Nisse presenterar: Världens bästa poplåt
Hårdrock är fortfarande en mansdominerad musikgenre. Och ännu mer så var det 1983. Det var musik av män för män. Manliga män.
På ytan verkar hårdrocken vara den musikstil som mest av alla riktar sig till homosexuella män. Man skulle kunna tro det, men hårdrocken är tyvärr fortfarande plågad av homofobi. Det blir bättre och bättre men det lever kvar.
1983 fanns det liksom inget mer heterosexuellt än män som till aggressiv musik beundrande tittade på lättklädda män i läder och nitar och muskulösa inoljade bröst som viftade mot dem med gitarren utstickande som en inte alls särkilt subtil symbol mellan benen medan de sjöng om drakar och krig och allt annat än sex.
Accept vågade utmana normerna och gjorde det rejält. Såpas rejält att många i deras publik inte ens förstod vad de upplevde. Några kristna i USA fattade och började bränna skivor och kampanja mot gay metal - hårdrock från Europa som hade som mål att förvandla oskyldiga amerikanska pojkar till bögar.
Om en politisk skiva med underbara melodier, fantastiska musiker och Udo Dirkschneider - mannen med det tyskaste namnet någonsin.
En podd om musik behöver musik och musik behöver låtskrivare. Låtskrivare behöver pengar. Var med och betala STIM-avgifter så att de får vad de ska få. Och det som blir över går till Röda korsets arbete i Ukraina.Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.