Justitieministern: "Vi ska rätta till de brister som finns men vi gör inte om systemet"

Mycket pengar, utsatta människor och stora brister i kontrollen. Har det som var tänkt att fungera som ett skydd för samhällets svagaste blivit en arena för bedragare? Allt fler kräver nu att regeringen river upp systemet med gode män och förvaltare och gör om från grunden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

- Jag är 95 år och där är jag och min syster, säger en äldre dam.

- Foton som hänger på väggen och vilken är det som är du då? Är det du som är till vänster eller höger?

- Höger förstås.

- Förstås? Ja,ja… skrattar sjuksköterskan Sabina Bäckström.

Det är snart dags för lunch på demensboendet Nytorgsgården i Stockholm – och sjuksköterskan Sabina Bäckström går ett varv och ser till de boende. Många av dem som bor här har blivit gamla och glömska och klarar inte längre av att sköta sin ekonomi, men hjälpen de får av samhället fungerar inte alltid, berättar Sabina.     

- Om du ringer och tjatar och pengarna inte kommer? Vem ska du kontakta då om de inte har anhöriga?, säger Sabina Bäckström.

Det här är den tredje och sista delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som tidigare kallades omyndigförklaring.  Förvaltarskap och godmanskap har kommit till för att skydda den som inte kan ta hand om sig själv. Det kan vara på grund av psykisk sjukdom  eller till exempel demens. Men tidigare i vår serie har vi hört om människor som far väldigt illa. Stora summar pengar som försvinner utan kvitton och människor som inte får sitt förvaltarskap omprövat på många år. Under seriens gång har vi också fått många mejl och telefonsamtal från människor som berättar om liknande händelser.     

Innan vi tar reda på vad den ansvariga ministern, justitieminister Beatrice Ask, har att säga om systemet ska vi börja med att ringa in problemen.

Kritiken handlar inte om ifall förvaltarskap och godmanskap behövs. Tvärtom de flesta är överens om att behoven kommer att öka. I takt med att vi blir allt äldre kommer fler av oss att förlora våra förmågor. Många äldreboenden och psykiatriska institutioner har också slagit igen de senaste decennierna. Men även många av dem som bor på en institution behöver hjälp av någon som sköter deras ekonomi. Det gör de flesta på Nytorgsgården, där sjuksköterskan Sabina Bäckström jobbar.

- Alltså det behövs ju nån som sköter ekonomin så är det ju bara. Så det finns ju ett behov det gör det ju absolut. Någon måste ju kunna sköta ekonomin speciellt för dem med minnessjukdomar.

Sabina Bäckström har jobbat som sjuksköterska i 14 år och haft mycket kontakt med gode män och förvaltare genom åren och hon säger att det där väldigt olika hur väl de sköter sina uppdrag. En del gode män hälsar på ibland, håller kontakt med personalen och ser till så att deras huvudmän får både den omvårdnad och de pengar de behöver,  men det finns också de som inte ens ser till så att de boende får sina grundläggande behov uppfyllda.

- De flesta problemen som vi har är ju när man tar kontakt och de inte riktigt sköter det ekonomiska. Man tar kontakt för pengarna börjar ta slut och de behöver gå och klippa sig eller gå på fotvård eller något sånt och så dröjer det väldigt länge innan pengarna kommer in. Ibland måste man ringa och tjata och påminna: Nu är det så att vi bara har så många kronor kvar. Det behöver fyllas på för annars kommer hon inte att ha råd att göra någonting. Det måste fyllas på. Jaa, säger dem. Vid nästa tillfälle när man behöver pengarna så finns de inte där och det är väl inte så riktigt som det ska fungera, berättar Sabina.

- Vad gör ni då i en sådan situation?

- Nä, alltså det är väldigt svårt för personalen. Jag menar vi kan ju inte ta med boende på sådana saker som de kanske skulle behöva. Men även saker som en utflykt. Har de inte råd att åka så är det ju uschligt att de får sitta hemma på en solig dag om de ska ut och bara fika, men har inga pengar. Det måste ju kunna fungera det här med godmanskap för dem som inte har släktingar eller kan sköta ekonomin själv.

