Elitidrott kan strida mot Barnkonventionen

I jakten på medaljer använder idrottsföreningar varje år miljontals skattekronor till elitsatsningar på barn och ungdomar. Elitsatsningar som enligt forskare står i strid med Barnkonventionen - och som dessutom inte leder till fler medaljer. Det här är den tredje och sista delen i Kalibers granskning av barnidrott.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hej, vad heter du?
– Kiara.
Och hur gammal är du?
– Sju
Hur ofta tränar du här?
– Fyra dagar i veckan. Två timmar typ.
Hur kommer det sig att du tränar så mycket?
– Jag tycker det är jätteroligt.

Kiara Roberts har blivit utvald till den förberedande elitsatsningsgruppen i Eskilstunas gymnastikförening.
– Hopp, det är mitt favvoredskap. Man springer och sen får man sätta händerna på en sån och sen kommer man med benen över hästen.

Den svenska idrottsrörelsen finanisieras till största del av skattemedel. Varje år ger stat och kommuner flera miljarder till idrotten. En del av pengarna går till elitsatsningar för barn.

 Tidigare i Kalibers serie har elittränande barn och ungdomar berättat om problem både med skador och psykisk press.
– Det fortsätter att göra jätteont, så då börjar jag gråta.
– Så ont i ryggen har jag inte haft i ryggen som jag hade då.
– Och då är det svårt när man är 12, 13, 14 år att säga nej.

Idag berättar vi historien om hur Sverige gick från att vara ett land där det var fult att satsa på elit, till ett där elitsatsningar på barn och ungdomar är en del av vardagen.
– När det gäller organiserad föreningsidrott så var det länge något som bara de unga männen höll på med.

Karin Redelius på Gymnastik- och idrottshögskolan. Hon berättar att på 60- och 70-talen, när fler unga började idrotta i föreningar startade Riksidrottsförbundet en ungdomskommitté som förde diskussioner om när man skulle börja tävla.
– Och då kom man på att 14 var en bra ålder. Och innan dess var det ganska otänkbart, att som vi håller på med, börja tävla när man är i 6-7-årsåldern.

I takt med att föreningsidrotten utvecklades, växte också elitidrotten. I Sverige startade de första Riksidrottsgymnasierna för de mest talangfulla. Samtidigt ökade den internationella konkurrensen, mästerskapen blev fler och de olympiska spelen större. I London-OS 1948 deltog 59 länder, i Peking 2008 var 204 länder med.

Idrottsforskare talar om en kapprustningsspiral, där nationer investerar mer och mer pengar för att ta fler medaljer i internationella tävlingar.

Det var efter det svenska OS-misslyckandet i Nagano 1998 som staten gick in och började stödja svensk elitidrottsverksamhet.
– Och då, till slut så var det den dåvarande idrottsministern Leif Blomman Blomberg som krasst konstaterade att nu måste vi göra någonting.

Idrottsforskaren Johan R Norberg berättar.
– Och genomdrev att Sveriges olympiska kommitté skulle få ett stöd. Men det är ganska typiskt den svenska modellen att det inte var jättestora pengar. Jag tror att det var tio miljoner om året under förutsättning att näringslivet kom med lika mycket.

Sverige hade fått sin första statliga elitsatsning. Nästa steg togs 2006 då man tillsatte en statlig idrottsstödsutredning. I den föreslogs ett nytt politiskt mål för idrotten. Förutom de gamla målen om att främja folkhälsa, demokrati och jämställdhet skulle stödet nu också, ”stärka svenska idrottsutövares internationella konkurrenskraft” - med andra ord, man skulle satsa på eliten. Elitmålet var tänkt att gälla vuxna idrottare, men idrottsforskaren Tomas Peterson, som formulerade målet, menar att det även påverkat barnidrotten.
– Det var som att jag öppnade en dörr - svusch - som alla bara stod och väntade på, det är sånt jag tänker på när jag ligger sömnlös om nätterna.

