Tvångsinjektionerna - offren som ingen sökte

Förundersökningen om att det förekom tvångsinjektioner av lugnande på människor när de skulle utvisas ur Sverige lades ned. Kaliber har tagit reda på vad polis och åklagare gjort - eller inte gjort.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Jag är på resa, långt hemifrån, och har stannat till i vägrenen för att ringa ett samtal.

Hello?

– Hi, this is Markus from the Swedish Radio.

Jag har letat efter honom i flera veckor nu, en ung man som kan sitta på viktig information. Och nu ska vi äntligen träffas.

– Wait ten minutes or five minutes…

Han möter mig på ett litet och anonymt hotell.

En försiktigt leende man i 25-årsåldern möter mig. Han leder mig igenom korridorerna i det gamla hotellet, förbi en liten tvättstuga och över gamla heltäckningsmattor till det rum där han bor.

Vi sätter oss ner på en smal säng med skumgummimadrass, och jag förklarar hur jag hittat honom. Men jag aktar mig för att säga för mycket – jag vill inte påverka det han ska berätta för mig.

För den här mannen kan ha varit utsatt för ett brott, av personer som jobbat på uppdrag av svenska staten.

Nyheter i Ekot oktober 2014:

"Lugnande narkotikaklassade injektioner har getts till personer som ska utvisas."

"Uppgifterna idag om att det har använts tvångsinjektioner för att lugna ner människor som utvisas från Sverige har lett till att Kriminalvården har polisanmält flera händelser."

Kaliber kunde avslöja tidigare okända dokument som visade att det förekommit tvångsinjektioner av det lugnande preparatet Stesolid under utvisningar från Sverige som Kriminalvården utfört tillsammans med gränspolisen.

Något som väckte starka reaktioner.

I Sverige får inte myndigheter utsätta oss för påtvingade kroppsliga ingrepp, som det heter i grundlagen. Med undantag för särskilda fall av tvångsvård inom psykiatrin eller missbruksvården, så får staten inte tvinga på oss behandlingar eller mediciner.

Men i sjukvårdsrapporterna från utvisningarna så kunde vi läsa om hur personer som vägrat att följa med och kanske varit bråkiga, aggressiva eller hotfulla, fått lugnande medicin mot sin vilja.

”Min tanke var att försöka komma överens om att han skulle vara lugn och slippa lugnas med en injektion.”

”Slutsatsen blir att för att hans hälsotillstånd inte skall förvärras ännu mera och att hans utåtagerande ska dra med sig andra deportier så erbjuds han T [tablett] Stesolid alt inj [alternativt injektion] Stesolid. Han vägrar bådadera så jag ger honom en inj [injektion] Stesolid 5 mg”

”Inj [injektion] ges i hö [höger] lår då deporti ej är samarbetsvillig.”

”Det visade sig helt ogörligt och han fick en inj. [injektion] Stesolid 10 mg i.m. [intramuskulärt]”.

Åklagaren kunde inte styrka brott

Efter Kalibers avslöjande så polisanmälde Kriminalvården det som hänt, och det inleddes en förundersökning. En sjuksköterska och en läkare misstänktes för misshandel, men nekade båda till brott.

Också Inspektionen för vård och omsorg, IVO, anmälde injektionerna.

Det gick ett år. Sen i slutet på 2015 så kom åklagaren fram till ett beslut. SVT Nyheter:

”Nej det blir inget åtal mot den läkare och den sjuksköterska som ska ha tvångsinjicerat personer med lugnande medel vid utvisningar.”

Förundersökningen lades ned. Åklagaren Lotta Karlsson sa att hon inte kunde styrka brott. Hon intervjuades i SVT Nyheter:

– De här personerna är nu avvisade från Sverige till länder där man har en bristfällig myndighetsstruktur. Och där det helt enkelt är svårt att få tag på personerna, säger åklagaren.

Det visade sig att de inte ens hade försökt att prata med de som fått injektionerna.

– Jag har mer kontrollerat möjligheterna att kunna få tag i de här personerna och inte bedömt att det har varit meningsfullt då. Jag tror sannolikt inte att vi skulle kunna få något svar från de här länderna.

De var inte meningsfullt att leta efter de som fått injektionerna, enligt åklagaren.

Vi blev nyfikna. Hur väl hade åklagare och polis egentligen utrett det som hänt?

Vi får ut den 194 sidor långa förundersökningen, och börjar läsa. Den innehåller förhör med den då misstänkta läkaren och sjuksköterskan, och vittnesmål från kriminalvårdare och polis.

