Skolinspektionen möter putsade fasader

Skolan har aldrig varit så granskad och kontrollerad som idag - men vad är det egentligen som kontrolleras? Och vad händer på en skola när Skolinspektionen kommer på besök? Kaliber - om putsade fasader och lärare på gränsen till utbrändhet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

–  Hur kan man tro att en skola ska visa upp en vardag när man fastställer ett datum? Gör flygande inspektioner! Kom när ingen vet! Titta på hur det ser ut i klassrummen. Det är undermåligt allting.

–  Det är fascinerande för allting annat läggs på is. Alla andra elever som man är orolig för läggs på is. Åtgärdsprogrammen som man tänker visa upp är de som prioriteras. Våra andra elever som har svårigheter – ja de får lov att vänta. Och här pratar vi om ungdomar som har svårt just nu! Men de får vänta.

Det säger lärarna Annika och Latifa, som är förbannade och frustrerade. I ett par år har de jobbat på en skola som de själva beskriver saknar både struktur och vision. Och när Skolinspektionen kommer dit blir det enligt dem bara värre. Det går till slut så långt att Annika tappar förtroendet för hela systemet.

Skolinspektionens uppgift är att granska skolor och därigenom verka för alla elevers rätt till en likvärdig utbildning av god kvalitet i en trygg miljö. Under fem år har Skolinspektionen haft i uppdrag att besöka alla Sveriges skolor. De flesta skolor som granskas får någon form av anmärkning om brister. De vanligaste bristerna rör särskilt stöd och trygghet och studiero och där är anmärkningarna jämt fördelade mellan kommunala och fristående skolor.

Lärarna Annika och Latifa, som vi har intervjuat, berättar om hur de jobbat med att komma tillrätta med bristerna på sina skola efter att Skolinspektionen varit där. Något som enligt dem mest ledde till interna slitningar, ökad arbetsbelastning och många fina pappersprodukter.  De vill inte gå ut med sin identitet eftersom de är.rädda att förlora sina jobb, så Annik aoch Latifa heter egnetligen något annat. 

Förra året var det Annika och Latifas skolas tur att bli granskad av Skolinspektionen. Skolan heter Praktiska Södertälje, en gymnasieskola som är en del av utbildningsföretaget Praktiska Sverige AB som driver 34 liknande skolor runt om i landet och ägs av Vindora-koncernen.

Som namnet skvallrar om är deras inriktning olika yrkesprogram.  ”Praktiska är skolan mitt i arbetslivet” lyder företagets slogan. De marknadsför sig som en familjär och annorlunda skola med små klasser där varje elev blir sedd.

Men det knakar i bänkarna. Skolinspektionen har sen hösten 2013 granskat hela koncernen och kritiken är inte nådig. Samtliga skolor har fått kritik. 7 skolor har hotats med vite, men två av dessa fick häromveckan viteshotet indraget. Å en skola, Praktiska Tumba, har till och med fått stänga efter att Skolinspektionen varit där.

Vi sitter på ett bibliotek. Annika och Latifa ser märkbart trötta ut.

–  Vår vardag handlar bara om att släcka bränder hela tiden och vi kan inte ägna någon tid åt egentlig undervisning.

De berättar om en arbetsmiljö där ingen vågar säga rakt ut vad den tycker, många är frustrerade och rädda för repressalier och att förlora jobbet. Och när de påtalar bristerna menar de att rektorn inte lyssnar.

–  Vi golvjobbar och ska rätta oss in i ledet. Vi ska sitta med i den här båten annars är vi illojala. Så vi får ju bara rätta oss eller om vi inte gör det, ja då kan vi få städa vårt skrivbord och gå! Det är så det är. Det går man ut med på våra arbetslagsmöten när vi sitter samlade att det handlar om våra anställningar. Man hotar med att om vi inte tar emot och håller kvar de här eleverna så har vi inga jobb i höst.” 

Under samma period som Annika och Latifa beskriver att deras skola blivit allt sämre så har skolan haft flera besök av Skolinspektionen. Det första besöket ledde till en lång lista på saker som behövde åtgärdas. Det rörde sig om allt ifrån avsaknande av skolbibliotek till trygghet och särskilt stöd.

