I skuggan av makten

Viktiga män som omnämns i samband med stora händelser i våra historieböcker klarade sig inte på egen hand. I deras närhet fanns det staber av människor, och ju mäktigare män desto fler hjälpande händer. När det gällde de kungliga personerna kunde hjälpen gälla en hel del privata och intima sysslor, som att tvätta sig, klä på sig, amma och till och med fara på friarstråt. James Maule var inblandad i ett kungligt fireri och skickades iväg för att få alla papper i orning inför kronprins Oscars bröllop.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

James Maule var kammarherre vid hovet i början av 1800 -talet och fick i uppdrag att resa till Tyskland där den 16 åriga prinsessan Josefina av Leuchtenberg fanns.

Och eftersom det var under unionstiden med Norge följde också det norska stadsrådet Krogh med på resan.

Gullik Dahlstedt är släktforskare och också ättling till James Maule.

- Medan James Maule var förste sekreterare vid Kabinettet för utrikes brevväxlingen i Stockholm lbev han utskickad till Berlin som legationssekreterare. Och medan han var i Berlin blev han meddelad att han skulle resa till München i sällskap med statrådet Krogh för att, som det heter, fria för Kronprinsen i Sverige sedemera Kung Oscar I. Och det var statsrådet Krogh som skulle utväxla ratifikationerna och giftermålskontraktet, berättar Gullik Dahlstedt.

James Maule har beskrivit resan i "Strödda anteckningar ur min lefnad".

När det blef afgjordt att jag skulle åtfölja statsrådet Krogh till München såsom secreterare vid beskickningen dit i det ofvannämnde åndamålet afreste jag ensam, blott åtföljd af min betjent från Berlin för att i Bamberg afvagta statsrådet Kroghs ankomst och sedermera åtfölja honom till München.

Jag for från Berlin den 20 december 1822 i en stark köld. På julaftonen på förmiddagen kom jag till Würgau. Detta ställe ligger i en dal omgifvet af ganska höga berg och ser nästan ut som ett röfvarnäste. Och när jag ankom dit och väntade litet där för att förtära något till frukost kom wärdinnan genast ut emot mig på trappan, mycket slät i synen och smilande och ville hjelpa mig att bära in mitt schatull.

Detta föreföll mig besynnerligt nog, äfvensom hennes curieusa och misstänkta utseende i allmänhet. Men när jag kom in i vanliga gästrummet, ökades denna känsla ännu mera vid åsynen av fyra stycken sämre karlar af ett högst gement och misstänkt utseende! Riktiga bandit- physionomier! Som med hattarne på hufvudet sutto omkring ett uselt bord och spelade kort. Som detta sällskap ingalunda såg inbjudande ut, brydde jag mig icike om att där äta frukost, utan så snart nya hästar voro förspända för min wagn, afreste jag från detta otäcka ställe.

Så snart vi voro på vägen sade min betjent: "Di där karlarna sågo minsann ej för vackra ut! Jag tror mäst att de voro stråtröfvare!"

Emedlertid kommo vi lyckliga till den gamla staden Bamberg mot middagen på sjelfva julafton. Och där måste jag vistas i flere dagar för att afvagta Kroghs ankomst.

- När de kom fram till München tog de in på ett hotell och fick snart en inbjudan från Hertigen och Hertiginnan av Leuchtenberg att de skulle infinna sig på slottet, berättar Gullik Dahlstedt.

- De hade tagit på sig sina uniformer och Krogh som i första hand förde talan hade Hertiginnan till bordet, satt på hennes vänstra sida och min förfader fick sitta på Heritginnans högra sida.

Så snart vi ankommit till palaiet och inträdt uti salongen, kommo hertigen, hertiginnan och prinsessan Josephina emot oss, voro mycket artiga, frågade huru Kongl. famillen där hemma befann sig? Huru vi sjelfva mådde ? Om vi haft en lycklig resa? Om det varit mycket kallt? osv.

- Ja, och sen var de där några dagar och var inbjudna att komma och äta alla måltider hos hertigfamiljen. Och de kunde komma i sina svarta kläder, de behövde inte komma i uniform. Min förfader beskriver den unga prinsessan Josefina som en mycket vacker och behaglig flicka. Och han beskriver också de andra barnen i familjen, hur väluppfostrade och fina de var, berättar Gullik Dahlstedt.

Hon var då innerligt söt och vacker, blott på 16 året. Sedan vi setat där en liten stund, druckit thé samt några andra rafraichissementer, märkte hertiginnan att vi voro litet enrhymerade, hade litet ondt i bröstet af kölden, hvarpå hon genast vinkade åt en af laquayerne samt tillhviskade honom någon befallning.

Kort därpå inkom han med tvenne stora glas äggtoddy. Heritginnan sade till oss: "Jag tror att detta ska vara bra för er och göra godt för er rhyme!"

Detta var ju ofantligt artigt och älskwärt af en sådan person!

