Hästkött från livsmedelsindustrins bakgård

Hur kom det sig att hästkött i det dolda blev en betydande råvara för den europeiska livsmedelsindustrin? Kaliber har följt leveranskedjan bakåt genom Europa, i spåren efter hästköttskandalen - och hittat en del av matindustrin som få tidigare ens visste existerade.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Fattiga bönder som utnyttjas av en livsmedelsindustri i jakt på billigt kött, sjuka, antibiotikabehandlade hästar som förs till slakt. Och vildhästar som fångas in och säljs. Kaliber har granskat handeln med hästkött i Europa.

– Då händer följande att vi ska bege oss upp till vår biograf. Jag hoppas alla har namnbricka med färgkoder?

En solig tisdag i april. Det är öppet hus hos Findus i det lilla skånska samhället Bjuv. I röd-rutiga skjortor hälsar informatörer kockar och även VD folket välkomna. Hela 2 100 personer vill se hur produktionen går till i det numera världskända företaget.

– Där tvättas ärtorna på sommaren.  

Man vill städa ut - hästskandalen är över. Nu är det nya tag och det är lite av en kick off känsla på plats.

Och budskapet är tydligt.

– Det viktigaste är att vi vill visa upp oss och berätta hur vi jobbar här på Findus, att vi är ärliga och transparenta och vi vill bygga upp vårt förtroende hos konsumenterna.

Och det finns anledning för företaget att putsa på sin image. Precis som för många andra - som Ica, Coop, Axfood, Dafgårds och grossisterna Martin&Servera och Menigo. Alla sålde de produkter som misstänkts innehålla hästkött istället för nötkött.

Företagen säger sig att ha blivit lurade av andra företag inom den europeiska livsmedelsindustrin. 

Men vi undrar - borde inte företagen frågat sig: Vad ligger egentligen bakom det så billiga inköpspriset?

I matlandet Sverige har vi köpt oxfiléer, lasagner, rostbiffar och köttbullar  till ständigt låga priser. Företagen har på ett näst intill magiskt vis kunna pressa priserna. Och en varukorg med enbart kött som 1990 kostade 1000 kr kostar idag 650 kr. Och köttet det flödar som aldrig förr över de europeiska ländernas gränser. Kors och tvärs. Vi följer den så omtalade lasagnen för att se var vi landar.

Häng nu med.

Findus, Ica, Coop och Axfood, och företag från 15 andra europeiska länder köpte lasagne av det franska företaget Comigel som i sin tur lät dotterbolaget Tavola tillverka den i en stor fabrik i Luxemburg som sen fick sin köttfärs genom franska köttgrossisten Spanghero som i sin tur köpte köttet från en av Europas 500 olika kött-tradare som de kallas i branschen. I det här fallet var det Draap trading, ett företag registrerat på Cypern fast med Holländsk ägare och som ägs av bolag på brittiska Virgin Islands. Och kanske där köttdiscot skulle stannat upp ett ögonblick. 

För det holländska ordet Draap - betyder häst om man läser det baklänges. Och den här bolagschefen är också sen tidigare dömd för fiffens med märkningen av kött.

Men Spanghero såg till att få köttet stämplat som franskt och visst hade köttstyckena suttit på nötkreatur menade man. Bara det att när inspektörer åka till Spanghero och kolla i deras lådor - så stod där att köttet inte alls kom från Frankrike utan i själva verket  kom från Rumänien. Och nej det var inte heller nötkött. Från Rumänien hade man sålt hästkött.

Men varför har det lönat sig att sälja rumänskt hästkött som nötkött och vad är det för hästar som hamnat på styckbordet och sugits in i köttkvarnarna egentligen.

Vi bestämmer oss för att ta reda på mer om den här delen av livsmedelsindustrin som vi tidigare knappt ens visste existerade - hästköttsindustrin.  

Och finner en bransch med sjuka, medicinerade hästar, kriminell verksamhet och förfalskade papper.

Du lyssnar på Kaliber i P1.

Vi är på slakteriet Doly-Com i nordöstra Rumäninen. Det var här som hästarna slaktades och styckades innan köttet hamnade i kedjan av företag för att slutligen landa som lasagne på de svenska tallrikarna.

Det är inte vanligt att äta hästkött i Rumänen så det mesta som styckas här går till export. 

