Utsatta och utlämnade fosterbarn

I väldigt många släkters historia finns berättelser om barn som lämnats bort till fosterfamiljer. Skälen har varit många, men ofta har det handlat om unga ogifta mödrar som av skam inte kunde behålla barnet. Vid sekelskiftet 1900 fanns en mängd institutioner som tog hand om och placerade ut de här barnen. Och de behövdes för barnen var många och efterfrågan var stor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Huldas hemlighet

Ett av alla dessa barn föddes den 5 februari 1906 på Södra barnbördshuset i Stockholm, och fick namnet Karl Uno. Hans mor Hulda var ung och ogift. Hon födde pojken långt från hemmet, hon lämnade bort honom på egen hand och hon levde med sin hemlighet hela livet.

Birgitta Renström Linde i Alingsås är dotterdotter till Hulda. Det var när Huldas dotter, Birgittas mor låg för döden, som Birgitta först fick en aning om Karl Unos existens.

Plötsligt så sa mamma: Du Birgitta jag vill inte dö nu, för jag har fått höra att jag skulle haft en bror.

-Och det var då jag blev nyfiken och började släktforska, berättar Birgitta Renström Linde. Hon hittade till slut hela historien, men hennes mor fick inte leva så länge att hon fick veta om sin bror.

-Hon fick dö nyfiken, konstaterar Birgitta, som insåg att det som hon fått reda på om sin mormor inte stämde riktigt.

Birgitta Renström Lindes mormor Hulda Johansson föddes i en liten by i norra Värmland 1881. Hon blev ganska tidigt faderlös, och när hon var i 20-årsåldern gav hon sig iväg till ett samhälle i Sigtuna-trakten, där hon fick anställning på ett apotek. Men efter några år så hände det som inte fick hända ogifta kvinnor – hon blev gravid. Birgitta ser i arkiven hur mormor Hulda försöker ordna sitt liv. Den senare delen av graviditeten tillbringade hon i Stockholm, och där föddes också barnet, en liten pojke.
Huldas dotterdotter följde henne i arkiven, via asylen för ensamma mödrar tio dagar efter förlossningen. Där stannade hon en månad, och efter det hade hon turen att bli amma.

-Hon blev amma nummer 37 på barnhuset, säger Birgitta, som kunde se att Hulda därifrån fick hjälp att finna ett fosterhem åt sin lille pojke som betalning för att hon ställde upp som amma.

Den nyfödde sonen, som i kyrkböckerna enligt tidens sed kallades oäkta, fick heta Karl Uno. Han placerades i ett fosterhem, som märkligt nog låg i samma samhälle där Hulda blivit gravid. Birgitta Renström Linde har försökt pussla ihop en bild av hur han hade det, utifrån från vad hans barn senare har berättat, men också från de anteckningar som finns bevarade. Barnhuset kontrollerade nämligen en gång om året hur han hade det i fosterhemmet, och det finns journaler från dessa besök. Då satte man noggranna betyg på barnet och hemmet han kommit till. Den första anteckningen är skriven då Karl Uno var ett och ett halvt år:

30 november 1907
Föräldrarna barnlösa.
Gossen har haft lungkatarr men är nu frisk och duktig men något blek.
Betyg
Fosterhemmet Ba
Fosterhemmet: Ba
Vitsord i hemmet: A
Vård: Ba
Hälsotillstånd: B

Åren går, och ingen har något särskilt att anmärka på. När Karl Uno är 6 och ett halvt år har hans fosterfamilj fått två biologiska barn.

Gossen välvårdad och finkammad. Allt väl. Fam. nu 2 egna barn 1 och 3 år.

Några år senare har något hänt. Plötsligt är Karl Uno inte alls välartad längre, utan kallas både styvsint och trotsig. När han är 11 skriver man att han snattar och är lögnaktig, och besökaren utbrister:

En förskräcklig pojke att ha. Fula later.

Men året därpå är allting bra igen, Karl Uno betecknad som ordentlig, han konfirmeras och börjar jobba för sin far.

-Det var inte raka spåret för honom, utan han hade nog ett ganska svårt liv, vad man kan se, konstaterar Birgitta Renström Linde.

