Antons mormors mormor satt på en guldgruva

Margareta Lundberg satt utan att ha själv ha en aning om det på en enorm guldskatt. I dag är det inte många som minns henne men på 1920 talet kom reportrar resande från när och fjärran för att träffa henne.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Den unge släktforskaren Anton Rosendahl är ättling till Margareta och han har slagit sig ner på fastubron till hennes gamla stuga i Boliden.

- Margareta Lundberg var min mormors mormor. Hon föddes i Bjurliden här utanför Boliden och hette Gustafsdotter Marklund i efternamn som flicka. När hon var 28 var gifte hon sig med Johannes Lindström från Bjurvattnet och dom fick tre barn tillsammans. Men 1897 dog Johannes av en njurinflammation. Margareta bodde kvar i Bjurvattnet ett tag men fick göra dagsverken för 50 öre per dag för att klar sig, Det yngsta barnet var då halvår, berättar Anton Rosendahl.

Två år senare gifte Margareta om sig med drängen Karl Eliasson Lundberg från Jörn som var tio år yngre än Margareta. De flyttade till Fahlmark där de köpte ett hemman söder om Skellefteå. Efter några år flyttade de vidare till Bjurliden där de hann bo i ett år innan Karl hastigt dog i lunginflammation. Då var Margareta gravid med sitt femte barn.

1924 upptäckte man guldfyndigheter på Margaretas mark som hette Fågelmyran. Hon blev kontaktad av gruvbolaget som ville köpa hennes mark. De erbjöd henne 20 000 kronor eller betalt per ton guld som de skulle bryta i gruvan.

- Men Margareta valde 20 000 kronor med ett villkor att byborna skulle få jobb i gruvan. Efter det började samhället Boliden växa fram. Innan dess var det bara skogs- och myrmark här. Och det var faktiskt ett feltryck på kartan som gjorde att samhället fick namnet Boliden istället för Bjurliden.

Skellefteåbladet 13 augusti 1927

Våra läsare ha så ofta hört änkefru Margareta Lundbergs namn förekomma i samband med tillkomsten av Västerbottens Klondyke, att det kan vara på tiden att vi presenterar henne och hennes gård.

Det var ju fru Lundberg som från sina ägor sålde den mark där Bolidens gruva sedermera öppnats.

Inte visste hon den gången att det var miljonvärden å egna ägor hon avyttrade för 20 000 kronor. I hennes och lekmannens ögon var ju Boliden endast en myr, där ingen odling var påtänkt och där skogen inte ens hade gynnsam jordmån att växa uti.

I mitten på juli månad år 1925 var det som man riktigt började förstå att någonting förestod å hennes ägor upp vid Boliden. Byn som bestod av 7 á 8 grannar var förut nära nog isolerad från yttervärlden. Där fanns en 6 km lång väg. Men den borde hellre ha hetat stig. Nu har Bjurliden i hast fått en bred och fin landsväg dragen mitt genom byn.

Bjurlidsbönderna i gemen ha också i materiellt hänseende kommit åtskilliga pinnhål högre upp tack vare den snabba utveckling som gått över dessa trakter.

Mången menar naturligtvis att fru Lundberg sålt billigt. Men hon är nöjd med var hon fått. Och hela bygden har ju fördel av att initiativet till gruvdriften togs och därmed försörjningsmöjligheter för så många människor skapades.

Anton Rosendahl tar fram några fotografier han har i sin släktforskning. Han var bara 19 år när han tog över sin mormors fotografier och andra släkthandlingar och har på så sätt blivit familjens historiebärare.

Veckojournalen december 1928

Härreligen, ha herrn rest så olyckligt långt bara för å tala vä en gammkärring? Ja, då gétt han väl få stiga in!

Margareta Lundberg i Bjurliden , en pigg och kry 61- åring vars friska utseende vittnar om ett kärnsunt liv i skog och mark, på åker och äng, och vars hår ännu knappt företer en enda grå strimma, håller just på med att baka våfflor, under det att hennes unga och verkligt täcka döttrar syssla med bak och lördagsrengöring.

Mor Lundberg som genom den lyckliga omständigheten att malmfyndigheter upptäckts på hennes utmarker,  sitter nu som pensionär med 1800 kronors årlig pension och dessutom som kapitalist- ty hon har ju fått 20 000 kronor för gruvan och skogen. Hon är nöjd med sin lott och njuter i fulla drag, om hon också då och då får höra att hon gjort en dålig affär.

När hennes grannar som inte nått något alls eller endast en obetydlighet, av den feta steken påpeka att Bolidens gruva ju helt och hållet låg på hennes mark och att den skulle vara värd miljoner under det att bolaget betalat blott 20 000 och livräntan för hela härligheten svarar hon:

-Ja, jag ägde en guldgruva i 25 år och hade inte varken glädje eller ett öres nytta av den. Skulle jag då inte vara nöjd, då jag nu på gamla dar just genom bolaget själv fått det bra och ser hur tusentals andra människor fått det bra genom att jag sålt den för mig och för vem som helst här uppe värdelösa marken?