Hetsig kamp för att få i ordning dokumenten

Och det är nu det som Annika och Latifa beskriver som en hetsig kamp för att så snabbt som möjligt städa undan problemen tar sin början. Personalens veckomöten får med ens ett nytt innehåll. 

– När vi startade i augusti, med en ny rektor då, så var det det vi skulle sätta igång och jobba med på alla våra möten, och våra möten ska handla om allt från elevvård till miljön och sådana saker. Men det ströks! Det var bara skolinspektionens kritik vi skulle ägna oss åt. Så, vi har ju jobbat hela hösten med att lösa den här kritiken, skapa fina dokument, fina fasader som vi ska visa upp när Skolinspektionen kommer.

Latifa och Annika beskriver hur situationen på skolan blir allt mer ansträngd. Lärarna hinner inte med sitt jobb och rektorn är pressad att snabbt rätta till den långa listan med brister som ska åtgärdas.

Elever saknar särskilt stöd

Samtidigt som Skolinspektionen håller på att utreda om Södertälje Praktiska kommit tillrätta med sina problem går eleverna Andreas och Emelie sitt sista gymnasieår på skolan. Programmet heter naturbruk med inriktning hund. 

– Jaha, du tycker hon ska kasta den nu.

Deras schäferhund Kenzo lägger ner en gnagd pinne framför mina fötter och tittar uppfodrande på mig.

– Han är jättesnäll, det är bara att han ska leka med allting. Det jag tycker bäst om med hundar det är att de aldrig ljuger. Han kommer tillbaka oavsett vad han gör, säger Andreas.

Både Emelie och Andreas har haft det tufft under hela sin skoltid.  Båda har neuropsykiatriska funktionshinder som gör det svårt med koncentrationen och att läsa och skriva.  Under sina grundskoleår har de gått på flera olika skolor.  Men för det mesta har kunskapen om vilka förutsättningar Emelie och Andreas behöver för att klara av skolan saknats.

– Mamma har fått bråka hela tiden på lärare, pappa delvis också har fått bråka mycket också.

– Varför då, vad var det du behövde hjälp med?

– Extra stöd och lärare och sånt där. Jag behöver sitta ensam oftast. När jag läser så kan jag läsa fel. Det behövs kolla så att jag har skrivit rätt, så jag inte lämnar in fel. Sådana saker.

– När jag gick ut nian, grundskolan. Då fick jag veta att jag hade dyslexi och ADHD. Och det är ingen som har märkt något. De tyckte bara jag var en stökig elev så jag var ju satt i särklass där också. För jag var bråkig och kunde inte sitta still. Nu har de svaret varför!

Vi har satt oss på ett café inne i stan, Emelie och Andreas måste äta en sen lunch.  De träffades i början av gymnasiet och nu bor de tillsammans hemma hos Emelies mamma. Första gymnasieåret gick de på en annan gymnasieskola som gick i konkurs. Så det är i tvåan de kommer till Praktiska Södertälje och rektorn får allt att låta väldigt lovande. 

– Då säger han vi har specialpedagoger för elever med dyslexi och ADHD. Jag har ju själv dyslexi och ADHD och helt värdelös på att läsa. Så gick vi ett år och det hände ingenting. Jag skolkade nästan en hel termin för jag kände att jag fick ut mer av det än att vara i skolan. Ibland har det till och med varit så att ”nä, men den här läraren är inte här idag”. Och då har det inte funnits någon som kan täcka upp för den läraren utan ”nä, men ni kan gå hem istället”. Eller så får man sitta och plugga själva! Jag kommer till skolan och säger att ”det går inge bra och det är tufft att läsa”, då säger de ”ah, jag vet hur det känns”.  De har inte en jävla aning om hur det känns att sitta där och benen skakar och man få ett utbrott för att man skriver fel! De ser mig fortfarande som en stökig elev. Det är inte det det handlar om. Vi försöker, men utan hjälp så går det inte.

– Hur har det varit för dig, Emelie?

