Ingeborg förlorade hedern efter kunglig våldtäkt

Ingeborg Jönsdotter levde i Stockholm i mitten av 1500-talet. Hon ansågs förlora sin heder när kungen våldtog henne. Och de döttrar Ingeborg fick ärvde omvärldens syn på mamman.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kvinnor hindrades ofta från att sköta sin egen ekonomi och att utöva yrken.
Deras roll blev istället en annan. Inom framförallt adeln och borgarklassen blev kvinnornas roll att binda samman familjer genom giftermål, men som personer ansågs de inte tillräckligt viktiga för att nämnas vid namn i olika dokument.
Genom ett historiskt fynd har plötsligt några kvinnor som levde i skarven mellan 15 och 1600 blivit synliga för oss. I finska Riksarkivets gömmor fann den finska forskaren Tiina Miettinen för några år sedan ett dittills okänt manuskript som skrevs av Johan Bure och som handlar om den kända Bureätten.

Urban Sikeborg i Sollentuna fick uppdraget att tyda texten och där fann han ett unikt material som visar hur livet kunde te sig för kvinnor vid den här tiden. Det handlar om Ingeborg Jönsdotter, hennes tre döttrar och deras förlorade heder. Allt börjar med att kungen, Erik den XIV, fick syn på Ingeborg.

- Hon blev våldtagen av kung Erik och efter det blev hon ”bolerska” alltså älskarinna till en högt uppsatt adelsman som hon fick ett barn med, berättar Urban Sikeborg. Till slut blev hon bortgift med en person som var klädskrivare på slottet, en viktig position som innebar att man  hade hand om tygförråden.

- Man ser att hon har blivit omhändertagen i den meningen att hon blir bortgift och alltså får sin försörjning när man tycker att hon har använts tillräckligt, säger han.

Ingeborg som alltså redan har en utomäktenskaplig dotter, får två till med klädskrivaren på slottet. Och Urban Sikeborg menar att man ser på döttrarnas liv att deras mamma inte hade något särskilt högt anseende.

Den äldsta dottern Elisabeth blir bortgift med en fin karl, Jacob Larsson, son till borgmästaren. Men äktenskapet blir olyckligt. Han far bort till Frankrike i flera år och lämnar henne utan några andra möjligheter att försörja sig än att ge sig i lag med en annan man.

1599 får Elisabeth höra att hennes man är på väg tillbaka, och då är hon gravid. Hon tar då kontakt med en trollkunnig kvinna och tillsammans klipper de ut en bit tyg ur makens byxor som de bränner, allt för att han inte ska komma tillbaka.

- Men han kommer tillbaka, och då stämmer han henne inför tinget för hordom med en rad män, berättar Sikeborg.
Elisabeth svarar att det är sant att hon levt i hor med den siste mannen, men det var makens fel eftersom han lämnat henne och barnen utan möjlighet till försörjning. Han har ju dessutom levt tillsammans med en prostituerad kvinna kallad ”kanariefågeln”, under sina år i Frankrike.

Men Elisabeth fängslas i väntan på rättegång. Kanske blev hon straffad för hor, hennes vidare öde är försvunnet ur historien.

Det går illa också för Ingeborgs dotter Margareta. Hon hamnar inför rätten, när man finner ett dött, nästan fullgånget barn som hon har fött.  Margareta blir anklagad för mord på barnet, men hon säger själv att hon fått missfall. Fadern till barnet är en gift man och en viktig person på slottet, som tjatat på Margareta länge, berättar hon för rätten.

- Hon säger att ”han har gått efter mig länge och väl och bett mig att jag ska ligga med honom”, hon berättar hur hon fått gåvor av honom. När hon sedan blir gravid så har hon inte berättat det för mannen.

- Nu sprids ett rykte i Stockholm som säger att mamma Ingeborg nog varit med om att ta livet av barnet, berättar Urban Sikeborg. Hon råds att skaffa fram personer som kan tala för henne och hennes oskuld, men det verkar inte lyckas.

Också den tredje dottern, Britta, lever i skam,  ogift tillsammans med en man med  hög position i samhället.

- Hon var frilla åt en kronans fogde i Uppsala. Därefter hade hon ett förhållande med en person på slottet som hon fick barn med. Det är tydligt hur de här kvinnorna hela tiden finns i sfären runt slottet, påpekar Sikeborg. Britta blir till sist bortgift med en ryttare från Västergötland.

Att de tre systrarna fick svårt att leva ”hedervärt” i samtidens ögon hänger ihop med det faktum att deras mor Ingeborg ansågs förlora sin heder när kungen förgrep sig på henne.

- De blev lovligt byte. Så fort en person hade halkat ner på en viss nivå, så behandlades hon därefter, kommenterar Sikeborg.
Kvinnor hade det särskilt besvärligt i det hänseendet, eftersom de inte hade stora möjligheter att försörja sig själva utan var beroende av män för sin försörjning.

Urban Sikeborg menar att det rådde en hederskultur i Sverige på 15- och 1600talen.

- Hedern och äran är din sociala förmögenhet.

Den som inte åtnjöt samhällelig heder och status kunde bli utesluten från samhället.

- Ta alla bråk man läser om, som handlar om vem som ska sitta var i kyrkbänkarna. Det visar ju hur hedern måste manifesteras utåt.

