Underbemannade förlossningasavdelningar bakom barndöd

Under det så kallade barnmorskeupproret tidigare i år höjdes varningar för att den ansträngda situationen på många förlossningsavdelningar hotade patientsäkerheten - barnmorskor vädrade sin oro för att allvarliga olyckor kunde ske på grund av underbemanning och platsbrist. Kaliber går i sitt andra program om förlossningsvården tillbaka för att se: blev hotet verklighet?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Underbemanning, stress och fulla avdelningar. I våras VARNADE barnmorskor för situationen på förlossningsavdelningarna.

Men det var inte bara tomma varningar - Kaliber handlar idag om när det värsta tänkbara händer.

Johanna och Christian Stjärnkvist sitter vid köksbordet i sin villa i Smygehuk, bara några hundra meter från Sveriges sydspets. De sista strålarna från eftermiddagssolen lyser upp det vita köket, som är dekorerat med uppmuntrande väggtexter.

Johanna har fyra månader gamla sonen Joey under armen. Han har på sig en svart sparkdräkt med som har en slips tryckt på bröstet.

– Det klart, man måste ju vara söndagsfin…

För fyra månader sedan utspelade sig någon dramatiskt i just det här köket.

Joey föddes i somras, men inte på det sätt som föräldrarna hade räknat med. För när Christian ringde till den närmsta förlossningskliniken, så fick han veta att det inte fanns någon plats.

– Jag blev ju väckt av dig vid fyra. Och så sa du: ”Nu är det dags, nu får du ringa!”. Så ringde jag och då kom det en telefonsvarare som säger att just nu har vi mycket samtal eller nåt sånt här, vänligen ring senare. Alltså det ska man ju inte ha på ett sånt ställe. Det är ju liksom fel. Ja, så jag ringde ju runt på en tre olika ställen någonting. Och så ska man ju förklara sitt ärende. Det enda stället jag inte behövde förklara mig det var när jag ringde till ambulansen då sa jag: ”Vi ska ha barn, vi ska ha barn nu!” Bra, då kommer en ambulans, sa hon.

Svensk förlossningsvård räknas som bland de säkraste i världen. Men ibland går det fel.

I förra veckans Kaliber kunde vi höra om hur barn dött eller skadats i samband med förlossningar där övervakningen av barnet brustit.

I dag fortsätter vi vår granskning.

”Nu jäser det bland barnmorskor. Under parollen nu är det nog kräver barnmorskor i Göteborg mer resurser till förlossningsvården”

”Nu i eftermiddag har personal på kvinnokliniken i Malmö protesterat mot de senaste besparingsbeskeden. Barnmorskor demonstrerade utanför klinikens entré med plakat”

”I dag samlas Stockholms barnmorskor för en protestaktion utanför landstingshuset …”

Under det senaste året har barnmorskor i flera städer demonstrerat mot låg bemanning och brist på plats, som man menade riskerar både personalens hälsa och patienternas säkerhet.

”…en av initiativtagarna är Eva Nordlund, välkommen!”

Frågan debatterades i flera forum, här i SVT:s God morgon Sverige.

”– Du säger att ni inte kan erbjuda patientsäker vård. Hur menar du, är det här alltså direkta risker för kvinnor och för barnen?

 

– Ja, alltså vi gör ju allt. Vi gör absolut det yttersta för att det ska bli så säker vård som möjligt men när det är för stressigt, när det är för fullt, när vi inte hinner med så är det klart att det händer saker, även om kvinnor och barn inte dör eller blir allvarligt skadade så kan det hända saker som vi tycker är onödiga”

I dagens Kaliber talar vi med några av de som på nära håll upplevt vad brist på resurser inom förlossningsvården kan innebära.

Och vi ställer en obehaglig fråga. Kan det ändå vara så att knappa resurser inom förlossningsvården redan har fått den allvarligaste av alla tänkbara konsekvenser: Att barn dör eller skadas på grund av brist på plats eller personal?

Jag sitter hemma hos Sofia Wickstrand Linhem, som har arbetat i sju år som barnmorska på Östra Sjukhusets förlossningsavdelning, som tillhör Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.

– När jag började arbeta där så var jag väldigt intresserad av mitt yrke och väldigt fokuserad på mitt yrke för att man är ny och man kan ingenting och sådär. Så då upptar ju det allt. Men sen ju mer man lär sig desto större roll spelar ju arbetsmiljön också och villkoren, uti vilka man arbetar. Och det tycker jag har gått käpprätt åt skogen faktiskt. Antingen är det jag som upptäckt hur det faktiskt förhåller sig, eller så har det blivit förändrade villkor, det kan jag inte säga. Men jag hade känslan av att man möter en människa i taget och så är man med den människan i den människans födande och tillblivande. Så är det inte.

