Naturpodden: Ingemar Södergren om granar och naturvård

Genom att lära sig mer om en plats och dess historia innan det praktiska arbetet börjar blir det lättare att restaurera ordentligt. Det menar Ingemar Södergren på släktgården Gunnarsbo i Forsmark, östra Uppland.

Ingemar är landskapsarkitekten som nästan utbildade sig till biolog och därefter jobbade på länsstyrelsen med naturvård, för att sedan säga upp sig. Nu jobbar han med gården, fördjupar sig i naturen och historian kring Gunnarsbo, och håller kurser om skog och natur.

Gamla träd trots brukets närhet

Trots att gården ligger knappt två kilometer från Forsmarks bruk, där det varit järnbruk från 1500-talet fram till slutet av 1800-talet, har Ingemar hittat granar som är över 200 år gamla. Skogen runt gården är en extremt artrik kalkbarrskog med arter som violgubbe (rödlistad som ”sårbar” (VU)), koppartaggsvamp (VU), garnlav (”nära hotad” (NT)) och rosenticka (NT).

Skogskarta från 1846

Vi sitter runt köksbordet samtidigt som det sprakar hemtrevligt från vedspisen. Ingemar går och hämtar en bok för att visa Kronprins Carls skogskarta från 1846. Det finns nämligen en missuppfattning om att det inte skulle ha funnits några äldre träd i omgivningarna runt Forsmarks bruk som bara ligger ett stenkast bort.

– Den här kartan gjordes för att visa hur mycket timmer det fanns i skogarna, berättar Ingemar. De har ritat in var det finns skog för ved [ljusgrönt] och timmerträd [mörkgrönt]. Och här i Forsmark är det en av delarna i Uppland där det är gott om timmer.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Platsens betydelse

Ingemar menar att naturvården måste lära sig platsen där det ska restaurera ordentligt innan det praktiska arbetet kan börja. Många av hans tankar har vuxit fram när han och hans pappa fällt granar på gården, men också under hans tid på Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

– Det första jag skulle vilja lyfta fram är att gå långsamt framåt. Att inte börja med att hugga, utan att först ta sig tid för att lära känna platsen, säger han.

Med tiden ville Ingemar ge något tillbaka till granarna, för att han hade huggt ner granar under flera år.

– Det som jag kände att granen behövde var en statushöjning, för det är så mycket prat om gran som något negativt [inom naturvården] trots att det är Sveriges artrikaste träd, betonar Ingemar.

Upp till 230 år gamla granar

Så Ingemar skaffade sig en trädborr och fick ut borrkärnor från 50 granar på inägomarken på Gunnarsbo, utspritt på 45 hektar. Han ville även slå hål på myten om att det inte skulle finnas någon gammal skog runt järnbruken i Sverige.

– Första trädet jag borrade var 160 år, berättar Ingemar. Jag borrade i många träd som var 130, 140, 160, 190 och 200 år. Och det äldsta trädet jag borrade var 230 år gammalt [se filmen här ovanför]. Det här är alltså på inägomark, väldigt nära gården. Det är inget träd som jag borrat som är längre bort än 400 meter från gården.

• Ladda ner Ingemars rapport om granarna på Gunnarsbo.