Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling

Denna lördags episteltext är Romarbrevet 14:6-9. Helige Paulus undervisar oss och säger: ”Kristus har dött och fått liv igen för att vara Herre över både levande och döda.” Men var han inte redan Herre över de döda? Jo, på sätt och vis i egenskap av hela skapelsens Herre, men om människans fria vilja ska ha någon verklig betydelse och innebörd måste han, genom sin död och uppståndelse, bli herre, så att säga, även över de döda. Fader Mikael förklarar frälsningen från synden och döden i denna predikan.

Fader Mikael lyfter fram tre viktiga detaljer ur evangelieläsningen om Jesu första brödunder (Matt 14:14-22). Dessa tre är 1) Guds bermhärtighet som den ende människoälskande, 2) den centrala platsen som den apostoliska traditionen har i vår tro, och 3) brödundret som bild för eukaristin.

De två blinda männen i dagens evangelieläsning (Matt 9:27-35) får frågan av Herren om de tror att han kan hjälpa dem. De svarar "Ja, Herre". Jesus botar dem och säger "Som ni tror ska det ske med er". Efter att ha läst detta stycke dyker frågan upp: vad är tro egentligen? Fader Mikael presenterar några vanliga missförstånd som visar på vad tro inte är. Därefter presenterar han en biblisk och ortodox förståelse av tro som vår lilla del i samarbetet mellan Gud och människa.

Vid invigningen av OS i Paris 2024 presenterades Världens bild av mänsklig strålglans. Då draperades en karikatyr av Sista måltiden i dragshow och degenererad dekadens. Hedonism upphöjdes till ideal för vår tid. Inget nytt och inget att förvånas över egentligen, men timingen var bra. Det är nämligen så att Ortodoxa Kyrkan snart firar Kristi förklaring (6/8) och då presenteras vi med en bild av den gudomliga och himmelska strålglans som är vårt verkliga mål och vår arvedel som människor. Dessa båda slags strålglans är dock oförenliga.

Idag firar vi apostlarnas samlingsfest, och vi får anledning att begrunda vad det betyder att ha en apostolisk tro. Den första innebörden är att Ortodoxa Kyrkan har bevarat trons fullhet sådan apostlarna fick ta emot den av Kristus och den Helige Ande. Den andra innebörden är att det går en konkret kedja från apostlarna till våra dagars biskopar genom den apostoliska successionen. Men det finns också en tredje innebörd...

Fader Mikael predikar denna lördag om olika himmelsfärder i Gamla testamentet, och hur Kristus är fullkomningen av dem. Vidare om hur Kristi himmelsfärd bereder vägen för oss människor in i det allra heligaste himmelska tronrummet genom att han stiger dit upp alltjämt i sin mänskliga natur. Vi troende har hopp om att nå dit i kraft av Hjälparen och vårt samarbete med honom (Joh 14:10-21).

Den blinde mannen möter Kristus - sann Gud och sann människa - och kan därmed få sin andliga syn tillbaka (Joh 9:1-38). En människa med läkt andlig blick tillber Jesus som Gud, men den som fortfarande är andligt blind tror att Jesus är blott en människa eller en profet.

Den samariska kvinnan vid sykars brunn (Joh 4:5-42) sökte släcka sin törst, men fick sin djupa existentiella törst släckt av Jesus. I honom mötte hon den barmhärtige Läkaren, och honom vittnade hon om för sin stad så att de kom till tro. Kyrkan minns henne som den heliga Fotini, och den tro hon vittnade om är densamma som vår Kyrka förkunnar ännu idag!

När Jesus botar den lame mannen vid Betesda (Joh 5:1-15) visar han att han inte bara älskar mänskligheten i allmänhet, utan människan i synnerhet. Han möter personer ansikte mot ansikte, och bjuder in dem att ge sitt fria gensvar till hans gåvor av läkedom. Detsamma gäller ännu idag, och samma läkedom står att finna i Kristi Ortodoxa Kyrka.