Sofia Wickstrand Linhem menar att det är solklart att förlossningsvården på Sahlgrenska är underbemannad, men att budskapet från ledningen är att ansvaret ligger på barmorskorna.

– Uppåt framåt, maximera, utveckla, driv, omarbeta, stå på tårna, vill-vill-vill. Inga marginaler, bara utrymme för det som absolut exakt måste göras.  Ingen tid till reflektion, inget utrymme för reflektion om det inte händer något och hända något då innebär det ju att någon dör eller så då. Det funkar inte för mig att vara barnmorska utifrån de villkoren.

Arbetsförhållandena på Sahlgrenska universitetssjukhuset har varit i strålkastarljuset under lång tid. I slutet på 2011 infördes ett anställningsstopp under ett antal månader, som innebar att ett stort antal vikarier fick sluta. Ungefär samtidigt skar man ner på antalet vårdplatser både på förlossningsavdelningen och på BB. I mitten på 2012 upplevde huvudskyddsombuden att arbetsmiljön var så undermålig att de valde anmäla det till Arbetsmiljöverket, som konstaterade en rad brister.

– I sammanhanget så har vi en ansträngd situation och har haft det länge inom obstetriken det vill säga förlossning och nyföddhetsvård.

Henrik Almgren, som är chef för kvinnosjukvården på Sahlgrenska universitetssjukhuset, håller med om att det är en tuff situation för personalen på Sahlgrenskas förlossningsavdelningar.

– Och det är mycket relaterat till arbetsmiljöfrågeställningar med hög arbetsbelastning och ett högt tempo.

Vad är anledningen till det här?

– Ja, framförallt så handlar det ju om antalet förlossningar. Vi har ett ökat inflöde…eller antalet förlossningar ökar konstant inom Sahlgrenska universitetssjukhusets upptagningsområde samt i allmänhet en allt snävare resurstilldelning, det vill säga budgeten är knapp och pengarna eller ekonomin ska räcka till för detta och då har vi verksamheter som har snålt med resurser. Obstetriken har kommit att bli drabbat mycket på grund av ett kontinuerligt effektiviseringsarbete och ökade volymer.

Effektiviseringsarbete, vad innebär det?

– I detta sammanhang så handlar det om att vi driver förbättringar för att göra samma mängd arbete med bättre resultat men med mindre insats. Det vill säga mindre ekonomiska ramar.

Mindre personal?

– I vissa fall så handlar det om att bemanningen har minskat ja.

Det är mindre personer som ska göra mer egentligen? Är det det du säger?

– Jag säger såhär…vi bemannar det enligt plan. Vi följer våran budget. Sen kan man alltid diskutera och det arbetar vi intensivt med och det är att utreda vad är en tillfredsställande bemanning.

Henrik Ahlmgren säger att de just nu utreder huruvida bemanningen på Sahlgrenska är tillräcklig eller inte, genom att jämföra bemanningen på sina förlossningsavdelningar med andra större sjukhus i Sverige.

Men för Sofia Wickstrand Linhem är det uppenbart att förlossningsavdelningen på Östra Sjukhuset är underbemannad. Och hon berättar att det har lett till situationer där hon varit orolig för patienternas säkerhet.

– Oron och sen lättnaden över oh…livmodern var sammandragen…oh vilken tur. Och det gör mig väldigt orolig när det handlar om tur och inte mitt arbete. ”Det var ju tur att den här kvinnans livmoder hade en goda smaken att hålla sig sammandragen efter förlossningen.” Det var ju tur. Det vill jag kunna känna utifrån att jag har gjort mitt arbete på ett sätt som jag vet är bra. Efter man har fött barn så finns det ju risk att livmodern inte håller sig sammandragen och då om den slappar så öppnar sig såret efter moderkakan och då kan man blöda saftigt mycket. Det är ju då man kan blöda livet ur sig. Och det händer. Och händer det att livmodern har börjat att slappa så måste man stå där och knåda ihop den tills den drar ihop sig. Och om man står och väntar på att någon ska kissa på ett annat rum så…det kan hända. Det är en oro. Det har inte hänt mig. Och det var väl tur.

Den här typen av vittnesmål är inte unika för Sahlgrenska. Kaliber har pratat med barnmorskor från flera håll i landet som vittnar om en arbetssituation som är så ansträngd att den går ut över patienternas säkerhet. Flera berättar att det ofta inte finns tid till att göra rutinkontroller så ofta som riktlinjerna kräver, som att lyssna på hjärtljud eller klämma på nyförlösta kvinnors mage, för att försäkra sig om att det inte uppstår en blödning.

