Utfattig eller stenrik- kvinnors arbete ofta osynligt

Genom tiderna har många burit på drömmen om de stora pengarna och det obekymrade livet. Men det få som kunnat ta sig ur riktig fattigdom till stor rikedom. Wilhelmina Wahlgren som levde i slutet av 1800- talet var en av dessa få.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Redan som liten flicka på Gotland visste Wilhelmina att hennes fattiga familj behövde pengar.

Kerstin Blomberg från Fårö är en sentida släkting till Wilhelmina, och i hela sitt liv har hon hört berättelser om släktens stolthet, kvinnan som lyckades i affärslivet och blev ofattbart rik.

Wilhelmina Wahlgren föddes 1849 i Rute socken på Gotland, men den största delen av barndomen tillbringade hon hos sin mormor på Fårö. Hon ville till Stockholm, det var ju där pengarna fanns, men det fanns en hake. Man måste vara konfirmerad för att ge sig iväg, och det brukade man göra i 14-15 årsåldern – Wilhelmina var bara elva år.
Men med övertalning och envishet lyckades den alltför unga Wilhelmina klara av sin konfirmation, och som 12-åring for hon till Stockholm.

Efter en tid med andra jobb fick Wilhelmina arbete med att torka disken på Strömparterren, en av Stockholms flottaste restauranger. Med tiden började hon studera vid sidan av arbetet, hon läste språk och bokföring. När hon blivit vuxen flyttade hon till Gävle där hon blev servitris på ett hotell  i staden. Men hon vill mer. Hon vill ha ansvar:

-Hon sökte tjänst efter tjänst och till sist fick hon jobbet som chef för den nya järnvägsrestaurangen i Storvik – en metropol på sin tid, berättar Kerstin Blomberg. Kort därefter lät hon bygga järnvägshotellet i Storvik. Och det räckte inte med det. Hotellet i Storvik kompletterades med  bland annat turisthotellet i Rättvik och järnvägshotellet i Bollnäs.

I Dalarna, startade hon efter lite inledande problem det som vi idag skulle kalla upplevelseindustri.

-Hon reste till England och skrev avtal med  researrangören Thomas Cook. Grupper av turister kom till Rättvik för att jaga, fiska och vandra, och snart började också svenskar turista i Dalarna.
Men hon reste inte bara till England utan också till länder som Frankrike och Italien, och därifrån hämtade hon hem massor med idéer. Hon började servera grönsaker på sina restauranger, och när det var svårt att köpa av lokala odlare, då satte hon igång egna odlingar. Hon byggde telefonlinjer mellan sina hotell och kunde på så sätt styra alltsammans mycket smidigare.

Wilhelmina Wahlgren hade gift sig med en vinhandlare och bytte namn till Skogh.  Hon var nu stormrik och en maktfaktor i Stockholm. Hon byggde till ett annex på Grand Hotel, och lät anlägga en vinterträdgård som lät tala om sig både hemma och utomlands.

Men det kom en vändning. Ekonomin blev problematisk, inte minst när Storstrejken 1909 satte den svenska ekonomin på hårda prov. Året därpå, 1910, fick Wilhelmina gå ifrån direktörsposten på Grand Hotel.

Också hennes egen förmögenhet rann iväg i rasande takt. Hennes make dog, och Wilhelmina beställde en gravsten som i dagens penningvärde kostade över 2 miljoner. Och hon byggde en privatbostad, Foresta på Lidingö, som idag är hotell. Huset placerades på en klippa, det hade 35 rum och såg ut som en medeltida borg. Huset är byggt av gotländsk sten som forslades dit med båt.  Men hon kunde inte bo där så länge, utan blev tvungen att sälja.

