Förföljd av dåligt rykte

Genom historien har resandefolket, de som förr kallades tattare, varit hänvisade till arbeten som ingen annan ville ta. De fick ständigt vänja sig vid att ständigt bli ivägkörda. "Tattare" var länge ett skällsord som användes nedsättande om personer som man inte ville släppa in i den sociala gemenskapen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

För några år sedan berättade vi i Släktband om en man som 1824 tillsammans med sin fästmö vandrade från Göteborg till Östersund i hopp om att få jobb där. Men väl framme fick de besked om att omedelbart skull lämna staden.

Historien om Didrik Ahlqvist, som han hette, och hans fästmö kom i dagen när vi på Landsakrivet i Härnösand tittade på inrikes passhandlingar. Men då var vi ovetandes  om att det här paret var av resandesläkt.

Arkivarien Louise Nyberg på Landsarkivet i Härnösand fångades av historien om Didrik och hans fästmö. Passhandlingen som Louise Nyberg tog fram på måfå hade legat länge i arkivets gömmor, okänd även för Didriks ättlingar. Därför blev det en stor överraskning för släktforskaren Olof Bergström när han fick höra om Didriks resa.

- Didrik var min morfars mormors far, berättar Olof Bergström.

I Olofs släktforskning kan man läsa att Didrik var valackare, lumpsamlare, volontär, sjöartillerist och  huddragare. De yrken som var smutsiga och var vanliga bland dessa, berättar Olof Bergström.

- Sen står det att han suttit på Långholmen, Länsfängelset i Kalmar och fängelset i Linköping. Och ofta åkte han dit för lösdriveri och passlöshet. Fram till 1860 måste man ha inrikes pass för att röra sig mellan städerna.

- De åker in ständigt och jämt, de är ute på vägarna, har ingen bostad och när de vandrar åker om dit för att de inte är skrivna någonstans. Folk vill inte ha med dem att göra och tvärtom. 

Olof fick veta att hans anfäder var resande först när han började släktforska vid 25 års ålder. Han och alla syskon hade hamnat i fosterhem och Olof började söka efter sina "riktiga" släktingar, berättar Olof Bergström.

Olof berättar att det nog inte är så ovanligt att resande i sina anor, och att det tystats ned av tidigare generationer.

Anledningen till att Didrik och hans fästmö fick vända i Östersund beror troligtvis på att de var resande.

- Om de fått stanna skulle de blivit skrivna i staden och då hade det följt vissa skyldigheter som exempelvis fattigvård, berättar Olof.

Didrik blev 42 år och hann få elva barn som även de satt inne i fängelse många gånger för lösdriveri.

Carl Hermans klassresa

Didrik delade sitt öde med många andra resande vid den tiden. Men det fanns faktiskt en och annan som lyckades göra en klassresa. En av dem var Carl Herman Erlandsson

De allra flesta av de historier vi berättar i Släktband får vi till oss genom brev från släktforskare i hela landet. Torbjörn Wahlström är en av dem. Han skickade oss ett brev där han berättade om Carl Herman Erlandssons klassresa över många hinder.

När Carl Herman dog så hade han ord om sig att vara en stor spelman, han var bekant med självaste ärkebiskopen Nathan Söderblom, och hans låtar spelas faktiskt än idag av spelmän i Dalarna. Men livet för Carl Herman startade i en uppförsbacke. Som ung vuxen satt han fängslad för dråp, och han hade många hinder att ta sig förbi, eftersom han var av resandesläkt. Torbjörn Wahlström i Linköping är Carl Hermans systers barnbarns barn.

- Han föddes in i en valackarfamilj, berättar Torbjörn Wahlström.

Valackare, en beteckning på hästfolk som också kastrerade hingstar. Det var ett arbete som alla ville ha utfört men som ändå inte var så väl sett. Familjen var musikalisk, pappan spelade fiol, han förde stråken med vänster hand, och han lärde också Carl Herman att spela.
Torbjörn Wahlström sitter vid sin dator hemma i Linköping och visar sina arkivfynd .

Han har tagit reda på att familjen Erlandsson tog sig runt i Norge under ett antal år, i mitten av 1800-talet. Den första anteckningen som Torbjörn  har  hittat i en svensk kyrkbok är från 1865 – men då har de varit i landet redan ganska länge. 