Hertigens hus var aldeles som ett annat, förnämt och artigt privat hus. Alla barnen lefde då ännu och voro inne i samma salong som vi öfrige.

De mindre prinsessorne sutto omkring ett rundt bord midt i rummet och arbetade jemte deras gouvernante. De bägge prinserne August samt Max gingo fram och tillbaka i rummet med deras gouverneur.

Prins Max var blott omkring fem år och en ovanligt söt och vacker liten gosse. Han kom till oss, satt i knäet på oss och lekte med våra hattar och wärjor.

Även om James Moule kan verka vara en vanlig svensk man var han en adelsman och hade fått en fullgod utbildning och pratade till exempel franska perfekt som man kan se av det han skrev i sin anteckningar, berättar Gullik Dahlstedt.

Wi åto vid ett rundt bord och voro anligen 12 á 14 personer. Hertigens hof samt ett par främmande. Allting var utsökt och gentilt men ej öfverdriven luxe- utan i högsta grad trefligt!

En gång frågade hertigen mig: "Est- ce que vous fumer Monsieur?" Men olyckligtvis svarade jag: "Non, Mon Seigneur!" Annars hade jag troligen fått till skänks en pipa af hertigen och på hvilken jag skulle hafva satt ett ofantligt wärde! Men nu gick jag miste härom tyvärr!

Kammarherren James Maule och det norska stadsrådet Krogh vistades alltså hos prinsessan Josefina av Leuchtenberg och hennes familj under några dagar i januari 1823.

I maj samma år ägde den katolska vigselceremonin rum i München. Men även då fick kronprins Oscar hjälp med det praktiska. Han var faktiskt inte närvarande vid sin egen vigsel utan företräddes av Josefinas morbror. Hemma i Sverige bekräftades den katolska ceremonin lite senare, och då var kronprinsen med.

Hur gick det då sen för James Maule?

Inte så bra, för han hade oturen att gå in i affärer med vännen Johan Gustav Hierta som var kritisk till kungen och därmed föll James Maule i onåd hos regenten.

- För Hierta var en för kungen misshaglig person. Han hade kritiserat kungen som var angelägen om att hålla alla kritiker i schack. Därför blev min förfader tvungen att söka avsked från sina anställningar hos kungen.

- Efter något år blev han tillsatt som postmästare i Arboga. Kungen hade några sådana tjänster i landet som han kunde placera avdankade ämbetsmän på, berättar Gullik Dahlstedt.

- Men det var ju tråkigt för honom och min farmor tyckte att hennes mormors far inte skött sina affärer bra när han fick ta avsked från kabinettet. Han har i alla fall lämnat de här anteckningarna om sitt liv.

- Det finns också kvar en miniatyrmålning som föreställer han själv och hans mor. Han håller armarna om sin mor som är mycket elegant klädd i siden.

- Jag brukade se på miniatyrmålningen som barn och tyckte att han måste varit förunderligt lycklig som var så guldlockig och vacker och satt i sin mammas knä så där, avslutar Gullik Dahlstedt.  

Kyrkbok på slottet blir tillgänglig för alla

Det händer att makten som förr fanns hos samhällets toppar sträcker sig ända in i våra dagar.

I höstas blev arbetet med att fotografera och skriva av en av landets privata kyrkoböcker, en som aldrig lämnats in till närmaste landsarkiv, utan är kvar på det slott den tillhör.

Det handlar om slottet Torpa stenhus i Västergötland, ett slott med mycket gamla anor. 1699 byggdes ett slottskapell. Nu blev det dit slottets underlydande skulle ta sig för gudstjänster, barndop och vigslar. Allt detta måste givtevis dokumenteras, och så skedde också, i Torpa Kyrkas Memorialbok. Men till skillnad från vanliga kyrkböcker så har den här stannat hos slottets ägarfamilj. Men släktforskarna i trakten har fått lov att låna den för att kunna finna uppgifter som sina anhöriga. Resultatet finns idag i form av en CD, och kommer med tiden att ligga tillgängligt på nätet.

Ulla Hökås från Kinds forskarklubb har gjort det digra arbetet med att transkribera, eller skriva av, uppgifterna i boken. Och trots att den tillhör ägarfamiljen på slottet så handlar den mest om det vanliga folket på gården.  Den är inte i första hand en herrskapsbok betonar hon.

-Nej, den är ju inte det. Första delen är från 1699 till 1798 och under den perioden står det ingenting om slottsfamiljen, inte ens när man vet att någon har gift sig.

-Jag förstår faktiskt inte riktigt hur de tänkte för det är bara vanliga underlydande som finns antecknade under den perioden.

Torpa stenhus i Västergötland hade under århundradena många viktiga ägare. När slottskapellet byggdes 1699 blev det ännu en markör av hur betydelsefulla ägarna till slottet var.

-Här bodde ju riktiga storheter. Torpa ägde i stort sett hela Dannicke socken, och troligen det mesta även i Länghem.

