Ulf Rehnholm – I huvudet på en konstnär

Podden handlar om bildmanipulation och hur fotografier genom historien har använts för att påverka vår verklighetsuppfattning. Fotografer som Félix Nadar har med sina bilder från 1800-talet fram till idag även format vår uppfattning om världen. Men dagens digitala retuscheringar gör att man kan fråga sig, om en bild någonsin är sann. 

Jag reflekterar också över mina egna erfarenheter av dokumentärfilm och hur jag efter ett möte med regissören Ingela Romare har förändrat min syn på bildens roll i berättandet. Dokumentärfotografi behöver nämligen inte alltid vara så objektivt som man skulle kunna tro.

Vad säger egentligen ett självporträtt? Är det bara en bild på en person, eller kan det vara så mycket mer? I det här avsnittet dyker vi ner i en fascinerande värld av självporträtt. Vi utforskar hur fotografer genom historien har använt sina egna ansikten som konstverk för att uttrycka allt från identitet och känslor till att göra sociala kommentarer. Från Claude Cahuns intensiva blickar till Cindy Shermans utmanande iscensättningar. Genom att rikta kameran mot mig själv, kan jag som konstnär undersöka vad som pågår i mitt inre och samtidigt utforska min plats i världen. I mina projekt utgår jag ofta från mitt eget ansikte för att förstå mina olika roller i relation till platser och människor. 

I det här avsnittet pratar jag om fotografiets roll för att kunna fånga ögonblicken, men också dess betydelse för vår uppfattning av verkligheten. I takt med att fotografiet blev mer lättillgängligt, kunde människorna se sig själva och sin omvärld på ett nytt sätt. Det bidrog till en ökad självinsikt, en global förståelse och en mer nyanserad historieskrivning.

Men fotografi är mer än bara ett sätt att ta bilder. Det är ett kraftfullt verktyg för att utforska vår värld, vår identitet och våra minnen. I varje fotografi finns en berättelse som bjuder in betraktaren till reflektion. Men också en påminnelse om att verklighetens komplexitet bara kan förstås om vi tillsammans avkodar den. 

I detta avsnitt berättar jag om ljusets egenskaper och hur vi i olika tider har gjort för att fånga ljuset på bild. Det blir en tillbakablick i fotografins historia, från camera obscura via daguerreotypin fram till dagens digitalkameror. 

Men trots att dagens kameror är smarta och det mesta sköts automatiskt, så behöver vi som fotografer känna till ljusets olika kvalitéer, som ljusriktning, intensitet och färgtemperatur för att kunna påverka slutresultat i bilden.

I det här avsnittet berättar jag om mina porträttfotografier av träd som under utställningen Balans, blektes bort som en symbol för hur våra urskogar håller på att försvinna. Genom att experimentera med anthotypier upptäckte jag, att jag genom att bestryka akvarellpapper med chilisaft, fick ett ljuskänsligt fotopapper där bilden bleks bort helt och hållet på två månader. 

Totalt var vi åtta konstnärer som medverkade i utställningen Balans, som övergripande handlade om den globala miljöförstöringen. Utställningen visades på konsthallen Koordinaten i Oxelösund under sommaren 2024. Det blev en utställning med olika uttryck och material. Allt från måleri, grafik, skulptur och fotografi. I utställningen fick besökarna möjlighet att reflektera över hur man kan behålla en inre balans när vår värld beter sig allt mer kaotisk. 

Detta avsnitt handlar om utställningen "Livet, bortom alla gränser" som visades på galleri Fiskhuset i Nyköping. Utställningen är producerad tillsammmans med konstnär AnnMargret Johansson Pettersson och belyser modet att våga vara sårbar och äkta. Här utforskar vi teman som att ta av sig masken och att uttrycka äkta känslor i skrift. 

Att våga vara sig själv och uttrycka sina känslor, är en viktig del av att leva ett meningsfullt liv. Med utställningen uppmanar vi besökaren att reflektera över betydelsen av autenticitet och mod i dagens samhälle. Utställningen ger en intim upplevelse som inspirerar till reflektion och förståelse för det mänskliga tillståndet. 