Den gamla barnsången "När det stormar..." gör sig påmind vid läsningen av denna lördags evangelium (Joh 6:14-27). De heliga ser en bild av Kyrkan i lärjungarnas båt, som befinner sig mitt i stormen på sjön, likt Kyrkan befinner sig mitt i den stormande världen. Folken rasar, folkens ledare strider mot Kyrkan, irrlärorna piskar mot hennes skrov. Men lärjungarnas uppgift är att hålla skutan flytande. Herrens uppgift är att stilla stormen.

Vad är meningen med livet? Vad gör vi ens här? Många har svarat på dessa frågor, men svaren är ofta lika hopplösa som vilseledande för oss människor. Kristus är världens enda hopp. Han är den som skapade oss, och till honom är vi ämnade. Syftet är varken nyandlighet, hedonimsm, beroende eller humanism. Syftet med allt är Kristus. Inte som idé eller enbart andlig verklighet, utan såsom uppstånden, så konkret att helige Thomas kunde sticka fingrarna i såren på hans händer (Joh 20:19-31). Den härlighet han ägde då, den väntar oss vid uppståndelsen, genom Guds människokärlek.

På Palmsöndagen rider Jesus in i Jerusalem (Joh 12:1-18), och staden vibrerar av förväntan och segervisshet. Men vilket antiklimax! Istället för att inrätta ett jordiskt rike och kasta ut romarna kommer Jesus att förrådas av sin lärjunge Judas; utlämnas åt Stora rådet; överges av alla sina närmaste vänner; falskeligen anklagas; smädas; piskas och pinas; dömas till döden av de händer han själv skapat; hängas upp på det redskap för avrättning som var förbehållet rövare och upprorsmakare, till allmänt spektakel för de som såg på. Är då denna segervisshet missriktad? Ja, men bara om man misstar sig, som vissa villolärare, och tror att Guds rike är av denna världen.

Vad är en människa? "Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster" (Ps 139). När Ordet just tagit sin boning i Jungfruns livmoder känner ett annat foster, Johannes i Elisabeths livmoder, igen honom som sin Herre (Luk 1:39-49; 56). En människa blir till vid konceptionen, och fullbordas i gudomliggörelsen.

I helige Markus evangelium (9:17:31) läser vi om en desperat pappa som har fört sin son, som är besatt av en ond ande, till Jesus. I pojkens beteende kan vi se vår egen själs utsatthet för den Ondes alla konster och ogärningar ännu idag. Men även Kristi läkande mirakel som han utförde då har sin relevans ännu idag: Ortodoxa Kyrkan är nämligen fortsättningen på Kristi strid mot demonerna.

På korsärandets söndag läser vi om korsets helt centrala plats i hela skapelsen, i Kyrkans liv och i varje troendes liv. Korset är dock en dårskap för många: för heretiker, muslimer, rationalister och humanister. Men om Kyrkan skulle överge sin förkunnelse om korset skulle hon samtidigt förlora allt hopp.

Den lame mannen (Mark 2:1-12) är, enligt hl Gregorios Palamas, "var och en som är beroende av sinnlig njutning har en paralyserad själ, och ligger sjuk på vällustens säng med dess bedrägliga behag.” Men vid insikten om sitt predikament ropar han på fyra vänner som bär honom till Jesus. Dessa fyra vänner är (1) självrannsakan, (2) syndabekännelse, (3) omvändelse och (4) bön till Gud. Genom dem förs han inför Jesus och kan bli botad.

Stora fastan närmar sig. Vi har fått lära oss om den nödvändiga ödmjukheten, omvändelsen, kärleken under förfastan. Idag ger oss Herren en snabb repetition (Matt 6:1-13). Men dessutom uppmuntrar oss aposteln Paulus med mycket goda råd hur vi ska hjälpa varandra: "om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse, så ska ni som är andliga hjälpa en sådan till rätta i en anda av mildhet. Men se till att inte också du själv blir frestad. Bär varandras bördor, och uppfyll på så sätt Kristi lag" (Gal 6:1-2). Låt oss ta fasta på allt detta inför den stundande fastan!

Fader Antonios Bitar predikar (på engelska) utifrån texten om Yttersta domen (Matt 25:31-46). Vår kristna tro måste ta sig uttryck i kärlek, så att vi kan stå med de "får" som tjänat Kristus i sin nästa, i sin granne, i "en av dessa mina minsta bröder."

