I klammeri med rättvisan

De svenska arkiven ligger och ruvar på otaliga berättelser om livsöden från förr. Karin Edvall som arbetar på Landsarkivet i Göteborg har ägnat mycket tid åt att forska i olika kvinnors öden. Hon har skrivit tre skönlitterära böcker som alla baseras på fynd i olika arkiv. Den första boken hon skrev handlade om tio kvinnor i olika delar av landet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

”Med den ondes hjälp” heter hennes nästa bok och den handlar om Anna Britta Persson som på 1860-talet begick så hemska handlingar att det till och med diktades visor om dem. Men det tog lång tid innan hon åkte fast, för ingen trodde en kvinna om att kunna utföra så blodiga handlingar. Karin Edvall har gjort sig en bild av Anna Britta Persson utifrån handlingarna i arkiven.

-På ytan var hon en ganska vanlig 1800-talsmänniska, berättar Karin. Hon var född i en fattig arbetarfamilj, hon hade arbetat som piga i Göteborg och när hon var 30 gifte hon sig med en man som arbetade på gasverket. De bodde i ett spisrum i Haga i Göteborg. De levde av mannens arbete och drygade ut kassan med att Anna Britta gjorde en del sömnad på beställning.

-Så på ytan såg det ut som vilken familj som helst – men, vad de flesta inte visste var att Anna Britta hade en hemlig verksamhet – hon stal, säger Karin Edvall.

Det började med att hon stal pengar hon fann i hemmen hon arbetade i, med tiden blev hon allt djärvare och lyckades lura till sig tyger i handelsbodar, tyger som hon sedan sålde vidare. Till slut gick det så långt att hon stal från sina vänner och snart sagt alla hon kom i kontakt med.

Hon kom i kontakt med en ganska rik hemmadotter från Mark, som gick omkring och sålde tyger, Lotta.

-Anna-Britta lyckades lura till sig 100 riksdaler och en del tyger av Lotta, berättar Karin, och under hösten 1862 så sökte Lotta upp Anna-Britta gång på gång för att få tillbaka det som var hennes.

-Och till sist så mördade Anna Britta Lotta för att få tyst på tjatet, säger Karin.

Ett ovanligt blodigt mord blev det dessutom. Anna Britta passade på en natt när mannen var och arbetade och samtidigt Lotta sov över. Med makens rakkniv som vapen skar hon halsen av Lotta. Hon försökte bära upp kroppen till ett litet lönnutrymme på vinden, men kroppen var för tung.

-Då sågade hon helt sonika av benen, varefter hon bar upp kvarlevorna till rummet på vinden, berättar Karin.

Det tog två månader innan kroppen hittades. Under tiden hade Anna Britta angivits för stöld av en god vän och satt häktad. Hennes man hade börjat fundera på vart Lotta tagit vägen och det var han som fann kroppen på vinden. Under ganska lång tid blev han anklagad för att ha varit med vid mordet.

-Man ansåg att en kvinna inte hade kunnat utföra ett så hemskt dåd, det stred mot den kvinnliga naturen, berättar Karin Edvall som läst alla rättegångsprotokoll i ärendet, och hon fortsätter:

-Man resonerade vidare att OM hon var skyldig till mordet så måste hon haft hjälp eftersom detta var alldeles för tungt arbete för en kvinna.

Mannen kunde bevisa att han arbetat natten då mordet skedde och blev med tiden friad från alla anklagelser.

Anna Britta sann häktad i nästan två år, och blånekade till mordet nästan hela tiden. Hon drog flera olika versioner av historier men till sist fick hon frågan: ”Har du inte haft hjälp?”

”Jo”, svarade hon ”av den onde”.

Hade Anna Britta levt idag hade hon nog diagnostiserats som psykopat, tror Karin Edvall.

-Hon stal från vänner som hade det lika besvärligt som hon själv hade, och hon hade ju ingen som helst kontroll över sina impulser, utan röjer Lotta ur vägen när hon börjar bli för besvärlig.

Anna Britta blev dömd till döden, men senare blev hon benådad till livstids fängelse, ett straff hon avtjänade i Norrköping. Efter fyra nådeansökningar blev hon till sist fri efter 30 år i fängelse och hon levde resten av sitt liv i samma stad.

-Men under fängelsetiden fortsatte hon sin verksamhet och stal saker som hon sedan sålde vidare, berättar Karin Edvall.

Karin fann berättelsen hon Anna Britta genom en visa som sjöngs av positivhalare i Göteborg länge efter mordet och som väckte hennes nyfikenhet för att börja nysta upp historien.

” Vid det mord som begicks i Haga

Artonhundrasextiotvå

Anna Britta Persson slog

Marbolotta så att hon dog

 

Tralledida trallelila

Tralelalala, trallelia

Trallelalalala”

Den egendomligt trallande visan om Anna-Britta och hennes förfärliga brott sjöngs av positivhalare i Göteborg många år efter mordet på Lotta.

För Karin Edvall blev umgänget med Anna-Britta Persson till sist ganska tungt. Hon var en svår människa att förstå sig på, ännu mindre möjlig att tycka om.

Så för att få en chans att läka sig och vila sig från alla grymheter valde Karin att skriva ännu en bok om en alltigenom god person. Hon valde sin egen farmor Tora från Obbola i Västerbotten.

