Kaliber granskar socialtjänsten: Hur ska krisen lösas?

Jag kunde inte hjälpa som jag ville. Arbetstrycket var inte av denna värld. Hela tiden en känsla av att aldrig hinna jobba igenom någonting. Konstant dåligt samvete för att man bryter mot lagen. När Kaliber skildrat socialtjänstens kris har reaktionerna inte låtit vänta på sig, i det tredje och avslutande programmet i serien summerar vi och blickar framåt. Hur ska krisen lösas?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

”På Socialkontor barn och ungdom har vi haft flera utredningar och anmälningar som inte kunnat handläggas för att det varit kort om folk, vilket så klart drabbar de utsatta barn och ungdomar som det handlar om.”

 ”Vissa morgnar har vi både dubbelt och tredubbelt mot vad vi haft föregående år.”

"Framtidsmässigt är det oro, det är det.”   

Det här är tredje delen i Kalibers granskning av socialtjänsten. I fotspåren av vad vi beskrivit i de två tidigare programmen har en stor debatt väckts. Många runt om i Sverige har vittnat om hur arbetet med att stödja utsatta barn och unga inte fungerar.

Philip är en av dem som upplevt brister i de socialtjänstkontakter som han har haft. Han har berättat om hur han som barn placerades på familjehem på grund av att hans mamma i perioder var inne i svårt missbruk. Han säger att han saknade det stöd och den kontinuitet som han hade behövt.

- Det som hände, de flesta av de gånger som jag var i kontakt med socialtjänsten, var att jag fick träffa nya handläggare hela tiden och nya personer som skulle sätta sig in i min historia och i mitt liv och i min framtid, säger Philip.

- Det var väldigt jobbigt att varje gång behöva återberätta det som hänt, dels det som hade hänt innan och sen den situationen som var där. Hade det kommit mer frågor så hade jag öppnat mig mer. Jag tror att jag hade berättat mer i vad jag kanske hade velat ha i form av stöd och hjälp och på det sättet kanske sluppit många av de minnen som jag har och de situationer jag har behövt uppleva.

Vår undersökning visar att personalbristen är akut. Erfarna socialsekreterare flyr yrket och det är vanligt att helt nyutexaminerade socionomer arbetar på socialtjänstens barn- och ungdomsvårdsenheter och där måste ta tag i riktigt tunga ärenden.  

Elin Franzén, socialsekreterare i Hultsfreds kommun, berättar hur svårt det kan vara att som ny hantera sådana.

– Det kan ju vara barn som vill ta livet av sig eller utsatts för sexuella övergrepp. Hur bemöter man det? Jag har ingen aning. Jag har inte fått någon utbildning i hur man i ett samtal kan svara på det.

Efter bara tre år i yrket började Elin att jobba med barnutredningar inom socialtjänsten i Hultsfreds kommun.

- Det är en väldigt stor utmaning att sitta i ett rum med en familj och ha svåra samtal med barn, det har vi ju ingen förberedelse alls för.

Vi ska, lite senare, återvända till Elin och det där om hur de nya, ”framtidens socialsekreterare”, rustas för sitt uppdrag.

Personalbristen är stor över hela landet

Att läget för utsatta barn och unga i Sverige är allvarligt, det visar Kalibers undersökning. 

Vi skickade ut en enkät till landets kommuner i höstas. Frågorna handlade om hur personalsituationen ser ut när det gäller socialsekreterare på kommunernas barn- och ungdomsvårdsenheter.

222 kommuner svarade på enkäten. Hälften av dem saknade tillräckligt med personal, de hade vakanta tjänster och obesatta vikariat. Och så många som 70 procent av kommunerna rapporterade att de har svårigheter att rekrytera socialsekreterare med rätt kompetens.

– Det har varit svårt, vi har haft annonser ute sen i somras men det är svårt att hitta erfaren personal, det är många nyutexaminerade som söker, men vi kan inte bara anställa nyutexaminerade utan vi måste också ha erfaren personal, säger Ann Törnqvist, chef för ungdomsenheten i Kungsbacka.

