Zuluprinsen blev Sveriges förste svarte präst

Afrikanske prinsen mKhwelantaba fick hjälp från vitt skilda håll när han kom till Sverige på 1800-talet. En artistfamilj anlitade honom som "vilde" på cirkus och Svenska kyrkan gav honom utbildning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Genom historien går en röd tråd av hjälpsamhet. Det har alltid funnits människor som klivit fram för att hjälpa andra i svåra tider. De närmaste veckorna kommer vi därför att berätta om människor som på olika sätt hjälpt andra eller fått hjälp.

Det här programmet handlar om hur en ung prins från ett kungarike i södra Afrika på 1870-talet fick hjälp att fly undan kriget som rasade i hans hemland. På underliga vägar kom han till Sverige och väl här fick han i sin tur hjälpa en kringresande artistfamilj att locka publik genom att visa upp sig innan föreställningarna började.

Vi ska börja med att bekanta oss med artistfamiljen som tog sig an den unge afrikanen.

Artistfamiljen Eisfeldt

Familjen Eisfeldt och var på sin tid en känd familj som försörjde sig genom att resa runt och visa upp sina cirkuskonster, som att gå på lina, visa upp dresserade djur och utföra hisnande akrobatik.

Några av ättlingarna till cirkusfamiljen bestämde sig för att dokumentera familjen Eisfeldts historia. En av dom är Richard Magito Brun.

- Minnet av det här stora cirkusimperiet i efterhand förträngts och förbleknat, så idag kan man bara få en helhetsbild genom en noggrann genomgång av tidningar, rättegångsprotokoll, kyrkoböcker och liknande, eftersom minnet av familjen till stora delar är utsuddat. Och det förefaller vara en medveten strategi där grunden är en känsla av skam, säger en ättling i familjen, Richard Magito Brun.

Familjen Eisfeldt hade kommit till Sverige 1838 och de reste runt i länderna runt Östersjön där de satte upp sina föreställningar oftast på lokala teatrar eller andra samlingslokaler.

Ett av barnen i familjen hette Fritz och han ledde med tiden ett en egen grupp artister, och det var han som under en tid anlitade zulu-prinsen.

Den här familjen hade precis som den afrikanske ynglingen kommit till ett Sverige, där de flesta var ovana att träffa människor från andra kulturer, och det var just lockelsen i det exotiska som Fritz Eisfeldt förstod att använda sig av i samarbetet dem emellan.

Fritz Eisfeldt var framför allt trollkarl, men behärskade många andra konster, berättar Richard Magito Brun.

- Han var också buktalare och styrkeatlet, berättar han. Man kunde lägga en lagårdsdörr över honom och sätta en häst och fem personer ovanför honom och han kom ut levande i alla fall.

En gren av familjen hade ett menageri med exotiska djur. Det var Alexander Eisfeldt som åkte runt med åtta järnvägsvagnar med djur som krokodiler, elefanter och lejon.

Man skulle ju kunna tänka sig att någon i denna stora familj tröttnade på det kringflackande livet och försökte slå sig ner, och det fanns faktiskt en person som försökte berättar Richard Magito Brun.

- Det var Frans Eisfeldt, han försökte slå sig ner som torpare, och det lyckades han med ett tag, men när vi kollade lite noggrannare så visade det sig att han nog aldrig släppte taget om artistvärlden.

Familjens historia har forskats fram av Richard tillsammans med Ann-Charlotte Nilsson Eisfeldt och Sonny Eisfeldt och har resulterat i en tjock bok fylld av bilder på släktingar på och utanför scenen, och annonser där familjen lockar publik till kommande föreställningar.

Kontrollen över medborgarna var stark i det gamla Sverige, det var tillexempel förbjudet att resa inrikes utan pass fram till 1860. Och mitt i detta hårt reglerade samhälle kunde alltså artistfamiljen Eisfeldt röra sig runt ganska obehindrat.

- Det berodde på att man hade fått särskilt tillstånd. Det krävdes ett kungligt tillstånd, i praktiken ett regeringsbeslut, för att man skulle få ett sådant, säger Richard Magito Brun. I slutet av 1700-talet blev det lite lättare att få den sortens tillstånd, eftersom Gustav III hade ett mycket mer liberalt förhållningssätt visavi konster som tex lindans. Innan dess fanns det lagar som stadgade att alla sorters utländska artister som påträffades i landet skulle köras ut.

Men även om det hundra år senare, när familjen Eisfeldt först kom till Sverige, blivit enklare att vara artist så var det fortfarande inte enkelt. Familjen stack ut och levde i vissa avseenden på samhällets marginal.

- De stack ut från mängden, men deras marginalisering döljs av det faktum att de är kända och omskrivna och periodiskt till och med berömda.

- De gifte in sig i svenska resandefamiljer som hade stämpeln på sig att vara "tattare", och det skulle ju ha kunnat dra ner deras "image" litegrann, men det verkar inte ha skett under glansdagarna 1870-1920, säger Richard Magito Brun.

