut till sitt hönshus en kväll får hon smått panik. Det är stora råttor överallt och hon fångar 55 stycken på två veckor. Råttinvasionen har sitt ursprung i stora avfallshögar en bit bort.
I Marhult, där Annie bor med höns och hästar, har de här avfallshögarna vuxit sig större och större de senaste åtta åren. Hennes granne Micael Ängman är uppgiven.
– Det ligger lite av varje här blandat. Allt från byggavfall till… jag ser det ligger en liten tub med silikon och aluminium, plast och till och med en sko, så man kan tro att de har jämnat ett hus med marken och sen bara lagt det här. (...) Och du har ju kretskort och det är ju både kvicksilver och allt möjligt i sådan här grejer. (...) Det måste nog vara fyra fotbollsplaner stort och en hel byggnad där det ligger skräp inne i också, säger Micael Ängman.
Under senare år har ett par olika sopskandaler uppdagats i Sverige. Förra hösten började det brinna i avfallshögar utanför Botkyrka. En stor polisutredning pågår, den är kopplad bland annat till händelserna där och gäller misstänkt grovt miljöbrott. Och i Örebro avslöjades en annan avfallsskandal där fyra män dömdes för att ha dumpat och grävt ner giftigt avfall från batterier.
I Sverige är målet att avfall ska vara en del av kretsloppet. Miljöfarligt avfall ska tas om hand på ett ansvarsfullt sätt, resten ska i första hand återvinnas. Det som blir över efter det, bränns och förvandlas till energi. Först i sista hand ska det läggas på deponi, det som förr kallades för soptipp.
Men det här kostar pengar – ofta mycket pengar. Och för den som vill fuska finns stora pengar att tjäna. Affärsidén är enkel: att erbjuda sig att ta om hand avfallet till ett lite lägre pris, men sen strunta i att hantera det på ett korrekt sätt.
Myndigheter som Naturvårdsverket, polis och åklagare ser att avfallsbrottsligheten ökar, och att det finns exempel på organiserad brottslighet. Det är brott där det finns stora pengar att tjäna – samtidigt är risken för upptäckt liten och straffen låga.
Det saknas statistik över hur stort problemet med avfallsbrott är, men flera myndigheter bedömer att det är en brottslighet som ökar. I Kalibers enkät som 230 kommuner svarat på uppger 131 kommuner, alltså mer än hälften, att de har kännedom om olaglig avfallshantering. 128 av dem har anmält till polis eller åklagare.
Kaliber kollar idag närmare på en brottslighet som har visat sig vara svår att komma åt.
Kaliber om när personal som misstänks för sexualbrott får jobba kvar med ungdomar på statliga ungdomshem under utredningstiden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Och sedan vaknade jag av att det rycker i min kropp. Och då är det han som är på mig. Han våldtog mig då.
Victoria är en av flera unga tjejer som anmält att de utsatts för sexövergrepp när de varit placerade på statliga ungdomshem. Under tiden som brottet utreds får mannen jobba kvar, men på en annan avdelning.
– Jag kände mig äcklig. Och jag kände…jag vette fan, jag kände mig bara äcklig och jätteobekväm. Ganska rädd. För jag visste om att han skulle komma tillbaka. Jag visste om att han jobbade dagen efter.
Även Lina anmäler att hon blivit utsatt. Under tiden som anmälan utreds jobbar mannen kvar på ungdomshemmet.
– Bara att veta om att han går runt där på området, och jag vet om att jag är inlåst och inte kan ta mig någonstans.
Kaliber har också kunnat bekräfta att SiS agerat på samma sätt på ett annat ungdomshem i norra Sverige.
– När vi åkte där i bilen så lyssnade vi på musik och så sa han typ ”din musiksmak är bra”. Och sedan var det inte något mer med det. Sedan några minuter efter det så lägger han sin hand på mitt lår och säger ”du är ganska fin för att vara 14”. Och jag tänkte: ”What the fuck?”.
Där tilläts den anställde att arbeta kvar på institutionen när han utreddes för ett sexuellt ofredande. Mannen, som var i 30-årsåldern, ska ha arbetat med pojkar under utredningen, enigt SiS. Anmälan gjordes av en då 14-årig flicka som anklagade honom för att ha tafsat på henne under en bilfärd. Utredningen, precis lades ner för att det saknades bevis. Mannen nekade till anklagelsen och vill idag inte uttala sig till Kaliber.
Marie Åberg, avdelningschef på tillsynsmyndigheten IVO, Inspektionen för vård och omsorg, är kritisk:
– Vår bedömning här är att det är olämpligt att en arbetstagare som är misstänkt för sexuella övergrepp, och är under en pågående förundersökning, flyttas över och tillåts arbeta nära ungdomar vid en annan enhet inom SIS. Vår bedömning är att det är ett risktagande med de barnen och ungdomarnas säkerhet.
Statens Institutionsstyrelse, vars uppgift är att tvångsvårda barn och unga med psykosociala problem, håller delvis med om kritiken, enligt SiS ska man inte låta sexualbrottsmisstänkta arbeta med barn och unga när det handlar om vad myndigheten bedömer vara ett misstänkt ”allvarligt sexualbrott”. Det vill säga att man borde ha stängt av den man som anklagades för en våldtäkt, men inte de andra två männen. Var gränsen går får avgöras från fall till fall, säger Maria Åsebrandt som är institutionschef på behandlingshemmet i södra Sverige:
Bör man inte alltid stänga av personal från klientnära arbete när det gäller sexualbrottsmisstankar?
–Jag tänker att man måste se på varje enskilt fall och se de omständigheter som finns runtomkring. Jag tror tyvärr inte att det är så enkelt att man säga att man alltid eller aldrig ska göra någonting.
SiS Generaldirektör Elisabet Åbjörnsson Hollmark har avböjt att medverka i Kaliber, enligt pressavdelningen har hon inte möjlighet att prioritera en intervju av, som de skriver, ”ett flertal skäl”. Istället fick vi prata med Robert Stenbom som är HR-direktör och ställföreträdande generaldirektör på Statens institutionsstyrelse:
– Vi försöker nog alltid hörsamma kritik från IVO, syna den och se, och andra tillsynsmyndigheter, och se om den är befogad. I det här fallet, så, jag tycker inte att vi har äventyrat säkerheten. Jag tänker att just det faktum att vi gör en individuell bedömning är det som ska säkerställa att vi inte äventyrar någons säkerhet.
Kan du prata om den här individuella bedömningen då? Vad är det som ni gör där?
– Till exempel tittar på om det alldeles uppenbart obehövligt, till exempel, tittar på om det är så att man kan jobba någon annanstans. Och det behöver inte betyda i klientnära verksamhet.
Har man för avsikt i framtiden att agera annorlunda i den här frågan?
– Ja, men det tror jag. Det får man väl anta är sannolikt att vi lär oss även av det här, precis som alltid annars.
Hur ska ni göra då?
– Vi kommer att granska det och hur vi har agerat i de här fallen så klart, och har ju granskat det också, och tittar på och jobbar med att förändra, revidera våra riktlinjer helt enkelt för att de blir tydligare. Minska risken för otydlighet om hur vi ska agera.
Runtom i Sverige läcker den kraftiga växthusgasen metan ut ur ventiler och packningar. Men ingen vet hur mycket. Kaliber granskar de dolda utsläppen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Runtom i Sverige läcker den kraftiga växthusgasen metan ut ur ventiler och otätheter. Men ingen vet hur mycket.
Kaliber har undersökt ett 20-tal anläggningar som använder naturgas, vilket till allra största delen är metan. Det är kemiindustrier, stålindustrier och raffinaderier. Och det är bara ett par av dem som anger några utsläpp av metan alls. Ytterligare en anläggning anger siffror från en mätning som gjordes för tolv år sedan.
Men utsläppen är större i verkligheten. Kalibers granskning visar att metanutsläppen från de största gasnäten och från de raffinaderier och industrianläggningar vi har undersökt motsvarar 65 000 ton koldioxid, vilket motsvarar ungefär vad 35 000 bilar släpper ut på ett år.
Vid Gasums gasterminal i Nynäshamn står Samuel Brohede. De ska mäta metanutsläpp med drönare, ett samarbete med Chalmers Tekniska Högskola för att utveckla den här nya metoden.
På en sådan här anläggning finns det ett stort antal möjliga läckagepunkter, säger han.
– Varenda ventil kan i princip läcka.
Det handlar alltså om små utsläpp på flera ställen, som tillsammans blir större, ofta dolda utsläpp.
–Mäter man inte, så vet man inte. Alls.
Vid anläggningen i Nynäshamn har de inte mätt tidigare på grund av att de tagit över anläggningen nyligen, för två år sen. Men i Lysekil har de gjort mätningar, trots att de inte måste. Det tycker företaget är viktigt, säger Benny Johansson på Gasum.
– Ursprungligen så var det miljöskäl. Men med priser som varit sista året så kommer även ekonomiska skäl in. För är väl ingen som undgått att se att naturgaspriserna har haft en enorm spik över sommaren.
Flytande gas, LNG, kommer med fartyg till Gasums två terminaler i Nynäshamn och Lysekil. Den allra största delen av naturgasen kommer till Sverige i en pipeline.
Nordion, som driver gasnätet, gör mätningar varje år och söker och åtgärdar läckor löpande och har på så sätt fått ned läckagen från gasnätet med nästan en tredjedel på bara ett par år.
–Genom det här systematiska arbetet har vi nått väldigt bra resultat när det gäller metanutsläppen, säger Saila Horttanainen, kommunikationschef på Nordion.
I klimatmötet i Glasgow förra året presenterades ett avtal - Global methane pledge - den globala metandeklarationen, som nu 130 länder har skrivit på, däribland Sverige. Målet är att utsläppen av metan ska minska snabbt med 30 procent till 2030.
För att Sverige ska klara att minska utsläppen av metan så mycket, och dessutom på kort tid, så behöver vi öka takten rejält, säger Mats Björsell på klimatanalysenheten Naturvårdsverket.
–Ja, det behöver vi absolut. Det pyser och läcker lite här och där i olika typer av anläggningar som använder naturgas eller biogas också för den delen. Problemet hittills har varit att hitta läckorna.
Företagen har inte några krav på att mäta hur stora utsläppen av metan är eller rapportera utsläppen. Sara Mälbrink jobbar med miljötillsyn på raffinaderier och förbränningsanläggningar på Länsstyrelsen Västra Götaland:
–Nej, det har det ju inte gjort. I alla fall inte de här raffinaderierna. Och så har de inte haft krav på sig att göra det. Och de har inga villkor i sina tillstånd som säger hur mycket metan som de får släppa ut.
Det pyser även från gasnätet. Johan Skansing är chef för drift underhåll på Gasnätet Stockholm. Här är läckagen omfattande. Förra året var det en fjärdedel av gasen i stadsgasnätet som läckte.
–Ja, men så, det är ett utsläpp som ska ner. Metan, det är en växthusgas, den ska inte läcka ut, vi ska ju använda den och det är därför vi jobbar med våra renoveringsplaner, våra framtidsplaner. Vi har ju ett mål om att läckagefritt nät 2040, säger Johan Skansing.
Hållbarhetschefen Eric Zinn jobbar på Göteborg Energis anläggning Gasendal, en anläggning som läckte ut metan motsvarande 83 ton koldioxid förra året.
– Det stämmer ja, precis. Och all verksamhet har ju lite läckage då, så även vår verksamhet, Gasendal läcker en del metan, säger Eric Zinn.
David Bastviken, professor i miljövetenskap vid Linköpings universitet betonar allvaret:
–Om vi underrapporterar och därför inte vidtar de åtgärder som skulle behövas. Då förvärrar vi klimatkrisen på sikt.
Så det här är nåt som Sverige måste få koll på?
–Ja, Sverige och alla andra länder. Det är viktigt. Det är centralt för att uppfylla Parisavtalet att minska utsläppen.
I tredje delen av granskningsserien Anna på Amiralsgatan undersöker Kaliber vad som är möjligt att uppnå med rehabilitering och hjälpmedel och varför Annas rehabilitering rann ut i sanden. Del 3/3.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
För över sju år sedan var Anna med om en svår olycka i centrala Malmö. Hon gick på en trottoar i Malmö och fick en bil över sig. Hon förlorade ett ben, krossade en armbåge och fick en traumatisk hjärnskada.
Några månader efter olyckan kommer hon till ett rehabiliteringssjukhus. Här tränar Anna med sjukgymnast, arbetsterapeut, neuropsykolog och logoped. Saker börjar hända med Anna.
– Jag blev så glad när jag hörde henne säga en fullständig mening. En kort mening, men dock med ord som man förstod och hörde, säger barndomskompisen Maja.
Efter tre månader får Anna lämna rehabiliteringssjukhuset. I väntan på att få en ny handikappanpassad lägenhet flyttar Anna till ett korttidsboende. Men här slutar Anna kunna saker hon kunde några månader tidigare. De anhöriga efterfrågar en ny rehabiliteringsplan för Anna, men på korttidsboende är det ont om personal och Anna prioriteras inte i det.
– Om man har fått det svaret som anhörig eller patient att vi inte har tid att upprätta en ny rehabiliteringsplan, då har vi ju definitivt brustit, säger Helen Martinsson, avdelningschef för särskilda boenden i Malmö kommun.
Däremot så får Anna under den här tiden en del fysisk rehab, bland annat sjukgymnastik. Hon får en protes och börjar öva på att gå med den. I ett filmklipp på Anna som är över tre år gammal håller hon en arm om fysioterapeuten och går.
– Då kändes det som om det var möjligt att hon skulle börja gå. Och jag förstår ju att jag aldrig kommer ha en Anna som jag kan gå långa promenader mer som förr i världen. Men det kändes hoppfullt, säger Annas mamma Gunnel.
Men med åren har insatserna tunnats ut. I Malmö stod sjukgymnastik på schemat tre dagar i veckan. När Anna flyttade till Ängelholm för två år sedan minskade det till en gång i veckan. Idag sitter Anna i rullstol och hennes protes står i ett hörn av lägenheten.
– Idag har jag inte sett henne gå överhuvudtaget, så en klar tillbakagång, säger Gunnel.
Det är Annas god man som ska företräda henne och kräva att hon att få en bedömning om hjälpmedel och rätt vård. Den gode man Anna hade då och den hon har nu, båda från företaget Optio AB, säger att de inte kan kommentera sina huvudmän.
Varje hjärnskada är unik och det är svårt att veta om det som fungerar för en person också skulle fungera för någon annan. Men berättelsen om Camilla Westerdahl är ett visar tydligt att rehab faktiskt kan göra skillnad. Camilla var med om en bilolycka och hamnade till en början i koma. Ingen trodde att hon någonsin mer ska kunna tala, röra sig, äta själv. Ett år efter olyckan var hon fortfarande inte kontaktbar. Rehabiliteringen avslutades eftersom man inte tyckte att man gjorde några framsteg.
Men så kommer Camilla till en daglig verksamhet där en entusiastisk fysioterapeut jobbar. Christina Hansson jobbar med Camilla fyra, fem gånger i veckan. Två år efter olyckan ställer Christina henne i ett gåbord, sex år efter olyckan kan Camilla gå själv med en käpp. I takt med att Camilla blir fysiskt bättre kommer också talet. Först bara några lösryckta ord. Sedan meningar. 2012, 15 år efter olyckan ger hon ut en bok som hon har skrivit själv.
Varje år vårdas omkring 10 000 för traumatiska hjärnskador på svenska sjukhus. Om hjärnskadan är svår eller medelsvår får man ofta en individuellt anpassad rehabilitering på sjukhus, men sedan när man skrivs ut därifrån så tillhör man öppenvården och då fortsätter rehabiliteringen efter hur det ser ut på stället där man bor.
– Man landar lite grann mitt emellan olika vårdinstanser och de som har kunskapen, de är så pass få relativt sett att de har inte möjlighet att kunna ta sig an alla de här som då skulle kunna ha behovet av specialistvård under många år framöver, säger Jan Lexell, som är professor i rehabiliteringsmedicin vid Lunds universitet och specialiserad på just traumatiska hjärnskador.
Anna lämnade Orup och det professionella rehabiliteringsteamet sju månader efter olyckan. Hon fick tre månader rehabilitering där. Han säger att han känner igen Annas situation.
– Det är ju en generell brist på resurser för att kunna arbeta både långsiktigt och uthålligt med den här typen av personer, säger Jan Lexell.
Gilbert Tribo (L) sitter i majoriteten i Region Skåne sedan 2018. Det är där Anna bor.
Men varför satsas det inte mer på rehabilitering?
– Ja, det satsas ganska mycket på rehabilitering. Bekymret är ju att det är väldigt många i primärvården, väldigt många olika sorters rehabilitering som ska ges i många olika sorters sjukdomar.
– Så klart är att det finns mängder av brister i Annas vård, men också i andra människors vård. Just i övergången och i långsiktigheten, säger Tribo.
Om hur snabbmatsbud utnyttjar sitt jobb för att trakassera och sexuellt ofreda kvinnor när de beställer mat hem till dörren.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
En fredagkväll beställer Vanessa mat från Foodora hem till sin studentlägenhet. Hon får ett samtal från matbudet och möter honom vid porten för att hämta maten.
– Han börjar fråga mig en massa frågor om hur gammal jag var. Och om jag bodde själv. (…) Han blev typ aggressiv och försökte ta sig in mer och blir mycket mer på mig. Han försökte pussa mig och tafsa på mig och det var då jag tyckte det blev riktigt obekvämt och jag ryckte fram maten och försökte gå in, men såg att han börjar följa efter mig så här. Så jag tänkte jag kan inte gå in i min lägenhet för då vet han exakt vart jag bor så jag började backa i korridoren.
Vanessa lyckas filma med sin mobil. Man hör henne säga ”nej” och ”lägg av”. Han försöker kyssa henne, men hon vrider sig, så hon får en puss på kinden. Då släpper mannen henne och går.
– Jag ringde ju min vän och jag typ grät, jag kunde knappt prata. Hon och hennes kille kom direkt till mig och vi ringde polisen, jag minns inte riktigt vad jag sa för jag typ grät i telefonen.
Mannen dömdes senare mot sitt nekande för sexuellt ofredande.
Vanessa är inte ensam om sina upplevelser. Kalibers reporter Anders Lundqvist har intervjuat 16 kvinnor som varit med om liknande händelser när de beställt mat. Han har läst många fler inlägg i stängda grupper på sociala medier där kvinnor vittnar om sina upplevelser. Kajsa, vars matbeställning från en pizzeria blir starten på flera år av trakasserier och förföljelse.
– Han hade ju min adress, mitt telefonnummer. Det som oroade mig mest var att han skulle komma hem till mig. Han kunde ju skicka till mig att ’jag slutar jobbet i dag klockan tolv, jag kan komma och hämta dig så kan vi köra en tur’. Då släckte jag ner varenda lampa i hela huset och liksom vågade inte titta ut ur fönstret, säger Kajsa.
Kaliber har varit i kontakt med tre av de största aktörerna på marknaden, Foodora, Uber Eats och Wolt. Alla reglerar i sina avtal med restaurangerna hur den data som de delar med sig av får hanteras och ingen av aktörerna uppger att det är okej att använda personuppgifterna till annat än för att genomföra matleveransen. De har alla haft kontakt med kvinnliga kunder som trakasserats av bud. De säger att det inte är särskilt vanligt förekommande med tanke på hur många leveranser som görs, men att varje fall tas på största allvar och att budens agerande inte är accepterat.
När vi tagit del av kvinnornas upplevelser så ser vi att de flesta fallen där matbuden har trakasserat kvinnor är när beställningar har skett via Foodora. Daniel Gustafsson Raba är operativ chef på Foodora och han ser att en av anledningarna till det är så är att de är störst. Han beklagar att sådant här händer.
– Ja, först och främst så blir ju väldigt ledsen av att höra det och ganska illa berörd. Och om detta har skett så ber jag såklart så mycket om ursäkt för det. Det är inte acceptabelt och ingen ska få utsättas för detta tycker vi, säger Daniel Gustafsson Raba.
Två av Foodoras större konkurrenter, Uber Eats och Wolt har sedan några år bägge två system som gör att buden aldrig ser kundens nummer och har på så vis löst delar av problemet. Richard Lindeen är vice vd och operativ chef för Wolt i Sverige.
– Telefonnummer har vi valt som en del av vår tekniska lösning för att hantera datasäkerhet att dölja så vi använder en tredjepartstjänst med så kallade proxynummer.
Även Foodora har arbetat med att utveckla ett liknande system för att minska risken för att buden trakasserar kunderna. Precis innan det här programmet sänds så får vi ett mejl från Foodora där de säger att systemet med dolda telefonnummer sattes i drift förra veckan.
Sverige står inför en elkris, och gamla oljepannor väcks till liv för att producera el. Kaliber om myndigheten med elberedskapsuppdrag, som lät ett kraftverk försvinna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Svenska Kraftnät är systemansvarig myndighet som ansvarar för stamnätet i Sverige, för överföringen av el och för driftsäkerheten i elsystemet. De ansvarar också för elberedskapen, i tider av kris och eller krig. Svenska Kraftnät har inget inflytande över situation i Europa, som har drivit upp elpriserna under 2022. Men de har långtgående möjligheter och skyldigheter att påverka det svenska elsystemet i rätt riktning, vilket ingår i deras uppdrag.
2019 hade Svenska Kraftnät chansen att bygga upp en kraftreserv för att säkra eltillgången i södra Sverige. Det handlar om Öresundsverket, som ligger ett par kilometer från centrala Malmö och som skulle kunna försörja hela Malmöområdet och lite till med el. Men turbinerna står stilla.
Mikael Nilsson, chef för Öresundsverket, berättar att det var en kombination av låga elpriser och höga fasta kostnader som gjorde att ägaren Sydkraft Thermal Power, 2018 tog beslutet att lägga ner verksamheten och sälja kraftverket. Svenska Kraftnät godkände nedläggningen, trots att Öresundverket sedan starten var en del av den svenska elberedskapen. Men innan försäljningen av Öresundsverket hade gått igenom uppstod en ny möjlighet.
– Under tiden där så annonserade Svenska Kraftnät i slutet på, väldigt sent 2019, en kompletterande effektreservsupphandling. Och vi kände att den här finns en sista livlina för Öresundsverket. Men tyvärr så avbröts den upphandlingen, på grund av bristande konkurrens.
Enligt Svenska Kraftnäts generaldirektör Lotta Medelius-Bredhe var priset för högt:
– Vi menade då att det här var ett bud som vi inte såg att vi ville ta.
Hade ni inte råd med det? Eller vill ni inte ta det?
– Ja, vi tyckte att det var ett bud som inte vi ville, som var högt i den kontexten att vi därför ville vi inte ta det, säger Lotta Medelius-Bredhe.
I beslutet som jag har här, då skriver ni att motiveringen till beslutet är bristande konkurrens, eftersom endast en leverantör inkommit med anbud. Det står ju ingenting här om en kostnad.
– Nej, men, och det var ju som sagt, det är svårt om man har en upphandling, om man får in ett anbud, så är det ju svårt att bedöma relevansen i den kostnadsbilden.
Det uttalade behovet av en extra effektreserv löstes alltså inte.
– Nej, jag tycker att det är anmärkningsvärt. Och är speciellt när man uttrycker att behovet kvarstår, menar Mikael Nilsson.
Per Wikström på branschorganisationen Energiföretagen håller med.
– Här lyfter man ju fram ett problem. Att tala om att det finns ett problem. Och sen löste man det inte. Och liksom frågan är så här. Vem ska lösa problemet? Säger Per Wikström.
När Kaliber idag frågar hur Svenska Kraftnät löste behovet svarar generaldirektören i ett mejl: citat ”Det är rimligt att anta att de aktörer som tidigare varit beredda att koppla bort sig sannolikt skulle komma att agera på prissignaler framöver och därmed minska belastningen vid topplast.” slutcitat.
Det betyder att Svenska Kraftnät antog att samma industriföretag själva skulle ta ansvar för att minska sin elförbrukning vid risk för elbrist. Tidigare har dessa företag haft avtal om att göra det mot ersättning, men idag finns inte de avtalen kvar.
Ett av industriföretagen Svenska Kraftnät syftar på är pappersmassafabriken Rottneros Bruk. Lennart Eberleh är VD för Rottneros AB.
– Jag tycker inte det är en bra strategi där man hoppas på att de stora tar sitt ansvar. För det är ju förknippat med förluster när vi stänger ner, för vi kan ju inte producera och leverera till våra kunder.
Svenska Kraftnät skriver i ytterligare ett mail att man inte räknar med att industriföretagen anpassar sin förbrukning i samma utsträckning som tidigare, när de hade avtal. Men att de, och andra företag ändå skulle agera på höga priser, citat: ”i vilken utsträckning kan vi inte veta.”
I slutet på oktober får Svenska Kraftnät kritik från EU-nivå.
ACER, en samarbetsorganisation för EU:s tillsynsmyndigheter inom energiområdet, menar i en rapport att Svenska Kraftnät har brutit mot den så kallade 70-procentssregeln, genom att de har strypt överföringen i elsystemet så att den ibland ligger under 70 procent.
Carl Berglöf, expert på elnätsteknik på branschorganisationen Energiföretagen, som var remissinstans i ärendet.
– Det ACER:s beslut säger är att Svenska Kraftnät inte får sitt undantag för den här 70-procentsregeln, och det innebär att Svenska Kraftnät kan inte fortsätta att begränsa kapaciteten på så sätt som man har gjort, utan ACER menar att det finns andra åtgärder som ska vidtas.
Det har ju varit mycket kritik mot Svk tidigare för att de har gjort för lite för att stävja flaskhalsarna i systemet, då bekräftar den här rapporten det?
– Just det, det är det som ACER också säger, att här finns det åtgärder som Svk har kunnat vidta, och uppmanar Svenska Kraftnät att arbeta mer för att säkerställa den typ av resurser.
De resurser som ACER menar att Svenska Kraftnät i större utsträckning kunde köpa upp är exempelvis förbrukningsreduktion eller elproduktion, i syfte att stötta elsystemet och öka överföringen av el, vilket också hade minskat risken för bortkoppling av elkunder i södra Sverige.
Som försvar skriver Svenska Kraftnät på sin hemsida att det har varit svårt att få tag på de resurser som behövts.
Idag säger Svenska Kraftnäts generaldirektör Lotta Medelius-Bredhe att hon ångrar beslutet att upphandlingen med Öresundsverket lades ner.
– Ja, det är klart att det hade ju underlättat, all elproduktion hade ju underlättat givet det läge vi har idag.
Anna har tidigare haft förmåga att delta i olika vardagliga sysslor, varit med ute på lunch, fika och picknick. När familjen besöker henne nu ligger hon ofta i sängen. Varför blev det så här? Del 2/3.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Anna skadas i en uppmärksammad olycka efter en biljakt i februari 2015. Hon går på en trottoar i Malmö med sin barnvagn. En bil kastas upp på trottoaren och hamnar över Anna och hennes lilla son som ligger i vagnen. Båda skadas svårt, sonen återhämtar sig. Anna överlever men med svåra skador. Hon förlorar ett ben och får hjärnskador. Hon förlorar förmågan att tala. Hon börjar en lång och mödosam väg med rehabilitering och aktiviteter för att få ett meningsfullt liv.
Till en början gör hon framsteg. Hon är kommunikativ. Hon använder kroppsrörelser, mimik och gester.
– Tidigare gick hon två dagar i veckan, under den här bra god man-tiden så åkte hon i väg och så hade hon musik. Och så hade hon gå-träning och så vidare, så hon gick med med protes och då var hon ju uppe och gick mer eller mindre själv med protes. Och sen så har allting då gått tillbaks många, många, många steg, berättar brodern Erik.
Hon kan kommunicera konkreta önskemål – till människor som lärt känna henne väl. Hon får en protes och börjar träna på att gå med den. Hon har ett schema med dagliga aktiviteter. Men sedan händer något.
– Här finns ingenting och ingen kreativitet. Nej, hon vilar mest. Och jag orkar inte. Jag är för gammal, säger hennes mamma Gunnel.
Kaliber tar reda på vad som hänt, varför blev det så här och hur ser ansvaret ut?
Efter olyckan fick Anna en god man. Den personen ska ta hand om hennes ekonomi och bevaka hennes rätt. Målet är att hon ska ha en så bra livskvalitet som möjligt. Den personen ska uppmärksamma hennes behov av sociala kontakter, fritidsverksamhet och daglig sysselsättning. Så beskriver hennes hemkommun, Ängelholms kommun, uppdraget.
Det är alltså hennes god man som ska se till att Anna lever ett så gott liv som möjligt och får de resurser hon har rätt till.
De senaste två åren har Annas gode män kommit från ett företag, Optio AB, som har sitt säte i Västerås, 52 mil från Ängelholm. De personliga besöken från dessa gode män har varit inga eller få. Den dagliga verksamheten för Anna är en timme i veckan som hon inte vill gå på. Anna använder inte sitt kommunikationsstöd. Kaliber får också veta att sjukgymnastiktiderna på vårdcentralen är slut och protesträningen som ska ske hemma ”fungerar inte”.
De gode männen från Optio kan inte svara på frågor om ett enskilt fall, men en av dem svarar på generella frågor. Hon säger bland annat att hon var god man för Anna i tio månader. Under den tiden besökte hon inte Anna. På frågan om hur hon gör för att se till att hon tolkar en huvudman rätt svarar hon att man antingen kan träffa personen personligen, genom Teams eller Skype, eller prata via personalen eller anhöriga, men att hon inte träffade Anna personligen på grund av covid. Företaget Optio och den nuvarande gode mannen vill också ”påtala vikten om Annas integritet i detta.”
Överförmyndarenheten i Ängelholm svarar på mail att de inte kan svara på frågor om Annas fall. Men överförmyndarnämndens ordförande Karl-Erik Asp, som inte heller han kan kommentera det enskilda fallet, säger bland annat att om det skulle komma en anmärkning eller oro för att den gode mannen inte företräder en persons bästa så är det tingsrätten som avgör om den gode mannen gjort rätt eller inte.
Hör mer om Optios och överförmyndarnämndens svar i programmet.
Annas bror Erik har överklagat beslutet om god man och yrkat om att själv få bli det, men innan programmet sänds får han avslag. Han kommer överklaga igen:
– Jag har sagt hela tiden att jag vill inte vara god man. Jag vill vara en bror som är där och fikar liksom och umgås med henne. Men nu har det liksom varit ohållbart och Anna har ju bara blivit sämre och sämre av det här Optio AB.
Årets vinnare av Guldörat 2022 i kategorin Årets avslöjande! Hösten 2021 granskade Kaliber Skatteverkets förmedlingstjänst, som hanterar brev och paket som ska till personer med skyddade personuppgifter. Hur säker är den tjänsten? Lyssna igen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Varje år skickas över en halv miljon brev och paket genom Skatteverkets förmedlingstjänst – till personer som lever med skyddade personuppgifter. Tanken med det är att ingen ska kunna veta var personen bor.
Kaliber testar säkerheten – och visar hur myndigheten som ska skydda istället blir en väg för förvaren att komma i kontakt med och hitta sitt offer.
De som lever med skyddade personuppgifter får sin post via Skatteverkets förmedlingsuppdrag. Det var genom denna posttjänst, som Kaliber med hjälp av tre gps-sändare hittade de tre skyddade kvinnornas adresser. De var med på och godkände testet. De är kritiska till Skatteverket. Men det är inte första gången som skyddade personer hittas med post som skickats genom Skatteverket.
Kalibers genomgång visar att två domar fallit de senaste fem åren, där mannen som kvinnan ska skyddas från hittat henne genom att skicka gps-sändare på det här sättet.
Peter Sävje, chef för folkbokföringsavdelningen på Skatteverket säger bland annat så här i programmet:
– De här handlar ju då om våra säkerhetsrutiner och jag vill inte kommentera det.
Hur ser du på de här uppgifterna?
– Ja, det är ju naturligtvis oerhört allvarligt. Utifrån vårt perspektiv så finns det målkonflikter i detta. Det finns, det finns regler för vad vi kan och inte kan göra. Och i någon mening kan man ju se att det finns svårigheter att kombinera till exempel de önskemål som finns hos personer med skydd att få leva ett så normalt liv som möjligt, och just det här med att säkerställa att inte man röjs. Det är ju en konflikt av två motstridiga intressen i någon mening.
Skulle du säga att teknikutvecklingen har sprungit ifrån säkerhetsrutinerna?
– Återigen jag vill inte kommentera våra säkerhetsarrangemang.
Är det något som kan föranleda att man ändrar eller uppdaterar säkerhetsrutinerna?
– Vi är ju naturligtvis medvetna om den här risken. Självklart. Så på den punkten så ser jag inte att de här uppgifterna föranleder någon annan hantering från vår sida.
Kaliber granskar vad som hände spädbarnsmamman Anna. Om olyckan som fråntar henne det viktigaste i livet, och hur hon sedan blir alltmer isolerad. Del 1/3.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Anna var väldigt lätt att prata med. Hon pratar gärna, men hon är väldigt bra på att lyssna också. Man älskar att lyssna på henne, hon har alltid historier att berätta och hon berättar dem bra, en person som är rolig att lyssna på när hon berättar.
Det här berättar Maja. Hon och Anna lär känna varandra när de är barn, de umgås under gymnasietiden. Sen tappar de kontakten ett tag men börjar umgås igen när de precis har passerat 30 och båda bor i Malmö. De träffas och planerar för framtiden:
– Tre dagar innan olyckan så var vi och fikade på Möllevångstorget. Hon berättade bland annat om att hon funderade på att ta upp att skriva masteruppsats och på vad hon skulle skriva om. Och att hon då hade någon idé.
Den 11 februari 2015 hämtar Anna sin vän Ingrid, som bor i Estland, på tågstationen. Ingrid kommer för att se Annas barn för första gången. De kramar om varandra och promenerar genom stan med sonen i barnvagnen. De turas om att köra vagnen. Den här onsdagen är Anna lycklig säger Ingrid, för att en dröm har blivit verklig:
– She was so happy that she has found someone with whom they can actually live a nice, you know, family life together, säger Ingrid.
De går på trottoaren, längs Amiralsgatan. Nära ett beigefärgat tegelhus.
– We heard a big noise, like brakes or something. She was with the trolley next to her. I was just starting to look around what happened. Like, what is there? And I didn't see anything. But in the next second… I was laying down and next to my head was a big stone.
Ingrid hör ett kraftigt ljud. Hon vänder sig om, ser ingenting. I nästa ögonblick ligger hon på trottoaren. Intill hennes huvud är en stor sten.
Strax innan har polismannen Alen Tinjak i Malmö precis börjat prata med sin kollega om att ta en lunchpaus när de får se en bil framför polisbilen som de av olika skäl vill stanna. Men när poliserna markerar för bilen att stanna, gasar den istället. En biljakt inleds.
– Vi ligger efter och kollegan som kör bilen är en erfaren instruktör som utbildar poliser i utryckningskörning. Så det är en väldig bra förare och han förstår, eller båda två förstår: Vi ska inte hetsa dem. Kollegan väljer att ge dem lite avstånd så att vi är cirka 200 meter bakom dem… (…) Det är då jag ser ett vitt moln och jag meddelade, de har krockat. De har krockat, berättar Alen Tinjak.
Anna, som gått bredvid Ingrid, skadas svårt i olyckan. Hon får en bil över sig och svävar mellan liv och död. Hon överlever men förlorar det liv hon lever. Hon blir av med sitt hem, vårdnaden om sonen, sina vänner och förmågan att gå - och att tala.
Bit för bit blir Anna alltmer isolerad och ensam, kommer allt längre från det liv hon en gång levde, då hon var 33 och lyckligt nybliven mamma.
Om de som tjänar miljoner på prostitution med ett finare namn, och där unga betalar priset. Ett samarbete med P4 Värmland.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
”Ella”, som egentligen heter någonting annat, var tolv år när hon för första gången började chatta med en okänd kille på chatt-tjänsten Kik. Vid den här tiden upplevde hon att hemmet var otryggt, med mycket bråk och ett kylskåp som ekade tomt. De anonyma chattarna blir ett sätt för Ella att prata om hur hon mår, utan att någon dömer henne. Hon beskriver dem som en fristad.
Killen på chatten ber Ella ta av sig kläderna. Ella, som blivit kär i killen, gör som han säger. Han kräver fler filmer och bilder.
– Alltså det kom till den punkten. Alltså jag… jag utförde i princip våldtäkt på mig själv framför kamera för honom, på ett sätt jag aldrig hade gjort förut.
Sedan börjar fler killar att höra av sig till 12-åriga Ella.
– När man har gått över tröskeln att faktiskt skicka saker, då blir det väldigt normaliserat för en själv i ens egna värld. Det var liksom min lilla hemlighet tillsammans med de diverse personer som jag pratar med.
När Ella är 13 år börjar hon dricka. Och övergreppen på nätet blir värre. Det är här, när hon hamnat i en situation där hon behöver pengar snabb, som hon börjar sälja sex. Enklast att hitta kunder för 13-åriga Ella, är på sidor på nätet. Hon hittade sajten Sugardaters.
– På många andra sidor så är man ju tvungen att verifiera sin ålder på via BankID eller liknande eller, skicka bild på sitt pass. Och det kunde jag absolut inte göra. Jag hade ju inte ens ID. Jag var så jävla liten.
”Sugardating” är ett koncept som ett antal sajter på nätet använder, och som generellt beskrivs som en mötesplats för män och kvinnor där den ena betalar i någon form för att umgås med den andra. Sajten Sugardaters startades 2013 och enligt deras villkor och regler står det att prostitution och liknande verksamhet är förbjuden på fyra ställen. Men enligt polisen Simon Häggström, specialiserad på prostitution och människohandel, handlar konceptet sugardating och även specifikt sajten Sugardaters om prostitution men med en lyxigare beskrivning.
– I själva verket så är ju sugardating samma sak som prostitution. Det är bara det att man har gjort den här ändringen, för att lättare nå fram till i synnerhet ungdomar, säger Simon Häggström.
Idag finns 16 fällande domar mot män som köpt sex via sajten Sugardaters de senaste sex åren. Merparten av dem handlar om män som köpt sex av minderåriga.
Vd för det danska företaget som driver sajten Sugardaters, Allan Petterson, kommenterar uppgifterna om prostitution och att minderåriga sålt sig via sajten, via mail till Kaliber. Han skriver att det är olyckligt att minderåriga bryter mot reglerna och skapar profiler på sidan. Han skriver också att de upptäcker några av dem tidigt, att de kontrollerar alla bilder och profiltexter, och att de hjälper polisen på alla sätt de kan.
Ella tror att hennes liv skulle se annorlunda ut om sajten Sugardaters aldrig hade funnits.
– De gjorde det så jävla enkelt för mig att förstöra mitt liv. Det ska inte vara så här jävla lätt för en trettonåring att sälja sin kropp.
Kaliber har kartlagt Kalmars undre värld och händelserna som lett till tre dödskjutningar hittills i år.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Worakan Banyaem var Filips vän. De träffades för första gången i tioårsåldern, de har spelat fotboll ihop och har känt varandra genom fotbollen sedan dess.
– Alltid ett leende på läpparna. Oavsett om det var vinter, sommar eller höst. Det var viktigt för honom att vi skulle ha roligt, han var väldigt generös med sin energi. Och framförallt på äldre dar så blev han som en storebror för de yngre killarna i laget, säger Filip.
En kväll i våras hittades Worakan på en cykelväg, inte långt från Filips lägenhet. Han hade blivit skjuten, och dog av sina skador samma kväll.
– Jag hade ingen aning att han skulle vara så involverad så att det skulle få den här utgången. Det var just därför det blev en sådan chock.
Kaliber denna vecka handlar om Kalmar. Här har man gått från industristad till en utveckling inom tjänstesektorn, Linnéuniversitetet växer och tusentals turister besöker Kalmar varje år.
Men de senaste åren har det också hänt något annat i Kalmar. 2020 börjar socialtjänsten se att väldigt unga pojkar, så små som tolv år, riskerar att dras in i gängkriminalitet, antalet anmälda narkotikabrott har ökat, och en allt mer affärsmässig droghandel har uppstått enligt polisen, och med den utvecklingen följer också grövre våld.