När vi har läst klart så har vi flera frågor som vi vill ställa till åklagaren Lotta Karlsson. Jag åker och träffar henne, på Västerorts åklagarkammare i Solna.

Ovanligt ärende som var svårutrett

Det var i höstas som Lotta Karlsson tog över förundersökningen från en annan åklagare, som bytt tjänst.

– Jag har ju inte haft något liknande ärende, det har jag ju inte. Och jag har inte hittat liknande ärenden heller när jag har sökt. Så att det var nog lite ovanligt skulle jag säga.

Ärendet har varit svårutrett, även om det finns relativt bra dokumentation i form av de sjukvårdsrapporter som Kaliber avslöjade hösten 2014.

– Så att de här injektionerna som har getts har ju dokumenterats av den person som har gett dem. Så att jämfört med ett annat brottmål, så var det ju god dokumentation. Men det var svårt att se vilka personer, vilka enskilda personer som fått de här injektionerna.

I sjukvårdsrapporterna står det tydligt att personer fått injektioner mot sin vilja. Det tyckte också inspektionen för vård och omsorg, IVO, när de gjorde sin anmälan. I förundersökningen så ser vi också att den då misstänkta sjuksköterskan i polisförhör sagt att när han gett injektioner så var det ”ofta mot personens vilja”, efter att han blivit ombedd att agera. Ändå tyckte inte åklagaren att det höll för att väcka åtal för misshandel.

– En misshandel är ju ett effektbrott, man ska ha en viss följd för att det ska vara ett misshandelsbrott, antingen ska man ju få en skada eller en sjukdom eller så… eller så kan de ju vara så att man kan bli försatt i vanmakt. Och vanmakt i juridisk mening då ska man ju i princip vara utom kroppslig kontroll. Alltså väldigt nära medvetslöshet, säger åklagare Lotta Karlsson.

De sprutor som getts ska inte ha innehållit så höga doser av lugnande att personerna kunde bli medvetslösa, enligt de experter som polisen pratade med. Därför trodde inte åklagaren att hon kunde få till en fällande dom, trots det som stod i sjukvårdsrapporterna.

– Så att…även om jag tycker att formuleringarna är väldigt besvärande för de här misstänkta så tror jag inte att jag skulle kunna luta mig mot dem och få en fällande dom. För det är ändå det jag måste titta på, säger Lotta Karlsson.

Inte heller att sjuksköterskan i förhör medgav att det var tvångsinjektioner räckte, enligt åklagaren.

– Vi pratade om att ha ett till förhör med den här personen men kom fram till att vi ändå inte skulle komma vidare i det här ärendet utan målsägandena, säger Lotta Karlsson.

”Vi har bedömt det som lönlöst”

För att komma vidare behövde åklagaren prata med de som fått injektionerna. Men de har alltså inte ens sökt dem, eftersom de enligt Lotta Karlsson skickats till länder där de är svåra att få tag på. Även om de drabbade skulle kunna nås, så skulle polis och åklagare inte kunna genomföra förhör med dem. Det inte finns något sådant samarbete med de här länderna.

– Och det är ju länder med en ganska bristande myndighetsstruktur. Och vi har bedömt att vi svårligen skulle få någon kontakt med de här personerna. Vi har bedömt det som lönlöst, eller jag har bedömt det. Att vi inte skulle ha någon framgång med att få tag i de här personerna utifrån namn bara i de här länderna.

Vi undrar om vi skulle kunna lyckas göra det som polisen inte gjorde – få tag på de personer som fått tvångsinjektioner, och höra deras berättelser?

Vi får inte veta de fullständiga namnen på de som utvisats, de har strukits över i förundersökningen. Men vi hittar ändå vissa detaljer som gör att vi kan ta reda på vilka de är. Och vi börjar leta.

Snart får vi kontakt med en person som kan ha något att berätta, han varit med på en av de polisanmälda utvisningsresorna.

I en kyrka i Stockholm träffar jag pastor Jean Kabuidbuidi, som 2012 utvisades till Kongo Kinshasa, men som nu är tillbaka i Sverige. Han har klara minnen från den där kvällen när han och en annan man fördes ombord på ett ambulansflygplan. Klockan var fem minuter i nio på kvällen.

– Jag skriker, jag ropar till Gud, för jag vet redan att om jag återvänder i Kongo det är bara döden som väntar på mig.