I det här avsnittet berättar jag om bakgrunden till utställningen En bild, en historia, som visades på Köpings museum våren 2024. Det var Inger Holmbergs idé att vi skulle göra en utställning ihop, där mina svartvita bilder skulle kunna bli en spännande motpol till hennes färgstarka naivistiska målningar. 

I utställningen valde jag att visa ett brett utbud av fotografiska bilder, allt från porträtt till landskap, men som alla delade en gemensam faktor, då de berörde minnen. Varje bild är för mig som en tidskapsel, som fångat ett specifikt ögonblick i tid och rum. Men det är inte bara själva bilden som är viktig, eller mina tanka kring bilden, utan också betraktarens egna tolkningar.

Konstutställningen påminner oss om vikten av att minnas och reflektera över våra egna erfarenheter. Konsten har den förmågan att bjuda in oss att göra just det - att stanna upp och reflektera över våra egna upplevelser och minnen. Men du vet hur det är med minnen. De förändras när nya erfarenheter, kopplas ihop med de gamla.

I det här avsnittet berättar jag om min längtan tillbaka in i mörkrummets magiska värld. En plats där tiden bara flyger förbi, medans bilder från den yttre världen, sakta framträder på det ljuskänsliga fotopapperet. Här upplever jag en tidlös rumslighet, som om jag står vid sidan av verkligheten, som en magiker, och för en stund har jag kontroll över världen. 

Men med en ökad miljömedvetenhet, så känns det inte helt ok att handskas med mörkrummets kemikalier som dessutom blir kostsamma, när de ska lämnas in för destruktion. Så därför blev jag glad när jag upptäckte anthotype processen.

Anthotype är ett miljövänligt fotopapper som man själv skapar genom att bestryka naturliga ingredienser från växtriket på akvarellpapper och som man sen låter blekna i solen. Jag går igenom processen steg-för-steg så att du själv kan skapa dina egna bilder med denna unika metod. Så ta en paus från den digitala världen och utforska istället den långsamma och tålmodskrävande processen Anthotype. Du hittar resultaten från mina erfarenheter av anthotype på https://www.instagram.com/ulfrehnholm/ 

I det här avsnittet berätta jag om utställningen ”Den sköra tråden" som jag ihop  med Christina Lindblom och AnnMargret Johansson Pettersson producerade för att visa i Klosters kyrka i Eskilstuna 2016. Utifrån våra tre olika professioner, visade vi konst där barns utsatthet och behov av stöd och samspel gestaltades. Till utställningen valde jag att gestalta sex stjärngossar i naturlig storlek där modellerna hade utländsk bakgrund. Bilderna placerades på avsatser två meter upp på väggarna i kyrkorummet, viket resulterade i att stjärngossarna såg ut som helgonfigurer. 

Med verket ville jag beröra unga människors sårbarhet och hur de själva tvingas att bära hoppet och ljuset inom sig. I porträtten ser man pojkar som med pappstjärnor i händerna, försöker finna vägen bort från mörker och okunskap. Med installationen ville jag  ställa frågor om unga människors isolering, utanförskap och sårbarhet. Bilderna belyste också frågor om hur vi vuxna kan agera för att våra ungdomar ska kunna behålla hoppet och tron på en ljus framtid. Jag berättar också om stjärngossarnas historia och deras koppling till dagens luciatåg och hur Staffan stalledräng hänger ihop med allt detta.

Det vi ser, är inte detsamma som det vi tittar på. För hur vi tolkar våra synintryck påverkas av flera olika faktorer. Till exempel så  spelar våra tidigare erfarenheter och minnen en betydande roll. Även vår fysiska och mentala hälsa kan påverka vårt seende. Våra förväntningar påverkar också vår tolkning. Vi har nämligen en tendens att se och tolka saker på ett sätt som bekräftar våra befintliga uppfattningar och förväntningar. Det kan göra att vi filtrerar och tolkar informationen på ett sätt som passar våra förväntningar, snarare än att vara helt objektiva.