Kalibers reporter Erika Norberg har kartlagt Kalmars undre värld och pratar med Kalmarbor, socialtjänst, skolpersonal och polis för att lägga ett pussel över de senaste årens händelser och vad som lett fram till dagens situation.
Om ordningsvakter i Stockholms lokaltrafik och när resenärer menar att de går över gränsen och använder omotiverat våld.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Minou och hennes vän har precis blivit tillsagda att lämna tunnelbaneperrongen av en ordningsvakt för att de haft med sig folköl. De är på väg därifrån, men hon vänder sig om och säger att hon tycker att vakten utövar maktmissbruk och borde skämmas.
– Och sen så lägger jag till då, vilket jag skäms över, i slutändan av meningen: (…) ”har du en mini-pitt eller?”
Ordningsvaktens blick förändras plötsligt och så säger han: ”det här är ett gripande” och tar tag i Minous hand med ett hårt grepp. Och sen går allt väldigt fort, berättar hon.
– Så vänder de mig, böjer mig framåt så att min rygg fälls fram som en fällkniv. Och så hör jag bara hur min kompis skriker: ni sätter inte handbojor på henne. Och här, här rasar liksom mitt blod ner. Mina ben blir helt svaga. (…) Och så hör jag hur de här handbojorna klirrar.
– Alltså jag förstår inte varför jag står där i de här handbojorna med den lilla, lilla händelsen och de proportionerna, alltså handbojor är ju till för kriminella eller folk som är en livsfara för andra.
Minou blir upptryckt mot en vägg. Sen beordrar ordningsvakten att Minou ska föras in i ett så kallat trygghetsrum.
– Och då liksom, öppnar de dörren och kastar in mig där och jag kommer ner på knäna.
43-åriga Julia, som lider av PTSD, berättar att hon var mitt i pågående panikångestattack när hon konfronterades av ordningsvakter i T-Centralen i Stockholm, för nästan två år sedan.
– De försöker få svar från mig, men när du trycker mig in i väggen, och sen trycker min hals – hur kan jag svara dig? Det är det som jag inte fattar, varför de gjorde så.
Mattias Svensson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, hamnade i en diskussion med en ordningsvakt som tyckte att han var för berusad. Sen blir han överfallen bakifrån, berättar han.
– Jag spänner till och plötsligt ramlar vi på golvet och då, då får jag verkligen panik, vad händer? Vad ÄR det här? Den här manliga vakten börjar då liksom klättra upp, han tar stryptag, jag känner jag får ingen luft.
Kaliber har gått igenom de klagomål från resenärer som kommit in till SL. Av drygt 800 klagomål som gäller SL:s ordningsvakter finns 220 st fall där resenärerna upplevt omotiverat eller obefogat våld från ordningsvakterna.
Så vad säger SL om resenärernas klagomål? Erik Norling är ansvarig trafikdirektör på Trafikförvaltningen i Region Stockholm:
– Om man blir avlägsnad eller gripen av en ordningsvakt så upplevs det sällan som positivt, det är ju väldigt obehagligt och det kan se obehagligt ut. Så det är klart att man kanske har en bild när en sådan här händelse inträffar som man upplevt att det här har varit obehagligt. Kundklagomålen ger en bild av händelse, men den behöver inte vara en nyanserad och korrekt bild av händelsen alltid utan det finns ofta två sidor av myntet.
Kaliber har frågat de anlitade vaktbolagen, tre stycken, om kritiken mot deras ordningsvakter. Ett av bolagen svarar att ytterst få ärenden de hanterar är klagomål och att de utbildar sina vakter i bland annat konflikthantering och bemötande. De gör också kontinuerliga kontroller av sin personal för att se att de jobbar i enlighet med uppdraget.
Det andra bolaget menar att de alltid försöker att minimera antalet resenärer som känner sig felaktigt behandlade av deras ordningsvakter. Men att det inte går att komma ifrån att vissa resenärer kommer att tycka att ordningsvakterna gör fel i en konflikt, särskilt när alkohol är inblandat. Det tredje vaktbolaget svarar att de tar alla klagomål på allvar och utreder dem.
Om bilarna som övervakar oss utan att vi vet om det där den ansvariga myndigheten i Sverige inte vet vad som gäller.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kalibers första program för säsongen handlar om en funktion som finns tillgänglig i de flesta elbilar av märket Tesla. Det handlar om sentry mode, eller vaktkamera, som finns till för att skydda bilen mot skadegörelse – eller i alla fall kunna se om bilen utsätts för skadegörelse och vem som gör det. Men det är inte bara när någon kommer för nära bilen som kamerorna går igång – de kan sättas på genom en app oavsett var man befinner sig.
Och det här är inte helt okontroversiellt. Motorjournalisten Felix Björklund berättar att det just nu pågår en diskussion i Tyskland kring dessa bilar då landets största organisation för konsumentskydd har stämt biltillverkaren vid en domstol i Berlin på grund av brott mot dataskyddet. I Kina har det under sommaren inrättats förbud för just teslor på flera ställen i landet, på grund av kamerorna.
– Man är rädd för spionage och kameraövervakning. Och Kina om någon vet vad man kan göra med kameraövervakning så därför har man helt enkelt förbjudit och säger att det är en tillfällig ordningsregel, säger Felix Björklund.
Men vad gäller i Sverige? Johanna Chamberlain är doktor i civilrätt på Uppsala universitet- hennes avhandling handlade just om personuppgiftsskydd och privatlivsskydd i svensk rätt. Hon menar att när bilkamerorna filmar på allmänna platser så saknas i regel giltiga skäl till att samla in personuppgifter:
– Du får inte filma andra utan att det finns en rättslig grund. Så den här typen av filmning strider ju direkt mot dataskyddsförordningen (GDPR).
I Sverige finns det drygt 30.000 teslor, och i de flesta bilar finns möjligheten att aktivera vaktkamerafunktionen. Diskussionerna om detta har bubblat på forum, både utomlands och i Sverige, men inte kommit upp till en allmän debatt, trots att dataskyddsförordningen funnits i Sverige sedan 2018. Myndigheterna har inte agerat förrän för drygt ett år sedan. Då kom Stefan in i garaget där hans bil stod parkerad – och reagerade på hur bilen bredvid blinkade till:
– Jag såg in på skärmen i bilen att det var en sån röd punkt som man känner igen från smarta telefoner där det står att den spelade in. (…) Känslan är väl helt enkelt att man är lite iakttagen. Jag gick faktiskt runt till fler teslor i garaget och flera av de reagerade på samma sätt.
Stefan, som upplevde det som ett intrång i sitt privatliv, skickade in ett klagomål till Integritetsskyddsmyndigheten IMY, den myndighet som är tillsynsmyndighet för GDPR.
IMY gör också bedömningen att filmerna från teslakamerorna handlar om personuppgiftsbehandling. Men frågan här är vem som blir personuppgiftsansvarig – om det är bilens ägare eller företaget Tesla. Myndigheten har därför skickat Stefans klagomål till sin systermyndighet i Nederländerna, där företaget har sitt huvudkontor, för att få ett svar på var ärendet ska avgöras.
Tesla svarar Kaliber att all lagring enbart hamnar lokalt i bilen och då är det den enskilde bilägaren som är personuppgiftsansvarig. Företaget svarar också att det bland annat är kamerorna har gjort att deras bilar är bland dem som i minst utsträckning stjäls och utsätts för skadegörelse. Någon kommentar om kritiken att kamerorna strider mot GDPR ger de inte.
Bil-journalisten Felix Björklund menar att det är viktigt att vi får regler för vad som gäller framöver:
– Om du ställer den bilen på ett torg när det är en demonstration, så kan du veta vilka som var på den demonstrationen. Det kan ju användas på massa olika sätt. Man är naiv om man tror att detta inte kan hända, säger Felix Björklund.
Förtydligande: I vår granskning tar vi upp de bilar som för närvarande finns i Sverige och som har den europeiska dataskyddsförordningen GDPR att ta hänsyn till. Runt om i världen finns det även andra biltillverkare som har och som jobbar med att utveckla en liknande teknik. I Sverige finns för närvarande inte bilar av något bilmärke med ett lika avancerat system som Tesla till försäljning än.
Hela granskningen som podd: Hör Eva Nilssons om hur hon hamnade på existensminimum i en jättelik internationell bedrägerihärva - och hör källor inifrån ett callcenter utomlands där bedragarna jobbade.
Kaliber om hur jakten på pengar gör Anjas affärsidé om bedrägerier och utpressning till en vinstmaskin i miljonklassen och om hur ansvariga handfallna tittar på och ständigt ligger steget efter.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
"Anja" heter egentligen något annat. Hennes röst är utbytt, och en annan person spelar henne på Kalibers bilder. Mot anonymitet berättar hon hur hon levt på att manipulera, lura och utpressa män på miljontals kronor under de senaste tolv åren.
Det började i tonåren. Anja bestämmer sig för att lura en äldre man som hon kommer i kontakt med på en telefondejting-linje. Dagen efter överför mannen flera tusen till henne, bland annat så hon kan köpa en tågbiljett hem till honom. Men Anja tar ut pengarna och blockerar hans telefonnummer.
– Det gick så fort och jag fick så mycket pengar, jag kände bara herre gud vad enkelt det var, jag kan ju göra det här igen.
Och det gör hon. Anja lär sig att både råna män, skaffa hållhakar, och utpressa så männen inte anmäler.
Idag lurar hon män genom det som kallas romansbedrägerier. Anja träffar män och ljuger om olika situationer hon behöver pengar för, och i många fall sätter männen över dem.
– Det är bara skådespeleri. Allting. Ingenting jag säger till dem kommer från hjärtat. Jag ljuger så mycket jag bara orkar.
Anja har lurat sig till flera miljoner under åren. Hon säger att hon är beredd på att en dag åka fast, men säger också att den risken är minimal.
– Det är svårt, det är jättesvårt för dem. Jag ligger flera steg före. Före bankerna, före polisen.
När männen själva inte anmäler till polisen, kommer hennes brott aldrig till polisens kännedom.
– Ja, det är bara bankerna som kan få stopp på henne om inte nån målsägare till slut kliver fram, säger Björn Sidenhjärta, förundersökningsledare vid bedrägerigruppen i Polisregion Mitt.
Bankerna ska övervaka transaktioner och be om underlag när oväntade summor sätts in på konton. Anja har ingen registrerad inkomst, och får regelbundet stora summor insatta på sitt konto. Vad vi kan se har bara en bank under ett tillfälle de senaste tolv åren ifrågasatt var pengarna kommer ifrån, men sedan nöjt sig med påhittade svar och kontot kunde fortsätta att användas. Kaliber kontaktar banken som inte vill svara på frågor.
En annan av bankerna vi kontaktar, och där Anja haft konton är Swedbank. Ralf Bagner är pressansvarig på Swedbank:
– I takt med att kraven enligt penningtvättslagstiftningen har skruvats åt, så ställer vi ju fler frågor till våra kunder, med jämna mellanrum. Samtidigt så är det ju så att de finansiella brotten också har ökat. Vi investerar enormt mycket pengar för att skydda våra kunder, men också för att försäkra oss om att våra system inte används som verktyg av kriminella.
Hur tänker du på att ni trots det används av kriminella för deras aktiviteter?
– Som jag sa, så är det ju så att banker har ju lagkrav på sig för att förhindra den här typen av brottslighet, ekonomisk brottslighet är ju ett samhällsproblem som långt ifrån bara drabbar bankerna, vi tar det här på allra största allvar och fortsätter att arbeta med att förebygga det.
Anja byter konton med jämna mellanrum och fortsätter att begå brott än idag.
Men hur känns det att veta att du lever ditt liv på stulna pengar?
– Eh, jag ser inte det som stulna pengar.
Hur ser du på det då?
– Jag är faktiskt väldigt stolt över det jag gör, jag har manipulerat dem. Men egentligen så har jag fått det frivilligt. Och vad jag vet så är det inte olagligt att vara gold-digger.
I lagens ögon, objektivt sätt, så är det ett brott du sysslar med?
– Fast jag tycker inte det är olagligt.
Men i lagens ögon så är det det.
– Jag bryr mig inte. Det finns värre saker de kan utreda.
Anja säger att hon tänker fortsätta med sina brott. Går hon inte att stoppa?
Om de bortglömda sprängförråden och hur svenska myndigheter sjabblade bort den viktiga frågan som skulle göra att olyckan, som den där Emil dog, inte kan hända igen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Linas exsambo, Elviras bror, hette Emil. Fram till för ett och ett halvt år sedan var han verkstadsarbetare i Östersunds kommun.
Men en dag i november 2020 blir Emil tillkallad för att öppna låsen på två plåtskåp i ett stenförråd som ska rensas upp. Alla tror att skåpen är tomma. De ska bara öppnas, separeras från sitt betongfundament och köras till en återvinningsstation. Emil använder en skärbrännare för att kapa låsen. Det ena skåpet är tomt. Det andra exploderar och Emil omkommer omedelbart.
Skåpet som Emil försökt öppna var en så kallat sprängkista eller sprängförråd, full med svartkrut och tändhattar, bortglömt från den tid när det var vanligt att kommunerna själva utförde egna sprängningar vid byggen, från 1950-talet och framåt. På 90-talet gick många över till att köpa de här tjänsterna från auktoriserade sprängföretag som specialiserat sig.
Metallskåpet som var fullt med sprängmedel, märkt ”förråd”, hade alltså stått på kommunens mark och inte använts på över 20 år.
Östersunds kommun erkände arbetsmiljöbrott i samband med olyckan och dömdes i december 2021 till två miljoner kronor i böter.
I och med olyckan i Östersund får man upp ögonen för säkerhetsrisken med bortglömda sprängkistor. Kommunerna och polisen i Jämtlands län efterlyst tips från allmänheten och ännu fler okända sprängkistor som inte tillhör kommunerna dyker upp. Totalt minst ett 20-tal sprängförråd som använts av bland annat kommuner, företag och statliga verk. Och i ett av dem, som upptäckts nära Åre, finns hela 625 kilo sprängmedel.
"Det här är en inventering som behöver göras i hela landet", tänker säkerhetschefen vid Östersunds kommun. Likadant resonerar Arbetsmiljöverket och de slår larm till Sveriges kommuner och regioner, SKR och Myndigheten för samhällskydd och beredskap, MSB, om behovet av en riktad informationskampanj alla till landets kommuner.
Men i en enkät som Kaliber skickat säger 125 av de 142 kommuner som svarat att de inte har tagit reda på hur det ligger till med sprängförråd, efter explosionen i Östersund. Hälften uppger att orsaken är att de inte känt till att det kan finnas bortglömda sprängkistor.
Trots larmen om allvarliga risker och diskussioner mellan myndigheter och SKR om att det var viktigt med en riksomfattande informationskampanj blev den inte av. Varför?
Om hur Sverige hamnade i skenande elpriser, ansträngda elsystem och om omöjliga löften om snabb förändring.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Mats bor i Enviken i nordöstra Dalarna. I vintras fick han och hans familj en chock när elräkningen kom. Trots att han gör allt för att minska energikostnader – de eldar med pellets, har sjövärme och solceller – så blev decemberräkningen på 17 000 kr, fyra gånger så mycket som december förra året.
– Hade jag inte haft extrajobb nu, då hade det inte gått, säger Mats.
Strax efter Rysslands invasion av Ukraina lanserar Regeringen ett nytt begrepp som förklaring till energipriserna: Putin-priser.
Men det finns fler faktorer. Elsystemexperten Maja Lundbäck:
–Man har lagt ner planerbar produktion i södra Sverige. Vi pratar inte bara kärnkraftsanläggningar utan även kraftvärmeverk.
2015 höjde regeringen effektskatten på kärnkraft. Det bidrog till att fyra kärnkraftsreaktorer lade ner, nu senast två reaktorer på Ringhals som togs ur bruk 2019 respektive nyårsafton 2020.
Enligt en rapport från forskningsorganisationen Energiforsk, skulle elpriserna i höstas varit mellan 30 och 45 procent lägre om Ringhals nedlagda reaktorer fortsatt producera el, allt annat lika.
De höga elpriserna beror alltså inte bara på Putins Ryssland utan är också ett resultat av att Sverige, i takt med att planerbar elproduktion har tagits bort, blivit alltmer påverkade av elmarknaden på kontinenten.
– Vi blir ju mer och mer känsliga för variationer av kol-, olja- och gaspriserna för att vi måste importera, säger Maja Lundbäck.
Vattenfalls Torbjörn Wahlborg uttalade sig i SVT förra året om beslutet att stänga Ringhals 1 och 2.
”Beslutet var Vattenfalls, men jag kan också konstatera, hade vi inte haft effektskatten som vi hade 2015 så hade vi inte tagit det beslutet.”
Men energiminister Khashayar Farmanbar menar idag att beslutet inte hade med skatter eller politik att göra.
– Det är inte den bilden jag har. Men det är en bild som jag fått att det är ett kommersiellt beslut baserat på att det inte fanns lönsamhet i att uppgradera.
Varför tror du han säger så? Det här var ju en intervju förra året?
– Jag vet inte varför han säger det. Han har säkert sina skäl.
Men ni kan inte ha rätt båda två menar jag?
– Man kan ha olika bild av verkligheten också.
Energiministern har flera gånger sagt i medierna att svenskarna inom två år kommer att märka skillnad i elpriser, när Svenska Kraftnät förbättrar elöverföringen eller när vi bygger vindkraftverk till havs. Från P4 Extra i januari:
– Bygger vi vindkraftverk till havs så pratar vi om ett antal år, ett eller två år, säger Farmanbar.
Men Svenska Kraftnät skriver att det inte kommer finnas några vindkraftverk på havet inom två år, utan först framåt 2030. Lina Kinning på branschorganisationen Svensk Vindenergi säger samma sak.
– Ja, förutsatt att tillstånden kommer på plats så kan vi se de första havsbaserade vindkraftparkerna i Sverige från och med 2028 och framåt.
I veckans avsnitt av Kaliber berättar vi om efterspelet för tre av våra granskningar. Det handlar om att fler barn vräks, en nya lag om sexövergrepp på nätet och fängelsedomar för miljöbrott.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Hösten 2020 sände vi granskningen ”Återvunnen eller försvunnen?” som handlade om batteriåtervinning, och Urecycles anläggning i Karlskoga som då tog emot 70 procent av alla alkaliska batterier, sådana som du har i din fjärrkontroll och eltandborste.
Samtidigt dök vita säckar upp på flera ställen i Mellansverige. Säckar som hade dumpats och läckte. Och som innehöll den svarta massan från batteriåtervinningsanläggningen i Karlskoga. En del av massan hade grävts ner.
Vi följer upp vad som hänt sedan granskningen sändes, och det handlar om fängelsedomar, sanering och bränder.
I granskningen ”Barnvräkningar – den misslyckade nollvisionen” från december förra året, berättar familjen Andersson om den där decemberdagen 2018, när Kronofogden och hyresvärden knackar på familjen dörr. Mamman i familjen är sjukskriven, och något har gått fel med kommunikationen med Arbetsförmedlingen, så hennes ersättning har inte betalats ut. De har levt på familjens pappas inkomst, och hamnar efter med hyra, och kan tillslut inte helt betala den. Den kommunala hyresvärden säger upp deras kontrakt.
Trots en nollvision mot att barn ska bli av med sina fasta bostäder, en nollvision som antogs 2007 av den dåvarande alliansregeringen, har hittills aldrig nollvisionen uppnåtts under något år sedan dess. Istället har antalet barn som drabbats av vräkningar ökat igen de senaste åren. förra året drabbades 572 barn av vräkningar, det är 123 fler barn än vad som vräktes året innan, 2020.
Kaliber återkommer till familjen och det tillfälliga akutboende de just nu bor i, och ställer återigen frågor till ansvariga politiker hur nollvisionen ska uppnås.
Kaliber har i flera program granskat hur övergrepp mot barn utreds, och då främst livestreamade-övergrepp där tittaren instruerar på distans. Förövaren finns ofta i västvärlden bakom en dator och offren finns på andra sidan jorden, till exempel i Filippinerna framför en webbkamera, som i serien ”De dolda sexövergreppen” av reportrar Stina Näslund och Clara Lowden på produktionsbolaget Filt.
I granskningarna fick det svenska rättsväsendet kritik av bland annat barnrättsorganisationen Ecpat, för att lagstiftningen kring övergrepp över nätet generellt släpat efter. Sedan dess har lagar ändrat och nya tillkommit, och i sommar kommer bland annat en ny lag, som säger att våldtäkt, sexuella övergrepp och motsvarande brott mot barn även ska omfatta sexuella kränkningar som begås på distans.
Hot om våld, ätstörningar och ungdomar som köps ut ur klubbar. Kaliber om Sportbladets granskning av hockeygymnasier, och SVT Sports granskning av rytmisk gymnastik.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sportbladet har i över två år, sedan Barnkonventionen blev lag, granskat ungdomsishockey i serien "Utgallrad". I dagens Kaliber tar vi upp deras senaste granskning av hockeygymnasier, och om hur föräldrar kan tvingas bli återbetalningsskyldiga om ungdomar vill byta hockeygymnasium, eller hoppa av. Något som den klubb som svarar Sportbladet säger endast sker om det handlar om byten.
Sportbladets reporter Patrik Brenning berättar mer om sin granskning, hur avtalen kring hockeygymnasierna fungerar, och bland annat avtal om återbetalningskrav.
Inom rytmisk gymnastik har det kommit vittnesmål om vikthets som lett till ätstörningar, hot om våld och smärtsam stretching i en granskning som SVT Sport har gjort under våren. En av dem som berättar är tidigare gymnasten Clara Göthberg.
– Jag har blivit kallad för ´kossa´. Jag har blivit kallad för ´elefant´. Jag har fått höra att jag inte ska dricka vatten på träningen för att jag blir för tung och klumpig. Jag har fått höra att jag ska bli slagen om jag inte skärper mig. Och jag har fått höra att ju ondare det gör, desto bättre är det. Jag har skämts. Jag har skakat i panik och jag har haft prestationsångest upp över öronen.”
Gymnastikförbundet säger bland annat såhär om vittnesmålen:
– Ja, jag blir ju naturligtvis bestört. Det här är ju ingenting som vi varken vill se inom gymnastiken, eller idrotten i stort. Idrotten för mig ska ju vara en plats för trygghet och glädje. Men naturligtvis så är tränare, precis som många andra, en del av en kultur, man ärver något, ett sätt att göra saker, "så här har vi alltid gjort". Och där kan ju vara en utmaning att bryta de mönstren.
En annan sak som tas upp i SVT Sports granskning är så kallad tvångsstretching. Något som både förbundet och Anna-Karin Wikström, en legitimerad fysioterapeut som ingår i det medicinska teamet inom Svenska gymnastikförbundet säger såhär om:
– Jag tycker att det är förfärligt. Växande kroppar är inte gjorda för att stretcha i ytterlägen på det här sättet, med någon extra vikt på. Det är mer okej när de sitter i egna positioner och stretchar på eget bevåg. Men inte när det är någon till person som är med och trycker på. Man håller inte för det. Att pressa på i ett sådant ytterläge. Alla går ju såklart inte sönder, men det finns ju risk varje gång man gör det att man faktiskt går sönder.”
Något som gymnastikförbundets generalsekreterare Pelle Malmborg håller med om:
– Med våld alltså, med hjälp av våld, komma till ytterläge, det är ju aldrig rätt. Självklart inte.
Gymnastikförbundet har efter granskningen tillsammans med flera andra länder kommit med ett förslag till internationella gymnastikförbundet om att inte tillåta minderåriga personer att tävla på landslagsnivå i seniormästerskap. Idag är gränsen för att tävla i ett seniormästerskap 16 år, med de vill se en höjning till 18 år.
Gymnastikförbundet jobbar också med att involvera gymnaster, ledare och föreningsstyrelser inom den rytmiska gymnastiken där de genom utbildning och föreningsträffar utgår från gymnasternas berättelser. Det är fortsättningen på ett arbete som pågått under en längre tid kopplat till träningsmetoder, ledarskap, synen på de aktiva och strukturer inom svensk gymnastik, enligt gymnastikförbundet.
Malin Träff, sakansvarig för barn- och ungdomsidrott på Riksidrottsförbundet, säger bland annat såhär om granskningarna:
– Först så skulle jag säga att det är smärtsamt att höra om de här unga som far illa. Och sedan är det ju så att även, eller kanske särskilt, när unga far illa inom idrotten så kommer det också med tankar på vårt ansvar, vi vuxna som ansvarar för de här verksamheterna, och känslan av att ha misslyckats med att skydda just de här barnen då.
I de fall, till exempel i internationella sammanhang, där barn ses som handelsvaror, säger Malin Träff att:
– Pengar, makt och framgång är otroligt starka drivkrafter för många. Så är det även inom idrotten och runt idrotten. I de allra grövsta fallen så skulle man nästan kunna kalla det för trafficking till och med…och vi behöver motverka det på alla sätt som vi kan, såklart.
Bedragarna som lurat personer på motsvarande fem miljarder kronor har sin arbetsplats i ett callcenter i Bulgariens huvudstad Sofia. Kaliber avslöjar hur bedragarna jobbade genom källor inifrån.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Flera svenskar har blivit lurade på pengar i en jättelik internationell bedrägerihärva som just nu utreds av tysk polis. Hör 20-åriga "Nikola" berätta om jobbet hos företaget med bedrägerier som affärsmodell och följ jakten på människorna som anses skyldiga till att ha lurat människor på motsvarande över fem miljarder svenska kronor.
I första delen av granskningen Bluffindustrin träffar Kaliber bland annat med Eva, som när hon närmar sig pensionen efter ett arbetsliv som undersköterska blir sporrad att investera i bitcoin. Efter att ha sett reklam i sociala medier anmäler hon sitt intresse på företaget Qtecks hemsida och blir snabbt uppringd. Hon investerar 2.500 kr till en början, men lång historia kort: det slutar med skulder på 900.000 kr.
Eva polisanmälde Qteck men utredningen lades ner. En annan som också anmält företaget är Anders Överyd i Gällivare, som vi träffar i det här avsnittet.
– Jag var ju under isen då, så jag... Man var ensam och så ringer de och är vältaliga och pratar och… De är ju välformulerade och är jätteduktiga på att snacka och då kunde de ju verkligen få mitt förtroende gentemot dem. Jag var extra sårbar och trodde på allt vad de sa. De blev som kompisar.
Personer från Qteck lyckas övertyga Anders om att han borde låna pengar för att investera. Och övertalar honom att han ska låta dem fjärrstyra hans dator för att hjälpa honom med att fylla i låneansökningar.
– Det känns så konstigt att jag ens gick med på det. Det är klart, då tog de över datorn och då tog de allting, säger Anders.
Alla som Kaliber har haft kontakt med om Qteck har polisanmält, men antingen har det inte blivit någon förundersökning alls eller så har den lagts ned.
Men i Tyskland jobbar polisen med en stor utredning efter att de fått rapporter om liknande bedrägerier. För drygt två år sedan anmälde någon i den lilla tyska universitetsstaden Göttingen att han blivit lurad på motsvarande två och en halv miljon kronor av företaget FX-leader. Och snart visar det sig att människor runtom i Tyskland fallit offer för samma liga, berättar åklagaren Manuel Recha.
– And the scam in Germany quickly was about 20 million Euros, altogether, säger Manuel Recha.
En del av pengarna, motsvarande tvåhundra miljoner svenska kronor, visade sig ha hamnat på Malta, en del hos en tysk privatperson.
Genom att följa bedragarnas digitala fotspår på servrar i Tyskland och Nederländerna hittar de också ett ukrainskt företag som sköter FX-leaders hemsida. De blir säkra på att det FX-leader sysslat med är rena bedrägerier. Därifrån letar de tyska myndigheterna sig vidare, och upptäcker kopplingar till ett bulgariskt företag, ett företag som Kaliber lyckats identifiera som Dortome.
I oktober 2021 genomförs en razzia i Dortomes lokaler i staden Sofia. Polisen förhör några av de anställda, och får veta att det finns ytterligare ett callcenter i närheten. Några av poliserna sätter sig i sina bilar och kör dit. När de kommer fram är det tomt på folk, och nedsläckt. Men datorerna finns kvar – och visar sig vara fulla av bevismaterial. Bland annat listor med falska identiteter och bolagsnamn. Det visar sig att bedragarna har mer än 80 företagsnamn till sitt förfogande, med tillhörande hemsidor, berättar åklagare Manuel Recha.
Och ett av dem är Qteck.
Kaliber har varit i kontakt med flera personer som jobbat på callcentret. "Nikola" är en av dem. För Kaliber berättar han om tankarna när han först klev in i det luftkonditionerade kontorslandskapet i Sofia, om arbetssättet och lögnerna. Idag ångrar han att han nånsin satte sin fot där.
På nätforum med varningar för bedrägerier finns flera namn som representanterna från FX-leader använt när de ringt. En David Morgan, en Sylvia Core, en Ross Matthews. Det här är namn som flera av de svenskar och danskar som blivit lurade av Qteck säger att de har varit i kontakt med.
– Ross Matthews… Det han sa till mig var bland det värsta jag hört någon gång i hela mitt liv. Han visste att jag hade en syster. Han sa rakt ut vad han skulle göra med henne om han träffade henne. Sexuella anspelningar om du förstår vad jag menar. Han drog in mina barn i det här, och säger samma sak, säger Johan, som egentligen heter något annat.
Vi har fått trovärdiga uppgifter om vem Ross Matthews egentligen är – en bulgarisk kampsportare i trettioårsåldern. Vi försöker få kontakt med honom. Både via telefon, sociala medier och mail.
Vi är framme i nutid, och kontaktar också ägaren till callcentret i Sofia för en kommentar. Parallellt pågår den tyska polisens arbete med att dokumentera och utreda fynden från tillslagen i räderna. Kommer de ansvariga för bedrägerierna att ställas till svars? Kommer Eva, Anders och "Johan" att få upprättelse?
Flera svenskar har blivit lurade på pengar i en jättelik internationell bedrägerihärva som just nu utreds av tysk polis. Hör Eva Nilssons berättelse om hur hon hamnade på existensminimum.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Jag tänkte att jag kanske kunde få en bättre pension. Jag är 62 år, blir 63 år, så jag tänkte att det kunde… Jag förstår att jag blir en sån där fattigpensionär ändå, för jag har inte jobbat hundra procent, jag har varit hemma med barn och varit ensamstående. Så då tänkte jag att jag kanske kunde leva lite bättre.
Eva Nilsson är undersköterska och fick upp ögonen för möjligheterna att investera, i till exempel bitcoin, när en kollega berättade om sina investeringar. Eva anmäler sitt intresse på en hemsida, och snart är det någon som ringer från ett brittiskt telefonnummer. Han säger sig vara baserad i London och jobba för företaget Qteck.
– Som berättade om det och att man skulle investera med 2.500 kronor. Och då tänkte jag att ”det är inte så farligt, det har jag till.”
Qtecks personal tar ibland över kontrollen över hennes datorer med programvaran Anydesk. Där visar de hur hennes pengar har investerats. Eva övertygas om att investera mer – och att låna pengar för att ha råd. Det är Qtecks personal som fyller i låneansökningarna, berättar hon. Det första privatlånet görs på 182.000 kronor.
– Och de lovade mig då att jag skulle få tillbaka mycket, mycket mer. Och ”vad vill du göra med pengarna?” och sådär. Man drömmer om vad man skulle kunna tänka sig. Att jag skulle vilja bjuda mina barn på en resa tillsammans.
Kurvorna på skärmen går uppåt, tills de inte gör det längre. Qtecks personal ringer Eva varje dag, berättar hon, och övertygar henne till slut om att hon måste låna mer.
– För att få tillbaka. Och då tänkte jag ju redan hur ska jag kunna betala tillbaka detta? Och då kände jag att det enda jag kan göra är att låna mer pengar då ju. Fastän att jag inte ville. För de lovade mig att jag skulle få så att jag kunde betala tillbaka.
I slutet har Eva skulder på 900.000 kr. Telefonnumret som Eva använde för att nå Qtecks personal har plötsligt inte längre någon abonnent. Eva förstår att pengarna är borta, och att hon har lån som hon aldrig kommer kunna betala tillbaka.
– Jag trodde jag skulle svimma och kände att jag ville ta livet av mig, men som tur är kom jag till sans och tänkte på mina barn och pratade om det för min väninna. Man känner ju sig så jättedum för att man har gått på en sån nit liksom. Jag polisanmälde ju, för det ska man göra.
Men polisen inleder inte någon förundersökning. De skriver att det inte finns ”anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats”.
Polisen i Sverige har fått in åtminstone 42 anmälningar som gäller Qteck. I de flesta har förundersökningen lagts ner, ofta inom bara några dagar. I nio fall har det inte inletts någon förundersökning alls. Men när polisen i Västmanland fick in en anmälan om att en person blivit lurad på 1,6 miljoner så valde de att i alla fall försöka spåra pengarna. Björn Sidenhjärta är polisiär förundersökningsledare vid polisens bedrägerigrupp i Västerås.
– Jamen den skyldigheten tycker jag att man har som polisiär FU-ledare. Man måste ju utröna om det finns pengar att säkra upp någonstans. Man kan inte bara ta för givet att pengarna har gått utomlands och att vi inte kan göra något.
Men i det här fallet har pengarna – just det – försvunnit utomlands, till konton i ett Londonbaserat företag som genomför internationella penningtransaktioner.
Här slutar den svenska polisens arbete. Men också i Tyskland får tusentals människor liknande samtal som Eva, men från ett annat företag, FX-leader. De som ligger bakom FX-leader – som tyska myndigheter har jagat i två år - är också de som ligger bakom Qteck. Om det hör du i nästa avsnitt av Kaliber.
Granskningen är ett samarbete med Danmarks Radio.
Sandra hade precis fött sitt fjärde barn. Men istället för familjelycka och bebisbubbla tog hon livet av sig på den slutna avdelning, där hon vårdades för förlossningspsykos. Hur kunde det bli så?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sandra var en kvinna som älskade familjelivet. Men en månad efter att hon fått sitt fjärde efterlängtade barn, en dotter, börjar något förändras hos Sandra.
– Hon kunde gå till kylskåpet plötsligt och hälla ut alla mjölkprodukter för att hon var övertygad om att det var livsfarligt för barnen att dricka mjölken, säger Sandras syster Christine.
Sandras man ringer till slut efter akut psykiatrisk hjälp.
– När jag fick veta det här så då låg hon redan inlagd i slutenvården. Och jag blev ju alldeles chockad eftersom hon var helt som vanligt en vecka tidigare.
Sandra har fått en förlossningspsykos. Hon är paranoid, rädd och uttrycker att det vore bättre för hennes familj om hon inte fanns. En läkare bedömer att det föreligger risk för självmord och Sandra blir inlagd i slutenvården med vak flera gånger i timmen. Hon kommer att vara inskriven på avdelningen i Gubbängen i Stockholm i lite drygt tre veckor. Under den tiden skadar hon sig själv vid minst tre tillfällen. Eftersom Sandra inte får träffa sin bebis på avdelningen får hon istället permission att gå ut på promenader. Det är efter en sån här promenad som Sandras man ringer till avdelningen och säger att han är orolig över henne, att hon är än mer förvirrad och pratar konstigt, som han uttrycker det.
– Men sen drog de ändå ner på tillsynsfrekvensen, på morgonen efter tror jag att det var. Så att då tittade de till henne då en gång i halvtimmen, säger Christine.
Efter det händer det som gör att deras värld rasar. Sandra skadar sig själv så svårt inne på sitt rum att hon senare avlider av skadorna.
Chefen på avdelningen som Sandra var inlagd på menar att det är en svår balansgång att bolla patientens önskan om att bli lämnad ifred med det vårdbehovet man ser, att det handlar om att också bygga ett förtroende för att få fortsätta ge vård. De har dragit lärdom av den tragiska händelsen.
– Där har vi gjort det bästa som går för att förklara, inte bara vad som hände utan också hur vi ska förstå det och vad vi gör nu, säger han.
Kaliber har tittat närmare på fallet med Sandra, men också hur vården av de som drabbas av förlossningspsykos ser ut i Sverige. Det ska visa sig att få regioner i Sverige har en särskild vårdplan för nyförlösta kvinnor som behöver psykiatrisk vård.
Reporter: Malin Marcko.
Det skulle bli Europas största landbaserade laxodling i Sotenäs. Men vad som verkar vara en lovande affär ser nu, två år senare, ut att spricka. Granskningen tar oss till Irland och en välgörenhetstrust som ska hjälpa fattiga irländare.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I mars 2020 kallade Sotenäs kommun till presskonferens. Anledningen var den nya storsatsningen – Europas största landbaserade laxodling värt mellan 17 och 20 miljarder kronor, som skulle sätta Sotenäs på kartan. Det multinationella företaget Lighthouse Finance, som står bakom satsningen, startar bolaget Quality Salmon för att kunna driva laxodlingen i Sverige.
Kommunen köper upp mark för fem miljoner, men när Niclas Jonasson, lokalreporter på Bohusläningen, försöker nysta mer i kommunens avtal tar det stopp.
- Stora delar av det här avtalet var maskat. (…) Vi kunde inte se var det skulle vara eller hur mycket pengar kommunen skulle få för arrendet. Då blir man ju genast ganska nyfiken, säger han.
Det visar sig senare att en av styrelsemedlemmarna i Quality Salmon har haft en obetald skatteskuld på drygt 10 miljoner kronor och han lämnar styrelsen. Och snart kommer det fram att Quality Salmon också jagas av kronofogden. De har inte betalat sina räkningar till flera av de företag som utfört tjänster åt dem. Sammanlagt uppgår skulderna till drygt 3,2 miljoner kronor. Skulderna beror, enligt VD och styrelseordföranden Roy Høiås, på att projektet har försenats, bland annat på grund av pandemin.
I mars 2022, någon vecka innan det här avsnittet sänds, döms Roy Høiås för oaktsamt bokföringsbrott för att han inte lämnat in årsredovisningen i tid. Han döms till villkorlig dom och böter. Dessutom får bolaget Quality Salmon en företagsbot på 30 000 kronor. Roy Høiås beklagar domen. Till Kaliber förklarar han:
– Bolaget har inte haft resurser, kapacitet och kunskap för att färdigställa den i tid.
Granskningen leder oss också till Irland och en välgörenhetstrust, där avkastningen ska gå till fattiga irländare. Hur hänger det här ihop med laxodlingen i Sotenäs? Kalibers reportrar Trifa Abdulla och Ola Sandstig åker tillbaka till Sotenäs en sista gång för att fråga kommunen om de här nya uppgifterna, och vart affären är på väg.
Linnéa förföljdes av en man, men trots flera överträdelser av kontaktförbudet togs inget beslut om utökat kontaktförbud med elektronisk fotboja. Kaliber tar reda på varför det tas få beslut om fotbojor till dem med kontaktförbud. Del 4/4.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
När Linnéa flyttar till ett studentboende råkar hon ut för en man som börjar trakassera henne. Han står vid hennes dörr och skriker att hon ska öppna och tränger sig gång på gång in i hennes hem. Mannen får kontaktförbud, men trots det fortsätter förföljelsen. Han överträder kontaktförbudet gång på gång. Det går så långt att Linnéa fruktar för sitt liv, berättar hon för Kaliber.
– Jag börjar få panikattacker. Sitter i en mörk lägenhet. Jag vågar inte ha lamporna tända, för då kan han ju se att jag är hemma. Jag börjar få självmordstankar. Jag är rädd att han ska göra mig illa på något sätt, att han ska ha ihjäl mig.
Syftet med kontaktförbud är att skydda dem som förföljs, trakasseras eller utsätts för andra brott, genom att hindra förövaren från att ta kontakt med dem. Om kontaktförbudet inte hjälper finns möjlighet att ansöka om ett utvidgat kontaktförbud med elektronisk övervakning, så kallad fotboja.