Ombord på flygplanet fann kriminalvårdare och poliser. Men Jean lägger märke till att det också finns en annan person med på planet.

– Han var inte polis men han var läkare. Han hade medicin med sig. Han var med oss också där.

Jean säger att han slutade att protestera. Han var rädd för vad de skulle göra med honom. Men den andre mannen som skulle utvisas, Tobias, fortsätter att göra motstånd.

– Han var jättestark, mer än mig. Han ville inte återvända i Kongo. Han var jättestark. Och alla poliser var runtom honom för att prata med honom. "Du måste lugna dig, du måste lugna dig".

Jean säger att han inte kunde inte se vad som hände där, i den andra delen av planet.

Två utvisade hittar vi i Kongo och Mongoliet

Men det finns beskrivet i anteckningar, skrivna av mannen med mediciner, som Jean berättade om. Han är inte läkare, utan sjuksköterska. Han var anlitad av Kriminalvården för att följa med på resan. Sjuksköterskan skriver att han erbjöd honom en lugnande tablett, som han vägrade att ta emot den.

”Situationen omöjliggör en vettig diskussion och jag gör bedömningen att för hans egen hälsas skull använda min medicinska delegation för att i första hand få honom i ett mer lugnare/normalare tillstånd! Administrerar och ger honom 5 mg Stesolid im!”

Pastor Jean Kabuidbuidi som satt i den andra delen av planet såg inte vad som hände. Men han hjälper oss att få tag på ett telefonnummer till Tobias, han som vägrade sätta sig ner.

Han är nu i Kongo. Men telefonlinjen är dålig, och vi har svårt att prata. Vi bestämmer att han ska skicka sin berättelse skriftligt istället, per e-post.

Medan vi väntar på Tobias berättelse så letar vi vidare. För han är inte den enda som vi har lyckas identifiera. Vi letar också efter en kvinna som 2012 utvisades till Mongoliet, iförd handfängsel och midjefängsel. Med på resan var samma sjuksköterska som utvisningen till Kongo.

I sjukvårdsrapporten från resan så beskriver han kvinnan som aggressiv och orolig. På Arlanda flygplats ger han henne en lugnande injektion.

Vi har tagit hjälp av en journalistkollega i Mongoliet för att leta rätt på kvinnan. Och bara efter några dagar så har hon lyckats hitta henne.

Vår kollega i Mongoliet Munkhzul Tsengelsaikhan gör en intervju med henne på plats i Ulan Bator. Kvinnans berättelse börjar på häktet, där hon satt i förvar inför sin utvisning.

– Jag satt fängslad i den anstalten i ungefär två månader, och efter två månader på gryningen fick jag lämna ett blodprov till anstaltens läkare, översätter tolken Seiko Johannesson.

– Och sedan kom igen de personerna med uniform, och de sa inte att jag skulle åka tillbaka till Mongoliet, utan de bara vill att jag ska följa med. Jag trodde att jag kanske skulle flyttas till någon annanstans. Men sedan hamnade vi i flygplatsen. Och jag skrek och grät och jag vädjade och jag sa: ”snälla, utvisa inte mig”, säger kvinnan.

I polisförhör så beskriver en kriminalvårdare kvinnan som aggressiv och bråkig:

”Hon är liten och satt till kroppsformen vilket gjorde det svårt för personalen att ha kontroll på henne. Och fick en injektion av något och kunde föras ombord på planet.”

Kvinnan säger att hon tvingades ta en tablett, medan två storvuxna vakter höll fast henne.

– Medan de två vakterna höll fast mig, plötsligt någon har injicerat med en stor spruta i min vänster lår. Och efter det kommer jag inte ihåg någonting. Och plötsligt vaknade jag av att någon kallade mig: ”Vakna, nu är du i Mongoliet”, berättar kvinnan från Mongoliet.

Berättelserna går isär

I sin rapport från resan så ger sjuksköterskan en berättelse som är delvis annorlunda.

Enligt honom så var kvinnan vaken stora delar av resan, men ”sov om vartannat”. Det står inget om att kvinnan tvingades att ta en tablett. Inte heller något om att hon hölls fast när hon fick sprutan. Det som står är han först erbjöd henne att ta egen medicin, som hon hade med sig, men fick ”sparkar och nekande till svar”. Därefter gav han henne sprutan.

Vi får ett mail från Kongo. Tobias, han som vägrade sätta sig ner under utvisningen till Kongo, har skrivit.

