När det kommer till att motivera andra finns det vissa saker vi behöver förstå. Det viktigaste är nog att det är svårt eller omöjligt att tvinga någon att känna sig motiverad. Motivationen behöver komma inifrån.
Prenumerera på mitt nyhetsbrev för att få mina gratisresurser. Kurser, program och ljudfiler:
Välkommen till Monkey mindset. Jag heter Daniel Sjöstedt.
I förra avsnittet pratade jag om motivation och hur motivation ibland inte fungerar som vi förväntar oss.
Gå gärna tillbaka och lyssna på det avsnittet om du inte redan gjort det.
Om du redan har lyssnat så kommer du kanske ihåg att det finns situationer där vårt vanligaste sätt att motivera, nämligen med piska och morot, inte alltid fungerar.
De här tillfällena handlar om situationer när det som ska göras antingen styrs av lust eller där uppgifterna är svårdefinierade och kräver kompetenser som inte är så lätta att mäta i bra eller dåligt eller rätt eller fel.
Jag pratar till exempel om kreativitet och social förmåga.
Jag tog upp ett exempel med barn som ritade. Om barn som tycker om att rita blir lovade diplom för att rita – de ges alltså en morot, en belöning – finns risken att lusten, den här inre drivkraften som gör att de ritar, försvinner.
Plötsligt ritar de bara om de får någonting i gengäld.
Och den bok som jag hänvisade till, som på ett bra sätt förklarar hela det här fenomenet, heter Drive, eller Drivkraft på svenska, och den är skriven av Dan Pink.
I boken så presenterar Dan Pink ett annat sätt att motivera.
Ett sätt han tror fungerar mycket bättre i det samhälle vi lever i idag.
För nu är ju många av våra arbetsuppgifter av den typen att de förlitar sig på den inre drivkraften, där sådana här svårdefinierade kompetenser är mycket viktiga.
De andra jobben är ofta utflyttade eller görs av datorer.
Pink pekar på tre faktorer att jobba med.
Självbestämmande (på engelska autonomy),
Mening (på engelska purpose),
och möjligheten att bli riktigt bra på det man gör (på engelska Mastery).
Jag nämner de engelska termerna eftersom jag inte riktigt tycker att det går att hundraprocentigt översätta.
Jag tänker nu gå igenom de här tre, en och en och ge en kortfattad beskrivning av hur du kan se på dem. Som du förstår så går det ju inte att i detalj berätta vad de här tre faktorerna innebär i en så här kort podcast men jag ska försöka att plocka fram någonting tankeväckande från var och en av de här kategorierna.
Genomgående för att skapa motivation på det här sättet är att du som ledare eller coach eller förälder behöver inse att motivation kommer inifrån. Det är alltså inte ditt jobb att tvinga fram motivation eller att skapa motivation. Se det istället som att du kan hjälpa till att locka fram den motivation som redan finns men som inte ännu fått komma ut på grund av olika faktorer.
Och kanske framför allt, att du – genom vad du säger, hur du säger det och / eller vad du gör – inte står i vägen för att din medarbetare eller ditt barn ska kunna plocka fram sin inneboende motivation.
Var behjälplig men ta varken på dig ansvar eller skuld om det inte händer. Jag kommer att komma tillbaka till det här när jag pratar om självstyre men det är verkligen viktigt.
Det handlar inte om dig. Ju djupare den insikten sitter desto bättre.
**Mastery**
Fråga dig själv hur du kan skapa förutsättningar för den du vill motivera att uppnå mastery. Här finns det ju förstås inga tydliga svar att ge, i vissa lägen kanske det handlar om att drilla själva hantverket. Att nöta slag i tennis eller spela skalor på piano om och om igen. Inom andra ämnen eller när den du jobbar med har kommit lite längre kanske du behöver ge den personen mer frihet att lägga upp sitt arbete eller sin träning helt själv.
Men det finns två saker som jag tror är gemensamt för allt arbete med mastery och det är flow och mindset. Flow är ett uttryckt myntat av Mihaly Csikszentmihalyi, han har skrivit en bok med samma namn och Flow betyder lite förenklat att du är uppslukad av det du gör. Att ingenting annat existerar. På svenska, framför allt inom idrotten, kallar vi det ibland för att vara i zonen. När du är i zonen är du helt och hållet engagerad i det du gör. Och engagemang är en förutsättning för att bli riktigt bra. När du är i zonen så fokuserar du också på att göra, inte på att bedöma och det här är en mycket viktig detalj. Du gör utan att lägga någon värdering i om det du gör är rätt eller fel, bra eller dåligt.