Hade inte bolaget kommit hit så hade Bjurliden idag varit vad den var för sex sju sedan, en liten gudsförgäten vildmarksby som alla andra här i Norrlands obygder. Och Boliden, ja det hade varit en värdelös mark, där inte ens skogen trivs.

Anton tycker att Margareta gjorde rätt att sälja marken med villkoret att byborna skulle få jobb.

-När hon fyllde 60 år fick hon en gratifikation från gruvbolaget på 250 kronor i månaden resten av livet. Och jag vet att hon tyckte det var viktigare att ha hälsan i behåll än att bli förmögen.

Margareta hann uppleva när gruvsamhället växte fram innan hon dog 65 år gammal. Hon fick en gata uppkallad efter sig och där finns också hennes hus som man flyttade dit.

-Och parken här i Boliden har döpts till Margareta parken för några år sedan.

Vilken rätt har markägare att säga nej?

Om Boliden hade bestämt sig för att köra bort Margareta Lundberg från sin mark så hade de sannolikt kunnat göra det. Det säger Ulf Jensen som är professor i juridik vid Lunds universitet.

-Tvångsmetoderna ser egentligen likadana ut idag som de gjorde på 20-talet när Boliden etablerade sig, berättar han.

-Bolaget kan först ägna sig åt prospektering, vilket innebär att de med tvång kan få rätt att leta efter mineraler på någon annans mark. Markägaren blir då ersatt för markintrånget.  Är prospekteringen lyckad kan man få rätten att bryta mineraler, också det med tvång.

Bakgrunden är att samhället har betraktat mineraler som så viktiga att de krävt särskilda rättigheter. Inte minst under världskrigen var det viktigt att av beredskapsskäl ha tillgång till egna mineraler.

Den speciella starka rättsliga ställning som gruvnäringen har, har djupa historiska rötter, man får leta nere på Vasatiden för att hitta dem. Falu koppargruva och sala silvergruva har båda varit oerhört viktiga för Sveriges ekonomi. Sala var för övrigt helt i kronans ägo från första början.

-Gustav Eriksson Vasa drev  linjen att allt som inte ägdes av bönder eller adel tillhörde kronan, däribland mineralerna, säger Ulf Jensen.

-Så det är en linje  som funnits väldigt länge, att staten äger mineralerna, konstaterar han

När det gäller gruvbrytning finns det tre aktörer, säger Ulf Jensen.

- Markägaren, exploatören och staten. Vem av dessa tre som haft rätt till vad vid en gruvbrytning, det har skiftat genom historien. När Margareta Lundberg sålde sin mark, 1924 gällde en gruvstadga från 1880-talet som delade marktillgången mellan markägaren och exploatören. Den uppdelningen försvann 1938, då jordägarandelen togs bort nästan helt, så att istället staten och exploatören delade på vinsten. Jordägaren fick 1% av vinsten, och den sista procenten försvann till sist helt på 1974.

Margareta Lundberg hade alltså rent lagligt rätt till hälften av värdet på det man plockade upp ur hennes mark. Eftersom Boliden bröt över 100 ton guld hade det blivit stora summor. Men det fanns förstås en hake. Hon måste i så fall gå in som delägare i bolaget och ha samma skyldigheter när det gällde investeringar på platsen, i maskiner, hus och så vidare. Så för att bli sådär ruskigt rik så måste hon ha haft väldigt gott om pengar att investera.

Expropriationshandlingar

Det är inte bara gruvnäringen som har tvingat till sig mark från enskilda jordägare. Runt förra sekelskiftet formades en lag om tvångsköp, eller expropriering. Det var framförallt när järnvägen skulle fram som lagstiftningen behövdes.

I arkiven finns många spår av dessa tvångsköp. Mona Bergman som jobbar som arkivarie på Landsarkivet i Härnösand visar att det finns många av de här handlingarna i arkivet.

Hon har tagit fram en dombok med exprorationshandlingar från Njurunda tingslag i Västernorrland när Ostkustbanan skulle dras.

- Många brev handlar om människor som inte fått ersättning, som den här mannen. Han vill ha ersättning för de 29 träd bolaget tagit bort från hans ägor.

En annan stor exproriationshändelse var när Gävles nya kyrkogård skulle byggas. Andra områden kan röra till exempel krafledningar och landsvägar.

Arkivtips

Från 1800- talet fram till 1950- talet var det en exproriationsnämnd som sammankallade till expropriationsmöten. Ordföranden tillsattes av landshövdingen och fick sitta i tre år. Handlingarna finns idag på Landsarkiven.