– Njae, det har varit lite jobbigt. Jag fick ju veta att jag har biologin kvar för två veckor sen. Så det har varit lite tuffare för mig. Jag har inte godkänt i allt. Jag har inte mått bra alls. Det sociala har inte fungerat över huvud taget. Jag har dragit mig ifrån att vara med folk liksom, i ett hörn. Jag har inte mått bra alls, säger Emelie.

I februari kommer Skolinspektionen tillbaka till Andreas och Emelies skola för ett så kallat uppföljningsbesök. Då har rektorn redan lämnat in alla de dokument som inte var i sin ordning sist, men inspektörerna vill också träffa personal och elever för att se att hur åtgärderna fungerar i praktiken.

– Det är en väldigt speciell situation att sitta på en intervju med Skolinspektionen eftersom hela skolans framtid ligger i händerna på Skolinspektionen. Fast på ett sätt kan jag ju ändå… de finns ju av en anledning och, ja, som det ser ut så behövs de ju verkligen. Framförallt på en skola som våran där vi inte har någon struktur, där vi inte har koll på sakerna. Det är bara en massa luftslott som har byggts upp. Då är jag tacksam att de finns, men de måste ha det skarpa ögat att se igenom alla de här sakerna, se igenom alla de fina rapporterna som skolledarna skickar in. Vad är det som står och vad är det som stämmer i verkligheten. Prata med lärarna mer.

– Rör er inåt så att alla kommer in! Kom in, kom in!

Det blir snabbt varmt i klassrummet där rektor Dejan Matic samlat hela årskurs 2 och 3. Elever och lärare trängs på bänkarna och står i flera rader längs väggarna.

– Hej Praktiska gymnasiet Södertälje, 2:orna och 3:orna, välkomna hit! Det är skolstart. Hur känns det?

Skolan håller till i en gammal fabrikslokal och bakom de fördragna fönstren skymtar Mälaren.

– Det jag ska prata lite om det är vilka vi är, för vi är lite nya i personalen. Sen kommer jag säga något om Praktiska gymnasiet och Skolinspektionen. Alla ni som är här ni var ju med om skolinspektionens granskning. Det har hänt grejer kan jag tala om.

Dejan balanserar en kaffekopp ovanpå en hög med papper och en bärbar dator samtidigt som han låser upp sitt rum. Och så här höstterminens första skälvande dagar kan han inte gå många meter utan att någon stoppar honom och vill fråga något.

– Ni hade besök av Skolinspektionen förra läsåret och fick en ganska lång lista på områden där det fanns brister...

– Ja.

– Det var undervisning och lärande, grundläggande värden, inflytande, trygghet och studiero, särskilt stöd, bedömning och betygsättning samt omfattning, innehåll och resurstillgång?

– Ja, just det.

– Hur kände du när hela den här långa listan med brister kom från Skolinspektionen?

– Ja det är tudelat kan man ju säga då. Ett: vi är väldigt tacksamma för att bli speglade, och att ha en myndighet som gör oss bättre genom att ställa krav på oss, det är vi väldigt tacksamma för. Den andra sidan av det handlar ju om: okej hur ska vi få det här att hända nu då så att vi får de resultatet som vi behöver ha, vid dags datum då det ska vara klart. Så att vi satte ganska rätt så hög fart på höstterminen, det gjorde vi. Väldigt hög fart. Och förändrade väldigt mycket i vår verksamhet. Min avsikt var att när de kommer hit då ska vi ha kommit så långt som möjligt så att vi kan avhjälpa ett vite längre fram, för det är ju liksom inte aktuellt för egentligen någon skola, utan det ville vi inte ha.

– Nu är det ju första skoldagen idag så det går inte att säga så mycket om hur det är här just nu, men om du tänker på vårterminen, de elever som var i behov av särskilt stöd, fick de det på skolan här?

– Ja, jag ska säga att jag tycker att de fick det. Vi hade ju en struktur... vi fick en kritik på uppföljning och utvärdering av åtgärdsprogram, att det måste framgå i åtgärdsprogrammen. Så där fick vi göra om rutinerna i vårat arbete med elever i behov av särskilt stöd och hela den här uppmärksammandeprocessen. Så klart kommer det alltid finnas de här föräldrarna och de här eleverna som vill ha mer stöd och som vill ha ännu mer särskilt stöd. Och det där är ju alltid en avvägningsfråga. Det finns ju inget facit för hur man ska förhålla sig här utan det är ju rektor som beslutar om det ska vara ett åtgärdsprogram eller inte.

