Släktbands landskapsupplaga 8 dec 2008 I detta program ska vi ägna oss åt det landskap som kanske har den allra tydligaste profilen när det gäller symboler för sådant vi ofta tänker på som typiskt svenskt. Vi ska till Dalarna med sina dalahästar, folkdräkter och midsommarstänger. Men Dalarna har också rykte om sig att vara hemvist för ett ovanligt frihetsälskande och upproriskt folk. Till exempel skriver man i Sveriges Folk från 1918 så här: Ett utmärkande drag i dalkarlens karaktär är en stark självkänsla som lätt gör honom högmodig och envis.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ett annat faktum var att många människor, både kvinnor och män, från Dalarna gav sig i våg på länga vandringar för att söka arbete. Det kallades herrarbete, vilket helt enkelt betydde att de fick arbete hos människor, eller herrar, med pengar.
Hoff Sven Hedlund bor i Leksand. Hans mor var trädgårskulla. I hans arbetsrum är bokyllorna fulla med mappar som inrymmer de arbetsvandrande kullornas historia.
-Här har jag en sån här mapp med bilder och annan information om olika kullor som vandrat till andra delar av landet för att arbeta, berättar Hoff Sven, och tar ut en mapp med fotografier, brev, släktutredningar och annat som tillhör just den kullan.
För några år sedan startade Hoff Sven Hedlund en hembygdsförening i Hjortnäs som ligger vid Siljan.
-Jag tog del av alla de protokoll som fanns i byn och det slog mig att det var något märkvärdigt med den byn. Det verkade inte ha funnits några kvinnor som levt och verkat där, i alla fall inte om man skulle tro protokollen.
-Men jag förstod naturligtvis att det inte var så. Jag bestämde mig för att ta reda på vad de hade gjort och åstadkommit, och gick från gård till gård för att fråga om kullornas historia. Då visade det sig att i varenda gård hade det funnits duktiga kvinnor varav många var herrarbetande kullor.
Många gånger förknippar man kullor med hårarbete och trädgårdskullor, men det finns många fler yrken som kullorna arbetade med. I sitt arbete med att arkivera kullor har Hoff Sven identifierat 40 olika yrken som kullorna hade.
Hoff Sven tar fram en lista och börjar läsa från den.
-Trädgårdar, tobaksodlingar, kyrkogårdar, bryggerier, ljusfabriker, ammunitionsfabriker, gruvor, sågverk, hamnar, kullroddbåtar, hårarbeten, smörtillverkning, bandvävning, textilslöjd, tröskning med slaga, mursmäckor på byggen mm mm.
-Ifrån Gagnef var det kullor som under 40 år tog sig till en fältspatgruva i Åkersberga i Roslagen. Där var det härt arbete, berättar Hoff Sven.
-Mursmäckorna kanske hade det värst, de blandade bruket och bar sedan 60 kg tunga hinkar upp till muraren som kunde vara både tre och fyra våningar upp på bygget.
-Och då var det så att det fanns motsättningar mellan murarna och kullorna. Murarna menade att det fanns så många arbetslösa familjeförsörjare som borde få de här jobben istället för kullorna. Av den anledningen kunde murarna nästan trakassera kullorna, de stack ner fingret i bruket och sa att det var för löst eller för hårt blandat. Kullorna fick därmed gå ner och hämta en ny tung hink med murbruk.
Historiskt började männen vandra på 1500- talet och från slutet av 1600- talet började också kvinnorna ge sig iväg. Männen gick till en början till Falu gruva, som då var Sveriges största arbetsplats.
-Det finns ingen annanstans i Sverige där rörligheten har varit större än i Dalarna, men inte hela Dalarna berättar Hoff Sven. Det var från områdena Gagnef, Leksand, Rättvik, Mora, Boda, Orsa och i viss mån Vänjan. Det var med andra ord områden på östra sidan av Siljan.
-De vandrade för att gårdarna där var små, familjerna var stora, det var flera missväxter plus ”den romerska rättens princip” som gjorde att alla arvingar skulle ha en liten del av allt vilket sönderstyckade gårdarna. Det var med andra ord för mycket folk och för lite mat, säger Hoff Sven Hedlund.
Arbetsvandringen var säsongsvis, den började oftast i maj och i slutet av oktober kom många av kullorna hem till Dalarna. Och ofta fick kullorna med sig beställningar på dukar och servetter som de arbetade med under vinterhalvåret.
Om du har frågor eller uppgifter om kullor och vill komma i kontakt med Hoff Svens arkiv klickar du på den här e- postadressen och skriver till Hoff Sven: hoff.sven@telia.com
Hårkullans grav
Många av kullorna valde att gå i stora grupper, speciellt när de skulle gå hem till Dalarna med årets förtjänst på fickan.