- Då hade de bott 14 år i Sverige utan att vara varken kyrkobokförda eller skattskrivna, berättar Torbjörn Wahlström. Och när prästen skrivet om familjen står det  ”Valackaren Erlandsson med anhang”.
Pappan försöker aktivt ta sig ur beteckningen som valackare, några år är han skriven som ”arbetare”.

Pappans arbete bestod sannolikt i jobb på någon gård, tror Torbjörn Wahlström.  Men trots pappans ansträngningar att få ett högre anseende så dog han 1878 som utfattig backstugusittare. Mamman hade dött några år tidigare och deras barn blev nu antecknade som ”På staden skrivna”, ett sätt att ändå registrera dem som inte var skrivna på en fast adress.

Torbjörn själv stammar från en av döttrarna i familjen, en syster till Carl Herman, så det var egentligen anteckningar om henne han sökte i arkiven. Men hans intresse för Carl Herman väcktes av en liten notering som han fann i en kyrkbok, från 1878. Plötsligt föll ögonen på en liten rad.

- Det var först tredje gången jag tittade i just den boken, då såg jag att det stod:  ”2/8 1878, dömd till 8 års straffarbete för dråp i hastigt mod. Finns på Nya Varfvet i Göteborg”.

Det visade sig var svårt att finna den där domen,  men det man inte hittar i en källa kan man emellanåt  finna i en annan.

- Jag tänkte att ett mord måste finnas dokumenterat någonstans. Så jag rotade i Kungliga Bibliotekets digitala tidningar och i Blekinge-Posten hittade jag den här notisen.

Å härvarande läns cellfängelse hölls i lördags, inför rådstugurätten, rannsakning  med vallackaren Karl Herman Erlandsson, häktad för dråp å hästslaktaren Carl Otto Wahlgren. Den dräptes änka och ene son voro närvarande vid rannsakningen, som för övrigt åhördes av så många personer sessionssalen kunde rymma, säger tidningen Upsala.

Erlandsson som icke visade några tecken till rörelse eller ånger, men föreföll slö och liknöjd, berättade, att han och Wahlgren sammanträffat vid 10-tiden på förmiddagen fredagen i förra veckan; att de sedan skilts och träffats flera gånger under loppet av dagen; att de intagit förtäring på olika krogar i staden, senast å krogen längst ned å Svartbäcksgatan; att Erlandsson vid 5-tiden på eftermiddagen följt med Wahlgren till dennes utanför Svarbäckstull belägna bostad för att hämta några saker; att de på vägen råkat i gräl under vilket Wahlgren måttat flera slag med en smällpiska mot Erlandsson; att Erlandsson, då Wahlgren slutligen träffat honom med piskan, i hettan och berusning dragit sin kniv och huggit Wahlgren, utan avsikt att beröva Wahlgren livet. ; att han därefter sprungit sin väg inåt staden, utan att se efter om Wahlgren blivit svårt skadad. Knivhugget måste ha varit mycket kraftigt. Av andre stadsläkarens, doktor Brunnberg, protokoll över rättsmedicinsk undersökning å Wahlgrens kropp, framgick, att det sår som tillfogats Wahlgren var 15 centimeter djupt och gått genom högra hjärthalvan.

Det var alltså ett eländigt fylleslagsmål mellan Carl Herman och en hästslaktare som slutade så illa att Carl Herman dömdes för dråp.
 Efter åtta år i fängelse släpptes han ut igen, och fotograferades noggrant inför frigivningen.

Efter något åt flyttar han upp till Hälsingland. Och Torbjörn tycker sig nu se hur Carl Herman, precis som sin far före honom, en gång för alla vill få slut på livet som så kallad tattare. I den första anteckningen om honom i Hälsingland så har han samma status som tusentals andra unga män.

- Då står han antecknad som dräng, och det tycker jag är ett bevis på att han vill ta sig ur livet som valackare, säger Torbjörn Wahlström

Den förre valackaren och numera drängen Carl Herman Erlandsson levde och arbetade i hårt arbet på andras gårdar i ganska många år. Han träffade en kvinna som var änka. Hon hade fyra barn, tillsammans fick de fem till, det blev en stor familj att försörja. Men han klarade det och kunde till och med köpa en liten gård hemma i Uppland.

Och det är hemma på den egna gården när han har passerat 50-årsstrecket som Carl Herman Erlandsson åter tar upp sin fiol och börjar spela på allvar.