Familjen Eisfeldt var företagare i olika konstellationer, men samtidigt levde de på en ekonomisk knivsegg.

- Det är väldigt lätt att det går dåligt när publiken sviker, och de har också ganska lätt att råka ut för polisingripanden av olika slag. Det förekommer också en del stölder och flera av familjemedlemmarna hamnar i häkte och någon hamnar i fängelse under en lite längre period, ett halvår eller så. Så familjen pendlar mellan att vara ganska välkänd och beundrad artist och samtidigt att vara socialt, ekonomiskt och polisiärt utsatt.

Familjen Eisfeldt var också kosmopoliter.

- Det gör naturligtvis att man ser på det svenska samhället lite utifrån, fortsätter Magito Brun. Man behärskar flera språk, ryska, tyska, svenska och möjligen även lite finska. På så sätt har man en medvetenhet om att man är en del av ett internationellt nätverk.

Kanske var det familjen Eisfeldts öppna attityd till det exotiska och främmande och som gjorde att de kom att anlita den unge afrikanske prinsen Umkwelantaba, som här i Sverige bytte namn till Joseph Zulu.

Han hade fått hjälp att fly undan kriget som rasade 1879 mellan kungariket Zululand och England, som ville kolonisera det ädelstensrika området. Han flydde då över en gränsflod till Natal i Sydafrika. Den unge prinsen blev omhändertagen av en svensk missionär som bodde där nere, som förstod att han behövde skydd. Det ordnades en resa till Sverige, där Otto Witt tog med sig flyktingen som inte var mycket mer än en tonåring.

- Han började bekanta sig med Sverige, han började lära sig svenska, han åkte runt i småstäderna och han väckte förskräckelse för det var väldigt ovanligt med en svart man, förklarar Richard Magito Brun. Prins Umkwelantaba slog sig ihop med trollkarlen Fritz Eisfeldt som reste runt på marknader, och prinsen fick en roll som exotiskt dragplåster. Han spelade helt enkelt vilde och sprang omkring på torgen före föreställningarna med en ringklocka som han plingade och utstötte samtidigt "våldsamma vildars vrål" som det stod i en tidningsartikel.

- Det förekommer i lokalpressen en del artiklar vid den här tiden om den unge prinsen Umkwelantaba och missionären Otto Witt, säger Richard Magito Brun. En av dem är i en slags serieform, och föreställer den unge svarte mannen när han kommer in på ett svenskt småstadshotell, och visar hur alla först blir förskräckta, men hur zulu-prinsen till slut blir vän med dem han möter.

- Det är en väldigt orasistisk framställning av det här kulturmötet, vilket är kul att se under slutet av 1800-talet då det finns mycket nedvärderande av alla och allt som inte är europeiskt. Slutar Richard Magito Brun.

Boken "Eisfeldt - en surrealistisk familj" har skrivits av Sonny Eisfeldt, Ann-Charlotte Nilsson Eisfeldt och Richard Magito Brun.

Zuluprinsen i Svenska kyrkans arkiv

Att Josef Zulu uppträdde som vilde innan cirkusföreställningarna vittnar om hur exotisk man tyckte den svarte prinsen var. Men det få visste om var att han här i Sverige studerade teologi, och med tiden faktiskt blev Sveriges förste svarte präst när han prästvigdes 1901 i Uppsala domkyrka.

För det var inte bara familjen Eisfeldt som hjälpte den unge prinsen här i Sverige. Den mesta hjälpen fick han faktiskt av Svenska kyrkan som bekostade hans utbildning och uppehälle här.

På Svenska Kyrkans arkiv i Uppsala finns ingående och detaljerade handlingar där man kan läsa om prinsens hela liv.

Nils Högman som är arkivarie har plockat fram både fotografier, brev och omdömen. Och i ett av de läderklädda banden från Johannelunds missionsinstitut, där prinsen studerade, hittar vi ett brev som nog inte var tänkt att läsas av Josef Zulu själv.

- Johannes Neander var föreståndare för Johannelund

12 maj 1882
Då redan tvenne år förflutit sedan Zuluynglingen Josef vill jag här i största korthet till ärade styrelse lämna några meddelanden angående honom.

Bekant är att Josef vid sin hitkomst var nästan fullkomligt obekant med vårt språk, till följe härav en alldeles särskild uppmärksamhet måste ägnas häråt för att erhålla ett meddelsemedel vid undervisningen.
Den bristande kunskapen i svenska har nu helt naturligt lagt stora hinder i vägen då det gäller att bibringa honom insikter i övriga ämnen.

Större hava framstegen onekligen varit i hans rent andliga utveckling. Det obändiga ofta rent vilda sinnelag som i början framträdde hos honom har så småningom givit vika och han har istället förvandlats till en stilla, lydig, flitig, allvarsam och exemplarisk yngling som för oss alla utgör ett ämne till stor glädje.

