Baltimore - det varnande exemplet

200 mord per år - i en stad stor som Göteborg. I den tredje och sista delen i Kalibers granskning av ungdomskriminalitet reser Kaliber från ett Sverige med ökande gängkriminalitet till gängvåldets huvudstad Baltimore för att söka svar på hur vi kan undvika att gå samma väg som de.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

SPRINGPOJKARNA 3 – BALTIMORE

Mord är vardagsmat, sjuåringar med i gäng och kriminaliteten har tagit över hela stadsdelar.

Kaliber reser från ett Sverige med ökande gängkriminalitet till gängvåldets huvudstad Baltimore  - för att söka svar på hur vi kan undvika att gå samma väg som de.

Vi går omkring på Greenmount Avenue i Baltimore, USA, och James MacArthur berättar om ett av flera dödsskjutningar här. En ung man kom ut från den  koreanska take awaykuren när de började jaga honom upp för gatan medan de sköt honom i ryggen. Det var mitt på dagen på en lördag och fullt med barn här på gatan. De hann ifatt honom här vid bensinmacken.

James har bott här i området i tio år och han beskriver gatan vi står på som en ”drogartär” som spränger genom det här knark- och gängtäta området, så det brukar bli strid om affärerna här.

Polisbilar krypkör hela tiden gatan upp och ned – med saftblandarna långsamt blinkande – för att visa sin närvaro. Det har gjort att den öppna droghandeln flyttat till sidogator.

En liten bit upp på gatan sköts en kille nån dag före, totalt har det skett åtta mord senaste veckan 90 hittills detta år. Det är början av juni och redan klibbigt hett här, varmare och fuktigare blir det under sommaren.

Vi stöter ihop med en restaurangägare James känner som konstaterar att våldet eskalerar i värmen.

Vi lämnar Greenmount avenue. Jag åker runt med journalisten Stephen Janis som rapporterat om Baltimores kriminalitet i många år. Vi kör genom områden där det ser bedrägligt lugnt ut. Men där två män skjutits ihjäl på morgonkvisten. Lokaltidningen pratar med en kvinna här som stod och tvättade blod från trottoaren. Det skulle vara husvisning i området den här dagen nämligen. Det är ett stort problem i Baltimore att så många hus överges för att de boende flyr undan våldet.

Det är jättemycket igenbommade hus, folk som har flyttat här ifrån helt enkelt. Otroligt mycket övergivna hus. Och så kyrkor, folk som är ute och går, allt är lågt byggt.

På vägen mot down town passerar vi områden där kriminaltv-serien The Wire utspelades. Men – höghusområdena och ”The pit” där småkillar ömsom dealade med knark och sköt varann har jämnats med marken nu. Serien baserades på verkliga problem i stan och till stans politikers förtret har namnet Baltimore blivit synonymt med mord och gängkriminalitet. Det är just därför vi har åkt hit. 

Jag sitter i bilen med Stephen Janis för att få perspektiv på situationen i Sverige. Kaliber har ju berättat att unga från 11-årsåldern används som ”springpojkar” av äldre kriminella i stora delar av Sverige. De förvarar knark och skjutvapen och bränner bilar på beställning t ex. Ingen vet hur många springpojkarna är – och polisen har svårt att få koll på dem.

Vi har också kunnat visa att succébilden av regeringssatsningen mot rekrytering till kriminella nätverk vilade på bristfällig utvärdering och felaktiga siffror. Och att projektet i en pilotfas nådde ett drygt 90-tal med varierande resultat – av uppskattningsvis 5000 unga som riskerar rekryteras in i gängkriminalitet.

Och även om det finns skillnader mellan hur det fungerar här så har svenska gäng enligt forskning också likheter med amerikanska. Samtidigt som problemen har ökat hemma hos oss de senaste åren, så är problemet här på en nivå när man har goda chanser att stävja utvecklingen. Situationen i Europa jämförs med gängsituationen i USA på 1940- och 50-talen.

Vi gör först ett snabbt stopp i Inner harbour, hamnen i centrala stan. Baltimore några timmar från New York på USA:s östkust - har två helt olika ansikten: här finns välrenommerade universitet, toppsjukhus och miljontals turister kommer hit för förkovra sig i amerikansk historia. Samtidigt brottas man med stora sociala problem som kommer av arbetslöshet, drogmissbruk och fattigdom. Flera industrier har lagt ner, samtidigt har heroin flödat in sen 90-talet.

