I Stockholms stadsarkivs gömmor

Genom seriernas gång har Släktband gjort en och annan djupdykning i arkiv för att se vad som gömmer sig i hyllorna. Nu har turen kommit till Stockholms Stadsarkiv som ligger på Kungsklippan mitt i Stockholm bredvid Centralen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det är ett arkiv som rymmer över 6 mil handlingar från 1400- talet fram till modern tid- allt från ordinära kyrkböcker till skolbetyg, skilsmässohandlingar, testamenten och adoptionshandlingar.

Dagmar Thullberg som är 1:e arkivarie på Stockholms Stadsarkiv tar oss med ned till våning sju under jorden. Där finns en unik kartsamling.

I Kart- och ritningsenheten finns uppsakttningsvis 2,5 miljoner kartor, byggandsritningar och planer över Stockholm från 1713 till 1978. 

En av anledningarna till att det finns så många kartor bevarade är att det fanns en stadsarkitekt vid namn Karlberg,  verksam på 1700- talet, som beordrade arkitekterna att lämna in sina kartritningar till stadens arkiv.

Om man är intresserad av att se en karta från till exempel en anfaders bostad, blir man hämtad av personal och får åka ner till kartenheten. Den uppgift som behövs för att kunna plocka fram rätt karta är kvarterets namn.

Dagmar Thullberg har ett favortiarkiv- Stockholmspolisens arkiv som startar redan 1776.

-Det är ett fantastiskt arkiv som berättar mycket om Stockholm, inte bara om brotten som begicks.

Eftersom polisen hade hand om mycket annat- till exempel  utskänkningstillstånd, kan man läsa om mycket som hände i staden förr.

I polismästarens orderböcker kan man läsa om hur poliserna tjänstgjorde. Om till exempel kungen skulle ut och åka vagn kommenderades poliserna ut på olika ställen i staden. På så sätt kan man följa rutten från gatuhörn till ångbåtsbryggor.

Dagmar Thullberg tar på måfå fram en orderbok från 1873 som visar sig innehålla uppgifter om Bellmansfesten samt om konung Oscar II:s och hennes majestät Drottning Sofias kröning. Detaljerade uppgifter om polisens posteringar finns i dessa orderböcker.

Det som skiljer Stockholms Stadsarkiv mot till exempel ett landsarkiv är att även de kommunala handlingarna finns under samma tak.

-Vi har hela Stockholms Stads historia från början, berättar Dagmar Thullberg. Här finns till exempel skolbetyg och uppsatser, bouppteckningar, testamenten, fånghandlingar och adoptioinshandlingar.

-Man behöver med andra ord inte tänka på om det är statligt eller kommunalt material man söker, vilket man behöver göra på många andra arkiv.

Stcokholm har mycket få husförhörslängder, troligtvis beroende på att prästerna inte hann med husförhören i lika stor utsträckning som på landsbygden, berättar Dagmar Thullberg. 

Däremot finns mantalslängderna väl bevarade här på Stockholms Stadsarkiv. Det som skiljer mantalslängderna mot husförhörslängderna är att man i husförhörslängderna kan följa en familj på ett uppslag, t ex om familjen flyttar står det  vart de tar vägen.

I mantalslängderna, som oftast skrevs en gång om året, står det hur familjen såg ut vid det tillfälle familjen mantalsskrevs- inte vad som händer mellan de olika mantalstillfällena.

Själva mantalsuppgiften finns bevarad på Stockholms Stadsarkiv. Vill man till exempel se sin farfars uppgifter i original kan man göra det, berättar Dagmar Thullberg.

Från mitten av 1800- talet växer Stockholm, industrierna kommer igång och allt fler människor söker sig till Stockholm för att få arbete. Efter en del utredande beslöt man att man skulle ha ett civilt folkbokföringssystem. Det införs 1878 och Stockholm delas in i 16 rotar, men allteftersom staden växer delas de 16 rotarna upp i mindre delar och när systemet upphör 1926 fanns totalt 36 rotar.

I varje rote fanns ett kontor med en roteman som förde mantalsböcker. I dem skriver han förutom de basala uppgifterna ned om familjen behöver fattighjälp, om barnen misskött skolan osv.

Dessa uppgifter håller på att överföras till data. På CD finns än så länge Söder, Gamla stan, Klara och Kungsholmen. Just nu håller Östermalm på att scannas.

Dagmar Thullberg visar vidare i arkivet. Hon stannar vid polisens prostitutionsavdelning. Där finns gripande berättelser om prostituerade kvinnor som registrerades av polisen. Under den reglementerade prostitutionen, 1858 till 1918, fördes uppgifter om kvinnorna in i prostitutionsbyråns liggare.

