På femtiotalet får den svåra, atonala, intellektuella konstmusiken stor plats på en svensk offentlig arena. Kompositörer som Karl-Birger Blomdahl och Sven Erik Bäck anses viktiga trots att de är rent objektivt svårlyssnade. Musikprofessor Mattias Lundberg försöker förklara varför. Folkhemselitism! Måndagsgruppen! Sten Broman! Yohio! Thåström! Och inte mindre än två Karl Gerhard-kupletter!