Stan har dryga 600 000 invånare, ungefär som Göteborg, och ändå sker har 2-300 mord om året. I hela Sverige dör under hundra varje år av dödligt våld.

Vi rör oss runt bukten Inner harbour för nästa anhalt till den särskilda ungdomsarrest som finns här i Baltimore.

Alla unga – gängmedlemmar och andra -  som grips för brott förs hit och Sgt Louis Hopson och hans personal möter upp med fast hand.

Han hade just fyllt sju år. Han var pytteliten, så liten att fötterna inte nådde ned till golvet, utan dinglade i luften när han satt på stolen här i arresten.

Sgt hopson jobbade den här kvällen – och såg till att handfängslet direkt togs av honom. Sjuåriga Gerard Mungo hade suttit på sin pappas elektriska moped utanför huset – när han greps av polisen. Enligt Hopson var den avstängd och bakgrunden att polisen gjorde det för att de egentligen ville gripa mamman men inte hade något lagligt skäl.

Nyheten om ingripandet spred sig som en löpeld i stan och folk kom till arresten. Han var så ung att han inte skulle kunna förstå konceptet med brott, suckar Hopson, han fick snabbt släppa honom. Men historien om den sjuårige pojken i arresten spred sig viralt i media utanför delstatsgränserna.  

Det har nog kommit in andra som har varit ungefär samma ålder, men jag drar nog gränsen vid de som har blöjor i alla fall, säger Hopson.

Fallet med Gerard Mungo visar också på den allvarliga förtroendeklyfta och rivalitet som finns mellan Baltimorebor och polisen här, säger Hopson.

I Sverige är det 15-årsgräns för att sättas i arrestcell när man väl kommer till polishuset. Här kommer ungdomarna in med handlederna fängslade med vitt buntband.

Den här cellen skäms jag nästan för att berätta om, säger han. Cellen är för 9-13 åringar. Det kommer in många såna, ofta för sexbrott och poliserna här försöker hålla ett öga på dem dygnet runt och ser till så att de inte skadar sig och tar ut dem då och då.

Vi går igenom arresten: I de små cellerna står killarna upptryckta mot glaset, det kanske är för att de hör att vi kommer och hoppas bli släppta. Här finns en kille med blont ganska långt hår, han ser ut att vara 12-13. Det visar sig sen att han höll på att skjuta ihjäl sin mormor när han sköt genom golvet hemma och träffade fåtöljkarmen där hon satt. Sen knark, knark, väpnat rån - han slog en kvinna i ansiktet och stal hennes telefon. Den pojken står med smala axlar och armarna innanför t-shirten och ser orolig ut.

Cellerna har toastol, handfat och en bänk av rostfritt stål o de är från drygt två till knappt sex kvadratmeter stora. Totalt finns oftast 9-10 barn och unga här. Så fort några går kommer nya in säger Hopson, dygnet runt. I cellerna finns kameror och barnen och ungdomarna övervakas hela tiden via monitorer.

Vi går in i Hopsons lilla kontor – bland fotona i bokhyllan finns Obama, Mohammed Ali – och bordsfläkten surrar. Han har jobbat som mordutredare och knarkspanare förr, sen några år håller han till här.

Sgt Hopsons grundtes är att  hårda tag från rättsväsendets sida förvärrat – om inte skapat – gängproblemet här i Baltimore. Ungdomsarresten brukar ibland kallas för the ”baby booking” – men han gillar inte alls det.

Han menar att kallar man det för baby booking, så blir det stället där barn kriminaliseras. Han – som själv är polis och föreståndare för en ungdomsarrest - tycker att för många barn och unga grips - det måste finnas bättre sätt. Man låser in ungdomar för allt mellan himmel och jord, säger han. Ofta mindre och vaga förbrytelser enligt lokala föreskrifter i stan – som förargelseväckande beteende och ”conspiracy” – konspirerande till att göra vadå – säger han.

