Kaliber om romernas situation

I andra delen av Kalibers serie med granskningar gjorda av Sveriges radios lokala kanaler följer vi reportern Viktor Åsbergs resa till Rumänien. I vintras åkte han ner för att försöka förstå varför romer söker sig till Sverige för att tigga i vinterkylan. I Kaliber återvänder han till byn i nordöstra Rumänien.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Han går med trasiga skor förbi de pastellfärgade husen. Det är december och molnen hänger gråtunga över den byn. Temperaturen går ned mot minus tio grader. Det ryker ur munnen när han andas. Några magra, skabbiga gatuhundar springer förbi honom.

Han säger att han är tillfälligt herre i huset medan hans pappa jobbar i Sverige. 

– Han kommer och går, kommer och går, säger han om sin pappa.

Eduard är sju år och är en av dem barn som stannat kvar medan allt fler romer åker till Sverige och  tigger pengar för att försörja sina familjer. En sak har han gemensamt med de vuxna – drömmen om ett bättre liv. Han säger att han vill bli lärare eller författare.

Plötsligt satt dom utanför affärer, på gator och torg i Sverige. De tiggande romerna har blivit allt fler och väcker känslor och debatt.

Jag är tillbaka i staden Iasi, som ligger i nordöstra Rumänien.

En bit framför mig sitter en liten pojke och spelar flöjt. Han har med sig sin hundvalp och en liten pappförpackning med några mynt i. Jag var här senast i december – då för att följa spåren av de romer som finns i Sverige idag. Jag kom till en liten by där desperationen var stor.

DECEMBER

Valea Seaca.

Det är en by med cirka 3000 invånare. På svenska betyder Valea Seaca ”den torra dalen”.

I nedre delen av byn finns hus. En bit upp har husen blivit stugor. Längre in på de små gatorna liknar stugorna skjul – fallfärdiga små hus med plast för att täcka fönsterluckorna. Jordgolv hos några. Vi har sett bilder i tidningar och TV. Och radion berättar om rapporter och experter. Vi har inte blivit slagna av lukten: smutstvätt, svett och matrester.

 – Vi sover där vi ryms, säger en äldre kvinna som visar hur hon och tio barn sover i samma rum på natten.

Hon lägger barn i en soffa. De får ligga i bredd som sardiner för att få plats.
Rummet är kanske femton kvadratmeter stort. En flicka lägger sig i soffan och hon har en smutsig tröja på sig, men inga byxor, inga trosor. Det drar kallt.

 – Folk är i stora behov av hjälp, säger Michelle Raducanu. Hon bor i ett närliggande hus med sin familj. Michelle är 24 år och har i flera omgångar varit i Norge och tiggt pengar. Hon vill åka tillbaka men önskar att hon hittade ett jobb där.

 – Där har människor flera rum i hemmen. Här har vi allt i ett rum: kök, dusch, allt, säger hon.

 Det är inte alla romer som är fattiga – det finns också rika. Men många som bor i Valea Seaca har en tunn plånbok. Inget rinnande vatten, ingen elektricitet och tre mål om dagen är inte heller någon självklarhet. För att få mat på bordet handlar de på krita – en stor del av pengarna de tigger går till att betala skulderna, säger flera bybor.

 – En man som bor här har en buss och kör folk som känner honom till Sverige och Norge.

AUGUSTI

Nio månader senare i staden Bacau, halvvägs tillbaka på väg mot byn.

 Jag sitter en servering med min Liviu Avasiloai, som också är engagerad i hjälparbeten i Rumänien. Han tar fram sin telefon och visar bilder han tagit för två veckor sedan när han besökte staden Babadag i södra delen av landet.

 – Här står jag med några romska barn i Babadag. I Babadag finns ett stort område i utkanten av stan där romska familjer bor. Staden har skyddat sig från dem genom en hög betongmur. En sån som man ser i Gaza, säger han.

 Liviu visar bilder på den höga betongmuren och säger att den nästan helt omger det romska området. Han menar att detta är ett konkret exempel på hur romer kan bli behandlade i Rumänien.

 – När jag säger att det finns många fördomar mot romer så är det sant. Om du frågar politikerna så svarar de att romerna visst har rättigheter, och ja, det har de…

 Men vi har också en betongmur som omger dem?

 – De skulle säga att de också har sina rättigheter att skydda sig själva. 

Varför är det ingen som reagerar och protesterar?

 – Det vore politiskt inkorrekt, svarar Liviu

Vi gör den här resan för att skildra romernas verklighet på plats. Men också för att förstå hur de hamnat där och hur möjligheterna till förändring ser ut.

Strykarkatter och gatuhundar på varsin sida vägen. Syrsorna har precis börjat sjunga. Natten hinner aldrig bli riktigt sval.