Att de prostituerade kontrollerades hade delvis med könsjukdomarnas spridning att göra. Sjukdomar som syflis och gonnore spreds trots att man tidigare försökt spåra smittbärarna. Polisens uppgift var att övervaka de prostituerade kvinnornas leverne och på sätt kanske få bukt med sjukdomar som tog en hel del liv på den tiden.

De barn som föddes utanför äktenskapet, de så kallade oäkta barnen, var ett problem inte bara för mödrarna utan också för samhället.

Ett av de barnhem i Stockholm som tog hand om oönskade och föräldralösa barn var Allmänna Barnhuset. De förde böcker över alla barn som kom dit. Det är ett stort arkiv och handlingarna börjar redan i början på 1700 talet.

- En del av de här barnen flyttades oändligt många gånger från barnhem till fosterhem, berättar Dagmar Thullberg och visar på en pojke vid namn Gustav Albert.

-Hans mamma ammade honom på Barnhemmet, sedan flyttar han till en fosterfamilj. När mamman gifter sig flyttar han hem till den nya familjen, men återigen blir han tvingad att flytta när fosterfadern dör. Så fortsätter det i flera år för pojken.

Eftersom många barn kom till fosterfamiljer ute i landet är det idag vanligt att släktforskare kommer till Stockholms Stadsarkiv för att ta reda på mer om rötterna till dessa barnhemsbarn.

I liggarna för barnhemmen är det inte ovanligt att det står vem mamman är fastän det i de ordinära kyrkböckerna står okänd mor.

Genom att gå in på länken till   kan man få en uppfattning om det omfångsrika material Stockholms Stadsarkiv har i sina gömmor.

Boken Släktforska i Stockholm (Prisma) är en handbok skriven av personalen vid Stadsarkivet. Den bjuder på många öden och tips om hur man går vidare i sin forskning.

Namn till salu

Namnskicket i gamla tider innebar att nästan all svenskar sin faders förnamn till efternamn. Anders söner och döttrar fick heta Andersdotter och Andersson, det namnskick som kallas patronymikon. Men runt förra sekelskiftet var det vanligt att människor bytte efternamn och tog ett släktnamn som alla ärvde fortsättningsvis. 1901 kom en ny förordning som till och med påbjöd alla att byta sina patronymikon till familjenamn. Man fick förstås behålla namn som Andersson eller Johansson men då bara som familjenamn.

Precis det här skedde också i Tore Ternells släkt. Tore bor på en liten plats i Västergötland som heter Bitterna och som ligger nära Vedum i nuvarande Vara kommun. Men hans familj kom ett byta namn på ett märkligt sätt.

-Min farfarsfar hette Johan Andersson, berättar Tore Ternell. När Johan gifte sig flyttade han och hans fru hit till Bitterna. De två fick nio levande barn tillsammans, och de nio barnen bytte alla efternamn till Ternell i början av 1900-talet.

-Det har berättats för mig av gamla människor på trakten att det gick omkring en man här i socknen och erbjöd folk nya namn. Alla hans namnförslag utgick från ortnamnn i trakten på olika sätt. BitTERNa blev Ternell, berättar Tore. Hans gamla lärarinna som bodde i byn Logn fick ett liknande namn, Lognell.

Tore Ternell vet inte om den här handelsresande i efternamn vid förra sekelskiftet var en lokal person i Vara-trakten, eller om han reste över större områden Och han vet heller inte om han tog betalt eller ej. Men berättelsen om mannen med de många namnförslagen har levt kvar i trakten.

-Den har funnits kvar och jag fick den berättad för mig av en gammal farbror som tyvärr inte lever längre, säger Tore Ternell och slutar.

-Hade jag tänkt mig för hade jag givetvis frågat ut honom mycket mer!

Det var ganska vanligt att man tog nya släktnamn som hade anknytning till orten där man bodde, men att någon faktiskt gick runt och sålde eller bara föreslog nya familjenamn, det är okänt till och med för Eva Brylla som är verksam vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala.

Eva Brylla berättar att namnbyten var ett allmänt samtalsämne under den här tiden och att till exempel Allers Familjejournal hade en särskild spalt där man diskuterade efternamn och kom med namnförslag.

Riksdagen var efter namnförordningen 1901 intresserad av att folk bytte namn eftersom det blev mer och mer svårt att skilja människor med samma namn åt.

De svenska språkmännen som var lite lite puristiska såg helst att man tog svenskklingande efternamn eftersom det tidigare funnits mycket tysk influens i de efternamn som människor antog innan namnförordningen.