-Han har berättat för sina egna barn att han var mycket strängt hållen som barn, och han fick börja tidigt att arbeta som lärling hos fadern som var murare. Hon tror inte att det fanns särskilt mycket kärlek i fosterhemmet.
-När man läser journalerna så ser man ju att det aldrig var någonting som barnhusets inspektorer frågade efter.

-De gjorde säkert så gott de kunde utifrån de förutsättningar de hade, fortsätter hon. Fostermamman var pingstvän och hade en mycket sträng moral. Vad jag förstår så upplevde inte Karl Uno att han fick så mycket kärlek som han behövde, säger Birgitta. Han visste om att han var fosterbarn, och han kände det också. För sina egna barn berättade han om hur olika han och de biologiska barnen behandlades av föräldrarna.

-Det var ju en annan tid än vår, och många fosterbarn hade det ju mycket värre. På något sätt så tror jag att Huda ändå tyckte att det hela var väl ordnat, funderar Birgitta. Det man såg till vid den här tiden var ju att barnet fick mat, husrum och skolgång.

-Men man såg ju väldigt mycket till nyttan med saker och ting. Idag ser vi ju på barn på ett annat sätt, det är ju alldeles klart.

Men även om Karl Uno visste att han var fosterbarn så tyder ingenting på att han själv visste vilka hans biologiska föräldrar var. Hans fosterföräldrar kände till Hulda, hennes namn står i alla de journalanteckningar som finns bevarade, och Birgitta tror att hon och barnets fosterföräldrar i alla fall kände till varandra. Men det verkar inte som att de någonsin berättade för Karl Uno om hans biologiska mamma. Och också Hulda höll tyst om sin stora hemlighet i alla år, vem som var barnets far berättade hon aldrig för någon. Hon flyttade hem till Värmland igen, där hon med tiden gifte sig och fick en dotter, Birgittas mamma, 11 år efter Karl Unos födelse.

Huldas barnbarn Birgitta, har under sitt letande, ändå insett att det nog egentligen fanns ganska många som visste om det bortlämnade barnet, inte minst Huldas man, men ingen sa något, särskilt inte till den lilla flickan som ständigt längtade efter syskon, ovetande om att hon hade en bror.

-Jag tror att Huldas man, min morfar, visste om att det fanns ett barn, säger Birgitta Renström Linde, som senare förstått att det fanns släktingar i Värmland som visste om det.

-Så det var inte det att man inte visste, utan att man visste men höll tyst om det.

Birgittas mamma fick ju aldrig veta att Karl Uno fanns. Om hon hade fått veta så hade hon tyckt att det var helt fantastiskt att ha ett syskon, tror Birgitta.

-Men jag tror också att hon hade varit väldigt besviken på sin mamma som aldrig berättade on honom. Hon hade förstått Hulda, men han hade velat ha haft sin bror.

Birgitta minns när hon själv var liten och bråkade med sina syskon. Mammans argument för att få dem att sluta var ständigt detsamma:

-Var glad att ni har era syskon. Jag har aldrig haft några syskon och det hade jag gärna velat haft för då hade jag lärt mig att ta för mig i livet!

Fosterbarnsindustri eller människokärlek

Fosterbarnsindustri eller människokärlek är namnet på ekonomhistorikern Johanna Skölds avhandling som handlar om varför så många barn fosterhemsplacerades kring sekelskiftet 1900 och vilka motiv deras fosterföräldrar hade. Idag arbetar Johanna Sköld som forskare vid Tema Barn på Linköpings universitet.

- Redan 1894 tillsattes en statlig utredning med uppdrag att granska vad som hände med de små fosterbarnen. Man hade då upptäckt att många barn dog i sina fosterhem.

I synnerhet var dödligheten hög för de utomäktenskapliga barnen vilket oroade läkare och andra, berättar Johanna Sköld.

Utredningen ledde till den första Barnavårdslagstiftningen i Sverige varav en av de tre lagarna blev lagen om forterbarnsvård. Den kom 1902 och syftade till att skydda fosterbarnen fram till 7 års ålder.

Men det var skillnad på hur det gick till när barnen skulle placeras ut, berättar Johanna Sköld. Det fanns både informella privata arrangemang och formella.