Han skriver att han kände sig behandlad som ett vilddjur, och att han hade svårt att andas när han var fastspänd mot flygplansstolen.

Sjuksköterskan injicerade mig med ett läkemedel, jag vet inte vad det var, skriver han.

Jag skrek mycket av smärta, de stoppade något i min mun för att få mig att bli tyst.

För tydlighetens skull frågar vi om han gått med på att få sprutan. Nej, skriver han. Sjuksköterskan tvingade mig. Jag var fastspänd mot flygplansstolen, skriver han.

Vi har sökt sjuksköterskan för en kommentar till berättelserna från Mongoliet och Kongo, men har inte fått något svar.

Vi tar med oss förundersökningen till människorättsorganisationen Civil Rights Defenders kontor i Stockholm.

”Därmed så bör det också hållas någon ansvarig”

Robert Hårdh är jurist och chef för Civil Rights Defenders och var bland annat med och drev det uppmärksammade fallet med två egyptier som 2001 utvisades från Sverige med hjälp av amerikansk underrättelsetjänst. Han har läst igenom förundersökningen.

– Jag menar att det har skett en tydlig kränkning av de här människornas rättigheter. Och därmed så bör det också hållas någon ansvarig för de rättighetskränkningar som har skett. Det framgår klart och tydligt i vår grundlag och i de internationella konventioner som Sverige har antagit att man får inte ägna sig åt kroppsligt påtvingade ingrepp, säger Robert Hårdh.

Åklagaren var tveksam till om hon skulle kunna få till en fällande dom för misshandel – i alla fall utan vittnesmål från de som fått sprutorna. Doserna av läkemedlet Stesolid bedömdes inte vara så starka att de kunde leda till medvetslöshet. Hon har inte heller utrett ärendet som tjänstefel, eftersom hon menar att läkaren och sjuksköterskan, trots att de var inhyrda av Kriminalvården, inte ägnade sig åt myndighetsutövning. Ett resonemang som Robert Hårdh har svårt att förstå.

– Jag tycker att det är ett solklart fall av myndighetsutövande. Vi pratar om personer som befinner sig frihetsberövade. Men ändå så lyckas man formulera sig på ett sätt där svensk lag inte ger människor det grundlagsskydd och det skydd man har enligt internationell rätt. Utan här går människor fria från ansvar trots ganska uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna, säger Robert Hårdh.

Myndighetsutövande eller inte?

Ett solklart fall av myndighetsutövande, enligt Robert Hårdh. Åklagaren Lotta Karlsson håller inte med:

– Det är svåra gränsdragningar om det är myndighetsutövning eller inte när det gäller vård då. Men jag har gjort den bedömningen att vården inte är att bedöma som myndighetsutövning.

Hur gör man den gränsdragningen?

– Ja, jag kan bara konstatera att jag har gjort den bedömningen. Jag nöjer mig med att svara så, säger åklagare Lotta Karlsson.

Om det här inte går att komma åt straffrättsligt, vad innebär det i så fall?

– Ja, det skulle ju innebära att vi har ett ganska tandlöst grundlagsskydd. Om ingen kan hållas ansvarig eller bedömas ha gått något fel trots att det här har skett, ja då finns det ju en uppenbar diskrepans mellan verkligheten och grundlagsskyddade rättigheter som vi tror oss ha. Och det här måste ju förstås åtgärdas, säger Robert Hårdh.

Tvångsinjektioner är en uppenbar kränkning av grundlagsstadgade och mänskliga rättigheter, enligt Robert Hårdh.

Men åklagaren Lotta Karlsson menar att hon inte kunnat komma vidare i förundersökningen utan att höra de som fått injektionerna.

Vi har alltså lyckats hitta två av dem, en i Kongo och en i Mongoliet. Men det är personer som åklagaren förmodligen inte hade kunnat förhöra, eftersom det inte finns något rättsligt samarbete med de länderna.

Men stämmer verkligen det som åklagaren säger, att alla har utvisats från Sverige?

I förundersökningen kan vi läsa om en utvisning till Libyen 2012. En man som beskrivs som ”orolig, hotfull och aggressiv”, och som belagts med fängsel, får en spruta på Arlanda flygplats. I sjukvårdsrapporten från resan till Libyen skriver läkaren:

”Vid säkerhetskontrollen på Arlanda förflöt allt enligt planering, men när det var dags att gå ombord på bussarna blev en person plötsligt orolig, hotfull och aggressiv och vägrade. Han belades med fängsel och fick vid 9-tiden en inj. Stesolid 10 mg i.m.”