Inte nog med att det var viktigt för egen del att man blev betraktad som en hedervärd person, varje skugga som föll över enskilda personer föll också över hennes släkt.

- Dygder och ära kan ärvas till barn och barnbarn, särskilt inom adeln. Det innebär också att du kan födas med ett minuskonto, om du till exempel är född utom äktenskapet eller om du kommer från en familj som anses belastad.

Kunskapen om de fyra kvinnornas öden i 15- och 1600talets Stockholm, kommer alltså från ett fynd som gjordes för några år sedan i Finlands riksarkivs gömmor.

Fyndet är sensationellt i sig, det är nämligen en originalutgåva från 1613 av Johan Bures släktforskning om den enormt stora Bure-släkten. Det är en av de mest kända släkterna i Sverige, och det beror huvudsakligen på att Johan Bure, som levde mellan 1568 och 1652,ägnade mer än fyrtio år åt att forska i och skriva sin släkts historia. Men hittills har man fått lita till ett par ofullständiga exemplar från 1700-talets början. Nu har Urban Sikeborg  rekonstruerat släkttavlorna, som snart kommer att ges ut på skiva.

Johan Bures forskningsmetod var mycket egenartad för sin tid, vi skulle nog kunna frestas att kalla den modern.

Släktforskning vid den här tiden handlade mest om att höja hederskontot, och gick ut på att beskriva adelsmännens ståtliga anor från kungar i en dimmig forntid, och helst skulle man kunna spåra anorna ner till Adam och Ev. Det är nog inte fel att kalla släktforskning vid den här tiden för ett slags sagoberättande.

Också Johan Bure ägnade sig åt en del sådana överdrifter, men Urban Sikeborg menar att det faktiskt finns skäl att tro på det allra mesta han skrev. Det beror på att Johan Bure INTE gjorde som andra - han tog med också personer som inte höjde hedern för kommande släkter. Han tog med oäkta barn, och dödfödda barn, han tog med kvinnor, vilka annars inte ansågs föra anor vidare och han tog med personer som dömts för olika brott. Och framför allt så valde han att släktforska om en ofrälse släkt, och detta i en tid då anor per definition var något som bara adeln hade.

Under året kommer en DVD med sökbart material från den nyfunna släktboken att göras tillgänglig.

1500- tals handlingar på Riksarkivet

De svenska kyrkböckerna blev obligatoriska 1686 när en lag kom som ålade prästerna att föra bok över sina församlingsmedlemmar. Det är dom som är grunden för de flesta släktforskare. Och för många slutar spåren av anorna när de tittat igenom den tidigaste kyrkböckerna.

Men faktum är att det finns material även från tiden före 1600, men de handlingarna är upplagda på ett helt annat sätt eftersom de skrevs av en andra anledningar än församlingsböckerna.

Framförallt är det Gustav Vasas period som lämnat mycket material efter sig i form av olika räkenskaper som var till för att få in så mycket skatt som möjligt av befolkningen.

När man möter människor i det här materialet så är det i första hand som skattebetalare.

På Riksarkivet i Stockholm, sex våningar ner under jorden finns många hyllmeter med de här unika dokumenten. Jan Brunius var länge ansvarig för de här handlingarna och tar oss med ner i hissen för att visa några av de många handlingar som vittnar om hur kungens fogdar for runt i riket och samlade in skatt från vanligt folk till kronan. 

- Här sex våningar ner finns Gustav Vasas fogderäkenskaper som gjordes åren mellan 1530- 1630, berättar Jan Brunius.

Varje fogde hade ett område på ungefär tio till tolv socknar som de skulle sköta. De skötte räkenskaperna och skickade dem till Kammaren som låg på Stockholms Slott där kungen själv deltog personligen i granskningen av räkenskaperna.

Jan Brunius berättar att de som blev fogdar inte var adelsmän, utan exempelvis soldater eller bönder. Det viktiga var att de kunde läsa och skriva, vilket var ovanligt på den tiden.

Fogdarna stannade i regel inte mer än fem år på samma ställe eftersom Gustav Vasa inte ville att de skulle bli lierade med folket.

Det förekom också en hel del klagomål på fogdarna eftersom många var hårda och skodde sig också på böndernas bekostnad till exempel genom att lura till sig spannmål och annat.

Om skatten inte kom in från fogden blev han personligen skyldig och även när han dog fick arvingarna ta över skatteskulden.

Ett exempel som Jan berättar om var en fogde i Västmanland som tänt eld på ett hur och våldfört sig på husets kvinna. En del fogdar blev avsatta och till och med avrättade.

- 1500-talet är spännande eftersom det är en övergångstid mellan Medeltiden och 1600- talet så den modena statsapparaten byggs upp med exempelvis länsstyrelserna. Det är ett mycket rikt material som finns här, berättar Jan Brunius och säger också att det är unikt att vi har så mycket sparat, ända uppemot 80% av allt som en gång fanns.

I arkivet finns också dokument för de oxar som betalades som skatt och drevs från södra Sverige upp genom landet mot Stockholms slott.

Jan Brunius har nyligen gett ut boken Vasatidens samhälle, En vägledning till arkiven 1520-120 i Riksarkivet.