Patientsäkerheten har också varit ett ledord i det så kallade barnmorskeupproret, som i våras mynnade ut i protester på flera håll i landet.

Vi ville ta reda på mer. Har brist på resurser fått några konsekvenser för patientsäkerheten?

Kaliber har gått igenom Lex Maria-anmälningar, alltså de anmälningar som sjukhusen själva är skyldiga att göra när något har gått allvarligt fel inom vården.

Det handlar om ett 90-tal anmälningar från de senaste åren. Vi läser också sjukhusens egna analyser av händelserna, samt beslut från myndigheten som har tillsynsansvar – vilket tidigare var Socialstyrelsen, men numera Inspektionen för vård och omsorg, IVO.

Och vi hittar flera fall där barn har dött, och där det konstaterats att hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats har varit en bidragande orsak till att det blivit fel i vården.

Från förlossningsavdelningar på olika håll i landet kan vi läsa om till exempel hur ”den kaotiska situationen på förlossningen” och ”avsaknad av fysiska rum” var bidragande orsaker till att en kvinna som bedömts  vara en riskpatient, inte fick vård i tid.

– Och överläkaren konstaterar i samma fall att det försenade omhändertagandet sannolikt bidragit till den tragiska utgången.

Vi kan läsa om hur en kvinna med lunginflammation inte fick komma in till förlossningen på grund av platsbrist. Och om hur två barnmorskor ensamma hade ansvar för 24 kvinnor var av flera var sjuka och behövde tillsyn.

– Jag läser högt här… ”Erfarna sjuksköterskor slutar då de inte längre anser kunna ta ansvar för den höga belastningen”.

De drabbades namn är anonymiserade, och vi kan inte fråga dem om hur de upplevde situationen. Men vi har träffat andra som har en väldigt konkret bild av vad brist på resurser inom förlossningsvården kan innebära.

Ja, nu står vi här i erat kök.

– Ja. Här står vi.

Vi är tillbaka hos Johanna och Christian Stjärnkvist i Smygehuk.

– Händelsecentrum är ju då till höger om vår spis.

– Ja, vid den trygga diskbänken.

Det var i mitten på juli som deras son Joey skulle födas. Men på den närmsta förlossningskliniken i Ystad var det fullt, liksom i Malmö.

– Helt otroligt chockartat Det är så många tankar och känslor som far igenom en. Först när man känner att det är dags att ringa då känner man att genom att man får höra att ”vi har en plats här för dig, kom in”, omhändertagen. Men när man får beskedet: ”det finns ingen plats här för er”. Jaha?! Man känner sig otroligt utlämnad. I den stunden när man har så ont och känslor och tankar väller upp i en, då ska man inte behöva mötas av det: ”Här finns ingen plats! Du kan inte föda ditt barn här. Och du kan dessutom inte föda ditt barn på det andra sjukhuset. För där finns inte heller plats.”

Efter att ha ägnat fyrtio minuter åt att ringa så fick Christian besked att det fanns en plats i Lund, en timme bort. Men då hade redan Johannas värkar blivit så kraftiga att de inte vågade ge sig iväg.

– Alltså den här första tanken var att…nejnejnejnejnej…det händer inte nu, det händer inte. Nejnej, det är bara en dålig tanke…mmm...vakna. Jag drömmer. Men när man väl kommer över det stadiet där efter tio sekunder och insåg att jo, det där huvudet som jag ser där nu, det kommer att komma ut där oavsett vad jag vill eller inte. Så då…då var det bara till att skärpa till sig och göra det bästa av det.

Det blev Christian som fick agera barnmorska. Det enda medicinska stödet paret hade var en sjuksköterska på 112, som fanns med via högtalartelefon.

– Jag var målvakten, jag fångade. Jag tog emot Joey när han kom ut. Och storasystrarna sprang och hämtade handdukar och filtar. Vi hade en tioårig undersköterska och en femårig som hjälpte till. De kommer aldrig glömma detta – på gott och ont.  

Joey i sin svarta sparkdräkt med en röd slips tryckt på framsidan ler och jollrar. Han mår bra. Men efteråt har paret tänkt mycket på vad som hade kunnat hända, berättar Johanna.

– Allting kunde ju ha hänt ju, vad hade vi gjort då liksom? Alltså jag vet inte man…ja. Navelsträngen kunde ju ha varit runt halsen, han kunde ju fastnat, navelsträngen kunde brustit, ja det är många, många såna här saker som man tänker nu efteråt. Då när man är mitt uppe i det så tänker man ju bara på att han ska komma ut och att det ska liksom gå så bra som möjligt

Men vår undersökning visar att det är inte är alla som det har gått lika bra för. I vår pärm med Lex Maria-anmälningar från hela landet så finns det totalt åtta fall från där det tydligt konstateras att hög arbetsbelastning, brist på personal eller på plats kan ha varit en bidragande orsak till att barn dött i samband med förlossning.

