Släktforskare hittade postrånare i släkten

Den här säsongen berättar vi om hur människor förr försökte få sin försörjning tryggad. En del använde sig av list och bedrägeri som i dagens program.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Den som är fattig och ständigt måste vända på varje öre kan nog drömma om att plötsligt få så mycket pengar att man aldrig mer behöver oroa sig. Men för några har drömmen om de stora och snabba pengarna fått stora konsekvenser.

Det stora poströfveriet 1858

När Birgitta Warneryd i Höör började släktforska upptäckte hon ganska snart att en av hennes släktingar avtjänat ett långt fängelsestraff för ett postrån som lät tala om sig länge. Och som kanske aldrig blivit uppklarat , om bara rånarna låtit bli att dra på sig spenderbyxorna och vifta med stora sedlar.

Det var nog drömmen om att slippa fattigdom som fanns i huvudet på de tre män som en decemberkväll  1858 satt i ett dike i Högsby socken i Småland och lyssnade. De visste att postdiligensen, på väg mellan Vimmerby och Kalmar, snart skulle komma förbi, och de trodde och hoppades  att den skulle ha mycket pengar med sig. De tre var den 30 årige torparen Sven Johansson Bock, drängen Karl Johan Larsson också han 30 år gammal,  och så den 19-årige fattige bonddrängen Johan Danielsson.
De skulle egentligen varit fyra, men fjärdemannen, Sven Back har inte dykt upp till det avtalade mötet. De bestämde sig för att ändå råna postdiligensen. Allt var uträknat och planerat i detalj, och de gjorde också som de tänkt ut. En av dem sprang fram och tog tag i betslet till hästen och ledde den ner i ett dike. De andra rånarna skulle ta hand om kusken och postiljonen.
De tre rånarna sprang iväg med postsäcken till en jordkällare. När de öppnade säcken häpnade de. Så mycket pengar hade de aldrig sett. Förutom 222 brev som de brände tillsammans med en del värdepapper, så fanns det 100 000 riksdaler banco, en summa som motsvarar någonstans mellan 6 och 10 miljoner kronor i dagens värde. De delade snabbt upp bytet i tre högar, utan att ens räkna pengarna.
De skulle ju varit fyra om rånet, men den fjärde mannen, en torpare som hette Sven Back hade varit på jakt och inte kommit med i själva rånet.
Men pengar tänkte han inte vara utan, utan han krävde att få pengar för att hålla tyst, vilket han också fick.

Länsman blev larmad ganska snabbt, och satte upp vägspärrar, utan att håva in några rånare. Rånet var så professionellt utfört att man först inte kunde tro annat än att det var utifrån kommande stortjuvar som varit i farten.

Rånarna var överens om att pengarna skulle gömmas i väntan på att allt skulle lugna ner sig. Men att gömma pengarna innebar att man måste blanda in fler personer, syskon, flickvänner och hustrur. En halvbror till en av rånarna klarade inte av att sitta still på de pengar han fått. Han gick till ortens handlare och köpte kontant ett dragspel för tolv riksdaler – en hel förmögenhet för en fattig dräng, som därtill inte kunde spela dragspel. Också den yngste rånaren blev alltför vidlyftig med sina pengar och väckte misstänksamhet i sin omgivning.

Halvbrodern Erik hette Faust i efternamn, och det är från honom som Birgitta Warneryd har sina släktband. Det är när Erik kommer in i bilden som det börjar hända saker. Han har svårt att hålla i de för honom så lättförtjänta pengarna. Han har ju för första gången i sitt liv möjlighet att  handla med kontanta pengar.

Till slut häktade alla de tre rånarna, liksom ” fjärdemannen” Sven Back och ett antal familjemedlemmar till rånarna som på olika sätt blivit indragna. Rannsakningen pågår nästan hela 1859, den 30 november var till slut allting klart i Göta Hovrätt.

De tre rånarna dömdes till döden med halshuggning, och de andra inblandade till långa fängelsestraff och böter.  Straffen omvandlades till straffarbete på fästning. Två av rånarna dog i fångenskap, en av dem kom hem igen efter 25 år, men dog bara två år senare.

Nu, mer än 150 år senare har Birgitta Warneryd letat rätt på hela historien i arkiven, och tillsammans med författaren Ulf Sturesson har hon skrivit en bok om händelserna i de småländska skogarna, som fick så ödesdigra konsekvenser för de inblandade.