Samtidigt som regeringen införde ett elitidrottsmål öronmärkte man också 212 miljoner kronor till elitidrott under en treårsperiod.
Det att man gjorde den här elitsatsningen och att man satte in det här elitmålet i förordningen, betyder det att staten har som mål att svenska idrottare ska ta så många medaljer som möjligt i OS?
– Det är inte något mål. Det är ett mål som idrottsrörelsen kan ha.
Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth.
– För man ser ju att därigenom kan man förmå fler att börja idrotta. Och sen är det naturligtvis en stark önskan hos svenska folket att det ska gå bra för våra lag eller våra enskilda idrottare. Men går man tillbaka 40, 50 år och ser det idrottshistoriskt, så var det här lite tabubelagt, att man fick inte vara bättre, ingen skulle utmärka sig ingen fick bli stjärna. Det har vi ju lämnat.

Regeringens 212 elitmiljoner har gått till specialidrottsförbundens landslagsverksamhet och till enskilda idrottstalanger i ett så kallat topp- och talangprogram. Många av de idrottarna är under 18 år.

Förutom elitmiljonerna ger staten årligen 1,7 miljarder till idrotten, och landets kommuner bidrar med en miljard kronor i direkt stöd till de 20 000 idrottsföreningarna. Kommunerna lägger dessutom 3-4 miljarder kronor på anläggningar och arenor varje år. Totalt blir det alltså över fem miljarder skattekronor per år.

Förutom att lägga ett elitidrottsmål till statens idrottspolitik, föreslog också utredaren Tomas Peterson att barn- och ungdomsidrotten skulle följa FN:s barnkonvention, dvs att den ska ske på barnens villkor. Idag är han inte helt nöjd med resultatet.
– Min kritik av vad som har hänt sen dess, det är att det har talats väldigt mycket om elitidrott och väldigt lite om ett barnrättsperspektiv, Det gör mig oerhört besviken, desto mer som jag är personligen ansvarig. Det var ju min förhoppning att det skulle balanseras.

Kaliber har frågat 300 av Sveriges största idrottsföreningar om de har elitträning för barn och ungdomar. Av de 161 som svarat uppger var fjärde förening att de har elitträning för barn under 13 år. Och sju av tio föreningar har elitverksamhet för barn mellan 13 och 18.

Fotbollsföreningen Vasalunds IF berättar om en tydligare inriktning i åldrarna 10-12 år. Segelkubben SS Vikingarna har dubblat sin elitsatsning på barn under 13 år. Malmö Bellevue Tennisklubb har ökat sin satsning för barn under 13 långt över 100 procent de senaste fem till tio åren.

Riksidrottsförbundet har antagit policyn Idrotten vill där det tydlig beskrivs hur barnidrott ska utövas. Där står bland annat att ”Idrott för barn ska bygga på barnens egna behov och förutsättningar”. Det står också att den ska följa barnkonventionen.
– Idrotten vill är inte förenlig med elitsatsningar bland barn.

Docent Karin Redelius på Gymnastik- och idrottshögskolan menar att elitsatsningar på barn bara kan vara förenligt med Barnkonventionen om det sker på barnens villkor.
– Där har en enig idrottsrörelse kommit fram till att barnidrott ska framförallt bedrivas under lekfulla former. Den ska utformas så att man har möjlighet att lära sig en idrott men att man också ska kunna prova olika idrotter. Resultaten ska tonas ner och tävlingar ska framförallt ske i närområdet.
Och på vilket sätt strider det mot elitsatsningar?
– Elitsatsningar generellt sett innebär ju att man tränar en idrott väldigt intensivt.

Karin Redelius understryker dock att intensiv träning i sig inte behöver strida mot Riksidrottsförbundets policy. Det är hur den intensiva träningen sker som avgör om det strider mot riktlinjerna eller ej.

Vi fråga idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth hur hon ser på att man använder skattemedel för att elitträna barn.
– Jag företräder svenska folket och jag tror att svenska folket tycker det är bra att vi sätter av pengar också till en elitsatsning. Om de här pengarna används också för att hårdträna barn, det är någonting vi får ta ställning till. Och vad menar man med barn?

Enligt barnkonventionen är man barn upp till 18 års ålder. Och vad är då elitträning? Inte ens Riksidrottsförbundet har en definition. Vi har valt att definiera det som målinriktad träning för att nå nationell eller internationell elitnivå. Som den hockeyträning 12-årige Philip Holmqvist ägnar sig åt.
– Minst sex gånger i veckan, så det är ganska mycket.
Åttaårige tennisspelaren Rasmus Boding tränar:
– Fyra och så har jag fys en gång i veckan.
Och Kiara Roberts, 7 år, som går den förberedande elitsatsningen i artistisk gymnastik i Eskilstuna:
- Fyra dagar i veckan 2 timmar typ.

