P2 Fågeldikter: Ett par tranor färdas genom klar septemberrymd

Ur "I grannskapet", 2001 Bengt Emil Johnson (1936-2010)

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ett par tranor färdas genom klar septemberrymd, ropen avlägsnar sig, förändras akustiskt av distansen, tonar småningom bort. Hur låter ropen? Det självpåtagna, orimliga ”uppdraget” gör sig påmint igen, det borde ”fästas på papper”.

Trumpetande? Nej, det har jag aldrig gillat, stämmer inte med lätenas skrovlighet.

Skorrande? För grovt, å andra sidan.

Rungande? Njaa…

Man borde låta ropen vara vad de är, något som drar förbi och färgar den sinnliga helhetsupplevelsen med känslor av uppbrott, avstånd, rymd.

En vanlig septembermorgon, allt är som det skall vara, och samtidigt alldeles särskilt. Varje möte mellan ett kännande subjekt och det man kallar omgivning är unikt och kan aldrig återkallas. Men måste trotsas, väcker driften att ”fästa på papper”. Fascinationen inför det oöverskådliga all-liv som människan är samtidigt delaktig i och genom sitt medvetande utestängd ifrån driver fram försök att i ord pejla gränsen mellan det individuellt mänskliga och det som är något alldeles annat.

 Här i Oxbrobäckens dalgång, där tranrop klingar bort över Saxberget, där björkar skiftar i nyanser som är speciella för den här hösten, där fågelflockar yr omkring i glasklar morgonluft och där Fancy, golden retriever, står förhäxad av en viss vittring på ett visst grässtrå – upplever jag allt annat än panteistiskt uppgående. Snarare en gleshet, som oavbrutet vidgar sig, förnimmelsen av  paradoxalt närvarande avstånd. Det blir långt också till de egna sinnena, det som sker upphör att vara föremål för betraktande. Även denna upplevelse innehar sin mäktighet och sin egendomliga trygghet. Men, att ”fästa den på papper…”