En drabbad kvar i Sverige

Mannen förs ombord på planet, och väl framme i Libyen så lämnar Kriminalvården och polisen lämnar över honom till libyska myndigheter. Men mannen blir inte insläppt i landet. Han får följa med tillbaka till Sverige. Det framgår både av rapporter från resan och i förhör med av kriminalvårdarna som var med.

Vi lyckas ta reda på vem mannen är.

Och vi ringer till gränspolisen för att höra efter vad som har hänt med honom – har han nu utvisats från Sverige?

– Nej nej nej, gud nej, jag ser att han har gått under en uppsikt som han har skött, och vi har inte ens försökt att verkställa honom.

Håkan Ejdervik är gruppchef på gränspolisen.

– Det är inga verkställigheter som går att köra till Libyen på grund av de stridigheter som pågår. De släpper inte ner någon, släpper inte in någon. Det finns ingen fungerande statsapparat. Så den här killen, han är kvar i Sverige. Så enkelt är svaret.

En av de som fått en injektion under en utvisning är alltså kvar i Sverige. Han hade stod under uppsikt av gränspolisen fram till och med december förra året, enligt Ejdervik. Alltså under hela den period som förundersökningen pågick. Det hade räckt med ett telefonsamtal så hade utredaren kunnat hitta honom. Men ingen har ringt för att kolla.

– Det är ju dåligt av utredaren. De kan de ju göra väldigt enkelt gentemot oss, säger Ejdervik.

Polisens utredare Ulf Malm vill inte vara med på en inspelad intervju, men säger till oss att han aldrig fick några instruktioner från åklagaren att söka efter personerna vare sig i Sverige eller utomlands. Och trots att han läst Kriminalvårdens rapporter från utvisningarna, och gjort förhör med de som var med, så registrerade han aldrig att den här mannen fick följa med tillbaka till Sverige, berättar han.

Nasir vill berätta

Vi vet att mannen är i Sverige, men inte var han finns. Så vi skickar ett brev till Migrationsverket, som de vidarebefordrar till honom. Efter någon vecka får vi ett sms.

Han vill träffas.

Och det är så vi hamnar på hotellet med de gamla heltäckningsmattorna som vi hörde om i början på programmet. Ett av Migrationsverkets boenden.

Det är här han bor, mannen som skulle utvisas, men som aldrig blev insläppt i Libyen. Under hela förundersökningen var han registrerad hos Migrationsverket och han har haft regelbunden kontakt med gränspolisen. Ändå har ingen hört hans berättelse.

Han vill inte att vi använder hans riktiga namn, utan ber om att få bli kallad för Nasir.

Vi har inte berättat för Nasir exakt varför vi vill träffa honom, eftersom vi inte vill riskera att påverka hans berättelse. Det enda vi har sagt är att vi vill prata med honom om hans utvisning från Sverige.

–Det här är min berättelse om när jag skulle utvisas till Libyen 2012. De hämtade mig och jag sa okej, jag ska åka.

Det var på morgonen de skulle åka och på flygplatsen så fanns det flera andra libyer. Men medan de gick ombord på planet så dröjde sig Nasir kvar, berättar han, och sa att han inte ville åka.

–Sätt mig tillbaka i häktet istället, berättar Nasir att han sa då.

Enligt kriminalvården så betedde sig Nasir aggressivt, hotfullt och spottade. Han belades med fängsel och ikläddes en så kallad spotthuva.

Nasir berättar att de befann sig inomhus när det hände. Han satt på ett bord, när han blev omringad av nio eller tio personer.

Han ställer sig upp och visar hur de vred om armarna, tog ett grepp över nacken och i hans ena armhåla. Han visar på mig hur någon greppade tag om hans smalben bakifrån och drog omkull honom på golvet.

–Jag fick injektioner, berättar han, två stycken. Han visar på sin högra och vänstra skinka.

Han visar hur han satt fingrarna i halsen för att kräkas.

–Det var så starka injektioner.

Sen visar han hur de satte på honom handfängsel och fotfängsel. Någon la ett ben över hans nacke och någon satte på honom en huva. Han drar ner sin mössa över ansiktet för att visa.

–Det kändes som om jag inte hade någon kraft, jag var kraftlös.

Nasir berättar hur injektionen fick honom att förlora all kraft. När han fördes ombord på flygplanet, han hade svårt och gå, säger han.