Och det var, berättar Karin, en helt annan sak att skriva en bok om en älskad farmor än en om en i alla avseenden främmande kvinna.

-Det var en väldig skillnad, jag kände mig mycket mera styrd av Anna Britta är farmor Tora. Och Tora tyckte jag ju kolossalt mycket om medan med däremot var jag mest arg på Anna Britta och tyckte att hon var förskräcklig, säger Karin.

Ändå finns det, om hon tänker efter, vissa förmildrande drag även hos Anna Britta Persson.

-Det var ju verkligen en förtvivlans tid när hon rannsakades. Och hon var ångestfylld den där hösten då snaran drogs till om henne allt mer.

-På ett sätt var ju hon också ett offer, slutar Karin Edvall.

Kvinnors liv efter brott- en hopplös historia?

Det är ont om kriminella kvinnor genom historien, berättar Lotta Vikström som är historiker vid centrum för befolkningsstudier vid Umeå Universitet. Hon har studerat hur livet gestaltade sig för de unga kvinnor och män som häktades i sågverksboomens Sundsvall under andra hälften av 1800-talet, både före och efter brottet.

Eftersom Lotta Vikström valt att titta på Sundsvallsregionen har hon speciella problem. Domböckerna finns inte längre, de försvann i den stora branden 1888. Därför är hon hänvisad till fångrullorna.

I fångrullonra för perioden 1840- 1880 återfinns endast 60 kvinnor bland totalt 460 personer som i åldern 15- 25 år arresterades i Sundsvall.

Mer än varannan häktad kvinna hade stulit eller snattat, vilket tyder på försörjningssvårigheter. Män däremot häktades främst för ordningsbrott.

För att se vilket pris de häktade fick betala har Lotta Vikström studerat de häktades levnadsbanor 15 år efter gripandet.

Studierna visade dels att kvinnor var mycket mer sårbara. Till exempel var de inte lika lyckosamma på äktenskapsmarknaden efter arresteringen. Många förblev ogifta, fick försörjningsproblem och levde ohälsosamt.

En annan sak, berättar Lotta Vikström, var att kvinnorna löpte större risk att gå en tidig död till mötes i unga år, vilket också berodde på levde under knappa omständigheter och hade ett ringa nätverk.

Det här gäller inte de unga männen gick det överraskande bra i livet efter arresteringen, berättar Lotta Vikström. Det vet hon eftersom hon jämfört dessa män med icke- kriminella män under samma tid. De det går sämst för bland männen är de som arresteras för stöld.

-Det är inte alltid det finns dödsorsaker angivna i kyrkoböckerna. Och dessutom var det prästen som bestämde vad de dog av, och han var inte läkare och kunde ibland ha fel, berättar Lotta Vikström.

Men kvinnorna fick alltså betala ett högt pris för sin tid i häktet med försörjningsproblem och ohälsosam livsstil.

För att finna information om de människor som varit i klammeri med rättvisan kan man enklast vända sig till landsarkiven där det för det mesta finns bevarat så kallade fångrullor, dvs en förteckning över de som sitter i häkten och fängelser.

Lotta Vikström arbetar med material som registrerats på Demografiska Databasen. Klicka på den här länken för att kika in i deras kyrkobokföringsmaterial:   En del av sidorna är gratis, andra kostar en liten summa för att använda.

Fångrullorna började upprättas under tidigt 1800- tal. De fördes för att serva kriminalstatistiken på nationell nivå och innehåller uppgifter så som namnet på den häktade, födelsdata, yrke, var personen arresterades, vilken typ brott personen begick och vad personen döms till.

Söker man efter äldre material är det bäst att söka sig till Riksarkivet i Stockholm där justitiekanslerns arkiv finns. Från 1750 och framåt skickade alla institutioner som kunde gripa och fängsla människor statistik. Länk till Riksarkivet:

Den stora poängen som släktforskare med detta arkiv är att när man funnit namnet man söker så får man ett datum för när han eller hon fick sin dom. På så sätt kan man alltså slippa ett ofta besvärligt och tidsödande arbete med att leta i domböcker, som har ett annat arkiveringssystem.

Fångrullorna som vi hörde Lotta berätta om kompletterades i många län med fotografier från och med slutet av 1800- talet. Foton som idag återfinns på landsarkiven.

Och på SVAR, Svensk Arkivinformation, finns också bilder på fångar att söka. Det är ett register över frigivna straffarbetsfångar som suttit mer än två år i fängelse.

Om du klickar på den här länken:  finner du ett register över de databaser som finns att söka på SVARs webbsidor. De kräver ett abbonemang som kostar från 50 kr för tre timmar.

Men under två veckor från dess att programmet sänts; vecka 44 och 45,  är det fritt att titta i kyrkböckerna över fångar. Gå in på SVARs första sida där finns en direktlänkt för Släktbands lyssnare till arkiven.

Man får i sammanhanget inte glömma kyrkboken när det gäller fångar eller fångvård. De faktauppgifter fängelsets kyrkbok ger är ofta lika informativa som fångrullorna. Man kan skapa sig en ganska klar bild av en människa både socialt och bildligt.

Som exempel kan nämnas Centralfängelset på Norrmalms kyrkoarkiv över kvinnliga fångar