– Framtidsmässigt är det oro. Det är klart att man är orolig också för att den erfarna och kompetenta personalen, som vi har idag, försvinner till andra jobb för att de inte orkar med det här trycket, säger Eva-Lena Odeling, ansvarig för kommunens individ- och familjeomsorg i Surahammar.

Men det är inte bara tomma stolar som är bekymmersamt för socialkontoren runt om i landet.

Bland de 85 Lex Sarah-anmälningar, som vi begärt ut från Inspektionen för vård och omsorg, hittade vi tolv fall där socialtjänsten helt missat en eller flera orosanmälningar om barn som riskerar att fara illa.

Att situationen är så här kritisk har uppmärksammats även tidigare i år. När nyheten om Yara nådde oss, då blev det tydligt vad socialtjänstens – som många kallar det – orimliga arbetsförhållanden kan leda till. Denna 8-åriga flicka hittades död i sitt hem, utsatt för kraftigt våld.

Socialkontoret hade fått in flera orosanmälningar om henne, så hur kunde det ske?

Larmet om att den nu misstänkt mördade åttaåriga flickan i Karlskrona for illa blev liggande i ett postfack hos socialförvaltningen i över en vecka. Men att handläggare på socialförvaltningen inte hinner med är ingen hemlighet. I Socialförvaltningens bokslut för 2013 står det klart och tydligt att förhandsbedömningar och utredningar inte hinner göras inom de lagstadgade tiderna

– Nej, det hinner vi inte med, säger Annette Hansson, 1:e socialsekreterare för utredningsgruppen vid familje- och ungdomssektionen i Karlskrona kommun.

I den efterföljande externa utredningen, av hur kommunen agerat i samband med att Yara misshandlats till döds, konstaterades att 11 olika handläggare på socialförvaltningen hade varit inblandade i ärenden som rörde henne, under tiden före hennes död.

Kalibers granskning har rivit upp många känslor

Flera av de fall som vi skildrat här i Kaliber har också rört upp starka känslor. Vi har berättat om ett socialkontor i landet som inte fick sin post levererad på minst fyra dagar på grund av att en postbox fått nytt lås, om mejllådan på Västerås barn- och ungdomsvårdskontor som inte öppnats på nästan ett år.  I den fanns flera orosanmälningar om barn som misstänkts bli misshandlade. Och vi har hört en polis i Sundsvall tala om hur han letade stöldgods i en lägenhet och istället fann han en smutsig, hungrig, apatisk ettåring övergiven i en spjälsäng, med surrande spyflugor som enda sällskap.

Efter programmen har vi nåtts av många lyssnarmejl och i den stora högen av e-post från människor, som på olika vis arbetat i eller haft kontakt med socialtjänsten, har vi plockat ut några. Flera av dem från numer före detta socialsekreterare. Vi citerar några av dem här.

”Det är skört – det räcker med att några slutar så gungar det till. Det finns inga marginaler. Kan räcka med att någon blir sjuk. En kille som vi hade hand om – om vi haft mer tid och ork hade vi kunnat hjälpa bättre. Han dog.”

”Många familjer har ett superlågt förtroende för socialtjänsten och då blir det svårt att hjälpa. Så det blir också en ond cirkel.” 

”Äntligen! Det betyder så oerhört mycket att ni tar upp krisen i socialtjänsten. Programmen har för mig blivit ett sorts vittne för den verklighet jag jobbar i. I och med ert program får jag och många av mina kollegor en upprättelse.” 

”Helt sant hela programmet. Jag har själv varit involverad i socialtjänsten med min dotter för 6 år sedan och precis så här som ni beskriver var det! Nya unga nyutexaminerade handläggare som slutade och nya tog över. Jättedåligt!” 