Han blev uppmuntrad till det av församlingens kyrkoherde, en man som senare skulle komma att låta höra talas om sig vida omkring, nämligen Nathan Söderblom, som med tiden blev både ärkebiskop och mottagare av Nobels fredspris. Vid den här tiden var Nathan Söderblom kyrkoherde i Heliga Trefaldighetsförsamlingen, där familjen Erlandsson nu bodde.

- Tillsammans med några kända kulturpersonligheter i Uppsala så uppmuntrade Söderblom Erlandsson att delta i en spelmanstävling, och då var Erlandsson redan 52 år.
Detta blir vändpunkten för den tidigare valackaren. Nu börjar han spela sin fiol på allvar och börjar komponera och teckna ner visor, och blev med tiden en rikskänd spelman.

Forskning om resande

Precis som Torbjörn Wahlström berättade är det ofta svårt att finna sina resanderötter i arkiven. Men nyligen kom en handbok som kan vara till hjälp. Den heter "Anor från landsvägen, hur jag finner mina förfäder bland resandefolket" och är utgiven av Sveriges Släktforskarförbund.

Det pågår en hel del forskning om romer och resandes historia. Inte minst på Hugo Valentincentret vid Uppsala universitet. En av de som arbetar där är historikern Jan Selling. Han menar att de gamla orden "tattare" och "zigenare" ofta blandades ihop och dessutom användes ordet "tattare" ofta som ett skällsord om vem som helt som inte passade in i de gängse normerna.

- De svenska romerna, de så kallade zigenarna, var lätt att utskilja därför att de talade ett annat språk och kanske också klädde sig annorlunda. Men det var inte lika självklart vem som var "tattare", berättar Jan Selling.

På 1920- talet genomfördes en stor utredning där man kom fram till att de flesta så kallade tattare är bofasta.

- Går man ännu längre fram i tiden, till 1940- talet, så genomfördes den allra sista så kallade tattarinventeringen i Sverige då tattare registrerades. Och det är viktigt för att man ser hur starkt det här baserades på rasbiologi.

I utredningen kan man se att det plötsligt är många fler som registreras, men att kriterierna är mycket lösare.

- Man kan inte utgå från att mäta näsor och beskriva hårfärg och annat. Det som står i utredningen är att; vem ska betecknas som "tattare", jo, den som ÄR som en tattare. Alltså en fullständig cirkeldefinition, säger Jan Selling.

- Det gick till så att man frågade lokala präster, poliser, lärare och folk i kommunen och bad dem anteckna vilka som de ansåg vara "tattare". De tillfrågade inte personerna själva.

- Idag kan man nästan le åt detta så absurt är det. Men det som blev kvar är de register som fick konsekvenser för de som fick beteckningen mycket långt fram i tiden, berättar Jan Selling.

Efter den här utredningen fanns det ingen officiell "tattarpolitik" i Sverige.

Går man längre tillbaka i tiden så hade redan Martin Luther en negativ attityd mot "tattare". Och den förste svenska protestantiske biskopen utfärdade förbud mot att präster fick befatta sig med resande och romer.  Det kunde innebära att de inte fick gifta sig, döpa sig eller bli begravd i vigd jord.

- På 1700- talet slog det över i motsatsen då det blev tvång att gå i kyrkan, gifta sig i kyrkan osv. Men även då fanns det en religiöst begrundad uppfostrande inställning mot gruppen. Och vissa teologer ansåg att namnet "tattare" skulle indikera ett samband med Tartaros, som angränsar till dödsriket, och skulle då vara ett folk med demoniskt ursprung berättar Jan Selling.

Vad som sen händer på slutet av 1800- talet är diskussionen om lösdriveri. Lagen mot lösdriver kommer 1885. Och vid den tider har det varit en strukturomställning i jordbruket, med missväxt, svältår och emigration. Samtidigt är det en proletarisering på landsbygden med stora skaror av egendomslösa som drar på landsvägarna. Den rotlösa befolkningen sågs som ett socialt hot och det började diskuteras om vilka de mest farliga elementen är.

- Dessutom kommer på 1880- talet en uppflammande nationalism, så man kan säga att det blir en kontinuerlig skärpning från 1880- talet fram till 1920 -talet, avslutar Jan Selling. 

Andra Släktband som handlar om resande

Längst ned på sidan finns länk till programmet "Valloner och resande" som sändes 6 februari 2006. Där intervjuas bland andra Bo Lindwall som är författare till "Anor från landsvägen, hur jag finner mina förfäder bland resandefolket".

Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare Patrik Paulsson
Fiolspelare Olov Öberg
[email protected]