För drygt 100 år sedan flydde Andrew Tutt-Wixners släkting Johan August Nilsson von Linné till Australien efter att han, som han trodde, slagit ihjäl en man under ett krogslagsmål.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Att söka efter sina rötter kan ibland bjuda på stora svårigheter. För australiensaren Andrew Tutt-Wixner blev det extra besvärligt att finna sin svenska släkt. Det var först efter mycket letande i de svenska arkiven som Andrew förstod varför.
Hans svenska släkting Johan August Nilsson von Linné hade lagt ut många dimridåer när han gav sig av från Sverige för att bosätta sig i Australien. Han kom från fattiga förhållanden i gränstrakterna mellan Småland och Skåne och gav sig iväg från Sverige 1910.
Det är svårt att veta efter vad som egentligen hände, men det jag sett i min forskning är att August efter två år i kustartilleriet tror sig ha slagit ihjäl en annan man. Han sticker först till Danmark där han ordnade med nya papper för att sedan kunna ta sig vidare till Australien, berättar Andrew tutt-Wixner.
- Jag har tittat i SCB:s statistik för att där leta efter mordfall och fann tre möjliga som låg i närheten där August jobbade. Men jag har inte kunnat koppla dem till något konkret bevis.
- Enligt min morbror som jag intervjuat i Australien var August orolig ett bra tag efter att han kommit till Australien. Men oron för att han skulle åka fast släppte när han blev äldre.
August verkar inte ha skämts över historien eftersom han berättade den för sina släktingar, berättar Andrew Tutt-Wixner. Men samtidigt ljög han över sin bakgrund och sa att han var släkt med en norsk präst och kom från goda förhållanden.
- Det förvirrar mig eftersom han är öppen om en del av sin bakgrund, men samtidigt målade upp en annan bakgrund. Kanske han skämdes han över sin fattiga bakgrund.
August åkte till Danmark för att ordna med de papper som behövs för att emigrera. Andrew har i sin ägo ett brev som August kompis skriver och förklarar hur han ska göra för att komma över de falska handlingarna.
Trelleborg den 14 februari 1910
Bäste kamrat
Tack för brevet som jag fick.
Jag hör att du tänker lämna landet. Det gör du rätt i och det är ju inte så riskabelt heller för dokument är inte svåra att skaffa. De kan du ordna med i Köpenhamn på passageraravdelningen eller på Mogenssons agent för Amerika linjen.
Jag vet inte hur länge jag kommer att stanna hemma, annars är det ju en bagatell för mig att följa med dig och ordna fram ett frejdebevis som visar på gott uppförande. Men se, jag vet inte vilken dag jag kommer att gå till sjöss igen. Men jag tror att det kommer att gå bra för dig att ordna själv.
Jag hade själv ett frejdebevis, men det brände jag till sjöss. Om jag är hemma när du kommer så kan jag i nödfall ordna ett bevis i mitt namn till dig så att du blir hjälpt ur knipan.
Jag språkade med en pojke i somras som hade använt falskt namn. Han hade rymt från en båt, hoppat i land i Ryssland och tog hyra på en norsk båt som skulle till Australien, och han hade inte behövt visa några dokument alls.
Du får gärna stanna hos mig i påsk. Vid den tiden är det lättare att hitta fartyg i Danmark som tar dig till Australien.
Adjö för denna gång August
Trelleborg den 21 april 1910
Bäste August
Nu får jag fatta pennan i handen och svara dig på ditt brev. Det var ju roligt att du kom lyckligt fram. Jag var så bekymrad innan jag fick höra ifrån dig.
Det finns också en del brev kvar från August mamma.
- Hon verkar vara fattig och sakna sina söner, så det är sorgligt att läsa dem. Utan de här breven hade historien inte haft samma djup och även om det inte är August brev så förstår man hur han var.
Bäste August. Tack skall du ha för brevet och pengarna som jag fick från dig. Du skriver att det inte är mycket. Jo, det är det.