”Det var helt insane. Trycket som var där var inte av denna värld. Tunga ärenden och hela tiden en känsla av att man aldrig hann jobba igenom någonting.

En kollegas ord har etsat sig fast; ’Jag gör såhär, sa han, jag väljer ett eller två fall där jag jobbar på hela vägen igenom. Resten försöker jag mest hantera. Det är en strategi för att klara jobbet.”  

”Om jag hade känt att det var möjligt att stanna, då hade jag säkert kunnat bli en jättebra socialsekreterare.” 

Självfallet fungerar många socialförvaltningar runt om i landet väl men flertalet har stora problem, visar Kalibers undersökning. Och det är inte bara ett ständigt underskott på personal som många menar försvårar arbetet. Även skärpta lagar och skärpta krav på dokumentation nämns ofta som en orsak till att jobbet blir tyngre.

För att förbättra skyddet för utsatta barn har ytterligare skärpningar av socialtjänstlagen gjorts.

Bland andra att de som på olika sätt jobbar med barn och unga är skyldiga att lämna in en orosanmälan till socialnämnden om de får minsta lilla misstanke om att ett barn kan fara illa.

Paradoxalt nog kan de här nya lagarna bidra till att många barn som är i behov av hjälp och skydd inte får det stödet. Det säger flera av de socialsekreterare som vi pratat med under arbetet med programmen. För i och med det har mängden ärenden som socialtjänsten måste hantera tilltagit rejält. Dessutom måste fallen dokumenteras på ett betydligt mer detaljrikt sätt nu jämfört med tidigare. Och det är en tidskrävande uppgift. 

Pia Tham är filosofie doktor i socialt arbete och forskare vid högskolan i Gävle och hon har gjort två stora enkätundersökningar bland socialsekreterare som gör utredningar och tar emot anmälningar som gäller barn och ungdomar. Den ena genomfördes alldeles nyss och den andra för 11 år sedan. 349 socialsekreterare i Stockholms län deltog.

- Enkäten innehåller drygt 180 olika frågor, de handlar om arbetsmängd, om vilket stöd man får från chefer och kollegor och om vilken andel utredningar som man är ansvarig för, säger hon.

På de dryga tio år som gått mellan de bägge studierna, har socialsekreterarna fått se sitt yrke förändras. Inte minst när det handlar om hur många och långa stunder som de får sitta ner och prata med sina klienter, öga mot öga.

Pia har i enkäten ställt en fråga som handlar om hur stor del av arbetstiden, på ett ungefär, som socialsekreterarna i studien använder till direktkontakt med sina klienter.

- Nu har jag tyvärr inte siffrorna med mig, men det hade minskat väldigt mycket sen den förra undersökningen. Man har inte tid att ägna den tid man vill till klientsamtal. Och att dokumentationskraven ökat väldigt mycket, det berättar även cheferna. Och att det ibland kan bli absurt att man idag får ägna tid åt att skriva sådant som egentligen är ganska onödigt att skriva ner. Som bara tar extra tid.

- Och det är ju egentligen det som man vill göra när man arbetar som socialsekreterare. Man vill ju ha tid för klientkontakter och tid att hjälpa människor vidare i sina liv. 

Nyutexaminerade får ofta de tyngsta jobben 

Pia Tham har även tittat på ålderssammansättningen bland dem som arbetade med barn- och ungdomsärenden. En tredjedel av enkätens 349 socialsekreterare var mellan 20 och 30 år, dvs relativt nybakade.

- Jag har en fråga om hur länge man har jobbat på arbetsplatsen och hur länge man har jobbat i yrket sedan man examinerades och då såg jag att det var väldigt många som var nyexaminerade och som arbetade med den här typen av frågor – som ju är bland det svåraste man kan göra inom socialtjänsten.

Pia berättar att de nyutexaminerade ofta jobbade på arbetsplatser med många obemannade tjänster och inte sällan saknade de någon att fråga om.