Den har en GPS-positionering och fästs vid förbudspersonens vrist. Om han eller hon kliver in i den skyddszon som satts, ofta runt den utsattes bostad, går ett prio-1 larm till polisen.
Men en rapport från BRÅ 2015 visade att möjligheten att sätta boja inte använts i den omfattning som man hade tänkt. Tre år efter att lagen kom hade fotbojorna knappt använts. Lagen justerades därför 2018 för att underlätta beslut om boja.
När det här programmet sänds, i mars 2022, finns 5 aktiva beslut om elektronisk fotboja. En alldeles för låg siffra, menar Susanne Gosenius som är brottsoffer- och personsäkerhetssamordnare hos polisen i Region Syd.
– Jag tänker att den borde vara högre. Vi måste kunna boja fler så att de här brottsoffren kan få lite lugn och ro. (…) Vi har ju utrustningen här. Vi har tekniken på plats. Vi har lagstiftningen på plats och ändå är det för få bojor.
Linnéa får ingen information av polisen om möjligheten att ansöka om utvidgat kontaktförbud med fotboja, något som vid tidpunkten för fallet var möjligt att göra efter en enda överträdelse. Hade mannen haft en fotboja hade det förändrat mycket, menar hon.
– Jag tror att jag hade kunnat slappna av i mitt hem. Jag hade kunnat be vänner komma hem till mig och jag hade kunnat känna mig trygg hemma i alla fall. Jag hade kunnat andas och inte ha den här spända känslan som jag har konstant.
Nu har Linnéa brutit upp och flyttat till en annat ort.
– Jag reflekterar mycket när jag träffar nya människor, att jag inte ska låta det gå för långt. Jag vill ju kunna prata om personliga saker, och hur det var innan och så, men det är väldigt svårt. Jag måste bygga upp mig själv innan jag vågar släppa in någon.
Kaliber har kontaktat polisen som haft hand om Linnéas fall. Hon vill inte ställa upp på intervju utan hänvisar till sin chef. Han vill inte heller vara med på en intervju, men säger i ett mailsvar att de på hans avdelning sällan jobbar med kontaktförbud och att det kan vara en förklaring till att de inte ansökte om fotboja. Om Linnéa inte har fått information om denna möjlighet är det beklagligt, säger han, och de kommer att ta lärdom av detta ärende.
Linnéa heter egentligen något annat. Hennes röst är inläst av en annan person.
Före detta stalkern Johan om vad som fick honom att sluta förfölja. Hör hans rannsakande berättelse och om vad samhället gör för att få stalkers att sluta. Del 3/4.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Jag fattar ju inte, varför vill hon inte ha mig? Jag var tvungen att verkligen försäkra mig om att jag inte skulle tappa bort henne eller förlora henne.
Det var när Johan jobbade i ett tillfälligt projekt i ett bostadsområde som han började stalka, förfölja en kvinna. Först träffas de några gånger under ungefär en månads tid. Sedan vill kvinnan, som Kaliber kallar Elin, inte fortsätta träffas.
– Hon var en ju väldigt snäll person och försökte säga det på ett schyst sätt, men det spelade ingen roll på vilket sätt hon sa det för jag köpte det inte i alla fall.
Johan skriver hundratals meddelanden och söker upp henne.
– Det blir som en terror. Jag kan säga att jag är på väg dit, att jag står här utanför. Ibland gjorde jag det, ibland var jag inte ens där, men jag försökte ändå ha kontroll på henne.
Elin polisanmäler Johan som till slut åker fast och döms för stalkningsbrottet olaga förföljelse. Men det är först långt efter sonat brott som han förstår hur illa han betett sig mot Elin och många andra. Nu försöker han gottgöra vad han gjort och be om förlåtelse, men att kontakta Elin kommer Johan aldrig kunna göra igen. Det skulle göra mer skada än nytta.
– Idag beter jag mig inte alls på samma sätt. Jag kan bete mig illa, men jag har också möjlighet att stanna upp och ta tillbaka och be om ursäkt för vad jag gjorde. Men jag får ju också inventera mitt liv och se vad har jag varit för person, vad har jag gjort. (…) Jag får inte ducka, inte smyga undan. Jag behöver fejsa det helt enkelt, säger Johan.
Johan och Elin heter egentligen något annat.
Om hur privatpersoner rycker ut med vatten, mat och annat till utländska bärplockare i Älvsbyn när myndigheterna inte gör vad de ska när vuxna och barn kan ha utsatts för människoexploatering. Del 2/2
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I slutet av juli 2021 kommer ett 50-tal människor från Bulgarien till Älvsbyn för att de fått löfte om att plocka bär, tjäna tusentals kronor och få ett bra boende. Istället blir barn och vuxna strandade på en grusplan intill vägen där de tvingas slå läger. Bärplockarna känner sig lurade av en man vi kallar bärbossen. Själv nekar mannen till att ha lurat, vilselett eller begått något brott mot dem.
Eva Norlin är regionkoordinator mot människohandel i norra Sverige. Hennes jobb är bland annat att stötta kommuner och myndigheter, så att de gör rätt när det finns misstankar om att människor exploateras och utnyttjas, till exempel inom bärbranschen.
– Upplevelsen initialt var just det att allmänheten och alla runtomkring definierade det här som en exploatering. Men att man kanske inte såg de här personerna och framförallt barnen som var medföljande, som brottsoffer.
Trots att polisen under sommaren 2021 drar igång en förundersökning om misstänkt människoexploatering i Älvsbyn identifierar inte socialtjänsten bärplockarna som möjliga brottsoffer för människohandel eller människoexploatering. De går därför miste om det stöd och hjälp de enligt lag har rätt till.
Nataliya Renlund, chef för individ- och familjeomsorgen i Älvsbyn, säger att de gav gruppen hjälp utifrån den lagstiftningen som gäller EU-migranter, men medger att de inte behandlade personerna som potentiella brottsoffer på grund av okunskap.
- Vi kommer inte att hantera det på samma sätt till nästa sommar. Vi kommer att samla ihop oss, gå igenom och upprätta en handlingsplan, säger Nataliya Renlund.
Långa väntetider på samtal och behandlingar skapar lidande för unga. Kaliber om krisen inom barn- och ungdomspsykiatrin.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Hedda var 16 år gammal när hon ställde sig på räcket på en bro.
– Jag kände bara ”nej jag orkar inte mer. Jag vill bara bort härifrån.”
Hedda är en av flera unga som fått vänta länge på hjälp hos barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Hedda hoppade aldrig från bron och mår idag bättre. Men väntan på hjälp har varit lång och hon kämpar än i dag för att komma iväg till skolan.
20 av 21 regioner har i dag svårt att klara vårdgarantin. De senaste fem åren har runt 200 av 500 klagomål och Lex Maria-anmälningar mot Barn- och ungdomspsykiatrin handlat om just långa väntetider. I över 40 av dem har IVO kritiserat BUP för långa väntetider. Det handlar till exempel om barn som fått vänta på behandling eller neuropsykiatrisk utredning.
Och i flera Lex Maria-anmälningar de senaste åren står hur unga tagit sitt liv, eller försökt ta sitt liv, och där BUP är självkritiska till väntetider och bemanning i samband med ärendena.
Idag saknas psykologer på BUP runt om i landet. Inom den regionalt drivna barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm arbetar idag runt 270 psykologer och varje år de senaste fem åren har omkring 50 slutat. En av dem är Diana Abelin. Hon säger att hon tyckte att själva jobbet inom barn- och ungdomspsykiatrin var intressant och givande men att de var för lite personal i förhållande till antalet barn och ungdomar som de skulle ansvara för.
– För att få till en förändring eller hjälpa ett barn och ungdom som mår dåligt psykiskt så kan mer intensiva insatser behövas, alltså man kan behöva träffas ibland flera gånger i veckan. Då upplevde jag inte alltid att det utrymmet fanns i mitt schema utan då fick man klämma in de tiderna, och det i sin tur gick ut över ens egen arbetsbörda och stressnivå, säger Diana Abelin.
Göran Rydén, verksamhetschef för barn- och ungdomspsykiatrin i Region Stockholm, säger att personalbristen är ett stort problem. Över 80 tjänster inom olika personalgrupper stod obemannade i slutet av förra året.
– Det är ju vårt största problem att vi har svårt att rekrytera. Och måste hitta sätt hur vi kan få personer.
Kaliber om filmer på övergrepp som sprids på nätet och som dykt upp på kommersiella porrsidor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
"Josefin" filmades av en sexköpare utan att hon visste om det.
– Det var vidrigt. Det var verkligen hemskt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.
Paulina tvingades sälja sex och utsattes för övergrepp - som filmades och spreds.
– Nu i efterhand känns det nästan som det värsta, om man ska jämföra någonting, så…de fysiska övergreppen går ju att bearbeta, det finns ett slut på dem. De här övergreppen pågår ju varje dag för jag vet inte om någon tittar på mig idag eller imorgon, det är bilder och filmer som kan vara vart som helst, det har varit det tuffaste.
Kalibers granskning visar hur filmer med barn, filmer där personer utsätts för övergrepp, och filmer med personer som inte vet om att de filmas eller har sagt ja till att filmen sprids cirkulerar på nätet och har dykt upp bland de klipp som finns tillgängliga på stora porrsajter.
Kalibers reporter Lisbeth Hermansson har sökt en av de största sajterna, Pornhub, med frågor om hur de kontrollerar de miljontals klipp som går att se på deras sajt, men de har inte återkommit med svar på frågorna.
Jan Olsson är kriminalkommisarie vid Nationellt it-brottscentrum vid polisens Nationella operativa avdelning, NOA.
– Det spelar ju ingen roll att du förmår den här sidan som har det här materialet upplagt på sig att ta bort det, för det finns ju alltid folk som har laddat ner det och kan lägga upp det igen. Konsekvenserna är långtgående jämfört med annan typ av brottslighet där man inte använder internet.
Om hur privatpersoner rycker ut med vatten, mat och annat till utländska bärplockare i Älvsbyn när myndigheterna inte gör vad de ska när vuxna och barn kan ha utsatts för människoexploatering. Del 2/2
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I slutet av juli 2021 kommer ett 50-tal människor från Bulgarien till Älvsbyn för att de fått löfte om att plocka bär, tjäna tusentals kronor och få ett bra boende. Istället blir barn och vuxna strandade på en grusplan intill vägen där de tvingas slå läger. Bärplockarna känner sig lurade av en man vi kallar bärbossen. Själv nekar mannen till att ha lurat, vilselett eller begått något brott mot dem.
Eva Norlin är regionkoordinator mot människohandel i norra Sverige. Hennes jobb är bland annat att stötta kommuner och myndigheter, så att de gör rätt när det finns misstankar om att människor exploateras och utnyttjas, till exempel inom bärbranschen.
– Upplevelsen initialt var just det att allmänheten och alla runtomkring definierade det här som en exploatering. Men att man kanske inte såg de här personerna och framförallt barnen som var medföljande, som brottsoffer.
Trots att polisen under sommaren 2021 drar igång en förundersökning om misstänkt människoexploatering i Älvsbyn identifierar inte socialtjänsten bärplockarna som möjliga brottsoffer för människohandel eller människoexploatering. De går därför miste om det stöd och hjälp de enligt lag har rätt till.
Nataliya Renlund, chef för individ- och familjeomsorgen i Älvsbyn, säger att de gav gruppen hjälp utifrån den lagstiftningen som gäller EU-migranter, men medger att de inte behandlade personerna som potentiella brottsoffer på grund av okunskap.
- Vi kommer inte att hantera det på samma sätt till nästa sommar. Vi kommer att samla ihop oss, gå igenom och upprätta en handlingsplan, säger Nataliya Renlund.
Kaliber granskar den oseriösa bärbranschen, letar efter en man som två år i rad dykt upp i Norrbotten med bärplockare som inte fått det som lagstiftaren ser som schysta villkor. Hur kan han fortsätta? Del 1/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi granskar den oseriösa bärbranschen och letar efter en man som två år i rad dykt upp i Norrbotten med bärplockare som inte fått det som lagstiftaren ser som schysta villkor. Hur kan han fortsätta trots att lagstiftningen skärptes 2018? Varför kan myndigheterna inte komma åt det här?
I Kaliber möter du ”Noah” som är en av de bulgarer som blev lurad att ta sig till Sverige för att tjäna tusentals kronor på bärplockning sommaren 2021 och lovades schyst boende. Istället dumpades han och flera andra på en grusplan i Älvsbyn i Norrbotten. Det blev inget av varken boende eller lön. Nu är ha tillbaka i Bulgarien och känner sig lurad av den man vi kallar bärbossen.
– Vi har plockat bär fyra-fem dagar men de har inte betalt en krona till oss. Han har lovat att han ska ge pengar, bilar, boende. Men han har lurat mig.
Du får också träffa Susanne Karlsson som på sin släktgård tog emot ett gäng strandsatta bulgarer och hjälpte dem med mat, vatten och varma kläder.
– Vad jag fick veta andra kvällen så var de 20-22 personer som verkligen satt i skiten, de tog sig ingenstans.
Vi söker i spåren efter bärbossen - som visar sig ägna sig åt affärer i bärbranschen i mer än en kommun - och når honom till slut för att fråga honom om hans ansvar. Han nekar till att ha begått något brott som rör de här människorna. Han har inget ansvar och har varken lurat eller vilselett någon, säger han till Kaliber.
Och vi tar reda på varför det är så svårt för myndigheterna att komma åt de personer som lurar hit utländska bärplockare men sedan inte ger dem det som utlovats.
Vi följer upp: Fler domar har fallit som gäller unga mördare. Och vad har hänt när det gäller anmälningar om ungdomsrån? Och så återvänder vi till Östersund och turerna kring ÖFK:s förre ordförande.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I Kalibers säsongsavslutning tar vi upp ett par tidigare granskningar och undersöker vad som hände efteråt.
Bland annat tar vi upp granskningen och domen i målet mot Östersunds FKs tidigare ordförande Daniel Kindberg. Vad hände egentligen efter granskningen? Och vad innebär domen som kom tidigare i månaden.
Dessutom ser vi vad som hänt med ungdomsrånen efter säsongens granskning. I granskningen "Ungdområnen och det delade samhället" kunde Kaliber avslöja att ungdomsrånen hade fördubblats på fem år. Hur ser det ut nu?
13-årige "Simons" familj vräktes och bor sedan tre år tillbaka på akutboenden. 2007 infördes en nollvision mot barnvräkningar. Ändå har flera tusen barn vräkts sedan dess och vräkningarna ökar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I avsnittet möter vi "Simon" och hans familj i en kommun strax utanför Göteborg. När han var 13 år vräktes hans familj. Nu tre år senare bor familjen fortfarande på akutboende och har tvingats flytta runt mellan olika tillfälliga hem de senaste tre åren.
2007 presenterade den dåvarande alliansregering en nollvision mot vräkningar av barnfamiljer. Ansvaret för att förhindra vräkningarna hamnar på kommunerna, och nollvisionen har hittills inte lyckats. Istället har antalet barn som tvingats lämna sina hem ökat igen de senaste åren. Dessutom saknar majoriteten av kommunerna skriftliga rutiner för att förhindra barnvräkningar. Barnombudsmannen kräver lagändringar för att få kommunerna att leva upp till nollvisionen.
Företag som tjänar pengar på folks goda vilja att skänka pengar till antimobbning och nattvandring. Granskningen är nominerad till branschpriset Guldörat för Årets avslöjande. Därför sänder vi den i repris.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kaliber och P4 Västs granskning Godhetsindustrin handlar om hur telemarketingkoncernen bakom flera stora kampanjer tjänar pengar på folks goda vilja att hjälpa till och skänka pengar. Pengar som egentligen skulle gå till bland annat nattvandring och antimobbning.
En av kampanjerna som tas upp i granskningen är den etablerade Nolltolerans mot mobbning. Dit har tusentals företag, kommunala bolag och kommuner genom åren bidragit genom att köpa så kallade sponsorpaket. Detta under löftet från säljarna att pengarna ska gå till att hjälpa skolor med antimobbningsarbetet på den egna orten. Stor del av pengarna har istället hamnat hos ägarna.
P4 Väst har fortsatt granskningarna kring insamlingsindustrin. På deras hemsida kan du lyssna på dessa.
Kaliber om kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning som lurats, pressats och tvingats till övergrepp och hur myndigheternas skydd brister.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Flera kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning blir våldtagna av en 29-årig man som de känner, eller känner till, men han utger sig för att vara någon annan när de ses. Någon som är identisk honom till utseendet.
Och enligt åklagaren Elin Åkerberg så visar utredningen att den misstänkta 29-åringen kommit på ett sätt att utnyttja kvinnornas utsatta position.
– De har haft svårt att sålla i den informationen som han har lämnat, och svårt att värja sig mot de här lögnerna som han har förmedlat till dem via de här profilerna. Och det kan nog delvis ha lite med deras intellektuella funktionsnedsättningar att göra, att man haft svårt att se vad som varit sant och falskt. Det här är ju någonting som gärningsmannen har utnyttjat.
Inom polisen och Åklagarmyndigheten lyfts personer med intellektuella funktionsnedsättningar som en grupp som ska prioriteras. Och forskning visar att de är mer utsatta för sexuellt våld än andra, och de kan ha svårt att ta till sig information och förstå och svara på frågor. Målsägandebiträdet som företrädde de utsatta i Linköping, Ulrika Wangle har själv jobbat både inom Åklagarmyndigheten och som civil utredare vid polisen. Hon anser att bristen på specialisering och djupare kunskap riskerar att påverka rättssäkerheten.
– Har man då inte den kompetensen så ser jag ju också att det brister i förundersökningen, som gör att man kanske inte kan driva vidare en utredning, eller att det leder till ett åtal. Och det gör ju också att man då kanske inte då som en person med intellektuell funktionsnedsättning märker av att det är värt att anmäla, för att det inte leder någonstans.
Även åklagare Elin Åkerberg som jobbade med fallet i Linköping ser ett behov av kompetenshöjning.
– Specialistkunskap är ofta bra, samtidigt så tror jag att det här är brottsoffer som vi stöter på ganska ofta och då är det bra om alla har lite kunskap om hur man ska bemöta personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Så jag tror på en bred kunskapshöjning ändå, inom myndigheterna.
Eva Johnsson är vice överåklagare och arbetar på Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum, och säger att personer med osynliga funktionsnedsättningar är en grupp som ska prioriteras, och att den vägledning som tagits fram är forskningsbaserad, men det kan ändå finnas skäl att se över den, anser hon.
– I och med att ni lyfter den här frågan nu, så kommer det ju fram att det finns interna önskemål och då måste vi ju titta på om vi behöver se över vårt metodstöd och förbättra det, vi måste se över om det finns behov av ytterligare utbildning för att det är väldigt viktigt att de här personerna med de här funktionsvariationerna som vi vet förekommer, får komma till tals på rätt sätt. Man måste bemöta dem på rätt sätt och de måste få lov att bli hörda på rätt sätt, oavsett om de är offer eller förövare.
Det finns idag inga nationella riktlinjer eller särskilda direktiv, utan det är väldigt olika hur landets kommuner gör i sitt arbete mot mäns våld mot kvinnor, där det här ingår.
I Östersund har man de senaste åren jobbat aktivt med förebyggande arbete. Bland annat genom att utbilda personalen inom LSS-verksamheten och ha möten med boende. Och temat för nästa möte är sex mot ersättning, eftersom det är något som kuratorn Alexandra Woxlägd stöter på i sitt arbete:
– Jag träffar kvinnor som har sökt kärleken utifrån sexuell kontakt, via ofta olika sociala medier, där de då får frågan om de vill utföra olika sexuella tjänster mot ersättning.
Samtidigt har polisen i Alingsås startat ett brottsförebyggande projekt, "Innan något händer”. Utredare Ekblad-Sjölund och barnförhörsledaren Susanne Karlsson jobbar med projektet.
– Det kom in förhållandevis många ärenden med intellektuellt funktionsnedsatta, och vi sa att "det här är ju inte klokt!". Och vi kände ju att de är väldigt skyddslösa och utsatta. Och till slut så kom vi fram till att vi måste försöka göra någonting åt det, det kan inte vara såhär, säger Susanne Karlsson.
Poliserna började att samla in anmälningar och utredningar som rör personer med intellektuell funktionsnedsättning.
– Här har vi ju ett femtiotal ärenden där vi har sexualbrott, och där en av parterna, eller båda, har en intellektuell funktionsnedsättning.
Statistik är viktigt, säger Eva Ekblad-Sjölund.
– När vi gick till vår chef här på vårt lokalpolisområde, så var det hans första fråga: "Hur ser statistiken ut?" Och det finns ingen statistik att hämta. Det finns ingen brottskod där man kan se att det är en intellektuellt funktionsnedsatt som förekommer, och det finns heller ingen markering någonstans i våra arbetssystem som vi har, vi jobbar i ett system som heter Durtvå, och det finns ingenstans där man kan markera det, utan då fick vi säga att vi hade de här ärendena som vi har funnit, och som sagt ja, en 45-50 ärenden.
Det är Brottsförebyggandet rådet, Brå, som skapar nya brottskoder, men initiativet måste komma från myndighetshåll, det säger Linn Brandelius, som är statistiker på Brå:
– Vi får ju önskemål från polisen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, de som jobbar med att utreda brott. Men sedan får ju de i sin tur krav från regeringen att följa upp brott, och oftast brukar ju önskemål komma från sådana typer av krav.
Hos Åklagarmyndigheten är även det här en fråga som ligger på vice överåklagare Eva Johnssons bord. Hon ser risker med brottskodning av det här slaget:
– Det kan ju vara integritetskänsligt, att utifrån först en lekmannabedömning, så ska vi koda om en person har en intellektuell funktionsnedsättning eller inte.
Och ju fler koder ett brott har desto sämre riskerar kvaliteten på kodningen att bli, enligt Brå.
Anna Lindström är verksamhetsutvecklare när det gäller polisens arbete med sexualbrottsutredningar. Och hon säger som överåklagare Eva Johnsson att brottskodning kan vara känsligt utifrån frågan om integritet.
– Det finns ju så många olika personer vi möter. Vi möter de här personerna där det är viktigt för oss att förbättra oss, vi har personer med missbruksproblematik, vi har med psykisk ohälsa, och så vidare. Och eftersom vi inte har den brottskodningen, utan att som sagt vi brottskodar utifrån brottsområdena, så det här är inte en helt enkelt fråga känner jag.
Men nu lyfts det ju både från polisen och kommuner behov av mer samordning och att man ska göra mer lika över landet, vad tänker du om det?
– Ja men det är ju nånting som vi får ta med oss och titta på.
Reporter: Lisbeth Hermansson
Producent: Johan Sundström
Tekniker och slutmix: Henrik Henriksson
Programledare: Annika H Eriksson
Kaliber följer några av dem som drabbades av explosionen på Övre Husargatan. Hur blir livet när den akuta fasen har lagt sig? Hur får man ihop vardagen när man inte kan komma tillbaka till sitt hem?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Tidigt på morgonen den 28 september 2021 skakade en kraftig explosion ett flervåningshus i Göteborgsstadsdelen Annedal och hundratals boende blev hemlösa.
Under ett par veckor var explosionen på Övre Husargatan på allas läppar och på förstasidan i mer eller mindre varje tidning. Men nyhetsvärdet svalnade och reportrarna lämnade stadsdelen. Kvar blev alla boende och drabbade. I Kalibers avsnitt får vi möta några av de boende som på ett eller annat vis påverkades av explosionen den där morgonen.
Vi möter bland andra Anja som fått en tillfällig lägenhet på annan adress i staden. Men hon längtar tillbaka till Övre Husargatan och vet inte när hon får återvända till sin älskade lägenhet.
Coronapandemin har lett till att köerna för assisterad befruktning med donation av ägg eller spermier ökat. Kaliber om dem som behöver hjälp att få barn om när hjälpen finns men tiden rinner ut.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Maria längtar efter att få barn. När hon får reda på att hon har få ägg kvar börjar hon och hennes sambo försöka direkt. Trots försöken blir det dock inga barn och paret börjar söka sig till IVF-behandlingar.
Kalibers avsnitt "Kampen för ett barn – när tiden rinner ut" är en granskning som handlar om coronapandemins konsekvenser för de som behöver hjälp för att få barn. Köerna för assisterad befruktning med donation av ägg eller spermier har till följd av pandemin ökat och det kan på vissa håll i landet ta minst tre år att få behandling.
För Marias och hennes sambos del har kampen varit lång och läkarbesöken många. Under ett besök fick Maria reda på att kötiden för en IVF-behandling låg på tre till fyra år, men då hinner hon fylla 40 år och kan inte längre få en behandling som finansieras av regionen.
Kaliber om vårdpersonal som dömts för brott, men som kan fortsätta att ta emot patienter som vanligt i flera år efter domen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
En läkare döms för att ha ofredat två patienter på sin mottagning. En av dem är Alice, som är hos läkaren för att undersöka sin tå:
– Jag hamnar i total panik, och mitt hjärta går givetvis jättefort, för att nu har jag panik.
Några månader senare kliver en annan kvinna in på mottagningen. Vi kan kalla henne för Sandra. Hon har kommit för att hon under en lång tid haft problem med en fot. Läkaren undersöker hennes tå, men lägger sedan handen på hennes bröst.
– Så han hade liksom hela sin hand så här på bröstet. Nu måste jag härifrån. För han är så gränslös, och jag vet inte vad som kommer att hända. Alltså, "hur flyr jag så snabbt och effektivt som möjligt härifrån?"
Läkaren döms senare för sexuellt ofredande. När Region Stockholm får domen så väljer de att avbryta sitt avtal med läkaren. Lena Hanberg är chef för avdelningen för specialiserad vård inom Region Stockholm, som har hand om regionens avtal med olika vårdgivare.
– Det är klart att man kan överklaga en dom. Men här tycker vi att det är så viktigt att vi inte riskerar att patienter blir kränkta, att vi valde att säga upp det här avtalet.
När Region Stockholm säger upp avtalet är läkaren alltså bara dömd i tingsrätten, och han tänker överklaga domen. Men regionen tycker inte att det går att vänta på att målet ska prövas i högre instans.
– Utgångspunkten var att vi i så fall skulle utsätta kvinnor för risken att bli utsatta för den här typen av övergrepp. Och det kunde vi inte riskera.
Om någon dömts i tingsrätten men överklagar, kan Ivo begära att legitimationen ändå dras in i väntan på slutlig dom. Det ska de göra om det finns sannolika skäl för att HSAN i slutändan kommer att landa i att dra tillbaka legitimationen. Men samtidigt ska sådana här interimistiska återkallanden bara göras om det krävs för att till exempel garantera patientsäkerheten. Och i det här fallet tyckte inte Ivo att det var nödvändigt. Marie Åberg, Ivo:
– Av tingsrättens dom så framgick det i det här fallet varken att brottslighetens straffvärde, brottets art eller tidigare brottslighet skulle medföra en fängelsepåföljd. Och det saknades även en särskild anledning att befara att yrkesutövaren skulle göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Och med anledning av det så valde vi att inte yrka interimistiskt.
Ni såg inte att det skulle finnas någon risk att han skulle kunna tafsa på andra patienter?
– Nej, i det här ärendet så såg vi inte det.
Läkaren kan fortsätta att ta emot patienter i väntan på att rättvisan ska ha sin gång.
Kaliber om läkare som döms, men som kan fortsätta att ta emot patienter, ibland i flera år efter fällande dom. Och Kaliber hittar även brister i rapporteringen av domar till IVO från Domstolsverket, som ska rapportera när de dömer legitimerad vårdpersonal.
I somras dog en femårig pojke efter att ha rymt från ett HVB-hem i Hagfors och drunknat i en å inte långt från hemmet. Kaliber om vad som egentligen hände under morgonen som pojken försvann.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
En femårig pojke dog i somras efter att ha rymt från ett HVB-hem i Hagfors och drunknat i en å i närheten av hemmet. Kalibers avsnitt i samarbete med P4 Värmland handlar om hur olyckan på HVB-hemmet i värmländska orten Hagfors kunde ske.
I en Lex Sarah-utredning står det att personalen på HVB-hemmet ringde 112 en dryg halvtimme efter att femårige John Walter rymt. Men polisen fick in samtalet om pojkens försvinnande först 53 minuter efter att han upptäckts försvunnen.
Hemmet hade redan innan drunkningen fått kritik. 2019 konstaterade Inspektionens för vård och omsorg, IVO, att hemmet hade brister för tredje gången i rad när det gällde dokumentation av barnen och att de hållit fast barn.
Om ungdomar som hamnat snett, men där insatserna inte räcker till och där det slutar i katastrof.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kalibers granskning Ungdomarna och morden - när insatserna inte hjälper handlar om ungdomar som döms för mord. Kaliber har gått igenom morddomar från de senaste fem åren där de dömda var minderåriga när de begått brottet. I nästan samtliga fall har personerna varit kända av socialtjänsten, blivit utredda och fått insatser, före morden.
I avsnittet möter vi "Anders" som häktades för mord när han var sjutton år. Under åren före mordet struntar han i insatserna från socialtjänsten som sätts in, samtidigt som brotten han begår blir allt grövre.
Kaliber granskar Skatteverkets förmedlingstjänst, som hanterar brev och paket som ska till personer med skyddade personuppgifter. Hur säker är den tjänsten? Kaliber har testat.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Varje år skickas över en halv miljon brev och paket genom Skatteverkets förmedlingstjänst – till personer som lever med skyddade personuppgifter. Tanken med det är att ingen ska kunna veta var personen bor.
Kaliber testar säkerheten – och visar hur myndigheten som ska skydda istället blir en väg för förvaren att komma i kontakt med och hitta sitt offer.
De som lever med skyddade personuppgifter får sin post via Skatteverkets förmedlingsuppdrag. Det var genom denna posttjänst, som Kaliber med hjälp av tre gps-sändare hittade de tre skyddade kvinnornas adresser. De var med på och godkände testet. De är kritiska till Skatteverket. Men det är inte första gången som skyddade personer hittas med post som skickats genom Skatteverket.
Kalibers genomgång visar att två domar fallit de senaste fem åren, där mannen som kvinnan ska skyddas från hittat henne genom att skicka gps-sändare på det här sättet.
Peter Sävje, chef för folkbokföringsavdelningen på Skatteverket säger bland annat så här i programmet:
– De här handlar ju då om våra säkerhetsrutiner och jag vill inte kommentera det.
Hur ser du på de här uppgifterna?
– Ja, det är ju naturligtvis oerhört allvarligt. Utifrån vårt perspektiv så finns det målkonflikter i detta. Det finns, det finns regler för vad vi kan och inte kan göra. Och i någon mening kan man ju se att det finns svårigheter att kombinera till exempel de önskemål som finns hos personer med skydd att få leva ett så normalt liv som möjligt, och just det här med att säkerställa att inte man röjs. Det är ju en konflikt av två motstridiga intressen i någon mening.
Skulle du säga att teknikutvecklingen har sprungit ifrån säkerhetsrutinerna?
– Återigen jag vill inte kommentera våra säkerhetsarrangemang.
Är det något som kan föranleda att man ändrar eller uppdaterar säkerhetsrutinerna?
– Vi är ju naturligtvis medvetna om den här risken. Självklart. Så på den punkten så ser jag inte att de här uppgifterna föranleder någon annan hantering från vår sida.
I Danmark kan de som utsätts för stalking, olaga förföljelse, få hjälp och stöd via ett specialiserat stalkingcenter. Vilken hjälp och vilket stöd finns i Sverige? Del 2/4
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I en serie i två delar granskar Kaliber situationen för dem som utsätts för olaga förföljelse, det som kallas stalking.
I befolkningsundersökningar uppger ungefär var tionde person att de någon gång i livet varit utsatta för förföljelse. Men långt ifrån alla anmäler, experter inom området menar att mörkertalet är stort.
I det här programmet vänder vi blickarna mot Danmark, där finns ett speciellt stalkingcenter, som erbjuder behandling, hjälp och rådgivning - både för de utsatta och de som förövarna, de som stalkar, för att de ska sluta med sitt beteende.
I Skottland, men alltså även i vårt grannland Danmark, finns kompetenscentrum som endast jobbar med frågor som rör stalkning.
– I Sverige finns det inget ställe som man kan höra av sig till när det gäller stalkning. Och det skulle behövas, säger Susanne Strand, docent i kriminologi.
"Filip" har blivit rånad och utsatt för två rånförsök. De senaste åren har antalet ungdomsrån fördubblats. Kaliber om varför rånen sker - och hur samhället misslyckats med att minska brotten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Under senare delen av 90-talet ökar ungdomsrånen i framför allt storstäderna. Brottsförebyggande rådet, Brå, konstaterar år 2000 efter att ha granskat utvecklingen i Stockholm och Malmö att det nästan bara är pojkar som begår rån och är ”i många fall, men långt ifrån alltid, bosatta i socioekonomiskt mindre välbeställda bostadsområden.” Brå varnade också för att ett ökat antal ungdomsrån kan leda till ökad främlingsfientlighet. I dag har antalet anmälda ungdomsrån ökat, och även på orter utanför storstäderna.
I Kalibers granskning möter vi Filip i Linköping. Han har vid flera tillfällen utsatts för rånförsök där flera ungdomar försökt råna honom. Vid ett tillfälle blev han rånad vid en busstation mitt i centrala Linköping. Han berättar i avsnittet hur dessa rån och rånförsök har påverkat hans vardag.
Reporter: Christian Ströberg
Producent: Johan Sundström
Slutmix: Jan-Olof Leandersson
Programledare: Annika H Eriksson
"Alva" har varit förföljd av en man i över tio år men han har inte kunnat dömas för olaga förföljelse. För tio år sedan fick Sverige en lag som gjorde stalking brottsligt. Hur väl fungerar lagen? Del 1/4
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Tio år efter att Sverige fick lagen om olaga förföljelse, det som kallas stalkning, är det fortfarande få anmälningar och fällande domar. Kritiker talar om ett stort mörkertal som lagen inte förmår fånga in.
P1-programmet Kaliber har träffat Alva, som egentligen heter något annat. Hon har varit förföljd av en man i över tio år, men han har inte kunnat dömas för olaga förföljelse.
– Han liksom jaga och jaga och jaga. Och jag sa det till honom att jag vill inte ha någon kontakt med dig. Men han respekterade inte det utan han fortsatte och fortsatte och fortsatte.
”Alva” har varit förföljd av samma man sedan hon var 14 år, i över tio års tid. Mannen har haft kontaktförbud men det hjälper inte. Han överträder det gång på gång. Alva har polisanmält många gånger men mannen döms ändå inte för stalkningsbrottet olaga förföljelse.
Förra året gjordes 602 anmälningar om olaga förföljelse, enligt Brottsförebyggande rådets, BRÅ:s, statistik. De senaste åren har runt 100 personer dömts för brottet varje år. I jämförelse med hur vanligt stalkning beräknas vara är det mycket få säger Susanne Strand, som är docent i kriminologi vid Örebro Universitet. Hon är en av kritikerna till att det inte är fler anmälningar, åtal och domar.
– Det är inte bara polis och åklagare som behöver lära sig mer om det här brottet eller det här beteendet utan det är till och med våra lagstiftare som i högre utsträckning behöver förstå att det här är ett jättestort problem i vårat samhälle och då måste vi ta det på allvar.
Olaga förföljelse är ett samlingsbrott för upprepade trakasserier. Åklagare som P1 programmet Kaliber talat med menar att en förklaring till att det inte är fler anmälningar och domar kan vara att den som stalkar döms för andra brott med lägre straffvärde. Det kan också vara så att gärningarna som ingår i att upprepat förfölja en annan person, tex att ringa eller söka upp någon, tas upp ett och ett i taget och man inte ser sammanhanget.
Ingen kollade till Elin på hennes boende trots larm om att hon var suicidal och hon tog sitt liv. Kalibers granskning visar vad som går fel inom vården när det handlar om patienter som begår självmord. Fel som upprepas gång på gång.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Om en patient mår så dåligt som Elin ska det enligt regionen finnas en så kallad krisplan som ska identifiera risksituationer som kan få en patient att må sämre och beskriva vad man ska göra om en sådan situation uppstår. Det har visat sig vara ett viktigt verktyg i vården av personer som riskerar ta sina liv. Men Elin har ingen krisplan och vår granskning visar att hon inte är ensam om det.
Södra Älvsborgs sjukhus anmäler självmordet enligt lagen om Lex Maria. Deras utredning visar på brister i Elins behandling. I utredningen står det att en av de bakomliggande orsaker de hittat är att samverkan med socialtjänsten brast, att det inte fanns tillräckligt kvalitetssäkrade kommunikationsrutiner mellan sjukhus och kommun, mellan de möten de hade. De skriver också att det saknades en krisplan för Elin.
Granskningen av över 100 lex Maria-anmälningar visar på brister inom vården av personer som begått självmord. I anmälningarna brister det bland annat i suicidriskbedömningar och dokumentation.
Reporter: Sofia Boo
Producent och programledare: Annika H Eriksson
Slutmix: Jan-Olof Leandersson
Kritiserade skolor och nätverket runt dem - med kopplingar till extrema miljöer. Och om personer som säger sig lurats på ett bättre liv. Kaliber följer upp vad som har hänt i tidigare granskningar.
Kaliber om dem som ska vårda och rädda våra husdjur och hur de utsätts för hat och aggressivitet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Din hund eller katt har blivit som en familjemedlem. Samtidigt har priserna för veterinärvård och behandlingar av husdjuren skjutit i höjden – och veterinärkliniker och djursjukhus möter många kunder som ifrågasätter både priser och behandlingar – och ibland kan det bli aggressivt och riktigt hotfullt.
När Kaliber våren 2021 bestämmer sig för att titta närmare på djursjukvården är det just priserna som väcker vårt intresse i början. Vi skickar en enkät till drygt 200 veterinärkliniker i tio län runt om i landet och får svar från drygt hälften, 124 kliniker, som drivs av allt från mindre företag till stora koncerner.
I enkäten till veterinärklinikerna ställer vi frågor om kostnadsutvecklingen men också om de varit med om situationer då de blivit hotfullt eller aggressivt bemötta från en kund under det senaste året. Drygt hälften, 71 av 124 hade varit det, och drygt hälften av dem som svarade ja upplevde att det blivit vanligare de senaste fem åren.
Orsaken till det hotfulla eller aggressiva bemötandet är enligt enkätsvaren ofta diskussioner om priset, men det handlar också om kritik mot behandlingen/vården eller att de inte kunna ta emot kunden när han eller hon önskat. Det förekommer också diskussioner om försäkringsvillkoren.
Flera beskriver hur tonläget inte bara märks på plats utan också i sociala medier.
De som är missnöjda efter ett besök inom veterinärvården kan inte – som i andra sammanhang – vända sig till Allmänna Reklamationsnämnden – något som konkurrensverket var kritiska till i sin rapport 2018.
Däremot kan de anmäla veterinären eller djursjukskötaren till ansvarsnämnden för Djurens Hälso- och sjukvård om de menar att de gjort något fel. Under 2019 och 2020 gjordes omkring 200 anmälningar varje år, klart fler än åren innan.
När vi frågade djurklinikerna om vad de ser som de viktigaste förklaringarna till de ökade kostnaderna inom djursjukvården så uppgav 55 av de som svarat på enkäten att en förklaring är att risken för att bli anmäld leder till extra undersökningar och dokumentation.
De är frivilligt instängda i hus och ständigt iakttagna av kameror. Deltagare i reality-serier vittnar om övergrepp och tystnadskultur. Kaliber lyfter P3 Nyheters granskning "Realityn bakom kameran."
Vi hör om det på nyheterna nästan varje dag, män som misshandlar kvinnor de har eller har haft en relation med. Ibland händer det värsta tänkbara och kvinnan som misshandlas dör. Samtidigt pratas det en nollvision för mäns våld mot kvinnor. Men hur effektiva är de behandlingar mot våld i nära relation som finns och vad kan man göra åt de män som inte slutar slå?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kaliber sänder en repris med anledning av den uppblossade debatten kring kvinnovåld. Programmet från december 2019 handlar om en mördare som fortsatte misshandla och kriminalvårdens behandling som inte hållit måttet. Reporter Sofia Boo.