Han menar att härstammar från gamla tiders slavlagar – upprättade för att kontrollera människor. Vad det leder till är att ungdomar kriminaliseras och med ett brottsregister stoppas de från att få jobb och stipendier sen. Det blir en ond cirkel som leder till mer och grövre brott.

Systemet gör Sgt Hopson arg – nån måste bryta cirkeln säger han. Bakgrunden till Baltimores stora problem med ungdomskriminalitet ser han i segregationen – nästan två tredjedelar av befolkningen är här har afroamerikanska rötter och bland dem finns många av stans fattiga.

För de fattiga barnen blir det som att se in i en akvarium när de åker ner till stan - de som har och inte har. Vi måste ha jobb till de här ungdomarna, annars kommer de hitta det på drogmarknaden säger han.

Och det börjar tidigt, han ser 12-13-åringar som begår skjutningar och rån. Kalibers kartläggning av problemet med springpojkar visar att i Sverige börjar en del göra tjänster i 11-årsåldern. Här i Baltimore kan man gå med i gäng redan som 7-8-åring, berättar Sgt Hopson. De rekryteras lätt. De vill ha mat trygghet.

Jag säger det till min personal – ”glöm aldrig att ni har med barn att göra”.

Vad ska vi göra då för att inte hamna i det här frågar jag honom?

Använd oss inte som förebild, USA som fängslar flest människor i världen, unga med, säger han. Det är en tillfällig lösning som inte tar hänsyn till de bakomliggande problemen.

Lösningen finns i utbildning och få folk att förstå vilka de är – lära sig historia.

Innan vi ska gå kommer ett nytt gäng med ungdomar in. De skrattar och tjoar och ser inte särskilt tagna ut av stundens allvar.

Det visar sig att de stoppats i en stulen bil, alla sju. Hos knarkarna på gatuhörnen kan man köpa en stulen bil för 30-40 dollar, under tre hundra kronor. Du kan förresten köpa vadsomhelst där – ett barn om du vill - säger han.

Ungdomarna skrattar och stojar – än så länge. Hopson har lättare att hålla sig för skratt. Det här kan förstöra deras framtid säger han.

Men ikväll ska han göra allt han kan för att få in dem någon åtgärd som gör att de slipper åtal och en dom i belastningsregistret.

 

Vi kör en sväng upp från arresten mot Lower Park Heights. Ett slitet område med rader av övergivna hus och igenbommade affärer.

Nästan allt är stängt – skoaffären, chineese wok, barnershop. Det som är öppet är pantbanken.

På en sidogata där unga killar, så kallade corner boys, står och säljer knark helt öppet.

Baltimore har varit en stor inkörsport för heroin sen 90-talet. Enligt uppskattningar ska det finnas 60 000 narkotikamissbrukare i Baltimore. Motsvarande var tionde invånare alltså.

Det blir också tydligt när jag pratar med folk på stan jag möter – hur våldet verkar beröra de flesta vanliga människor i stan.

Mannen i souvenirbutiken i Inner harbour stannar i minnet, han som var från en annan del av landet och intet ont anandes råkade flytta in i ett hus – där de lokala knarkhandlarna höll till på hans veranda och inte var det minsta intresserade av att flytta sin verksamhet.

 

Nästa stopp på vår road trip är ”city hall”, stadshuset – mäktigt  med vita kolonner på utsidan, tänk dig en miniversion av capitolium i Washington, men rätt så åldrat på insidan.

Här har det lagts mycket tid åt att grubbla över problemet med ungdomar som dras in i gängkriminalitet under årens lopp.

De har ingen som sätter värde i dem, de måste göra det för att äta, få kläder. Ibland uppmuntrar föräldrarna det.

Det säger lokalpolitikern Brandon Scott, som är demokrat och jobbar mycket med frågor om bland annat ungdomsbrottslighet i Baltimore.

Han är själv uppvuxen i lower Park Heights, där vi just körde igenom och representerar den väljarkåren. Nu är han 29.

Om du ser till mig – så växte jag upp i ett av de värsta områdena under en av de mest våldsamma perioderna, berättar han.

Han hade en trygg familj, far duktig på sport och hade läshuvud. För vissa kompisar gick det sämre berättar han.