- De privata arrangemangen gick ofta till så att mamman satt ut en annons i dagspressen eller så annonserade fosterföräldrar efter barn.

Det kunde också vara folk i nätverket, grannar släktingar eller andra som tog emot barnen för pengar.

- När det gäller den formella fosterbarnsvården som tillhandahölls av olika typer av utackorderingsinstitutioner; barnhus, barnhem fattigvården osv såg det lite annorlunda ut.

- Där var det förutom annonser vanligt med lokalombud som rekryterade fosterhem.

Om det ena var bättre än det andra är svårt att säga, berättar Johanna Sköld. Men när barnen hamnade under en formell utackordering fanns ändå tillsyn. Å andra sidan är det oklar om barnen blev besökta i sina fosterhem.

Det fanns många motiv att ta emot fosterbarn. Men efterfrågan av fosterbarn kring sekelskiftet 1900 var betydligt större än tillgången på fosterbarn.

Johanna Sköld har framförallt studerat Fattigvårdsnämndens Utackorderingsbyrå i Stockholm och i deras handlingar syns att det kom förfrågningar från många fler än det placerades ut.

-Det är en kombination av orsaker till varför folk ville ha fosterbarn. Dels kunde det handla om att de ville etablera en familj, att de inte hade egna barn. En annan anledning var att familjer behövde arbetskraft.

- Jag kunde se att många som hade egna småbarn efterfrågade flickor från sex sju års ålder till tolv år. De ansökningarna avslogs ofta eftersom de menade att flickorna troligtvs skulle användas som barnpigor. Dessutom var efterfrågan hög på flickor och tillgången låg.

-Pengarna var också ett viktigt inslag eftersom de fick betalt att ta emot fosterbarn. De fick mer för små och mindre för äldre vilket byggde på en förståelse att de ju äldre barnen blev desto mer arbete skulle de kunna utföra i fosterhemmen och därmed betala av en del av kostnaderna för sitt eget uppehälle.

De som tog hand om pojkar fick mer betalt vilket hade att göra med hur efterfrågan såg ut, berättar Johanna Sköld.

Hur vanligt var det då att de biologiska föräldrarna ville hämta tillbaks sina barn? Johanna berättar att hon sett några sådana fall. I sitt material från tidigt 1900- tal rör det sig om ca 20 fall av runt 130 utplacerade barn.

- Men det var inte självklart att föräldrarna skulle få tillbaka sina barn. Det bedömdes av utackorderingsbyråns inspektörer om föräldrarna levde upp till de förhållanden som skulle gälla för att barnen skulle få komma tillbaks.

Handlingarna som Johanna Sköld tittat i är framförallt skrivna av barnavårdsinspektörer och fosterhemsinspektörer, dvs vuxna människor med myndighetsperspektiv och gör att det är svårt att höra barnens röster. Handlingarna ger lite utrymme för de egna barnens reflektioner, men ibland finns brev bevarade som gör att man kan få syn på dilemman som var aktuella.

-Det finns däremot en indirekt ingång till att förstå hur barnen hade det genom att se hur de handlade. Till exempel om barnen rymt eller protesterat på ett visst sätt.

Det är svårt att säga hur vanligt det var att barn flyttade från fosterhem till fosterhem. Men det finns sådana fall.

- Men det behöver inte betydda att barnen varit bråkiga. Barn som var sängvätare till exempel, lämnades gärna tillbaka eftersom det blev mycket arbetssamt. De barnen blev oönskade. Men även fosterlegan, dvs det de fick i ersättning för barnet, kunde vara anledning att lämna tillbaka barn. 

Lyssna till Johanna Sköld

Allt ryms inte i ett program. Därför finns här mer att lyssna till.

Klicka på länkarna: 

Handlingar i Stockholms Stadsarkiv

Lars Asklund är första arkivarie på Stockholms Stadsarkiv. Han berättar att det kommer många frågor från allmänheten som rör fosterhemsplaceringar och biologiska föräldrar.