Kriminalvårdens nya behandlingsprogram PREDOV, som vi hör om i programmet, började användas i januari 2021.
Emmas pappa Johan, som medverkar i programmet, gick nyligen bort efter en kortare tids sjukdom.
Behöver du eller någon du känner hjälp och stöd när det gäller våld i nära relation kan du bland annat ringa Nationella kvinnofridslinjen på telefonnummer 020-50 50 50.
5000 kallingebor drack förorenat dricksvatten i årtionden. Hör om domen från Blekinge tingsrätt som kan komma att ändra hur svensk rätt ser på personskada.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Den 13 april i år kom en mycket uppmärksammad dom. Den handlar om dricksvatten för 5000 kallingebor som förorenats av kemikalierna PFAS. Blekinge tingsrätt slår alltså fast att de 165 personerna i PFAS-föreningen ska få skadestånd för att PFAS-kemikalierna som förorenat deras dricksvatten i årtionden innebär en hälsofara och en personskada som handlar om ökade hälsorisker och fysiska förändringar och försämringar av kroppen.
– Det är tusen känslor liksom som bara den minuten när domen kommer att fatta bara ja, vi vann liksom, du vet det. Det är så skönt, jag är så lättad. Det var så viktigt, Hermans Afzelius, ordförande, PFAS-föreningen.
– Är det så att en risk för framtida skada eller en risk för framtida sjukdom ska anses vara en personskada så behöver ju rättssamhällets samtliga instanser titta på den frågan i sådana fall, säger Mathias Kågell-Landgren, kommunjurist Ronneby.
Kaliber idag om en dom som kan komma att ändra hur svensk rätt ser på personskada.
– Det som är nytt med den här domen är att tingsrätten väldigt tydligt har konstaterat att förändringar i en kropp kan anses som en personskada även innan de förändringarna har lett till några negativa effekter. Det vill säga att bara att ha den här risken i sig, säger Mårten Schultz, professor vid Stockholms universitet i civilrätt med specialisering inom skadeståndsrätt.
Kaliber i har i två tidigare program granskat PFAS-föroreningarna och historierna bakom dem, både i Sverige och USA. Ett av programmet Den svenska PFAS-skandalen handlade om att varningsklockorna ringde flera år innan PFAS-föroreningarna hittades i dricksvattnet. Hos svenska myndigheter. Lyssna på dem och på uppföljningen här.
Den svenska PFAS-skandalen https://sverigesradio.se/avsnitt/1392508
PFAS – kemiföretagen visste https://sverigesradio.se/avsnitt/1442099
Kaliber om ökat hot och våld på statliga ungdomshem.
De har svårt att förstå vad de gjort - ändå ställs de inför rätta. Kaliber om personer med intellektuell funktionsnedsättning som straffas för brott - och kritiken mot systemet. Del 2/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sofie, som egentligen heter något annat, har begått brott och låsts in på obestämd tid. Men Sofie är inte vilken brottsling som helst, hon har en intellektuell funktionsnedsättning och bedöms vara på ett barns mentala nivå.
Det här är del två i vår granskning av hur det går till när personer med intellektuell funktionsnedsättning döms för brott. Om hur de straffas, och om lagändringarna som aldrig blev av.
Det svenska rättssystemet skiljer sig åt från nästan alla andra länders eftersom man på 1960-talet tog bort begreppet tillräknelighet. Det innebär att personer inte undantas från ansvar för brott för att de inte haft förmåga att förstå vad de gjort, på grund av till exempel en psykisk sjukdom eller utvecklingsstörning.
Tova Bennet är doktor i straffrätt vid Lunds universitet och forskar på psykisk störning och ansvarsförmåga.
– I svensk rätt fokuserar man mer på vilken påföljd personen ska dömas till. Men din psykiska sjukdom eller funktionsnedsättning är inte i sig ett hinder för att döma dig för brottet.
Om Sverige, likt de flesta andra länder, haft tillräknelighet i lagstiftningen så hade en liten grupp personer inte kunnat dömas för brott. En person som inte anses tillräknelig, kan alltså i de flesta andra rättssystem gå fri från straff. I stället får de någon typ av vård.
Tanken med rättspsykiatrin är att den ska behandla den psykiska sjukdom som gärningspersonen har, och att personen när den blivit tillräckligt frisk ska släppas ut i samhället igen.
Problemet är bara att vissa psykiska diagnoser aldrig går över eller förbättras. Däribland intellektuell funktionsnedsättning.
Sofie i vår granskning är en ovanlig gärningsperson, men hon är inte unik.
De senaste åren har personer med svårare intellektuell funktionsnedsättning varje år gått igenom rättegång och dömts för brott. Många av dem dömdes till rättspsykiatrisk vård där de tvångsvårdas på obestämd tid. De har begått riktiga brott, mot riktiga brottsoffer som lidit fysisk och psykisk skada. Samtidigt har stora utredningar föreslagit att personer som inte anses kunna förstå eller anpassa sitt handlande inte ska dömas för brott. Systemet har blivit kvar.
Reporter: Ida Nordén
Producent: Johan Sundström
Slutmix: Robert Egnelius
Programledare: Annika H Eriksson
De har svårt att förstå vad de gjort - ändå ställs de inför rätta. Kaliber om personer med intellektuell funktionsnedsättning som straffas för brott - och kritiken mot systemet. Del 1/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sofie, som egentligen heter något annat, har autism och en intellektuell funktionsnedsättning, och behovet av dagligt stöd kvarstår även efter att hon blivit vuxen.
I Sverige har ungefär en procent av befolkningen en intellektuell funktionsnedsättning. Diagnosen brukar bedömas utifrån tre steg: lindrig, måttlig eller svår, där måttlig motsvarar ett barn i sex- till åttaårsålderns nivå, och svår motsvarar ett barn i tre- till femårsålderns mentala nivå.
Personer med dessa funktionedsättningar har rätt till stöd och hjälp i Sverige. Det kan handla om att man får bo i en gruppbostad och får hjälp av personal att klara av sin vardag.
Sverige har en närmast unik lagstiftning som inte undantar personer som har svårare psykisk störning från ansvar för brott.
Att man i svensk lag på 1960-talet tog bort tillräknelighet kallar Tova Bennet, doktor i straffrätt vid Lunds universitet, för "en historisk olyckshändelse". Men det finns särskilda regler som kan undanta vissa personer från en rättegång.
Det finns fler fall med rättsprocesser mot personer med svårare intellektuell funktionsnedsättning. Vi går igenom domar där personer med den här diagnosen förekommer. Det är alltså personer som generellt kan sägas ha en mental kapacitet motsvarande ett barn i förskole- eller lågstadieåldern ställs inför rätta och döms för brott - som de i flera fall inte förstår att de begått.
Vår granskning fortsätter i del två – då om de med intellektuell funktionsnedsättning som dömts och avtjänar straff.
Reporter: Ida Nordén
Producent: Johan Sundström
Slutmix: Bengt Pettersson
Programledare: Annika H Eriksson
Kaliber granskar en härva med ett bolag som misstänks ha lurat till sig många miljoner i assistansersättning och hur personerna bakom företaget misstänks ha utnyttjat arbetskraftsinvandrare.
Arbete mot mobbning och sökning efter försvunna personer: Kaliber och P4 Väst om telemarketingkoncernen bakom flera stora kampanjer - och hur de tjänar pengar på folks goda vilja att hjälpa.
Familjer som går sönder, barn som skäms och tystnad som breder ut sig. Kaliber handlar idag om människorna bortom rubrikerna, om de vars vardag krackelerar när sexualbrott mot barn uppdagas.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I Kalibers prisbelönta serie De dolda sexövergreppen kommer nu ett uppföljande program om de anhörigas perspektiv. Reporter: Stina Näslund.
Serien vann Radioakademins pris Guldörat 2020 för Årets avslöjande. Det är en granskning av en mörk vrå i vårt samhälle, där män i västvärlden utnyttjar barn i livestreamade övergrepp, som utförs på andra sidan jorden. Men som också visar att fler kvinnor är förövare, än vad som tidigare upptäckts i detta övergreppsmaterial. Även i Sverige.
Reportrar: Stina Näslund och Clara Lowden. Producent: Annika H Eriksson.
Här hittar du de första fyra delarna:
Del 1: Mamma sålde mig på Internet
Del 2: En växande epidemi
Del 3: Skadestånden som inte når fram
Del 4: Förövaren är en kvinna
Gymnasieungdomar slutar idrotta och tränare kämpar för att få tillbaka dem. Kaliber om ungdomsidrotten och restriktionerna under coronapandemin.
Den populäre tränaren döms för flera sexualbrott mot barn, däribland våldtäkt. Alla tror att detta var första gången han döms, men Kalibers granskning visar något annat.
20-åriga Reza Hoseini dödas av en man och hans tonårssöner på en buss i Kiruna. Kaliber om vad som hände tiden före mordet - och om varningssignalerna som samhället missade. Del 2 av 2.
20-åriga Reza Hoseini dödas av en man och hans tonårssöner på en buss i Kiruna. Kaliber om vad som hände tiden före mordet - och om varningssignalerna som samhället missade. Del 1 av 2.
Efter avslöjanden om sexualbrott mot barn inom idrotten har kraven skärpts. Alla som regelbundet jobbar med barn måste visa utdrag ur belastningsregistret. Kaliber granskar en grupp som det inte talas så mycket om: Domarna.
Våra pensionspengar ska placeras i linje med klimatmålen. Men AP-fonderna har investerat miljarder i bolag där de fossila utsläppen inte syns om man inte gräver djupare. Bland annat i Kina.
De statliga AP-fonderna har investerat många miljarder av våra pensionspengar i olje-, gas- och kolföretag, trots att regeringen förra året skärpte lagen med krav om hållbarhet i investeringarna. Hur är det möjligt?
De senaste åren har Värnamo skakas av uppgörelser mellan kriminella gäng, av sprängningar och skjutningar. Sånt vi ofta förknippar med förortsområdena i storstäderna. Kaliber om varför det sker i Värnamo.
Polisen har spanat på ett misstänkt narkotikanätverk i Helsingborg och avlyssnat tusentals samtal. Vid rättegången tiger de misstänkta säljarna. Dessutom försvinner en stor del av bevisningen.
Över hundra personer döms för att ha köpt narkotika av ett misstänkt narkotikanätverk i Helsingborg. Men när säljarna ska dömas för att ha sålt narkotikan stöter åtalet på problem.
En bomb sprängs utanför polishuset i Helsingborg i oktober 2017. Polisen letar efter misstänka och hittar vad det tror är ett narkotikanätverk. En stor utredning inleds, som ska få svidande kritik.
Polisen spanar på ett misstänkt narkotikanätverk i Helsingborg och avlyssnar tusentals samtal. Men får problem med en helt avgörande fråga: vem är det egentligen som pratar?
Dumpat batteriavfall och olaglig export. Underkända skyddsrum. Dödsolyckan på statliga LKAB vi följer upp några av våra tidigare granskningar.
Uppskjutna operationer och inställda läkarbesök. Kaliber om vårdskulden i spåren av pandemin.
Om det nationella beredskapslagret, den statliga backupen till kommuners och regioners beredskapslager som ska kunna användas vid större kriser. Innehåller bl a skyddsutrustning. Det fanns inte mycket kvar när pandemin slog till. Hur kunde det bli så?
Vi fortsätter granskningen av de extrema fastornas intåg i människors önskan om ett hälsosammare liv. Om hälsoråd på nätet och vilka konsekvenser de får. I det här avsnittet ska det handla torrfasta, att bara leva på luft.
Kaliber granskar i en serie om två delar de extrema fastornas intåg i människors önskan om ett hälsosammare liv. Men vad stämmer i det som hälsoprofilerna förmedlar? Och vilket ansvar har de?
Kaliber granskar ett fall i Linköping där en skjuten person vittnade i en rättegång mot ett kriminellt nätverk. Hur hanterade myndigheterna skyddet av Azim och hans familj?
Kaliber om P4 Västs granskning av ett HVB-hem där flickor berättar om våld och hot. Och de som har ansvaret för tillsyn på hemmet börjar utreda sig själva för misstänkt jäv.
Vad händer egentligen när vi lägger våra batterier i den röda holken? Vi följer i spåren av batterierna och de leder oss utanför Sveriges gränser.
Rättsväsendet har under 2000-talet fått kritik för att få miljöbrott klaras upp, och lagen har skärpts. Men hur har det gått?
Kaliber följer upp tidigare granskningar om bland annat smitta inom hemtjänsten, klädjätten JC:s konkurs och rättegången om det förgiftade vattnet i Kallinge.
I Sverige finns över 64 000 skyddsrum. Platser som ska skydda dig och mig om det värsta händer. Kaliber om de svenska skyddsrummen. Kan vi lita på att de verkligen fungerar?
Snabbutredningar av barn och felaktiga diagnoser. Hundratals barn utreddes av ett privat bolag när köerna till Barn- och ungdomspsykiatrin skulle kortas. Men flera utredningar höll inte måttet.
Från Riksdagsförvaltningens IT-avdelning flyger varje år tjänstemän till IT-jätten Microsofts konferenser. Det trots att alla föreläsningar finns gratis tillgängliga på nätet.
Kaliber om hur anhöriga till äldre drabbas som en konsekvens av coronasmittan som tar allt mer tid och resurser i kommunerna.
Kaliber granskar fenomenet med sexualbrottsdömda kvinnor. Polis och barnrättsorganisationer larmar om att de ser allt fler kvinnor i övergreppsmaterial som anmäls på nätet.
24 svenska kommuner har någon form av samarbetsavtal städer i Kina samtidigt har sju kommuner avslutat sina samarbeten på grund av bristerna för mänskliga rättigheter i Kina. Det visar nya siffror som Kaliber tagit fram. Hur kontroversiella är avtalen?
Julmiddagarna för kulturmakthavarna blev rättssak. Och efter fem år har nu Högsta domstolen satt punkt: Middagarna var inga mutor. Men hur tydlig vägledning ger domen framåt?
Kaliber granskar processen kring skadestånd till brottsoffer i andra länder, om hur det som bestäms i vårt svenska rättssystem krockar med andra länders system och om pengar som fastnar på svenska bankkonton.
Förra våren sände Kaliber ett program som handlade om hur villkoren ser ut för de personer som kör ut alla våra nätköp ända till dörren. Det är nu nominerat till grävpriset Guldspaden. Lyssna igen.
Flera expertmyndigheter anser att svenskarna behöver köra mindre bil för att klimatmålet som Sverige satt upp ska kunna nås. Men frågan delar både de politiska partierna och deras väljare.
Det säljs pass, körkort, utbildningsintyg och handlingar som behövs för att ta sig in i EU. Kaliber om industrin kring falska handlingar som vuxit i takt med de senaste årens flyktingkriser i Europa.
Allt fler allsvenska elitklubbar inom herrfotbollen satsar på damlag. Kaliber om elitklubbarnas satsning på damlag och om hur Boråsklubben Elfsborg efter många års påtryckningar nu säger ja till damer.
Kaliber om de kvinnor och barn, som anslutit sig till terrorsekten IS och nu sitter fast i al-Hol-lägret i Syrien. Ekot och Expressen har i varsin granskning tittat på de krafter som försöker påverka situationen.
Kaliber handlar om de icke-legitimerade läkare som vikarierar på akutmottagningar, utan en erfaren kollega på plats. Inte säkert, sa Inspektionen för vård och omsorg redan 2015, ändå fortsätter det.
Kaliber handlar om vad amerikanska kemiföretag visste om riskerna med PFAS-kemikalier. I USA har de här föroreningarna fått stor uppmärksamhet i domstolar, media och nyligen även i en biofilm.
Hur effektiva är de behandlingar mot våld i nära relationer som finns idag och vad kan man göra åt de män som inte slutar slå?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Behöver du eller någon du känner hjälp och stöd när det gäller våld i nära relation kan du bland annat ringa Nationella kvinnofridslinjen på telefonnummer 020-50 50 50.
Inlåst handsprit och dålig information - en granskning om hur hemtjänsten i Hedemora hanterade en situationen med multiresistent smitta och om den oro som spreds bland personalen.
Vi granskar arbetssituationen för landets alkoholhandläggare. Kalibers enkät visar att hot, våld och påtryckningar inte är ovanlig
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ansvarig utgivare för detta avsnitt: Gunilla Sax
Kaliber följer upp några av våra tidigare program. Bland annat Fiskets felaktiga fångster, De religiösa entreprenörerna och Fotbollsdrömmar och luftfakturor.
För sex år sedan uppdagades att de hälsofarliga kemikalierna PFAS hade spridits till dricksvattnet i Kallinge. Orsaken var ett brandsläckningsskum som använts vid Försvarets flygflottilj. Skummet hade använts i decennier. Varför tog det så lång tid innan föroreningarna hittades? Kaliber kan visa att varningssignalerna hade funnits i flera år.
Besparingar och neddragning av personal. Så ser verkligheten ut i många svenska skolor. Det visar en granskning som Sveriges radios P4 kanaler gjorde tidigare i år. I veckans Kaliber ger vi helhetsbilden.
Vad driver en mamma att sälja övergrepp på sitt eget barn? Vi berättar om vilka de filippinska mammorna är som begår övergrepp på beställning av västerländska män.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi berättar också vad som händer på andra sidan jorden när de här brotten avslöjas.
Vi vill varna för ett innehåll som kan vara obehagligt.
Om livestreamade sexövergrepp på barn där förövarna sitter vid en datorskärm på var sin sida av jorden. Ett fenomen som bara ökar. Vi vill varna för ett innehåll som kan vara obehagligt.
Distriktsveterinärerna är en del av Jordbruksverket och ska ansvara för djurskyddet i hela landet. Dygnet runt, året om. Men det är ett uppdrag som på flera håll är allt svårare att uppfylla.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Distriktsveterinärerna ska garantera tillgång till veterinär i hela landet. På så sätt ska de garantera djurskyddet. För inget djur ska behöva lida onödigt mycket eller onödigt länge.
Men för Distriktsveterinärerna är villkoren ibland väldigt tuffa. Kaliber granskar arbetsmiljön för statliga veterinärer som ibland måste jobba in på småtimmarna och köra mil efter mil. Samtligt som djurägare får vänta i timmar med sina sjuka djur.
Kaliber om resenärer som skadats, om förare som känner sig pressade och om resultat från besiktningen som är så bra att myndigheten anat oråd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi berättar om en granskning som P4 Göteborg har gjort.
Kaliber om orosanmälningar som läggs på hög, dokument som försvinner och om personal som förgäves larmar i Hedemora kommun.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
En granskning som Kaliber gjort visar att Inspektionen för vård och omsorg (IVO) kritiserat Hedemora kommun i flera ärenden där kommunen inte agerat eller agerat för långsamt. IVO har även inlett en särskild granskning av kommunens socialtjänst.
Hans, som egentligen heter något annat, berättar för Kaliber om när hans 13-åriga dotter tog sitt liv när hon var omhändertagen enligt lagen om vård av unga.
Hit kan du vända dig angående självmord eller om du mår dåligt:
Vårdguiden 1177, ring telefonnummer 1177 om du behöver hjälp med var du kan söka vård.
Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60
Jourhavande medmänniska 08 702 16 80
Bris – Barnens rätt i samhället för dig under 18 år på telefonnummer 116 111 eller chatt: chat.mind.se
Programmet sändes i mars i år. Nu har det nominerats till Prix Europa, ett europeiskt radio- och tevepris. Därför sänder vi det igen. Kaliber har nominerats i radiokategorin för bästa granskande journalistik.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programmet är en återutsändning från den 18 mars 2018.
Gunni blev bestulen av sin personliga assistent som tidigare var dömd för flera brott. Hennes assistansbolag hade inte kollat mannens belastningsregister.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Gunni, assistenten och brottet handlar om hur dålig kontroll och oklara regler, gör att brottsdömda personer slipper igenom och kan jobba med de mest utsatta i samhället, och begå nya brott mot de som de ska hjälpa.
Varannan svensk fisketrålare som kontrolleras i Danmark har uppgett fel mängd av den sill och skarpsill som tagits upp. Det kan leda till att beslut om fiskets framtid tas på fel grunder.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det här visar en granskning som Kaliber har gjort.
Kaliber följer upp några av våra tidigare program. Bland annat om mutmisstankar, ett svenskt vårdföretag utomlands, luftfakturor och ett tragiskt dödsfall på en arbetsplats.
Kaliber om bristande säkerhet och dåliga arbetsvillkor inom "sista milen-leveranser" snabba leveranser av paket och matvaror hem till dörren.
JC har gått i konkurs - klädkedjan som klätt generationer svenskar i jeans och varit en plantskola för designers. Kaliber har granskat JC i en serie program. Vi följer upp den senaste granskningen.
Nadja polisanmäler att hon tvingats till äktenskap med en man i ett land långt borta. Kaliber om hot och bristande skydd under rättsprocesserna.
Jasmine gifts bort och lämnas i ett land långt hemifrån. Hon är ett av många anmälda fall av tvångsgifte. Kaliber granskar hur det har gått sedan Sverige fick en lag mot äktenskapstvång för fem år sedan.
Vi uppmärksammar P4 Sörmlands och P4 Östergötlands granskning av ett familjehem, som bedömts vara olämpligt. De handlar bl a om dömda familjemedlemmar. Trots det placerade flera kommuner barn där.
Just nu rasar en strid om vilka värden som är viktigast i den svenska skogen. Det handlar om ekonomin och naturvärdena.
Del två i Kalibers granskning av skyddet av vårt dricksvatten om konflikterna kring vattenskyddsområden.
Del ett i Kalibers granskning av bristerna i skyddet av vårt viktigaste livsmedel - dricksvattnet.
Kaliber om konsekvenserna av Förenade Arabemiratens lagstiftning om ogifta, gravida kvinnor. Vi söker en kvinna i södra Filippinerna. Hon berättar vad som hände henne.
Kaliber: om landet som fängslar kvinnor vars enda brott är att de är ogifta och har haft sex. Och om hur det här hanteras av ett vårdföretag från Göteborg.
Kaliber uppmärksammar P4 Västernorrlands granskning om barn som nekats rätten till en vanlig skolgång när de felaktigt blivit placerade i särskolan. Granskningen vann Guldspaden 2019.
Kronofogden reagerade 2016 på att skulder de drev in till ett antal bolag tycktes sakna verklig grund. De tror att en och samma man står bakom bolagen och att hundratals personer kan ha drabbats.
Ett barn tvingades att tigga i nästan två år utanför olika matbutiker. Trots larm till myndigheter från förbipasserande händer inget tills hon försvinner.
Sverige ska ha en livskraftig rovdjursstam. Men rovdjur väcker starka känslor. En del går så långt att de tar lagen i egna händer för att stoppa djuren. Vilka är det?
Kaliber följer upp granskningen av klädkedjan JC och turerna kring den nya ägaren.
Stimpirater och funny money, en kritiserad friskola och juridik är några av uppföljningarna i Kalibers säsongsavslutning.
Redan innan Julias dödsolycka fick LKAB kritik för sitt arbetsmiljöarbete bland annat i samband med en annan, allvarlig fallolycka flera år tidigare. Den olyckan handlade också om rostiga golv.
Julia Markström hade några dagar kvar på jobbet som elektriker då golvet gav vika under hennes fötter i den statliga gruvjätten LKAB:s pelletsverk. Det här hände trots att det fanns varningssignaler.
Kaliber om vältränade hjärtan som slutar att slå, och arbetet för att motverka hjärtstoppen inom idrotten.
Affärsidén var enkel. Snus. Riktigt starkt snus. Svenska GN Tobacco lyckades erövra Ryssland. Men det finns frågetecken. Om skattepengar, en rysk TV-kanal och prillor med en egendomlig prislapp.
De började småskaligt på en liten ort i Jämtland. Idag finns deras produkter att köpa världen över. Kaliber granskar en uppstickare som erövrar nya marknader med sitt ovanligt starka snus.
Går det att åka på en solsemester till Medelhavet på ett miljövänligt sätt? P3 Nyheters reportrar provar att ta landvägen till Mallorca.
Vad är det som händer med laxen i våra älvar och åar? Som plötsligt blir sjuka och dör. Från Torne älv i norr till Mörrumsån i söder. Kaliber om jakten på orsaken och hur situationen ser ut just nu.
Om Östersunds Fotbollsklubb och byggboomen i Östersund. I februari mötte fotbollslaget Arsenal på bortaplan. Några månader senare anhålls klubbens ordförande, misstänkt för ekonomisk brottslighet.
Kaliber granskar en stor fristående skola. Vi upptäcker ett nätverk av skolor, skattepengar som gått till fastighetsaffärer i mångmiljonklassen och vi hittar ett ägaravtal som väcker frågor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vetenskapsskolan i Göteborg har fått upprepad kritik från skolinspektionen och man har bland annat fått kritik som rör brister i sexualundervisning, att pojkar och flickor suttit åtskilda och bön på lektionstid i skolans förskoleklass.
Huvudman, ägare och tidigare rektor för skolan heter Abdel-Nasser El-Nadi, som enligt en rapport ifrån försvarshögskolan är en aktiv och känd föreläsare inom salafistiska miljöer i Sverige, bland annat inom den kritiserade föreningen Sveriges Förenade Muslimer.
I vår granskning av skolan upptäcker vi ett nätverk av skolor, skattepengar som gått till fastighetsaffärer i mångmiljonklassen. Och vi hittar ett ägaravtal som väcker frågor.
Rapporteringen om Sverige i utländska medier ökade under valspurten 2018 jämfört med valet 2014. Två skilda bilder av landet växte fram under perioden mellan valen.
Ett läkemedel som använts länge inom vården och som kan häva en överdos finns nu i en ny form som får delas ut till missbrukare själva. Men motgiftet delas idag bara ut i tre av 25 svenska landsting.
Prix Europa-nominerat reportage. Prostituerade Sabina vill sätta fast en sexförbrytare och gillrar en fälla. Om sexköp, hallickar och en kvinna som bryter med dem som sålt henne.
Kaliber följer upp reportaget Saab och dödsfallen. Dessutom om en vägledande dom gällande svettbehandlingar i andra EU-länder.
19-åriga Amandine led av svåra tvång. Hon kunde till exempel inte äta utan sondmatade sig själv. Kaliber granskade Amandines situation för snart nio år sen. Hur mår hon idag?
Forskare ska hålla sig till sanningen. Det är självklart på alla högskolor och universitet. Men vad händer när nån fuskar?
Anders dog utomlands när han var på tjänsteresa för Saab. Familjen tycker inte att de får tillfredsställande svar från företaget om vad som hände när han tog sitt liv. Och Kaliber hittar fler dödsfall.
Det är förbjudet att köpa sex i Sverige. Ett land som svenskar istället åker till är Tyskland, som blivit ett centrum i Europa för prostitution. Kaliber har tagit sig dit för att granska verksamheten.
Hösten 2016 granskade Kaliber den stora omorganisationen på Nya Karolinska. Åsikterna gick isär: briljant ingenjörskonst eller vettlöst krångel? Nu har vi återvänt för att se hur det fungerar.
Jakten på jeansleverantören i Hongkong går vidare ett företag som spelade en avgörande roll när JC:s rekonstruktion gick igenom. Vad är det för företag? Och vem står bakom?
Kaliber granskar butikskedjan JC som satt jeans på flera generationer ungdomar. Från gulddagarna till hur företaget till slut hamnade i ekonomisk kris och räddades genom en företagsrekonstruktion.
Tanken var världens längsta skidtunnel i naturberg ett bygge i samarbete med näringslivet. Men när tunneln stod klar hade en infekterad debatt uppstått och kommunen fått gräva mest ur egen ficka.
Migrationsverket ska se till att lämpliga personer blir biträden åt asylsökande. Men fungerar kontrollerna? Hur kriminellt belastad kan man vara om man ska jobba med juridik på en svensk myndighet?
Luftfartsverkets personal i Förenade Arabemiraten ska bara jobba civilt. Men nu berättar personer från insidan att de dagligen flyglett militärplan. Även till krig.
Luftfartsverket samarbetar med ett bolag i Förenade Arabemiraten om civil flygledning, ett samarbete som myndigheten lovprisat. Men vad gör de egentligen? Och vem är samarbetspartnern?
Kaliber sänder del tre i P1 Dokumentärs serie om bombattentaten i Göteborg. I ett av dåden räcker inte bevisen och de åtalade nazisterna frias i hovrätten. Men fick rätten se alla bevis?
Kaliber sänder P3 Nyheters granskning om tv-spelet FIFA. Genom att slumpvis köpa spelare kan du bygga ditt drömlag i spelet. Men det kan bli dyrt och vissa menar att de fastnat i ett beroende.
Det här är historien om Robyn, som hade en dröm om att stå på den stora cirkusscenen. Men där allt gick i kras när hon blev våldtagen. Och hennes arbetsgivare, den hyllade cirkusen, svek henne.
Advokaten slarvade. Hon glömde bort att skicka Alis överklagan. Nu ska han utvisas - utan att han fått berätta det han vill för Migrationsdomstolen.
Den färdtjänstchaufför som ska köra Anne-Marie tränger sig in i hennes hem. Dessutom undersöks vad hänt med försvarsmaktens hundar, SOS Alarms svarstider och relationerna inom konstnärsnämnden.
Statens eget skogsbolag Sveaskog har lovat att avsätta en femtedel av sin skog till naturvård - och flaggskeppen i satsningen kallas ekoparker. Men lever man upp till sina löften?
Tre män dömdes till fängelse för att ha sålt kvinnor i Stockholm. Men vilka var de? Kaliber har åkt till Rumänien för leta efter männen bakom en prostitutionshärva.
En man som köper hennes kropp visar sig vara pedofil. Hon gillrar en fälla tillsammans med polisen. Om sexköp, hallickar och en kvinna som bryter med de som sålt henne. Reportrar: Maria Ridderstedt och Christian Ströberg. Producent: Markus Alfredsson
Misshandel, grov kvinnofridskränkning, sexuellt ofredande. Kaliber fortsätter granskningen av färdtjänsten och förarna. Kan man lita på att den som kör inte är dömd för något brott?
Kristina utsattes för ett övergrepp. Hur långt kan det gå innan en avstängning och kan kommuner erbjuda säkerhet utan att veta vem som kör? Om färdtjänstförare som sexuellt ofredar resenärer.
Hur såg de personliga kopplingarna ut när Försvarsmakten köpte in schäferhundar till sitt avelsprogram? Fanns det risk för jäv? Idag sänds den femte och sista delen: Hundkompisar.
Efter alla avsnitt kommenterar nu Försvarsmakten centralt hela granskningen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Pressektreterare Jesper Tengroth vid Försvarsmaktens Högkvarter svarar på Kalibers frågor om granskningen.
Försvarsmakten köpte hundar för över 200 000 kronor styck till sitt avelsprogram. Men vad kostade hundarna i tidigare led, innan de kom till Sverige? Spåren leder oss till Danmark och Tyskland.
Försvarsmakten köpte in avelshundar för i snitt över 200 000 kronor styck. Men hur bra var de framavlade hundarna? Tredje delen av fem i den granskande serien Hundfabriken: Blodslinjerna.
Andra delen i serien om Försvarsmaktens hundar. Varför har Försvarsmaktens hundtjänstenhet köpt schäfrar för tio gånger mer än vad experter anser som normalt? Och har man följt lagen?
För över tio år sedan fick Försvarsmakten ett unikt uppdrag från regeringen: att bygga upp ett statligt avelsprogram för schäferhundar. Kaliber granskar verksamheten i en serie. Första delen: Bråket.
"Ingen ska behöva dö ensam". Det har gått snart 20 år sedan Riksdagen satte upp målet. Men hur ser det ut i Sverige 2017?
"Avslöjandet är det bästa som hänt oss." Hör Karin Hagman, kommunikationschef på Kommunal i panelsamtal med grävande journalister om hur det är att stå på andra sidan.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Hela kvällen finns tillgänglig för lyssning på Medieormen.
På scen under kvällen:
"Så gör vi när vi gräver" - i panelen:
Markus Alfredsson - producent/reporter, Kaliber, Sveriges Radio
Karin Mattisson - reporter/programledare, Uppdrag granskning, SVT
Camilla Ziedorn - reporter, Kalla fakta, TV4
Daniel Velasco - reporter, Ekot, Sveriges Radio
"Hur är det att bli granskad" med Karin Hagman, kommunikationschef på Kommunal - i panelen:
Nils Hanson, ansvarig utgivare, Uppdrag granskning, SVT
Camilla Ziedorn - reporter, Kalla fakta, TV4
Lisa Helgesson - chef undersökande journalistik, Ekot, Sveriges Radio
Dan Josefsson, frilansjournalist
"Fake news - så påverkas den grävande journalistiken" - i panelen:
Ida Lundqvist - producent P3 Nyheter
Karin Mattisson - reporter/programledare, Uppdrag granskning, SVT
Lisa Helgesson - chef undersökande journalistik, Ekot, Sveriges Radio
Nils Hanson, ansvarig utgivare, Uppdrag granskning, SVT
Dessutom:
Dan Josefsson, frilansjournalist, Dokument inifrån på SVT berättar om sin högaktuella granskning av "Fallet Kevin".
Daniel Velasco, reporter på Ekot Sveriges Radio, berättar om sin Prix Europa nominerade granskning "KGB-agenten och oljesmugglingen".
Sofia Boo, reporter på Kaliber i P1, Sveriges Radio, berättar om sin Prix Europa-nominerade granskning "Fasthållen till döds – Kriminalvårdens farliga grepp".
Djurvänner i Sverige räddar hästar i andra länder från att fara illa. Men den till synes goda gärningen har i flera fall förvandlats till det motsatta.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Granskningsnämnden för radio och tv har fällt det här programmet för att det strider mot kravet på opartiskhet:
Granskningsnämnden ansåg att det riktades kritik mot verksamheten och mot ordföranden i en namngiven förening. Ordföranden medverkade i programmet och bemötte delar av kritiken. När det gäller kritik avseende redovisningen av en insamling till en särskild häst framkom dock inte ordförandens närmare förklaring, trots att redaktionen hade tillgång till informationen. Programmet strider därför mot kravet på opartiskhet.
Kaliber special: Dan Eliasson beslutade ge ett företag tillgång till hemliga uppgifter i polisens system, utan kryptering godkänd av Försvarsmakten. Vi går på djupet om Ekots och P4 Stockholms avslöjande.
På ena sidan står regimmotståndare. På andra de som stöder diktatorn. Det pågår en dragkamp om de nyanlända ungdomarna från Eritrea. Men på vems sida hamnar skattepengarna?
Kaliber granskar idag hur statligt stöd till musikkonstnärer fördelas. Hur stor är risken för vänskapskorruption när de beslutande personerna inom konstnärsnämnden känner mottagaren?
Abdel dog under utvisning till Irak nu slutar Kriminalvården med farligt grepp. Kulturmakthavare åtalas för misstänkta mutor. Och vårdenheterna för självskadepatienter har fortfarande inte byggts.
Örnsköldsviks flygplats är först i världen med fjärrstyrda flygledartorn. Tekniken kan komma att dominera i Sverige om Luftfartsverket får bestämma. Men flera frågetecken dyker upp kring satsningen.
Unga killar tar allt mer potensmedel. Falska kopior flödar in i landet och de nya viagramännen kräver inga recept. I fokus står viljan att prestera. Kaliber sänder P3 Nyheters granskning Viagramannen.
I Sverige har problemen med gängkriminalitet ökat de senaste åren. Manchester och Toronto är två städer som haft samma problem men vänt den negativa trenden. Hur har de lyckats?
Vårdcentralerna har varit i fokus i debatten under senare år: Det saknas läkare och vården är kraftigt ansträngd. Hur mår egentligen läkarna som jobbar där? Kaliber tar tempen på primärvården.
Vår vanligaste matfisk miljömärks i svenska butiker, men Kaliber hittar flera problem som det inte skyltas med i fiskdisken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Granskningen av Samira Othman och Daniel Värjö har nominerats till journalistpriset Guldspaden.
Makrillen, räkan och torsken är tre populära val i fiskdisken. Trots hållbarhetsmärkning förekommer både överfiske och bottentrålning - håller löftet om hållbar fisk?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Granskningen av Samira Othman och Daniel Värjö har nominerats till journalistpriset Guldspaden.
De samiska språken är hotade och riskerar att dö ut. Men Sverige lever fortfarande inte upp konventionerna om att bevara minoritetsspråken konventioner regeringen skrev under för 17 år sedan.
18-åriga Sanna dog av en ovanlig sjukdom Addison eller binjurebarksvikt. Diagnosen går att behandla men Sannas provsvar glömdes bort och hon uppmanades äta isglass istället för att åka till akuten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Reporter: Daniel Värjö
Producent: Andreas Lindahl
[email protected]
Svenska medborgare har rätt till vård i ett annat EU-land -kostnadsfritt. Många svenskar har åkt till en dansk svettklinik för att få hjälp med överdrivna svettningar. Men behandlingarna ifrågasätts.
Kaliber återvänder till historien om Obol -kapitalförvaltningsbolaget som skulle frälsa svensk idrott med sponsorpengar på 00-talet, men som gick i konkurs med buller och bång. Vad har hänt sen dess?
Viktigt bevismaterial blir liggande i åratal och gärningsmän som skjutit med skarpladdade vapen kan gå fria. Kaliber granskar NFC och köerna som hindrar polisens utredningar om grova brott.
Migrationsverket fattade under förra året rekordmånga beslut i asylärenden och Kaliber undersöker om kvantitet har gått före kvalitet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Förra året fattade Migrationsverket 111 979 beslut i asylärende. Nästan dubbelt så många som året innan. Bakom varje beslut finns en människa och för var och en av dem är beslutet livsavgörande. En slarvigt genomförd asylutredning kan leda till ett felaktigt beslut.
Under året som gått har Migrationsverket haft fullt fokus på att korta de långa väntetiderna. Hur har det påverkat utredningarna och besluten?
Reporter: Johanna Sjövall
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Vi fortsätter granska stamcellstransplantationerna på Norrlands universitetssjukhus. En extern utredare konstaterade fel. Men en patient utreddes aldrig av honom. Kaliber -om patienten som försvann.
Stamcellstransplantation är en sista chans när inga andra behandlingar biter på akut lymfatisk leukemi. Men vad händer när de inte utförs på rätt sätt? Kaliber granskar Norrlands universitetssjukhus.
En aktuell och het politisk fråga om det ryska gasledningsprojektet Nord Stream 2 ska få använda Slite hamn på Gotland och hamnen i Karlshamn.
Kaliber återvänder till den infekterade frågan om de före detta barnhemsbarnen. Utländska forskare dömer ut den svenska upprättelseprocessen och är rädda för att den ska sprida sig till andra länder.
Missnöje i Västra Götalandsregionen mot SOS Alarms arbete får politikerna att besluta om egen verksamhet. Men plötsligt ändrar de sig. En kovändning där regionens högsta politiker är jävig.
Källor har levererat en hemlig rapport om missförhållanden av miljömärkning på fisk, mututredningar vidgas och Anticimex ändrar rutinerna. Kaliber blickar tillbaka på några av säsongens granskningar.
Abdel dog vid utvisningen. Vi granskar polisutredningen. Och så följer vi upp programmet om Marianne - som nu riskerar böter om sonen inte träffar sin pappa.
Vår vanligaste matfisk miljömärks i svenska butiker, men Kaliber hittar flera problem som det inte skyltas med i fiskdisken.
Kriminalvården tvångsutvisar personer som får avslag på sina asylansökningar och inte återvänder frivilligt till sina hemländer. Ibland måste de använda våld. Hur säkra är de grepp som används?
Makrillen, räkan och torsken är tre populära val i fiskdisken. Trots hållbarhetsmärkning förekommer både överfiske och bottentrålning - håller löftet om hållbar fisk?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Granskningen som är gjord av Samira Othman och Daniel Värjö har nominerats till journalistpriset Guldspaden.
Kaliber fortsätter granskningen av Karolinska sjukhusets nya organisation. Hur blev en management-teori kallad värdebaserad vård visionen för Karolinska?