Huvudpersonen i liknelsen om den förlorade sonen är Fadern (Luk 15:11-32). Han överträffar alla mänskliga förväntningar på kärlek och förlåtelse! Han möter inte den botfärdige sonen som en chef eller paneldomare, utan just som en kärleksfull far. I denna predikan får vi en stark påminnelse om detta faktum.

Publikanen och fariséen (Luk 18:10-14) uppvisar två slags bön: den ena är självupptagen och vittnar om en falsk andlighet, men den andra uppvisar en andlig friskhet och sund sorg över sitt eget och världens eländiga tillstånd. Fader Eusebios Vittis (+2009) har skrivit mycket insiktsfullt om detta, vilket utgör grund för denna söndags predikan.

I lördagens evangelium (Luk 20:46-21:4) talar Jesus om hycklande fariséer och om en fattig men rättfärdig änka. Vad gör det religiösa hyckleriet med kyrkans gemenskap, utöver dess förödande konsekvenser för den som sysslar med hyckleriet? Jo, det sprider missmod och hopplöshet. Men vad kan då änkan med sina två kopparslantar lära oss? Jo, att var och en genom att frambära sig själva som offer till Gud, kan bereda en plats för honom i sitt hjärta. Det är hoppfullt!

Liknelsen om talenterna, som är dagens evangelieläsning (Matt 25:14-30), handlar om den yttersta domen. En talent är ett antikt mynt, men har kommit att få betydelsen av gåvor och förmågor i allmänhet. Att förvalta sina talenter väl förutsätter att man är fri; att man investerar dem; att det finns en marknad och att man därmed tar vissa risker.  Kristina är döpta, och därmed fria i Kristus. Kristna kan investera sina talenter på en mångfald olika sätt. Kristna har en marknad, eftersom Djävulens planekonomi skapat en enorm efterfrågan på dygd. Kristna tar också risker, eftersom Djävulen - som vill att alla ska vara jämlika i lidelser och synd - alltid motarbetar den som vill excellera i dygden.

Sackeus liv är en hoppfull berättelse (Luk 19:1-10). Han var en stor syndare som omvände sig i mötet med Jesus. Folk ansåg inte honom värdig, men det gjorde Gud som känner vad som försiggår i människors hjärtan. Särskild intressant är karaktären på Sackeus omvändelse: den får direkt konsekvens i handling enligt Guds vilja.

I dagens epistel (1 Tim 1:15-17) säger Paulus att han är "den störste av syndare". Det är också med de orden vi ber inför nattvarden. Paradoxalt nog är dessa ord hoppfulla, men frågan är hur? Fader Mikael predikar om syndamedvetenhetens hoppfullhet när den är förankrad i ödmjukhet, och om risken med att alltid skylla på andra och annat för de synder man givit sitt medgivande till i sitt eget hjärta!

Vart ska du bära fram ditt tacksägelseoffer? I templet i Jerusalem? Templet på berget Geressim? Andra slags tempel i andra tider? Jesus botar de tio spetälska (Luk 17:12-19), en bild för hans botande av människans synd. En återvänder för att tacka och tillbe honom i ande och sanning. Hur kan vi ta efter denne botade samarit i vår tid?

Predikan från lördagens liturgi handlade om när Kristus frestas i öknen (Matt 4:1-11). Här finns två teman som predikan handlar om: hur Kristus lyckas där den gamle Adam misslyckas, samt hur dopet inte är slutmål utan startskott för vägen mot korset - för Kristus och för oss.

På Teofanias fest, Kristi dop (Matt 3:13-17), sjunger Kyrkan: "Herre, då du döptes i Jordan uppenbarades att vi ska tillbe Treenigheten". Hur kan Gud vara ett väsen och tre personer, och vad spelar det för roll för vår tro och dess praktiska konsekvenser? Om detta handlar dagens predikan.

På juldagen får vi Guds gåva till oss, Gud Sonen inkarnerad och född som människa av Jungfru Maria. Det är julklappen över alla julklappar! Men vad kan vi ge Gud som gåva?

Tre gånger botar Jesus någon på en sabbat i evangelierna. I dagens evangelium (Luk 14:1-11) botar han en man som led av vatten i kroppen. Men varför gör han det? Det är för att lära oss att yttre laglydnad inte tjänar oss något till, men inre förvandling med Kristus som förebild.