För de som inte gjorde det kunde det gå illa. I Hössna i Västergötland lever än idag berättelsen om dalkullan som försvann. Anna Lena Hultman som bor i Hössna har många gånger hört historien om dalkullans grav.
-Hon gick vägen fram och var inne i ett torp och där hon sålde sina hårarbeten. Efter det var hon försvunnen, hon kom aldrig fram till nästa torp.
Det gjordes efterforskningar och man misstänkte en torpare, men hade inga bevis. Än idag finns det ett ställe i skogen som kallas för Dalkullans grav, men den har aldrig undersökts berättar Anna Lena Hultman.
-Efter några år flyttade torparen till ett nytt ställe där en äldre kvinna bodde på undantag, dvs torparen skulle ordna med ved, mat och annat till kvinnan. Det blev tydligen betungande för torparen och en dag slog mannen ihjäl den äldre kvinnan och grävde ner henne i potatislandet. Han blev tagen av länsman, men tog livet av sig innan rättegången.
-Och folk tänkte att om han kunde slå ihjäl en person, kunde han kanske ha tagit Dalkullan av daga också.
Sanningen om dalkullan som försvann i Västergötland kommer kanske aldrig fram.
Är dalmasar verkligen upproriska?
Folket i Dalarna har i långa tider omgetts av ett skimmer av uppror och frihetslängtan. I till exempel Nordisk Familjebok från 1906 skriver man
Fria från allt stormannavälde voro de ett själfständigt och frihetsälskande folk av själfägande bönder och myndiga bergsmän, som lärt att lita på sig själfva och ej ville tåla främmande herrar.
Så grundmurad är föreställningen om dalfolkets speciella upprorstradition att en forskare i historia bestämt sig för att ta reda på om det verkligen är sant. Han heter Martin Linde och arbetar vid Göteborgs universitet.
-Jag trodde nog att den här myten om Dalarna var uppfunnen under nationalromantiken på 1800-talet. Därför blev jag överraskad när jag upptäckte att landshövdingen i Falun mycket tidigare tilltalade sina underlydande som ”Mina tappra dalkarlar” och liknande, säger han.
Martin Linde har upptäckt att dalkarlarnas rykte som särskilt upproriska och frihetstörstande har djupa rötter, djupare än de flesta andra landskapsomdömen som härrör från 1800-talets föreställningar:
-Det här att Dalarna är något särskilt ”svenskt” det kommer däremot på 1800-talet, men Dalarna och folket där var alltså tidigt mytomspunna – och det menar jag beror på att de förknippas med Gustav Vasa, säger Martin Linde.
Gustav Vasa tog ju hjälp av dalkarlarna i sin kamp mot Christian II av Danmark och mot den katolska kyrkan. Och eftersom historieskrivningen gjort Gustav Vasa till den hjälte som kastade det påvliga oket av det svenska folket, så fick dalkarlarna också en släng av sleven:
-Religionen var ju det viktigaste sättet att legitimera makt i det tidigmoderna samhället, och det gjorde att Gustav Vasa blev en viktig person att komma ihåg – i alla fall i bildade kretsar, säger Martin Linde. Därför lästes och återberättades Gustav Vasas öden ur olika krönikor bland dem som kunde läsa.
-Gustav Vasa förknippades med frihet från ”den påviska villfarelsen” och i viss mån frihet från Christian Tyrann, och jag antar att den friheten smittade av sig på dalkarlarna.
Men Martin Linde har funnit ännu en anledning till dalkarlarnas tidiga rykte som särskilt frihetstörstande. Under den svenska stormaktstiden på 16- och början av 1700-talet försökte man på olika sätt leda i bevis att Sverige hade ett mer pampigt förflutet än vad som egentligen var fallet. Den mytomspunna folkgruppen Goter skulle enligt göticismen härstamma från Sverige och Göterna. Inom teorin fanns också de som hävdade att både Troja och det sjunkna Atlantis legat i Sverige. Runor ansågs av Göticisterna vara en källa till det historiska götiska arvet, och när man upptäckte att runorna fortfarande användes i Dalarna var ju saken strängt taget klar:
-Just i Dalarna hade konsten att tyda runor bevarats, vilket man nogsamt noterade till exempel i Antikvitetskollegiet i Stockholm, en statlig myndighet som fanns under den svenska stormaktstiden och som sysslade med fornforskning.