Vi hör djuren och skymtar dem genom en låg dörr bakom slaktmaskinerna. Just nu är det kor som står på tur. På förmiddagarna slaktas det häst - på eftermiddagarna nötkreatur. Men ingenting blandas försäkrar företagsrepresetanterna. Efter att hästköttskandalen briserade har efterfrågan på hästkött också minskat får vi veta. 

Rumänien har sedan EU-inträdet 2007 seglat upp som en storsäljare av hästkött i Europa. Härifrån forslades det förra året 6 000 ton hästkött. Och sedan EU-medlemskapet har landets export av hästkött till andra EU-länder i princip dubblerats enligt den officiella statistiken, men hur mycket som sålts svart finns det ingen siffra på.

Efter att hästkött upptäckts i matvaror som enligt innehållsförteckningen skulle ha innehållit nötkött - startades ett massivt analysarbete inom EU. 7000 provtagningar utfördes av europeiska myndigheter.

Var tjugonde DNA-testad vara visade sig i hemlighet innehålla hästkött istället för det som utlovats på förpackningen. Till detta ska läggas företagens egna analyser och upptäckter som gjort att hundra tusentals ton mat har kallats tillbaka då man hittat hästkött eller funnit misstanke om det. Hur mycket hästkött som vi i Europa har tuggat i oss utan att veta om det är det ingen som riktigt vet. Men en sak är klar: hästkött har i det dolda varit en betydande råvara för den europeiska livsmedelsindustrin. Genom att hästkött märkts om till nötkött har det funnits stora pengar att tjäna.

Hästkött som är lämpat för köttfärs är tio kronor billigare per kilo, när det kommer från det  här slakteriet.

Vi dröjer oss kvar vill veta mera men företagsrepresentanterna vill snabbt gå vidare.  

– And the documents come from?

Det är här, på slakteriet, som mycket av den tidigare rapporteringen om hästköttskandalen slutat. Men vi bestämmer oss för att undersöka branschen närmare - vilka är egentligen hästarna som hamnat på styckborden och så småning om i köttfärsen? Vi ger oss ut på den Rumänska landsbygden.

Det är vår i norra Rumänien. En gång i veckan är det marknad och bönderna reser från bergen och byarna runt omkring för att sälja och köpa det dom behöver. Här finns allt från gummistövlar, kläder och plastleksaker i gälla färger till potatis, lök, kycklingar och hästar. 

I Rumäninen finns det många bönder som driver små lantbruk med några hektar mark. Hästen är ett av de viktigaste redskapen i arbetet.

Här på marknaden är det många som köper och säljer sina arbetsdjur. Men det är inga muskolösa ardenner-hästar det handlar om utan ofta hästar av det mer spensliga slaget.

En del är mer professionella hästhandlare - köper upp och säljer vidare - en del av lantbrukarna sköter det på egen hand. Och slakterierna har varit en pålitlig köpare. Finns det några hästar i en by som man vill bli av med - är slakteriet med sina lastbilar där efter ett telefonsamtal. Slakterierna åker också själva runt och ber om att få köpa djuren.

Med på resan är vår rumänska journalist-kollega Radu Ciorniciuc och han blir på rak arm erbjuden att köpa en häst när vi vandrar runt på marknaden.

Vi vet att varje häst enligt regelverket ska ha ett microchip insatt under pälsen för att det ska gå att hålla koll på dess bakgrund och var den slutligen hamnar. Dessutom ska det finnas veterinärpapper på hästens hälsa. Så kallat hästpass. Men när Radu frågar om det blir svaret nej. Hästen har varken microchip eller papper. Men det är en helt bra häst tillägger försäljaren. Och blir lite fundersam över Radus frågor. Det brukar inte köpare fråga efter.   

Det är många av hästarna som vi ser på våra resa genom Rumäninen som ser rätt eländiga ut. Magra - ofta inte avmaskade - med revbenen väl synliga under pälsen.

Bönderna är fattiga men försöker ta hand om sina djur så gott de kan. Vi får höra om motorolja och får-fett som smörjs in på sår och onda leder.

Radu fortsätter att fråga runt bland de som säljer hästar på marknaden och det blir klart att inte ens hälften av hästarna här varken har microchip eller papper. Men det är inga problem att sälja dem ändå säger alla vi pratar med.