För de boende blir på Nytorgsgården kan alltså skillnaden mellan en bra eller dålig god man eller förvaltare innebära skillnaden mellan om man kan åka med på en utflykt eller inte.   

Som det ser ut idag ska systemet med gode män och förvaltare uppfylla både behoven för den som bor på en institution och för den som bor i sitt eget hem. För den som bor hemma finns det inte alltid någon personal som kan ringa och tjata om pengar. 

Att bli satt under förvaltarskap är en betydligt större inskränkning i en människas liv än att ha en god man, även om båda uppdragen vilar på samma lag. En god man aldrig får göra nånting som är tvingande, utan måste ha sin huvudmans samtycke, medan en förvaltare tar över beslutanderätten och träder in i personens ställe.

En del av dem som har en förvaltare har små eller inga möjligheter att göra sina röster hörda. Därför anses det också extra viktigt att samhället skyddar just den här gruppen. Men så ser det inte alltid ut i praktiken.   

En som har mer inblick än de flesta i hur systemet fungerar i verkligheten är Elisabeth Carlsund. Hon gick i pension för ett och ett halvt år sen, men innan dess jobbade hon på Riksrevisionen. Det är kommunerna som har ansvar för förvaltarskap och godmanskap, men de statliga länsstyrelserna har till uppgift att kontrollera att kommunerna utövar den tillsyn de ska. När Elisabeth Carlsund granskade länsstyrelsernas kontroller – år 2006 och  2009 – såg hon ett skyddsnät där maskorna blivit så stora att systemet kan locka till sig bedragare.   

- Kombinationen av att det handlar om många människor som inte kan föra sin egen talan, det är därför de har en ställföreträdare, mycket pengar inblandade och det finns väldigt lite insyn från samhällets sida i realiteten. Vi följer inte ens upp hur många handlar det om här, hur mycket pengar handlar det om? Det vi har idag, det är siffror från den första granskningen som avser 2004. Sen har vi inte siffror på hur mycket det är. Och det sker väldigt mycket utan att det finns en ordentlig insyn i och med att det inte finns någon uppföljning av det hela, säger Elisabeth Carlsund.

Det finns alltså inte ens någon statistik över hur många som har god man och förvaltare idag. De senaste siffrorna är från 2004. Då handlade det om 88 000 personer men det har blivit många fler sen dess – och allra mest ökar förvaltarskapen. Det visar en undersökning som Kaliber har gjort.

Men trots att det handlar om  så utsatta människor saknas det idag tydliga regler för hur förvaltarskapet ska gå till. När tingsrätterna fattar beslut om förvaltarskap lägger de stor vikt vid läkarintyget,  men i den första delen av vår serie berättade Karin Sparring Björkstén som specialist i psykiatri och geriatrik och jobbar som överläkare i psykiatri i södra Stockholm att det råder en stor osäkerhet i läkarkåren om hur läkarintygen för förvaltarskap ska skrivas. Det finns idag inte ens några kriterier för vem som ska anses behöva en förvaltare.

- I en del andra länder har man jobbat med det här och det finns direktiv. I  England har man nåt som heter the mental capacity act, där man har strukturerat upp väldigt noggrant hur man ska bedöma om människor har förmåga att fatta vettiga beslut som är bindande. Men vi har inga direktiv ens för det här, säger Karin Sparring Björkstén.

Idag kan ett läkarintyg om förvaltarskap skrivas av vilken legitimerad läkare som helst, en läkare som kanske bara har träffat personen en kort stund på en vårdcentral.

Och omprövningen av förvaltarskap görs inte heller alltid som den ska. Enligt lagen ska ett förvaltarskap omprövas varje är, men i tillsynsrapporter från länsstyrelser läser vi om kommuner, som på grund av tidsbrist, dröjer flera år med att upphäva förvaltarskap. Till och med i fall där de själva har konstaterat att förvaltarskapet borde upphöra.  