Seendet är inte bara en passiv mottagning av visuell information. Vår hjärna spelar en lika viktig roll i att tolka och bearbeta de signaler som den tar emot. Genom seendet kan vi skapa en inre representation av det som vi tittar på och därigenom kan vi förstå och navigera i vår omgivning. I filosofin har seendet också uppmärksammats för dess subjektiva natur. Trots att vi kan betrakta samma objekt kan vår upplevelse av dess form, färg och betydelse variera från person till person. Detta väcker frågor om huruvida seendet är helt individuellt, och om det överhuvud taget finns en objektiv verklighet som kan uppfattas.

I detta avsnitt pratar jag om tid och hur jag som konstnär förhåller mig till tiden i mina konstprojekt. Bara det att vi lever, innebär att vi befinner oss i en ständig förändring och då kan fotografering vara ett bra verktyg för att tydligt se vad som händer i våra liv. Med hjälp av hålkameror kan jag fotografera med långa exponeringstider, vilket möjliggör att jag i bild kan skala bort lager efter lager av verklighet. Istället framträder ett själsligt avtryck från en värld vi inte vanligen ser. 

I avsnitt 25 funderar jag över vad minnen är och hur de kan förändras över tid. Jag har ett minne från 1973 som jag har funderat mycket på och som senare ledde till bildserien; Tider att minnas. Här ville jag illustrera hur osäkra mina minnen var, kopplade till en plats som jag bott på som barn. Det önskade resultatet i bilderna fick jag genom att framkalla färgfilm i en framkallare för svartvit negativ film. Detta resulterade i mörka, korniga bilder, med en kraftig vinjettering och skev skärpa.

Avsnitt 24 handlar om rum och platser från min barndom som jag har låtit mig omslutas av och som jag har många minnen ifrån. I min konst har jag sen återvänt till några av dessa platser, för att återta mina minnen och med en vuxens alla sinnen, se på dessa platser på ett nytt sätt.

En plats som jag besökte under hela min uppväxt var min mormor och morfars lägenhet i Göteborg. När jag var 32 år, besökte jag lägenheten för sista gången. Jag passade då på att fotografera alla rummen för att kunna bevara alla minnen från min uppväxt, som jag så starkt förknippar med just denna lägenhet.

Jag älskar historia och har en förmåga att vilja hålla fast vid det som har varit. Därför skapar jag också konst som tillåter mig att stanna tiden. Det är nog därför som jag har valt kameran till mitt favoritverktyget, då den med sin bländare och slutare kan fånga ett ögonblick och sen låta oss försjunka i den för evigt.

I dag är det den 29 december och statisternas dag och då passar det bra att berätta om när jag jobbade som statist i Crazy Pictures långfilm UFO Sweden. Då filmen utspelar sig 1996 fick jag låna kläder av min pappa som passade till rollen. Vid två tillfällen åkte jag sen ner till Norrköping för vara med vid inspelningarna. Den första gången var vi utomhus en hel natt utanför mässhallen, för att gången efter göra en scen i ett styrelserum. Statister finns med i filmer för att göra scenerna mer levande. Men för mig som älskar film, så var det framför allt en stor upplevelse, att få vara med när svensk filmhistoria skrevs. 

Under de senaste tolv åren har jag vid flera tillfällen deltagit i kortfilmstävlingen Noomaraton. En tävling där man har tjugofyra timmar på sig att göra en film som får vara max fem minuter lång. Vid tre av dessa tillfällen har jag och mitt lag vunnit den regionala tävlingen i Sörmland och därmed tagit oss vidare till riksfinalen i Stockholm.

Tävlingen arrangeras varje år, första helgen september. Då tävlar filmlag från hela Sverige i att göra film på tid. Tävlingen går nämligen ut på att deltagande lag, har ett dygn på sig för att göra en film, utifrån ett bestämt tema, med tre förutbestämda platser och tre föremål som alla måste finnas med i den färdiga filmen. 

