Stolta smeder blev träskoadeln

Det finns några yrkesgrupper i det gamla Sverige som är lättare att både identifiera och spåra i våra arkiv än andra. En sån grupp är smederna som arbetade på landets många järnbruk genom århundraden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det är lätt att tänka att smeder är lika med valloner, men de flesta smederna var faktiskt inte valloner utan kom från svenska och också  tyska smedssläkter.

När Ulf Spennare i Jörlanda räknar 12 generationer bakåt i rakt led på farssidan så hamnar han hos Mats Hansson Spännare, som var mästersmed på Ängelsbergs bruk i Västmanland.

I sitt sökande efter uppgifter om Mats Spännare hittade han plötsligt en anteckning i ett gammalt rättegångsprotokoll.

Mats Hansson Spännare återfinns i Ängelbergs bruks rullor första gången 1718.  Då, samma år som Karl den tolfte dog borta i Norge, jobbade den 16årige Mats som kolgosse. Han arbetade sig uppåt i smedshierakin och blev till slut , 1735, hammarsmedmästare. Det är tre år senare, den 11 april 1738, som rättegången hålls, som hans ättling Ulf läst om.

Den som är anklagad är Mats Spännares egen dräng Erik Månsson. Han hade stulit en järnstång ur ett förråd från sin bruksherre, kapten Söderhielm. Med järnet i handen smög han över ån till  grannsmedjan, Stabäcks hammare, och där hade han bett en smed att kröka till järnet.
Att stjäla järn var ett allvarligt brott, och inte alldeles enkelt att genomföra heller eftersom det dyrbara järnet var ordentligt inlåst. Men drängen Erik fann på råd.

- Han hade sågat ett litet hål i ytterväggen och dragit ut sin tång genom det. Att han ville ha det krökt berodde nog på att det på så sätt skulle bli lättare att transportera.

- Det var väl lite knepigt att få ner det i plånboken, skrattar Ulf. Det berättas att Erik behövde ha pengarna han kunde få för stången till att betala en gästgivarskjuts.

Att skilja en bit järn från en annan låter ju som en knepig uppgift, men var i själva verket ganska enkelt. Järnet var stämplat så att man visste vilken smedja och vilken mäster som gjort det, men det fanns också andra sätt att förstå skillnaden på järn och järn.

- De kunde se på järnets finhet varifrån det kom, berättar Ulf Spennare. Just det här järnet var fyrkantigt trekvartstum, och det gjorde att man visste att det tillhörde kapten Söderhielm på Ängelsbergs bruk.

Under Rättegången försöker man finna en förklaring till varför drängen Erik gick till Stabäcks hammare för att kröka järnet. Man försökte leda i bevis att det inte var så konstigt, där var det nämligen ingen ordning på sakernas tillstånd. Det påstods att där tillverkades brännvis olagligt, och att det var allmänt rörigt och i oordning där.

Kanske var det ändå inte så illa ställt med ordningen på Stabäcks hammare, för det verkar som att järnet förblev okrökt, trots allt.

Mats Hansson Spännare blir inkallad till rätten som vittne, men han säger sig inte veta någonting om saken, men till slut blir ändå smeddrängen Erik Månsson dömd för stölden. I första skedet döms han till ett gatlopp, men straffet mildras senare till 4 par spö, dvs åtta piskrapp. Det var tillräckligt för att slå sönder en rygg. Ändå var det ett mildare straff än det som först utfärdades, då Erik Månsson dömdes enligt 49:e punkten i 1649 års järnbergsordning till gatlopp i ett varv. Ulf Spännares fru Marie är den som har gjort den mesta forskningen i de gamla dokumenten, och hon tycker sig se att Erik, trots det hårda straffet får en rättvis rättegång:, han är inte dömd på förhand. Vad som sedan händer med Erik vet de inte.

Ulf Spennare har också hittat material i arkiven som gör att han varit tvungen att omvärdera sin egen bild av hur en smed på den här tiden såg ut.

- Marie har hittat foton på senare män i släkten och de ser alla ut som jag – det är ganska små, seniga, starka envetna gubbar, skrattar han. Så bilden av den stora starka svartmuskiga smeden, den har jag fått göra upp med.

Hammartingen

Ulf Spennares ana vittnade i Hammartinget vilket var den rättsliga instans som fanns till just för smeder och andra som arbetade och levde inom bruken.

Hammartingen är en viktig källa för den som vill veta mer om smeder. Ulf Berggren från Föreningen för smedsläktsforskning tycker att de här protokollen är en av de viktigaste källorna för den som vill forska om smeder.

- Hammartingen var en speciell domstol för bergshanteringen. ”Bergstingen” var en mer generell term, som handlade om gruvhanteringen och liknande, men den del som handlar om smederna och bruken de hette Hammarting, berättar Ulf Berggren.

- Man förde böcker över hammartingen i två exemplar vilket gör att det oftast finns åtminstone någon bevarad, fortsätter han. Det ena exemplaret finns idag på Landsarkiven och det andra finns på Riksarkivets i Bergskollegiums arkiv  i Stockholm. Det senare finns tillgängligt på nätet via SVAR, som är riksarkivets web-institution.