Förutom runskriften så talade dalkarlarna en väldigt ålderdomlig dialekt, och detta tillsammans med kopplingen till Gustav Vasa gjorde att man gärna gav dalkarlarna en viss lyster av Göticism, tror Linde
Ryktet hade de alltså, dalkarlarna, om att vara mer upproriska än andra. Men när Martin Linde studerar verkligheten så finner han att det strängt taget inte var fler uppror i Dalarna än på andra håll i landet.
-Man kan nog snarare se Dalarna som ett av många flera områden där det blossar upp oroligheter ibland.
1743 inträffade det stora allmogeuppror som senare kallats Stora Daldansen. Under några månader tågade flera tusen dalkarlar och kullor ner till Stockholm för att komma till tals med maktens herrar, men väl där blev de nesligen nerslagna av militär.
Martin Linde tror att just det faktum att tusentals bönder gick till Stockholm skapade ett särskilt rykte omkring dem som upproriska. Men att bönderna från Siljansbygden gick till landets huvudstad, det var ju strängt taget precis vad de var vana att göra, menar han:
-Jag tror mer att det handlar om arbetsvandringarna, herrarbetena. Dalkarlarna var vana att vandra till Stockholm i grupp och det låg nära till hands för dem att göra det.
-Det är typiskt att upprorssocknarna 1743 är just de socknar runt Siljan där herrarbetstraditionen var som störst, slutar Martin Linde.
Hans forskningsrön kommer snart ut i form av en bok ”I Fädrens spår? Dalallmoge och överheten under 1700-talets första hälft”
Upprorsmannen Pung Eriks ättling
1743 inträffade vad som har kallats det allra sista dala-upproret, Stora Daldansen. Det var ett nedsättande namn som antydde att dalfolket led nederlag, vilket också var exakt vad som hände.
Det finns flera teorier om vad som låg bakom Stora Daldansen, då dalfolk i tusentals tågade till Stockholm, där de fick stöd av folk från andra delar av landet, främst mälardalen, i sina försök att komma till tals med makten.
Margaretha Hedblom i Malung är släktforskare med sina rötter i Leksandstrakten. En av hennes förfäder Pung-Erik Ersson från Skedvi i Leksand dömdes med tiden som en av anstiftarna till upproret.
-Stora Daldansen var en upprorsrörelse som hade sin grund i missnöjet bland bönder från Dalarna som var uppretade över flera saker, berättar hon.
Dels var man orolig för att gränshandeln började inskränkas genom att staten ville lägga tull på olika varor. Gränshandeln med Norge var ju sedan gammalt oerhört viktig för dalfolket. Det rådde samtidigt missnöje när det gällde tronföljarfrågan i landet, och ytterligare ett skäl var det faktum att dalaregementet lidit väldigt svårt i slaget i Vilmansstrand i Finland ett par år tidigare. Inte nog med att tusentals svenskar, bland dem många dalkarlar, dog, man förstod heller aldrig varför striden bröt ut. Makthavarna lyckades aldrig, eller brydde sig aldrig, om att förklara skälen till striderna.
-Allt det här gjorde att missnöjet jäste och att man på olika håll började dra igång en rörelse mot herrarna – inte mot kungen – men mot överheten i Stockholm, berättar Margaretha Hedblom.
En av männen i denna upprorsrörelse var hennes anfader Pung-Erik Ersson, en vanlig bonde från Skeberg i Leksand, en liten skogsby långt från centrum. Att de var släkt visste hon från början. ”Pung” är ett gårdsnamn, och hon visste att hennes familj kom ffrån den gården.
-Varför han fick bära hundhuvudet för det här, det vet jag inte, säger Margaretha Hedblom
Men hon vet att han var med vid ett möte som kallades landsting i Leksand, där bland andra landshövdingen var med.
-Leksandskarlarna blev mer och mer uppretade på mötet och till slut så small en spikklubba i taket ovanför landshövdingen, och då fanns det inte längre någon återvändo.
I april 1743 beslöt man vid ett möte att gå till Stockholm för att ”runka perukerna av herrarna.”
-Det blev ett följe av män, kvinnor och barn som gick iväg via Falun ner till huvudstaden.
De blev flera tusen 4000 tror Margareta Hedblom, fast det finns sånger från den tiden som talar om 5000 man. De kom till Stockholm, fast de kom inte så samlat som man hade tänkt sig utan i flera omgångar. Väl framme i huvudstaden utbröt striden:
-De kom till Norrmalmstorg, det som idag är Gustav Adolfs torg, och väl där beordrade myndigheterna eld mot dalkarlarna.
-Många kastade sig i Strömmen, men simkunnigheten var ju lika med noll så många drunkade. Några skottskadades, några lyckades fly men många blev tillfångatagna och blev satta i förvar där många dog, berättar Hedborg.