Kvinnan med sjukdomsande i evangeliet (Luk 13:10-17) reser genast sig upp efter att Jesus talat till henne och lagt sina händer på henne. Denna Kristi handpåläggning är aktiv ännu idag, genom prästens handpåläggning vid t.ex. bikten. Hör hur Kristus alltjämt verkar i sin Kyrka!

Utanför Jeriko satt den blinde mannen (Luk 18:35-43). Med en djärvhet, grundad på profeternas utsagor, ropade han ivrigt på Herren Jesus som sin Messias, sitt enda hopp. Kan vi kristna ta efter honom idag, i att lyfta andligen blinda från en hopplös nihilistisk tillvaro?

En uppsatt person får ett kärvt budskap i dagens evangelietext (Luk 18:18-27). Det visade sig att han hade felaktiga föreställningar om det eviga livet. Dessutom vet vi att han inte älskade Gud över allt annat, trots att han utfört alla buden sedan barnsben. Texten får oss att fråga oss själva: vad är min tro om himmelen, och vad viktigare är: älskar jag Gud över allt annat, eller har jag avgudar i mitt liv?

Lördagens texter är hämtade från 2 Kor 11:1-6 och Luk 9:57-62. Paulus uppmanar Korinthierna att inte följa någon annan Jesus än den han predikar. Det är en uppmaning som är lika viktig för oss idag. Jesus undervisar i evangeliet om kraven som följer av att vara hans lärjunge, där överlåtelse är ett framträdande tema.

Aposteln Johannes säger: "Vi älskar därför att han [Gud] först älskade oss." I liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10:25-37) får vi förklarat hur Guds kärlek når oss genom Sonens inkarnation till människans frälsning. I ljuset av denna kärlek är vi också kallade att älska som Kristus: "Gå du och gör som han".

I liknelsen om den rike mannen och Lazaros (Luk 16:19-31) lär vi oss att den rike mannen inte fördöms på grund av sin rikedom, utan på grund av sin avsaknad av medlidande och barmhärtighet. Den rike saknar namn, delvis för att var och en som hör liknelsen ska kunna identifiera sig med honom och själv omvända sig från samma kalla hjärta! Den tid vi fått för omvändelsen är här och nu, detta andetaget. Gå inte miste om möjligheten!

Fader Mikael predikar om hur långt Guds barmhärtighet når. Om vi börjar jämföra oss med varandra, och tänker att den och den är heligare än jag, då kommer missmod och hopplöshet snart regera vår själ. Men om vi kastar oss i Guds barmhärtiga famn har vi gott hopp om frälsning tillsammans med de heliga!

I liknelsen om såningsmannen (Luk 8:5-15) hör vi hur Herren sår sitt utsäde, Guds Logos, så att alla får möjlighet att ta emot det. Men huruvida det gror och bär frukt beror på vår hjärtas åkermark: är vårt hjärta hårt, som vägkanten; uttorkat, som bland stenarna; fullt av jordiska omsorger, som tistlarna? Eller är det väl förberett genom självrannsakan, omvändelse och bikt?

Jesus ger exempel på tre olika nivåer av kärlek i dagens evangelium (Luk 6:31-36): en reaktiv och jordisk, som till och med den mest själsligt bedövade är kapabel till; en proaktiv samhällsbyggande, som innefattar naturlig dygd och artighet; och en gudomlig, som kallar oss till vårt hemland hos Gud.

Lukas återger hur Simon, Jakob och Johannes fick en enorm fångst fisk efter att de "handlat efter Herrens ord och befallning" (Luk 5:1-11). Då de höll fast vid samme Herrens befallning och utrustades med kraft av Hjälparen, den Helige Ande, fick de också en stor fångst såsom människofiskare i Kristi Kyrka. Genom historien har Gud rest upp helgon som hörsammat Herrens befallning. Tre av demfirar vi denna söndag, och de är Tekla, Silouan och Adalvard.

I evangelieläsningen denna lördag (Joh 8:21-30) talar Jesus bland annat om att han är "begynnelsen", och därmed den enda källan till sund lära som Kyrkan har. Vidare undervisar han om två slags människor: sådana som är "ovanifrån" och sådana som är "nedanifrån". Den som hör till den senare gruppen gör väl i att söka sig till Frälsaren.

