Bob Dylan Blues, bläckfisk och Syd Barrett - låtar som inte borde finnas, del 2

Bandet Pink Floyd finns i många versioner och det är såklart alltid lätt att hamna i en diskussion om vilken som är bäst och vilken skiva som är den bästa skivan Pink Floyd spelade in och så hamnar man där i en ständig cirkel av argument för eller emot Animals och för eller emot The Final Cut och visst båda är fantastiska och de sticker ut i Pink Floyds diskografi som två av de tre de spelade in som INTE handlar om Syd Barrett. Den tredje LPn som inte handlar om Syd Barrett är The Piper at the Gates of Dawn som dels är deras debut-LP och dels är den enda LP som bandet spelade in med Syd Barrett.

Barrett skrev låtarna, sjöng dem och spelade gitarr på dem men efter bara en LP och några singlar blev han galen och ersattes av någon ny snubbe. Det är i alla fall det som är legenden. Det är det som är myten. Sagan om Syd Barrett har berättats av många och tegelsten efter tegelsten har de närmast skapat en Syd Barrett som verklighetens Syd omöjligt kan jämföras med. Syd dog 2006 men myter och sagor dör inte med den verkliga förlagan till dem. Det här avsnittet handlar om verkligheten. Verkligheten och två låtar från den. Båda är världens bästa poplåt och båda spelades troligen in natten mellan den 13:e och den 14:e juni 1969 av två vänner som älskade musik och varandra men som tappat kontakten både med musiken och varandra.

Musik som relationsdrama! Sagor och myter och märklig popmusik! Världens bästa poplåt är Octopus OCH Bob Dylan Blues. Häng med!

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.