- Det kan ju vara väldigt allvarliga problem som anmäls, där man behöver gå in och fatta beslut, till exempel om omhändertaganden, säger hon. Ibland kan det vara akuta omhändertaganden. Det krävs ganska mycket kunskap, livserfarenhet och erfarenhet av yrket för att fatta de besluten. Det är verkligen inte lätt och det kan få stora konsekvenser för en familj eller för ett barn eller för en ungdom.

Vi lämnar Pia Tham i Gävle och återvänder till Elin Franzén i Hultsfred. Hon tog sin socionomexamen för tre år sedan och har erfarenhet av att - som nyutexaminerad - redan tidigt få ta sig an även svåra ärenden, där barn och unga hamnat i allvarliga missförhållanden och har ett stort behov av hjälp.

-När jag var klar med min utbildning kände jag mig inte förberedd för att börja jobba med socialtjänsten för att utbildningen inte är inriktad på det, säger Elin. Och de flesta som är nyutbildade hamnar ju faktiskt inom socialtjänsten.

- Jag skulle önska att utbildningen var mer inriktad dels på själva samtalsmetodiken såklart, att lagarna får mer utrymme. Men det vore bra om den även tog upp det här med handläggning och dokumentation lite mer. Som det är nu, så är det ett väldigt stort fokus på det vetenskapliga och akademiska på utbildningen. 

Blivande socionomer känner oro inför framtiden

Vi rör oss vidare, till Socialhögskolan i Stockholm, och där hittar vi tre blivande socionomer - Saara Fahmy är 28 år och går termin tre av sju på socionomprogrammet. 23-åriga Ida Söderin är inne på termin fem och Lena Johansson på termin sex.

De berättar att de redan under utbildningen får höra att det är en bister verklighet som de utbildar sig för. 

- Det är inte kul att tänka att okej, jag tar examen och sen kanske jag inte pallar att jobba. Kommer jag att gå i väggen inom ett år? Å ena sidan känns det mörkt, å andra sidan tänker jag att det självklart finns ljusglimtar, ställen som fungerar bra. Alla som går programmet gör det för att de tror att det måste gå att göra skillnad, annars skulle man inte gå här.

- I stunder av negativ inställning på utbildningen, funderar man över om det är någon som vill jobba med det här, men samtidigt är inte allt hopp släckt. Det finns en bild av att det går att få till en förändring och – helt ärligt – så tänker jag att jag kan jobba på andra platser än socialtjänsten.

- Precis! Jag tror att det är många som tänker så, att finns så mycket annat som man kan arbeta med om man är socionom. Jag tror att många tänker att man jobbar ett tag inom socialtjänsten, bara för att lära sig systemet, men det är ingen plats där man tänker sig att man stannar. Det tror jag är ganska vanligt bland studenterna. 

Socionomstudenter av idag får inte längre lika lång praktik som tidigare, men Saara, Ida och Lena menar att de – under utbildningen – ändå får en inblick i vilka villkor som socialsekreterare ofta arbetar under. Till exempel att de måste ägna mycket mer tid åt att dokumentera vad de gjort i varje enskilt fall.

- Många av våra lärare pratar väldigt mycket om att allt utvärderas och att det tar väldigt mycket tid av arbetet, man får mycket mindre tid för utredning, man anställer allt färre, det blir allt fler ärenden.

- Det här är något som vi fått höra genomgående under hela utbildningen, man läser det i forskningsrapporter och tidigare verksamma lärare berättar att det kan se ut så här. Det är helt sjukt att inget satsas på välfärden. 

Ida Söderin, som för tillfället är ute på praktik på ett boende för ensamkommande barn, berättar att de där jobbar på uppdrag av socialtjänsten. Och de som arbetar där för kontinuerliga samtal med dem. Så i det arbetet finns inga direkta problem, men när hon gjort studiebesök på andra platser så har hon fått höra sådant som att socialtjänstemän ofta byts ut och hon menar att där stämmer bilden väldigt bra med den som Kaliber skildrar.

