Tak över huvudet för fattigt folk

Hjälpgumman Littan-La skulle på ålderns höst tvingas bort från sitt hem som skulle rivas, men hjälp kom från oväntat håll. Vid den tiden stred socknar om vem som skulle ta hand om den fattige.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Långt nere i södra Småland, i Långasjö strax söder om Emmaboda, bodde i mitten av 1800-talet en liten gumma som levde på att hjälpa bättre bemedlade med tvätt, storstädning, matlagning och vad det nu kunde behövas.

Hon hette Johanna Karolina Gustavsdotter men kallades för Littan-La av den familj hon hjälpte i alla år. Men på ålderns höst blev det precis tvärt om – familjen kom att hjälpa henne istället.

Annika Hjalmarsson sitter i sin soffa i Långasjö i södra Småland, med bilder och texter utspridda framför sig på bordet. Dokumenten berättar om Littan-La, vars liv kretsade runt socknens fattigstuga.

Hennes far, som var bondson från början hade fått allt svårare att försörja familjen. De hade fått flytta till sämre och sämre bostäder, från gård, till torp till backstuga, och till sist var de utfattiga och hamnade på fattighuset. Littan La var vuxen men fick flytta med sina föräldrar och syskon.

-Och inte nog med det, hon hade också med sig inte nog med det, hon har med sig en liten, så kallad ”oäkta” dotter, med sig till fattigstugan. Men efter bara något år så dör den lilla flickan, berättar Annika Hjalmarsson. Strax därefter fick Hanna (hon vad döpt till Johanna, men det verkar ingen ha kallat henne) en chans att komma från fattigstugan, nämligen om hon gifte sig.

Men mannen hon gifte sig med hade suttit i fängelse i sex år för svindlerier. När de varit gifta några år händer samma sak igen. Mannen åker i fängelse och nu står Hanna ensam med den lille son hon fått i äktenskapet, Johan-Petter, som föddes 1863. Att vara ”svindlarens hustru” måste varit besvärligt för Hanna och familjens boende berättar att de stod långt ner på samhällets skala. De bor länge i en backstuga, och därtill som inhyrda i en fastighet där alla boende är så kallat ”löst folk”. När Hanna blivit änka kan hon inte bo kvar där utan blir anvisad att bo inhyst hos en gammal gubbe som behöver hjälp.

Uträkningen från socknens sida är enkel: vi har en gammal gubbe som behöver hjälp, och en ung kvinna som behöver någonstans att bo med sitt barn, de får helt enkelt hjälpa varandra, och så har man löst två problem med ens.

Hanna blir kvar hos gubben i 10 år, och under tiden får hon tre utomäktenskapliga barn. En man i byn erkänner ett av dem som sitt och det verkar inte som att det är mannen hon bor hos, som är fadern.

Men så dör han, och Hanna står utan bostad igen. 

-Då flyttas hon till fattigstugan där hennes föräldrar bor kvar, säger Annika Hjalmarsson. Det bor fler i den lilla stugan, som består av ett stort rum och två små kamrar. En familj med åtta barn och ett barn-barn bor där liksom en psykiskt sjuk kvinna som vägrar att ha kläder på sig och därför måste hållas inlåst i en av kamrarna.

Kantorsfamiljen Bergstrand som bodde mitt emot kyrkan i Långasjö, började vid den här tiden få hjälp av Hanna när det behövdes några extra händer i hushållet. Det var den här familjen som började kalla Hanna för Littan La.

-Hon blev hjälpgumma hos dem under resten av sitt liv, förklarar Annika Hjalmarsson. Hon kom när det var tvätt, storstädning, när det var dags för skörd och för syltning och saftning. Hon hade mycket att göra med barnen, men det var inte barnvakt hon var. Dottern Elisabeth Bergstrand blev mycket fäst vid Littan-La.

Det väldigt speciella namnet kan ha handlat om Littan-Las ständigt goda humör. Det sägs att hon ständigt trallade och sjöng.

Med tiden försvann de andra som bodde i fattigstugan. Hennes pappa dog redan efter något år, mamman följde efter och till sist var Littan-La ensam i stugan som hon tidigare hade måst dela med så många människor. Man kan tänka sig att hon hade en lycklig tid.

-Ja, det hade hon nog också haft, om det inte hade varit för att socknen nu bestämde sig för att riva huset, berättar Annika Hjalmarsson. Kantorsfrun skriver ett brev om saken till sin dotter Elisabeth som nu bor i Stockholm och studerar konst.