- Där finns dels vanliga domstolshandlingar, ganska ofta handlar det om smeder som sålde järn olovlig, men det är också mycket tvister mellan smeder och deras bruksägare, till exempel vid flyttningar. Reglerna sa att den nye brukspatronen skulle betala smedens gamla skulder när han flyttade, men det var inte alltid han hade berättat om sina skulder.

- Det kunde givetvis ha legat i vägen så att han inte skulle få den nya anställningen, säger Ulf Berggren.

Men hammartingsprotokollen är också en slags skråhandlingar där det skrivs in hur enskilda personer tar sig uppåt i hierarkin och får nya och viktigare positioner, ända upp till mästersmed och ålderman.

Utbildningsgången var lång och därtill en smula hemlighetsfull, berättar Berggren.

- Det var inte vem som helst som fick reda på hur det gick till att smida, utan ofta skrev de in släktingar. Yrket gick ju ofta i arv, så därför finns det ju stora smedssläkter, inte sällan med släktnamn,

Allmogen vid den här tiden använde så kallade patronymikon, det vill säga, om far hette Anders fick sonen heta Andersson och dottern Andersdotter, men bland smedssläkterna var namnskicket ett annat. Man tog sig ett namn som sedan gick i arv till både söner och döttrar, ett släktnamn helt enkelt.

Men bruket att tala om vem som var ens far det levde ofta kvar. Inte sällan ser man en blandning av båda namnskicken. Ulf Spännares anfader, till exempel, som vi hörde berättas om i början av programmet, hette ju Mats Hansson Spännare.

För släktforskare idag innebär smedernas släktnamn att det ofta blir betydligt lättare att forska i arkiven.

Ulf Berggren, från föreningen för smedsläktforskning tror att det finns flera förklaringar till att smedernas valde att ta sig särskilda släktnamn.
Smedjorna var ju stora arbetsplatser som gjorde att det kunde bli svårt att skilja på folk, precis som förhållandet var inom armén.

- Men sen var de också säkert inspirerade av vallonerna som ju hade släktnamn med sig när de kom till Sverige på 1600-talet, tror Ulf Berggren.

Privata bruksarkiv

Alla som arbetade på bruket bokfördes noggrant. I stora liggare skrev man in hur mycket de hade arbetat, vad de fick i ersättning och vad de hade tagit ut i form av mat och varor.

Men bruken var privata och därför kan man idag inte vara säker att arkiven är bevarade eller öppna för allmänheten. I Surahammar får Släktband möjligheten att gå ner i ortens bruksarkiv tillsammans med Christina Sirtoft Breitholtz som är arkivchef från Arkiv Västmanland.

Hon har fått låna nycklarna till källaren där alla gamla handlingar finns. Arkivet är ännu inte öppet för allmänheten och det finns hyllmeter efter hyllmeter av arkivmaterial som samlats under flera hundra år.

- Det här är en skatt för de som vill hembygds- eller släktforska, och det vi jobbar på nu är att få det här arkivet tillgängligt för så många som möjligt, berättar Christina Sirtoft Breitholtz.

De som jobbade på ett bruk, som ju är en industri, har stora möjligheter att hitta många dokument eftersom de skapade väldigt många noggranna handlingar för sin administration, berättar Christina Sirtoft Breitholtz.

- Varje person som jobbade på bruket har på något sätt ett konto, och därför kan man hitta ett uppslag där det står vad exempelvis en smed fick i lön, vad han gjorde för att få lönen och vilka matvaror de hämtade ut.

De äldsta handlingarna i Surahammars arkiv är troligtvis från 1700- talet. Christina Sirtoft Breitholtz tror att det kan finnas många arkiv som inte är tillgängliga och dolda likt det i Surahammar.

Smedsforskaren Brage Lundströms anfader Nils Andersson Flodström   

En av de som ägnat många timmar i bruksarkiven är Brage Lundström från Västerås. Hans anfader Nils Andersson Flodström startade sin karriär som smed bara några mil norr om Surahammar. Nils var en ganska typisk smed både när det gällde den gängse karriärvägen men också för att han flyttade från bruk till bruk. 

- Hammarsmederna flyttade väldigt ofta. Jag kan tänka mig att det är ungefär som rekryteringen av en attraktiv yrkesman eller yrkeskvinna, säger Brage Lundström.

Samuel Gustaf Hermelin startade ett bruk utanför Luleå som hette Selets Bruk.

- Han rekryterade många smeder och masmästare från bruk i södra Sverige, och antagligen lyckades han intressera Nils att flytta upp till Luleå. De första som kom dit var masmästarna.

Troligtvis var resan dit strapatsrik, berättar Brage Lundström, som försökt rekonstruera hans resväg.

- Han måste ha endera på Arbogaån eller med häst och skjuts till Arboga. Därifrån tog de en Mälarjakt till Stockholm där de bytte till större fartyg, segelfartyg, upp till Luleå vilket tog en vecka eller så, berättar Brage Lundström.