- Men det är en blandad bild. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte, men det ska ju fungera jämt!

I Sundsvall blir man av med underskott, lönerna höjs och ny personal anställs

Att det inte jämt fungerar har Kalibers granskning tydliggjort. Men det finns också exempel på att man från politiskt håll nu försöker – och vill – göra något åt detta.

Vi ska strax möta Cecilia Grefve, som för inte fullt en månad sedan tillträdde en helt nyinrättad post. Hon har fått regeringsuppdraget att arbeta som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården.

Men först återvänder vi till Sundsvall där de haft stora problem inom socialtjänsten. Sedan dessa uppmärksammats nu under hösten har saker börjat hända i kommunen. 

- Jag vill börja med att säga att det här barnet som hittades övergivet i en lägenhet, nu – tillsammans med sitt syskon – sen den dagen är i tryggt förvar i ett lugnt och fint familjehem.

Det Torbjörn Stark, socialdirektör i Sundsvall, refererar till är ett litet barn som en polis fann – helt ensamt i en spjälsäng i en lägenhet. Vi berättade om det här i Kaliber, i det första programmet i serien. Efter den händelsen har kommunen nu vidtaget en rad åtgärder

- Exempel på några åtgärder som redan är genomförda nu, för att förbättra situationen, det är att vi rekryterat en till enhetschef som börjar vid årsskiftet och som kan lasta av nuvarande enhetschefer och stötta medarbetarna på ett annat sätt, mer än vad de kan idag, säger Torbjörn Stark.

Sedan detta meddelades på en presskonferens i förra veckan har Sundsvalls kommun även ”nollat” socialnämndens stora underskott så att de går in i 2015 helt skuldfria - och därmed slipper att strama åt budgeten för nästa års arbete inom socialtjänsten. 

Vi lämnar Sundsvall och tar oss till Stockholm. På Socialdepartementet tar Cecilia Grefve emot i Socialdepartementets, för tillfället, ekande ödsliga entré. Cecilia är nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården och helt ny på en också helt ny post. 

Den nya nationella samordnaren har fått bråttom

Socialdepartementet ligger i centrala Stockholm, ett stenkast från regeringshuset Rosenbad. Där har statsminister Stefan Löfven just utlyst extraval.

Cecilia Grefve berättar att regeringskrisen och nyvalet inte kommer att påverka hennes arbete.

- Nej, mitt uppdrag är konfirmerat av både den dåvarande och den nuvarande regeringen, säger hon. Så det är dubbel säkerhet i det uppdraget, vilket jag är väldigt glad för. Och alla utsatta barn.

Det är regeringen som beslutat sig för att tillsätta en nationell samordnare inom det här området för att på så vis ”stärka och stödja socialtjänsten i deras arbete med den sociala barn- och ungdomsvården”, som det står på regeringskansliets hemsida.

Cecilia Grefve har jobbat med hälso- och sjukvård, familjeomsorg, äldreomsorg med mera i trettio år, de senaste som socialdirektör i Jönköpings kommun, med ansvar för bland annat socialtjänsten.

Cecila säger att det som Kaliber berättat om - hur situationen inom socialtjänsten ser ut - är igenkännbar.

- Tyvärr, så är det, säger hon. Jag kan bara bejaka att det stämmer och att det är alldeles precis därför som vi måste göra en kraftsamling kring den sociala barn- och ungdomsvården och lyfta upp den på olika sätt. Och jag måste säga att jag känner att det är det vi gör, socialdepartementet gör det och SKL gör det och fackföreningarna kraftsamlar också och ställer krav på åtgärder. Det känns som att det här är en väg för oss att gå framåt gemensamt. Kraftsamla för de barn vi är till för.

