P2 Fågeldikter: ”Gökropet känner man på huden”

Ur Om öster, 1999 Bengt Emil Johnson (1936-2010)

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

”Gökropet känner man på huden”, sa Harry Martinson. Och: ”Sommaren är generös
– den kan man leva och dö på…”

Kort. Kort. Kortare än mannaminne. Juli nu, gökhinnan dunstar. Det blev inte så många gökrop i år. Det var Olsjögöken, Gropgöken, han vid Tors-Karis. Och i Nybodalen, förstås, tolv minuter i åtta, det skulle bli gökotta. Nog för att polera upp gökytan över landskapet, jag tänker den som något slags blått.

Något blå-långt. Ihop med vetskapen om att också något annat… Dårhinnan, gökhinnan, juli nu, den börjar förångas.

Snåren tätnar. I snåren, inte ”kny och knätt”, något annat i snåren, säg liv, säg död, säg där: emellan. Tillvaron mätes ej längre med gökmått, ropdistans; gökdistanserna vidgas, egendomligt nog, fast här trivialiseras. Gökropet övergår i sin egentliga form: frånvaro och längtan. Förväxla inte detta med någon snöplighet!

Kortare än mannaminne. Nära nu: stanken ur unkna kärret. Som det skall. Gjort och ogjort: tyngd. Särskilja är just vad man försöker göra. Och bunta ihop, stänga, gå.