Analysen kommer senare, men när du presterar försöker du att plocka fram alla dina kompetenser och förutsättningen för det ökar markant när den bedömande och värderande delen av dig vilar.
Den andra delen av att bli bra handlar om mindset. Och här tänker jag också hänvisa till en bok, den heter just Mindset och är skriven Carol S Dweck. I boken Mindset berättar författaren om att det finns två olika typer av mindset. Det ena kallar hon för fixed eller statiskt på svenska. Det andra kallar hon för growth eller dynamiskt i den svenska översättningen. De som har ett statiskt mindset har en bild av att våra egenskaper är medfödda och omöjliga att påverka.
Vi tänker inte det här medvetet utan framför allt omedvetet.
Med ett statiskt mindset blir allt man gör en bedömning av hur bra man är. Det skapar en rädsla för att misslyckas och en ovilja att pusha sig utanför komfortzonen. För en person med ett statiskt mindset kan en misslyckad uppgift vara samma sak som en värdering på vem man är.
Jag misslyckades, alltså är jag misslyckad. Eller kanske ännu vanligare; om jag misslyckas kommer andra att se mig som misslyckad och det vill jag inte så därför försöker jag inte ens, eller jag ger det i alla fall inte allt jag har.
Och den här rädslan över vad andra ska tycka lever ju oftast bara i mitt huvud.
Med ett dynamiskt mindset finns inte de här begränsningarna. Då gillar man utmaningar. Det är en möjlighet att lära och växa. Någonting som med ett statiskt mindset skulle ses som ett misslyckande ses nu som feedback, det är inte en värdering på hur bra jag är på någonting utan snarare en bedömning på var jag befinner mig just nu. Med möjlighet att förbättras. Synen på komfortzonen är att den kan expanderas.
Och bara för att ge dig en kort beskrivning på vad en komfortzon är för något. Man brukar säga ungefär så här att din komfortzon är den delen av ditt liv där du känner dig bekväm, oftast för att du är van med vad som händer där.
Att agera och ta initiativ och säga din mening kanske är någonting du gör naturligt när det kommer till just din arbetsgrupp, med människor du känner och där du har skaffat dig en tydlig roll i gruppen, men när du kommer ut i ett större sammanhang – i en ledningsgrupp eller någonting liknande – blir du tyst och följsam.
Om du vill utvecklas i en sådan här situation så behöver du troligen expandera din komfortzon. Du behöver börja göra saker som åtminstone känns obekvämt, där du känner ett starkt motstånd.
Tillbaka till dynamiskt och statiskt mindset.
Som förälder kan du göra dina barn en stor tjänst om du kan känna igen om deras naturliga instinkt är att tänka i termer av ett statiskt eller dynamiskt mindset och uppmuntra det senare.
Och nu kommer vi till de andra två faktorerna, nämligen
**Självbestämmande och mening**
Jag bakar ihop dessa bägge eftersom de till ganska stora delar hör ihop.
Självbestämmande handlar dels om att låta människor ta ansvar för sin egen situation och sina egna arbetsuppgifter. Att lösa dem på det sätt de tycker är bäst. Självklart inom vissa ramar.
Det är lätt att tro att självbestämmande handlar om att lämna folk i fred, men så behöver det inte alls vara och om du ska motivera dem så behöver du vara aktiv. Men som jag sa tidigare behöver du låta motivationen komma inifrån. Att låta dem fatta sina egna beslut.
Ett oerhört kraftfullt sätt att vara behjälplig i den här processen är att vara den som ställer frågor. Frågor som syftar till att locka fram den motivation som redan finns.
Men du måste låta den du jobbar med bestämma. Det här är mycket viktigt. Om du berättar vad han eller hon ska göra, eller om du tydligt visar hur du tycker att det bör vara kan det bli mycket svårt att plocka fram den här inre motivationen. Det är ett djupt mänskligt beteende att inte vilja bli tillsagd vad vi ska göra eller vilja eller tycka och om så sker vill vi instinktivt göra motsatsen.
Och då kan din medverkan hindra processen.
Vad du vill är att den här personen som du jobbar med ska hitta sitt varför. Inte ditt varför eller företagets varför. Utan sitt eget. Och som du hör är vi nu också inne och tassar på mening. Men så är det. Allt hänger ihop i någon mån.
