Vad kan Sverige lära av andra länder?

Tusentals unga européer har anslutit sig till våldsbejakande islamister som IS. I Sverige är det många kommuner som fortfarande inte vet hur de ska förebygga radikalisering. Kaliber om vad Sverige kan lära från andra länder.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det är en varm septemberdag 2014. Vi är i den östra Londonförorten Walthamstow. På Lea Bridge road bland låga viktorianska hus, frisören Kashmir, grönsakshandlaren Class och en del andra småaffärer, ligger en av Storbritanniens alla avhopparverksamheter -Active Change. Vägg i vägg med en moské och lite dold bakom en busshållplats.

Utanför byggnaden står ett tv-team och filmar. Internationell media har sprungit in och ut ur avhopparverksamhetens lokaler i ett kör den här septemberveckan. Och jag får vänta i över en timme för att få träffa organisationens grundare Hanif Qadir.

- So you had lots of media here today?

– Since two weeks its been everyday.

Anledningen till att media från hela världen blickar åt London nu är att rapporteringen om europeiska IS-resenärer börjar ta fart hösten 2014. Och att Storbritannien har en lång tradition och stort utbud av olika avhopparverksamheter för våldsbejakande islamister. Hanif Qadir har personlig erfarenhet av att bli rekryterad till al-Qaida en gång i tiden.

- When I arrived in Pakistan and when I saw some of the tactics used by al-Qaida I didn´t agree with that. Because yes the Americans were killing women and children – you know targeted or nontargeted but so was al-Qaida, sager Hanif Qadir.

Han anslöt sig till terrororganisationen utifrån en känsla av ilska över att oskyldiga kvinnor och barn dog i USA:s krig mot terrorismen, berättar Hanif Qadir. Men han insåg snabbt att också al-Qaida dödade oskyldiga, säger han. Han åkte hem till London och startade Active Change. Och idag är Hanif Qadir en av Europas mest erfarna på att omvända våldsbejakande islamister.

- I think Britain by far has the most effective counter radicalisation policy in the world, säger Hanif Qadir.

Om Storbritannien är bäst på att motverka radikalisering eller inte finns det olika åsikter. Men Storbritannien har lång erfarenhet och många olika verksamheter - såväl statliga som oberoende projekt och Active Change är bara ett av alla. Vi ska återkomma till det.

Sverige har till skillnad från många andra länder knappt någon avhopparverksamhet eller något förebyggande arbete som gäller våldsbejakande islamism. Om det handlade förra veckans Kaliber. Och enligt Säpo har minst 130 svenskar rest till Syrien och Irak för att strida med grupper som IS. Vi har träffat Maryam. Hon är i 50-årsåldern, och jobbar med språk. För nio månader sedan lämnade Maryams dotter Sverige. Dottern var då 19 är och bodde hemma.

- Det var en vanlig dag en fredag. Jag var på jobbet när jag fick telefonen att de har rest igår. Jag trodde hon sov över hos en väninna, fast de hade resan rest, berättar Maryam.

Det var pappan till en av dotterns vänner som ringde och berättade att deras döttrar hade åkt till Syrien.

- Jag var hysterisk och skrek. Jag var i centrumet, jag fick kramp, jag fick…. Det var en polisbil där. Och jag skrek och skrek och hela centrumet tittade på mig, berättar Maryam, som egentligen heter något annat.

Hon fick det där samtalet i somras hade hon i över ett år försökt få hjälp med dotterns radikalisering, berättar hon. Men också med dotterns depression som Maryam tror spelade en stor roll i hennes beslut att lämna Sverige för IS. Maryam säger att hon hade pratat med skolan, socialtjänsten, psykiatrin. Och efter att några andra tjejer som dottern umgicks med i en studiecirkel åkte till Syrien, kontaktade Maryam också polisen:

– När första gruppen hade åkt gick jag till polisen och informerade och sa att jag är rädd. Jag är rädd att en grupp som min dotter har umgåtts med har åkt till Syrien. Jag är rädd, vad ska jag göra. Jag behöver er hjälp, jag vill att man ska hindra att hon ska åka, sa jag, berättar hon.