Briljant ingenjörskonst eller vettlöst krångel? Snart behandlas första patienten på jättesatsningen Nya Karolinska. Men hur många vet att sjukhuset också genomför en omfattande förändring på insidan?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Om två veckor ska första patienten behandlas på Nya Karolinska sjukhuset - ett projekt som har planerats i 15 år och är ett av de dyraste sjukhusbyggena i världen. Om det har det skrivits åtskilligt.
Men hur många vet att Karolinska samtidigt genomför en väldigt stor omorganisation?
Kaliber idag om ett pressat sjukhus.
Klinikerna, som i över hundra år har varit navet i sjukhusorganisationer, ska upphöra. I stället ska vården organiseras efter så kallade flöden, specifika patientgrupper. En organisation som är helt ny och för många svår att förstå.
Förhoppningen är att den nya verksamhetsmodellen också ska hjälpa till att lösa de ökande problemen sjukhuset har med stängda vårdplatser och växande köer på flera områden.
Nyheter i SVT:
”I nio månader har Linnea Nilsson väntat på att hennes mamma ska få en tid på Karolinska Solna. Operation har planerats fyra gånger men aldrig blivit av.
Men som det är nu så måste hon vara extremt försiktig, eftersom det går ett hål rakt in i hjärnan. Så då får man gå med hjälm på.”
Inslaget i SVT är från i våras. För den som är uppmärksam framgår att Karolinska har något viktigt på gång. Vi hör divisionschef på neurologmottagningen Göran Günther.
Göran Günther i SVT:
”Vi hoppas att en ny verksamhetsmodell som Karolinska nu går in i inom kort, en helt ny organisation, kommer att förbättra vården för patienterna och även arbetsmiljön.”
Den 5 juli är sjukhusledningen i Almedalen och presenterar sin nya organisation. Inspelningen kommer från Dagens Medicin Agenda och Moderator är Christina Kennedy:
”-Det är tufft i vården just nu. Ni har svårt att rekrytera personal. Kommer det här nya sättet jobba, hur kommer det att hjälpa till att lösa de problemen?
- Absolut, annars vi aldrig gjort det här. ”
Produktionsdirektör Andreas Ringman Uggla från den här inspelningen:
”- Det som är väldigt tydligt när man gör ett sånt här omvälvande förändringsarbete är att det finns väldigt många stenar att lyfta på.”
Och sjukhusdirektören Melvin Samsom är där och visar en presentationsfilm.
“To illustrate what we are doing I would like to show you a short film.”
Ur presentationsfilmen från Karolinska:
”Vi på Karolinska universitetssjukhuset vill öka värdet för våra patienter genom att skapa en ny modell. Huvudstrategin som vi bygger vår nya verksamhetsmodell på är därför värdebaserad vård.”
Det hela bygger på en amerikansk managementteori. En teori som, förenklat, handlar om hur man kan förbättra kvaliteten i vården och samtidigt spara pengar. Vi ska återkomma till det.
I Almedalen finns även representanter från Sahlgrenska I Göteborg och Akademiska i Uppsala som berättar om sina erfarenheter av värdebaserad vård. De har infört konceptet i liten skala, och de har kvar sin vanliga organisation.
På Karolinska går man nu betydligt längre. Sjukhusledningen har kommit fram till att det bästa sättet att införa värdebaserad vård, är en total omstöpning. Karolinska ska därför avskaffa sina kliniker och organisera vården på ett helt annat sätt. Produktionsdirektör Andreas Ringman Uggla förklarar i seminariet från Dagens Medicin Agenda:
”Det vill säga, slutar att kämpa emot en organisationsstruktur som inte är gjord för att utföra det arbete vi vill utföra, och vrider om den så att vi i stället kan ligga och harmonisera.”
Ledningen vill skapa en organisation där man kan följa patienternas väg i vårdkedjan och lättare mäta och förbättra kvaliteten. Vinsten för patienterna ska vara att de får bättre vård, och samtidigt ska sjukhuset komma tillrätta med de problem man brottas med.
Från Karolinskas presentationsfilm:
”Vi vill också möta våra utmaningar med en fragmenterad organisation, ojämn vårdkvalitet och återkommande problem med ekonomin.
Samma dag som den nya verksamhetsmodellen presenteras i Almedalen domineras nyheterna därhemma av att Karolinska tvingas ställa in alla icke-akuta operationer.
Det finns en växande kritik mot att sjukhusledningen sätter en sådan tilltro till ingenjörskonst och teoretiska modeller…
– Ja, man kan ju jämföra det med att många just nu upplever att de drunknar, en av kritikerna, läkaren Astrid Seeberger.
…och till en organisation som ingen vet hur den kommer att fungera:
– Det är klart att det går att göra annorlunda, men att göra allt detta på en gång, samtidigt som man flyttat in i nya lokaler, ser jag som ett väldigt, väldigt stort riskprojekt, säger förre sjukhusdirektören Birgir Jacobsson.
Det här är det första av två program om den stora omvandlingen på Karolinska.
Vi är på njurmedicinska kliniken i Huddinge. Den ska upphöra och tillsammans med endokrinkliniken bilda temat ”infektion och inflammation”. Exakt vad det innebär är svårt att sammanfatta. Målet är att kompetensen ska följa patienterna i högre utsträckning än i dag.
Om kliniken som finns i dag samlar en rad olika diagnoser och symptom som är kopplade till njurarna, blir den nya organisationen i flöden mer specifik. Vissa läkare och specialistsköterskor kanske enbart kommer arbeta med kronisk njursvikt, andra kanske enbart jobba på en dialysavdelning. Vi säger kanske, eftersom alla formella beslut ännu inte är tagna.
Kritiken är alltså utbredd här. Astrid Seeberger, överläkare i njurmedicin, säger att det finns en stor frustration på hennes arbetsplats just nu.
– Det saknas vårdplatser. Det saknas sköterskor, det saknas läkare. Varje vecka slutar folk, för de orkar helt enkelt inte längre. I ett sånt, läge att då införa en ny modell, som kräver väldigt många möten, en enorm administrativa belastningen, det skapar en stress för personalen som redan är så stressad.
Många vi pratar med beskriver hur omställningsarbetet har prioriterats före allt annat senaste året. Hur chefer och personal måste lägga ned mycket tid varje vecka på möten och utbildning. Hundratals workshops har hållits med upp till 15 medarbetare på varje. Dessutom pågår ett ständigt rekryteringsarbete. Nu när hela strukturen görs om i grunden, ska totalt 700 chefstjänster tillsättas, för att ersätta dem i den gamla organisationen.
Peter Bárány är just nu verksamhetschef för Njurmedicin. Han säger att alla möten som hålls sätter en stor press på arbetet.
– Det finns en stor oro för att vi inte ska hinna göra det här på ett bra sätt. Det här läggs ju ovanpå det övriga arbetet, och det är ett stort problem.
Hur många timmar sitter du?
– Jag sitter minst 25 timmar i veckan. Men för en läkare att hitta 3-4 timmar för ett möte i veckan, den tiden är svår att hitta.
Och fortfarande återstår en del att förstå när det gäller hur det kliniska arbetet med patienterna ska fogas in i den nya verksamhetsmodellen.
Peter Bárány verksamhetschef njurmedicin Huddinge:
– Det som blir komplicerat är ju att vi har många patienter med flera olika sjukdomar. Man har ju i modellen tänkt att man bara ska vara med i ett flöde, men vi har ju patienter som har två eller tre allvarliga sjukdomar och vilket flöde ska man vara i? Ska man vara med i alla tre eller hur det ska fungera för dem? Det är för mig oklart idag.
Vi har försökt att få en uppskattning av kostnaderna för det här omvandlingsarbetet. Det har inte varit lätt. Mycket av kostnaderna tas från Karolinskas ordinarie budget, som är 16 miljarder.
Det finns också en omställningsbudget som i år är på 600 miljoner. De pengarna går till programledning, att införa nya arbetssätt och till driftsättning av det nya sjukhuset.
En konkret siffra vi får från presstjänsten på Karolinska, är att man hittills i år betalat 26 miljoner till det konsultbolag som hjälper till med den nya verksamhetsmodellen.
När vi talar med flera chefer och experter, både tidigare och nuvarande anställda, anser de att den totala kostnaden för värdebaserad vård och ny verksamhetsmodell, måste röra sig om hundratals miljoner, i direkta och indirekta kostnader. De beskriver hur Karolinska, med sina 16 000 anställda, förutom att bli klart i tid till flytten, fokuserar helt och hållet på den nya verksamhetsmodellen.
Som vi berättade i början av programmet så har Karolinska sedan i våras haft växande problem med att hålla vårdplatser öppna och hålla uppe vårdproduktionen på planerad nivå. Det går knappt en månad utan att media rapporterar om allvarliga händelser.
Från P4 Stockholm:
”Allting flöt på som det brukar göra, och Hugo sövdes. Och vi får alltså reda på att operationen är inställd klockan 14, när Hugo redan ligger…”
Magnus Zetterström berättar för P4 Stockholm om när sonen skulle opereras på Astrid Lindgren.
”Jag förstod inte vad det hela berodde på. De pratade om akutplatser, vårdplatser. Jag ställde frågan till läkaren, så du kan vi åka hem? Alldeles riktigt, Ni kan packa väskan och åka hem.”
Melvin Samsom från Holland är sjukhusdirektör för Karolinska sedan två år. Vi frågar honom i vilken utsträckning de ökande problemen med platsbrist och köer är kopplade till det väldiga omställningsarbetet.
– It has to do with specific shortage of professions that we need to have.
For instance nurses for the evenings and in the nights. Sometimes also
operating nurses.
Enligt honom finns inget sånt samband. Dippen i vårdproduktion handlar om andra saker; brist på specifik kompetens, exempelvis sjuksköterskor på kvällar och nätter, och för operation.
– The other part is moving out care, so called ”poliklinisering”, so that we do it in day care, so to answer your question, no it is not related.
Och det handlar om vård som flyttas ut från sjukhuset, och en ökad satsning på dagkirurgi, säger han.
– That we are doing many things at the same time, that is true, of course.
Att vi gör många saker på en gång, det stämmer, säger han. Men NKS lokaler är designade för att främja en tematisering, en sammanslagning av klinikerna.
– NKS is built to facilitate a thematical organisation.
Om vi skulle flytta in med den gamla klinikstrukturen, så skulle vi sedan behöva lägga ett par år på omorganisation, så därför har vi beslutat att det är bäst att göra det nu.
– So we have decided within the leadership group that this is the best time to change it.
Men att de nya lokalerna är designade för en radikal omorganisation där man river ner klinikstrukturen, håller Birgir Jakobsson inte med om. Den förre sjukhusdirektören, som 2012 inledde Karolinskas förberedelser för NKS, gjorde då en helt annan bedömning.
– Jag var väldigt tydlig med det. Det talades om en tematisering och det bejakade jag. Det fanns ju redan en viss tematisering på sjukhuset. Jag sa: vi behåller den. Vi behåller klinikerna. Vi tänker inte göra en stor omorganisation. Vi ser ju det, att folk blir förvirrade, verksamheten tappar tempo, folk letar efter sina roller och efter nya samarbetspartners. Det sa jag redan från början, att vi gör inte det riskprojektet!
Om jag skulle säga att du är bakåtsträvare, hur skulle du försvara dig då?
– Absolut, du kan ha den åsikten. Men jag har jobbat inom sjukvården i 35 år och jag brinner för att förbättra och förändra sjukvården så att kvaliteten och patientsäkerheten ökar. Och jag har jobbat tillräckligt länge för att förstå att omorganisationer; att dra boxar och streck annorlunda, är en väldigt överreklamerad förbättringsmetod.
2014, året då Birgir Jakobsson går i pension och Melvin Samsom tillträder, tar arbetet fart på Karolinska med värdebaserad vård, en managementteori, framtagen av bland andra Michael Porter en amerikansk ekonomiprofessor, här på en konferens i Stockholm för ett par år sedan, utlagd på Youtube.
”The fundamental purpose of healthcare system is value for the patient”
Enligt honom är sjukvårdens mål att skapa värde för patienten.
Och värdet får man enligt Porter genom att ta behandlingens effekter delat med kostnaderna. Och för att kunna göra det, måste man bli bättre på att mäta vårdresultaten.
Det kan låta enkelt, men i själva verket är Porters program invecklat och har gett upphov till många missförstånd. Det säger Carl Savage, forskare på Karolinska Institutet, som i en kartläggning av en stor mängd vetenskapliga artiklar funnit en begreppsförvirring kring vad konceptet egentligen innebär. Han är positiv till mycket i Porters teori, men anser att förvirringen är ett bekymmer.
Vi träffar honom på en konferens om värdebaserad vård, där han och forskarkollegan menar att flera av de föregående talarna, missförstått begreppet ”värde”.
”Hur har vi pratat om värde idag? Det Porter menar med värde, är den här ekvationen..!”
Var finns då det sjukhus som gått i mål med Porters modell?
Carl Savage, doktorand KI:
– Det finns ingen som har gått i mål, det finns ingen i världen som bedriver värdebaserad vård.
Varför inte?
– Det är nytt. Folk har inte insett konsekvenserna.
Hur vet man att det funkar, då?
– Det vet man inte. Det är precis det man inte vet. Om du går in på Youtube och tittar på Michael Porters tal, så kommer han aldrig att de dig exempel på ett ställe som gör alla sex delarna i hans program, utan han väljer ut ett ställe till och var och en. Till exempel lyfter han fram Jönköping som han skriver om 2006, hur långt de ha kommit. Men frågar de som arbetar i Jönköping så säger de att de helt enkelt arbetar med kvalitetsförbättring. Så han tar upp det som ett exempel på värdebaserad vård. Men det är bara ett exempel på en del av värdebaserad vård.
Vi ska göra ett kort besök på ortopeden vid Sahlgrenska Mölndal, där de sedan 2013 arbetat värdebaserat med höftproteskirurgi. Genom att korta vårdtiden på sjukhuet har de minskat antalet infektioner och kortat köerna. På frågan om det verkligen är värdebaserad vård, svarar de att de använder de delar som passar deras arbete.
Inne på avdelning 233 får jag en rundvisning av läkaren Maziar Mohaddes som leder förändringsarbetet här på ortopeden och av vårdenhetschef Marta Olsson.
Marta Olsson, vårdenhetschef:
– Tidigare kom väldigt många, ungefär 80 procent och blev inlagda kvällen innan. Det händer nästan aldrig numer, de kommer sex eller halvåtta samma morgon som operation. Så vi har kortat vårdtiden på sjukhus.
Maziar Mohaddes, ortoped:
– Och det ser vi efter den förändring vi har haft de senaste två åren här, att komplikationsfrekvensen minskar, andelen patienten som behöver ny operation, på grund av att de till exempel har fått en infektion eller andra problem minskar.
Så den kortare vårdtiden handlar enbart om att man ska minska risken för infektioner, det handlar inte om att spara pengar?
– Vi har haft den utgångspunkten när vi har förändrat arbetssättet, att i första hand som gör man förändringen för att förbättra patientutfallen, vilket har bidragit till de resultat man ser: förbättrad nöjdhetsgrad ett år efter operation, och en sänkning av komplikationerna med 20 procent.
Åter till Karolinska. En viktig del som man tagit fasta på är att låta patient- och anhörigrepresentanter vara med och diskutera fram vilka mått som är viktiga. I en presentationsfilm om Karolinskas nya verksamhetsmodell, får vi träffa kirurgiprofessor Torbjörn Holm.
Ur presentationsfilmen:
”Torbjörn: Jag arbetar tillsammans i en projektgrupp eller arbetsgrupp., där alla professioner och discipliner som tar hand om patienter med kolorektal cancer ingår. Men det viktigaste av allt är att vi har en patientrepresentant, Johan, som har haft den här sjukdomen, och nu hjälper oss i det värdebaserade arbetet.
Johan: Jag tror det är helt avgörande att man låter professionen ytterst ta besluten, men att de besluten tas i samråd med patienten som får vara med och påverka.
Torbjörn: Han har givit oss idéer och uppslag till förbättringsarbete, till exempel….”
Den här filmen är från i våras. Vi ska komma tillbaka till professor Torbjörn Holm om en stund och höra hur han ser på läget idag, men först ska vi träffa Läkarföreningen, och ordföranden på Karolinska, Yvonne Dellmark.
– Det är jättebra att man försöker ta reda på vad patienterna vill och vad de tycker om vården, och använder det i förbättringsarbetet. Det är väldigt positivt. Däremot behöver man inte organisera om vården så här mycket för att åstadkomma det.
Hon säger att man fortfarande saknar en referens, till något sjukhus som lyckats genomföra något liknande.
– Vi har inte hittat något exempel där man har genomfört alla de här förändringarna samtidigt, så vi ser det som ett stort experiment.
Förra sommaren, när sjukhusledningen presenterade sitt förslag på ny organisation, för de fackliga representanterna, tog man upp ett tiotal pilotprojekt på värdebaserad vård. Men själva underlaget, med fakta och siffror, fick Läkarföreningen inte ta del av, säger de.
När vi begär ut de här piloterna, vill sjukhusledningen få det klassat som arbetsmaterial. Först efter lite krångel får vi ut dem.
Yvonne Dellmark för se underlaget:
– Jag kan inte se några nya uppgifter som man inte hade kunnat åstadkomma med vilket förbättringsarbete som helst.
Yvonne Dellmark är inte imponerad. Dessutom säger att hon att vissa av datumen inte verkar stämma.
– Det är ju några av de här flödena där det inte verkar finnas någon dokumentation, som du har fått ta del av i alla fall, från den tidpunkt då de skulle utvärderas.
Hur ska man tolka det? Att det sa att det fanns ett underlag fast det inte fanns?
– Det är så jag tolkar det. Att det faktiskt inte fanns ett bättre underlag.
Vi undrar varför sjukhusledningen tog upp piloterna som ett underlag för den nya verksamhetsmodellen, ifall de inte var relevanta?
– They were relevant in terms of patient flows and to see wether value based healthcare could work in a university hospital environment as we have.
Det var de, säger Melvin Samsom, de inleddes 2014 för att se hur vi kan bedriva värdebaserad vård på ett universitetssjukhus och för att se hur vi ska organisera oss. Men han hävdar att de aldrig varit avsedda att utgöra något stöd för den nya modellen.
– That was not intended to be the proof for the new "verksamhetsmodell.”
Så vad finns det för stöd?
Vad har sjukhusdirektören för belägg för att deras enorma satsning kommer att lyckas?
– Yeah, but there is no evidence for a non-organisational structure either, its a choice the you make.
But the clinics we have had them for hundreds of years, this is something new…
– Yes, and we know the problems are with the clinics, when we talk about the fragmentation of healthcare.
Det finns inget belägg för att rådande struktur fungerar heller, säger Melvin Samsom, och räknar igenom de brister som han ser i den nuvarande organisationen kring kliniker: fragmenterad vård, svårigheter att mäta kvaliteten och återkommande problem med kostnader.
– We can’t really grab the quality, we have this constant cost issues.
Men vad han bygger sina kalkyler på, att det nya organisationen ska lyckas, får vi inget svar på. Vi tar det här stegvis, ni får komma tillbaka om ett par år, så får ni se resultaten, säger han:
– The new organisational structure if focusing on solving this step by
step. Let’s come back to this in one or two years and we can show you the results.
Det finns alltså en kritik mot att den nya organisationen är dåligt underbyggd, samt att införandet sätter press på en redan pressad verksamhet. Något som ledningen bemöter med att nuvarande organisation har kommit till vägs ände och att nu är det bästa tillfället att göra det här.
Men kritiken är bredare än så, den handlar om toppstyrning, alltså sättet man genomför det här på.
Kaliber har talat med runt 15 höga chefer, inom olika verksamheter. Hälften av dem har valt att lämna Karolinska på grund av det som sker.
En av dem är verksamhetschef Peter Baranys företrädare på njurmedicin Huddinge, överläkare Maarit Korkeila. Hon vill inte bli intervjuad, men skriver i ett mail att:
”Det kändes meningslöst att sitta i ändlösa möten och workshops. Ledningen försöker skapa en ny modell utifrån Excel-ark och diagnosnummer. Men det finns många och ofta livsviktiga samband som inte syns i siffror. Toppstyrningen gör att man även tappar den starkaste inbyggda drivkraft som finns inom sjukvård, nämligen att göra något bra för patienterna och dela resurserna på bästa sätt, ’på golvet’ varje dag.”
Ytterligare en kritiker är Annika Bergquist, som här tackas av från sin tjänst som verksamhetschef för Gastrocentrum i Solna.
– Det har med den nya omorganisationen att göra. Jag är för en temaindelad vård. Men jag är väldigt emot att bryta sönder befintliga strukturer och genom åratal uppbyggda goda relationer, vilket det finns en väldigt stor risk att man gör nu. Problemet som jag ser det är att man inte möter verksamheterna där de är, utan man skapar ett system och drar alla över en kam.
Har du kommunicerat dina farhågor till sjukhusledningen?
– Absolut. Jag har vid ett flertal tillfällen och på olika nivåer kommunicerat det här. Jag får till svar att det är framväxande förändring där det finns möjlighet att vara med och påverka. Min erfarenhet nu är att den möjligheten att påverkar de viktigaste dragen för den verksamhet jag har lett och för de patienter som ingår där, det har inte varit möjligt.
Melvin Samsom anser att kritiken om toppstyrning är ogrundad.
– We are asking many people within the organisation to design the
organisational structure in the best way that fits their needs and their patients needs.
Han hävdar att även om ledningen tagit beslutet om ny organisation, så har designen och strukturen fått växa fram i dialog med verksamheterna. Men sedan behöver inte alla var eniga med det vi till sist bestämmer, säger han.
– That doesn’t entail the fact of course that everyone will agree with the
final decisions.
Förutom toppstyrning, klagar många vi pratar med, på konsultstyrning; att mycket av förändringsarbetet leds av personer, som saknar vårdbakgrund, kanske aldrig träffat en patient.
– De konsulter som varit inne som projektledare och presenterat olika scenarios för oss har ju en väldigt fyrkantig bild av verkligheten, säger
Yvonne Dellmark, ordförande Läkarföreningen Karolinska, tycker det märks på mötena:
– Med olika fyrkanter som vi kan välja att gå in i. Om vi föreslår en cirkel som passar verksamheten mycket bättre, så passar inte den i modellen och försvinner snabbt ut ur diskussionen.
Om detta vittnar många vi pratar med. Till och med reklampelaren för den nya organisationen. Vi hörde ju kirurgiprofessorn Torbjörn Holm tidigare i programmet, i den presntationsfilm för den nya verksamhetsmodellen, som Karolinska låtit göra.
Ur presentationsfilmen:
”Vad ska vi göra för att förändra våra arbetssätt, så att vi faktiskt uppnår de mål vi sätter upp?”
I slutet av filmen får han en fråga av patienten.
Ur filmen:
”Kommer ni att klara den här omställningen?
Jag tror faktiskt att vi kommer att lyckas. Dels för att personalen har en inställning att arbeta för att öka värdet för patienten, men också för att…”
Filmen är publicerades på Youtube i mars i år. I början av oktober söker vi upp Torbjörn Holm på hans kontor. Nu låter han inte lika positiv.
Torbjörn Holm, professor kirurgi:
– Det är ju fullkomligt obegripligt! Alltså det här, ingen förstår nå’nting!
Vi sitter framför datorn och Torbjörn klickar sig igenom en till synes ändlös radda av Power Points, fyllda med staplar och diagram, cirklar och trianglar i olika färger.
Torbjörn Holm, professor kirurgi:
– Du ser hur många! Det är ju helt sjukt!
Har du blivit lite besviken över det som du var så entusiastisk till?
– Ja, i viss mån. Jag tycker att man har gjort det mycket mer komplext och svårt än vad de kanske borde ha behövt vara. Den grundläggande principen är god, men vägen dit har blivit alldeles för krånglig.
Vi frågar sjukhusdirektören, varför de ger managementkonsulterna ett sådant inflytande och vad det är för unik kompetens de tillför.
– They help us to design the new "verksamhetsmodell" and the bring in aspecific expertise that we dont have, sager Melvin Samsom.
What is so unique about their expertise?
– Well, they are consultants so they can bring in specific analysis to help
our change leaders, to really do the work.
Konsulterna hjälper oss att utforma vår nya verksamhetsmodell, och för med sig en kompetens som vi inte har, säger Melvin Samsom. De är konsulter och de kan göra specifika analyser, som hjälper våra förändringsledare att få arbetet gjort.
Torbjörn Holm, professor kirurgi:
– Det finns ett glapp mellan de som styr vården och de som utför vården. Och det ökar ännu mer med alla konsulter, eftersom deras språk är oftast väldigt obegripligt för oss som är i verksamheten. Och vårt språk i verksamheten är också obegripligt för konsulterna, för de kan inte de medicinska termerna, de kan inte verksamheten, de vet inte vad vi egentligen håller på med.
Det tycks ha blivit några konsultledda möten för mycket för kirurgiprofessor Torbjörn Holm.
– Det här är ju ingen som orkar läsa!
Bortom alla svårbegripliga Powerpoints, tycker han sig skönja en organisation som påminner rätt mycket om den gamla, och där problemen inte är lösta
Torbjörn Holm, professor kirurgi:
– Det är nya namn. Vi kallar kliniker för ett flöde i stället, vår klinik delas upp i tre olika flöden, men det vi gör med våra patienter kommer ju vara i stort sett detsamma.
Briljant ingenjörskonst eller ett vettlöst krångel? Det får framtiden utvisa.
Säkert är att det redan kostat åtskilliga skattemiljoner och otaliga mötestimmar, för stressad personal. Och att upplevelsen av toppstyrning har fått erfarna läkare att säga upp sig eller tappa sugen.
Torbjörn Holm, professor kirurgi:
– Risken är väl att alla vi som varit väldigt entusiastiska för den tematiska organisationen kanske blir desillusionerade och kanske tappar geisten.
Reporter: Per Shaprio
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
De blev lovade upprättelse - barnhemsbarnen skulle få ekonomisk ersättning för de kränkningar de utsattes för i statens vård. Över hälften fick nej. Kaliber nyhetsdokumentär - om det dubbla sveket.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Barn i Sverige misshandlades och utsattes för övergrepp på fosterhem och institutioner. Staten lovade att de så kallade barnhemsbarnen skulle få en upprättelse och skadestånd. Men över hälften nekades ersättning. Kaliber handlar idag om barnhemsbarnen som blev utan upprättelse.
– Jag har fortfarande ett märke i höger öga.
Kan man se det?
– Ja, jag har vita droppar så att det inte ska synas så jag har en skada i högra ögat. Jag har en halv framtand. Jag har lite ärr på kroppen, här och där.
Pernilla Forssell visar upp ärr från tiden som hon fått när hon bodde i fosterfamilj. Skadan i ögat fick hon efter ha blivit slagen med ett blixtlås. Hon var bara fem år gammal när hon blev omhändertagen av socialtjänsten. Hennes föräldrar hade missbruksproblem.
– Jag minns att vi var hemma och gömde oss, och att det knackade på dörren, och så kom polisen och socialtjänsten. Jag kommer ihåg att jag kröp under min lillebrors spjälsäng och gömde mig, och höll i mig krampaktigt i sängen, och kände hur någon drog fram mig.
Pernilla och hennes två syskon omhändertogs och placerades på olika hem. Pernilla hamnade hos en fosterfamilj på landet.
– Det var strängt. Mycket regler. Och kärlekslöst.
Dina syskon hade du någon kontakt med dem?
– Det var knappt. Jag träffade min lillebror några gånger, han kom utanför Östhammar, och min syster, hon bodde först hos mormor i några år, sen blev hon också fosterhemsplacerad. Så de splittrade oss, och vi hade inte mycket kontakt.
Under de åtta åren Pernilla var placerad kom hennes biologiska föräldrar bara och hälsade på några enstaka gånger. Hon hade ett stort behov av närhet. Något som inte uppskattades av de nya föräldrarna.
– Det var ett problem att jag ville sitta i knät och att jag sökte närhet.
Uppväxten hos familjen var traumatisk. Pernilla Forssell berättar om de hårda reglerna. Fosterfamiljens biologiska dotter favoriserades och Pernilla blev slagen. Ofta vid matbordet. Då hon hade svårt att få i sig maten.
– Det gick inte att svälja. Och man försökte verkligen. För svalde du inte det så fick du en smäll i bakhuvudet. Hon tvångsmatade så då fick du ju äta det du hade på tallriken, så hade du spytt upp så fick du ta ner det igen. Så fick du sitta där tills du var klar.
Förklarade hon någonsin varför?
– Nej, det hon sa var bara att förhålla sig till.
Hon berättar också hur hon straffades med iskallt vatten i duschen, att hon blev inlåst som straff, och att hennes fostermamma tryckte ner henne i sitt eget kiss när hon började sängväta.
Varför gjorde de på det här sättet, tror du? Var det för att de inte visste bättre, eller var det för att… kände du kärlek från dem någon gång?
– Jag har tänkt många gånger på det här… Nej jag har aldrig känt kärlek. Jag har aldrig känt kärlek. Jag vet jag höll min fosterpappa i handen för jag har alltid sagt att min fosterpappa var ändå snäll… eller snällare. Men då vet jag någon gång, vi var vid korna och jag var inte så van vi djur eftersom jag var en stadsjänta, och så var vi vid korna och jag höll honom i handen och rätt som det är så känner jag hur det ont det gör i handen som jag håller honom i, och det sticker. Då har han tagit tag i elstängslet och håller mig i handen. Det var för att jag höll honom i handen, att jag skulle lära mig att sluta hålla i.
Pernilla Forssell är ett av de så kallade barnhemsbarnen. De som staten skulle ge upprättelse efter att de vanvårdats på institutioner eller i fosterhem. Så här lät det i september 2011 då staten bad om en offentlig ursäkt.
Från ceremonin i stadshuset i Stockholm. Per Westerberg, dåvarande talman:
”Det svenska samhället ber idag er kvinnor och män som drabbats om ursäkt.”
Stockholms stadshus är fyllt till brädden. På tillställningen bjuds det på snittar och alkoholfritt bubbel. Drottningen är här och flera riksdagsmän och ministrar. Talmannen Per Westerberg är den som framför ursäkten.
”Det är en ursäkt utan förbehåll eller förmildranden. Den vanvård ni utsatts för är en skam för Sverige.”
Den här ursäkten hade föregåtts av flera års statliga utredningar. Även en ersättning på 250 000 kronor har efteråt betalats ut till många av de som drabbats. Hela den här processen har rivit upp sår hos dom som blivit tvungna att väcka de gamla minnena till liv. Av de 5 300 som sökt ersättning har över hälften nekats.
Kaliber handlar idag om de som lovades upprättelse - men som inget fick.
Domaren Göran Ewerlöf var ordförande för ersättningsnämnden - den nämnd som skulle godkänna utbetalningarna. Så här efteråt tycker han att det är tragiskt att det är så många som har fick avslag.
– De känner sig dubbelt kränkta. Först har de upplevt att de blivit kränkta som fosterbarn och sen så kommer de och begär ersättning och upprättelse av staten, och så säger staten nej till det. Då upplever många det som att staten inte trott eller tagit till sig av det man har berättat. Så har många framställt det till mig.
Hela den här processen började efter att SVT:s Dokument inifrån sände dokumentären Stulen barndom som visade att många av dem som placerats på institutioner och barnhem behandlades illa. Så här lät det i dokumentären:
“De 40 nu vuxna skärsbobarn som vi talat med vittnar samtliga om att de blivit slagna åtminstone någon gång på barnhemmet. En berättar att han fick bröstbenet avslaget av en vårdare, en annan att han fick trumhinnan spräckt med en smäll. En pojke berättar att han blev sparkad i baken med en träsko för att han inte förmådde svälja en filmjölk som han bett om att få slippa, men tvingades äta.”
Dokumentären som sändes 2005 handlade om ett boende - Skärsbohemmet. Ett barnhem för pojkar utanför Alingsås.
”Vi har talat med flera vårdare som inte vill bli intervjuade men som säger att de ofta använde våld mot barnen. När jag tänker på det idag skäms jag, säger en av dem. Skärsbo var den svartaste tiden i hela mitt yrkesliv, säger en annan.”
Johnny Lindén tar fram lunta med papper.
– Här är hela arkivhandlingen från Göteborg.
Johnny Lindén - nu en bra bit över 60 år - var en av pojkarna som placerades Skärsbohemmet. Han och många av de andra som sökt ersättning har fått hjälp med att begära ut barnavårdsnämndernas handlingar från Riksarkivet, så att de kan bevisa att de varit placerade. Här finns beslut och dagboksblad.
– Det är inte mycket som står.
Hjärnskadad pojke.
– Ja.
Dålig kamratkontakt. Men vadå hjärnskadad?
– Det vet inte jag vad det kommer från.
Men har du någon hjärnskada?
– Nej. Det tycker jag inte själv. Haha.
Kletar i barnbespisningen i skolan.
– Ja, ja.
Att du hade dåligt bordsskick?
– Det kan det ha varit.
När Johnny Lindén var elva år var det mycket bråk hemma. Hans föräldrar höll på att skilja sig och han hade börjat slåss i skolan. 1961 tog barnavårdsnämnden i Göteborg beslut om att Johnny skulle omhändertas. Han placerades på Skärsbohemmet utanför Alingsås.
– Det var ju mycket slag och så däruppe. Vi blev inlåsta i bastun ibland. Det var ren, ram pennalism.
På Skärsbo använde föreståndaren en särskild behandlingspedagogik - en slags sysselsättningsterapi. Pojkarna sattes i hårt trädgårdsarbete.
– Vi var i princip livegna. De hyrde ut oss till kringboende som arbetskraft.
Vad fick ni göra då?
– Kratta och städa. De utnyttjade oss till gratis arbetskraft.
En del av pojkarna blev slagna av föreståndaren på Skrärsbo. Ofta var det föreståndaren själv som inne på sitt kontor slog barnen, enligt vittnesmål från de placerade pojkarna.
– Man var ju livrädd för att göra någonting. Jag kommer ihåg det som igår. Man väntade bara på att han skulle gå gång. Det var ett jädra liv på honom där inne. Det var precis som han fick överslag ungefär. För han hade någon form av aggressivitet, aggression inom sig som han fick utlopp för.
När Johnny blev inkallad till föreståndaren blev han inte slagen. Istället gjorde föreståndaren obehagliga undersökningar, enligt Johnny.
– Jag fick dra ner byxorna och han kände på mig i underlivet.
Föreståndaren var inte läkare. Men undersökningarna av Johnnys underliv var återkommande.
– Det tillhör ju inte hans jobb som föreståndare att undersöka oss i underlivet. Det låter ju helt absurt, tycker jag. Det var som en skyddad verkstad däruppe. De bodde där. Vi bodde där. Det fanns ingen insyn vad de höll på med.
I den så kallade vanvårdsutredningen framgår det att en vanlig bestraffning på barnhemmen i Sverige var isolering. Johnny Lindén bodde på fyra olika barnhem. På ett av hemmen blev han inlåst i ett rum i nästan en hel vecka. På Skärsbo hände det flera gånger. Han och de andra pojkarna låstes in i en bastu som låg i hemmets källare, enligt Johnny Lindén.
– Som en straffåtgärd. Det gjorde de rätt ofta, låste in oss i bastun.
Det behövde inte vara några större grejer utan det var för att markera sin makt.
Men vad gjorde ni då?
– Det var inte mycket mer än att sitta därinne bara. Vi satt bara därinne och väntade på att bli utsläppta.
Men hur var det för dig att sitta inlåst?
– Det var ett helvete var det. Det var väldigt otäckt faktiskt.
I vanvårdsutredningen framgår det också att det var många omhändertagna barn som utsattes för sexuella övergrepp på barnhemmen. I den statliga utredningen kan man läsa att drygt åtta av tio blivit utsatta för fysiskt våld eller sexuella övergrepp. Även Pernilla Forssell drabbades. Hon berättar att övergreppen började när hennes fosterfamilj köpte en sommarstuga.
– Den låg jättevackert till. Det var vid en sjö. Alla tyckte att det var en sommaridyll.
Då var Pernilla nio år. I sommarstugan spenderade familjen hela somrarna och många helger. Här bodde också en äldre manlig släkting till familjen.
– Det började oskyldigt vid matbordet. Och då kunde han sitta och ta på mig på benet, upp på låret. Och han tog mig och kladdade på mig. Alla såg, men det var ingen som gjorde någonting åt det.
Under flera år pågick tafsandet som sen övergick i allvarliga övergrepp, enligt Pernilla Forssell. Hon säger att hon tvingades till oralsex.
– Det blev bara värre och värre. Sen när jag blev 12 så blev det fullbordat. Efter så, jag skämdes jättemycket, jag tog på mig skuld.
Enligt Pernilla, så visste hennes fosterföräldrar vad som hände. De är fortfarande i livet. Hennes fosterpappa säger på telefon att allt bara är påhitt. Han säger att de sa till släktingen när han tafsade på Pernilla. Men att det skulle ha skett allvarliga övergrepp vill han inte kännas vid. Han säger att de behandlade Pernilla väl, och att hon till och med fick följa med på familjens semestrar.
Men det finns bevis på att Pernilla blev misshandlad. Sommaren när hon fyllt 14 år var det dags att återvända till sommarstugan. Men Pernilla vägrade. Och fostermamman blev arg.
– Och hon slog och hon slog och hon slog.
Pernilla rymde och polisanmälde sin fostermamma som dömdes för misshandel. Enligt fosterpappan slutade familjen då att ta emot barn. De säger att de gått vidare och att saken är utagerad. Men för Pernilla skavde såren länge efter de åtta åren som hon var placerad. Hon kommer ihåg hur hon påverkades efter placeringen.
– Mera rädd, man var mer försiktig. Man drog sig undan, samtidigt som man var bland folk. För att hålla sig lite säker.
Idag är hon 42 år. Försiktigheten gör sig fortfarande påmind. Nu bor hon i ett litet hus långt ute på landet.
– Från det jag var 20 till det jag var 40 så hade jag fortfarande mardrömmar om det. Jag hade ångest. Svårt med relationer. Svårt med tillit. Alltså det har satt så djupa spår.
Även Johnny Lindén säger att han påverkats mycket av tiden på som han varit placerad på barnhemmen.
– Jag känner mig inte trygg i mig själv, och det bottnar mycket i den här bakgrunden man växte upp i.
Men då 2005 - efter att dokumentären Stulen barndom sändes i SVT väcktes ett hopp hos många att få upprättelse. I programmet uttalade sig Morgan Johansson - då socialdemokratisk folkhälsominister:
”Det är självklart så att staten måste ge en oförbehållslös ursäkt för de övergrepp som de här råkade ut för under den här tiden.”
Flera andra länder har samma skandaler lett till utredningar om vanvård på barnhemmen. I t ex Norge, Island, Danmark, Irland, Storbritannien, Australien och Kanada.
Morgan Johansson tillsatte en kommitté för att ta reda på hur man bäst kan ge de nu vuxna barnen upprättelse. Han berättar idag om varför han tyckte att det var så viktigt.
– Många hade blivit så pass illa behandlade att det hade fått det svårt att klara ett vanligt liv, att det innebar en ren ekonomisk skada för dem. Om du känner att du har blivit orättvist behandlad så för att du ska kunna gå vidare då krävs det att den som har behandlat dig orättvist faktiskt erkänner det och är beredd att ta ansvar.
Men Morgan Johanssons arbete med att ge barnhemsbarnen upprättelse avbröts i och med
Alliansens valseger 2006. I och med maktskiftet landade frågan hos den kristdemokratiska äldreministern Maria Larsson. Enligt Morgan Johansson så förhalade hon frågan.
– Det drog ut på tiden väldigt långt. De tillsatte bara fler och fler utredningar. Det drog ut väldigt långt på tiden.
Det tog flera år för Maria Larsson att komma fram till ett beslut om hur man skulle göra. Maria Larsson har nu lämnat politiken och säger att hon inte vill medverka och berätta om den här tiden. Men hon skriver i ett mail att hon inte förhalat frågan.