När tingsrätten har fattat beslut om förvaltarskap och förvaltaren tillsätts är det kommunens överförmyndare som sköter rekryteringen. De kan fråga runt i sin egen bekantskapskrets eller till exempel annonsera efter folk. Och det var en just en sån annons om att Uppsala kommun sökte gode män som Berit Stag läste i tidningen för 21 år sen.

- Berit, vi ses om fjorton dagar, säger en kvinna i Uppsala som har Berit som god man.

- Jaa, det gör vi som vanligt såklart, säger Berit Stag, som precis har varit och hälsat på en av sina huvudmän. Hon brukar besöka kvinnan två gånger i månaden. Berit har sammanlagt sju huvudmän och hon drivs av en önskan om att ge dem så goda förutsättningar som möjligt i samhället.

- Jag tycker om att försvara människor som inte kan försvara sig själva till de rättigheter man har. Vi kan ju bråka med myndigheter, vi som är friska, på ett helt annat sätt. De har inga möjligheter att kunna göra det och då är det väldigt intressant att hjälpa dem så att de har sin rätt. För de har lika stor rätt att leva och ha ett bra liv i samhället som vi har. Det är väl därför jag tycker om att göra det, säger Berit Stag.

- Från överförmyndaren i din kommun, hur mycket instruktioner har du fått av dem hur du ska genomföra uppdraget?

- Man får ju inte instruktioner därifrån mer eller mindre. När man får uppdraget så man får man ett papper där det står vilka åtgärder man ska göra då i början, att man ska ta kontakt med banker och si och så, sen är det upp till mig själv, så man får ju inte mycket hjälp därifrån.

- Men hur mycket utbildningar erbjuds du från kommunen?

- Ingen, mer eller mindre. Ingen utbildning därifrån. När jag började, då fanns ju inte godmansföreningen och gjorde det här då som de gör nu med utbildning. Men nu är det då att via föreningen så utbildas ju folk.

- Men i den kommun där det inte finns någon engagerad förening, vad händer med den?

- Stackars huvudmän! Det är ju bara att säga det. De får inte den hjälp de behöver där kanske.

Det krävs ingen särskild utbildning för att bli förvaltare eller god man och det gör det inte heller för att bli överförmyndare. De som är överförmyndare är ofta politiskt förtroendevalda.

Eva von Scheele är förbundsjurist på Sveriges kommuner och landsting och  företräder kommunerna och hon bekräftar att det inte finns några tydliga regler, varken för hur förvaltare eller överförmyndare ska hjälpa de mest utsatta i samhället idag. 

- Det stora problemet, det är den lagstiftning som inte varken hjälper varken överförmyndarna eller ställföreträdarna att tala om vilket uppdrag ställföreträdarna har. Och det i sin tur är ju en rättsosäkerhet för de mest utsatta i samhället, säger Eva von Scheele.

- Vad sätter det den som tar på sig uppdraget i för sits?

- Att den får ett otroligt stort ansvar, skyldigheter som man sen då ska redovisa för överförmyndaren som sen då i sin tur ska försöka tolka lagen, där det inte finns någonting att tolka.

Lagarna som styr systemet med godmanskap och förvaltarskap kom till redan i början av 1900-talet. Det har gjorts en del ändringar genom åren, men i grunden ser systemet likadant ut nu som då, men samhället har under samma period genomgått stora förändringar. Margareta Brattström som är professor i civilrätt på Uppsala universitet och en av Sveriges främsta experter på familjejuridik, tycker inte att lagstiftningen har följt med sin tid.    

- Det finns ju ganska många fall där det inte riktigt fungerar som det är tänkt. Och då måste man ju börja fundera på hur det kommer sig. Finns det någonting som kan vara bättre? Och det har ju utretts flera gånger om och man vet en hel del men man har inte genomfört det än. Så det är ju lite sorgligt, säger Margareta Brattström.

Vi ska återkomma till de utredningar som faktiskt är gjorda, men först ska vi återigen titta närmare förvaltarens uppdrag. 