- Det är ju sekretess på det här materialet, men den enskilde får ju se uppgifter som gäller en själv. Men om materialet är yngre än 70 år måste vi underöka om det finns uppgifter om andra i materialet som måste tas bort om vi inte får tillstånd från vederbörande, berättar Lars Asklund.

- Vi har mycket rikt material här i Stadsarkivets filial i Frihamnen.

- Framförallt är sociala akter och sjukhushandlingar vi har här, och mycket är bevarat från 1900- talet. När vi kommer längre tillbaka i tiden är det lite glesare med det som dokumenterades och bevarades. Först från 1800- talet och framåt blir materialet rikare.

I ett register letar Lars Asklund fram ett fall han haft som ärende tidigare. Det gäller en person som söker uppgifter om sin mor och mormor.

Modern är född på Allmäna barnbördshuset i Stockholm i början av 1900- talet, och när vi tittar i förlossningsjournalen ser vi att kvinnan som får barnet är 26 år. Hon var sömmerska.

- Modern och barnet kommer till Barnasylen, en institution som fanns för att modern skulle kunna hämta igen sig lite, berättar Lars Asklund. Kanske fanns det ingen som kunde hjälpa den här kvinnan.

Lars Asklund tar fram förlossningsjournalen,

- Det kan vara intressant för släktforskare att veta att det vid den här tiden aldrig stod namnet på fadern i förlossningsjournalerna. Det är först senare som de dyker upp, och då nämns mannen med sitt yrke och inte namn.

- Här står det till exempel att pappan till barnet är mejerielev.

Det här barnet utackorderas och hamnar på ett barnhem på söder som bibelkvinnan Elsa Borg stod för. Tyvärr finns inga arkiv från dessa hem bevarade berättar Lars Asklund.

Senare ser vi att ärendet tas till en byrå i Stockholm som heter Barn och Hem. En syster till modern har hört av sig dit. Och här står faderns namn, vilket visar att det finns många vägar att söka efter fadern, berättar Lars Asklund.

Anteckning från organisationen Barn och Hem rörande modern:

 Anmälande sjukbiträde undrar om hennes systers barn skulle få kunna komma till Örby spädbarnshem som hon hört talas om. Barnet är en månad för tidigt född och modern ammar det.

Modern kom till Stockholm i september i år för att ingen i hennes hemtrakt skulle få veta att hon väntade ett barn och har under tiden bott hos anmälaren.

Moderns far är förrådsman och hennes mor är död sedan 7 år. Fadern är mycket sträng i moraliskt avseende och därför vågar hon inte berätta om barnet för honom.

Sedan hon blev i grosess har barnets fadern skadat huvudet, spräckt det och är ej tillräknelig. Därför vågar hon inte ställa något krav mot honom emedan han då endast skulle gå och tala om saken för vem som ville höra på.

Anmälaren lämnar mycket goda vitsord om systern och vore glad om byrån på något sätt skulle hjäla dem.

Lars Asklund bläddrar vidare och ser att mamman senare blev ett fattivårdsärende. Hon har fått en hel del understöd. 

Hur det gick för kvinnan senare får vi inte veta i de här handlingarna. Då utan måste gå vidare och forska i andra handlingar.

Allmänna barnhuset arkiv på nätet

Allmänna barnhusets arkiv, vid Stockholms Stadsarkiv, är ett viktigt arkiv när man söker efter personer. Det är inte ovanligt att finna barn som är inskrivna där.

Allmänna barnhusets rullor 1798-1907 har digitaliserats och indexerats.

Genom att klicka på länken kan du söka i registret som har mer än 66 000 bilder.

I rutan för barnets namn kan man exempelvis skriva in ett årtal för att på så sätt se alla barn som skrevs in det året.  

Det är inte alltför ovanligt att barnet noteras som död en tid efter att de varit hos fosterföräldrarna. Se bild nedan.

Lilla Hemmet

Lilla Hemmets arkivhandlingar är en mycket liten del av alla handlingar som finns på Stockholms Stadsarkiv. Lars Asklund berättar att han ömmar för detta lilla arkiv och har sett till att det fyllts på med handlingar allteftersom.

Lilla Hemmet på Kungsholmen tog emot barn som föddes med syfilis. På bilden nedan syns några av barnen uppställda i maskeradkläder.