- Vad sa polisen?

- Vi har inte den befogenheten att stoppa henne. Vi har inte lagen på vår sida att stoppa henne.

Maryam är inte ensam om att behöva hjälp. I förra veckans Kaliber fick kommunerna kritik för att föräldrar till IS-rekryter inte vet vart de ska vända sig när de söker hjälp. Och Kaliber frågade socialcheferna i Sveriges kommuner och storstädernas stadsdelsförvaltningar, om de anser att de har verktyg att förebygga våldsbejakande islamism bland ungdomar.

Av de 132 som svarade ansåg 70 procent att de inte har verktyg att förebygga våldsbejakande islamism bland ungdomar.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, svarade då att kommunerna trots allt gör en hel del ”men vi behöver mer kunskap och den håller vi på att skaffa oss” sa SKL:s ansvariga för brottsförebyggande frågor, till Kaliber då.

Den här veckan ska vi bege oss utanför Sverige för att se hur Storbritannien och Danmark arbetar med våldsbejakande islamism. Två länder som framhålls i internationella sammanhang för att ha kommit långt med arbetet. Men vi har också åkt till Norge.

På polishögskolan i Oslo träffar jag professorn Tore Bjørgo en av de mer kända forskarna i Norge när det kommer till extremism och terrorism och de människor som dras till det:

- De drar av ganska olika grunder, de är olika typer av människor som har olika drivkrafter olika drömmar och behov och därför finns ingen sådan ”one-size-fits-all” när det gäller att finna hur man kan förebygga det, säger Tore Bjørgo.

Frågan om hur man ska förebygga resorna kompliceras alltså av att de här individerna är så olika och därför har olika motiv, menar han.

- Några få, som är primärt ideologiskt och politiskt drivna, oftast väldigt resursstarka, de blir ofta ledarna och ideologerna. Och så har vi några som är spänningssökande och de kanske också kan få en överdos och uppleva att det inte var så spännande när de ser sin vän ligga där och vrida sig av smärta. Och så har du de som har en väldigt problematisk social bakgrund, traumatiserad, kanske upplevt krig, ofta varit inblandade i kriminalitet, de letar efter en frälse - och de kan vara ganska farliga människor, säger han.

Och så ser det även ut i Sverige, säger Mona Sahlin, som är nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Ungdomarna kommer från olika delar av samhället och har olika drivkrafter.

– Så när man tittar på ordet krigande eller resande så finns ju alltifrån djupt övertygade religiösa och politiska skäl till förvirrrande, ledsna, förtvivlade unga som letar efter en plats i tillvaron. Och det är därför det arbetet vi gör nu är så svårt men också viktigt. Att inte bara gå på den enkla lösningen, skärp en lag och ta ett pass, så har man blivit kvitt problemet. Man kanske har förhindrat problemet för några, men det är absolut ingen lösning, säger Mona Sahlin.

Också rekryteringen ser väldigt olika ut. Den ser ut på ett sett i storstäderna och ett annat sätt på de mindre orterna säger Mona Sahlin:

- Det är viktigt att förstå att det inte bara är de stora kommunerna som detta händer i och inte heller bara i de så kallade miljonprogramsförorterna - långt ifrån. Så rekryteringen sker ju antingen från person till person eller, vilket ju är betydligt svårare att komma åt, på nätet. Där det finns oändligt många rekryteringsfilmer- om vi kallar det så - där unga män poserar med en tuff Kalasjnikov och en coca-cola och ett leende på läpparna och berättar vilket häftigt arbete de har och det finns samtalsgrupper både fysiska, men också på nätet.

Tillbaka i London och till avradikaliserings-verksamheten Active Change. I förra veckans Kaliber lyfte talesperson för göteborgsmoskén Mohammad El-Alti fram Storbritannien som ett land svenska myndigheter borde lära sig av.