Vi börjar prata med en av männen som ägnar sig åt hästhandel på heltid – Constantin Robota. Constantin berättar ingående om hur sjuka en del hästar är.

Det vanligaste är lungsjukdomar och problem med hovarna, säger han.

Och så fortsätter han med att både han och hästägarna försöker behandla dem på olika vis med mediciner som de kan få ut på apoteken utan recept. Även antibiotika som egentligen kräver recept från veterinär.

Men även sjuka hästar går att sälja till slakterierna är det många som vi möter som vittnar om. Hästar utan registrering och veterinärpapper. Bönder som trots allt kan sälja sin gamla häst och tjäna en slant.

Men, ska det visa sig, försäljningen av hästar inte alltid är frivillig. Hästbranschen har blivit big business i Rumänien, exporten har dubblerats, men det är inte alltid bönderna som tjänar pengarna. Vi reser vidare på gropiga vägar, förbi stora fält och ståtliga berg.

I utkanten av samhället Codlea i Transylvanien bor människorna i ruckel till hus med stora glipor. Jordvägarna är leriga och ett sopberg tornar upp sig intill. Det är ett romskt samhälle och människorna som bor här lever under konstant hot om vräkning får vi veta.  

Hästar går och betar på ett fält nedanför husen, framför industriområdet. I bakgrunden skymtar snötäckta bergstoppar. Det är fattigt och arbetslösheten är stor.

Barnen springer runt i smutsiga kläder och leker med de till synes herrelösa hundarna. Hästen är för många här det viktigaste arbetsredskapet de äger, men i vintras gjorde avsaknaden av pengar att många tvingades sälja sina djur. Slakterierna kom glatt och köpte dem berättar byborna. För en summa på knappa 400 svenska kronor. Ofta köper bönderna hästarna här för 5 000 svenska kronor.

En kvinna som presenterar sig som Maria sticker ut huvudet genom ett fönster och pratar med oss. Hon är ledare för det grannskapet.

Hon berättar om hur slakterierna kom och köpte deras hästar för att sedan kunna sälja köttet till ett mycket högre pris.

Men när pengarna som bönderna tjänat så var slut står byborna utan sina så viktiga hästar. I stället kan de ha hamnat via flera olika länder och företag kan ha hamnat i färdiglagad lasagne eller köttbullar och filéer i Sverige och resten av Europa. 

Men än värre är hur hästarna också blir stulna säger hon sedan.

Och blir man av med sin häst är det som att mista ett barn eller en arm säger hon.

Häststölderna är ett utbrett problem i Rumänien. Och vi får höra att de har blivit fler de senaste åren. Codlea är inget undantag.

En man vid namn Ion Ilie berättar att han själv ofta låter sin häst gå och beta på fältet intill. Men på natten har det kommit män med lastbilar och tagit flera hästar åt gången berättar han. Det finns ju pengar att tjäna. Säljer dem till slakterierna.

Och de som kommer och tar hästarna är farliga säger han. Vi lever i rädsla här. Polisen gör ingenting heller säger Ion Ilie.

Även om ommärkningen  ofta verkar ha skett utanför Rumäniens gränser så upptäcker vi en del märkliga fall även här. Till exempel hur det dumpats 1 ton kött i en rumänsk sjö. Köttet var packeterat och fullt ätbart. Men det var inte märkt. Efter en analys stod det klart att det var just hästkött. Varför någon dumpat köttet i sjön ännu oklart.

Kriminella nätverk som tjänat pengar på illegala slakterier och svarthandel med hästkött har uppdagats i de områden som vi besöker i Rumäninen. Hästkött som redan i Rumäninen har märkts om till nötkött har varit fall för de rumänska myndigheterna redan för ett par år sedan. Och vår granskning visar en tydlig trend: Hästaffärerna tog rejäl fart vid Rumäninens EU-inträde då den europeiska livsmedelsindustrin fann ett nytt land att jaga billig råvara ifrån.

Vi reser vidare genom Rumänien. För att träffa en veterinär som vittnar om en hästhandel i landet som är utom all kontroll. 

Vi träffar Bogdan Novenschi på ett rökigt hotellrum i stan Iaşi. Han har jobbat som rådgivare åt den rumänska myndigheten för livsmedelsäkerhet. Bogdan Novenschi är mycket orolig för utvecklingen inom hästbranschen i Rumänien. Han beskriver hur häststölderna blivit allt vanligare och att hästar säljs till slakt utan någon som helst fungerande kontroll.