Först hösten 2011 var de många utredningarna klara. Och många upprördes av beskedet hon gav.
Ekot, Maria Larsson: 10 september 2011:
”Sammantaget efter att ha gjort en väldigt noggranna bedömningar, att verkligen ha gått till botten med den här frågan, så har vi kommit fram till att vi inte kan utge någon ersättning. Eftersom det inte kan ske på ett rättssäkert sätt. Eller på ett rättvist sätt.”
– Jag blev också väldigt beklämd när jag fick höra att nu tänker inte regeringen gå fram med någon ekonomisk ersättning, säger Morgan Johansson, som var missnöjd. I opposition hade han fått andra arbetsuppgifter, men tillsammans med en partikamrat i socialutskottet lyckades han till slut få upp frågan i riksdagen.
– Så jag agerade då att vi som parti skulle pressa fram ett sådant agerande från regeringen. När sen frågan kom upp i riksdagen, då blev det en majoritet.
Beslutet i riksdagen gav nytt hopp för dem som drabbats. I november 2012 instiftade en ny tillfällig lag som skulle ge dem som drabbats rätt till ersättning. Kravet var att försummelserna eller övergreppen skulle vara av allvarlig art. Och att de som skulle få ersättning skulle ha varit placerade någon gång mellan åren 1920 och 1980. Ersättningsbeloppet fastställdes till 250 000 kronor.
– Jag tyckte att det lät positivt när man hörde det. Så då hade man förhoppning om att man kanske skulle få upprättelse så småningom. Det är någon form av erkännande att det man har gått igenom stämmer, säger Jonny Lindén.
– Det var mäktigt. Äntligen så är det någon som lyssnar. Nu får folk se hur det faktiskt har varit, säger Pernilla Forssell.
I den nya ersättningsnämnden tillsattes 16 personer och som skulle ta beslut i fallen. Man räknade med att så många som 20 000 före detta barnhemsbarn skulle ansöka om ersättning. En första budgetering gav nämnden 1,2 miljarder kronor att betala ut till de drabbade. Göran Ewerlöf var nämndens ordförande. Så här säger han idag:
– Det har varit det svåraste uppdrag jag har haft under hela min domarkarriär.
Ersättningen skulle betalas ut till dem som varit utsatt för allvarlig vanvård. Det kunde handla om, misshandel, sexuella övergrepp, isolering eller barnarbete.
– Det har varit otroligt gripande och även jobbigt att behöva hantera de här ärendena och varje dag träffa människor som är mer eller mindre trasiga i själen på grund av att man blivit utsatt för i sitt liv och som ska berätta under ganska stor vånda vad man blivit utsatt för, det har varit otroligt jobbigt. Det måste jag säga och sen försöka då göra en rättvis bedömning. Det har varit mycket svårt.
En sak som var viktig, enligt Göran Ewerlöf, var att man skulle tro på de sökandes berättelser.
– Det var sökandens egen berättelse som fick ligga till grund för vår prövning. Så vi lyssnade på vad sökande hade att berätta om. Vad han eller hon hade blivit utsatt för, och sen gjorde vi bedömningen om det som han eller hon hade berättat var av tillräcklig allvarlig art för att man ska kunna få ersättning. Så det var vår prövning. Vi litade på vad sökanden sa, sen fanns det vissa undantag, men utgångspunkten var att vi litade på vad folk berättade.
Både Johnny Lindén och Pernilla Forssell kallas till nämnden i Stockholm för en halvtimmes långt förhör. Det var på försommaren 2013. Bara några dagar senare får de beslutet i sina brevlådor.
– Det var väldigt kortfattat. Det var inte många rader. De ansåg att de inte hade något skäl att ge mig ersättning. Då faller allt som ett korthus. Man kan inte lita på beslutsfattare, politiker och talmän. Det är bara ordklyschor. Man känner precis som man inte blir betrodd att de inte tror på en, säger Johnny Lindén.
Trots allt som Johnny Lindén berättat för nämnden ansåg de inte att omvårdnaden han fick som barn var vanvård av allvarlig art.
– Det kändes som ett dubbelt svek. Allt man hade tagit fram från arkiven. Man har återupplivat de här dåliga sakerna igen. Jag tycker det är inte pengarna i sig själv, utan det är ett symbolvärde.
Pernilla letar i sina papper.
Så vad står det här i beslutet?
– Har inte rätt till ersättning enligt ersättningslagen.
Pernilla Forssell placerades 1979 - alltså innan tidsgränsen gick ut den 31 december 1980. Men misshandeln hennes fostermamma dömdes för skedde efter 1980. Nämnden skriver också att det hon utsattes för var av allvarlig art, men eftersom just de sexuella övergreppen, som hon berättat skedde efter 1980 hade hon inte rätt till ersättning.
– Jag var så otroligt förstörd. Jag satt i tre dagar och bara grät och grät och grät, och kände att… Det är så här att det är ingen som tror en. Det är exakt samma sak som före 1980 eller efter 1980. Om du blir våldtagen tio gånger. Det kan handla om andedräkten, dofter, någonting som sätter en trigger. Så det blir som en trigger i många år efteråt.
De andra sakerna Pernilla Forssell vittnat om och som skedde före 1980 ansåg nämnden inte var av tillräcklig allvarlig art.
– Och det är tydligen inte allvarligt… med alla slag, nedtryckt ansikte i kissfläcken i sängen… det är inte allvarligt. Jag förstår inte.
I juni i år lades nämnden ner och arbetet ansågs vara klart. Totalt sökte 5 300 personer ersättning. Över hälften - 54 procent - fick avslag på sina ansökningar. Att det var så många som fick avslag, menar ordföranden i nämnden, Göran Ewerlöf, beror på att lagstiftaren valde att ha stränga krav på vad som skulle ge ersättning.
– Nu valde man i Sverige att ha en hög ersättning, men att ställa stränga krav för att få den ersättningen. Man hade också kunnat välja att ha lägre ersättning och med lindrigare krav, så hade fler fått ersättning, men inte lika mycket. Det hade ju kunnat vara en väg man hade kunnat gå också om man hade velat.
Av de 1,2 miljarder nämnden hade att dela ut gjorde de bara av med knappt hälften. Resten av pengarna återfördes till staten. Så här efteråt tycker Göran Ewerlöf att processen inte varit rättssäker.
– Ja, jag tycker det är ett stort problem med den här typen av förfaranden att det förorsakar en dubbel kränkning hos väldigt många människor. Där tycker jag att man måste vara väldigt försiktig när man ger sig in på en sån här prövning, en kränkningskompensation, just för det här skälet att det blir inte riktigt en rättssäker och hållfast prövning utan det blir ju utifrån vad varje person kan delge omgivningen som blir avgörande.
Bland de länder som har betalat ut ersättning - så sticker Sverige ut - men den höga avslagsprocenten. I till exempel Norge fick 93 procent av de som sökte ersättning. Morgan Johansson som var den minister som inledde den här processen är idag missnöjd med hur det till slut blev.
– Jag kan nog säga att jag är glad över att vi lyfte upp frågan. Men jag är inte nöjd med hur den till slut kom att utformas.
Och du själv då, vilket ansvar har du över de upprivna såren och den utbredda besvikelsen efteråt?
– Jag skäms inte ett ögonblick för att vi tog det steget då vid det tillfället, alternativet hade varit att inte göra någonting och låta det här förbli glömt. Hade jag fått vara kvar, då hade jag sett till att, dels att vi hade hanterat det här snabbare och sedan hade förmodligen också regelverket varit mer generöst än vad det till slut blev.
Maria Larsson som var den ansvariga ministern när ersättningsnämnden inledde sitt arbete, vill ju inte låta sig intervjuas, men skriver i mail att ansvaret hur det blev - lika mycket ligger på Socialdemokraterna som var med och tog beslutet, och även på nämnden som hade till uppgift att sätta praxis.
Men sista ordet är inte sagt i frågan om ersättningarna. Nu under hösten avgörs ett rättsfall i Stockholms tingsrätt. Det är Johnny Lindén, Pernilla Forssell och tio andra före detta barnhemsbarn - som fått avslag av ersättningsnämnden - som kräver staten på 100 000 kronor vardera eftersom de inte fått möjlighet att överklaga. Något man ska ha rätt till enligt Europakonventionen.
Staten har via Justitiekanslern, JK, bestridit skadeståndskravet och menar att ersättningen har varit extraordinär. Och därför kan betydande avsteg göras från de principer som normalt gäller. Barnhemsbarnens advokat Jens-Victor Palm håller inte med.
– Man ska ju ha rätt till en rättslig överprövning och man ska ha ett effektivt rättsmedel, och på både dom punkterna fallerar, skulle jag säga, både ersättningsnämndens arbete och den här lagen, ersättningslagen som stiftades.
Målet är intressant för alla dem som fått avslag. I praktiken skulle det - om de vinner målet - betyda att alla som fått avslag skulle kunna stämma staten på samma grund.
– Jag tycker det är rätt vidrigt att man inte ger en bättre rättslig prövning av det hela. För de här personerna, de har drabbats nog som det är. De har kommit från tuffa situationer. De har omhändertagits för vård. Och sen när man ska säga att vi gjorde fel. Nu ska vi sätta klockorna rätt så mycket vi kan och där har man ju misslyckats totalt.
Både Johnny Lindén och Pernilla Forssell är försiktig hoppfulla inför den nya rättsprocessen. Även om de båda längtar efter att få ett avslut.
– Jag ville bara att någon myndighet skulle höra min historia. Och att det ska bli en förändring. Men jag har haft en så otrolig sorg inom mig. Själen har ju varit halv. Min biologiska familj. Jag har nästan ingen kontakt alls med dem. Jag hade kunnat ha haft en massa syskon. Det har varit svårt, säger Pernilla Forssell.
– Man ser konsekvenserna och i backspegeln så tänkte man många gånger, varför ska de in och rota i det här för det har inte avslutats än. Det är en pina, inte bara för mig och även för många andra människor som inte får något avslut. Jag tycker det är en skam över hur det här har skötts. Man ville liksom få ett avslut på det här innan man lämnar detta jordeliv, Johnny Lindén.
Reporter: Mikael Funke
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Det var för att skydda de mest utsatta barnen som Lex Bobby kom till 2008. Men har lagen minskat risken för att barn ska fara illa?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Det är Isolde. Vi var på Österlen. Här dansar hon runt, hon kom på hur en lampa fungerar också och satt och tände och släckte den hela kvällen.
Det är en ovanligt varm höstdag och Mattias har tagit ledigt från jobbet för att träffa mig. Hans dotter Isolde är ett av de barn lex Bobby kom till för att skydda. Vi tar kaffet med oss och går en trappa ner för att titta i en kartong han inte har orkat öppna på flera år.
Isolde var ett efterlängtat barn när hon kom för 7 år sen, men strax efter hon fötts tog relationen mellan Mattias och Isoldes mamma slut, Isolde bodde hos sin mamma och en utdragen vårdnadstvist började.
– Enligt henne skulle jag komma dit någon timme på helgerna och sen skulle jag inte vara mer med än så. Så där började det… Det här är sådant som jag letade upp när du ringde. Jag har inte orkat plocka med Isoldes små tavlor som hon har målat. Jag fick alla bilder från förskolan så det här är sådant som hon har gjort.
Vill du ta en paus eller vill du fortsätta?
– Nej, vi fortsätter, det är så här. Det här har inte jag tittat på ordentligt. Man orkar till en viss gräns, man hanterar sorgen för den är varje dag. Den blir inte lättare med åren, det finns inget som säger enligt mig att sorg går över eller liknande, och varje gång jag lyfter fram något sådant här, läser någonting eller tittar på det så sörjer jag. Därför har jag inte orkat. För den här sorgen är nog att hantera till vardags.
Mattias dotter blev tre och ett halvt år. Hon dödades av sin mamma i juni 2013. Ett halvår efter att Mattias hade anmält oro för henne till Socialtjänsten.
Det är ovanligt att barn dör på grund av brott i Sverige. I genomsnitt har 5 barn per år dödats de senaste 5 åren. Men när det händer och det hade funnits varningssignaler om att barnet var i behov av skydd ska det göras en grundlig utredning av vad som gick fel. På så sätt ska man kunna hitta bristerna i samhällets skyddsnät, rätta till dem och förhindra att det händer igen. Det är det lex Bobby gå ut på.
Kaliber idag kommer att visa att viktig kunskap om barnen som dödats missas och att fallen som utreds är så få att frågan är om det ens går att hitta generella brister.
Kaliber kommer också visa att det inte skulle behöva vara så. Men först ska vi gå vi gå tillbaka 10 år i tiden för lex Bobby kom till efter en händelse som skakade om Sverige.
Ur Ekot:
“I göteborgstrakten har polisen satt in stora resurser för att leta efter en 10-årig pojke som försvann igår.”
I januari 2006 anmäldes 10-årige Bobby försvunnen av sin mamma och styvpappa och många engagerade sig i sökandet efter honom. Nästan tre veckor senare kom det fram att det var de som hade misshandlat honom till döds.
Ur Ekot:
“Enligt åklagaren så blev pojken svårt plågad innan han dog. Han fick bland annat ström genom kroppen och hade blivit lämnad naken i snön.”
Det som hände Bobby skulle inte få hända igen. Lex Bobby trädde i kraft två år efter hans död och det fanns en stor politisk enighet om att den behövdes. Flera andra länder hade börjat göra den här typen av haveriutredningar långt tidigare. Staffan Janson är barnläkare och gästprofessor i pediatrik vid Uppsala universitet och han är en av dem som länge hade jobbat för att den här typen av haveriutredningar skulle införas i Sverige också:
– Vartenda dödsfall på ett bygge till exempel utreds ju i detalj. Är det den mänskliga faktorn, är det någon teknisk faktor eller är det någonting annat som har ställt till detta? Och på det viset lär man sig och det viset minskar man antalet dödsfall inom andra sektorer, inom byggnadssektorn, inom trafiksektorn, inom flyget.
Staffan Janson har jobbat med utsatta barn i 40 år och han övertygad om att det man kan få ut av sådana här utredningar kan rädda liv:
– Det är jag alldeles säker på. Man kan till och med bygga upp det som kan kallas för lathundar. Man kan skriva på en enda sida, kanske med tio punkter: det här och det här och det här. Är det så att du misstänker 4 av de här tio sakerna? Reagera!
Lex Bobby trädde i kraft i januari 2008 och det är på Socialstyrelsen som utredningarna görs - men redan innan de kan komma igång har det uppstått problem.
Polisen är skyldig att meddela Socialstyrelsen när de lägger ner en utredning mot någon som misstänkts ha dödat ett barn. Det händer väldigt sällan så då går ansvaret över till åklagaren som ska rapportera när i en dom i ett sådant här mål har vunnit laga kraft. Men Socialstyrelsen får inte in de här underrättelserna som de ska, berättar Marie Nyman som tog över som projektledare för lex Bobby-utredningarna i april år:
– Nej, det är här det har fallerat. Vi får inte det, utan vi får ofta påkalla, ringa runt och fråga om det finns någon dom. Så det här är ju ett förbättringsområde som behöver ske, att det sker per automatik. För risken är ju att vi kanske missar någon.
Åklagare och polis säger till Kaliber att de inte har lyckats få in rapporteringen av de här fallen i sina rutiner. Det har informerats om att det ska göras, men i praktiken glöms det ofta bort. Så Marie Nyman och hennes kollegor tvingas leta efter fallen de ska utreda. Det gör de bland annat genom att ringa runt till åklagarna och genom att hålla utkik efter dem i media:
– Alltså, dagstidningar, kvällstidningar, SVT och Sveriges radio som rapporterar om sådana här saker som vi brukar hålla ögonen på.
Men hur går det till då, gör ni en anteckning om dem då?
– Ja, vi antecknar och har lite koll på dem.
Och så begär ni in det här sedan då från åklagaren?
– Ja, jag tror att de flesta har uppmärksammats. Jag tror inte att media har missat någon. Men skulle det vara så att vi inte får in någon underrättelse, ja då sker det ju ingen sådan här dödsfallsutredning på Socialstyrelsen.
Det har missats fall och det är inte det enda som inte har fungerat med lex Bobby. Det här är inte heller första gången lagen granskas.
När utredningen kan börja begär Socialstyrelsen in skriftlig dokumentation om barnen från de myndigheter som hade varit i kontakt med dem. Det kan till exempel vara från socialtjänsten, sjukvården, skolan och polisen för att sedan börja leta efter vad som kan ha gått fel.
– Och då gäller det att systematisera det här läsandet. Det är ofta en otrolig mängd att läsa. Och där håller vi nu på med… jag vet att vi har fått kritik för att vi kanske inte har gjort det här på ett riktigt systematiskt sätt tidigare. Men jag vet att man sen den här kritiken kom till oss har vi ändå försökt bättra det och det har blivit mycket bättre och nu försöker vi skruva lite extra på det och ha en metodik i våra utredningar.
Ja, Socialstyrelsen är kritisk till att åklagare och polis inte rapporterar dödsfallen som de ska men de har också själva fått kraftig kritik för hur de sköter utredningarna. För fyra år sen gav regeringen Statskontoret i uppdrag att utvärdera Socialstyrelsens arbete med utredningarna och 2014 kom de med en nästan 100 sidor tjock rapport. I den får Socialstyrelsen underkänt på flera punkter. Så här lät det i P4 Jönköping i september 2014:
”En färsk rapport ifrån Statskontoret visar att den här lagen i princip är helt tandlös. Johan Sörensson du är chefsjurist på Statskontoret, varför har det blivit såhär? Vi har ju övervägt att man ska korrigera den här lagen men vi bedömer att det inte är tillräckligt utan vi tror både att det behövs fler fall och att man också behöver gå djupare i varje fall för att hitta likheter, för att hitta förbättringsåtgärder.”
Statskontoret föreslog både att regeringen skulle överväga att göra om lagen och att de skulle flytta utredningarna från Socialstyrelsen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
Kritiken mot Socialstyrelsen handlar bland annat om att Statskontoret inte anser att det räcker att läsa den skriftliga dokumentationen för att få reda på vad som har gått fel och kunna rätta till felen. Man behöver också prata med dem som varit inblandade. Men Socialstyrelsen tar inte personlig kontakt. De har tyckt att det vore oetiskt att göra det. Att en utredning inte får starta förrän rättsprocessen är över innebär att det ofta har hunnit gå lång tid sen barnet dödades och då har man inte velat riva upp känslor hos personalen. Marie Nyman jobbade inte som projektledare på Socialstyrelsen när kritiken från Statskontoret kom, men nu är hon ansvarig för utredningarna. Så hur ser det ut idag?
– Det vi funderar på nu det är att kunna göra det i fall där vi ser att det skulle vara viktigt att få kompletteringar.
Men ni ska fortfarande bara göra det i vissa fall?
– Mmm
Är det inte en förutsättning för att få veta mer att man pratar med dem som har jobbat med det?
– Det beror ju på vad som kommer fram i de handlingar vi får in så att säga. Vi tar även in rutiner och handlingsplaner och sådana saker. Det gäller ju att skapa sig en bild av hur det här kunde hända.
Men i arbetet med Kalibers granskning har jag pratat med flera barnläkare, psykologer och psykiatriker och de säger alla att det inte går att skapa sig en bild av vad som hänt utan att prata med de inblandade.
– Det är naturligtvis inte så att någon måste prata men många vill. Många ser brister, missförhållanden som de är oerhört olyckliga över och som de inte vill ska drabba andra barn.
Åsa Landberg är barnpsykolog och har bland annat jobbat inom barn och- ungdomspsykiatrin och på Rädda Barnen. I sitt jobb har hon också träffat personal som har varit inblandad i fall där barn har dött.
– Man behöver ge dem som är nära barnen en möjlighet att berätta sin historia, ge sin syn på saken.
Åsa Landberg säger att mycket av det som händer i myndigheters kontakter med utsatta barn aldrig hamnar i journaler och skriftliga dokument. Saker som att man kanske inte har haft tid, inte har fått stöd av ledningen eller inte har rätt utbildning:
– Det finns en risk för att de här dödsfallsutredningarna drabbas av samma tillkortakommanden som utredningarna kring barnen. Det handlar om för mycket fokus på skriftlig dokumentation, bristande helhetssyn, bristande barnperspektiv. Ska man göra strukturförändringar, ska man ha förslag så måste man också prata med de människor det rör.
Marie Nyman på Socialstyrelsen säger att ett hinder för att prata med de som varit inblandade också är att det är stor personalomsättning inom till exempel Socialtjänsten och vården.
– Men om de är kvar så är det klart att visst de har säkert viktig information. Men vi tänker att den personen, kanske inte är så viktig, utan mer vad man har för rutiner och struktur i organisationen för att upptäcka sådant här.
Vad finns det för skäl att inte kontakta dem?
– Vi vill se varje ärende, varje ärende är unik. Alltså en del i det här är ju att det blir otroligt mycket mer arbetskrävande. Det tar ju mer resurser. Jag tror att ska man göra det så behöver man åka ut till verksamheterna, åka ut till kommunen och landstinget. Och det är ju kanske inte bara en verksamhet, utan kanske fem verksamheter i ett ärende. Så det blir ju otroligt mycket mer tid man kommer att få lägga på varje ärende. Så det gäller ju att avväga där, syftet med att göra de här utredningarna och vad det ska leda till.
Men vad är syftet med dem?
– Man ska ha en kunskapsuppbyggnad kring att inte det här ska hända igen. Att vi ska lämna förslag på åtgärder till regeringen.
Att kontakta anhöriga till barnen som har dödats har aldrig diskuterats på Socialstyrelsen. Men i en del andra länder som gör dödsfallsutredningar spelar offrets familj en viktig roll för att få reda på vad som har hänt.
– Här är hennes små händer och hennes små fötter och här är hennes annons. Så hon är begravd den 6 september.
Mattias vill berätta sin historia. Hans dotter Isolde dödades av sin mamma i juni 2013. Ett halvår efter att hennes mamma hade hotat Mattias med att ta sitt eget och hennes liv. När man till exempel hamnar i konflikt som Mattias och Isoldes mamma gjorde har man inte så mycket annat val än att lita på att samhället kliver in och skyddar barnet.
– Man är fruktansvärt maktlös. Helt maktlös. Det som är absolut tyngst och jobbigast i mitt liv, som jag känner det är att, hur mycket människor i min omgivning än säger att det fanns ingenting du kunde göra så tycker ju inte jag det. Jag har ju inte kunnat skydda mitt barn. Men jag vet inte vad jag skulle ha gjort mer. Jag föreslog för min jurist att jag skulle åka dit och sparka in dörren och hämta henne och fick svaret, gör inte det. Då kommer du aldrig att få träffa henne igen. Jag gjorde inte det och nu är hon död. Nu är hon borta. Ring sociala och gör en orosanmälan, sa juristen och det gjorde jag. Jag ringde upp och gjorde en orosanmälan och får frågan, tror du att hon kommer att göra något sådant? Ja, vad fan ska man svara? Jag tror ju inte det. Jag tror ju inte det om någon. Så frågan är ju bara egentligen… Jag ska inte få den frågan, utan det borde ha agerats på det.
Mattias ansökte också i tingsrätten om att det skulle göras en vårdnadsutredning av Isoldes hemförhållanden men fick avslag. Efter Isoldes död riktade Inspektionen för vård och omsorg, IVO kritik mot socialtjänsten för att det inte hade gjorts en ordentlig skyddsutredning. Isoldes mamma dömdes för mord till rättspsykiatrisk vård.
Vi vet inte om Isoldes död finns med bland de lex Bobby-utredningar som har gjorts av Socialstyrelsen för de är sekretessbelagda, men med stor sannolikhet gör den det. Det står inte i lagen att Socialstyrelsen måste kontakta varken personal eller anhöriga, men Mattias hade velat få ge sin bild av det som hände.
– Jag önskar att man hade valt att fråga mig vad jag ville. Det enda jag hade kvar var ju att på något sätt göra det korta liv, tre och ett halvt år som Isolde levde, meningsfullt. Det är klart att det river upp känslor. Det är klart att det är jobbigt, jag sitter här och gråter. Men det är väl ändå mitt val i så fall att säga nej tack? För för mig hade det varit av största vikt att få vara med och påverka. För mig hade det varit ett sätt att se att det finns någon form av vilja att förändra sättet vi hanterar sådana här situationer på.
Socialstyrelsen har ansvar för genomförandet av dödsfallsutredningarna men även om alla fall som ingår i lex Bobby skulle utredas lika grundligt som en flygolycka så skulle utredningarna bli få och det är här kritiken mot lagens utformning kommer in. Som lex Bobby är skriven är det enbart fall där barn dör på grund av brott som ska utredas.
Staffan Janson som är barnläkare och har jobbat med utsatta barn i 40 år kan inte förstå varför inte fler dödsfall utreds.
– Alltså hela idén med den typen av lag som lex Bobby är, borde ha blivit, är att man ska utreda alla oklara dödsfall hos barn så i grunden så att man ser mönstren av detta.
Sedan lex Bobby trädde i kraft 2008 har 35 barns död utretts. Socialstyrelsens uppgift är att hitta gemensamma nämnare och ringa in bristerna i skyddsnätet men fallen är enligt Staffan Janson så olika och så få att det inte går att hitta gemensamma mönster och komma med konkreta förslag till förbättringar.
– Vi har i alla fall hitintills inte kunnat se att de här rapporterna har lärt oss någonting som vi kan ha användning av. I alla fall ingenting nytt, utöver det vi redan vet, Och det är ju det vi önskar. Vi vill ju ha en ny användbar kunskap och det är klart att det finns mycket att lära sig här.
Staffan Janson och många andra som jobbar med utsatta barn har under lång tid påpekat att det skulle gå att få fram den kunskap som behövs för att förhindra att barn far illa om man vidgade lagen och gjorde som man gör i en del andra länder. I England och flera delstater i USA till exempel, utreds också oklara dödsfall bland barn. Bland dem finns det också barn som också kan ha varit i behov av samhällets skydd.
För att få reda på hur många fler barn som skulle kunna utredas i Sverige om vi gjorde liknande har Kaliber begärt ut statistik över de barn i Sverige som har dött av odefinierad, oklar eller yttre orsak de senaste 5 åren. Skulle de fallen också utredas rör det sig inte längre om 5 barn per år utan om 120 barn.
Jag ber Staffan Janson titta på ett av de fall vi vet inte har granskats enligt lex Bobby. Det handlar om en 5-årig flicka med grava funktionsnedsättningar som dog samma år som Isolde. Det hann göras 7 orosanmälningar om henne till Socialtjänsten innan hon dog om misstanke om våld och bristande omsorg.
– Det här är ju då ett fall där det uppenbarligen är grav vanvård och här kan man ju nästan direkt se att här finns det ett antal saker som man skulle kunna lära sig av, eftersom man inte har reagerat riktigt från myndigheternas sida.
En del av de dödsfall som finns i statistiken vi har tagit fram, kan man enligt Staffan Janson snabbt hitta en naturlig förklaring till och lägga åt sidan, men bland de här 120 barnen finns det också barn som har varit i behov av skydd. Barn som har tagit livet av sig och barn som har dött av vanvård:
– Kan man göra detta med många fall så är det klart att kunskapsmängden kommer att bli väldigt stor. Vi kommer att kunna lära ut saker som vi inte kände till tidigare till personal som har hand om framför allt små barn så att de kan reagera i tid och se till att detta inte händer. Det handlar ofta om att sätta in stöd i familjer där man kan få en klar misstanke om att här står det inte rätt till.
Känner du till någon åtgärd som har införts på grund av de här utredningarna?
– Nej, det gör jag inte.
Tycker du att det är meningsfullt att fortsätta med dem som det ser ut idag?
– Nej, det är inte meningsfullt, utan det meningsfulla är att man tänker om här. Att man lär sig av de genomtänkta utredningar som görs i USA eller England, kanske framför allt i England eftersom de är mera lika oss och tar hem den kunskapen och skriver om den här lagen.
Snart har det gått nio år sedan lex Bobby trädde i kraft, fyra år sedan Statskontoret rekommenderade regeringen att se över lagen och två år sedan de föreslog att ansvaret för utredningarna skulle flyttas över från Socialstyrelsen till IVO. Ingenting har ändrats i lagen och Socialstyrelsen tar ännu inte kontakt med de inblandade, vilket alla vi har pratat med säger är nödvändigt för att kunna stärka skyddet för utsatta barn.
Marie Nyman som är projektledare för utredningarna tycker ändå att Socialstyrelsen har tagit till sig av kritiken:
– Vi har en intern rutin för att det här ska gå till så att det blir tydligt. Vi håller på att utveckla utredningsarbetet för att det ska bli bättre och det är utifrån Statskontorets kritik som vi gör den här satsningen nu så att det tycker jag att vi har gjort.
Hur många utredningar har gjorts sen Statskontoret kom med kritiken? 2014 och 2015?
– Då måste jag titta efter… ja, det var bara, 2014 var det ett ärende och 2015 var det ett ärende, eller 2015 var det nog två ärenden men ett har vi inte fått in någon underrättelse på förrän här i våras så det har dröjts på det. Och sen har vi gjort en i år och vi har tre på gång som vi ska göra. Men alltså det är ju så här det är, det är ju få ärenden.
Men vad är meningen med att utreda ett fall per år?
– Vi är ju skyldiga att utreda så då måste vi göra det.
Sedan kritiken mot lex Bobby kom har antalet utredningar minskat från i snitt ungefär 5 per år till 1 2014 och 1 2015. Marie Nyman säger att de har utrett alla dödsfall de har fått rapporterade till sig och kan inte svara på varför utredningarna har blivit färre, trots att antalet barn som dödas inte har blivit det.
En av orsakerna kan vara att de inte hittar alla fall som inte rapporteras som de ska. Polis och åklagare säger till Kaliber att de ser över sina rutiner.
Resultatet av lagen som skulle förhindra att det som hände 10-åriga Bobby skulle hända igen redovisas för regeringen i en rapport vartannat år. I den senaste som kom i år skriver Socialstyrelsen själva att de hittills inte har kommit fram till några nya slutsatser och att förslagen till åtgärder inte heller är nya.
På Socialdepartementet pågår en översyn av lagen men man har precis bytt utredare så vi kan inte få veta vad man har kommit fram till hittills.
Vi har också försökt få en intervju med barn- äldre och jämställdhetsminister Åsa Regner som är ytterst ansvarig för lagen och också erbjudit henne att lyssna på det här programmet i förväg, men har fått svar att hon inte har möjlighet att medverka den här gången.
Mattias, som förlorade sin dotter Isolde hoppas att anhöriga ska få en chans att vara med i utredningarna i framtiden för han tror att han hade haft viktig kunskap att bidra med:
– Ja, absolut. Jag tror fortfarande att jag har det. Om det kan rädda ett enda barn så är det värt att riva upp de här såren.
Reporter: Micha Arlt
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Larmnumret 112 är en trygghet för många, en livlina. Därför är det viktigt att någon svarar snabbt och att snabb hjälp skickas ut. Kaliber granskar idag SOS Alarm och hur de sköter sitt uppdrag.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Här var då min sons rum, och man ser ju att det är väldigt mycket svart och där är ett väggfäste för en teve och teven var helt i hopsmält.
Jag är i Ljungby i Småland, i vad som är kvar det hus där Katrin Marnell bodde till en kväll i mars förra året. Nu finns bara två ytterväggar, och några sotiga innerväggar. Hon berättar att hon och hennes pojkvän just skulle till att somna när hon stördes av ett ljud:
– Jag hörde ett konstigt ljud och gick ut upp och tittade genom fönstret, såg inget gick och lade mig igen. Sen gick min pojkvän upp i vardagsrummet så såg att det kom lågor.
De sprang och hämtade barnen, 4-åriga Frida och 8-årige Tim som redan hade somnat.
– Jag tog inga kläder, ingenting. Jag var i bra trosorna, Frida hade pyjamas på sig, vi fick inte ens på oss skor. Vi tog dem som de var, vi tog inte ens skor på oss.
I grannhuset bor Katrins svärmor:
– Vi sprang bara in här och ropade det brinner, det brinner.
De ringde 112 och berättade vad som hade hänt och fick snart beskedet att en brandbil var på väg. Och eftersom räddningstjänsten ligger bara tre kilometer från huset trodde de att hjälpen skulle komma snabbt.
– Alltså de svarade ju fort, men de kom aldrig kändes det som. Och vi ringde ju från flera telefoner och de sa att de var på väg fast de hade blivit skickade fel.
Katrin fick veta att räddningstjänst var på väg – vad hon inte visste var att den räddningstjänst som larmats ut låg nära 20 mil därifrån.
Katrin är inte ensam om att ha råkat illa ut – det finns flera fall.
Kaliber handlar idag om SOS Alarm – det företag som har i uppdrag att stå för mycket av vår trygghet och säkerhet, och som snabbt ska larma ut ambulans och räddningstjänst vid olyckor eller sjukdomar.
Men på senare år har SOS alarm fått kritik. Det har framför allt handlar om man inte svarar tillräckligt snabbt på nödnumret 112, men också om felbedömningar och hjälp som skickats åt fel håll.
SOS Alarm har försökt få ner svarstiden genom att ändra sitt arbetssätt. Men Kaliber kan idag visa att hjälpen inte kommer fram snabbare. Det tar istället längre tid att larma ut rätt räddningstjänst. Hur blev det så?
Jag har åkt till räddningstjänsten i Mora. Det är stort larm och räddningsmanskapet har 90 sekunder på sig innan bilen ska rulla ut genom dörrarna.
Det är flera länkar i räddningskedjan innan en räddningsbil eller ambulans kan åka ut på en olycka eller sjukdomsfall. Kaliber ska tittat på två av dem:
Först ska någon svara på nödnumret 112 och ta reda på vad som har hänt. Regeringen har gett det uppdraget till SOS Alarm.
Sedan ska ambulans eller räddningstjänsts larmas ut, och på de flesta håll i landet är det SOS Alarm som sköter även det.
Och det är viktigt att både svarstiden och tiden för att larma ut är kort. Det säger Johan Szymanski som är räddningschef i Mora och Orsa kommuner:
– Det viktigaste för oss är att den nödställde får hjälp så snabbt som möjligt och då gäller det ju att SOS svara så snabbt som möjligt när man väl ringer och att man larmar ut så snabbt som möjligt.
SOS Alarm är ett bolag som ägs av staten och Sveriges kommuner och landsting gemensamt. Kommuner och landsting skriver avtal med och betalar SOS Alarm för att bolaget ska larma ut ambulanser och räddningsbilar. Men i Mora har SOS Alarm under senare år inte uppfyllt avtalet och larmat ut inom den tiden som man har lovat:
– Det vi har uppmärksammat då är över flera års tid nu så har SOS inte hållit de tider som vi har avtalat om, säger Johan Szymanski.
Från att någon ringer 112 och säger att det hänt en olycka eller att det brinner ska det normalt inte ta mer än 120 sekunder, alltså två minuter innan hjälp skickas ut.
Det handlar om mediantiden, den får man om man sorterar alla tider i storleksordning och pekar ut den tid som ligger alldeles i mitten. Ibland går det alltså fortare ibland tar det längre tid, men normalt ska det alltså inte ta mer än 120 sekunder.
Men på senare år har det alltså tagit SOS Alarm längre tid att larma ut en räddningstjänst. Man har leget på både 130 och 140 sekunder säger Johan Szymanski.
Men vad spelar de här sekunderna egentligen för roll?
– Och skulle man exempelvis ha, låt säga ett barn som håller på att drunkna då kan tio, tjugo eller trettio sekunder vara avgörande. Föräldrarna kanske ser att det här barnet håller huvudet ovanför vattenytan men hinner försvinna under vattnet innan vi kommer fram och då är tio sekunder eller tjugo sekunder oerhört viktigt, säger Johan Szymanski.
Han säger att tidigare var SOS Alarm bra på att hålla tiderna, men att det förändrats på senare år – och han tror att det beror på att SOS Alarm arbetar på ett nytt sätt. Tidigare togs 112-samtalen emot av den närmaste SOS-centralen, numera svarar SOS-operatörer på 112-samtal från hela landet. Men för SOS-operatörerna blir det svårt att hitta var hjälpen behövs – och det är det som gör att tiderna för att larma ut en räddningsbil har ökat menar Johan Szymanski:
– Så den lokala förankringen, lokalkännedomen har försvunnit. Man hittar helt enkelt inte. Det tror jag är problemets kärna. Man kanske svara i Göteborg eller Malmö och så kommer larmet från Mora eller Venjan eller någon annan liten ort i Dalarna. Och då är det naturligtvis svårt att avgöra var den hjälpsökande behöver resurserna.
Så varför har SOS Alarm börjat jobba på det här nya sättet? Det visar sig handla om att man inte uppfyller regeringens krav i den första delen av räddningskedjan, utan tar alldeles för lång tid på sig att svara på 112-samtal.
I genomsnitt ska det inte ta längre än 8 sekunder innan någon svarar. Och ingen ska behöva vänta längre än 30 sekunder. Det är krav som regeringen ställer men som SOS Alarm inte har uppfyllt de senaste åren.
– Hej, Lena heter jag.
– Hej Claes, välkommen!
Jag är på SOS Alarms huvudkontor i Stockholm och träffar Claes Eliasson som är chef för alarmering och beredskap.
– Vad vi har gjort är att använda våra resurser så effektivt som möjligt. Och vi har alltså gått över till något som vi kallar nationell mottagning. Där alla operatörer i hela Sverige kan ta emot besvara ett nödsamtal var man än ringer in ifrån. Och det gör vi för att då kapa de här längsta svarstiderna så att ingen ska behöva sitta och vänta på svar i ett nödläge när det finns en ledig operatör någonstans i Sverige.
Förra året fick den som ringde 112 vänta drygt 13 sekunder på att någon skulle svara, och då hade ändå tiden gått ner sen året dessförinnan. Och mer än var tionde som ringde fick vänta mer än 30 sekunder.
Hur har det då gått under 2016?
– Under våren har vi sett svarstider på 10-12 sekunder under våren och under sommaren uppåt 16 sekunder. Och tyvärr har de inte riktigt gå ner riktigt under september.
Claes Eliasson säger att det beror främst på att antalet samtal där någon verkligen behöver hjälp har ökat:
– Antalet med ett faktiskt hjälpbehov ute i samhället ökar, vårdärendena ökar, det blir ett ökat tryck på sjukhus etcetera och även räddningstjänstärenden ökat något. Men också att vi jobbar med ett kvalitetsarbete där vi blir bättre på att dokumentera de hjälpinsatser vi gör och det gör att samtalstiderna ökar något.
SOS Alarm når alltså fortfarande inte upp till kravet från regeringen om den som ringer 112 inte ska behöva vänta längre än 8 sekunder i genomsnitt, och att ingen ska behöva vänta längre än 30 sekunder. Men Claes Eliasson menar ändå att arbetet har gett ett visst resultat. De allra längsta tiderna har minskat:
– De allra längsta kunde ligga på ett par, tre minuter, där är vi nere i en halvering av det. Men då ska vi också säga att det handlar om något enstaka jämfört med en nio-tio tusen per dygn samtal. Men det är ju ändå väldigt viktigt att vi fokuserar just där för det kan ju vara där en allvarlig situation har inträffat.
Men kan han se några nackdelar med det förändrade arbetssättet?
– Nej, i princip inte. Varje operatör kan ju hävda det här med geografin och lokalkännedom, men det är ju så att det finns ingen operatör i världen som kan hela Stockholms geografi utantill, det byggs om och det är stort och det är oerhört mycket gator, så man måste jobba med de kartsystem vi har och det är oerhört moderna kartsystem. Och jobbar man med det kan man positionera precis överallt, om man jobbar rätt, säger Claes Eliasson.
Det flera räddningstjänster pekar på, att försöket minska tiden för att svara på 112, har gjort att tiderna i nästa del av kedjan, att larma ut räddningstjänst, blir längre eftersom SOS-operatörerna har svårt att hitta när det svarar på samtal från ett större område – så är det inget som Claes Eliasson känner igen.