Flera specialidrottsförbund har en så kallad utvecklingstrappa för att optimera träningen för blivande elitidrottare. Svenska Tennisförbundet, till exempel, rekommenderar träning från 6-årsåldern. Vid 15 år behöver man träna 20-24 tim i veckan. Johan Sjögren är sportchef på Tennisföbundet.
– Ska vi vara med att slåss internationellt så är det helt enkelt den mängden - men med kvalitet - som är ett minimumkrav. Det visar all internationell statistik att vi når inte dit.
20 timmar, det är ett halvtidsjobb tänker jag.
– Men det är ju så, det är det vi slåss mot. Vad tror du att ryssarna gör, serberna gör? Det är ju den verkligheten vi lever i. Det gäller inte bara svensk tennis, utan det tror jag gäller generellt i svensk idrott. Vi måste skapa ramar för våra ungdomar så att vi kan slåss internationellt. Så länge vi har ambitionen att ta medaljer vid OS.

Det är ungefär här som elitidrottsmålet i statens idrottspolitik måste balanseras mot målet om att idrotten ska följa FN:s barnkonvention som säger att barnets ska komma första rummet.
– Jag har inget emot elitidrott för vuxna, det har jag inte. Elitidrott för barn kan bara bli fel.

Professorn i idrottsvetenskap Tomas Peterson var den som skrev in elitidrottsmålet i idrottsstödsförordningen. Han säger att målet var tänkt för vuxna, att tidiga elitsatsningar för barn strider mot Barnkonventionen.
– Varje barn ska ha rätt att idrotta om det vill det. Varje barn ska ha rätt att utvecklas enligt sina personliga förutsättningar och inte behöva jämföras med nån annan än sig själv.

I Eskilstuna gymnastikförening hoppar Ester Alhällen på trampetten.

Hur gammal är du?
– 9 år, jag har tränat med elit i fyra år
Hur gammal var du när du började här?
– Tre som jag började med gympa.
Hur ofta tränar du?
– Fem gånger i veckan 2,5 timme
Vad är det roligaste med gymnastiken?
– Man får träna hårt. Man blir duktig.
Vad är ditt mål med träningen?
– Att komma med i OS 2020.
Vad ska du göra då på OS 2020?
– Vinna.

Esters tränare heter Sofia Winqvist.
Hur gör ni för att anpassa den här träningen till Barnkonventionen?
– Framförallt så är träningen alltid på barnens villkor. Att det ska vara roligt för barnen. Vi har alltid en tät dialog med föräldrarna om hur de tycker att det är. Om någon tycker det är jobbigt med gympa letar vi reda på orsakerna och hittar en bättre lösning för barnet.

Riksidrottsförbundet och specialidrottsförbunden har riktlinjer om barnidrotten men det är i landets 20 000 idrottsföreningar som ska se till att de följs. De flesta ledarna i idrottsrörelsen arbetar ideellt. En studie av idrottsforskaren Karin Redelius visade att majoriteten av de tillfrågade idrottsledarna inte kände till att föreningsidrott som får skattestöd ska utgå från Barnkonventionen.
– De här ledarna visar ett stort engagemang och flera av dem har ganska lång erfarenhet. Men när man frågar om barns rättigheter så är de ganska ovana att prata om det.

Hårdare och mer målinriktad träning av barn kräver mer kunskap hos idrottsledarna. Det är de flesta i idrottsrörelsen överens om. Men det är svårt att kräva utbildning i både idrottsmedicin och barnpsykologi hos idrottsledare som i de flesta fall arbetar gratis. Lyhördhet och långsiktighet står dessutom i motsats till en annan logik säger idrottsprofessorn Tomas Peterson.
– Det är tävlandet som är idrottens logik. Och den logiken är otroligt stark. Den påverkar hela verksamheten. Håller du inte emot ständigt och dagligen så sätter den sig i förarsätet genast.