Jag tycker det skulle vara trevligt om du kunde komma hit och se om oss, men jag förstår att det är omöjligt för dig. Jag skickar här de betyg du frågade efter. Jag förstod inte hur viktiga de var för dig och blev ängslig när jag hade läst ditt brev. Jag fick ingen ro förrän jag skickat dom.
Jag undrar om det har stått något i tidningarna om, ja du vet vad. Jag har inte hört någonting alls. Jag har inte fått brev från din broder i Amerika ännu, så du förstår att jag har det knapert. Om du har möjlighet att skicka mig lite pengar hade det varit snällt.
Adjö för denna gång. Skriv snart. Många hälsningar från oss alla.
August flyttade till den sydvästra delen av Australien och rensade skog under några år innan han fick arrendera mark och etablera en bondgård. Han gifte sig och fick en son som fick namnet Stanley Viking von Linné. Ett kaxigt namn som också visar att han var stolt över sitt påbrå, säger Andrew Tutt-Wixner.
August bytte namn några gånger under sitt liv. Hans ursprungliga namn var Johan August Johansson och när han flydde till Australien tog han namnet Johan August von Linné. Några år senare ändrade han namnet till Johan August Nilsson Linné.
Andrew har lagt ner mycket tid på att ta reda på August historia och från början var det en del av en släktforskningsuppgift på universitetet. Men det har varit svårt eftersom August så aktivt försökt dölja sin bakgrund genom att byta namn. Han ville helt enkelt inte bli hittad!
Beviset för att han var den han var när Andrew hittade ett permissionspass från Karlskrona. jag besökte Krigsarkivet och fann till slut Johan August Johansson vars uppgifter stämde med all annan information jag hade sen tidigare. Jag hade ju letat efter Johan August Nilsson Linné som var hans namn i Australien, men fann ingen sådan i något arkiv.
- När jag satt i forskarsalen var det en vikt från mina axlar som föll och det känns roligt att kunna förmedla det här till min familj, avslutar Andrew Tutt-Wixner.
I brevet som Johan August Nilsson Linné fick av en god vän skrev vännen som en självklarhet att Johan lätt skulle kunna skaffa sig nya papper i Köpenhamn.
Detta var en sak som det talades mycket och ofta om i Sverige vid den här tiden. Man hade till och med ett namn för det - ”Amerikavästar” det skulle vara ett faktiskt plagg, en väst, där nya identitetshandlingar skulle finnas insydda i fodret.
Det talas om detta till och med i den stora och viktiga emigrationsutredningen som genomfördes under de första åren inpå 1900-talet, under ledning av Gustav Sundbärj. I den här utredningen diskuterade man emigrationen som ett stort problem som man behövde få stopp på.
Henning Bender är Danmarks kanske främste historiker inom området emigration. Det är han som har byggt upp den stora danska databasen med alla emigranter, också svenskar, som for över Atlanten från danska hamnar. Han känner igen begreppet Amerikavästar, och han har ägnat en hel del tid åt att försöka finna bevis för dem, men han har gått bet. Ingenstans finns det några bevis. Detta var nog en svensk skröna, menar han, men han tror sig samtidigt ha funnit ursprungskällan. I Emigrationsutredningen beskriver nämligen Sundbärj hur utskrivningschefen i Tomelilla har berättat för honom, att han har hört att man kan köpa falska papper i Malmö för 5 kronor och i Danmark för 50 öre.
- Allt det här låter ju konkret och bra, säger Henning Bender.
Men i de cirka 20 fall som han har hört talas om och undersökt har han inte kunnat finna några som helst bevis för att det såldes falska papper i Köpenhamn.
Och det är ju strängt taget inte så konstigt – mellan åren 1860 och fram till första världskriget så behövdes ju inga prästbetyg eller pass, varken för att komma in i Danmark eller USA. Var det så att man sålde falska papper i Danmark, ja då var det nog för att någon hade upptäckt att svenskarna, som ju vara vana att ha med sig prästbetyg vart de än skulle, utjorde en bra marknad.