Jag tror därför att om ärade styrelsen skulle vilja låta honom kvarstanna vid missions-institutet ett och annat år ännu för att bygga vidare på den nu lagda grunden, han med guds hjälp i en framtid ska kunna bliva missionärerna i Zululandet till icke ringa hjälp samt till stor välsignelse för sina landsmän

Vördsamligen
Styrelsens högt ärade tjänare
Johannes Neander

-Han ses ju som en exotisk vilde som ska tämjas, säger Nils Högman.

Det måste ha varit ett stort steg för Zuluprinsen att lämna sitt hemland i fullt krig, och släktingar som inte stöttade hans kristna övertygelse.

Efter fem års studier var det dags för Josef Zulu att resa hem. I en senare skrift beskrivs återseendet av sitt hemland som mycket känslosamt för Josef, som bara var 17 år när han flydde.

Josef Zulu skulle nu verka som missionär för sina landsmän och just innan avresan 1885 skriver föreståndaren för missionsskolan i Sverige ett intyg om Josef Zulus karaktär, begåvning och kunskaper.

Inte heller det här brevet kan ha skrivits i avsikt att ses av Josef själv.

22 februari 1885
Till direktören för svenska kyrkans mission

Då ett vitsord av mig blivit begärt angående Josef Zulu avseende hans möjligen blivande återresa till Zululandet näststundande sommar ska jag tillåta mig att nämna följande:

Vad hans begåvning för studier beträffar kan det inte nog inte sägas höja sig över medelmåttan, om den ens kan sägas vara medelmåttig.

Ganska länge lade visserligen obekantskap med vårt språk hinder i vägen för honom att tillgodogöra sig undervisningen, men även sedan han lärt sig något sånär förstå svenska, har dock alltjämt en viss tröghet i uppfattning och minne gjort sig märkbar.

Vad gäller hans karaktär och kristliga utveckling beträffar är det mig en glädje att kunna giva honom de allra bästa vitsord.

Sanningsälskande, ordentlig och plikttrogen som han visat sig vara kan han ställas så som ett mönster för en missionselev. Jag tror mig och kunna säga att kristendomens sanningar trängt sig klart till hans förstånd och till hjärta.

Då han dessutom synes upplyft av en brinnande kärlek till sitt folk samt en levande åtrå att få bringa dem livets evangelium, tror jag mig äga grundade förhoppningar att hans utveckling fortgår i samma goda riktning som hittills.

Med utmärkt högaktning Johannes Neander

Hur går det då för Josef Zulu som missionär?

- Ja, Otto Witt skickar tillbaka rapporter då och då. Bland annat en från 1888 där det visar sig att Josef Zulus halvsyster som bor under samma tak, faller tillbaka i avgudadyrkan. Otto Witt är förgrymmade över att Josef inte kör iväg henne.

Josef Zulu blir kvar i Afrika under fem år och kyrkan här i Sverige fortsätter hela tiden att bedöma hans framsteg och brister, som incidenten med hans syster. Men även Josef Zulu själv väcker irritation hemma i Sverige som när han gifte sig alltför tidigt.

- Ja, han gifter sig ganska snart efter att han kom tillbaka till Afrika. Lite för snart tycker missionsstyrelsen och skickar en skarp tillsägelse.

Men när brevet kommer fram är Josef Zulu redan gift och skadan är skedd.

1900 kommer Josef Zulu tillbaka till Sverige för att läsa vidare och prästvigs sedan 1901 i Uppsala Domkyrka av ärkebiskopen Johan August Ekman.

Efter prästvigningen i Uppsala 1901 återvänder Josef Zulu till sin missionsstation i södra Afrika, i det som idag är Natal. Och han håller hela tiden kontakt med Sverige och kyrkans män här i Sverige.

I Svensk missionstidning finns många brev publicerade, fram till hans död 1927 och då skriver tidningen en dödsruna över Josef Zulu. Även hans begravning beskrivs av missionären Ida Granqvist.

Vid klämtslagen bars kistan in i kyrkan. Därinne brunno ljus i höga fotstakar på båda sidor om katafalken, och vackra krukväxter inramade det hela.

Mycket folk hade kommit samman. Sedan en psalm sjungits och bön hållits talade prosten Norenius till oss om honom som nu låg därframme bäddad på sitt sista läger. Enkelt berättade han om hans liv från den tid då Gud först fick fatt i honom.

Så sjöngs en psalm och kistan bars ut i det flödande solskenet och ställdes på den väntande likvagnen. Det var ett långt tåg som följde. Både vita och svarta voro med. Plats var beredd för Josef på vårt område av Gudsåkern där tidigare pastorer före honom bäddats ned.

Sist sjöngo vi paradissången. Så var han i hamn vår förste härute.

Idag är det få som känner till Josef Zulus öde men som vi hörde var han på sin tid en kändis, både när han i början av hans vistelse här spelade afrikansk vilde på svenska torg för att locka in folk på cirkusen och senare när han blev Sveriges förste svarte präst. Men i arkiven finns än i dag spår efter hans liv.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson, Tommy Engman och Malin Avenius
[email protected]