Avsnitt 18: En teologisk respons till klimatkrisen

I en klassisk artikel från 1967 i tidskriften Science ("The historical roots of our ecologic crisis") så menar Lynn White att västerlandets ekologiska kris har sin grund i kristendomens tanke om människan som skapad till Guds avbild. Genom denna tanke fick människan en särställning och det är detta som legitimerat västerlandets exploatering av naturen. 

Lynn Whites artikel har fått stort genomslag, i alla fall i detta avseende. Att White i artikeln menar att västerlandets vetenskapliga revolution i stora drag är ett utlopp av kristna tankar är inte lika känt, men samtidigt förutsättningen för att Whites resonemang ska hålla.

I påve Franciskus encyklika om miljön (som på svenska givits namnet "Om klimathot och ojämlikhet") försöker påven dels analysera klimatkrisens konkreta och kulturella orsaker, dels presentera en teologisk respons till klimatkrisen. 

Om Lynn White förlägger problemet till tanken på människan som skapad till Guds avbild, så ser påven det som att problemen hänger ihop med synen att den mänskliga friheten inte har några legitima gränser: att det inte finns några värden utanför henne själv som hon behöver respektera. Om verkligheten ytterst är "ren materia" och värde är något som människan, ja individen, ger saker i kraft av sina val, så finns det inga egentliga moraliska gränser för friheten.

I kontrast till en sådan syn, formulerar påve Franciskus en teologisk respons till klimatkrisen som skulle kunna kallas för en "ekologisk spiritualitet". Kärnan i denna spiritualitet är att skapelsen är en gåva, som människan givits att odla och bruka - inte förstöra och exploatera. För att nå dit behöver vi ett nytt språk, det vill säga ett nytt sätt att tala och tänka om vår relation till naturen.

Här är det exempelvis intressant att påven talar om naturen som "vår syster" som vi genom vårt beteende har "bedrövat". Bara detta ger klimatkrisen en annan inramning och naturen blir något som vi hör ihop med och har sårat: inte som något enbart främmande som beter sig kaotiskt. 

Moderniteten skulle kunna beskrivas som en process där individen träder ut ur de sammanhang som hon tidigare har ingått i, ibland av godo men ibland också av ondo. I Franciskus analys skulle man kunna säga att det är den moderna människans bristande förståelse för sammanhang - det vill säga bristande ekologiska grundhållning - som är problemet.

Sammanhang här ska dels förstås som det ekologiska i sedvanliga mening: att vi ingår i och är beroende av naturen. Men påven kopplar ihop exploateringen av naturen och exploateringen av de fattiga till samma bristande medvetenhet om sammanhang. Men även bristande känsla för andligt sammanhang hör ihop med klimatkrisen eftersom den överdrivna konsumtionen hänger ihop med en andlig tomhet.

Påven ser klimatkrisen som ett uttryck för en upp-och-ner-vänd ekologi där tre områden "abstraherar sig" eller "isolerar sig" från det större verklighetssammanhanget, men samtidigt förstärker dessa isoleringar på de olika nivåerna varandra: det är alltså isolerande tendenser på tre nivåer som hör ihop och bildar en "inverterad ekologi".

• På individnivån sker isoleringen när vi söker vår egen lycka genom konsumtion utan att tänka på vilka andra värden vi behöver - vad som verkligen skulle ge oss lycka - och isolerar oss från frågan om hur vår konsumtion påverkar andra människor och miljön.
• På marknadens nivå sker isoleringen när företag gör ekonomisk vinning till ett absolut värde och isolerar sig från överväganden om hur det påverkar miljö och människor. På denna nivån både behövs individerna på den första nivån, samtidigt som de stimulerar sådana människor.
• På politikens nivå sker det när politiker söker makt och därför försöker smörja de ekonomiska hjulen utan hänsyn till natur (eller människor) för att kunna därigenom ge människor det som de efterfrågar i form av ekonomiska värden och så bli omvalda.

I kontrast till detta kräver klimatkrisen en ekologisk omvändelse på tre dessa nivåer.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att grundtonen inte är i första hand moraliserande i betydelsen staka ut gränser utan snarare "ögonöppnande": att se sammanhangen och den gåva naturen är, och vårt ansvar för den. Faktum är att i påvens analys är den inverterade ekologin beroende av en slags nihilism där konsumtion, pengar och makt bildar en slags substitut till det som ger lycka.  Hållpunkter i programmet:

1: Presentation av dagens tematik, lite kort generellt, samt:

a) Sammanfattning av enycklikan

b) Sammanfattning av Whites artikel

2. Diskussion kring rötterna för den ekologiska krisen: människans transcendens eller att hon ”tar Guds plats?”

3. Hur kan vi öva upp en ekologisk spiritualitet?