Gud blev människa och led på korset, inte av nödvändighet eller svaghet eller vrede, utan av kärlek. Så älskade Gud världen, skriver Johannes (Joh 3:13-17). Vi är fria att ta emot den kärleken. Om vi väljer att göra det innebär det ett liv i delaktighet i sakramenten - den som kallar sig ortodox men aldrig deltar i Kyrkans liv lider brist i sin tro. Slutligen kan vi också få förmedla vidare Guds kärlek till vår nästa.

I evangeliet för 13:e söndagen efter pingst (Matt 21:33-42) ger Jesus en liknelse till de skriftlärda och fariséerna, de judiska ledarna: vingården ska tas ifrån dem och ges åt andra - nämligen hans heliga apostlar. Dessa kan vårda hans vingård och se till att han, vingårdens Herre, får den frukt han önskar. Denna liknelse handlar om hur Israel "efter köttet" (1 Kor 10:18) inte är det sanna Israel, utan Herren Jesus apostoliska ortodoxa Kyrka är det, Guds Israel (Gal 6:16). Därför måste vi i Kristi Kyrkan, Herrens vingård, också bära frukt!

När Jesus botar blinda är det inte bara för själva miraklets skull, eller för att visa att han är den väntade Messias. Han gör det också för att påtala den andliga blindheten hos folk runt omkring. Då var det fariséer, men vår tid har också sina andligen blinda. Om denna blindhet och dess orsak, det andliga högmodet, handlar denna predikan.

Hur många gånger ska jag förlåta min medmänniska? Frågan besvaras med en liknelse av Herren Jesus i evangeliet för Elfte söndagen efter pingst (Matt 18:23-35). Du ska förlåta "sjuttio gånger sju gånger", dvs. fullkomligt och för alltid. Men det är ett provocerande bud för oss som lever i denna mörkrets dal! Hur ska man förmå sig att göra det? Svaret är att det kan du inte. Ingen kan förlåta så, utan samarbete med Gud.

I dagens evangelium (Matt 17:14-23) talar Herren Jesus om tro. Men vad är tro? Hur tar den sig konkret uttryck? Och vad ska jag göra med min fattiga tro? Predikan från dagens liturgi.

Skaparen av TV-serien The Chosen, Dallas Jenkins, svarade på en fråga om varför han inte hade med Kristi förklaring i serien: ”Folk säger alltid att Kristi förklaring skulle vara en viktig scen [i vår serie], men jag fattar inte varför! Vad skulle den tillföra vår berättelse?” Mot bakgrund av dylik dårskap tar fader Mikael tillfället i akt att förklara förklaringen och dess innebörd och plats i den ursprungliga och apostoliska Kyrkans tro.

Predikan på ortodoxa sommarlägret 2023, utifrån Jesu brödunder (Matt 14:14-22) och Paulus maning till enhet (1 Kor 1:10-17). Predikan handlar om hur vi kristna lever i enhet genom delaktighet i Kristus vars kropp och blod vi får del av i eukaristins brödunder.

I dagens evangelietext (Matt 7:1-8) talar Jesus om att fördömandet är som en bjälke i den dömandes öga jämfört med de synder ens nästa begår, vilka är som flisor. Den som dömer en annan dömer sig själv. Den som lärt sig inte döma har förvärvat vaksamhet, ödmjukhet och förtröstan på Gud. Låt oss inte vara hycklare, som i kärlekens förklädnad och självbedrägeri försöker ta ut flisan ur vår nästas öga samtidigt som vi har en bjälke av fördömande och misantropi i vårt eget öga.

Helgonen är beviset på Guds frälsningsekonomi. Helgonen är också en påminnelse för oss om vår kallelse, och att det kristna livet levs i de heligas gemenskap.

Idag på pingstdagen predikar fader Mikael om den Helige Ande. Den är en gudomlig gåva som, enligt helige Nikolas Kabasilas, blir given till de troende i fullt mått vid dopet. Hur ska man som kristen då leva för att den Helige Ande ska skina fram ur ens hjärta? Från den asketiska traditionen kan vi hämta tre ledord för sund andlighet: 1.) omvändelse, 2.) ödmjukhet, och 3.) ett liv i Kyrkan. Vill du leva som ett värdigt Helige Andes tempel? Eftersträva då dessa tre.