Shaf, som är en av ett tiotal projektledare och mentorer som jobbar på Active Change, visar runt i huset. Det är ganska blygsamma lokaler. Ett par små mörka kontor och en stor samlingslokal som ser ut som, och delvis också är, en fritidsgård. Långväggen här är täckt av graffitimålningar och längst den står det biljardbord och fotbollsspel.

Active Change fungerar som en mötesplats för förortens ungdomar. Hit söker sig unga med olika behov; för att hänga vid något av alla spelen, låna en dator eller fråga mentorerna om råd. Här håller man också i workshops och debatter. Det öppnar upp till dialog och ger Active Changes mentorer möjlighet att fånga upp de unga som är på väg att radikaliseras.

Och förutom aktiviteter i lokalarena, har man också ett team som ger sig ut i uppsökande verksamhet i stadsdelen, berättar Hanif Qadir.

- So they will go out they will hang up leaflets. They will hang out with those young men and women who don’t come to the center. Those young men and women who we feel are in areas or in pockets of the community that don’t engage with us or other organisations. It is not always the individual that got a problem that we will engage with, it might be that it is a friend family member a sister that will give us some indication that someone they know who’s got a problem. So we will then find a way of engaging with that person.

Mentorerna ger sig ut på gatan för att komma i kontakt med unga män och kvinnor som inte dyker upp på några ungdomsorganisationer. Unga som kanske ligger i farozonen för att radikaliseras. Då diskuterar vi aktuella frågor som Syrien, Irak och IS - för att höra hur de tänker, berättar Hanif Qadir.

I många fall där radikaliseringen har gått väldigt långt är det oftast oroliga föräldrarna som ringer Active Change. Då tar vi först snabbt reda på så mycket som möjligt om deras barn och sen ser vi till att få träffa henne eller honom. Det viktigt att ställa frågor – de svåra frågorna, berättar Hanif Qadir.

- You´re mother is concerned you’re father is concerned why do you want to go to Syria? When you have this concerns. So it’s about relaying the facts to the individual. Critically analysing the situation within that person. Something may have happened to that person.

Efter de samtalen, där man försöker skapa sig en bild av processerna bakom personens radikalisering, kan avradikaliseringsarbetet börja, berättar Hanif Qadir. På Active Change arbetar inga socialarbetare eller psykologer. Alla de tiotal unga män och kvinnor som jobbar här är före detta gängmedlemmar eller före detta extremister själva. Och det är de som genom mentorskap ska hjälpa de unga som befinner sig i farozonen nu.

Men i arbetet med att avradikalisera islamistiska extremister använder sig organisationen också av muslimska teologer.

Och allt det här gäller ju det förebyggande arbetet, men Active Change har också tagit hand om personer som redan tidigare varit inblandade i terrorgrupper. Som organisationen har fått arbeta med både innan och efter fängelsestraff.

Och för de som har åkt till Syrien och IS nu, borde man erbjuda en slags öppning säger Hanif Qadir. För att kunna hoppa av och komma tillbaka till samhället.

- I think the government needs to have a corridor, with the right checks and balances obviously.

Det måste ske under kontrollerade former så klart men myndigheterna bör hålla dörren öppen för de som vill hoppa av. Hanif Qadir är samtidigt tydlig med om någon av de unga misstänks vara i färd med att begå brott och skada någon – då är det nolltolerans som gäller.

-We maintain a very strict policy that if somebody is going to cause harm to another person we will tell that person straight away we are going to report you to the police. That may mean you can get arrested. You can hate me today, but you can thank me tomorrow, sager Hanif Qadir.

Man ringer polisen helt enkelt och det här är förutsättningar som de ungdomar organisationen jobbar med vet om, säger Hanif Qadir.

Om en framtida avhopparverksamhet här i Sveriges säger han - att det är bara att starta upp. Hanif Qadir har varit i Sverige flera gånger och tycker att vi här slänger vi bort pengar på konferenser istället för att börja jobba.

- I´m amazed that you know surprised that Sweden still hasn’t put a policy in place. For 4 or 5 years we’ve been engaged we’ve going to conferences. To a point where I say you no I’m not coming to you any conferences any more even if you pay me. I get frustrated that you want us to come and give you advice but talk is no good - do it!