Baltimore har varit som ett stort experiment med vad som händer med helt olika kriminalpolitik. För att hantera kriminaliteten satsades under 00-talet på nolltolerans, genom att gripa man människor för mindre allvarliga brott, skulle även grövre brott förebyggas.

Det funkade inte alls menar Brandon Scott.

Nåt år gjordes omkring 100 000 gripanden i en stad med drygt 600 000 invånare. Sen ändrades politiken och man har jobbat mer riktat mot de grövsta brottslingarna.

Man har fått bättre koll på ungdomsbrottsligheten efter nolltoleransen säger han, det har också satsas mer på insatser för ungdomar och familjer, på skolan.

Han brukar ta sig själv som exempel när han träffar ungdomar i utsatta områden. Att oavsett vad tv-serien The wire säger – så kan ni komma från ett tufft område – och komma så långt som jag gjort.

Mycket handlar om att belöna ett bra beteende  – att ge stipendier till dem som presterar bra i skolan. Att ordna filmvisningar på sommarkvällar för att hålla ungdomarna borta från personer med dåligt inflytande.

Det största misstaget man gjort i Baltimore  är att inte vilja se problemet med ungdomar som dras till gäng, säger han.

Men också att man jobbat fel mot gängen, tycker Brandon Scott. fokuserat på kriget mot droger i USA. I skuggan av det har gängen kunnat sprida sig. Istället för att  ersätta gängen med positiva satsningar från regeringen och lokalsamhället.

Det finns forskning som bekräftar den bilden – att gängexplosionen i USA föregicks av att man förnekade gängproblemets existens och omfattning.

Vad säger det om situationen i Sverige undrar jag där jag sitter med Brandon Scott i City hall. Den kartläggning vi på Kaliber gjort av fenomenet 11-åringar och uppåt som gör kriminellas grovjobb visade att dessa unga löper stor risk att rekryteras till gäng och att det finns brister i vilken koll polisen har på det här.

Han vill hellre prata om hur vi kan lära av det som varit lyckat i arbetet mot ungdomskriminalitet. Hur de jobbat mot gäng. Men också program för avhoppare, hur vi gör efterskolanaktiviteter, sport är ett viktigt sätt att få folk hålla sig borta från brott. Man ska angripa det här ur ett helhetsperspektiv.

Vi rullar vidare till en ombyggd industribyggnad där stödprojektet the Intersection håller till.

Dawnya johnson är 16 år. När hon var 14 tänkte hon gå med i samma gäng som kusinen, the crips. Mamman är narkoman, pappan satt i fängelse så hon tydde sig till honom. Men han  blev ihjälskjuten – och för bara några månader sen stötte Dawnya på det här projektet via skolan – och bytte spår.

Även om vi varit i såna områden och hört berättelserna hela tiden här – så känns det lätt overkligt när vi sitter i projektledarens kontor med dörren stängd ut mot verkligheten att

den här goa och vältaliga tjejen pratar om att gå med i gäng som det naturligaste i världen.

Det är ett projekt där mentorer hjälper unga med tuff uppväxt genom highschool. Samtidigt jobbar gruppen förebyggande mot samhällsproblem i stan som de själva känner starkt för, just nu en kampanj mot ”gun violence” – våld genom skjutvapen.

16-åriga Taikira White vill helst se framåt nu, men även hon har en tuff uppväxt i baggaget,  familjen var hemlös i perioder. I hennes klass i skolan var tio personer med i gäng redan som 9-10-åringar berättar hon.

Gängen ger skydd, pengar, du slipper svälta och kan betala räkningar så du kan ha en bostad förklarar hon  men det kostar också, när som helst dör någon nära eller du själv. Men hon ska bryta cirkeln, berättar hon.

Vi på Kaliber har berättat om hur ungdomar i Sverige själva söker sig till gäng för att de vill ha pengar till prylar eller droger, men också att man söker status och gemenskap.

Här i USA kan gängmedlemskap ärvas i släkten. Fattigdomen här i Baltimore är så påtaglig att gänget alltså kan vara en nödvändig utväg för att få mat och husrum.

Men det har också mycket med förväntningarna på unga att göra säger de.