Kerstin Blomberg  tror att den ekonomiska kollapsen berodde på tre förhållanden. Samhällsekonomin var en, att hon förköpte sig var den andra, och Kerstin har också grubblat över om inte Wilhelmina blev lurad på pengar.
Men trots en betydligt knappare ekonomi levde hon ändå i omständigheter mot slutet av sitt liv som var långt borta från barndomens fattigdom. Hon hade låtit skriva in i kontraktet med Grand att hon skulle få en våning där även om hon måste sluta som direktris. Så blev det också.

Kerstin Blomberg minns ändå hur man talade om Wilhelmina i familjen.
-Hon blev aldrig för fin för att hälsa på, och hon glömde aldrig sitt ursprung.

Ny databas kartlägger kvinnors verkliga arbete 

De flesta hårt arbetande kvinnor har förblivit anonyma i historien. Inte ens i arkiven kan man tydligt se hur de försörjde sig.

Men nu försöker en grupp forskare  råda bot på det genom att lusläsa gamla handlingar, främst från domstolar. Och där finns ofta kvinnornas sysselsättning nämnd i förbigående. Maria Ågren är professor i historia vid Uppsala universitet och leder det här projektet.   

- Skälet till att man vet så lite har att göra med att längre tillbaks i tiden förde man inte statisk över vad människor jobbade med. Det började man med först på 1800- talet. Myndigheterna var varken intresserade eller       hade resurser att hålla koll på vad folk gjorde. Det man var intresserad av var att de betalade skatt, inte hur de fick resurser till det, berättar Maria Ågren.

- Om man läser vittnesmål i rättsprotokoll från äldre tider får man ofta i förbifarten veta vad folk faktiskt arbetade med. Och det vi gör i det här projektet är att systematiskt samla in den typen av uppgifter och lägga dem i den här databasen.

Bland de dokument som forskargruppen tittat i finns underrättsmaterial.

- Det är det man i dag kallar Tingsrätten och som på den tiden hette Häradsrätten på landsbygden och Rådstugerätt i städerna. Vi har också haft stor nytta av något som kallas suppliker som var en böneskrift.

Alla undersåtar hade en rätt att lämna in böneskrifter till kung eller landshövding och hade på så sätt en oeftergivlig rätt att få klaga om man ansåg sig illa behandlad.

- Det är intressant, berättar Maria ågren, för man brukar ofta framställa det tidigmoderna samhället som ett icke demokratiskt samhälle, vilket det i och för sig inte är i modern bemärkelse. Men det fanns en allmän rätt att klaga. Och det folk klagar över har ofta att göra med deras försörjning eftersom det var bland det allra viktigaste i en människas liv.

I städerna låg många näringsverksamheter under monopol, skrån. Exempelvis vid framställning av kläder hade skräddaren monopol på det och det var inte tillåtet för vem som helst att tillverka och sälja kläder. Samtidigt kunde det vara en viktig inkomstkälla om man var änka och hade svårt att försöeja sig och sina barn, berättar Maria Ågren.

- Då kunde man gå in med böneskrift och be om nåd att få tillstånd. Fick man det kunde inte skräddarskrået klaga.

Maria Ågren tar fram ett fall ur databasen och berättar om en kvinna från Stockholm på 1700- talet som brutit mot sabbaten, dvs att hon arbetat på en söndag då vilodagen inträtt. Stadens fiskal klagar på kvinnan som heter Malin Samuelsdotter. Hon var gift med en skeppare och anklagas för att ha  drivit krog och tillåtit tärningsspel.

- Det här exemplet visar att en gift kvinna vars man jobbar mycket borta kan ta till den här typen av arbete. Man brukar framhäva att utbudet av lönearbete för gifta kvinnor inte var så stort under den här tiden, att det inte fanns många jobba att få. Den här kvinnan kunde inte ta tjänst utan blev istället egenföretagare. Och i vårt material är det inte ovanligt att hitta kvinnor som är mikroentreprenörer.

Kommande arkiv

Som släktforskare kan man ta del av det här materialet när databasen är kvalitetsgranskad, om ca ett år. Läs mer om databasen The Gender and Work

Project.