Om det inte finns någon synlig motivation hos en person kan du tänka som att du står framför en dörr som är stängd. Du vet att om du försöker slå upp dörren på glänt så kommer den som står på andra sidan slå igen och låsa. Så du måste lirka. Du vill att den som står på andra sidan ska vilja öppna. För det kommer att gynna den personen.
Så du fokuserar på att öppna en liten, liten springa till att börja med.
Och genom den springan, ställa en fråga för att öppna upp situationen.
Hypotetiskt, om du skulle kunna tänka dig att agera si eller så ... varför skulle det kunna gynna dig?
Här säger du inte till någon vad han eller hon ska göra eller hur det ska göras. Du ställer en hypotetisk fråga. Genom att svara så binder sig inte personen till något. Du försöker att göra det ofarligt att starta en tankebana.
En fråga som inte är effektiv skulle till exempel vara:
Varför gör du inte si eller så, du vet ju att du skulle må bättre, eller hur?
Det här är ett ifrågasättande som direkt tar bort självbestämmandet. Frågan är också konstruerad så att den du jobbar med börjar fokusera på varför hon inte gör någonting.
När du hör det så här tydligt kanske det känns självklart att en sådan här fråga inte är effektiv men vi är många, självklart även jag när jag inte tänker efter, som ofta faller in i den här jargongen på ett eller annat sätt, med till exempel våra barn.
En annan fråga som jag tror vi ofta ställer av välvillighet, som vi tror är motiverande, kan vara någonting som liknar den här.
Hur skulle du kunna gå tillväga för att göra si eller så?
eller om vi följer exemplet i den första frågan:
Hypotetiskt, hur skulle du kunna gå tillväga för att göra si eller så?
Det som är bra här är att du håller på självbestämmandet. Men när du frågar "hur" är det återigen lätt att fokus hamnar på hindren. Hur betyder att man behöver hitta en väg runt alla hindren. Det kan kännas jobbigt att ens tänka på det om det inte finns någon motivation.
Den här frågan skulle fungera jättebra lite senare i processen, när motivationen redan finns där. Men när vi letar motivation så börjar vi med att fokusera på meningen, det vill säga varför.
Och när vi borrar i varför, samtidigt som vi låter personen vi jobbar med bestämma själv så kommer vi förr eller senare att närma oss den riktiga meningen.
Det stora Varför.
Och den processen följer ofta ett mönster där man i början pratar om praktiska saker som "jag gör det för att chefen ska bli nöjd" för att mer och mer närma sig kärnan och till slut hamna på någonting personligt och kanske känslomässigt som till exempel att jag gör det för att jag vill vara en del i laget och då mår jag bra i mig själv och när jag mår bra i mig själv kommer jag hem med ett bättre humör vilket leder till att jag är en bättre partner för min man eller fru eller barn. Bara som ett exempel.
Det där var en kort och ganska ytlig genomgång av de här tre faktorerna som styr motivation i vissa situationer.
Att kunna ställa bra frågor är en fantastisk kompetens att ha. Det kräver mycket jobb för att lära sig och jag önskar att jag själv vore bättre på detta.
En bok som jag kan rekommendera är Co-active coaching av bland annat Laura Whitworth, jag länkar till den i anteckningarna.
En annan är Instant Influence av Michael Pantalon, jag länkar till den också och även till dom andra böckerna jag har pratat om i det här avsnittet.
För att sammanfatta. När det handlar om att motivera på det här sättet så är din roll att skapa förutsättningar för personen du vill motivera att hitta sin egen motivation. Du kan göra detta genom att dels se till att de fysiska och praktiska förutsättningarna finns, men också genom att ställa frågor.
Och kom ihåg, det handlar inte om dig. I just det här läget är det oviktigt vad du tycker eller känner eller kan relatera till.
De bästa samtalen, de som ger riktigt resultat, sker när den andra personen går därifrån med en känsla av att allt som har kommit fram, alla framsteg som har gjorts, har gjorts av henne själv, att din roll nästan varit onödig. Då har du varit som mest hjälpsam.
Dock, och jag känner att jag behöver göra ett tillägg här, det här – allt det som vi har pratat om i det här avsnittet – betyder inte att du som chef kan ta det som en ursäkt för att vara otydlig eller inte fatta beslut.
Det är svagt ledarskap och svagt ledarskap dödar motivation i alla lägen.
Men det borde nog vara ett eget poddavsnitt.
Det var allt jag hade. Tack för att du har lyssnat. Ta hand om dig och ha det bra.