– Du beskriver att det var väldigt tufft att genomföra det här. Var det värt det, om du förstår vad jag menar, för om det var så tufft så att till och med en del lärare väljer att sluta så kanske allt det här skolinspektionsarbetet gjordes på bekostnad av undervisning eller elevkontakter eller...

– Kanske snarare på bekostnad av personalens trivsel då, skulle jag nog säga. Där har du nog... när jag står i korsdraget av att titta på vilka förväntningar hade jag runt mig så... det är en omöjlig ekvation. Någonstans måste man... någon kommer att bli besviken i det här.

Det sa alltså rektor Dejan Matic, rektor på Praktiska Södertälje. Förutom Annika och Latifa har vi pratat med fem andra lärare som också jobbade på skolan under tiden före Skolinspektionens uppföljningsbesök och alla bekräftar de Annikas och Latifas bild av en kaotisk tid då personalen på skolan tvingades jobba med att få allt i ordning inför inspektionen, ett arbete som enligt dem gjordes på bekostnad av tid som kunde ägnats åt undervisning och att ge det särskilda stöd som de såg att många av eleverna behövde.  En stor grupp lärare valde också att sluta på skolan vid läsårets slut. Rektor Dejan Matic tillbakavisar lärarnas kritik. Men han håller med om att arbetsbelastningen var ovanligt hög och han har förståelse för att lärarna tyckte att han ställde höga krav på dem. Något hot om att någon skulle riskera sin anställning på grund av bristande lojalitet, det känner han inte till.

Vi ville veta hur Skolinspektionens inspektörer själva ser på sina möjligheter att komma åt brister på en skola. 116 inspektörer har svarat på frågan ”tycker du att Skolinspektionens tillsynsarbete som det ser ut idag är ändamålsenligt, det vill säga att det bidrar till att säkra kvaliteten och likvärdigheten i skolan?”. 73 av de inspektörer som har svarat på frågan tycker att tillsynen inte är ändamålsenlig, eller bara delvis ändamålsenlig. Så här skriver några av dem:

”Jag tror att vi bidrar till att utveckla ett systematiskt kvalitetsarbete, men tyvärr tror jag att skolorna i själva verket inte låter kvalitetsarbetet påverka praktiken. Jag har sett alldeles för många exempel på det.”

”För lite fokus på undervisningen. För lite resurser. Vi ser det vi ser och mer kan vi inte göra. Svårt att bedöma hur mycket vi missar.”

”Fortfarande är det klassrumssituationen som vi inte ser.”

En inspektör som vi har intervjuat är Eva. Hon heter egentligen något annat och vill inte framträda under sitt riktiga namn. Hon menar att rektor, elever och lärare ibland lämnar motstridiga uppgifter, men att det inte alltid räcker för att hon ska kunna gå till botten med ett problem, eftersom när rektorn sagt att de kommit till rätta med sina brister, så måste hon lita på det, även om hennes magkänsla säger något annat.

– Och så pratar man med rektor som säger att nu håller allt på att bli bra, då har vi inte fog för att gå vidare. Vi ges inte möjlighet att utreda vad som ligger bakom att ett problem har uppstått på en skola. Det skulle ta mycket mer tid i anspråk än vad vi hinner med.  Om vi skulle kunna göra det tror jag vi skulle hjälpa skolorna mycket mer. Så jag tror vi missar många brister och att det får fortgå i verksamheten efter att vi varit där.

– Hur menar du då?

– Jag kanske vet att kvaliteten på en skola är dålig, men så skickar de in nån pappersprodukt som ser bra ut, ja då kan jag inte göra så mycket mer för vi har inte varit där tillräckligt och samlat in tillräckligt många uppgifter så det skulle inte hålla juridiskt.

– Vad tänker du om det då?

– Jag börjar mer och mer luta åt att det är fel approach som vi har. De är ju rädda för oss. Vi har ju möjlighet att vitesförelägga och då blir det ju att ”hjälp, nu kommer skolinspektionen, nu ska vi se så bra ut som möjligt.