- De blev lurade helt enkelt, menar Henning Bender:
Men hur uppkom då det här ryktet, undrar man. Henning Bender tror att det uppstod för att man ville försöka avskräcka svenskar från att fara iväg, vilket ju strängt taget var hela meningen med det arbete han lade ner i sin Emigrationsutredning.
Den stora vågen av emigranter innebar nya problem på många plan. Det hände till exempel att utvandrade svenskar dog utan det fanns någon familj i det nya landet som ärvde dem. Det var då ärendet kunde komma till Sverige och UD:S arvsbyrå.
Arvsbyrån startade 1860 och blev kvar fram till 1992.
Där försökte man reda ut om det fanns några efterlevande släktingar i Sverige som hade arvsrätt efter den utvandrade släktingen. Örjan Romefors från Riksarkivet berättar att lejonparten av ärendena i det här arkivet handlar om svenskamerikaner.
- Uppemot 90 procent av alla ärenden här kommer från USA eller Kanada, berättar han.
Han har tagit fram några ärenden. Ett av dem handlar om en person som hette Nils Andersson och som bodde i Hayden, Arizona. Det är en ganska tunn akt, en del komplicerade ärende kan innehålla flera hundra sidor. De första pappren i akten innehåller en anmälan av ärendet. Det är en person som skriver bland annat.
Några närmare bekanta funnos ej i Amerika till ifrågavarande man, och hans förbindelser med hemlandet torde varit avbrutna varför ingen tagit hand om kvarlåtenskapen. För vår sagesman hade han uppgivit sig äga anförvanter i Småland. Som kvarlåtenskapen är betydlig ansåg jag att något borde göras, och förmedlade därför en notis i ärendet som tillsändes smålandstidningarna, och har nu från Stenbrohults församlings pastor kommit meddelande angående en Nils Andersson född 1872 och som 1892 utvandrade till Amerika men som under många år ej låtit sig avhöras. Med anledning av ovanstående anhålles vördsamt om meddelande om huru man i detta fall ska förfara.
Ett så vanligt namn som Nils Andersson ställde givetvis till problem, men den som anmäler det här ärendet vet att Nils hann fylla 40 år, att han ursprungligen kom från Kronoberg i Småland, och inte minst att han varit tämligen rik när han dog 1913.
Han efterlämnade 10 000 dollar, en summa som idag skulle motsvara ungefär 1 och en halv miljon svenska kronor. Här finns till och med en bild på Nils.
Vi bläddrar vidare i Nils Anderssons akt, och ser hur UD:S arvsbyrå har arbetat sig fram till kunskap om vem Nils egentligen var. Via uppgifter från kyrkoherden i hans gamla hemsocken i Kronoberg så ser man att båda föräldrar vad borta när arvet efter Nils skulle fördelas. Han hade haft många syskon, men de flesta hade precis som Nils emigrerat till Amerika. Bara två levande syskon fanns det kvar hemma i Sverige, och för svenska UD är det i första hand de två som man vill ha tag i.
- Det blir ju en amerikansk fråga att leta efter de amerikanska syskonen, förklarar Örjan Romefors.
Det var inte alla som använde sig av UD:s arvsbyrås tjänster, så även om man vet att det funnits amerika-arv i släkten så är det inte säkert att man hittar ärendet där.
- Man tog ju inte hjälp om man inte behövde, och vissa ärenden handlade om så små belopp att UD inte tog upp dem.
Arvsbyrån startade 1860 för att hjälpa svenskar utomlands så att de inte skulle hamna i händerna på folk som försökte lura dem på pengar. UD tog också betalt, oftast några procent på arvssumman. Det var en bidragande orsak till att vissa ärenden inte hanterades av UD – för små belopp skulle inte innebära att man fick betalt för jobbet man lade ner.
Arvsbyrån blev också ofta inblandade i att fördela pengarna som skulle fördelas mellan svenska arvingar.
- Ibland kan man hitta kvitton som berättar exakt hur mycket alla fick, säger Örjan Romefors.