Jag har levt i misslyckande – ingen sa att jag var bra på nåt alls – jag blev som det som förväntades av mig, säger Dawnya. Nu har hon förstått att hon kan klara av nästan vad som helst: både skriva och hålla tal, och hon vill hon plugga statskunskap och senare juridik.

Flera av de vuxna vi pratat med har varit inne på att det är fel att fängsla barn och ungdomar. Taikira håller helt med.

Istället för att låsa in folk – ge dem nåt konstruktivt att göra, ge dem en mentor, som vi har här. Ge dem nåt att vara stolt över. Det finns en inställning att Baltimorekids är dåliga.

Men hur vet de det? – vem har ens pratat med oss? Samtidigt blir att vara våldsam och otrevlig är enda sättet att synas säger hon.

Taikira blir glad när vi frågar henne vad orsakerna till gäng och ungdomsvåld är här. Hon har tänkt mycket på hur våldet normaliserades i området hon växte upp i.

Det är vardagsmat, kommer alltid hända. Så tänker folk. Det är viktigt att ändra folks mentalitet – att få dem att förstå att det finns nåt mer i livet än att dö. Det finns inte bara en orsak till att det är så mycket våld – det är så mycket.

Men hon och Dawnya nöjer sig inte med att försöka väcka områdena de själva kommer från. Genom antivåldskampanjen de gör med the Intersection nu håller de tal för beslutsfattare, träffar polismästaren, går ut i media. Nu har de för första gången i livet känt hur de kan göra nytta.

Och innan vi går skickar Dawnya med att det är viktigt att vara uthållig i insatser för unga, att de kan känna att de har nåt att hålla fast vid, som inte är gänget, nåt pålitligt, som påminner lite om en familj. För många barn här är vana vid att inte kunna lita på saker och människor omkring dem, så det här kan betyda hela skillnaden.

Vi lämnar tjejerna på the Intersection, som ju betyder vägkorsning, Dawnya och Taikira som var inne på samma sak som flera andra här i stan: man måste våga se problemen för att börja bearbeta orsakerna till gängexplosionen bland barn och unga.

Och samtidigt har vi på Kaliber kunnat visa att barn över stora delar av Sverige dras till gängkriminalitet, dras in i en kriminell livsstil av äldre. Och hur polisen tycker det är svårt att ha koll på dem. Hur den största regeringssatsningen som gjorts mot det här hittills – nått långt ifrån alla.

Vi är tillbaka hos James MacArthur vid Greenmount avenue.

Ett område som haft dåligt rykte så länge någon minns.

Jag frågar hur han trivs här? Jodå folk är trevliga och det finns viss sammanhållning säger han. Exempelvis har folk gemensamt samlat ihop bidrag för att öppna brandstationen här igen när stan stängde den för att spara pengar.

Men – det är också så att han investerat i ett hus när han flyttade hit. Han trodde att det skulle lugna sig i området. Det har det ju inte gjort än så säljer han nu – gör han en stor förlust. Han har helt enkelt inte råd att flytta.

Nån snabb eller enkel lösning ut ur våldet och ungdomsgängen i Baltimore finns inte. Hur man har kommit hit är enklare att se menar han. Bakgrunden finns i ekonomin, arbetslösheten, drogmissbruket, vilket ger att unga söker sig till gäng och blir föräldrar i unga år.

Han liknar det vid att stan är full av mygg. Alla försöker vifta bort dem. Men ingen vill prata om att stan är byggt på ett träsk.

Så länge man inte vill se problemen och inte pratar om dem – kommer inga stora förbättringar att kunna ske, menar han.

Vad tycker han vi ska akta oss för i Sverige?

Ekonomi har mycket att göra med gängs födelse menar James MacArthur. Han ser hur medelklassen flyr stan och det skattefinansierade skolsystemet fallerat  samtidigt som gängen rekryterar mer än nånsin. När samhällets basfundament börjar krackelera – utvecklas ett alternativ.

Allt du ser här i Baltimore är gräsrotsalternativ som utvecklas, säger han, även män med belastningsregister har familjer vars munnar måste mättas – och då säljer man droger. De skapar jobb för att de inte kan få jobb, de har bara en förälder och hittar familj i gänget.

Reporter: Kina Pohjanen
Producent: Lisa Helgesson
Exekutiv producent: Eskil Larsson