Jesus ber till Fadern: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra. Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till” (ur Joh 17:1-13). Idag firar vi både Kristi himmelsfärds efterfest och de heliga fäderna vid Första ekumeniska konciliet (Nicea år 325). Han som är sann Gud och sann människa, enligt de ortodoxa bekännelse, fullbordade Adams kallelse i fullkomlig lydnad till Gud. Han tar den mänskliga naturen genom döden och för den till livet, till gemenskap med Gud på hans tron i himmelens allra heligaste. Vårt gensvar till denna kärleksgåva bör vara att vandra i Kristi spår. Vart leder vägen? Till korset. VArt leder korset? Till det gudomliga Livet.

Kristus är uppstånden! ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand.” Vilka underbara ord ur dagens evangelieläsning (Joh 10:27-38), och vilket underbart Herrens löfte. Så länge vi lyssnar till Herdens röst förblir vi hos honom. Men hur lyssnar man till den rösten i vår distraherade tid? Om detta predikar fader Mikael idag.

Patriarkens vikarie arkimandrit Antonios predikar (på engelska) om den samaritiska kvinnan (Joh 4:5-42). Predikan handlar om hur Gud kallar alla folk till sin Kyrka och leder och bevarar Kyrkan i alla tider.

Människan ligger i hopplöshet i sin andliga sjukdom, utan någon som kan hjälpa henne. Den lame mannen (Joh 5:1-15) är en sinnebild för människans hopplösa sökande efter hjälp där ingen hjälp finns att få. Men en är den som hjälper: Jesus Kristus, sann Gud och sann människa. Han tränger sig inte på, utan frågar, "vill du bli frisk?" Vem skulle svara nej på en sådan fråga? Än idag finns möjlighet att svara "Ja" på Frälsarens erbjudande.

I dagens evangelium (Joh 3:22-33) får Johannes Döparen och Förelöparen predika för oss vari den andliga träningens grund består. Tvärtom vår tids fokus på självförhärligande pekar Johannes på Kristus och säger: "Han måste bli större och jag mindre". Paradoxalt nog innebar det inte att Johannes försvann, utan förhärligades. Samma sak gäller oss!

Palmsöndagen (Joh 12:1-18) är en festdag som präglas av glädje och bävan. Jesus rider in i Jerusalem och hälsas som konung, men den tron han frivilligt rider till är korset. Ändå är den seger han vinner genom korset tyngre än alla andra konungars segrar.

Kyrkans heliga tradition bjuder många vackra exempel på hur omvändelse bringar skönhet i människors liv. När syndare omvänder sig blir de sanna människor. Kanske är helige Maria av Egypten ett av de främsta exemplen på sådan omvändelse? Fader Mikael predikar om omvändelsens skönhet.

Fjärde söndagen i fastan är uppkallad efter den helige asketiske vägledaren och munken Johannes Klimakos ("Stegen"). Han talar om den andliga träningens syfte: nämligen att genom andlig övning låta själen bli regent över kroppen. När själen är kroppens styrman för den hela personen - kropp och själ - till evigheten och gemenskapen med Gud. Om detta predika fader Mikael denna gång.

Tredje lördagen i fastan hör vi om när Levi (Matteus) kallas av Jesus (Mark 2:14-17). Denne tullindrivare ställer till en stor festmåltid av tacksamhet till Frälsaren, och han bjuder in "tullindrivare och syndare". Detta förargar de skriftlärda bland fariséerna. Fader Mikael predikar om måltidens roll i historien och Kyrkan, och om hur vi bör förbereda oss som goda gäster.

Andra söndagen i fastan firar vi helige Gregorios Palamas och hans gärning för att, i samarbete med Gud, bevara den sanna tron i Guds Kyrka. Denna söndag är således som en slags andra "ortodoxins seger." Palamas gav nämligen teologiskt uttryck åt det faktum att möjligheten till verklig gemenskap mellan Gud och hans skapelse är möjlig genom de gudomliga oskapade energierna. Fader Mikael förklarar vilket hopp detta innebär i en hopplös och nihilistisk värld i denna predikan.

