Utrustningen

Fredrik Lignell
Vandringen
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/utrustningen-ar5b8

I Bibeln talas det gång på gång om vägar. Först i en ganska oreligiös mening, där ordet väg används såsom vi använder det i dagligt tal: En människas väg/vägval spelar roll. 

Ps 1:1-2

Jes 53 — Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra vår egen väg. 

Jesus använder vägen, vandringen som en bild på hur våra liv utvecklas: 

Matt 7:13-14

I den allra tidigaste kristna kyrkan kallade man inte sig själva för kyrkan, eller för kristna, utan för Vägen. Lukas skriver i Apg om Paulus, som fortfarande kallas Saul: 

Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem. (Apg 9:1-2)

Så småningom, när den hatiske Saul kommit till tro på Jesus och själv blivit en del av Vägens folk, står det: 

I synagogan talade Paulus under tre månader öppet och fritt och sökte övertyga dem om Guds rike. Men en del av oemottagliga och ville inte tro utan smädade Vägen inför alla de närvarande. (Apg 19:8-9)

Så den dag vi blev döpta blev vi del av Vägens folk. Det berättar för oss att kristen tro inte så lätt låter sig boxas in. Vägen har med efterföljelse att göra. Vägen handlar om vart jag är på väg och vem jag håller på att bli, mer än exakt vad jag gör och vilka positioner jag har. I kyrkans sämre stunder har vi beskrivit kristen tro mer som en plats än som en väg, i väldigt fixerade termer. Som om kristen tro påminde om avtalen man scrollar igenom när man installerar något i datorn eller i telefonen. Allt handlar om att kryssa i ”godkänn” längst ner. Här öppnar sig något annat. Vi inbjuds till ett livslångt äventyr, till en relation präglad av godhet, skönhet, fantastisk utsikt, förundran, dödsskugga, kamp, uthållighetsprov, tröst, skavsår och blåsor på fötterna och ont i knäna. 

En del hävdar att det är en enkel resa utan bekymmer, men den som vandrat på den ett tag vet att det inte är självklart. Andra menar att det mest är kamp och strid att gå den, men också det är endast halva sanningen. 

Min ryggsäck och mina vandringsskor. Vid en tvådagarsvandring i somras mellan Alvastra och Vadstena via Omberg: Vidunderlig utsikt, god mat (att äta matsäck i naturen är helt oslagbart), en stig full av amiralfjärilar, säkert 50 stycken. Det finns något vilsamt i att vandra, efter några timmar är det nästan meditativt. Ett steg i taget, både hjärnan, kroppen och själen får hjälp med återhämtningen. Tystnaden, naturens ljud förvisso, men inga elektroniska pip, inga konstgjorda ljud. 

Två dagars vandring eller en månads, man måste ändå planera somligt och få med sig rätt utrustning. Risken är alltid att man tar med för mycket, men det återkommer vi till så småningom. 

Proviant.

Det går inte att vandra utan energi. Ska vi vara del av Vägen, Jesusfolket som drar fram genom världen, behöver vi höra hans röst. Inte nödvändigtvis analytiskt, utan vi behöver äta ordet. 

Ps 119:103 — Vad ditt löfte är ljuvt för min gom, det smakar sötare än honung! 

Matt 4:3-4

”Men jag förstår ju inte allt”. Man behöver inte ha 100 universitetspoäng i näringslära för att käka en middag. Man behöver inte ens läsa innehållsförteckningen på alla ingredienserna. Vad stoppar du i ryggsäcken som ger dig föda för själen? Vad finns det där som mättar? 

Skyddsutrustning.

Ska man ut på en vandring blir väderprognosen extra intressant. Regnskydd, keps mot solen, solskyddsfaktor i nacken… Hur ser beskyddet ut för Vägens folk? Gemen...