Att vara förvaltare är ett frivilliguppdrag som till stor del bygger på att folk vill ställa upp ideellt. Arvodet för en förvaltare ligger på mellan 9 000 och 13 000 kronor om året och uppdraget kan vara både krävande och utsatt. Det handlar inte bara om att ta hand om en persons vardagsekonomi, utan kan också röra sig om stora affärer som fastighetsförsäljningar – och om att se till så att huvudmannen får bra omvårdnad. En förvaltare har heller ingen rätt att avsäga sig sitt uppdrag förrän en ersättare har hittats.

Många kommuner har idag svårt att hitta folk som vill åta sig uppdraget och det har i sin tur lett till att de förvaltare som finns kan ha väldigt många uppdrag.  

Berit Stag som vi träffade i Uppsala har sammanlagt sju godmans- och förvaltaruppdrag och enligt henne tar det ungefär motsvarande 75 procent av en heltidstjänst att sköta dem.    

Men det finns förvaltare och gode män som har över 70 uppdrag – och i lagen finns det ingen övre gräns för hur många uppdrag en förvaltare får ha.

Att en del förvaltare har väldigt många uppdrag ser de flesta kommuner som ett stort problem. Så för att förbättra kvaliteten har flera kommuner satt upp egna maxgränser. Men när vi läser protokoll från överförmyndarnämnders sammanträden och ringer till de här kommunerna visar det sig att även de ofta bryter mot sina egna regler.

Överförmyndarnämnd Mitt i Sundsvall har till exempel satt en gräns på max tio uppdrag. Ordförande i nämnden är Bertil Swenson.   

- Vi har en gräns på högst tio stycken, säger han.

- Följer ni den gränsen?

- Japp.

- Fast jag vet att ni har flera förvaltare som har fler än tio uppdrag…

- Ja det beror ju på om det är en person som har skött uppdraget väldigt länge, så kan de få någon till.

Maud Ollén, överförmyndare i Norrköping:

- Vi har i våra riktlinjer en maxgräns på tio uppdrag. Vi följer den till 95 procent. Det finns en och annan god man och förvaltare som har några fler uppdrag än tio.

Malmö har satt sitt tak tre gånger så högt. Där får en ställföreträdare ha 30 uppdrag, men inte heller här följs reglerna.

- Dels är det väldigt individuellt hur många man klarar av, sen är det så att vi har svårighet att hitta ställföreträdare till de uppdrag som är mest krävande, säger ordförande i överförmyndarnämnden Bengt Persson.

Även i de fall där en kommun håller sin maxgräns kan förvaltaren ha fler huvudmän, eftersom han eller hon samtidigt kan ha uppdrag i andra kommuner.   

Ett annat stort problem i regelverket som många experter pekar på är överförmyndarens dubbla roller. Förutom att tillsätta förvaltaren är det också överförmyndarens ansvar att granska förvaltaren. Följden av det här blir att den som klagar på en förvaltare samtidigt kritiserar överförmyndaren. Det är ju överförmyndaren som ska se till så att allt fungerar.

I vårt förra program berättade vi om Karolina Ahlström. Hon slog larm till överförmyndaren i Boden och berättade att hon misstänkte att hennes pappas förvaltare hade gjort av med flera hundra tusen av hennes pappas pengar för egen räkning. Men hon tyckte inte att hon fick något gehör.

- Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren genom att poängtera att han var så bra och pålitlig och att allting har varit i sin ordning när de har fått sina kvitton och årsräkningarna, berättade Karolina Ahlström.

Karolina Ahlström polisanmälde själv förvaltaren och det gjorde till slut även kommunen.Polisutredningen har precis påbörjats och förvaltaren vill inte uttala sig.

Som anhörig har man rätt att ta del av de årsräkningar förvaltaren lämnar in till överförmyndaren, men alla har inte anhöriga.  

För att se till så att kommunerna verkligen sköter tillsynen har därför också de statliga länsstyrelserna till uppgift att granska den här verksamheten. Men inte heller länsstyrelsernas tillsyn fungerar som den ska. När Elisabeth Carlsund gjorde sina granskningar för riksrevisionen såg hon också att det ser väldigt olika ut i olika delar av landet.   

- Det är ett system som öppnar i realiteten för väldigt stora variationer med alldeles för stora maskor där det slipper igenom problem som borde ha plockats upp och uppmärksammats och åtgärdats av både överförmyndare och länsstyrelser men där det inte händer. För mycket ramlar igenom, säger hon.