Men när Katrin i Småland ringde 112 var det en annan SOS-central än den lokala som svarade och operatören hade stora svårigheter att hitta rätt:
– Och vi ringde ju från flera telefoner och sa verkligen Kånnavägen och Ljungby och de sa att de är på väg liksom…
Enligt den utredning som SOS Alarm gör senare så har operatören uppfattat Kånnavägen men stavar fel och skriver o i stället för å. När det inte blir någon träff tar operatören bort Ljungby i sökfältet och får upp en väg som heter Skonarevägen. Den ligger nästan 20 mil därifrån på en helt annan ort, men trots det larmas räddningstjänsten i delen av landet ut.
Under tiden ser Katrin hur branden sprider sig:
– Det vällde ut svart rök och vi hörde fönster som exploderade och gick vi runt kunde vi se lågor slå ut.
Vad tänkte du när du såg det?
– Panik, alltså vad ska man göra, var ska man ta vägen…
Två andra SOS-centraler ta emot ytterligare samtal och två räddningsärenden skapas, vilket enligt utredningen gör att SOS-operatörerna har svårt att få överblick över händelsen. Först sju minuter senare har SOS Alarm lyckats lokalisera platsen på kartan och efter det kan man larma ut rätt räddningstjänst.
Katrin tror att om rätt räddningstjänst larmats ut snabbare hade man kunnat begränsa branden:
– Jag tro att de hade kunnat ha branden bara i själva vardagsrummet och resten av huset hade klarat sig. Det är min gissning för att det skulle gå mycket, mycket bättre.
Katrins hus ligger på en gata med villor och små industrier, på andra sidan centrum ligger räddningstjänsten i Ljungby. Carl Håkansson är räddningschef här.
– Vi upplevde ju inte att det skulle varit något anmärkningsvärt förrän vi kommer dit och vi fick rätt mycket synpunkter av folk på plats, och kanske med all rätt. Men vi visste ju inget om att ett antal minuter tidigare hade larmet gått till en helt annan räddningstjänst i en helt annan del av landet.
Liksom räddningschefen i Mora menar Carl Håkansson att SOS Alarms arbete med att korta den allra första delen av räddningskedjan nämligen att svara när någon ringer 112, har lett till att tiden i nästa del i kedjan har ökat. Det tar längre tid att larma ut en räddningstjänst.
Förändringen har införts stegvis, en del av landet åt gången, och i slutet på 2015 svarar nu SOS-centralerna på samtal från hela landet.
– Det tar längre tid innan de vet mer om positionen och olyckan och det tar längre tid där av att vi får larm och det SOS kanske har förbättrar är att de svara snabbare men, ja, det är ju en del i kedjan men det får ju inte ske till bekostnad av att man larmar oss senare, säger Carl Håkansson.
Men hur lång tid tar det då från att SOS Alarm har svarat på 112 till att en räddningstjänst skickas ut? Kravet är ju att det i mediantid inte ska ta längre än 120 sekunder, alltså två minuter vid allvarliga händelser.
Men siffrorna för Sverige visar att sedan 2012 har man inte klarat det kravet och sedan 2014 har mediantiden varit nästan 20 sekunder för lång, alltså omkring 140 sekunder.
Vi återvände till räddningschefen i Mora Johan Szymanski:
– Är det en drunkning eller någon som ligger i ett brinnande hus såär ju de här sekunderna oerhört viktiga och då har vi råd att vänta så länge.
När jag får hjälp att hitta fler siffror kan jag konstatera att tiden har ökat allt sedan 2010 och sedan januari 2014 och fram till juni i år har SOS Alarm inte lyckats uppfylla kravet på skicka ut en räddningstjänst vid allvarliga händelser inom 120 sekunder, en enda enskild månad.
Det här fått cheferna för samtliga räddningstjänster i Dalarna att i ett brev till SOS Alarm och kräva förbättringar. Och ser man inte en förbättring före nyår kommer räddningstjänsterna i Dalarna att överväga att lämna SOS Alarm enligt Johan Szymanski.
– Vi ville klargöra att vi har fått nog, vi tyckte inte att vi hade varit tillräckligt tydliga tidigare. Men vi ville tala om att det här håller inte, ni måste bli bättre.
Men att de långa tider för att larma ut en räddningstjänst skulle bero på att SOS-centralerna stegvis har gått över till att svara på 112-samtal från hela landet, det är inget som Claes Eliasson, chef för alarmering och beredskap på SOS Alarm håller med om. Han ser snarare att det beror på förändringar i samhället:
– Det är mycket som har förändrats i samhället. Vi bygger om våra larmplaner regelbundet, förväntningarna på oss förändras, vi har språkutmaningar, det är så mycket i samhället som förändrats så det blir lite förenklat att ta ut en faktor och säga att det är det som det handlar om.
Han pekar också på att tiderna ha gått ner något de senaste månaderna:
– De här sista 3-4 månaderna så har vi brutit den här trenden och de har gått ner. Så de är på väg ner just nu.
De har ökat sedan 2010 sa du och att man har fåt ner dem de senaste månaderna kan det verkligen vara ett trendbrott, eller bara en tillfällig dipp?
– Det kan vi ju inte svara på, det kan vara precis som du säger, men de arbeten vi gör så är det i varje fall enligt plan.
Fram till 2012 klarade SOS Alarm att larma ut räddningstjänst inom 120 sekunder vid allvarliga fall. Sedan dess har tiderna ökat och ligger nu på omkring 140 sekunder. År 2012 var också då SOS Alarm stegvis började gå över till svara på 112-samtal i större områden.
Men går det verkligen inte att få veta om det här hänger samman?
Borde inte SOS Alarm eller räddningstjänsterna ha statistik där man se om det gör någon skillnad på tiderna för att larma ut beroende på var samtalet tas emot, om samtalet tas emot av närmaste SOS-centralen eller av någon annan central?
Men Claes Eliasson säger att SOS Alarm inte mäter så idag:
– Vi följer upp totalen på hela Sverige.
Men ni mäter inte för enskilda centraler och skillnaden mellan om man tar emot på närmaste central?
– Nej, nej inte idag.
Men Kaliber har fått ta del av siffror som inte redovisats officiellt. De visar skillnaden på den tid det tar att larma ut en räddningstjänst om den närmaste SOS-centralen har svarat eller om man svarar på en annan central.
Och det visar sig att det – med ett enda undantag – tar längre tid om man svara på en annan central än den som är den närmaste SOS-centralen. Skillnaden är i vissa fall så stor som 30 sekunder. Men när jag presenterar den uppgiften för Claes Eliasson säger han att det är siffror han inte känner igen:
– Det känner jag inte igen men däremot kan jag inte dementera det för så kan det naturligtvis vara, det är inte omöjligt, men det är inga siffror jag känner igen.
Men kan det verkligen stämma? Vi har ju fått del av siffor som visar det här. Vi återkommer till det här senare i programmet.
Och ibland tar det inte bara längre tid, ibland skickas en ambulans eller räddningstjänst ut åt helt fel håll, det som hände Katrin när hennes hus brann ned, och man larmade ut en räddningstjänst i en helt annan del av landet.
Under 2015 registrerade SOS Alarm i snitt 32 positioneringsavvikelser i månaden, det vill säga en om dagen. Under 2016 fram till och med juli har det ökat till 36 i månaden.
– Ja, någonstans drygt noll komma en promille av alla samtal och det är väl runt en om dagen. Men då ska vi också säga att det är alla felpositioneringsavvikelser som vi har, vilket kan vara då i de flesta fall väldigt obetydliga fel husnummer eller något liknade till lite allvarligare naturligtvis, säger Claes Eliasson.
Finns exempel på där det har gått riktigt illa?
– Ja, det finns det absolut, som tur är det väldigt, väldigt få varje år.
SOS larmar alltså inte bara ut inte räddningstjänst utan också ambulans i stora delar av landet. Och handlar det om ett livshotande tillstånd ska det gå på 100 sekunder – en minut och 40 sekunder – alltså 20 sekunder snabbare än en brandbil. Det läser jag i SOS Alarms årsredovisning där man konstaterar att man fram till 2015 har klarat målet. Men under 2016 har tiderna för att larma ut ambulans ökat.
– Det tittar vi på och har för närvarande inget riktigt bra svar men vi analyserar det, säger Claes Eliasson.
Men när jag bestämmer mig för att mer noggrant titta på ambulanssifforna upptäcker jag något underligt. Är det så att SOS Alarm inte redovisar hela sanningen om hur lång tid det tar att larma ut ambulans?
Jag har åkt till Akademiska sjukhuset i Uppsala, här i ambulansgaraget träffar jag Per Andersson som är verksamhetschef:
– En ambulans idag är som ett litet sjukhus, vi kan ge väldigt kvalificerad vård.
I juni 2015 startade Uppsala läns landsting tillsammans med Västmanland en egen larmcentral. Ett skäl är att ambulanssjukvården har blivit mer avancerad. Ett annat skäl var att man var missnöjd med hur SOS uppfyllt kontraktet med landstingen.
Och nu efter nästan ett och ett halvt år säger Per Andersson är de är nöjda med hur det har gått.
– Erfarenheterna som vi bedömer det, men då är vi ju part i målet, de är enbart goda. Alla punkter vi kan mäta, olika tider så är det förbättringar och vi känner också att vi har fått ett större inslag av medicinskt innehåll i tjänsten, den är mer utvecklingsbar, vi har fått mer kontroll över våra resurser, säger Per Andersson.
Det är fortfarande SOS Alarm som svarar på 112-samtalen och behövs det en ambulans så ringer de upp landstingens larmcentral och lämnar över ärendet. Totalt tar uppringningen och överlämningen i genomsnitt 40 sekunder. Men trots den extra tiden har den totala tiden för att skicka ut en ambulans inte ökat. Den är lika lång eller till och med något kortare. Men hur är det egentligen möjligt?
– Vi tror ju att det är en kombination av kompetens, rätt stöd och i viss mån geografisk kompetens, de som jobbar kan de här områdena, och som känner dem väl. Vi har många personer som roterar mellan ambulans och larmcentral och som rör sig på vägarna och som kan sätta adresser snabbare.
Men det är nu jag upptäcker att det finns något som inte stämmer. De siffror Per Andersson visar mig från SOS Alarm och från landstingens larmcentral talar om att det tar ungefär tre minuter att larma ut en ambulans.
Men vid livshotande tillstånd ska det ju gå nästan dubbelt så fort, alltså under 1 minut och 40 sekunder, vilket är det mål som SOS alarm säger sig ha uppfyllt fram till och med i år.
Hur hänger det här ihop egentligen? Det är en fråga som också landstinget i Uppsala ställde sig – och de upptäckte då att SOS Alarm i sin redovisning bara räknar med en del av den tid det faktiskt tar att larma ut ambulans.
– Ja, om vi tittar på SOS Alarms tider så upptäckte vi under senaste perioden i samband med en avvikelse att vi hade uppgifter från anhöriga hur länge en person varit uppkopplad mot 112 och vi hade uppgifter från ärendet som var kortare och då visade sig att det vi då fick redovisat så ingick inte hela tiden på SOS Alarm från det att samtalet besvarades tills att ambulans larmades ut, säger Per Andersson.
Så när SOS Alarm säger att de klarar att larma ut en ambulans inom 100 sekunder, det vill säga 1 minut och 40 sekunder, talar de alltså inte om hela samtalet från att de svarat på 112 tills att de larmat ut en ambulans.
Till skillnad från tiderna för att larma ut räddningstjänst där hela tiden är medräknad börjar de för ambulans att mäta tiden en bit in i samtalet – efter att de har konstaterat att det handlar om ett vårdärende. Något som man blev mycket förvånad över på Uppsala läns landsting.
– Det väckte stor förvåning hos oss och var en nyhet. Måhända var vi naiva, men det väckte stor förvåning. Ja, frågan är ju om vi ställt för få frågor och bara utgått från det som vi själva har känt har varit så självklart, om det nu var naivt eller inte, men det har inte förespeglat oss att man bröt upp det på det sättet, sen kanske det finns skäl för det som vi inte har förstått men i de redogörelser vi har haft har det aldrig diskuterats, säger Per Andersson.
Varför redovisas bara en del av tiden när man larmar ut ambulans? När jag träffar Claes Eliasson på SOS Alarms huvudkontor i Stockholm kan han inte svara på frågan och ber att få återkomma. Senare får jag ett svar från SOS Alarms presschef Helena Söderblom som säger att eftersom det skiljer mycket mellan hur avtalen ser ut med olika landsting, har man valt att redovisa på det här sättet. Men, säger hon, självklart borde det framgå tydligt på vilket sätt SOS Alarm väljer att redovisa.
Men jag har en fråga kvar att ställa till Claes Eliasson. Det handlar om SOS Alarms nya sätt att arbeta, där SOS-centraler stegvis gått över till att svara på 112-samtal inom ett större område, och där man tog steget fullt ut i slutet på förra året och började svara på samtal från hela landet.
De siffror som Kaliber tagit del av visade ju att den tiden för att larma ut räddningstjänst var längre om samtalet till 112 hade tagits emot på någon annan SOS-central än den som är närmast – men det var inget som Claes Eliasson då sa sig känna igen. När jag par dagar söker honom per telefon säger han att jo, det stämmer, så är det.
– Vi kan se att det tar något längre tid att larma ut räddningstjänst från en annan plats i landet. I januari, omedelbart efter att gemensam nationell mottagning infördes så var skillnaden 20 sekunder. Det har vi successivt arbetat ner och i september är nu den här skillnaden 13 sekunder och den fortsätter kontinuerligt att minska, säger Claes Eliasson.
SOS alarm, det företag som ska stå för en stor del av vår trygghet och säkerhet, har alltså under senare år fått allt svårare att uppfylla de krav som regering, landsting och kommuner ställer. Tiderna för att svara på 112 har varit för långa och i många år har det tagit för lång tid att larma ut räddningstjänst.
För att korta svarstiden på 112 har SOS Alarm låtit SOS-centraler svara på samtal från hela landet. Men Kaliber har kunnat visa att det inte har gjort att hjälpen kommit fram snabbare, utan tvärt om eftersom det har fått till följd att tiden för att larma ut räddningstjänst blir längre.
Kaliber är snart slut men först återvänder till Katrin i Ljungby i Småland, som fick vänta länge på att SOS Alarm skulle hitta rätt adress och kunna larma ut rätt räddningstjänst.
– På morgonen var det bra lite rök, men branden var släckt i varje fall.
Och du vaknade och såg det, hur kändes det?
– Det kändes konstigt, att inte ha något, att allt var borta.
Vad tänker hon då om det som hände?
– Jag tycker det är väldigt dåligt, för det ska ju gå fort och dom som sitter där borde förstå bättre och kunna skicka ut snabbt.
Reporter: Lena Pettersson
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Det har stormat kring företaget Uber. I Sverige lades samåkningstjänsten Uber pop till slut ned. Men många förare dömdes. Vilket ansvar tar Uber och hur påverkar företaget arbetsmarknaden?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
När samåkningstjänsten Uber pop lanserades i Sverige blev den snabbt populär. Det behövde inte längre kosta så mycket att ta sig hem från krogen som med vanlig taxi.
Det fanns bara en hake. Tjänsten Uber pop var inte laglig. Efter 600 dagar lade företaget ned den. Men förarna fick ta smällen - omkring 60 har hittills dömts i domstol.
Kaliber idag handlar om det världsomspännande företaget Uber och deras förare - både i Sverige och i USA där allt började.
Vi är i Stockholms tingsrätt en solig dag. Daniels fall ska upp i rätten: för första gången i sitt liv ska han stå inför en domstol, efter att ha kört som förare för Uber Pop. Och därför är han misstänkt för olaga taxitrafik och brott mot taxitrafiklagen.
Eftersom Daniel vill vara anonym har vi låtit en annan person läsa in vad han säger
– För mig känns det så här: det här borde vara den lyckligaste tiden i mitt liv. Jag blev pappa för två veckor sen. Och här står jag, åtalad för ett brott, efter att ha kört för Uber som jag trodde var ett lagligt jobb. Det känns så konstigt. I hela mitt liv har jag aldrig varit i domstol eller blivit åtalad.
Daniel körde för företaget UBER som på bara några år gick från noll till att bli en av världens största aktörer på taximarknaden. Ett företag som hyllats av resenärerna, men är illa sett av den etablerade taxinäringen. Uber har vuxit sig allt större genom låga priser och att tjänsten är enkel att använda. Men de har fått kritik för aggressiva affärsmetoder och att de brutit mot lagen.
Kaliber handlar idag om dom som får betala priset för billiga resor och lagbrott. Vad händer med förarna som körde för Uber pop i Sverige och vad är det som gör att Uberförare i New York protesterar utanför UBERs kontor där? Följ med till UBERs hemland USA och till Europakontoret i Amsterdam. Men vi börjar på ett informationsmöte i Stockholm förra sommaren.
”Jättekul att ni är här för att lyssna på oss. Vi… jättekul liksom, vi har gjort Uber pop här sen i september och det funkar fantastiskt bra. Så…”
Han som pratar är i 25-årsåldern och står i en konferenslokal på ett hotell i Stockholm. Åhörarna som har kommit hit är framförallt män mellan 25 och 50 år, de flesta med utländsk bakgrund. De är här för att höra hur det är att köra Uber pop.
Det omtalade företaget Uber startade 2010 i San Fransisco i USA och skakade då om taxivärlden med sin tjänst. Med den nya digitala tekniken behövde man inga taxiväxlar, köer eller kontanter. Nu finns företag med liknande tjänster men UBER är överlägset störst.
Ubers affärsidé är att via en app i telefonen sammanföra privatpersoner med förare som vill köra dem. Med ett enkelt knapptryck kan man beställa en bil till den geografiska position man befinner sig på och få en uppgift på om hur mycket resan kommer att kosta.
När Uber började etablera sig i Europa mötte företaget på motstånd i många länder. I till exempel Frankrike protesterade andra taxiförare och brände bildäck. Men för Sverige som haft en avreglerad taximarknad sedan 1990 var det lätt för Uber att etablera sig. Här kan i princip vem som helst starta ett taxibolag och det får finnas hur många taxibilar som helst. Man skulle kunna säga att Ubers förarna är frilansare och i Sverige ska alltså alla ha taxiförarlegitimation.
Men när Uber lanserade tjänsten Uber POP under hösten 2014 vände man sig till privatpersoner utantaxiförarlegitimation och då blev det mycket uppståndelse. Tillbaka till Ubers representant som står där på rekryteringsmötet:
”Jag tänkte göra en snabb presentation om den här tjänsten Uber och Uber pop. Uber är ett teknikföretag, många tror att vi är ett taxiföretag men det är vi inte. Det vi är hör för att prata om idag är inte en taxitjänst, det är en samåkningstjänst. Vi har även taxitjänster.”
Det är alltså som samåkningstjänst som Uber försöker lansera Uber POP. Vanliga privatpersoner utan taxiförarlegitimation och taxitrafiktillstånd började skjutsa kunder i egen bil. Pop-resorna var enligt företaget 60 procent billigare än vanlig taxi. 80 procent av notan gick till föraren som skulle stå för bil, bränsle, försäkring och skatt, Uber tog 20 procent.
”Vi har gjort det här sen september. Hundratals förare som kör, funkar väldigt bra, vi har ingen press från skatteverket eller polisen. Det funkar bra…”
Men bara två månader efter att det här mötet hölls kom den första tingsrättsdomen om att det var olagligt att köra för Uber POP.
Men trots det fortsatte Uber med sina informationsmöten för att locka förare dit. Daniel var en av dem som gick på mötet.
Vid den tidpunkten hade Daniel ett jobb: att dela ut tidningar mellan 02 och 04 på natten, sex dagar i veckan. Han och hans fru hade fått veta att de skulle bli föräldrar och han behövde ett nytt jobb. En kompis tipsade honom att han kunde köra Uber POP. Det här var alltså efter att den första domen fallit och ändå fortsatte Uber att rekrytera förare till tjänsten.
– Vi blev alla lurade och vi blev alla utnyttjade. Varför ger man folk ett jobb ifall de vet att de kommer att dömas i domstol?
I november i fjol blev Daniel stoppad av polisen när han körde för Uber pop. Han fick höra att han var misstänkt för olaga taxitrafik.
– Jag åkte till Uber och sa: hey, jag har blivit stoppad av polisen: man kan inte göra så här, skjutsa folk mot betalning i Sverige. Då sa Uber så här: Nej, polisen försöker bara stoppa dig. Domstolen ska först bestämma sig. Så du kan fortfarande köra Uber pop till dess att domstolen säger att vi måste stänga ner.
Daniel litade på Uber, men blev stoppad en gång till av polisen och den här gången slutade han för gott.
– Jag är fortfarande så ny här i Sverige. Jag känner inte till lagarna här. Om jag visste att Uber pop var olagligt så skulle jag aldrig ha kört för Uber pop.
I rättssalen där rättegången mot Daniel hålls, håller kammaråklagare Hans Ranholm sitt slutanförande. Och där får företaget Uber sig en känga:
”Man ska som grundregel inte tala illa om någon som inte befinner sig i rättssalen, som inte kan försvara sig. Men jag tror inte att det är en alltför stor överdrift att säga att det sätt som Ubers verksamhet genom den här Uber POP-appen, den var inte så snygg. Det är utan tvekan så att XX och en hel del andra som anmälde sig som förare har blivit utnyttjade.”
– Hej!
– Välkommen!
Hos trafikpolisen i Solna har polisinspektör Anders Thonfors förhört ett 80-tal av de förare som blivit åtalade för bland annat olaglig taxitrafik efter att ha kört för Uber pop. Anders Thonfors har arbetat som polis i 30 år och han är förbannad på hur Uber har hanterat förarna.
– Ja, det är ett utnyttjande av de här människorna, ett bondfångeri. Det handlar ju om att tjäna pengar och inget annat. Man har utnyttjat dem och de har ingen chans själv att sätta sig in i vad är det för lagar och regler som gäller i Sverige. Det har de inte fått någon information om, i vart fall ingen som de har förstått.
Uber har ju sagt till förarna inom Uber pop att fortsätta att köra trots att tingsrätten i första skedet sa att det var olagligt, liksom Transportstyrelsen att det stred mot lagen.
Vad tycker du om det?
– Lagtrots. Punkt. Det är väl inte så mycket att säga om det. Man struntar i vad myndigheter säger, man fortsätter.
Trafikpolisen har redovisat ett drygt hundratal fall i Stockholm och Göteborg. Kalibers granskning visar att hittills har cirka 60 män dömts i tingsrätten för att ha kört för Uber pop. I mars i år kom den första vägledande domen i hovrätten. Den man som dömdes då fick dagsböter för olaga taxitrafik och brott mot taxitrafiklagen.
Uber pop blev särskilt populärt bland unga. Men Uber pop fick också mycket kritik under den tid som den existerade i Stockholm och Göteborg. När vi gjorde jobb om Uber pop för Sveriges Radio förra sommaren så sa tre av tio förare öppet till oss att de inte betalade skatt.
På det här rekryteringsmötet som vi då besökte med dold mikrofon så var Ubers representanter noga med att understryka att de inte skulle lämna in inkomstuppgifter om Uber pops förare till Skatteverket.
”Vi betalar skatt för vår del som vi tjänar på det här. Du bestämmer själv vad du ska göra med dina pengar. Den enda som känner till att du tjänar pengar är Uber och det är du. Det är ditt eget ansvar hur du eventuellt deklarerar det här.
Så ni lämnar inga uppgifter till skattemyndigheterna?
Nej.”
Det är förarnas eget ansvar att betala skatt, men flera av dem som vi talat med har tolkat Ubers information som att de inte behöver det.
Enligt Skatteverket har man fram tills nu upptaxerat 280 personer som körde för Uber pop. (Uppdaterad siffra samma dag som programmet sändes: 304 st). De får alltså betala restskatt för sina inkomster från Uber pop.
Efter all kritik om skatten gjorde Uber det möjligt för förarna att genom appen skicka inkomstuppgifterna direkt till Skatteverket. Men det är fortfarande upp till föraren att göra det.
Nyheter från EKOT 11 maj 2016: ”Uber pop läggs ner”
Motståndet blev för stort: i maj i år lades Uber pop ner i Sverige och idag har Uber i Sverige endast tjänster där legitimerade taxiförare kör på uppdrag av företaget Uber.
Så är det också i New York, USA. Idag är det bara legitimerade taxiförare som får köra i själva staden New York. Men där har Uberförare börjat protestera mot företaget och opinionsbildare känner en oro över hur Uber ska påverka arbetsmarknaden i stort.
Vi åker dit för att se vad som hänt de här sex åren då Uber har funnits. Hur har företaget Uber påverkat den amerikanska arbetsmarknaden?
Vi åker taxi med Uber. I appen knappar vi in var vi vill bli hämtade.
”Okej, det är Leonardo som kommer…”
Vi åker in till Manhattan och här, inne i de trendiga kvarteren i Soho är det många som använder tjänsten. Uber har blivit det självklara valet för många unga, som sociologistudenten Kelthy More som använder Uber istället för vanlig taxi.
– Jag använder mig av Uber främst I city och det är som ersättning för taxi. Det är mycket bekvämare. Du behöver inga kontanter och det är mycket lättare när du kan nå någon genom en app i mobilen.
Varför använder du Uber istället för taxi?
–Du måste vänta på en taxi och kolla om det kan komma en. Uber är mer kontrollerat och du får en inom några minuter.
(– I primarly use Uber here in the city and it’s a substitution for a cab or a taxi. And it’s a lot more convenient, you don’t have to have cash on you, and it’s an easier way than you can always someone on your phone.
Why are you using Uber instead of a cab?
– A cab you have to wait, and hail a cab to see if it is coming. And Uber, you are just gonna have one and it’s more controlled because you can call when you want to and it gonna be there in a few minutes.)
Och Uber har vuxit snabbt: på sex år har Uberförarna gått från noll till 36 000 i New York och därmed tagit upp konkurrensen om passagerarna med de klassiska gula taxibilarna .
Enligt bedömare låg företagets marknadsvärde på mellan 60 och 70 miljarder dollar i fjol. Den 40-årige grundaren Travis Kalanick är idag en av USAs hundra rikaste personer.
Uber har också blivit ett av de bolag som många tar upp som exempel i den nya delningsekonomin som kan förklaras med olika sätt att hyra, dela och låna saker istället för att äga dem.
Vissa menar att delningsekonomin kan komma att förändra sektorer inom samhället och på det viset kan den här nya ekonomin få stora politiska konsekvenser.
Under vår resa i USA intervjuar vi 25 Uberförare. Många gillar flexibiliteten i jobbet, men tycker ersättningen är för låg och att det är svårt att påverka företaget.
Reporter:” Just nu så står vi på en gata mitt i Chinatown och väntar på en förare som ska ta oss på en tur till Brooklyn. Vi har pratat med ganska många förare när vi har varit ute och åkt. De har inga problem att åka med oss som kunder men när vi väl vill slå på mikrofonen och göra en intervju, är det svårare. Nu tror jag att han kommer här, ja perfekt!”
Han heter Salman och han och hans förarkollegor på Uber har börjat organisera sig. I januari bestämde sig Uber plötsligt för att sänka priset på resorna, vilket genast drabbade förarna eftersom de kör på provision. Salman var en av de som var med och protesterade utanför Ubers kontor i Queens. Men det gav inte mycket effekt.
– De gjorde inget, de agerade inte. När anställda strejkar runt om i världen pratar ledningen med dem. Även om de inte kan lösa problemet så diskuterar de I alla fall med dem.
(– But they didn’t take any action. Even they didn’t talk about this. When the employees go on strike everywhere in the world, the management talks with them, they discuss with them, they are addressing their problem, if they can not solve the problem: at least they can discuss with them. )
Salman säger att Uber, till skillnad från andra företag vars anställda inte är nöjda, inte ens brydde sig att ta diskussionen med förarna, men så är de ju inte anställda utan partners. Han känner sig inte nöjd med att jobba för Uber.
– Jag gillar det inte, men jag har inget val, därför gör jag det. Uber är ingen god arbetsgivare. Jag säger det om och om igen. För de tar inte hand om sina förare, de tar inte hand om dem som tjänar pengar åt dem.
(– In short I don’t like it, but I have no choice therefore I am doing it. UBER is not a good employer. I am saying again and again they are not good employers
Because they are not taking care of the drivers, they are not taking care of the people that is earning for them.)
I ett blogginlägg förklarade Uber att man sänkte priserna för att få fler kunder, men man medger också för oss att kommunikationen till förarna kunde varit bättre.
Vi åker till huvudstaden Washington DC, Här har Ubers tjänst, som liknar Uber POP i Sverige, kommit att bli ett alternativ till en dåligt utbyggd kollektivtrafik och ett taxisystem som många är missnöjda med. Här på stationen träffar vi 23-åriga Rashmie som väntar på ett tåg. Hon tycker att Uber är ett smidigt sätt att ta sig runt i sta’n och använder tjänsten 3-4 gånger i veckan:
– Det kan vara svårt att ta sig runt, speciellt inne i city, då är det bra med Uber. För folk i utkaterna som ska in till downtown kan det ta för lång tid med tunnelbananan eller bussen. Och det är dyrt att köra med egen bil. Jag tycker Uber är bekvämt.
Har du funderat på arbetsvillkoren för förarna?
–Jag måste erkänna att jag aldrig tänkt tanken.
(– Especially in a city like DC, it could be difficult to get around, Uber could be a good option. In DC a lot of people live in the outskirts in the city and need to go to the downtown. With a Metro and the bus it can take a long time. But it is also expensive to drive your own car. I find Uber to be pretty convenient.
Have you been thinking of the working conditions for the drivers of Uber?
– I must admit that that had not crossed my mind.)
Någon kilometer från Capitol Hill där kongressen ligger, finns en av USAs största banker, JP Morgan Chase. Där träffar vi Fiona Greig, som är chef för en av bankens analysenheter.
JP Morgan Chase har tittat på hur många av deras sex miljoner kunder i USA som får inkomster från delningsekonomin, som Uber. Av dem drygt 3 procent som fått inkomster från denna sektor under de senaste tre åren. En liten andel, men ökningen var ändå dramatisk säger Fiona Greig.
–Vi pratar om en liten sektor, men den växer väldigt fort.
(– We have talking about a small sector! It is growing very, very fast.)
Fiona Greig ser fördelar med att delningsekonomin ger fler jobb, med låg tröskel som hjälper folk att komma in på arbetsmarknaden. Det är bättre att få en egen inkomst istället för att låna av familj och vänner eller att ta ytterligare lån via kreditkortet. Men nackdelarna ser hon också: att de här jobben inte direkt ger fördelar som hälsoförsäkring eller pension.
Fiona Greig tror att den här sektorn på vissa sätt kan göra arbetsmarknaden mer effektiv.
– För den som blivit av med jobbet kan man till exempel köra Uber i väntan på att hitta ett riktigt bra jobb, istället för att ta första bästa, säger Fiona Greig.
(– Rather, than, when I lose my job I take any job, I can actually be more patient because I have source of income from driving selling, and I can wait for the better match. It can actually make that market more efficient. )
I New York jobbar Uber-föraren Salman vidare i sin bil.
Han har en examen i marknadsekonomi från hemlandet Pakistan och jobbade som säljare i hemlandet Pakistan, men han har svårt att hinna söka andra jobb. För att kunna försörja familjen jobbar han 12-13 timmar om dagen, sex till sju dagar i veckan, från ett på dagen till 01-02 in på natten. Dörren till det amerikanska näringslivet förblir stängd.
–Jag har ingen annan möjlighet. Jag har försökt att få ett jobb men ingen är beredd att ge mig det. Jag har en examen. Jag har försökt i Virginia, jag har försökt i New York, men ingen är beredd att ge mig ett jobb. Det är därför jag kör.
(– But I have no other option, I tried to get some job, but nobody is ready to give med a job over here. I have a MBA. I tried, I tried in West Virginia, I tried in New York – nobody is ready to give me work. Therefore I am driving.)
I somras blev Salman påkörd av en lastbil. Som tur var skadade han sig inte, men det gjorde bilen. Bilen var försäkrad, men under de två månader som bilen var på verkstaden och försäkringsbolaget redde ut vem som skulle betala kunde han inte jobba. Han och hans fru och de två barnen fick leva på kreditkorten.
Hur överlevde du under dessa månader?
–Med kreditkortet.
Hur lång tid kommer det ta att återbetala det?
– Kanske lång tid, två-tre år?
(So how did you survive during those month?
– With the credit card I said to you
So how long will it take you to repay it?
– Maybe long time, I was not expecting this much, it will take more than 2-3 years?)
Så Salman räknar alltså med att det kommer ta två-tre år att betala skulden.
Det här är ett exempel på den riskförskjutning som många pratar om när arbetsmarknaden förändras på det här sättet.
I den ekonomiska modell som Uber jobbar efter, där är förarna utbytbara om de inte får höga ratingpoäng. Idag finns en oro att Ubers arbetsmodell ska sprida sig till andra sektorer på arbetsmarknaden som tillverkningsindustrin eller restaurangbranschen.
Eftersom förarna inte är anställda kan Uber med en enkel knapptryckning sänka priset eller stänga av en förare från plattformen. Då kan det röra en förare som kan ha tagit ett lån för att köpa en bil, bara för att kunna jobba för Uber. Det är något man har märkt på organisationen Coworker, som försöker organisera arbetare som jobbar ”on demand” alltså: vid behov.
Michelle Miller är en av grundarna till Coworker och här ingår bland annat 5000 Uberförare från hela landet. För ett år sen fick hon leda ett seminarium om de här frågorna tillsammans med president Barack Obama om de här frågorna. Michelle Miller säger att det är allt vanligare att arbetarna inte är anställda utan sitter så här på lösa kontrakt.
–Det är verkligen en trend I ekonomin där alltfler företag försöker få folk att jobba för dem, få sina företag att växa utan att ge dem en anställning.
–Så som situationen är tänker jag allt oftare på att det som sker i Uber sker för allt fler arbetare i det här landet.
(– And it is really a broader trend of the economy where more and more companies are trying to get people to work for them, to perform their work that they need, to grow their companies, without directly employing them.
– What the situation actually is, I often think about Uber, in particular, as more of a structural story as what is going to happen to a lot more workers in this country.)
Hon säger att Uber-förarna tydligt har märkt av prissänkningarna som gjordes i januari. De har förlorat mellan 100 och 200 dollar varje vecka.
– De är redan lågavlönade från början, de lever ur hand i mun, så få mindre betalt kan verkligen få dig att hamna i en skuldfälla.
(– These workers are low wage workers to begin with, these are workers who probably live pay check to pay check if that. And so, missing that amount of money, really puts you on a cycle towards debth.)
Uber lockar förare med formuleringen: bli din egen chef. Men i själva verket styrs förarna av Ubers effektiva datasystem, en algoritm som kan ge bonus till den förare som kör mycket men som tillfälligt stänger av den förare som tackar nej till en körning. Men de träffar aldrig någon chef och det här gör något med den här yrkesgruppen menar Michelle Miller.
– Det här är de verkliga konsekvenserna av vad som händer när vår arbetsmarknad och säkerheten för arbetare bestäms av en uppsättning av algoritmer och beslut om vinst. Och det finns inga skyddsnät för de här arbetarna. De kommer fortsätta att arbeta för de är desperata. De har inte mycket val. Skillnaden mellan att arbeta och inte arbeta, är att äta och inte äta.
(– This are the real life impacts of what happens when our labor market and labor security is determined by a set of algorithms and profit decisions. And there is no safety nets underneath for these workers to see that there are safe. They will continue to work because they are desperate, and they don’t have a lot of choice. The difference between working and not working is eating or not eating. )
– Förut hade arbetsgivaren ett ansvar gentemot sina arbetare: om det hände en olycka på en byggarbetsplats så var det arbetsgivaren som stod för omkostnaderna. Så är det inte idag i exemplet Uber, menar Michelle Miller: nu har risken har förflyttats från företagen till de individer som utför jobbet.
(– The risk used to sit with your employer and your government, the financial risk used to sit with them, for taking care of you if something went wrong, and now all of this risk has shifted on to these individuals. )
Michelle tror att Ubers sätt att fungera kan komma att påverka arbetsmarknaden i stort och där ser hon en stor utmaning hur man ska hantera det.
– Jag tror att den viktigaste lärdomen är att Ubers ekonomiska struktur kommer att påverka många andra sektorer.
(– I think what is important here all of this: Uber is an economic structure which is going to infiltrate multible other sectors.)
Tillbaka till Uber-föraren Salman som engagerade sig i protester mot företaget. Han har bjudit in oss till sitt hem i Queens. Barnen leker i vardagsrummet, dottern är 4 och sonen 1 år gamla. Salman säger att det är för barnens skull som han kämpar som Uberförare.
– Jag kämpar för dem och för mig, men ja, jag gör det för barnens skull.
(– I think that I am struggling for them for me and for them as well… so I am doing for them. So if I am not taking care in their activities but I am doing my part.)
Hans fru Naila förklarar att hon ibland känner sig som en ensamstående mamma, eftersom Salman så sällan är hemma.
– Det är tufft att vara gift med en Uber-förare. Jag måste vara väldigt förstående. Men ska jag vara riktigt ärlig vill jag inte att han ska jobba för Uber mer. Jag vill inte att han ska köra taxi. Jag vill att han ska göra något bättre.
(– For a woman I must say its tough to got married with a Uber driver! Cause they don’t have much time and you have to be patient and you have to be very you know… You have to be really understanding. Should I tell you the truth? I don’t want him to work with Uber no more. I don’t want him to drive the cab no more. I want him to do something better. )
Vi lämnar familjen I Queens. Vi får åka med Uberföraren Dean Barry, som jobbat länge som taxiförare.
– Uber drog in på marknaden som en tsunami.
(– Uber came in to the market like a tsunami.)
Han beskriver Ubers etablering i USA som en tsunami.
– Ingen visste riktigt vad det var och de tog över.
(– Nobody know what kind of business it was and it’s taking over.)
Han själv tycker att flexibiliteten är det bästa med att köra Uber, att han själv kan välja när han ska köra och när han ska vara ledig.
– Jag gillar flexibiliteten i jobbet, du kan jobba när du själv vill, du kan till exempel parkera bilen i garaget och gå hem när du själv vill. Jag känner till många som slutar köra för de gula taxibilarna, eftersom intäkterna blir mindre.
(– Because the flexibility of the job, you work any time you like and you stop any time you like. If you don’t make enough you have to drive work many hours. But you have the flexibility to go and leave the car in the garage. And come home, those kind of things, are a lot of people are leaving the yellow cab because is a shift to shift to shift situation. Because the revenue of the yellow cab is going down.)
Men Uber är inte det enda företag han kör för. Som förare måste man vara tillgänglig på alla taxiföretags appar överallt för att få ihop tillräckligt med körningar. På instrumentbräden har han fullt med telefoner och skärmar för att hänga med. Att köra taxi i New York är som att köra ett flygplan säger han.
Dean Barry tycker att Uber måste betala förarna mer. Vissa dagar måste han köra 25 till 30 mil för att få ihop förtjänsten och det är för mycket.
–Det är mycket körning.
(–It’s lot of driving in Uber.)
Under vår resa i USA intervjuar vi 25 Uberförare. De flesta är nöjda med flexibiliteten i arbetet, men tycker att ersättningen är för låg och de anser att de har små möjligheter att påverka sin arbetssituation.
På plats i New York får vi besöka Ubers huvudkontor, men någon intervju får vi inte göra. Väl hemma i Sverige får vi reda på att vi är välkomna till Ubers Europakontor i Amsterdam.
Europakontoret ligger i ljusa lokaler i centrala Amsterdam. Vi passerar ett pingisbord och en hörna med soffor och TV-spel. De runt 300 anställda, de flesta i 25-30-årsåldern.
31-årige Pierre-Dimitri Gore-Coty som är högsta chefen på stället och en riktig senior i Uber-sammanhang har inget eget rum utan även han sitter och jobbar i ett öppet kontorslandskap.
Vi frågar hur Uber ser på förarnas betydelse?