Hästarna ska ha mikrochip för identifikation och så kallade hästpass där medicinering finns antecknat av veterinär. Men rätt papper saknas ofta säger Bogdan Novenschi.

Mindre än fem procent av hästarna i hans distrikt har pass där medicinering finns antecknad säger han. Men hans erfarenhet är att hästar medicineras på egen hand av sina ägare - utan veterinärers inblandning.

Han berättar att antibiotika, som ska skrivas ut av veterinärer, kan köpas direkt av bönder på apotek, mot alla regler. Och det görs också. Och det antecknas aldrig i några papper. Antibiotika som kan finnas kvar i hästen när den säljs till slakterier.

Vi kollar upp antibiotikan som Bogdan Novenschi berättar om. Särskilt enrofloxacin, som bönderna mot reglerna kan få tag på utan recept. Det är en så kallad fluorokinalon, en grupp antibiotika som är listat av världshälsoorganisationen som extra viktigt för människor. De ska därmed användas mycket sparsamt för att förhindra antibiotiskaresistens.

Veterinären Bogdan Novenschi som jobbat med frågorna i flera år menar att många av slakterierna väljer att blunda, att man köper hästar utan papper. Hästar som kan ha antibiotika i sina kroppar när de säljs.

Vi har fått tips om en storhandlare när det gäller hästar i Transylvanien. En man som blivit rik på att handla med djuren.

Adam Ion har skinnväst och en svart amerikansk baseball-keps. Han har genom åren handlat med över 3000 hästar och många har inte haft några papper, berättar han.

Och det är inget snack om saken när det gäller vad som är det bästa med hästbusinessen

"Pengarna" säger han och knäpper med fingrarna.

Han fortsätter sedan med hur hästaffärerna har gjort honom rik. Hur han kunnat köpa 30 olika bilar av fina modeller. Och hur han levt ett gott liv.

Nu är han gammal och håller på att dra sig tillbaka. Men han har haft mycket glädje genom sin business säger han.

Men sen säger han ngt som får oss att rycka till.

Han börjar prata om vildhästar. Hur han fått fina pengar när han sålt vildhästar till slakterier.

Vilda hästar alltså. Sålda och slutligen landade på styckbordet på slakterierna.

Det är gryning vid Rumäniens kust mot Svarta Havet. Vi åker båt genom morgondimman rakt in Donau-deltat.

Solen stiger rödgul mot himlen bortom vidderna. Storkar, svanar och en och annan pelikan lyfter från strandkanten när vi åker förbi.

Det är här som några av Europas sista vildhästar lever.

Vi kliver i land på en av sandbankarna. Den lilla byn har just vaknat efter natten. En ung kille som heter Maxim ska visa oss vägen till vildhästarna. Han möter oss med häst och vagn. Vi hoppar upp.

Men vi får inte åka så lång väg - området är ett reservat.

Vi går över fälten. Buskage, skogsdungar och öppna hedar. En räv smyger förbi, harar skuttar längre lite längre bort och så där...

Där inne vid skogsbrynet ser vi dem.

Nyfiket tittar de på oss. Sedan vänder de om och springer i väg. De har lärt sig att vara rädda för människor.

Det finns idag runt 1000 vilda hästar här i reservatet  - men det finns ett pris på deras huvud.

Genom artiklar och berättelser från personer vi träffar får vi höra om hur drygt 50 vildhästar fångades in för att slaktas här 2011.

I maj 2011 kommer en beställning till byborna. De som vill tjäna en hacka erbjuds att fånga in vildhästarna. Priset för varje häst är 25 euro. Beställningen är på dryg 50 hästar.

En del nappar på uppdraget och ger sig ut för att leta rätt på vildhästarna.

De tränger ihop dem. Kastar rep om deras halsar. Motar in dem i ett fång. Hästarna sparkar och slår. En del faller omkull. Ögonen är uppspärrade och en del blöder ur munnen.

Hästar har fångats in förr och sålts till slakterier får vi veta, men den här gången får en djurrättsorganisation nys om det och finns på plats när hästarna trängs in i lastbilen som blir överfylld.