 

Window-dressing är ett välkänt fenomen 

Fenomenet att verksamheter av olika slag vill ge sken av att allt är under kontroll när de ska bli granskade, det kallas inom forskarvärlden för windowdressing.

– Man visar upp en verklighet i skyltfönstret, man putsar och tvättar gardinerna och skyltar, men verksamheten pågår som vanligt innanför skyltfönstret. Granskningen förmår inte komma åt det som verkligen sker, utan man visar upp en fasad, säger Linda Rönnberg, statsvetare och lektor på institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap på Umeå universitet.

Linda Rönnberg på Umeå Universitet har haft flera forskningsprojekt om just Skolinspektionen. Window-dressing beskriver hon som en av flera strategier inom området granskning som granskaren måste vara medveten om. Hon menar att det är ett problem som är inbyggt i själva granskningsmodellen. 

– Du ska ju visa upp och snygga till dina dokument och planer osv, för att ha något att visa upp för inspektionen. Medan de ju faktiskt inte mäter egentligen hur du faktiskt agerar och om du agerar enligt planerna, och så vidare. Så att till viss del så finns det ju redan i inspektionsmodellen och proceduren ett element av att man ska visa på ett slags yta. Sen är frågan hur man förmår tränga in bakom det här skyltfönstret och se vad som egentligen pågår. Problemet är bara att man kan ju inte mäta allting. Då riskerar man att andra viktiga målsättningar för skola och utbildning blir undanskymda, medan det som är i fokus för just granskningen tar överhanden.

Tanken med den svenska granskningsmodellen är att Skolinspektionen ska komma åt skolor som inte ger barn och ungdomar en bra skolgång, skolor som brister i särskilt stöd, skolor som inte tar mobbning på allvar, som inte anställer kompetenta lärare och som bryr sig mer om vinst eller besparingar än om kvalitet – Skolinspektionen ska peka på problemen och få skolorna att skärpa sig.

Skolinspektionen generaldirektör svarar

Hur förhåller sig myndigheten till risken att det de ser vid en inspektion inte alltid speglar verkligheten?

Ann-Marie Begler är generaldirektör på Skolinspektionen, och hon säger att systemet inte kan se allt. För att få veta sanningen krävs ett ömsesidigt förtroende.

– Hela det här systemet, det bygger ju på att de vi intervjuar också är intresserade att samtala kring sin skola. Och jag tycker ju att det oftast är väldigt öppna samtal. Men sen möter vi ju också skolor som inte är intresserade av att släppa in Skolinspektionen, som då tycker att skolan är deras egen angelägenhet. Och då är det ju naturligtvis mycket svårare att få det här samtalet som bygger på ett förtroende.

– Vad gör ni då, för att komma förbi det där, de som inte känner det där förtroendet?

– Ja då lyfter vi fram sådant vi har sett till exempel i de olika enkäterna om vi har sett något där. Men man ska ju också ha klart för sig att det är inget polisförhör vi genomför utan det här är en tillsyn. Och det system som vi har i Sverige det bygger ju på att kommunala och fristående huvudmän har fått ett förtroende att förvalta elevernas framtid, för det är det skolorna handlar om.

– Hur kan ni vara säkra på att inte skolan visar upp en putsad fasad?

– Vi gör som regel anmälda besök och de inspektörer vi har är ju, många av dem är ju hemskt erfarna och skickliga i de här samtalen. Och det gäller ju att ställa frågor på ett sådant sätt så att vi får ett bra underlag att bedöma utifrån. I vissa fall gör vi, och det har vi gjort ett antal gånger, oanmälda besök, och det är när vi har haft en stark känsla av att här är det en huvudman som inte vill informera oss om hur det ser ut på skolan och vi har också ibland fått anmälningar eller vi har information som gör att vi tycker att det är bra att göra ett oanmält besök. Så det kan vi också göra.

– Hur ofta gör ni det?

– Jag kan inte minnas exakt i huvudet hur många gånger det är, men det händer då och då.

– Varför gör ni inte fler sådana här flygande inspektioner?