Jag har sagt att jag inte tänker åka till Sverige mer och gå på konferenser. Inte ens om ni betalar mig för ni vill bara prata - sätt igång arbetet istället, säger Hanif Qadir.

Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism i Sverige, bemöter kritiken:

– Det kanske han har rätt i det vet inte jag. Jag kanske har varit på en eller två sådana konferenser. Men grundkritiken håller jag med om vi ha varit naiva vi har valt att blunda allt för länge och inte sett att det här har varit ett växande problem också hos oss, men sen kan man inte heller bara kopiera rakt av. Storbritannien har en helt annan historia till att börja med, sin koloniala roll i många av de här länderna och det är helt annan diskussion om religion och kritik än vad vi har i Sverige. Storbritannien har inte någon avhopparverksamhet att tala om vad gäller nazister eller högerextrema för där har de valt att blunda…. Så jag noterar vad han säger, men allt har sina skäl, säger Mona Sahlin.

Sverige har fått kritik för att arbetet med att förebygga resandet av våldsbejakande islamister, går långsamt också nationellt - något som alltså den nationella samordnaren Mona Sahlin själv håller med om. Men det finns också delar av det svenska arbetet som även kritiker tycker är bra.

I förra veckans Kaliber kritiserade psykologen Yassin Ekdahl kommunernas brist på beredskap att hjälpa föräldrar till IS-rekryter. Han jobbar nu ideellt med föräldrar vars barn har åkt till Syrien. Och Yassin Ekdahl är också med i nätverket RAN - ett EU-nätverk där sakkunniga utbyter erfarenheter och kunskap. Yassin Ekdahl har genom nätverket fått se olika länders arbete från nära håll. Och trots att de flesta andra länder han har besökt, har kommit längre i arbetet, ser Yassin Ekdahl fördelar med Sveriges sätt att angripa problemet.

- Om man tittar på hur andra länder jobbar, till exempel England och inte minst Holland och Belgien där har man valt en mer konfrontativ linje. Och där i de muslimska samfunden känner sig mest utpekade att man pratar bara om muslimer och islam som våldsbejakande. Utifrån det så tycker jag att vi i Sverige är mer nyanserade. Vi pratar inte om jihadister. Vi pratar om våldbejakande oavsett om den är religiös eller ideologiskt politisk färgad och utifrån det så tycker jag att det är en bra strategi, säger Yassin Ekdahl.

Inte minst att den nationella samordnarens uppdrag är att arbeta mot både höger, vänster och islamistisk extremism bidrar till nyanseringen, fortsätter Yassin Ekdahl. Men arbetet i Sverige bromsas upp av att en del ideella organisationer som skulle kunna jobba med frågan inte har resurser, menar han.

- Sen är det så att vi i Sverige är lite mer myndighetsmarinerade när vi jobbar. Den idéburna sektorn, den civila sektorn, skulle vara mer delaktig. För i slutändan är det de som träffar de här föräldrarna och ungdomarna i det verkliga livet. Det är ingen myndighet som har den kontaktytan, menar Yassin Ekdahl.

- Men det är ingen som hindar de från det?

- Nej, absolut det är ingen som hindar det. Men däremot allting handlar också om resurser. Det kan inte vila på eldsjälar ett sådant viktigt arbete. De människor som jobbar med det här nu, gör det efter att de slutat sitt 8-5 jobb. Sen ska de ta sig an det här och göra det vid sidan om. Och det är en sak att kanske vandra på kvällarna, det är en annan att jobba med uppgivna och deprimerade föräldrar. Man behöver utbildning, man behöver kunskap, man behöver också en organisation att vila sig mot och vända sig till och få stöd.

Av de olika modeller som finns för att förebygga, bearbeta och bemöta IS-resenärerna, tycker Yassin Ekdahl att den danska så kallade Århus-modellen är den bästa förebilden för Sverige. I Århus som är Danmarks näst största stad driver polisen, skolan och socialtjänsten ett gemensamt arbete som de kallar för ”förebyggande av radikaliseringen och diskriminering”.