Pung Erik var en av de personer som hade undertecknat protesten riktad mot herrarna i Stockholm. Han var ju skrivkunnig till skillnad från de flesta i 1700-talets allmoge. Kanske var det därför som han fängslades och ställdes inför rätta.
-Det kan ha varit så, tror Margaretha Hedborg. Det kan också varit så att han var en pratsam person som gärna förde ordet – den sortens kunskap är ju svår att få tag på när det gäller våra förfäder.
-Jag vet inte hur rättegången gick till, men det var få personer som dömdes till döden
Pung Erik Ersson dömdes som en av anstiftarna till upproret. Hans straff blev att sitta 4 år på Bohus fästning några mil norr om Göteborg. Och faktiskt så vet man en del om hur han hade det där. Det speciella med Pung-Erik var att han kunde läsa och skriva, något som inte var vanligt bland allmogen vid den här tiden. Men märkligt nog är också några av de brev han skrev hem till Dalarna under sin fångenskap bevarade. Ett av breven, som finns bevarade i arkivet på Leksands kommun, är skrivet till hans hemförsamling.
-I det brevet är han ganska bitter över att han har fått bära hundhuvudet för upproret och han önskar att de övriga församlingsborna ska hjälpa honom med pengar. Han har ju inte bara mist kontakten med sin familj han har ju också berövats möjligheten att försörja sin fru och fyra barn, säger Hedborg.
Jag hemställer nu Gud och varje rättänkt kristen själ, om icke jag allaredan synes nog pliktat för denna resan, som förutan den långsamma tiden jag varit stängd från min kära hustru och barn, vad skada och märklig avsaknad jag därav tagit vet Gud bäst, som lärer kännas i framtiden, har och även måst blotta kroppen och undfått 40 par spö förutom all annan svårhet jag härunder fått kännas vad, så i Stockholm som här, varest jag är dömd att sitta en fången och svårt arbete undergå i 4 års tid. Vad sådant har att betyda, vet i mine käre bröder, icke av är och nu ting som jag vid hjärtat vill önska, att varken i eller någon av edra barn nånsin måtte erfara. (…)
Sluteligen anönskar jag eder allom, mine käre medbröder guds milda nåd och välsignelse, samt med lika kärlek nu som förr oföränderlig till dödsstunden i mitt bittra öde lever.
Allas eder ödmjuke tjänare Pung Erik Ersson ifrån Skeberg och Leksands socken, nu förtiden en fattig fånge på Bohus.
Bohus den 29 januari 1745
Man förstår av breven från Pung-Erik att han trots allt hade en viss frihet under sin fångenskap. I ett av breven skriver han om hur han tycker att man missköter sina jordar i södra Bohuslän:
Gud vare lov, jag hör att Gud har välsignat eder med en välsignad årsväxt varav jag hjärteligen mig fägnar. Vad som angår årsväxten här på orten så har de skurit säden här i Larsmässotiden och då begynte det på att regna och höll på så i fem veckor som säden låg på marken, för ty de hanterar icke säd här som folk utan som djävlar.
Här är en svår tid vad som man skall på hålla. Sädtunnan kostar här 24 daler koppar och ett pund lin kostar 21 daler kopparmynt. Lädret är så dyrt här så att jag måste ge 6 mark par halvsulor som jag ska sätta under mina skor.
Bohus fästning den 2 oktober anno 1744
Man har inte svårt att förstå hur mycket han längtade hem från sitt fängelse.
Vad arbetet här angår så så står jag väl ut, ibland om dagen säger jag något och ibland intet. Som gudi vare lov jag mår väl, men den bekymmer och sorg som jag haver över min kära hustru och barnen den plågar mig hårt som gudi klagan. Den första jag lägger mig i säng om kvällarna och någon sömn faller mig uppå så drömmer jag att jag är hemma och detta gör mig så ont. (…)
Nu tillslut hälsar jag min kära hustru och barna samt de andra mina kära i hemmavarande och så många som mitt namn känna. Jag önskar eder så många fröjdestunder som sandkornen emellan eder och mig. Jag är och förblir min kära hustrus man och maka intill min död datum.
Bohus fästning den 10 april Ano 1744 Erik Ersson
Margaretha Hedborg vet också en del om Pung-Eriks öden efter fångenskapen. Han kom hem till Skeberg och fortsatte sitt liv precis som vanligt. Han och hans hustru fick ytterligare ett barn, och själv gick han fortsatt ner på arbetsvandringar till Stockholm. Han dog slutligen under en av dessa resor, i Stockholm, i lunginflammation 1756.