Omfattande forskning visar att tidig gallring gör att man missar talanger som skulle blommat ut senare. Tidiga elitsatsningar strider alltså både mot statens elitmål och barnrättsmål. Och före detta OS-läkaren Klas Östberg tycker att tidiga elitsatsningar även strider mot statens folkhälsomål.
– Det är verkligen skrämmande att man utsätter barnen för den här, jag skulle nästan kalla det för misshandeln. Eftersom det är så många som skadas och tröttnar på idrott. Jag är inte emot att barn tränar, tvärtom. Det är bra om man med träning menar allsidig träning, att de spontanidrottar. Men det farliga blir när det är en vuxen som står och driver på och försöker få barn att träna som vuxna tränar.

Färsk forskning om landslagsgymnastiken visade på en oetisk ledarkultur, problem med ätstörning och träning trots skador och sjukdom. Efter att rapporten offentliggjordes beslutade Riksidrottsförbundet att dra in elitstödet till gymnastiken.

I Eskilstuna, där Kiara och Ester tränar, har kommunen nyligen inlett en granskning av Eskilstuna gymnastikförening för att säkerställa att föreningen lever upp till FN:s barnkonvention.

Peter Mattsson som är elitidrottschef på Riksidrottsförbundet säger att man på central nivå informerar och utbildar ledare inom idrottsrörelsen, men att man inte kan hindra föreningar från att elitträna barn.
– Det finns ju inget förbud mot att barn ska träna, ja nu pratar vi om barn igen, alltså unga människor ska träna 12 till 20 timmar i veckan.

Vi frågar hur idrottsrörelsens policydokument Idrotten vill går ihop med elitsatsningar på barn.
– Det beror på vad du menar med elitsatsningar på barn. I Idrotten vill handlar det ju om barn upp till 12 och där ska man inte ägna sig åt elitsatsningar.
Men det finns ju sådana?
– Ja då får man nog definiera elitsatsningar, det är nåt man ofta uttrycker men jag är inte alltid säker på att vi vet vad det betyder.
Men hur ska man då kunna ställa krav om man inte ens vet vad elitidrott betyder?
– Vad som är elitsatsning och vad som är god barnidrott behöver inte skilja sig så mycket. Jag tror att de som blir duktiga elitidrottare har idrottat utifrån sina egna villkor och sina egna val och det är något som idrotten behöver stå för.
– Sen är det ju så att idrottsrörelsen är fri och självständig, föreningar är fria och självständiga, specialidrottsförbund är fria och självständiga. Där tror jag att det är viktigt att man som förälder är så noggrann som möjligt i valet av verksamhet för sina barn. De flesta idrottsföreningar har idé-dokument om vad det är man vill stå för. Då har man som förälder möjlighet att titta in i det och se hur väl det uppfylls.

Exakt hur våra drygt fem miljarder skattekronor används i idrottsrörelsen är svårt att veta. Riksidrottsförbundet har kritiserats för att inte ha redovisat hur mycket av statens totala stöd som gått till elit- respektive breddidrott. Och mindre än var femte kommun har en policy för de verksamheter de finansierar, enligt statistik från Riksidrottsförbundet.

Conny Fogelström, socialdemokrat i opposition i Täby skulle vilja ändra på det.
– Jag ser alltför ofta att det är ett passivt bidrag. Jag tycker mer att man ska hitta en form överenskommelse, vad vill kommunen att föreningslivet ska bidra med i välfärdsverksamheter och mer eller mindre beställa av föreningarna att det här vill vi att ni ansvarar för, och gör ni det så får ni såhär mycket pengar för det, och i den överenskommelsen kan man skriva in krav som kommunerna har, det kan vara allt ifrån att inte ägna sig åt toppning och elitinriktat i för låga åldrar.
Hur skulle man kontrollera att de följer villkoren?
– Det kräver förstås en större administration.

Mats Hasselgren som är ordförande i kultur- och fritidsnämnden i Täby berättar att kommunen i år ska införa en policy för idrottsstödet där det ska framgå vilka krav kommunen ställer. Men han tror inte att det går att kontrollera verksamheten i klubbarna.
– Det är frivillig ideell verksamhet, oftast ungdomar, föräldrar, halvprofessionella människor som på fritiden ägnar sig år det här, nej jag känner mig inte tilltalad av att bygga upp en inspektionsbyrå som inom annan kommunal verksamhet där folk får lön, det känns inte bra med den typen av inspektion och kontroll.