För några månader sen besökte Sveriges Radios Danmarks korrespondent Anna Landelius Århus i Studio Ett i P1:

Poliskommissarie Allan Aarslev visar ett litet kök där man träffas för samtal med unga. Ibland finns även en psykolog med säger han. Köket ligger på andra våningen i ett litet gårdshus bakom den stora röda tegelbyggnaden som är den Östjyllenska polisens högkvarter. De unga kommer in via en dörr på baksidan så de ska slippa gå in via huvudingången. Och även om han idag har på sig sin polisuniform så brukar de poliser som träffar de unga vara lite mer ledigt klädda.

- Vi kontaktar dem på telefon först vi vill snacka med er för att vi är bekymrade, säger Allan Aarslev.

När polisen får in tips om att någon är på väg till Syrien då ringer de först och försöker få till ett möte med personen. Kommunen har inte någon särskild enhet för att arbeta med de radikaliserade ungdomarna. Men man har utbildat personal och skaffat specialkunskaper. Här finns också ett föräldranätverk, psykologer och mentorer som har regelbunden kontakt med de unga som ingår i projektet.

När projektet startade 2007 så var det för att stävja politisk höger- och vänsterextremism. Sedan 2012 jobbar man också med de unga som planerar att resa till Syrien, men också de som redan åkt och sen återvänt.

- När det kommer hem igen. Det är viktigt att vi inkluderar de i samhället igen för att minska risken att de begår kriminalitet det är en slags soft hand aproach, men det är också en dialogbaserad tillgång som vad ska man säga på längre sikt garanterar att de här ungdomarna blir en tillgång till samhället och inte en säkerhets risk för oss, säger Allan Aarslev.

Det är viktigare att de ungdomarna som återvänder från Syrien känner sig inkluderade i samhället - viktigare än att straffa, menar alltså Allan Aarslev.

Detta har fått kritik, men metoden är framgångsrik. Sen 2012, då Århus började arbetet med unga som åker till IS och liknade terrorverksamhet, har kommunen gått från 34 terrorist-rekryter de första åren – till noll som reste 2014.

Sammanlagt 17 personer har återvänt. Av dem går flera på gymnasiet, någon på universitet och några jobbar. Det finns inget exempel på missbruk av de möjligheter de har fått, berättar Thorleif Link på polisen i Århus, när jag ringer för att få de senaste siffrorna. Han berättar också att kommunen har ett bra samarbete med föräldrarna, som i flera fall är aktiva i det lokala föreningslivet och är en god resurs för kommunen i arbetet mot våldsbejakande extremism.

Och när Magnus Ranstorp, terrorismforskare vid Försvarshögskolan, och en av författarna bakom regeringsrapporten "Förebyggande av våldsbejakande extremism i konfliktzoner", ska välja ut ett land som Sverige borde studera särskilt - så är det just Danmark.

– I Danmark har man en mjukare modell, den är mjukare på så sätt att det både är polisen och socialtjänsten som arbetar tillsammans med civilsamhället. Man har väldigt bra kopplingar till och är lyhörda för civilsamhället. Så jag tror att den danska modellen är mer användbar i ett svensk kontext än exempelvis den brittiska, säger Magnus Ranstorp.

Samtidigt säger han att Storbritannien har längre erfarenhet, mer kunskap och fler sakkunniga i frågan om våldsbejakande islamism. Något hans norska kollega Tore Bjørgo instämmer i:

– Jag tror nog att på många sätt har Storbritannien kommit väldigt långt i det att de har haft det här problemet länge och de har utvecklat en helhetlig strategi för att driva helhetlig arbete -både med förebyggande och efterföljder som gör att de har vart mest systematisk på detta. Då är det samtidigt så att man kanske har haft variationer i de olika europeiska länder på hur mycket man har satsat på förbyggande eller straff på det sättet har väl britterna varit mer strafforienterad än till exempel vad man har varit i Danmark som har varit mer rehabiliteringsorienterade, säger Tore Bjørgo.