Fattigstugan är såld till nerrivning. Socknen vill inte behålla den längre bara för Littan-La´s skull. Hon skall flytta bort och sköta en gammal sjuk gubbe i en av byarna långt borta i socknen och hon sörjer för första gången i sitt liv, så, att hon inte är att trösta. Både därför, att hon skall bort från sitt hem, fattigstugan och därför, att hon kommer så långt bort från oss att hon så gott som aldrig kan komma till oss mer. 

-Elisabeth blir väldigt upprörd, och hon tar sitt lilla sparkapital och säger till modern att köpa stugan. Den kom att kosta 290 kronor och det var den summan som Elisabeth hade sparat ihop för att kunna åka till Paris och fortsätta sina konststudier, säger Annika Hjalmarsson. Det räddade den lilla stugan, både för Littan-La, och för eftervärlden för den står kvar än idag.

Men det var inte bara Littan-La som hade tur. Strax därpå fick Elisabeth ett stipendium som gjorde att hon kunde komma iväg på sin utbildning i alla fall, och inte nog med det, det blev pengar över att göra stugan fin.

Littan-La bodde kvar i stugan resten av sitt liv, vilket faktiskt bara blev ett par år. Under den tiden fortsatte hon att traska den 500 meter långa stigen till huset där kantorsfamiljen bodde för att hjälpa dem.

Littan-La som levde i princip hela sitt liv på fattigstugan i Långasjö och dog 1914 77 år gammal.

Hemortsrätt

Att Littan-Las historia finns bevarad idag beror helt och hållet på att hennes hjälpare dottern i kantorsfamiljen skrev ner berättelser om henne och andra i bygden.

Vid den tid då Littan-La levde var det socknen som hade ansvaret för fattigvården på landsbygden.

De fattiga var en stor utgift och det var inte ovanligt att det blev tvister om vilken socken som skulle ha försörjningsansvaret.

Det som var avgörande för om den fattige skulle få hjälp på en viss ort, var om han eller hon hörde hemma där och hade det som kallades för hemortsrätt, det berättar stadsarkivarien Niklas Ljungholm som plockat fram flera protokollsböcker från fattigvårdsstyrelsen på Umeå Stadsarkiv.

- Det här är en bok från 1865, Sävars kommun, där vi ser ett exempel på tillämpning av hemortsrätten. Hemortsrätten var en princip som styrde vilken socken som var skyldig att lämna hjälp, berättar Niklas Ljungholm.

- Att man skulle få hjälp det fanns i förordning från åtminstone 1847,men vilken socken som skulle lämna hjälpen kunde man tvista om.

Grundregeln var att barnens hemort följde föräldrarna, dvs om man var född inom äktenskapet var det faderns hemort som skulle lämna hjälp, men var barnet utomäktenskapligt var det moderns hemort som gällde.

Från det att man blev 15 år kunde man reglera det här själv genom att flytta till en annan socken. Och lyckades man där försörja sig själv under tre år i rad övertogs hemorten av där han eller hon bodde och verkade.

Den hemort man hade vid 55 år följde med resten av livet. Annars finns risk att ju äldre man blev ju mer hjälpbehov fick man och då skulle det kunna bli så att man inte kunde flytta eftersom ingen socken ville ta emot en, berättar Niklas Ljungholm.

- En annan sida av hemortsrätten var ju att socknen kunde innan 1847 inlägga sitt veto, dvs de kunde hindra någon att flytta in om socknen misstänkte att den här personen inte skulle kunna försörja sig själv. Ett hårt system som också var orsaken till att man började utreda detta och som så småningom ledde till 1847 års fattigvårdsförordning.

Niklas Ljungholm tar fram ett exempel från 1863 och Umeå Landsförsamling där en piga begär fattigunderstöd från Umeå landskommun när hennes barn blev sjukt.

En före detta piga, Dorotea Magdalena Wiklund, företräder och begärde fattigunderstöd på grund av att hon under år 1858 varit skattskriven i Holmsund och där framfött den 12 april en dotter Emma Lovisa, vilken nu varit sjuk och lidit av mässling. Och beslöts att hon skulle tillsägas anskaffa behörigt prästbevis ifrån Grundsunda där hon sägs vara senast skattskriven.
Samt hos kunglig befallningshavande ingå med ansökning om fattighjälp av den som vederbör.

 - Beslutet blir att hon ska skaffa prästbeviset och att de hänskjuter frågan till Länsstyrelsen för att avgöra vilken socken som är skyldiga att lämna hjälpen.

Det finns exempel på hjälpbehövande skickas mellan socknar vilket kunde vara allvarligt om de var i akut behov av hjälp. 

