Erfar Ortodoxa Kyrkan mirakler? Hur ska man förhålla sig till dem? Och hur kan man förstå dem teologiskt? Detta är ett avsnitt som tar avstamp i sekulariseringsprocessen som började i Väst under medeltiden, blommade under reformationen och fullbordades i och med upplysningen. Denna process gör att mirakler anses ”övernaturliga”. Men i ortodox teologi är de tvärtom sant naturliga, och världen som vi erfar den efter syndafallet är ”undernaturlig”. Klart som korvspad, eller?