Såhär kan det låta:

”Långvarig underbemanning avseende barnmorskor och obstetriker leder till en ansträngd arbetssituation med trötthet och stress”

”På grund av hög arbetsbelastning fick patienten vänta i väntrummet i 45 minuter innan hon fick komma till ett förlossningsrum”

”Bakomliggande orsaker till att händelsen inträffat har bland annat varit en hög arbetsbelastning”

Alla de här fallen slutade med att ett barn dog. Och i alla fallen har hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats identifierats som en bidragande orsak till att vården inte fungerat som den ska.

Jag sitter vid köksbordet i en bohemiskt inredd lägenhet i Majorna i Göteborg tillsammans med barnmorskorna Lina Gustin och Tina Hylen Muisos, som arbetar på Östra sjukhuset i Göteborg. De bläddrar pärmen som jag har med mig, som innehåller Lex Maria-anmälningarna vi har hittat.

I anmälan, eller i den tillhörande händelseanalysen, har sjukhuset uppgivit att för hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats kan ha varit en bidragande orsak till att barn dött.

– Det är ju den här medicinska säkerheten ibland, det är det jag känner. Det är det som risken är tycker jag att liksom även om jag har en övervakning på en kurva såhär då och inte springer och lyssnar, utan jag har kurvan på. Spelar ju ingen roll om jag har kurvan på om ingen ser den.

Kurvan som Lina Gustin pratar om är alltså den apparat som visar hjärtljudet på oförlösta barn. Den går att se på en skärm i expeditionen.

– Vi har ju så mycket…så jag kan ju vara på två andra rum. Och det är ingen ute som kan titta på den. Det är ju situationer där det verkligen inte finns någon där.

– Jag tänker på hur det kan se ut, för inte så många nätter sedan när jag hade två patienter – en kvinna som väntade sitt första barn och var öppen 10 centimeter. Hennes hjärtljud hann jag ju inte lyssna på en gång i kvarten. Jag sprang in och ut till henne, till en annan kvinna som var en omföderska som hade en inte helt godkänd övervakningskurva - och så ringer det på dörren. Och ingen svarar. Och det ringer och ringer och ringer. Tillslut måste man ju gå och svara, man vet ju inte vad det är. Och där kommer en livrädd kvinna som väntar sitt första barn och som säger att: ”Jag blöder.” Kan ju inte jag lämna, då måste jag ju ta in henne på ett rum. Upp i sängen, får jag lyssna på hjärtljuden, ser att det är bra, blödningen ser bra ut – ”ja ursäkta men jag måste gå nu”. Och så går jag. Och så ser det ut. Och så får jag springa fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det är en jättetuff känsla att vara rädd hela tiden, rädd för att man ska missa något.

Både Lina och Tina har nu sagt upp sig från Östra sjukhuset.   

Sofia Wickstrand Linhem har också valt att sluta.

– Och jag ser på den gamla arbetsplatsen nu som ett…som någon slagsgruva där folk går och sliter och de har ingen aning om hur det ser ut på andra arbetsplatser. För man är så van. Man är så hemmablind. Det är förskräckligt. Det gör mig ledsen att se hur folk sliter faktiskt. Och tycker att det är okej. Och säger att nej men…idag var det såhär. Att det normaliseras. Det sliter hårt.

Varken Sofia, Tina och Lina har själva varit med om att för hög arbetsbelastning, brist på personal eller plats har fått så allvarliga konsekvenser som vi har kunnat läsa om i Lex Maria-anmälningarna. Men de har varit oroliga. Nu har de alla valt att lämna sin arbetsplats, eftersom de anser att de inte är tillräckligt bemannade för att kunna sköta sitt jobb.

Henrik Ahlmgren, som är verksamhetschef på Sahlgrenska igen.

– Det är alltid ett problem när vi har medarbetare som har en hög kompetens som söker sig från en arbetsplats på grund av att man inte trivs eller man upplever att arbetsmiljön är för utsatt eller annat. Då har vi ett problem. Och det är en fråga som jag tillsammans med min ledning och mina medarbetare ständigt jobbar med och behöver förbättra.

För några veckor sedan avslutade Arbetsmiljöverket sin utredning. De konstaterade att det fortfarande finns brister i arbetsmiljön. Men att sjukhuset har börjat jobba med frågorna och att det därför inte finns skäl till något vite.