Idag, på ortodoxins seger, firar vi ikonernas återinförande i kyrkan efterstridigheterna på 700- och 800-talen. Fader Mikael gör ett studium över bruket av ordet "ikon" i Bibeln, och vad det lär oss teologiskt.

Predikan lördagen i veckan före fastan, över Matteusevangeliet 6:1-13. Om Hur Herrens bön, Fader vår, kan bli ett glödande kol som tänder själen till brand för Gud.

Söndagens text handlar om yttersta domen (Matt 25:31-46). Nästan varje söndag under året hör vi om Guds barmhärtighet. IDag här vi om Guds dom. Texten är så skrämmande att en del tar sin tillflykt till villolära för att handskas med den. Det behöver vi ortodoxa inte göra, för även denna text och detta tema handlar om Guds barmhärtighet. Således kan vi fatta mod även inför yttersta domen!

Predikan på den förlorade sonens söndag (Luk 15:11-32): om människans jakt i främmande land, avlägset Gud, efter förgängliga ting som inte kan mätta hennes själv. Om hur till och med en halvdan omvändelse väcker Guds omsorg. Om faran i självrättfärdighet. Och om Guds gränslösa barmhärtighet.

På publikanens (tullindrivarens) och fariséns söndag inleds Triodion (Luk 18:10-14). Fyra söndagar undervisar oss om grundläggande viktiga teman för Stora fastan: ödmjukhet, omvändelse, barmhärtighet och försoning. Idag är temat ödmjukhet, och tullindrivaren lär oss att den som är ödmjuk också uppvisar mod. Vederbörande är nämligen modig att se nyktert på sig själv, och inse sitt behov av Guds barmhärtighet.

På den kananeiska kvinnans söndag lär vi oss att be uthålligt och med ödmjukhet. Vi kan också lära oss den allomfattande bönen "Herre, förbarma dig!" som kan följa med oss i hela vår vardag, och som hjälper oss möta allt som når oss med själsro och tillit till Gud.

I Lukas 12:8-12 säger Jesus bland annat: "den som hädar den heliga anden får inte förlåtelse." Dessa ord har skapat oro hos många. I denna predikan förklarar fader Mikael hur vi kristna ska förstå Herrens undervisning, och att vi som samarbetar med Gud till vår frälsning inte behöver vara rädda.

Av tio spetälska som ber Herren Jesus om att bli botade kommer bara en tillbaka, prisar Gud och faller ner inför Jesus i tacksamhet. Vad lär det oss? Predikan utifrån Lukas 17:12-19.

Idag firar vi Kristi födelse som människa. Han föddes på en verklig geografisk plats, nämligen i den lilla obetydliga staden Betlehem i Juda land. Redan det är ett under och en nåd. Men han föds också i vår mitt varje gång vi firar liturgin, då fatet på vilket Lammet vilar är det liturgiska Betlehem. Slutligen bereder vi plats åt honom att födas i vårt hjärtas Betlehem när vi tar emot honom i eukaristin. Allt detta ger trefaldig anledning till att utropa: Kristus föds! Lovsjung honom!

"En man skulle ha en fest och bjöd många gäster", (Luk 14:16-24). Det är Gud som bjuder till fest, flottare än nobelfesten, och det sker varje söndag i liturgin. Genom Jesu nåd bjuds vi till den himmelska festen när Herren möter oss i Eukaristin. Men måtte vi inte prioritera bort inbjudan på grund av jordiska omsorger, eller förminska vår kärlek till honom som gjort allt för oss!

Vad är det med fariséernas och de skriftlärdas ständigt återkommande bråk med Jesus om sabbaten egentligen? För att förstå det måste vi förstå vad sabbaten är, vad Gud önskar med den, vad den förebådar, och hur den kom att förvanskas av de judiska ledarna. Med utgångspunkt i Jesu botande av kvinnan med en sjukdomsande (Luk 13:10-17) predikar fader Mikael om Kyrkans, det sanna Israels, förståelse av sabbaten.