DECEMBER

 Han står vid spisen i hörnet tillsammans med sina två syskon, Veden är snart slut och vintern blir kallare. Här bor den sjuårige Eduard med  sin familj som delar på cirka 20 kvadratmeter.. På en hylla har han ett block och ett par pennor. Eduard gillar att räkna saker.

 – Gatuhundarna, hur många hus som finns, säger han.

 Hjälporganisationen Hoppets stjärna har funnits i Rumänien sedan´1990  De säger att det kommer allt fler volontärer och andra organisationer som hjälper de nödställda. En av dom som arbetat sen starten är Maine Viklund Olofsson. Hon kom hit strax efter den rumänska revolutionen och kommunismens fall.

 – Det har skett en stor förändring om man säger att människor fått frihet. Men man ser också att klassklyftorna vuxit alarmerande och det ser vi konsekvenserna av på våra svenska gator idag.

 – Jag ser uppenbara vitaminbrister hos  både barn och kvinnor. De föder barn väldigt tätt och hinner inte återhämta sig. Det kan man se i hela deras hy och kroppshållning. De ser slitna ut, säger hon.

 – Jag har sett fattigdom på olika sätt. Det som är värst är att se barnen lida – det är ju de som är framtiden i ett land. Och vemodet när man ser människor som måste lämna sitt eget land för att överleva och hitta jobb. Jag har något kommit över den värsta chocken. Första året, 1990, var värst. Jag kunde inte sova eller äta, utan bara vänta på att få gråta ut, säger hon.

Allt fler utvecklingsprojekt startar och barnens utbildning blir ofta prioriterad. Här är det till exempel vanligt att föräldrarna är analfabeter. De kan inte hjälpa sina barn med läxläsning.

Vi åker till Husi – ett par timmars bilåkning från Valea Seaca.

Här får de barn som kommer från svåra förhållanden hjälp.  Efter skolan ges extra stöd i ett projekt som startat.

 – Jag är så glad över att mitt barn lär sig saker, säger en mama. Hennes son går nu i femte klass och har därmed en högre utbildning är hon själv.  Mamman berättar att hon inte kan hjälpa barnen med läxorna och hennes man har inte ens gått i skola.

 Ofta vilar satsningar som dessa på frivilligorganisationer. Men det beror på var man bor – I Husi står kommunen nu för lokalkostnader och bjuder eleverna på ett mål mat om dagen.

 – Maten betyder mycket för vårt barn. Vi har det kämpigt där hemma, menar en annan mamma som har en dotter i skolan.

Så vad har de styrande i samhället gjort hittills för att förbättra romernas situation?

EU har avsatt pengar för att hjälpa de fattigaste med social hjälp och utbildning. Långt ifrån alla pengar används. Kommunerna måste medfinansiera för att kunna starta projekt med EU-.medel. De saknar dock egna ekonomiska muskler.

 – Det saknas en strategi, både nationellt och lokalt för hur vi ska kunna ta del av Eu-medel, säger Pravăț.

Adrian Netedu, doktor i sociologi vid universitetet i Iasi, menar att de projekt som blivit genomförda inte gett några långsiktiga resultat. De pågår i ett år och försvinner sedan. Han säger att flera projekt måste starta samtidigt inom olika delar i samhället och samverka med varandra.

– Det är bättre än de enskilda projekten som läggs ned efter ett tag. Vi behöver en kontinuitet, säger han.

Tillbaka hos Eduard i december:

– Jag säger åt honom att inte dricka eller spela för pengarna, säger Eduard. Han brukar ibland prata med sin pappa på telefon.

Eduard berättar om den framtid han tänker sig. Han vill just nu bli lärare i historia eller författare.
När hans pappa tigger i Sverige tar han hand om sina yngre syskon medan mamman är ute.

– Ibland river jag ut ett papper ur mitt block och skriver, säger han.

AUGUSTI 2015

Tillbaka i Valea Seaca på väg på fattigkvarteren.
Eduard har blivit registrerad och folkbokförd. Vi försöker hitta honom igen, men det är osäkert om hans finns kvar. Hans pappa ska ha tagit med honom till Sverige för att tigga, har flera bybor sagt innan vi kommit fram. Vi ska strax se hur deras vardag ser ut idag och om hjälpinsatserna gjord skillnad.

Först möter vi Lennart Eriksson, utvecklingschef vid biståndsorganisationen Hoppets stjärna. Han har lett projekt i Rumänien sedan 90-talet och menar att det kommer ta längre tid innan några effekter blir synliga i Valea Seaca.