Nej, kommunerna kontrollerar inte kvalitén i den barnidrott de finansierar, det finns inte heller någon statlig tillsynsmyndighet som inspekterar verksamheten. Till skillnad från de flesta andra skattefinansierade verksamheterna får idrotten i hög grad sköta sig själv.

– Den svenska folkrörelsetanken är ju att människor ska organisera sig av fri vilja, för att man har ett intresse och en passion för något.

Idrottsforskaren Karin Redelius igen.
– Och då måste man också få bestämma en del själv över den verksamhet som man går in i. Och det är klart att de här elitsatsningarna som sker, de ledare och tränare som jobbar med det, tycker kanske att det här är det bästa sättet att utveckla barn och bedriva idrott för barn.

Det finns ett underförstått kontrakt mellan idrottsrörelse och stat. Så länge idrottsrörelsen lever upp till de mål som staten satt upp så får de sina pengar och stor frihet, men om idrotten skulle frångå statens mål alltför mycket kan staten dra in sitt stöd. Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth.
– Om man läser regleringsbrev, propositionen på idrottspolitiken så står det väldigt tydligt vad som gäller barns rätt, att man ska ta hänsyn till barnens vilja, att det handlar om lek framförallt upp till 12-13 års ålder. Det får aldrig förknippas med hot eller utgallring som också är ett bekymmer. Politiken är väldigt tydlig, men att det kan hända att föreningar inte följer reglerna förvånar mig inte, det finns 20 000 idrottsföreningar i Sverige och det finns säkert problem i en del av dem.
Men det är omöjligt att ha koll på?
– Omöjligt vet jag inte men vår signal från regeringens sida, riksdagens och idrottsrörelsens sida är väldigt tydliga. Det står ju också att de föreningarna som inte beaktar barnperspektivet ska heller inte få del av de statliga medlen. Om man finner den sortens missförhållanden ska pengarna dras in. Men jag tror att de allra flesta som är aktiva i idrottsrörelsen är väl medvetna om Riksidrottsförbundets policy i Idrotten vill, att man känner till att barnperspektivet är styrande och att idrottande, framförallt när det gäller små barn, ska ske på deras villkor.
Ungefär 50 procent av tränarna enligt en undersökning av forskaren Karin Redelius kände inte till barnperspektivet. Vad tänker du om det?
– Ja jag var med på det seminariet när hon redovisade de här siffrorna och det var också Riksidrottsförbundet. Så det är väl att konstatera att man kan aldrig informera tillräckligt nog. Och det är väl inte bara information att läsa sig till utan det ska upp till diskussion.

I dagens Kaliber berättar vi hur idrotts-Sverige gick från en syn på elit som något fult till en där elitsatsningar är vardag, satsningar som i många fall börjar före 13 års ålder. Under de senaste åren har statens stöd till idrotten ökat kraftigt och 2009 satsade regeringen dessutom 212 miljoner direkt till eliten.

Det är för tidigt att se om de pengarna kommer att ge fler medaljer, och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth när heller inga stora förhoppningar om att Sverige ska kunna utmärka sig internationellt.
– Vi kommer aldrig klara oss i den konkurrensen. Det är ju länder som satsar enorma summor, och då talar vi om stora länder som Kina eller Korea och andra stater. Den kapprustningen kommer vi aldrig kunna vara med i och heller aldrig vinna.

Ett av Lena Adelsohn Liljeroths främsta argument för att satsa på eliten är att svenska idrottsstjärnor ska locka fler barn att börja idrotta.
– Ett gott skäl, det kan finnas flera.
– Och skulle du gå ut och fråga svenska folket om det är rätt att vi ger pengar till idrottsrörelsen så att vi kan få fram fler Ingemar Stenmark eller Pernilla Wiberg eller Anja Persson så skulle jag nästan lova att majoriteten av svenska folket skulle säga ja!

De 212 miljonerna som regeringen öronmärkte till elitidrott under tre år är slut nu, men Riksidrottsförbundet, som får alla sina pengar från staten, har redan plockat 91 miljoner från andra kassor till en fortsatt elitsatsning 2013.

Vi slutar där vi började, i Eskilstuna där Kiara, Ester och de andra flickorna tränar gymnastik. Kiara kommer springandes. Hon har just gått 10 meter på händer.

Blir man stark av att träna gymnastik?
– Ja
Hur märker du det?
– Om man får träningsvärk, då blir man rätt så stark.