Naturpodden: Naturguiden Lovisa Larsson jobbar på vattnet

För naturguiden Lovisa Larsson ger kanoten möjligheter för fler att hitta den biologiska mångfalden. Omgiven av Tivedens skogar ordnar hon artvandringar, skriver dikter men framför allt så paddlar hon kanot med gäster.

Turer med Lovisa Larsson börjar ofta vid ett vindskydd på stranden av den långsmala sjön Bergvattnen i Tiveden. Här blir det aldrig stora vågor. Efter att Lovisa berättat hur man styr genom att dra paddeln på olika sätt, får deltagarna ta plats i kanoterna.

Urgammalt färdsätt

Att ta sig fram på vatten i en kanot är ett urgammalt sätt att ta sig fram i naturen. Även i Sverige har det funnits sådana farkoster under lång tid. I stort sett alla urfolk har haft någon form av lättare farkost som går att ta sig fram med på vatten med hjälp av en paddel, men den kanot som vi kallar kanadensare har sitt ursprung i norra Nordamerika.

– Det som vi kallar kanadensare har sitt ursprung i näverkanoten. Man syr ihop nävern med rötter och tätar med en blandning av sot och kåda, men det är även trä inuti. Det blir väldigt lätta och väldigt trevliga kanoter att paddla, berättar Lovisa.

När européerna kom till Kanada och ville jaga bäver för att sälja skinnen använde de kanoter för att ta sig fram i landskapet. Näverkanoterna fanns i olika storlekar, från sådana som två personer paddlade till långa farkoster där upp till tjugo personer fick plats. Men européerna gjorde en egen variant.

– De gjorde en form och ångbasade träribbor som de la i formen och nitade ihop med mässingsnitar. Sedan klädde de den med en bomullsduk som målades med en blandning som gjorde den vattentät. Där har du den dukade träkanoten som bland annat jag använder fortfarande när jag tar ut gäster. Det blir en lite tåligare kanot som du kan laga i fält med en bit av din skjorta och lite lim, säger Lovisa.

Att paddla på nordiska vatten

Naturligtvis passar kanoten lika bra i svensk natur. Här finns gott om älvar och sjöar. Fördelen med kanoten är att du kan lyfta upp den på land och bära över den till nästa sjö. Det kallas ”portage” på engelska och har getts namnet mårka på svenska efter det nordsamiska ordet för samma sak.

– Jag och några vänner paddlade i norra Finland passerade vi ett museum om skoltsamer, berättar Lovisa. Då såg vi en av deras små båtar i trä, sydd med björkrötter, gjord för att kunna bäras.

Från myrmarkerna i nordvästra Finland paddlade Lovisa och hennes vänner älven Ivalojoki till Enare träsk. Det tog ungefär fyra veckor, och var betydligt grundare och stenigare än i Tivdeden, med väldigt mycket packning vilket innebar många tunga lyft.

– Det var väldigt fint att få vara i den fjällnära miljön. Vi såg inte ett kalhygge på fyra veckor. Och även om vildmarken ställer krav på dig – du måste ha mat, du behöver ta dig fram, du ska hålla dig någorlunda torr – så slipper du vardagens alla måsten med räkningar och inkomst.

Att hitta till vildmarken i Tiveden

Men i Tiveden håller sig Lovisa till en sjö, oftast Bergvattnet. Där, i det kuperade skogslandskapet, har hon samarbeten med andra företagare som kan ordna boende i närheten. En liten tysk resebyrå skickar gäster landvägen upp till Laxå, som är den närmaste tågstationen. Ute på vattnet försöker Lovisa fånga den där känslan från det nästan väglösa landskapet runt Ivalojoki.

– De flesta gäster tycker det är lite bökigt med mårkan. Men jag försöker få till känslan av att ”nu är vi här”, säger hon. Det som händer i världen bortanför sjön spelar inte så stor roll just då. Att det ger en närvaro och en stillhet.