Den akuta hemlösheten har ökat med 30% på sex år och Sveriges stadsmissioner menar att det är värre än vad den officiella statistiken visar. Metoden Bostad först har visat goda resultat för att ge hemlösa ett förstahandskontrakt ändå är det bara några procent av alla kontrakt som fördelas via socialtjänsten där man arbetar enligt bostad först.
Veckans gäster i socialtjänstpodden Jan Ström från Sveriges stadsmissioner och Anki Sörensen från Helsingborgs stad arbetar med att sprida modellen i Sverige inom ramen för ett projekt. Anki har även egen erfarenhet av att få sin lägenhet och boendestöd via bostad först.
Att bli behandlad som en vuxen
Jan och Anki beskriver att bostad först är att jobba helt tvärt om jämfört med hur socialtjänsten vanligtvis arbetar med hemlöshet och missbruk. Istället för att en egen bostad är det slutgiltiga målet efter att den boende uppfyllt vissa krav under många år, är en egen bostad första steget enligt bostad först. De krav som sätts upp är samma som för alla andra hyresgäster: betala hyran i tid, ta hand om lägenheten och inte störa sina grannar. Det enda ytterligare kravet är att träffa en boendestödjare minst en gång i veckan. Anki beskriver att även boendestödet är tvärtom mot vad hon varit van vid. Hon blev behandlad som en vuxen, det var hon som fick bestämma vad hon och boendestödjaren skulle göra och arbeta med. Det tog ett tag att vänja sig vid motivationsarbete och stöd istället för piskor och krav. Hon menar att tryggheten i att ha ett eget boende är grunden för att kunna göra andra förändringar i livet men att det tar tid. Bara lägenheten utan stödet hade aldrig funkat. Har en person missbrukat i 18 år så kommer missbruket inte det upphöra varaktigt bara för att man får en bostad. Det tar tid men det går. Det är många delar i Ankis berättelse som går tvärt emot hur socialtjänsten vanligtvis arbetar. Anki fortsatte att missbruka under de första två åren i sin lägenhet. Boendestödjaren visste om det men tog inte upp missbruket utan arbetade med motivationen hela tiden på andra sätt. Anki menar att bostad först ändå var samhällsekonomiskt lönsamt i hennes fall eftersom hon inte begick brott, hon kostande inte frivården eller rättsväsendet några pengar och hon blev inte omhändertagen enligt LVM. Men när Anki slutade missbruka fångade boendestödjaren upp det direkt. Uppföljningar visar att många minskar sitt missbruk eller slutar missbruka efter att ha fått ett boende enligt bostad först.
Varför arbetar inte fler enligt modellen?
Det finns utmaningar med att förankra modellen hos både kommunpolitiker och tjänstemän menar både Jan och Anki. Bostadsbristen är hög i nästan hela landet och det är lätt att ställa ungdomar som vill flytta hemifrån mot missbrukare eller nyanlända familjer. Jan menar att det gäller att hitta argumenten. Att bostaden leder till att människor minskar eller slutar med sitt missbruk och att modellen minskar både lidande och kostnader är tunga skäl. Samhället behöver rikta sin hjälp mot dem som har svårast att få tag på ett eget boende som akut hemlösa. Jan säger också att även förändringar av kultur och arbetssätt tar tid och modellen måste förankras i alla led och ha stöd från högsta ledningsnivå för att fungera. Han citerar socialarbetare som beskrivit att de tyckte att bostad först var helt fel till en början men som idag inte kan tänka sig att arbeta på ett annat sätt. Det gäller också att ställa krav på allmännyttan att skriva kontrakt med personer som är aktuella inom socialtjänsten om de har ett stöd enligt bostad först.
Jan och Anki fortsätter nu inom projektet att utbilda om modellen, ta fram stödmaterial och sprida modellen genom att träffa kommuner och myndigheter i ytterligare ett år. Hittills är gensvaret positivt!