På Bossgården lever Jonas Ringqvist och Sanna Mattsson precis som de vill; ekologiskt, självhushållande och med volontärarbetare, wwoofare, från hela världen. Men wwoofarna trivs för bra, de stannar längre än vad som riktigt är meningen. När gården blir för liten för ett hushåll som växer och växer då är det inte bara enkelt att leva sin dröm. Det är behovet av att vara ensam som aldrig riktigt får plats. Och möjligheten att slippa vara arbetsledare för ett helt kompani varenda sekund. Det myllrar ett kaos av leriga skor i den lilla hallen när vi kliver in och jämt är alla hammare borta fastän det finns hur många som helst. Och det hjälper inte att de är så många om sysslorna för det är visst ändå ingen som har kommit ihåg att elda den här dagen heller. Potatisgrytan är jättelik och nu är smöret slut igen. - Jag ser den lugna oasen långt där framme! Då kommer vi att sitta i köket, bara vi, och höra klockorna ticka. Så här; tick tick tick Det säger Sanna som aldrig bott på gården e