I sitt regeringsuppdrag kommer Cecilia Grefve att besöka femtio av landets kommuner, vid två tillfällen. Där ska hon prata med socialsekreterare, chefer, politiker, barn med flera, för att samla in erfarenheter och ta reda på vilka svårigheter som socialtjänsten har att tampas med i respektive kommun.

- Det är ett rätt omfattande besöksarbete, säger hon.       

Cecilia Grefve kommer till det nya jobbet direkt från den sociala barn- och ungdomsvården i Jönköpings kommun och därifrån har hon konkreta upplevelser av krisen inom socialtjänsten.

- Jag har direkt erfarenhet av personalrörligheten och att man söker sig ifrån den direkta myndighetsutövningen, till andra uppdrag i socialtjänsten. Jag har precis också fått anlita bemanningsföretag för att lösa situationerna.

Det som Cecila Grefve talar om nu – att hyra in personal från bemanningsföretag för att försöka få socialtjänsten för barn och unga fungera – har blivit allt vanligare.  ”Stafettsocionomer” kallas de ibland.

Akademikerförbundet SSR är oroade över utvecklingen. De har gjort en enkät bland landets kommuner. Alla deltog inte men utifrån resultatet gör SSR själva bedömningen att sju av tio kommuner i landet har använt sig av bemanningsföretag för barn- och ungdomsvård.

Åsikterna om lösningen med inhyrd personal tycks gå isär. En del ser det som positivt, att det avlastar den ordinarie personalen. Andra menar att det är dyrt och tär på kommunernas ofta redan strama budgetar.

Akademikerförbundet varnar för bristande kontinuitet. Att ärenden inte följs upp som de ska när de hela tiden överlämnas till nya personer.

Det för oss tillbaka till det här med dokumentation – det som många inom socialtjänsten ofta återkommer till. De upplever pappersarbetet som ett stort hinder för att kunna ge utsatta barn och unga den tid och hjälp som de behöver.

- När gäller administration då är det så att det administreras och dokumenteras jättemycket, berättar Cecilia Grefve. Det florerar siffror om att mellan 75-80 procent av socialsekreterarnas arbetstid går åt till dokumentation.

- Det är också spännande att se om man inom ramen för det här uppdraget kan göra en mätning av dokumentationen. Men också se när är det gott nog med dokumentation.

Om siffrorna stämmer, att 75-80 procent av socialsekreterarnas tid går åt till att dokumentera, då är frågan om Cecilia Grefves arbete - som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården - faktiskt skulle kunna leda till att man omformulerar socialtjänstens uppdrag så att socialsekreterarna inte behöver dokumentera lika mycket som nu.

- Ibland sätter man detta mot det sociala arbetet, alltså hantverket, säger hon. Att mötet med de som vi är till för får stå tillbaka. Jag tänker att vi måste att lyfta upp den här frågeställningen inom ramen för det här uppdraget.

- Men det finns också en rädsla, man vill ha ryggen fri och dokumenterar därför mer. Även det vill vi lyfta upp, den här rädslan för att göra fel.

Telefonen ringer hos Cecilia Grefve. Det är dags att återgå till arbetet och ta tag i alla högar av handlingar som hon raskt behöver sätta sig in i nu, i och med jobbet som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården.

Hon har fått lite mer bråttom nämligen. På grund av att krisen i socialtjänsten uppmärksammats och väckt så starka känslor, har även det politiska trycket ökat och hennes uppdragsgivare vill nu få en tätare inblick i vad kommunerna i landet berättar om.

- Detta uppdrag ska redovisas i sin slutform i april 2017. Men eftersom läget är som det är, har ansvarig minister bett att få återkoppling var tredje månad. Just med tanke på om det finns något som man kan göra omgående från nationellt håll och på så sätt stödja kommunerna. Det är en hög ambition och stort intresse av att kunna ge stöd. Inte bara granska, utan ge stöd.

Producent: Helene Almqvist

Exekutiv producent: Andreas Lindahl

[email protected]