- Sen tog de sig längs Luleälven till bruket som ligger ett par mil från själva Luleå.

Kan man då genom dokumenten se hur Nils var som person? Ja, han fick ofta gratifikationer för väl utfört smide, berättar Brage Lundström.

- Och då var jag en gång till Uppsala för att forska och se om Nils var duktigare än de flesta andra smeder, så att jag skulle kunna skryta. Men det lyckades jag inte uttyda. Men det fanns en smed som fick väldigt lite pengar.

- Jag tänke att han måste ha varit en dålig smed eller kanske lat. Men när jag tittade i Bruksinspektorns handlingar fann jag en post där 1 Riksdaler skulle betalas ut till den här smeden för sprit till "den sjuke smeden". Det visade sig alltså att han varit sjuk och fått sprit som medicin.

Brage funderar och tänker att smederna nog på sätt och vis var livegna.

- Men samtidigt var nog många av patronerna angelägna om att behålla personalen.

Nils var gift med en tysk kvinna. Det som skiljer tysksmederna åt från vallonerna var att tysksmederna kom först. Gustav vasa rekryterade duktigt arbetsfolk från Tyskland som skulle kunna utbilda svenskarna. Den smidestraditionen kallas för Tysksmide och bruken var lite mindre, berättar Brage Lundström.

När vallonerna kom senare var det en annan smidesmetod, bland annat var bruken mycket större och fanns framfrallt i Uppland och Värmland.

Brage som forskat om smeder i många år tycker att, om bara arkivet finns kvar, är det intressantare att läsa om vad de tillverkade och vad de tog ut i mat osv.

Bruksdisponenten och riksdagsmannen Lorichs från Bernshammar skriver;

Befolkningens föda var även under normala år både enkel och enformig. Vad man stödde sig på var rågbrödet. Det var den grundläggande födan, och kunde något däröver anskaffas av så kallad sovel, så var det mycket bättre.

Av trädgårdsprodukter voro rovor och rötter de vanligaste. Därnäst kom fläsket. Slaktgrisen har sedan långliga tider tillbaka varit en av de dyrbaraste tillhörigheterna i ett hushåll. Kött förekom även, måhända minst i bondehemmanen, som icke hade råd att avstå från förtjänsten av en eller annan försåld ko.

Mjölk var däremot oumbärlig, men både grädde och smör voro lyxartiklar, likaså socker och kaffe, men dessa båda varuslags betydelse ökades år från år i stegrad progression. Däremot dröjde det ett gott stycke fram på det nittonde seklet, innan potatisen vann någon nämnvärd popularitet.

Rättaren Ryd på Bernshammar berättade att det var svårt att få de gamle att äta potatis, som de misstrodde. De föredrog rovorna.

 - Det är svårt idag att sätts sig in under vilka förhållanden de levde. De bodde nästan hela veckorna i smedjorna och arbetade i skift. Verksamheten var i gång från måndag morgon till lördag eftermiddag.

Nils blev 86 år gammal och i dödboken finns en notering om att han dog fattig. 

Träskoadeln

Trots de hårda villkor som de allra flesta smederna levde under, anar man deras stora stolthet över sitt arbete. Och de kallades till och med för träskoadel. Namnet kom från de träskor de använde och som skyddade mot heta föremål på golvet i smedjan. Det berättar Ulf Berggren.

Trots de hårda villkor som de allra flesta smederna levde under, anar man deras stora stolthet över sitt arbete. De kallades till och med för träskoadel. Namnet kom från de träskor de använde och som skyddade mot heta föremål på golvet i smedjan. Det berättar Ulf Berggren.

- Träskoadeln, det var ett namn som sprang ur deras stolthet. De ansågs lika stolta som adeln trots att de gick i träskor – det var ju det enda de kunde ha på fötterna i de varma smedjorna, säger han.

Smedjorna var inga ofarliga arbetsplatser. Framför allt var det många som brände sig, och som hade syn- och hörselskador. Många av dem fick lite pengar ur ämbetslådan.

Det uppstod ofta konflikter mellan smederna och bruken om betalningen, berättar Ulf Berggren. Det var meningen att smederna skulle få ut minst en tredjedel av sin betalning i reda pengar, en summa som i bruksvärlden kallades för ”tredje”. Resten av betalningen fick han i varor, men Ulf Berggren har ofta sett i bruksarkivens avräkningsböcker att det blir lite si och så med de kontanta medlen. 

I avräkningsböckerna där man kan se om smeden och hans familj gick på plus eller minus.

-Det är inte säkert att han själv alltid visste hur det låg till. Bruken skulle egentligen göra av avräkning varje år, men slarvade ofta med det, och då blev det svårt att veta hur mycket pengar varje smed hade gjort slut på.

Arkivtips

Jernkontorets bibliotek har gott om litteratur som handlar om verksamheten i gruvor och bruk.

I biblioteket finns också en hammarsmedsordning från 1766 som noggrant berättar om hur hammarsmedjorna var organiserade.