Enligt rapporter från resan hade han mycket riktigt fängsel på händer och fötter, och någon hade dragit en så kallad spotthuva över hans huvud.

10:05 ”Börjar bli lite lugnare. Andas lite lugnare. Puls 86!”

Vi läser i en rapport från sjuksköterskan, som var med på resan.

”Dock säger han sig vara illamående och göra tappra försök att kräkas utan resultat!”

Under själva flygresan, beskriver Nasir, så var han vaken, men ändå inte, som ett djur som sover med öppna ögon. Han säger att hade svårt att röra sitt vänstra ben när han klev av planet.

Det här är Nasirs berättelse. Flera detaljer stämmer med det vi kan läsa i rapporter från resan.

”Många gånger väldigt åtråvärt att få lugnande”

Men det finns alltså också en annan version av hur det gick till när Nasir fick lugnande medicin – läkarens. Det har hållits ett polisförhör med honom om resan till Libyen, och då sa han något som inte står i hans rapport från resan: att Nasir tagit emot sprutan frivilligt. Det sa han också när vi ringde upp honom hösten 2014.

– Jag blev ditkallad och pratade med honom och föreslog att han skulle ta en lugnande tablett. Han ville inte ha någon tablett, utan istället så…han krävde att i så fall få en spruta för att det skulle vara någonting som tog bättre. Och då fick han det. Och i och med det så upplever jag att vi var överens jag och patienten, säger läkaren.

Han blev orolig hotfull och aggressiv och vägrade…men i en sån situation hur lyckas man då förmå personen att ta lugnande? Han ville ju inte åka så att säga.

– I min erfarenhet så är det många gånger väldigt åtråvärt att få lugnande. Och då, för många människor, så upplevs en spruta som någonting som är liksom bättre, som är liksom mer än en tablett.

Jag återberättar läkarens version för Nasir, som helt avfärdar den.

Jag gick aldrig med på att ta någon spruta, säger han, och han erbjöd mig aldrig någon tablett.

Och det var inte en injektion, utan två, säger han.

Nu ringer vi upp läkaren en gång till.

– Jag har ingen kommentar i det här läget.

Han säger att han absolut inte gav sitt medgivande till detta, det var ett stort trauma för honom.

– Jag har…jag har gjort en redogörelse och jag har ingen ytterligare kommentar.

Förundersökningen om de misstänkta tvångsinjektionerna är nedlagd. De som utvisats – återvändarna, deportierna, eller deporna, som de kallas inom Kriminalvården – blev aldrig hörda i förundersökningen. Åklagare och polis försökte inte ens få tag på dem.

Överväger att återuppta förundersökningen

Men vi har lyckats hittat tre. Tre personer som oberoende av varandra berättar om hur de fått lugnande sprutor mot sin vilja. En av dem fanns i Sverige under hela förundersökningen.

När vi går igenom förundersökningen så har vi dessutom upptäckt ytterligare en brist. Polisen har missat att utreda en av de anmälda resorna, som gick till Irak. Det visar sig att han har blandat ihop den med en annan resa som också var till Irak. Utredaren skriver i ett mail det nog inte påverkar utredningen.

Vi ringer upp åklagaren Lotta Karlsson, och berättar för henne att en av målsägarna fanns i Sverige under hela förundersökningen. Hon blir förvånad, och menar att hon frågade utredaren på polisen om någon målsägande fanns i Sverige när hon tog över förundersökningen, och hon fick då svaret att det inte fanns någon kvar här.

– Så jag utgick från att de hade kontrollerat det då när jag fick det svaret. Och sen om det är så att de har gjort…om det har funnits brister i deras kontroller eller vad anledningen är till att de inte hittar den här målsäganden, det vet jag faktiskt inte, säger Lotta Karlsson.

Polisens utredare, däremot, säger att han aldrig fått några instruktioner om att söka personerna i Sverige. Han minns inte att han har fått någon fråga av åklagaren, skriver han i ett mejl.

– Ja, min minnesbild är att jag ställde den frågan, säger Lotta Karlsson, som nu överväger att återuppta förundersökningen.

– Jag konstaterar bara i så fall att om det finns en målsägande i Sverige så får vi titta på det och överväga att återuppta förundersökningen. För om man har en målsägande i Sverige så kan kanske den målsäganden tillföra uppgifter som kan göra att man gör en annan bedömning, att man får ett annat bevisläge.

Reporter: Markus Alfredsson och Sofia Boo

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: [email protected]