– Ja det kan man ju naturligtvis alltid fundera kring. Jag tror att det är väldigt viktigt att våra tillsyner över skolorna bygger på ett förtroende gentemot skolorna. Har de ingen tilltro till våra besök överhuvudtaget och vi inte får ett förtroende gentemot vår myndighet då tror jag att det är svårt att få det förändringsarbetet till stånd som måste bedrivas, för skolan måste ju ändå lita på våra bedömningar till syvende och sist. Och därför så tror jag inte att vi ska använda oss av oanmälda besök i alltför stor utsträckning.

Att många av de inspektörer som svarat på vår fråga inte tycker att Skolinspektionens tillsynsarbete är ändamålsenligt, eller att det bara delvis är det, det tycker Ann-Marie Begler är svårt att tolka.

– Vi gör ju det som våra nuvarande resurser räcker till och jag menar att vi har ett bra beslutsunderlag för de besluten vi tar. Vi lägger om vår tillsynsmodell nu så vi gör betydligt djupare granskningar nu, betydligt mer omfattande granskningar i de 20 % av skolorna som har den svåraste situationen när det gäller bland annat kunskapsresultat och kränkningar. Och på det sättet så kan vi koncentrera oss och få fram ännu mer material.

Uppe på en pittoresk kulle i Södertälje trängs ett hundratal nybakade studenter och deras familjer. Det viftas med plakat och blommor och mjukisdjur i blågula band hängs runt de rosiga ungdomarnas halsar.

Lättnaden över att skolan nu äntligen är slut är påtaglig.

– Här är mina betyg,säger Andreas.

– Och?

– Jag hade fyra IG. Nej, jag skojar, hahaha! Det står F och N men det är för att den kursen inte är klar en. Det var den här basmaskinkörningen som kommer den 25:e, säger Andreas.

– Det blir komplettering där sedan.

– Men det är ju för att skolan missat att lägga in den som det var fel.

Mitt i hopen står Andreas och ler som en sol ikapp med sin mamma Susanne.

– Idag känns som den dag då jag blir insläppt i paradiset, om man jämför med att komma ut ur helvetet. Det är ganska bokstavligt så också, säger Andreas

Tappar förtroendet för systemet

Hur gick det då för Praktiska gymnasiet i Södertälje och den långa listan med brister som skulle åtgärdas?

I juli, när semestern precis kommit igång för de flesta lärarna, alltså över ett år efter att Skolinspektionen kom dit första gången och ett halvår efter uppföljningsbesöket, ja, då kom beskedet.

”Skolinspektionen bedömer att huvudmannen för Praktiska Södertälje har vidtagit sådana åtgärder att de påtalade bristerna i verksamheten har avhjälpts. Skolinspektionen avslutar därmed tillsynsärendet.”

– Jag blev väldigt förvånad. Och förbannad.  Om de inte lyckades se de problem som finns på vår skola, se igenom den här bluffen, hur ska man kunna lita på att de gör sitt arbete? Mitt förtroende för inspektionen är faktiskt ganska nere på noll nu, säger Annika lärare på Praktiska Södertälje.

Rektor Dejan Matic är däremot nöjd och menar att man visst kommit tillrätta med problemen. Att Annika tappat förtroendet för Skolinspektionen, det tycker Ann-Marie Begler är synd.

– Det är ju naturligtvis väldigt viktigt att lärare som kommer jobba i grunden med förändringsarbete har ett förtroende för inspektionen, det är ju självklart på det sättet. Sen kommer det ju alltid finnas enskilda lärare som inte tycker att vi jobbar på ett bra sätt. En del tycker att vi går alldeles för hårt fram, att vi är alldeles för kritiska. Och en del tycker att vi släpper alldeles för lätt. För oss är det ju bra om lärare hör av sig till oss på det tydliga sätt som de gjort till er så att vi får den här informationen för då kan vi komma tillbaka med en ny tillsyn. Vi är beroende alltså av information av de som finns i skolan och föräldrar för att kunna granska. Vi kan inte få fram allt genom intervjuer, säger Skolinspektionens generaldirektör.

 

Reporter, Karin Andersson UR

Producent, Karl Brodin UR

Exekutiv producent, Andreas Lindahl SR
[email protected]
[email protected]