- Men skulle du säga att det här området ändå är ganska genombelyst och granskat vid det här laget? Man känner till problemen?

- Ja två granskningar av mer eller mindre samma område med tre år emellan, det är ganska väl omhändertaget får man väl säga med tanke på den konkurrens som finns när det gäller att titta på olika områden.

Riksrevisionen har alltså gjort två stora granskningar och justitiekanslern, JK, har också undersökt länsstyrelsernas tillsyn - senast 2013 och också sett att tillsynen inte är tillräcklig på många håll i landet.  

Redan för tio år sen, år 2004, gjordes också en stor statlig utredning av systemet med godmanskap och förvaltarskap. Det resulterade i en 1 500 sidor tjock rapport över brister och förslag till åtgärder, men sen dess har inte mycket hänt.

Flera andra länder i vår närhet har däremot sett över sina system. I Norge och Finland till exempel är tillsynen förstatligad. I Finland är det dessutom numera till största delen tjänstemän som har hand om förvaltaruppdragen. 

Finland och Norge har också infört så kallade framtidsfullmakter. De innebär att man själv medan man är frisk utser en person som ska träda in i ens ställe den dag man kanske behöver den hjälpen. De flesta är överens om att framtidsfullmakter skulle minska trycket på de ställföreträdare som finns, men de löser inte de andra stora problem som finns i systemet.

Regeringen väntas snart komma med ett nytt lagförslag om godmanskap och förvaltarskap och vi har fått signaler om att det kommer ingå ett införande av framtidsfullmakter i det. Men ingenting i utredningsförslaget tyder på att systemet kommer att förändras i grunden. Trots att kritik mot systemet nu kommer från så många håll.

Från Eva von Scheele, förbundsjurist på Sveriges Kommuner och landsting:

- Man lappar och lagar och har utredningar som gör vare sig varken till eller från, eller tvärtom det blir andra problem av dem som man inte har förutsett så att det behövs en översyn över alltihop, tycker jag.

Och från Claes Gillberg som är överförmyndare och ordförande i den ideella organisationen föreningen Sveriges överförmyndare:

- Vi vill nog att den skulle reformeras lagstiftningen ganska rejält, så att man får isär och väldigt tydligt pekar på hur det ska vara och kanske slipper en hel del sådana här oegentligheter som dyker upp.

Margareta Brattström, professor i civilrätt på Uppsala universitet är också kritisk. Hon har vid det här laget hunnit få bokhyllan full av utredningar som har gjorts inom det här området.  

- Det har inte hänt så mycket och det är ju det som är lite frustrerande, eftersom som sagt var det här är personer som inte kommer skrika efter hjälp själva för det kan de inte göra. Och de flesta länder i vår omedelbara närhet har ju nya regler på det här området.

- Vad är det som hindrar då att vi gör samma sak i Sverige?

-Det är ju lagstiftarens ambition – riksdag och regering – det måste ju en fråga på den politiska dagordningen, avslutar Margareta Brattström.

Den som har möjlighet att sätta den politiska dagordningen inom det här området är justitieminister Beatrice Ask – vi får göra en kort intervju med Beatrice Ask på språng mellan en debatt och ett anförande. Kommer regeringens lagförslag att förändra systemet i grunden?

- Nej, vi gör inte om systemet. Det finns de som säger att det vore bättre att använda sig av offentligt anställda rakt över. Vi har ett system som bygger på ett frivilligt engagemang av vanliga medborgare. I grunden är det en tradition och en erfarenhet som fungerar bra på många sätt och det finns ingen anledning att slänga ut barnet med badvattnet. Men vi måste och ska rätta till de brister som finns, säger Beatrice Ask.

- Under den här serien har vi träffat väldigt många som har råkat illa ut. Anhöriga som har fått göra egna utredningar när man har haft misstankar om att förvaltaren har förskingrat pengar, vi har pratat med personal på äldreboende där de boende inte får gå på fotvård för att pengarna inte kommer in i tid – vad tänker du om det här?