Kort tid då stora pengabelopp transporterades med diligens

Vi det här rånet hade postiljonen ovanligt mycket pengar i sin postväska. Kekke Stadin som är professor i historia vid Södertörns högskola säger att de här rånarna lyckades hitta en liten glipa i tiden när det transporterades så här stora summor på landsvägen.

- Just vid den här tiden, vid 1840- och 50-talen så började det blir det för det svenska bankväsendet började utvecklas på 1820- och 30- talen. Och när pengar skickades mellan bankerna så skickades de med post i reda pengar vilket blev stora säckar, berättar Kekke Stadin som lett ett forskningsprojekt om postens historia.

Som en följd av det kom postdiligensen på 1830- talet. Och på 1850- talet kom tågen som tog över transporterna av pengar eftersom det ansågs säkrare. Som ytterligare en åtgärd kom postanvisningarna på 1860- talet som gjorde det ännu säkrare att flytta pengar.

Få rån har skett i Sverige, men ett annat stort rån skedde 1907 och blev också det enda tågrånet i Sverige. De kom också över en stor summa pengar. Postiljonen Johannes Almén försvarade lasten men träffades av tre skott i huvudet. Tre kulor som han sen fick leva med resten av livet. Som kuriosa kan berättas att efter hans död plockades kulorna ut och finns nu på postmuseet i Gamla stan i Stockholm.

Vid det stora poströfveriet i Småland låg det över 200 vanliga brev i postväskan. Och att det var så många var ingen tillfällighet, för just vi de den här tiden hade brevskrivandet fått ett rejält uppsving.

- Brevskrivandet hade sin höjdpunkt i slutet av 1800- talet, början av 1900. Det ökade explosionsartat och i Stockholm till exempel hade man minst två postgångar per dag. Man kunde på så sätt skicka en inbjudan till en middagsbjudning och få svar samma dag.

Att förmedla post krävde med tiden en allt större organisation. Som vi hörde i berättelsen om poströferiet i Småland var det en av traktens bönder som körde postdiligensen. Och under en stor del av postens historia var det just bönderna som skötte den sysslan.

- När posten etablerades på 1630- talet etablerades ett system med postbönder som mot skattefirhet fick möjlighet att frakta posten. De fanns i vanliga fall med ett par mils mellanrum, och sysslan sköttes ofta av postdrängar, eller pigar för den delen berättar Kekke Stadin.

- Det var viktigt att följa vägarna och väskan plomberades och sköttes som en värdehandling.   

- Och fram till 1850- talet var det så att när posten kom till postkontoret följde en lista med som sattes utanför postkontoret. På så sätt kunde alla se vem som fått post. Hämtade man inte ut posten på en vecka hamnade namnet på "överblivna listan". 

Bibliotek och databas

Det finns mycket skrivet om postens historia. Postmuseet i Stockholm har ett omfattande bibliotek och flera databaser där man kan söka uppgifter om personer händelser och annat.

Mer om tågrånet 1907

Sveriges enda tågrån inträffade på järnvägen mellan Malmö och Simrishamn, närmare bestämt mellan stationerna Staffanstorp och Djurslöv den 18 mars 1907.

Johannes Almén blev skjuten med tre skott i ansiktet och alla tre kulorna satt kvar i skallen, ingen av dem kunde på vetenskapens dåvarande ståndpunkt opereras bort.

Han förlorade helt luktsinnet och fick kraftigt nedsatt syn på vänstra ögat, som inte gick att kompensera med glas. Det var dessutom hela tiden risk för att någon kula kunde lossna av sin egen tyngd och flytta sig, så att en operation skulle bli nödvändig.

Skadorna var livsfarliga. Johannes Almén dog 1949 och han hade i testamente 1943 förordnat, att han efter sin död skulle bli föremål för rättsmedicinsk obduktion och att hans skalle skulle röntgenfotograferas. Obduktionen skulle slå fast kalibern på kulorna i huvudet. Almén var nämligen övertygad om att han blivit skjuten av både Fors och Friberg. Om det i hans huvud fanns kulor av två kalibrar, skulle detta bestyrka hans misstanke.

Obduktionen visade att de tre kulorna satt inkapslade i vävnaderna utan att ha genomträngt skallen. En läkt krosskada i pannan tydde på att han blivit slagen av Friberg med den en sten som hittades i kupén. Alla kulorna hade samma kaliber. Troligen berodde den överraskande svaga verkan skotten hade på att kulorna haft mindre kaliber än revolvern.

Kulorna finns på Postmuseum, liksom revolvern en så kallad dominomask och den sten som Johannes Almén blev slagen med.