– Det är ett stort åtagande och inget man fixar på ett halvår. Vi har börjat med ett utbildning- och resurscenter där barnen ska komma efter skolan – det är nummer ett. Sedan har vi inlett ett nära samarbete med föräldrarna till barnen att jobba med deras hemförhållanden. Vi har för avsikt att sanera deras hemmiljöer. Det är ungefär 30 familjer som lever rent förskräckligt där.

Vilka krav ställer ni på motprestationer då?

– En motprestation som vi är stenhårda är att barnen måste få gå i skolan. Föräldrar får inte ta barnen ur skolan och åka iväg. Skolan är det centrala – om barnen utbildar sig och går klart sina årskurser och få kunskap, så kan vi se de verkliga resultaten i nästa generation.

Ryktet verkar gå att jag är här och besöker byn igen. Allt fler kommer för att följa med mig och de ställer frågor om vad jag kan hjälpa dem med.

– Ge mig tio euro, jag behöver tio euro till mat, snälla ge mig tio euro, säger en man.

En liten flicka, Maria, står en bit ifrån mig och frågade nyss om jag hade med mig blöjor till hennes lillebror.

Förändringen tar tid och kräver motprestationer av romerna. Men trafiken mellan Rumänien och Sverige fortsätter vara intensiv. Chobano Jonela steker potatis över öppen eld och diskar samtidigt i en bytta ute på gården. Runt henne står barnen och tittar förväntansfullt.

– Vad ska jag säga? Ingenting händer – livet är hårt, säger hon.

Hon har tidigare varit i Karlstad och tiggt pengar. Där gick rykten om att hon tvingades till prostitution av sin man. – Det stämde inte, jag satt och försökte försörja mina barn, säger hon.

Några timmar innan vi träffar Jonela har nyheten om en ny attack mot ett migrantläger skett. Husvagnar stod i lågor på morgonen - den här gången utanför Stockholm, men visar sig senare ha varit en olycka. Men hot och våld mot romska tiggare i Sverige har blivit allt vanligare.

– Det som händer i Sverge är inte bra. Livet är inte lätt för oss där. Men om jag lyckas tjäna mellan 100-200 kronor per dag så är det mycket mer än i Rumänien. Så vad kan jag säga?

Hon får frågan om hon verkligen tror att åka till Sverige är lösningen på deras problem,

och om hon själv har haft för höga förväntningar på hjälp där.

Jonela menar att det inte löser alla problem, men att barnen måste försörjas. Hon säger att hon haft höga förväntningar. I Valea Seaca hjälper grannar varandra, men det stora problemet kvarstår – de är alla i en djup kris, säger hon.

 En hundvalp gnyr och kryper på marken. Barnen leker med ett par skabbiga gatuhundar som sprungit in på gården där maten lagas. En pojke håller upp valpen – han tar hand om den, berättar han.

Liviu Avasiloai hjälper Hoppets stjärna med att starta upp det nya utbildningscentret. Kommunen välkomnar organisationens hjälp – men med insatsen följer också svåra val. Långt ifrån alla barn kommer få plats.

 – Vi måste välja 35-40 elever av ungefär 600 som finns här. Det är vad som är svårast i vårt arbete, säger han.

 Finns det ingen risk att ni skapar ojämlikhet och osämja bland familjerna?

 – Även om vi vill ge alla en chans så kan vi inte bygga en skola för så många barn. Jag är säker på att det kommer finnas föräldrar som känner sig marginaliserade, men vi förklarar för dem att vi för vad vi kan och att de kanske får hjälp om några år, säger han.

Jag mötte sjuårige Eduard i December förra året.

Det finns exempel på bybor som åkt iväg för att aldrig komma tillbaka. Såna som lyckats få jobb i ett annat land. Eduard drömmer om att bli något - kanske lärare eller författare.

Ryktet sa att han inte längre fanns kvar i byn - att han är i Sverige med sin pappa.

Men han är hemma nu.

Han säger inte så mycket när vi träffas den här gången – han verkar blyg. 

– Det har både varit bra och dåligt, säger han om hur tiden varit sedan senast vi sågs. Några andra barn slogs mot honom och ropade elaka saker, berättar han.

Han har fått plats i den nya skolverksamheten och ser väldigt mycket fram emot det.

– Det finns bra barn som går där, säger han.

Jag frågar om han börjat fundera på vad han ska skriva om han skulle bli författare.

– Ja. Mer än så berättar han inte.

 Det är såklart långt kvar dit. Och fram till dess står han inför flera utmaningar i sin vardag. Nu är han tillfälligt i huset igen.

En vårmorgon var Eduards pappa borta igen. Han hade åkt iväg för att tigga pengar i Sverige. Det är precis som Eduard sa i december.

– Han kommer och går, kommer och går.

Reporter: Viktor Åsberg 

Producent: Andreas Lindahl

kontakt: [email protected]