- Det är ju bland samhällets mest utsatta människor som inte själva kan fatta beslut i egna angelägenheter och de är väldigt sköra och syftet med en god man eller en förvaltare är att någon ska föra deras talan och stå på deras sida och det fungerar inte alltid. Men jag är inte säker på att det skulle fungera bättre generellt i något annat system heller. Det här är svårt och därför måste det vila på en väldigt bra rekryteringsprocess, tillsyn och kontroll hela tiden.

- Men flera av dem vi har pratat med säger att systemet är så osäkert idag att  det till och med lockar till sig bedragare. Vad säger du om det?

- Ja, det är ett av skälen till att skärpa kraven när det gäller rekrytering och att också kontrollera dem som utses till gode män och förvaltare bättre än hittills och där kommer regeringen också att ta initiativ. Man ska också ha klart för dig att en stor del av verksamheten fungerar ju väl, människor får den hjälp de behöver och då tycker jag kanske att det viktigaste är att rätta till de uppenbara bristerna och få det att fungera bättre.

- Men hur stor del av verksamheten fungerar väl?

- Ja, jag har inte siffror på det i huvudet just nu och det kan man kanske inte ha för det finns ju grader av det hela, men de här allvarliga händelserna som jag säkert tror att ni har stött på, de är i helheten inte en stor andel, men vart och ett av dem är ju naturligtvis oerhört allvarliga.

- Men hur kan man veta att det inte är en stor andel om man inte har kontrollerat?

- Vi har behov av bättre statistik också på det här området, men vi har ju ändå en överblick , vi har ju överförmyndarnämnder och andra, så viss kunskap finns det ju faktiskt om hur det ser ut.

- Vi har ju till exempel pratat med personal som jobbar inom omsorgen – och har pratat med flera som säger att det är vanligare att det inte fungerar än att det fungerar…

- Ja de säger det till dig, men vad har du för statistik på att de kan tala för alla. Jag träffar ju också väldigt många personer som arbetar med de här frågorna- och vad jag säger är att de är komplicerade och det händer saker som är allvarliga och som man måste åtgärda, men det är inte generellt sett så att de säger att det inte fungerar alls, men vi kan inte acceptera de här bristerna, att människor som inte kan hantera sin situation, utsätts för olika typer av brottslighet eller dålig hantering av den som är satt att faktiskt sköta deras tillgångar eller viktiga beslut.

- Så vad tänker ni göra åt det?

- Vi kommer inom kort att lägga förslag som handlar om att skärpa reglerna för rekrytering och tillsättning, ställa högre krav på tillsynen, ställa större krav på utbildning som ska erbjudas de som ställer upp som gode män och förvaltare. Sen finns det en del av förslaget som handlar om att ge den enskilde större möjlighet att påverka också.

 - Men flera andra länder har gjort om sina system, Flinland och Norge till exempel och förstatligat tillsynen – varför gör inte Sverige samma sak?

- Där för att vi inte har funnit skäl till att göra det och vi får väl med intresse studera konsekvenserna av hur det kommer att fungera i andra länder där man valt ett annat system, men vi är inte Danmark, Norge eller Finland. Vi är Sverige och vi har vår erfarenhet – och vi har ju inte haft likadana system tidigare heller.

- Men det är så många som vittnar om att systemet fungera väldigt dåligt idag – när har man skäl nog att ändra ett system?

- Ja, man måste nog höra fler än dem som ni har haft kontakt med och har framfört de synpunkterna. Vi har gjort omfattande utredningar, där många har kommit med synpunkter – och jag säga det att det är ju inte så att en folkstorm som säger att vi bör ändra systemet från grunden, utan det som remissinstanserna har haft synpunkter på är ju framförallt att det finns saker som behöver förbättras, att det finns problem att ta itu med och det har vi arbetat med att försöka åstadkomma och kommer inom kort att lägga förslag, avslutar justitieminister Beatrice Ask.

Reportrar: Micha Arlt och Anna Berg

Producenter: Micha Arlt och Anna Berg

Exekutiv producent: Annika H Eriksson

[email protected]