Filmen Marie: www.youtube.com/watch?v=rlXpE3TEVUM 

Mina förebilder har haft en stor betydelse för mig och mitt konstnärskap. Så i dagens avsnitt berättar jag om tre konstnärer som alla har påverkat mig på olika sätt under olika perioder i mitt liv. Som barn bodde jag granne med Hans Fellenius, en färgblind bildkonstnär vars måleri inspirerade mig att teckna och måla.

På högstadiet fick jag sen Jörgen Palle Jensen som bildlärare och han introducerade mig för en helt ny färgpalett. Det var också han som uppmuntrade mig att söka in till folkhögskolans estetiska utbildning. Där träffade jag fotolärare Lasse Larsson som blev min mentor och kollega i många år. Han fick mig att inse att fotografi kan vara så mycket mer än bara en bild. Därför blev det inte svårt för mig att välja fotografi som mitt uttrycksmedel.

Min allra första kamera fick jag 1977 när jag fyllde tio år. Det var en Agfamatic sensor 100. När jag öppnade paketet så låg kameran i en genomskinlig plastask. Allt såg så fint ut. Kameran var svart på både fram och baksida med en ljus metall runtom på sidorna. Jag tyckte att det var något speciellt, att jag med kamerans hjälp kunde frysa tiden och fånga ett ögonblick och som jag sen kunde gå tillbaka till bara genom att titta på bilden. På så sätt gav kameran mig en möjlighet att resa i tiden.

När jag sen konfirmerades fick jag min första systemkamera, en Canon AE-1 som blev min följeslagare i många år. Det var först efter att jag jobbat en tid som fotolärare på Eskilstuna folkhögskola som jag kände att jag fastnat i mitt fotograferande. Det var inte längre lika roligt att ta med sig kameran ut för att fotografera. Det kändes som om alla bilder redan var tagna. Det var då som min syster tipsade mig om en artikel i Nerikes Allehanda. Där kunde jag läsa om en kille som använde den ryska LOMO kameran när han fotograferade efter lomografins tio budord.

Det roliga var att reglerna bröt med nästan allt som jag de senaste åren hade lärt ut på mina fotolektioner och det kändes så befriande. Med hjälp av kameran och lomografins tio budord insåg jag att det fanns många fler sätt att fotografera på, än vad jag hade undervisat. Detta öppnade ett helt nytt sätt för mig att se på världen och gjorde det åter spännande att gå på upptäcksfärd med kameran. Det gjorde i sin tur att det blev roligare att undervisa i fotografi, då jag insett att jag bara skrapat på ytan för vad man kan göra med den fotografiska bilden.

Kameran har nu blivit det verktyg som jag använder för att öppna mina sinnen och göra mig mer seende. Det är med kameran i hand som mina sinnen skärps och jag kan ta ett steg tillbaka, ut ur verkligheten, för att där avgöra vad jag vill avbilda. Alla kameror har sina egna specifika egenskaper som väcker min nyfikenhet och tillåter mig att träda in i världen från ständigt nya perspektiv. Så det är kanske inte så konstigt att antalet kameror i min samling fortsätter att öka.

I dagens avsnitt berättar jag om ett projekt som jag jobbar med just nu. Projektet har fått sitt namn efter den svarta sammetsmask som kvinnor bar i Venedig på 1600- och 1700-talet. Masken hade inga band som man knöt runt huvudet, utan istället hölls masken på plats med hjälp av en knapp på insidan av masken och som klämdes fast mellan läpparna och gjorde bäraren stum. 

I mitt projekt har jag valt att måla moretta-masker på gamla visitkort, det vill säga porträttbilder från 1800-talet som är monterade på hård kartong. Visitkort kallas de, eftersom man på den tiden ofta delade ut dem när det kom folk på besök. I mitt arbete utforskar jag om bärandet av moretta-masker verkligen ökar nyfikenheten för den som bär den.