Under en stor del av kalla kriget utgjorde den svenskutvecklade och svensktillverkade Stridsvagn S tillsammans med Centurion-stridsvagnen stommen i de svenska pansarförbanden. Stridsvagn S hade en för sin tid nydanande konstruktion som väckte en hel del intresse utomlands. Stridsvagnen testades av ett antal länder i vissa avseenden med goda resultat. Men varför tog ingen efter den speciella konstruktionen? Var Stridsvagn S genial eller en katastrof?
I avsnitt nio av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved in på lite stridsvagnsnörderi. Men det handlar långt ifrån bara om pansartjocklekar, kanonkalibrar och mörkersikten. Istället bär samtalet iväg till pansartaktik och de större frågorna om vad stridsvagnen skulle användas till. Hur hade man tänkt försvarar Sverige och vilken roll hade stridsvagnarna i dessa doktriner? Och vilken roll spelade alliansfriheten och de ekonomiska aspekterna i ett litet land med en inhemsk försvarsindustri?
Diskussionen om Stridsvagn S har pågått ända sedan de första vagnarna tillfördes armén på 1970-talet. Den tornlösa konstruktionen ansågs av vissa som genial tillsammans med många andra av de tekniska lösningarna som vagnen hade. En del anser att Stridsvagn S var världens bästa stridsvagn när den kom.
Andra har en helt annan uppfattning. Stridsvagn S var ingen stridsvagn. Mer en tung pansarvärnspjäs. I jämförelsen med Warszawapaktens samtida T-62 skulle den komma till korta. Mot de nyare sovjetiska vagnarna av typen T-72 och T-80 var den helt chanslös menade kritikerna. Åter menar förespråkarna att det handlade om att använda Stridsvagn S rätt. Att förstå vagnens fördelar och utnyttja dem. Vad är då rätt och fel? Hur ska vi i efterhand bedöma detta svenska experiment?
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.