Samtliga barnmorskor vi pratat med som jobbar där – både de vi har hört i det här programmet och andra – har uppgivit att brist på personal leder till att det uppstår situationer där de har varit oroliga eftersom de inte hinner med att utföra sitt arbete såsom riktlinjerna kräver.

Vad tänker du om det?

– Jag kan inte kommentera enskilda utsagor kring vad man hinner och inte hinner med. För mig är det viktigt som verksamhetschef och tillsammans med våra medicinska ledningsansvariga att vi uppmärksammar onormala händelser i organisationen och larmar så att vi kan förebygga detta

Tror du att det på något sätt går ut över patientsäkerheten att bemanningen ser ut som den gör idag?

– Det finns alltid en risk att patientsäkerheten hotas eller naggas i kanten om man inte förmår bemanna en verksamhet med rätt kompetens. Detta är en uppgift som vi jobba med dagligen att säkerställa att vi har rätt bemanning för att klara vårat uppdrag.

Lyckas ni?

– Vi lyckas.

Men när vi går igenom Lex Maria-anmälningar så hittar vi ett fall från förra året där ett barn dog på Sahlgrenska. Personalen hade på grund av platsbrist och hög arbetsbelastning lagt över mamman till BB, där barnet inte kunde övervakas ordentligt. Tommy Sporrong är medicinskt ansvarig överläkare på Östra Sjukhuset.

– Så jag tror att resursbristen på förlossningen ledde till det här beslutet.

Kan man dra slutsatsen utifrån det här att det hade behövts mer plats på förlossningsavdelningen här?

– Ja det tror jag att man kan dra den slutsatsen. Det har sannolikt bidragit till att det gått dåligt.

Enligt Tommy Sporrong är det tydligt att brist på personal ibland går ut över patientsäkerheten.

– Ja situationer där man upplever att man upplever att man behöver assistans av fler personer än vad som finns tillgängligt. Det varierar ju…men kanske någon gång per vecka hos oss för närvarande. Senaste halvåret under sommaren och våren så kanske till och med det var något oftare.

En överläkare som säger en sak, och en verksamhetschef som säger en annan.

Vi ringer upp Henrik Almgren igen.

– Jag tycker vi ska utgå från det ställningstagande som Tommy gjorde där. Han är medicinskt sakkunnig och rådgivare till mig. Så jag utgår ifrån att det Tommy har svarat, det stämmer.

För när jag frågade dig sist om det här, om ni lyckas att bemanna för att klara ert uppdrag så sa du att ni lyckas med mycket goda resultat?

– Vi lyckas utföra våra uppdrag med goda resultat, svar ja. Sen har vi i likhet med många verksamheter inom sjukvården ett ständigt pågående utvecklings- och förbättringsarbete, genom att vi ständigt förebygger risker i verksamheten för att förbättra patientsäkerheten.

Men det är ändå så att det har funnits situationer där brist på bemanning har gått ut över patientsäkerheten?

– Jag kan säga att det har i våra händelseanalyser framkommit att bemanningsfrågan har varit en potentiell riskfaktor, svar ja.

Svensk förlossningsvård räknas till bland världens säkraste. Men i två program har Kaliber kunnat visa på allvarliga brister. Vi har i förra veckan hört om hur sjukhus brister i fosterövervakningen av barn som ska födas, något som i flera fall har lett till att barn har dött eller blivit allvarligt skadade.

Den här veckan har vi hört om bristande resurser inom förlossningsvården. Vi kan konstatera att brist på resurser inom förlossningsvården – i forma av personal eller plats – i flera fall har ansetts vara en bidragande orsak till att barn dör eller skadas.

– Det är en väldigt stark kille.

Vi är tillbaka i det ljusa köket i Smygehuk, tillsammans med Christian, Johanna och fyra månader gamla Joey.

– Så han är ju också en del i att det gick bra. Det var han som såg till att det gick bra, eller hur Joey?

Johanna födde Joey vid diskbänken, och Christian tog emot. Det enda medicinska stödet de hade var 112, som fanns med via högtalartelefon.

– En häftig upplevelse naturligtvis. Men samtidigt så…det kunde också blivit den värsta. Men det är som sagt…det försöker man inte tänka på när man är i det och inte nu efteråt heller.

– Det gick bra. Det gjorde det. Men man tänker ju samtidigt vi hade tur, men det finns andra som inte har det. Det är liksom…det förtar ju lite av glädjen så att säga.

Markus Alfredsson
[email protected]

Research: Sofia Boo och Victoria Gaunitz
Producent: Eskil Larsson