– Förarna är mycket viktiga för oss eftersom de är våra kunder. Vi säljer den tekniska plattformen till dem. Vi ser dem som våra nyckelkunder.
(–The drivers are extremely important for us because they are our customers. So essentially we are selling to drivers to use the technology platform, we are selling to them. Obviosly we see drivers as our key customers.)
Pierre-Dimitri Gore-Coty ser alltså förarna som kör för Uber, framför allt som kunder, och inte som representanter för företaget. Om de inte är nöjda kommer de sluta använda appen.
Vi frågor om Ubers affärsmetoder, de upplevs av många som aggressiva, hur ser han på det?
– Jag vet att många upplever Uber på det sättet. Den snabba expansionen kan uppfattas som aggressiv.
(– I know many people perceive uber like that. I think for me the aggressive comes on the back on two things, the company has expanded enormously quickly.)
Han menar att Ubers snabba expansion kan uppfattas som aggressiv samtidigt som man har gett sig in i en bransch som på många håll i Europa är kraftigt reglerad med till exempel taximonopol.
Han tar upp de protester som varit mot Uber från taxiindustrin i europeiska städer där det funnits ett taximonopol och en reglerad marknad.
– Vår historia är bredare än så, det handlar om teknik.
(– We feel our story is broader than this, it is technology.)
Under intervjun pratar Pierre-Dimitri Gore Coty mycket om att framtiden snart är här, och om att många ägnar för mycket tid åt att titta bakåt än framåt.
– Till viss del är det för mycket fokus på att titta bakåt istället för framåt, dit framtiden är på väg.
(–Too much focus to some extent on looking backward instead of looking forward where the future is headed. )
I Sverige har Kalibers granskning visat att runt 60 män har åtalats och dömts för att ha kört för Uber pop. Förarna fick ta smällen, åklagare och polis går så långt att de säger att det är ett utnyttjande.
Men vad säger Ubers Europachef?
– Jag kan inte säga mycket mer än att jag är ledsen för vad de har fått gå igenom.
(–I can’t say much but I am sorry for the drivers who had to go through that.)
Uber har i vissa fall betalat advokat och böter åt förarna. Och Gore-Coty beklagar att enskilda förare har drabbats och vi frågar om de hade räknat med den här risken när de introducerade Uber pop i Sverige?
– Vi trodde aldrig att det skulle gå så långt för de enskilda förarna.
(–At no point we thought that it would go that far for the individual drivers.)
Men varför fortsatte de trots att transportstyrelsen först sa att det var olagligt och sedan förarna börjat fällas i tingsrätten?
– Ja, men samtidigt är de komplexa beslut, eftersom vi inte hade det slutliga juridiska beslutet.
(– Yes but on the same time those are complex decisions when we don’t have final legal decision.)
Uber ville få saken prövad i högsta instans och samtidigt var tjänsten populär och både fler kunder och förare anslöt sig.
– Vi ville vänta på det slutliga beslutet från domstolen.
(– I think that we had to wait for the final decision from the court. As far that I can say, when you have appeal the final decision, no final verdicts actually have been made.)
I Frankrike har över 200 förare åtalats och dömts för olaglig taxitrafik efter att ha kört Uber pop. Men här åtalades och dämdes även själva företaget och ansvariga chefer. Pierre-Dimitri Core-Coty och hans chefskollega i Frankrike, dömdes i nu i somras till böter för att ha drivit en olaglig transportservice.
I dag har polisen i Sverige också inlett en förundersökning gentemot företaget Uber som, vad Kaliber erfar, rör just beställaransvaret: att Uber drev tjänsten Uber pop trots att det går emot lagen. Ingen person är misstänkt för brott i nuläget. Pierre-Dimitri Gore-Coty säger att man tar den svenska förundersökningen på stort allvar.
– Vi tar det här på stort allvar och följer processen och utredningen. Vi samarbetar med åklagaren och myndigheterna.
Tror du det kommer bli på samma sätt som i Frankrike?
– Jag vet inte. Det får framtiden utvisa.
(– We take this extremely seriously, we are following the process and the investigation we collaborate with the public prosecutor, the public authorities to get to the end of the process, hopefully.
Do you think that we will see the same situation that you were facing in France this very year?
– I don’t now, future will tell.)
Tillbaka i Sverige och föraren Daniel igen. Idag faller hans dom och vi träffas för att höra hur det har gått.
Vi ringer till Stockholms tingsrätt.
”Domen kom för en halvtimme sen. Då döms han för olaga taxitrafik och brott mot taxitrafiklagen. ”
– Det känns svårt när du äntligen har fått ett jobb och du jobbar där och sen så blir du åtalad – jobbet du har haft är olagligt och du blir dömd för det. Så, det känns verkligen smärtsamt just nu. Men, men, sån’t är livet. Du måste ändå gå vidare. Känslan av att bli dömd i domstol, jag känner mig som en fånge. Det känns smärtsamt. För mig blir det att lära sig en läxa: att inte lita på någon.
– Jag har läst så mycket om Sverige som land, att Sverige är ett av de minst korrumperade länderna i Europa. Jag trodde aldrig att företag som Uber kunde finnas här. Det här blir en lärdom om att aldrig lita på någon.
Vi har pratat med flera dömda förare och domen är inte det enda som påverkar dem. Det handlar till exempel om att de blir av med körkortet under en begränsad tid, de förlorar jobbet, de får nej när de ansöker om att bli taxiförare och på grund av att de är straffade får de vänta upp till två år extra på ett svenskt medborgarskap.
I Solna jobbar polisinspektör Anders Thonfors vidare med sina utredningar om förare som kört för Uber.
När vi tittar tillbaka på den här perioden om några år, vad tror du att vi kommer komma ihåg av det?
– Ja, ett exempel på hur man inte ska ha det. Man kan ta med sig teknikförändringarna till framtiden och modernisera. Men Uber är väl ett bra exempel på hur man inte ska ha det. Betänk om man hade så på andra områden i samhället, då hade vi ju inget samhälle kvar av det samhälle vi känner nu. Det blir det nå annat samhälle.
Vad blir det för samhälle då?
– Ja, vad ska vi kalla det för? Vilda västern? Som man hade på 1800-talet. Fast i nutid.
Reportrar: Karin Wettre och Maria Ridderstedt
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Många hyr idag rum eller lägenheter via airbnb när de är på semester. Den populära uthyrningssajten där privatpersoner kan hyra av andra privatpersoner runt om i världen. Men gäller det här för alla?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Betalar du med kreditkort? En eller två personer i rummet?
– Två.
– Här är nyckeln.
– Frukosten är i frysen, brödet hänger vi på dörren.
(– You pay with your credit card? Will you have one or two persons in the room?
– Two.
– This is the key.
– The breakfast in the fridge, the bread on the door.)
Det här är Tim Davis, han har just landat efter flygresan från USA och checkar in på det här hotellet i en förort i södra Stockholm.
Tim är systemutvecklare och DJ. Han bor i vanliga fall på Manhattan i New York men reser över hela världen för att spela på klubbar. Han har just kommit från Arlanda. Det här är första gången som han besöker Sverige. I kväll ska han spela på en klubb på Östermalm.
Hotellet som vi är på håller på att renoveras, överallt är byggnadsställningar och färgburkar, det ser mest ut som en byggarbetsplats. Det var inte så här han hade tänkt sig att bo. Han hade tänkt hyra en hel lägenhet i centrala Stockholm via bokningstjänsten Airbnb.
– Jag brukar på vandrarhem när jag reser, men bestämde mig för att göra något annorlunda. Jag kollade inte efter vandrarhem i Sverige, utan vill pröva Airbnb. Jag tyckte det var en bra idé att spara lite pengar och få en hel lägenhet för samma pris som ett hotell, säger Tim Davis.
(– I usually stay as hostels when I travel, but decided to try something different, I didn’t look at hostels for Sweden, I wanted to try Airbnb. I thought it was a good idea to save some money and get a full apartment for the same price as the hotel.)
Airbnb är en webbaserad tjänst där privatpersoner kan hyra rum eller hela hem av andra privatpersoner runt om i världen. De som vill hyra eller hyra ut skapar en profil med bild och namn på sidan.
Det snabbt växande förtaget Airbnb finns idag i 191 länder och har över två miljoner boenden att erbjuda. Det betyder att företaget är har betydligt fler rum och finns på fler platser än världens största hotellkedja Marriott.
Det finns flera liknande tjänster, men ingen av konkurrenterna är i närheten av Airbnbs storlek. I Stockholm, Göteborg och Malmö har uthyrningen ökat explosionsartat de senaste åren. I Sverige finns idag över 13 000 värdar.
Airbnb erbjuder dig att boka boenden från lokala värdar och upplev en plats som om du verkligen bodde där. Men gäller det här erbjudandet för alla?
Vad händer när vi med hjälp av namn och bild får välja vem som ska hyra vår lägenhet eller utföra tjänster i vårt hem? Hur spelar fördomar in när företag som Airbnb låter privatpersoner låna eller hyra saker av varandra?
Är den här nya hyllade delningsekonomin lika öppen för alla?
I dag handlar Kaliber om Tim som inte lyckades boka en lägenhet i Stockholm, om Kristen som stötte på problem i Argentina och om svenska Sara som lever i Sverige men ständigt tvingas fundera över om hon utsätts för diskriminering. Vi kommer att undersöka den här frågan både här i Sverige och i USA där tjänsten startades.
Hemma i New York hyr Tim Davis ut ett rum i sin lägenhet via Airbnb till turister från hela världen och i somras skulle han alltså själv testa tjänsten i Stockholm.
– Men i Stockholm fick jag bara nej, folk som sa att datumen inte var tillgängliga, att de skulle åka nästa dag, säger Tim Davis.
(– But in Stockholm I was just getting a lot of people who said that the dates was not available, that they were leaving the next day.)
När man kontaktar en värd har de flesta värdar möjlighet att välja om man vill erbjuda sitt hem eller inte till den som frågar och alla Tim kontaktade avböjde hans förfrågan och sa att det inte var ledigt hos dem.
– Efter ett tag började jag se ett mönster. Jag skickade ut 15 olika förfrågningar och alla sa nej, men jag noterade också att datumen fortfarande var kvar på webbsidan.
(– After a while I was starting to see a pattern, I was sending out 15 different requests, and all of them were declined. But I also noticed that the dates were opened at the website.)
Efter att ha kontaktat 15 värdar på Airbnb men blivit avböjd av alla började Tim undra vad det var frågan om. Men han såg även att flera värdar lät lägenheterna ligga kvar på webbsidan som lediga. Tim Davis började misstänka att anledningen till att alla värdar nekade honom att hyra var hans hudfärg.
– Jag har aldrig varit i Sverige, så jag började undersöka: är det okej att åka dit? Kommer det bli problem? Kommer det bli ett stort problem för mig att vara där som är svart man?
(– I have never been to Sweden and so I started to researching: is it ok to go there? Is it, are there going to be problems? Is there going to be a big problem for me to be there as a black man? )
Han började undra om det är säkert för honom som en svart man att besöka Sverige.
– Som svart man i USA upplever du någon form av rasism varje dag, så du blir hårdhudad, och jag brukar inte låta mig påverkas av det här, säger Tim Davis, annars kan du aldrig njuta av livet.
(– As a black man living in America you almost experienced some level of racism almost every day, so you almost get a thick skin for it so if you let it get you down, then you will never enjoy life.)
– Men det lämnar en dålig eftersmak. Du är en person med goda intentioner, du vet att du är en DJ, du tycker det ska kul att åka, och så får du inget varmt välkomnande av Airbnb.
(– But it does leave a bad taste in your mouth, you are a person with a good intention, you know you are a DJ, you are excited to come, and you are not getting such a warm welcome from Airbnb.)
Men hur kan Tim Davis vara så säker på att det handlar om rasism, det kan ju vara något annat som gör att ingen vill hyra ut sin bostad till honom?
Vi bestämmer oss för att testa själva. Påverkar din hudfärg din möjlighet att hyra?
Vi får hjälp av totalt sju personer, både män och kvinnor, som lånar ut sina Airbnb-konton till oss eller låter oss skapa nya konton i deras namn. En av dem är Sara, som är 25 år, utbildad undersköterska och bor i Stockholm. Så här förklarar hon varför hon vill hjälpa oss.
– För att jag bär på en kropp som svart kvinna och jag stöter på olika händelser i mitt liv och jag vill kunna se om det här också är någonting som stämmer in på just det här scenariot då.
Har du någon gång känt dig, misstänkt, trott, vetat att du blir diskriminerad?
– Ja det har hänt några gånger att man får glåpord skriket efter sig på sta’n att det är någon som kommer fram och puttar på en bara man står vid perrongen, eller det kan vara blickar, sådana grejer liksom. T ex om man går i affären och det är ngn efter en som sådana grejer kan man inte ta på, om jag ska handla smink eller kläder. Någon går bakom en.
Vad händer i dig när sådana saker händer?
– Man känner sig förminskad först och främst, man känner sig att man får ta ett ansvar, man får aldrig liksom vara en enskild individ, man bestraffas som ett kollektiv fast man är en person och man får ta alla andras fördomar om en folkgrupp, man får aldrig vara en enskild individ, det tycker jag är tufft.
Under tiden vi gör det här testet så åker vi till USA – för där har den här frågan fått mycket uppmärksamhet i år.
Vi kontaktar en värd i New York via Airbnb, och vi får ja direkt. När vi har landat tar vi taxi till adressen som vi fick på sms.
Vi ska bo hemma hos ”Andrew” på Manhattan. Vi har betalt via bokningssajten, men pengarna får Andrew via Airbnb först 24 timmar efter att vi checkat in utan att vi anmält några problem.
Nu står vi på en trottoar och väntar på en man vi aldrig träffat, men som vi ska dela lägenhet med den här veckan. Det känns lite nervöst, trots att vi har sett på tidigare gästers recensioner av det här boendet att alla som bott här verkar supernöjda. Vi har skickat sms att vi är på plats.
– Ledsen att jag är sen.
Inga problem!
– Hur är läget?
Bra.
– Har ni väntat länge?
Nej, bara fem minuter.
(– Sorry I’m late
No problem
How is it going?
Where you here long?
Only five minutes)
Andrew tar oss med in genom en tung plåtdörr full med klotter in i en trång hall och upp för två branta trappor. Vi kommer in i lägenheten med två sovrum. Lägenheten är inredd med tunga creméfärgade sammetsgardiner och antika möbler. I ett kök i med träluckor och lantlig känsla står alla tänkbara köksmaskiner.
– Välkomna! Det här är ert rum, det här är sköldpaddornas. Bry er inte om dem, säger Andrew.
(– So Welcome, obviously this is your room, this is the turtles don’t mind them.)
I det ena rummet sover han och det andra ska vi sova.
– Jag ska visa lite i rummet först. Lamporna har dimmer. Här finns en make up-spegel och här är handdukar. Luftkonditioneringen kan ni stänga av och på.
(– I’ll show you your room first …so there is these two lamps and then there is sealing light in behind there, it’s a dimmer. There is a makeup mirror and there is towels in there.The air-condition you can turn it off and on.)
Andrew visar oss runt i lägenheten och berättar allt fungerar. Han säger att han har hyrt ut ett rum i sin lägenhet på det här sättet i drygt ett år. Varje vecka kommer det nya personer från hela världen hit och han verkar älska det.
– Alla som kommer hit är på sitt allra bästa humor och är verkligen uppspelta över att vara i New York, så det är mycket kul och ger energi med alla de här människorna från hela världen omkring sig.
(– Everybody is on their best behavior they are really exited to be in New York – so it’s a lot of fun in sense of the energy it brings into your life and then you meet all of these exciting people around the world that invites you to come and stay with them.)
Men så tjänar han också en hel del pengar på detta.
– Det är bra pengar helt enkelt.
(– The financial reward for doing this is significal.)
Hans hyra på 2 800 dollar, d v s ungefär 24 000 kr i månaden betalas helt av uthyrningsverksamheten. Dessutom går han motsvarande drygt 10 000 kr plus varje månad.
– Jag gör 4000 dollar i månaden, så det är nästan 50 000 dollar per år, säger Andrew.
(– It’s 4000 a month basically, is how much I am making, so that’s almost 50 000 dollar a year.)
50 000 dollar alltså runt 420 000 kronor per år säger Andrew att han tjänar på att hyra ut ett rum i sin lägenhet på Manhattan. Då är det kanske inte så svårt att förstå varför Airbnb har blivit så stort i New York. Men det har även skapat en hel del debatt, om att riktiga jobb hotas inom hotellindustrin och om att bostadsbristen i sta’n påverkas av att folk hyr ut så här till turister istället för till folk som verkligen behöver någonstans att bo.
I Berlin förbjöd man nyligen korttidsuthyrning av hela lägenheter. Och så fungerar det även här i New York. Därför har vi valt den här lösningen - att hyra ett rum hos en person som bor kvar i lägenheten. Men trots att det är olagligt finns tusentals hela lägenheter att välja på när vi tittar runt bland objekten på sajten.
Så vi bor alltså lagligt. Men Andrew som vi bor hos, han har inte tillstånd från sin hyresvärd att hyra ut så här, så om det kommer fram kan han förlora sitt hyreskontrakt. Därför vill han inte att vi använder hans riktiga namn i det här reportaget.
Bara några kvarter från Andrews lägenheten bor Tim Davis som upplevde sig diskriminerad i Stockholm och som vi träffade i somras. Vi går dit för att höra hur han bodde under resten av sin Europa-turné.
Hej!
Hallå!
– Hej Maria, trevligt att träffas.
( Hi!
Hello!
– Maria hello, nice to meet you. )
Han bor i en lägenhet på 24:e våningen med en fantastisk utsikt över Manhattan.
– Det här är förmodligen den bästa utsikten i världen!
Ja, vilken utsikt!
(This might be the place with the best view in the world!
Yeah!
What a view!
How are you?
Good!)
Tim, som går under artistnamnet DJ Justice spelar några av sina favoritmixar för oss.Han har just kommit hem ifrån Europa där han har bland annat spelat på klubbar i Amsterdam, Berlin och Ibiza. Men då valde att bo hotell, säger han. Efter problemen som han haft med Airbnb i Sverige ville han inte riskera att bli nekad boende igen.
– Jag kunde inte ta det, att någon skulle säga att de här datumen inte var lediga när jag redan var på väg. Så jag bokar hotell, ger dem mitt kreditkortsnummer, kommer dit, får nyckeln. Det är väldigt förutsägbart, men det var så jag gjorde under hela min resa.
(– I couldn’t deal with any type of discrimination, that somebody said, no these dates are not available because I was already on my way there. So I book a hotel, give them my credit card, show up, they give you the key, it is all very predictable, so I did it under my whole journey.)
Tim Davies historia är inte unik och faktum är att det till och med forskats om i fall värdarnas uppfattning om gästens etnicitet kan påverka möjligheten att få hyra rum eller lägenhet via Airbnb.
Forskaren Ben Edelman, har tillsammans med några kollegor på Harvard Universitetet i Boston, gjort en studie som visar att det är lättare att få hyra rum och lägenhet via Airbnb om värden tror att man är vit. Forskarna skapade över 6 000 låtsaskonton utan foton, men med namn som är stereotypa för svarta eller vita i USA.
Testet visade att förfrågningarna från konton med typiskt afro-amerikanska namn hade 16 procent svårare att få hyra rum eller lägenhet via Airbnb. En siffra som Ben Edelman menar skulle vara 0 procent om du bokade ett hotellrum via en bokningssida på nätet och bara behöver fylla i dina kreditkortuppgifter.
– Airbnb har designat sin plattform så att diskriminering möjlig, eftersom man kräver namn och starkt uppmanar sina användare att ladda upp ett foto på sitt ansikte, säger Ben Edelman, Airbnb har alltså gjort problemet till fakta.
(– Airbnb has designed its platform in a way that makes discrimination likely.
– So Airbnb has put this problem into fact, into a fact by creating an environment where guests are required to reveal racial sensitive information.)
Efter att Harvardstudien presenterades i december förra året ville Airbnb inte göra någon stor sak av det. Deras svar var i princip att diskriminering, det är ett samhällsproblem som följt med till deras sida.
Men under våren och sommaren har allt fler personer i USA börjat dela sina berättelser på bloggar och i sociala medier under hashtaggen Airbnbwhileblack. Där finns berättelser om allt från en konstig känsla till rent rasistiska påhopp från värdar som avbokat gäster med hänvisning till deras hudfärg.
I maj i år så stämde 25-åriga Gregory Selden Airbnb efter att han nekats att hyra ett ställe i Philadelphia som han sedan kunde boka med ett fejkat konto med en profilbild av en vit man.
Frågan om rasism har blivit ett PR-problem för Airbnb i USA och i somras tog företaget kontakt med experter och knöt flera konsulter till sig för att göra en handlingsplan.
En av dom som har fört samtal om detta med Airbnb finns i Washington, så vi åker dit till ”The Lawyers' Committee for Civil Rights under Law”, som är en medborgarrättsorganisation som grundades av president John F Kennedy på 60-talet och som bland annat jobbar med diskrimineringsfrågor. Vi träffar Kristen Clarke, president på ”The Lawyers' Committee for Civil Rights under Law”, och hon börjar med att berätta om hur hon själv misstänker att hon utsatts för diskriminering på Airbnb.
– För två år sen ungefär när jag och min skulle åka till Argentina och Buenos Aires.
(– About 2 years ago I was taking a trip to Argentina to Buenos Aires.)
Gång på gång nekades hon att hyra ställen som fortsatte att annonseras som lediga.
– Det gjorde mig oroad. Som en medborgarrättsjurist och afro-amerikans kvinna vill jag förvissa mig om att jag behandlas med värdighet.
(– It made me feel unsettled – as a civil rights lawyer and as an Afro-American women I want to make sure that I am treated with dignity. If I am spending my money somewhere that I am spending it and being respected.)
Till slut hittade hon ett ställe att bo på, men hon kunde inte släppa tanken på att hon hade blivit nekad på grund av sin hudfärg.
– Det måste varit min hudfärg som fick dem att säga nej.
(– It had to be my race which made them turning me down.)
Precis som Tim är hon inte så sugen på att använda Airbnb efter den här erfarenheten.
Men borde inte alla ha rätt att själva bestämma vilka som ska komma in i deras hem, frågar jag Kristen Clarke.
– Alla har ju rätt att bestämma vem som ska komma in i deras hem, till exempel bara studenter eller kvinnor, men i samma ögonblick som du bestämmer dig för att tjäna pengar på det och ingå i delningsekonomin måste man följa lagen, säger hon.
(– Everybody has the right to decide who they let in to their private home, just women or students but the moment that you decide to profit of that decision and to make money and to enter the sharing economy rules have to apply.)
I USA är det medborgarrättslagarna från 60-talet som reglerar att du inte får neka att sälja någon varor eller tjänster på grund av deras hudfärg. I Sverige är det diskrimineringslagstiftningen som reglerar att man inte får missgynna någon på grund av deras hudfärg när man handlar med varor och tjänster.
– Vi kan inte ignorera det här. Kampanjen #airbnbwhileblack har satt ljuset på det här problemet. Det är inget isolerat problem. Många svara användare räknar med detta.
(– Discrimination is not a problem that we should ignore when it rears its ugly head and airbnbwhileblack, the social media campaign that is shining a spotlight on this problem makes clear that this is not an isolated problem. There is many black users who encounters that. )
Kristen Clarke menar att vårens kampanj på sociala medier, #airbnbwhileblack, har effektivt har belyst de problem som Airbnb har med diskriminering, och att Airbnb som ett stort globalt företag borde göra allt de kan för att stoppa detta, menar hon.
Det som borde spela roll är ju vad en person säger och vad andra värdar har för erfarenhet av den personen sedan förut. Hon tycker att Airbnb låter fotot och namnet spela för stor roll i uthyrningsprocessen.
Men hur gick det då med vårt eget test hemma i Sverige.
Vi träffar Sara igen. Hon är en av dem som lånat ut sitt Airbnb konto till oss.
Vad tror du att det här testet kommer att visa?
– Jag vill ju att det här testet kommer att visa att det är lika för alla som handlar på Airbnb men jag tror ju magkänslan säger att jag kommer särbehandlas.
Vi har alltså fått låna flera användares Airbnb-konton i Sverige. Kontona innehåller bara namn, bild och bostadsort, men inga tidigare recensioner eller presentationer.
Vi började med att använda de svarta personernas konton och frågade 200 Airbnb-värdar i Stockholm, Göteborg och Malmö om deras objekt var ledig några specifika datum.
Av dem svarade lite mer än hälften ja, här ser vi alltså ingen diskriminering alls.
Men resten då de som svarade nej eller inget alls, det är ju de som vi är intresserade av här. Skulle de ha gett en annan person ett annat svar?
Vi frågar dem som har svarat nej igen – men nu från ett konto som tillhör någon av testpersonerna som är vita, och som är blonda och blåögda - snabbt svarar nästan var tredje ja.
Av dem som svarade nej i första omgången, så ändrade sig alltså var tredje person.
Slutsatsen vi kan dra i vår undersökning är att problemen med diskriminering på Airbnb tycks finnas även här i Sverige. Och att det finns en mycket större risk att drabbas av diskriminering på Airbnb jämfört med om man bokar boende på ett hotellrum via en bokningssida som till exempel booking.com eller expedia.com, där du bara behöver ett kontokort.
Så här svarade några av värdarna som först sa nej till vår svarta testperson.
”Nej tyvärr, vänner kommer på besök.
Tyvärr kommer vi inte att vara hemma dessa datum.
Nej tyvärr är inte bostaden tillgänglig, hade glömt att ändra i kalendern.
Jag är ledsen men vi kan inte då.
Ledsen men jag måste vara hemma då.
Tyvärr är det inte ledigt då.”
Och så här lät samma värdar när en vit person upprepade frågan.
”Ni är mer än välkomna.
Absolut, det funkar bra. Välkommen!
Absolut den är ledig.
Det är ledigt, bara att boka.
Ni är hjärtligt välkomna att bo i vår lägenhet under dessa datum.
Det ordnar vi, vilken tid kommer ni på fredag?”
Svårast att få hyra är det för de svarta männen. Det är lite lättare för de svarta kvinnorna att få hyra men av dem är det Sara som bär slöja som oftast blir nekad att hyra något.
Vad är dina spontana tankar när du har hört detta?
– Ja, helt ärligt jag är jätteupprörd, det är bara en, det är en så’n äcklig känsla att vet du vad, någon tycker någonting om dig fast du aldrig har sett mig i hela ditt liv inte pratat med mig, det är fett hemskt, helt ärligt.
När vi går igenom testet får Sara tårar i ögonen.
– Det är bara ett bevis på att mänskligheten är så, vi människor vi utsätter andra människor för saker som vi inte ens vet att vi gör, även om det är undermedvetet eller inte men vi tänker inte på att det faktiskt är en människa som sitter där så du känner inte den, det är en hemsk känsla faktiskt och att behöva bära med sig den hela sitt liv, man anpassar sig, men det är en jobbig känsla.
Men vad säger Airbnb om det här då?
Vi har under flera veckor försökt få en intervju med någon av företagets representanter i Norden eller i USA. De har avböjt att medverka, men de är medvetna om att det förekommer diskriminering på deras plattform.
Så här lät det när en av företagets grundare Brian Chesky pratade om detta i somras i amerikansk TV:
”Vi var sena på den här frågan. Vi var så fokuserade på tilliten och säkerheten, vi ville att alla ska måste ha en verklig identitet, så tilliten och säkerheten gjorde att vi riktade in oss på andra kriser och när vi gjorde det tappade vi fokus på den här viktiga frågan.”
(“You know, I think that we were late on this issue. I think that we were so focused on the notion of trust and keeping people safe, we wanted everybody to have a real identity, make sure, because we were responding to other crises, of trust and safety, and while that happened we took our eye of the ball of this incredibly important issue.”)
Resultatet av att Airbnb fokuserade på den här frågan nu under sommaren blev en rapport som publicerades nu i september. Det är även den rapporten som man hänvisar till när vi vill ha en intervju. Där ber man om ursäkt för att ha agerat långsamt i den här frågan.
Det ska bli enklare att anmäla om man upplever sig diskriminerad, Airbnb tar på sig att försöka ordna ett annat boende i sådana fall och värdarna ska kunna gå en webbaserad kurs om fördomar. Dessutom vill man få fler att gå med på att man kan boka boende hos dom direkt utan att först få ett godkännande av värden.
Kristen Clarke på ”The Lawyers' Committee for Civil Rights under Law”, tycker att det här är ett viktigt steg i rätt riktning men inte tillräckligt.
– Jag tycker inte att man ska visa bild och namn förrän man bokat, säger Kristen Clarke.
(–I think that it should no longer require people disclose photos and names prior to reservation.)
Foto och namn är bara viktigt när man väl har bokat säger hon. När man låter värdarna se hudfärgen på den som de tänker hyra ut till, om personen ifråga har slöja eller turban kan de leda till diskriminering och det måste vi få bort ur processen, menar Kristen Clarke.
– Det är viktigt att veta vem du ska lämna nyckeln till när en reservation har gjorts, men den informationen behöver man ju inte lämna innan reservationen är bekräftad. Det är där jag tycker Airbnb ska börja.
(– It’s important to know who you are going to hand your key out to when’s a reservation is in place but there is no need why that information should be revealed to host prior to confirming a reservation so that’s where I think that Airbnb need to start.)
Vi pratar om att Airbnb inte är det enda företag som förmedlar varor och tjänster med namn och bild på säljare och konsument inom den växande delningsekonomin. Men som ett av de största och mest kända företagen menar Kristen Clarke att de har ett särskilt ansvar.
–När vi tillåter för mycket diskretion, historiskt sett har det visat sig att det är då diskriminering visar sig. Så det här är ett gyllene tillfälle för Airbnb att ta täten och bli en förebild för andra företag inom delningsekonomin.
(– When you allow people come and choose who can come and stay, clean your house, bring you food. When we allows too much discretion – historically that’s when we see discrimination coming to play – so this is a real moment for Airbnb to be the leader that’s it wants to be and take action that will help make it a role model for other companies in the sharing economy space.)
Hon lyfter fram företaget UBER som ett positivt exempel i det här sammanhanget. I deras app som gör att man kan beställa en taxitjänst i mobilen ser föraren och resenären inte varandras namn förrän beställningen är gjord.
Flera svarta kändisar har hyllat appen på sociala medier för att det är lättare för dem att beställa en bil på det här sättet. I New York stoppar man ju de traditionella gula bilarna på gatan och många, särskilt afroamerikanska män upplevde svårigheter med detta.
Även Ben Edelman som forskar om det här på Harvard Universitetet menar att bilderna och namnen måste bort om man på allvar vill få bort diskrimineringen:
–Policyn verkar vara att frågor om public relations är mer i fokus än att komma till rätta med diskriminering. Det viktiga är god PR.
(–This policy looks that it was designed more with public relations questions in mind and less on mind on actually fixing discrimination. Looks like it was designed to get good PR, and it did get some good PR. But was it designed to fix discrimination? To stop discrimination from accruing and to do that as quickly and thoroughly as possible? I would say no.)
Men Airbnb säger att de ska experimentera med att minska bildernas betydelse. Det här är alldeles för vagt menar Ben Edelman.
–De lovar inte att agera utifrån vad experimentet visar och de lovar definitivt inte att det blir några resultat.
(–They don’t promise to actually act on the result of the experiment, they certainly don’t promise that their experiment will have any particular results.)
Men skulle värdarna inte skrämmas bort om man plötsligt var tvungen att säga ja eller nej till någon som man inte sett? Det tror inte Ben Edelman.
–Airbnb är kommersiellt, det är designat för att tjäna pengar till värdarna, värdarna kommer vara nöjda med vilket system som helst som göra att de tjänar pengar. Och det här är själva slutsatsen. Om Airbnb verkligen skulle vilja genomföra förändringar så skulle de kunna stoppa diskriminering. Men det har bestämt sig för att inte göra det.
(–You know, Airbnb is a commercial service, it’s designed to make money for the host, the host will be happy with any system that continues to give them money. And this is the real bottom line, seems to me like Airbnb could really press this change throw if they really wanted to stop discrimination. But they decided not to. )
Både Ben Edelman och Kristen Clark menar att Airbnb måste ta ansvar för hur man konstruerat sin plattform och att det är de som har möjligheten att förändra det här genom att ta bort namn och bild ur processen. Men samtidigt är det ju värdarna som fattar beslutet att säga ja eller nej.
När vi frågar den svenska diskrimineringsombudsmannen, DO, får vi svaret att det är värden som man skulle kräva på skadestånd ifall DO fick in ett sådant här ärende.
Normalt är den privata sfären undantagen diskrimineringslagstiftningen, men om man lägger ut sin lägenhet eller ett rum på en kommersiell sida som Airbnb och tar ett pris som motsvarar ett hotellrum, skulle det räknas som att man säljer en tjänst, och omfattas av lagen enligt DO. Men än så länge har detta inte prövats rättsligt i Sverige (med airbnb alltså).
Men vad säger värdarna själva? De som sa nej till våra testpersoner. Vi ringer upp några av dem för att höra, men ingen vill berätta om det här i radio. Några får vi ändå prata med en stund, men ingen av dem vill kännas vid någon diskriminering, i alla fall inte att det har skett medvetet.
Vår värd i New York, Andrew, har hört talas om problemen med diskriminering, men samtidigt så menar han att när man släpper in någon i sitt hem är det viktigt att man känner att man har kontroll.
–Som värd måste du tillåtas ha total kontroll över de här situationerna, och om du får se en person som du inte tror du vill hyra ut till ska du helt enkelt kunna neka.
(–As a host you are allowed to sign off who you allowed to stay there you are in total control of the situation so if you see people that you don’t think you wane host you can simply deny them.)
Och det här är också skälet till att Airbnb inte vill ta bort foton ur processen, de menar att det är en för viktig del i processen att skapa tillit.
Hemma hos Tim några kvarter därifrån fastnar vi vid det stora fönstret och tittar på utsikten.
Och även om Tim Davies tappade lust att själv hyra boende via Airbnb säger han att kommer han fortsätta erbjuda turister att hyra ut ett rum i hans lägenhet via tjänsten. Men värdarna borde fundera över sin världsbild, menar han.
–Konceptet är svinbra och visst det är någons hem vi pratar om så det är ju den personen som i slutänden måste bestämma vem man vill släppa in i sitt hem. Men på samma gång måste de förstå att världen är väldig uppdelad, de borde vara lite mer accepterande mot folk som reser. Du vet aldrig vem du möter. Det finns många härliga människor runt om i världen och om du begränsar dig till människor som bara ser ut som du, kan du verkligen gå miste om härliga människor och riktigt bra konversationer, avslutar Tim Davis.
(–I think that the concept is great and there is someone’s home so in the end of the day they get to decide who they want to let in in their house but in the same time they should understand that the world is a very diverced place, they should be a little more accepting of people that travels.
You never know who to meet. It is a really big world out there and there is a lot of great people out there and if you restrict yourself to people who just look like you, you could really missing out some really great people, and some really good conversations.)
Reportrar: Maria Ridderstedt och Karin Wettre
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Det kommer allt fler nya mediciner för patienter med sällsynta och allvarliga sjukdomar. Kaliber granskar särläkemedlen som hjälper svårt sjuka men kostar så mycket att det går ut över annan vård.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
- Jag har då inga njurar som fungerar, så jag ligger i dialys fem dagar i veckan a fyra timmar. För att rena det dina njurar gör i vanliga fall, gör den här maskinen åt mig.
Hur mår du när du ligger här?
- Det är väl okej, det blir ju väldigt mycket tid av ens liv att ligga i maskin. Du har ganska ont när man sticker med metallnålar som är ganska grova för att kunna få den här dialysmaskinen att fungera och få ett bra flöde. Blodet går grunt hela tiden, ju fortare blodet går runt desto bättre dialys får jag.
Hanna ligger under en gul filt i en sjukhussäng i Halmstad. Persiennerna är neddragna och blodet pumpas runt genom plastslangar och en maskin som renar det, en behandling som heter dialys.
Hanna har den ovanliga och livshotande sjukdomen aHUS, atypiskt hemolytiskt uremiskt syndrom. Den leder till blodbrist och till slut slås njurarna ut.
- AHUS för mig är ett liv i maskin, som det ser ut nu. Och det finns då ett läkemedel som gör det möjligt för mig att få en njure och blir transplanterad och slippa maskinen 20 timmar i veckan, och tillbringa den tiden med min familj och mina barn.
Soliris är det första läkemedlet för patienter med aHUS.
Det kan göra Hanna frisk.
Och är, per patient och år, bland de dyraste läkemedlen i världen.
Cirkapriser: Soliris 4,5 miljoner kronor per patient och år, Vimizim 3,8 miljoner, Kyprolis 2,5 miljoner.
Kaliber idag handlar om priset för särläkemedel, det vill säga nya läkemedel för patienter med ovanliga och allvarliga sjukdomar.
För att få fram nya och bättre särläkemedel har EU infört regler som gynnar läkemedelsbolagen. Och nu ser vi resultatet – fler nya läkemedel och högre kostnader i sjukvården.
I Sverige hamnar kostnaden på landstingen och staten.
Samtidigt som de nya läkemedlen kan hjälpa svårt sjuka med sällsynta sjukdomar så trängs annan vård undan. En svår ekvation.
Kaliber har tittat närmare på två av de dyraste särläkemedlen, Soliris och Translarna.
- Vi står i vårt kök och det är ganska stort för att killarna ska kunna köra med sina rullstolar här inne.
I det här röda huset med vita knutar bor Carin. Hon är mamma till två pojkar med den ovanliga och allvarliga muskelsjukdomen Duchennes muskeldystrofi. Huset är ombyggt för att pojkarna ska kunna växa här med sjukdomen. Det saknas trösklar och i hallen finns en stor vit hiss. För sjukdomen förvärras med tiden.
- Och sen toaletten är lite större, med höj- och sänkbara handfat. Sen är det stort utrymme för att kunna använda just en stol inne i duschen eller senare kanske en brits för att kunna duscha. Så man har ju sett lite framåt.
Tänker du framåt?
- Jag vågar nästan inte det. Det är ju lite läskigt. Det är lite skrämmande. Man vet ju lite grann om det man har läst om sjukdomen. Men man försöker att inte tänka på det hela tiden. För att orka med att leva så måste man glömma bort det ett tag.
Men du vet att det kommer att hamna en brits här?
- Ja, så kommer det ju att bli. Förhoppningsvis så sent som möjligt.
Duchennes muskeldystrofi drabbar ungefär tio personer i Sverige varje år, oftast pojkar. Muskelfibrerna bryts succesivt ned, den motoriska utvecklingen stannar av. Det är vanligt att drabbade inte längre kan gå vid tio års ålder.
Det nya läkemedlet Translarna kan bromsa sjukdomsförloppet. Det kan hjälpa ungefär var tionde patient, och det är bara de som kan få läkemedlet.
I Sverige är det Carins söner och ett tiotal till som får Translarna. I dagsläget får Carins yngsta son det av läkemedelsbolaget. De flesta andra har fått det för att de varit med i en studie.
- Det här är ju vårt hopp som vi lever på. Vårt hopp för framtiden. Det känns som att den gör väldigt bra för Rasmus.
Cirkapriser: Translarna drygt 3 miljoner kronor per patient och år. Procysbi 1,6 miljoner, Revestive 2,2 miljoner, Vyndaqel 1,2 miljoner.
- Hej, tjena välkommen!
En som jobbar med att göra bedömningar om nya särläkemedel är värda sitt pris, om de är kostnadseffektiva, är Lars Sandman. Han är professor i hälso- och sjukvårdsetik vid Linköpings universitet och också etisk rådgivare till NT-rådet, landstingens gemensamma organ som tar fram rekommendationer om nya läkemedel ska användas i landstingen.
- Det som blir problematiskt är naturligtvis att vi skulle kunna säga att ett liv är oändligt mycket värt, vi borde kunna lägga hur mycket som helst, då riskerar vi ju liv i en annan ände av systemet. Lägger vi otroligt mycket på en patient eller en liten patientgrupp så k