Efter 30 timmar på vägen stoppar polisen lastbilen. Omtumlade hästar släpps ut. En del har fallit i lastbilen och är skadade. En häst kommer inte ut alls utan ligger död kvar. Enligt djurrättsorganisationen hade också hästarna slagits så hårt under tumultet att ett par fått skallarna spräckta.

Vi läser om fallet i artiklar och hör bybornas berättelser.

Den här gången stoppar djurrättsorganisationen slakten av vildhästarna, och det är deras bilder vi tittar på från händelsen. Men andra gånger har det skett utan att någon fått reda på det enligt flera vi pratar med.

Uppgifterna vi får veta om hur sjuka hästar, stulna hästar och till och med vildhästar kan hamna på Européernas tallrikar bekräftas av många som har insyn i den rumänska hästbranschen som vi har varit i kontakt med. Även personer som själva jobbat på slakterierna.

Vi träffar en man som berättar att han tidigare jobbat vid just Doly-Com - slakteriet som levererat hästkött som sedan hamnat i färdiglasagnen i  Sverige och många andra europeiska länder och vars hästkött har märkts om till nötkött av andra företag i livsmedelskedjan.

Han säger att han själv sett hur hästar utan papper sålts till slakteriet. Som sedan på kontoret skapat ett dokument för dem.

Vi pratar en stund med honom en bit från slakteriets byggnader men sedan blir han nervös och vill lämna bilen. Hyrbilens nummerplåtar från Bukarest gör att vi på långt håll visar att vi inte kommer härifrån.

Vi har utlovats en intervju med chefen på Doly-Com, Julian Cossacks.

Vi har blivit kontrollerade både på köttets kvalité och spårbarhet säger han. De har sålt hästkött som hästkött och inget annat. Men slakteriet har blivit rentvått. Vi får se papper som bevisar detta.

Men vi har andra frågor. Frågor om sjuka hästar, om falska eller obefintliga papper. Om vildhästar och stulna hästar.

Han börjar skruva på sig – lyfter från stolen. Jag har inte kontroll över djuren i Rumänien men djuren som kommer till slakt har dokument med sig säger han.

Vi har väntat på honom i ett par timmar och det är många frågor vi vill ställa.

Men efter sju minuter får han nog. Han blir irriterad – reser sig upp, kliver ut ur kontoret och slår igen dörren. 

Det som först verkade vara ett enstaka fall av felmärkning visade sig efter närmare kontroller vara en skandal i hela Europa. Vår granskning av denna dunkla del av livsmedelsindustrin har visat hur slakterier kunnat tjäna pengar på fattiga bönders hästar, hur sjuka medicinerade hästar riskeras slaktas för att säljas som mat och hur några av Europas sista vildhästar fångas in för att bli köttfärs i Västeuropa.

Livsmedelsindustrins köttkvarnar söker ständigt efter det lägsta priset och urvalet är ibland urskiljningslöst. I butiken blir konsumenterna lurade av innehållsförteckningen.

I jakten på lågprisköttet skapas det möjligheter för kriminella att tjäna stora pengar. Och idag är handel med falsk mat big business för de som är beredda att gå utanför regelverket. Det bekräftas inte minst av Europeiska polismyndigheten Europol som i allt större utsträckning arbetar med matkriminalitet.

För tillskillnad från droger - som utredare vid Europol säger – så är mat något som vi alla vill ha och behöver. Det är en lukrativ marknad.

På Findus i skånska Bjuv fortsätter rundvandringen. Findus vill gå vidare. Har sagt upp avtal med franska matproducenten Comigel. Nu ska man ha bättre koll säger man. Köttet ska köttet ska levereras från Sverige, Finland, Irland och Brasilien. 

– Vi vill göra allt vi kan för att återupprätta förtroendet för Findus och visa att vi verkligen är ärliga och transparenta och att vi är ett varumärke man kan lita på.

Men den europeiska hästköttskandalen är inte över. Ständigt uppdagas nya fall. Och ibland kan inte ens de mest avancerade analysverktyg svara på vad det är vi egentligen stoppar i oss. Brittiska BBC gjorde nyligen en egen undersökning på snabbmat och fann att köttet inte var det som utlovats på restaurangernas meny. Men vad det var istället fick de inte fram. Det laboratoriet kunde konstatera var att det inte var – människokött.  

Reportrar: Malin Olofsson, Sofia Boo och Radu Ciorniciuc
Producent: Eskil Larsson