Så mer rehabilitering än strafforienterat. Och det gör att Bjørgos svenska kollega Ranstorp pekar på Danmark som en bra förebild för Sverige. Men det finns mycket kunskap och kompetens att hämta från Storbritannien också. Vad gäller Norge säger Tore Bjørgo att myndigheterna sen många år sökt samarbete med de muslimska samfunden och det kommer till användning nu.

- I alla fall har vi i Norge positiva tendenser för att man har fått ett gott samarbete mellan myndigheter, poliser och moskéer i Norge och det har man haft många år på att bygga upp. Så man har en god tillit, ett kapital där, säger Tore Bjørgo.

Och han tycker liksom Yassin Ekdahl att myndigheterna borde satsa mer på ett samarbete med frivilligorganisationerna i arbetet med att stävja extremism.

- Och när det handlar om militanta islamister så må man uppenbart alliera sig med muslimska organisationer för det är de som känner ungdomarna och deras ideologier och har det sociala nätverken till att få dem tillbaka men samtidigt behövs en allians både på statlig och kommunal nivå, säger Tore Bjørgo.

När jag har ställt min sista fråga till Tore Bjørgo, som har bråttom hem den här fredagseftermiddagen i slutet på januari, är det nästan tomt i polishuset i Oslo. Det slår mig att alla som jobbar med de här frågorna har bråttom och är på språng. Och det är bråttom – för medan svenska myndigheter fortfarande funderar över hur man ska arbeta åker unga européer till Syrien varje vecka. Enligt forskningsinstitutet ICSR har nu 4 000 personer från Västeuropa anslutit terrorgrupper som IS.

Också Hanif Qadir i London hade bråttom när jag var där redan för ett halvår sen. Han skulle springa iväg till nästa intervju. Men innan det sa han så här:

- In Europe, specially in Sweden, programs like this need to be developed very quickly. You may not have the right people, but I’m more than happy to go to anywhere to train people to give the experience. We are more than happy to cross over and help.

Ja, Hanif Qadir träffar trots allt gärna svenskarna fler gånger - fast han är trött på att Sverige bjuder in till konferenser, men inte går till handling som han sa tidigare. Och så sent som i januari i år åkte faktiskt den nationella samordnaren Mona Sahlin tillsammans med representanter från Sveriges kommuner till just London för kunskapsutbyte igen.

Maryam som vi träffade i början av programmet och vars dotter åkte till Syrien, sitter vid köksbordet och visar bilder på andra mödrar vars barn rest till IS. Medan svenska myndigheter fortfarande jobbar med att samla kunskap, har några av de föräldrar vars barn åkt till Syrien organiserat sig själva här i Sverige. Och det finns också internationella nätverk. Maryam åkte, som representant för det svenska nätverket, till Wien innan årsskiftet, där mödrar till Syrien-resenärer från hela Europa och Nordamerika träffades för att dela erfarenheter.

- Vi träffas mest för att prata om hur vi kan få hjälp, motverka terrorismen, men mest för hur kan vi få hjälp att få tillbaka våra barn. Men mammorna som har förlorat sina barn behövde ett avslut, eftersom de inte har fått veta var deras barn dog. Vi hade olika problematik, säger Maryam.

Maryam har inte lyckats få någon direktkontakt med sin dotter. Men via några av dotterns vänner, som hon åkte till Syrien med, vet hon att dottern lever.

- Varje gång man hör på nyheterna att man har bombat hit och dit….De bor tillsammans med civila, alltså tjejerna är oftast inte i själva kriget alltså, de flesta är inomhus.

Hon tycker att det är jobbigt.

- Speciellt på kvällarna när vi kommer tillbaka i hemmet och sitter ensamma och tänker, hur har de haft det och vilken typ av fruktan som väntar, avslutar Maryam.

Reporter: Sara Moein

Producent: Andreas Lindahl

Kontakt: [email protected]