På Gustav Vasas tid var Torpas ägare släkt med kungen, eftersom han hämtade sin andra hustru härifrån. Senare härskade Magnus Gabriel de la Gardies syster Christina här, och riksamiralen Stenbock finns också i ägarländen, som ändå hållit sig i samma släkts förgreningar genom seklerna ända in i våra dagar.

Kyrkoboken i Torpa är delvis annorlunda upplagd än vanliga kyrkböcker. Ulla Hökmark anar att slottsprästerna inte haft tillgång till boken hela året. Men den inleds på samma sätt om de flesta andra, mer vanliga kyrkoböcker med en beskrivning av innehållet.

-Det står i början vad den skulle innehålla. Det var barndop, antal gudstjänster, eventuella vigslar, nattvardsgudstjänster och vart kollekten skulle gå, berättar Ulla Hökmark.

De första anteckningarna är skrivna av den präst som invigde slottskapellet, Johan Ekendahl. Men han har sannolikt inte haft makten över kyrkoboken.

-Det verkar som att han och de senare prästerna får boken vid enstaka tillfällen, för det är sammanfattningar de skriver. ”Under Herrskapets närvaro på Torpa har jag hållit 44 gudstjänster”, kan det stå till exempel.

Släktforskarna i trakten, särskilt de som fastnat i sin forskning för att de saknar vissa uppgifter har givetvis  tänkt att alla svar har legat och väntat på dem i just den här boken.

-Ja man hoppades ju det, bekräftar Ulla Hökmark. Det står på sina ställen i de vanliga kyrkoböckerna ”döpt på Torpa”, och den sortens anteckningar gjorde ju att de som hade svårt att hitta sina anfäder hoppades på att de skulle finnas där.

När kyrkoboken först lämnades över till Släktforskarna för fotografering, så var det Ulla och en kollega till henne som tog emot den. Och kollegan hade tur.

-Han var jättenyfiken på en av sina anfäder, som hade vart trädgårdsmästare på Torpa. Han hade letat överallt uppgifter om när den personen hade gift sig och faktum var att han hittade svaret direkt när han slog upp boken, berättar Ulla Hökmark.

Hon tycker att hon förstod lite bättre hur livet runt Torpa såg ut förr i världen.

-Jag hade inte klart för mig vilken makt de hade över folket här, säger hon.
Också hon hade förhoppningar om att hitta namnen på några av sina förfäder. En av slottets gårdsfogdar var hennes förfader.

-Jag hoppades att han skulle ha låtit döpa sina tre barn här, men tyvärr, de fanns inte i doplängden.  

Den där makten som adelsfamiljen på Torpa hade märks också i kyrkoboken, där familjenamnet hela tiden dyker upp på fadderlistan. Med hjälp av Gustav Elgenstiernas bok  ”Svenska adelns ättartavlor” ett standardverk när det gäller släktforskning inom adelsfamiljer, har Ulla Hökmark klurat ut hur det sannolikt gick till när det skulle bli barndop i slottskyrkan.

-När man tittar i kyrkoboken på Torpa så är det många fler faddrar än vid de vanliga dopen i de vanliga kyrkorna. Jag tänkte ”deltog verkligen grevefamiljen i alla dessa dop?”, för de var faddrar till rätt många.

Hon gick till Elgenstierna och kunde konstatera att de var herrskapets barn och ungdomar som stod som faddrar. Så fort de blivit ”riktiga” grevar och grevinnor försvinner de ur fadderlistorna- utom i något fall då prästbarn ska döpas.

 Efter att fotograferingen blivit klar så har Torpas kyrkobok lämnats tillbaka till ägarfamiljen på slottet, en familj som räknar sina anor till de första ägarfamiljen på slottet. De har varit rädda om boken, som faktiskt åter används av familjen.

-Boken är i fantastiskt skick, säger Ulla Hökmark, som berättar att den verkar ha varit bortglömd under en ganska lång tidsperiod.

- Mellan 1768-1851 så är det ingen som har skrivit i den, berättar hon. Men efter det verkar den ha hittats igen av familjen, och börjar skriva in ägarfamiljens stora händelser.

Det har delvis fortsatt. Den senaste anteckningen är från 2005 och gäller ett dödsfall, berättar Ulla Hökmark.

Släktforskarråd från historiker

Som släktforskare är det viktigt att hitta de källor som ger liv och märg åt namnen man finner i kyrkobokföringen. Det är något som historikern Dick Harrison poängterar.

Lyssna till när:

Även Peter Englund har gästat vårt program under den här säsongen. Här berättar han bland annat om konsten att sluta, att förstå när man hittat tillräckligt med fakta.

Lyssna till när:

Säsongsavslut

Och med det är Släktband slut för den här säsongen.
Dagens program precis om alla program finns lyssningsbara som mp3 filer.

Det går bra att skriva till oss på adressen: [email protected] 

Vanliga brev kommer fram på adressen:
Sveriges Radio
Släktband
906 15 Umeå

Gott avslut på året önskar
Gunilla och Elisabeth på Släktband