Fader Mikael predikar över liknelsen om den rike dåren (Luk 12:16-21). Han var en man utan vare sig tacksamhet till Gud eller barmhärtighet med sina medmänniskor. Han älskade bara sig själv. Fröet till egoistisk kärlek finns i varje människa, och vi kan lära oss känna igen det och på så vis motverka den lasten. Genom vaksamhet över hjärtat kan vi lära oss älska Gud och vår nästa.

I liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10:25-37) lär vi oss mycket: vad vi ska göra för att få evigt liv, vilken som är vår kärleks källa, och vem som är den ende människoälskande.

I Sverige har vi just firat Allahelgonadagen, och därför passar det bra att vi läser om hur Jesus handskas med döden i dagens evangelietext (Luk 8:41-56). Den människa som är begränsad till denna världens sekulära syn på tillvaron skrattar Jesus - och oss - i ansiktet när han påstår att "flickan bara sover". Men med Jesus har vi ett hopp som når långt förbi allt vad denna världen kan erbjuda för hoppfull chimär. Vårt hopp i Kristus för oss bortom graven till gemenskapen med Gud, och sant liv i evighet. Tycker du om att lyssna till dessa predikningar? Betygsätt gärna kanalen på den podd-tjänst i vilken du lyssnar.

Kristi makt över demonerna i den besatte mannen (Luk 8:26-39) är också en berättelse om hur Guds Son blev människa för att befria oss människor från allt demoniskt inflytande. Han har vunnit segern, och likt den besatte kan vi bli friska och fria: vi kan åter bli "vid våra sinnen" och iklädda nya kläder (v. 35). Den nya klädnaden är Kristi renhet och rättfärdighet, ja, Kristus själv (Gal 3:27). Må vi leva aktivt i detta nya liv, och inte genom att försumma liturgin och bönen försätta oss själva i gyttja och hopplöshet. Må vi lämna livet bland gravarna och leva i Kristi ljus.

Fader Mikael predikar över änkan i Nain och hennes döda son (Luk 7:11-16). Texten har flera lager, men de uppenbarar alla Guds barmhärtighet. Enligt kyrkofäderna är den döde ynglingen likt vårt samvete som är dött i förmågan att leva efter Guds vilja, och vår själ är en som en förtvivlad änka som hopplöst söker efter hjälp och tröst men finner ingen.  Inte förrän Gud kommer till mötes, drabbas av medlidande, och uppväcker samvetet till att åter vilja styra själen mot Gud.

Fader Andreas Blom predikade om Jesu ord om att älska sina fiender (Luk 6:31-36). Dessa tre ord, "älska dina fiender", utgör den radikala kärnan i den kristna etiken. Vem som helst kan egentligen uppfylla den gyllene regeln, men vem förmår älska sina fiender? Endast den som låter Kristi kärlek flöda genom sig själv och ut till sin nästa, obehindrad av egos stolthet och högmod. Fader Andreas är kyrkoherde i Archangel Gabriel Orthodox Church, Ashland, Oregon (OCA). Han är född och uppvuxen på Öland.

Fader Mikael ger handfasta konkreta tips, utifrån Kyrkans asketiska tradition, på hur du som kristen kan bära ditt kors och följa Herren Jesus Kristus (Mark 8:34-9:1).

”Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen” säger Jesus i dagens evangelietext (Joh 3:13-17). Vilken annan religion eller trossystem kan mäta sig med den självutgivande kärleken? För en muslim förblir deras gud alltid helt skild från den troende. Inte ens i deras himmel når de gemenskap med sin gud. Inom andra religioner måste man häva sig själv upp till sin gud för egen maskin, och den gud man då möter är som bäst likgiltig inför människan. Men vår Gud, den Gud som Kyrkan vittnar om, älskade världen så högt "att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv" (Joh 3:16). Måtte vi gensvara på den kärleken med tillbedjan i ande och sanning!

Den rike ynglingen i dagens evangelietext går sorgsen från Herren Jesus efter att ha hört orden: Sälj allt du äger och följ mig (Matt 19:16-26). En annan yngling sålde verkligen allt och gick ut i öknen för att följa Herren. Det var den helige Antonios den store. Genuin kristendom kostar. Sann tro innebär offer och självuppoffring. Men inte en dyster hopplös sådan, utan en som möts upp av Guds nåd och kraft så fort man vandrar den vägen.