En före detta piga, Dorotea Magdalena Wiklund, företräder och begärde fattigunderstöd på grund av att hon under år 1858 varit skattskriven i Holmsund och där framfött den 12 april en dotter Emma Lovisa, vilken nu varit sjuk och lidit av mässling. Och beslöts att hon skulle tillsägas anskaffa behörigt prästbevis ifrån Grundsunda där hon sägs vara senast skattskriven.
Samt hos kunglig befallningshavande ingå med ansökning om fattighjälp av den som vederbör.

Beslutet att hon ska skaffa prästbeviset och hänskjuter beslutet till Länsstyrelsen. Och det finns också exempel på att den hjälpbehövande hänvisas från en socken till en annan vilket kunde ta månader och vara allvarligt om personen var i akut behov av hjälp, berättar Niklas Ljungholm.

Kommunen ställde också krav på att den enskilde skulle försörja sig själv. en, vilket också Niklas Ljungholm tar fram exempel på.

Längre ned på sidan finns en ljudfil där Niklas Ljungholm berättar om de fem vanligaste hjälpformerna för fattigvård och hur regelverket kom att förändras många gånger under 1800-talet.

Karl Magnusson hjälpte bostadslösa

Socknarna och landsbygdskommunerna var ändå förhållandevis små enheter där man kunde ha koll på varje person, fattig eller inte.

Annorlunda var det i de större städerna dit många människor flyttade i slutet av 1800-talet. Här kom en hel del ideella krafter att hjälpa till, inte minst var det människor från den nya kyrkliga väckelsen som startade olika välgörenhetsprojekt.

En av dom var Karl Magnusson som kom till Stockholm i slutet av 1800-talet. Han hade nyss blivit färdig ingenjör, fått jobb och bostad, men såg att många behövde hjälp, inte minst tak över huvudet.

Det berättar Karls sonson Dag Magnusson.

- I Stockholm vid sekelskiftet 18-1900 samlades mycket inflyttade karlar som sökte jobb. De fick ofta jobb i hamnen och kallades hamnsjåare. De hade inte alltid så bra ställen att bo på och då var farfars svärfar inblandad och ordnade på egen bekostnad fattigbjudningar i Gamla stan på Köpmangatan 10. Det var både andlig och lekamlig spis, säger Dag Magnusson.

De andligt uppbyggliga kaffebjudningarna på Köpmangatan 10 bekostades helt av Karl Magnusson och hans svärfar som arbetade som skräddarmästare i en lokal på andra sidan gatan.

Men hur kom det sig då sig att Karl Magnusson som en helt vanlig unga man som flyttat in till storstaden vid 30 års ålder kom att engagera sig för de bostadslösa? Sonsonen Dag tror att det beror på den väckelserörelse som drog fram i huvudstaden vid den här tiden.

För Karl kom att röra sig i de finare salongerna. Han hade fått jobb på Grahams hissar där företagets chef Patrick Graham kommit i kontakt med en mycket speciell engelsk väckelsepredikant. Han hette Lord Radstock och hade blivit omvänd efter Krimkriget i mitten av 1800-talet. Sin tid ägnade han åt att resa runt bland de europeiska och ryska hoven för att predika och föra ut sitt budskap om socialt engagemang.

Hösten 1878 kommer han till Stockholm. Han tar in på Grand hotell där han bor i en våning med 8 rum och träffar bland annat Karl Magnusson som fått följa med sin chef på ett av mötena. När sen Karl ser de många fattiga beslutar han sig för att på sin lediga tid ägna sig åt hjälparbete, däribland kafét i Gamla stan.

- Och läser man i protokoll att de under tidigt 1900-tal begär pengar för att bedriva verksamheten och då kommer Stockholms Stadsmission in i bilden. De hade grundats många år tidigare, men kom nu in i verksamheten som Karl Magnusson var verksam i.

- Men det var inte tillräckligt. Det bildades en byggnadskommitté som skulle ordna ett hem för de bostadslösa. 1910 fick min farfar som var ordförande nys om en fastighet på Mosebacke torg på sex rum och kök.

Det märkliga är ändå att när Karl dog i unga år är det minus i bouppteckningen.

- Han som hela sitt liv hjälpt andra. Familjen hade inte ens råd att resa en gravsten och därför startades en insamling som initierades av prins Oscar Bernadotte. Och först två år efter Karls död restes en gravsten av hans vänner. 

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Malin Avenius, Erika Libeck Lindahl, Peter Öberg och Viktor Åsberg 
[email protected]