Kaliber granskar krisen i socialtjänsten

Socialtjänsten i stora delar av landet befinner sig i kris. Personalen flyr och grundläggande rutiner följs inte. Det här drabbar barn som behöver samhällets skydd. I den första delen av Kalibers serie berättar vi om barn som misstänks bli kränkta, misshandlade och utsatta för sexuella övergrepp, utan att någon utredning görs. Du hör också polisen som i september i år hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

– Här är det några trappor upp – ett helt vanligt bostadsområde. Det är en ganska färsk händelse. Det pratas fortfarande väldigt mycket om den. Både folk man träffar utanför jobbet och sen även folk på stationen. Jag tror att det har skakat väldigt många att sånt här faktiskt händer. I Sverige och i lilla Sundsvall, säger Tobias Lundberg.

Tobias Lundberg är polis och i sitt jobb möter han många utsatta barn. Det var också Tobias som i september i år hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet.

Vi kommer att visa att läget bland de som jobbar med barn och ungdomsärenden på många håll är så allvarligt att personalen flyr - och att det som hände i samband med det uppmärksammade fallet i Karskrona - där 8-åriga Yara dödades, att ett fax från polisen blev liggande i flera dagar, inte bara kan skulle kunna igen. Det har redan har hänt. På flera håll i Sverige.

Det är svårt att veta hur många barn det är som far illa i Sverige idag, mörkertalet är stort. Men alla, som jobbar med barn är skyldiga att anmäla till socialtjänsten om de känner oro för ett barn. 2010 gjordes det enligt Socialstyrelsen anmälningar om 60 000 barn.

Vi återvänder till platsen där polisen hittade ett övergivet barn

Tobias Lundberg kommer och möter upp vid stationen i en civil polisbil och vi åker samma väg som han körde på eftermiddagen den 10 september. Några timmar tidigare hade hans kollegor stoppat en bil och i den hittat stöldgods från ett inbrott. I bilen fanns ett par och deras gemensamma 2-åriga . Polisen ringde socialtjänsten som omhändertog barnet och paret togs in för förhör. Men eftersom allt stöldgods inte hade hittats fick Tobias och hans kollega i uppdrag att åka till parets lägenhet och göra en husrannsakan:

– Det är alltid spännande. Polisiärt spännande att göra husrannsakningar. Det är ju alltid kul och man vill ju alltid hitta det där man letar efter. Nu ville vi ju hitta det här stöldgodset så klart att kunna driva den här utredningen framåt. Så  jaa, ett roligt polisjobb helt enkelt, Säger Tobias Lundberg.

Efter den här händelsen har polisen fått kritik för att de inte tog reda på om paret hade fler barn - men Tobias Lundberg säger att de visste att de hade en 1-åring också och att de hade fått veta att det barnet var hemma och hade barnvakt. Tobias och hans kollega var alltså förberedda på att de skulle finnas folk hemma, men för säkerhets skull hade de tagit med sig parets nyckel:

--Då ska vi svänga in på den här gatan här och vi ställde oss precis här.

Tobias Lundberg tycker att det är jobbigt att prata om det som hände men han vill också berätta om vad han kan mötas av som polis – så han tar ett djupt andetag och minns hur det var den där eftermiddagen när de gick uppför trapporna och hörde barnskrik inifrån lägenheten - men när de knackade på var det ingen som öppnade…

– Till slut så väljer vi att gå in i lägenheten. Vi tar lägenhetsnyckeln som vi har med oss och låser upp och kliver in. Jag går först in i den här lägenheten, med kollegan efter mig och det första jag möts av är en vägg av värme. Det är otroligt varmt, säkert 30 grader varmt och det är en stank. Det är som att gå in i en vägg, det luktar väldigt surt, svårt att beskriva.

– Det flyger stora spyflugor genom luften och det surrar inne i lägenheten. När jag går in i lägenheten så ser jag att fönstren i vardagsrummet är täckta med filtar. Jag rör mig snabbt genom lägenheten för att, ja men, finns det några personer här inne?

– Och varför håller de sig undan från oss? Varför öppnar de inte dörren?

– När jag går genom köket så ser jag att det är odiskat, det är smutsigt, det är matrester som ligger framme. När jag kommer längst in i lägenheten, när jag har passerat köket så är det en dörr till ett litet rum och de här barnskriken blir bara skarpare och skarpare, högre och högre ju längre in i lägenheten jag kommer. Likaså den här stanken av surt och avföring. Det luktar riktigt illa.

Polisen hittar en 1-årig flicka i ett kolsvart rum

– När jag öppnar dörren till det här lilla rummet, då är det en värmeexplosion och den här stanken blir än värre. Luften är alldeles tjock här inne. Det är alldeles kolsvart, det är ett litet rum och längst in i hörnet så står det en spjälsäng. Jag går snabbt in i rummet och river ner filten som täcker fönstret för att få in lite ljus och jag böjer mig över den här spjälsängen. Då ser jag, i botten på spjälsängen, det finns inga sängkläder eller så, utan det ligger bara en hög med filtar och på dem ligger det en liten flicka. En liten späd, uppskattningsvis 1-årig flicka, säger Tobias Lundberg

– Hon bara tystnar när hon ser mig och bara stirrar rätt på mig. Jag böjer mig såklart direkt ner och lyfter upp henne och håller henne emot mig och jag ser att hon är alldeles smutsig och grusig i ansiktet och på de här små, små händerna är hon smutsig. Hon är så varm så att håret hon har på huvudet ligger som klistrat mot huvudet och mot pannan på henne. När jag håller henne emot mig så märker jag också att på baksidan av blöjan är det fullt med spyflugor som sitter på blöjan. Det är inte bytt på henne på jätte, jättelänge och hon luktar så otroligt illa. Surt blandat med urin och avföring.

– Hon är så himla, himla varm. Så jag tar ut henne ur det här rummet. Sätter henne bara ner i soffan i vardagsrummet med ryggen mot ryggstödet och berättar för min kollega vad som har hänt och vad jag har hittat. Han hjälper till att lätta på hennes klädsel och vi river ner filtarna från fönstren och öppnar fönstren för att få in luft. Jag har inte jättemycket erfarenhet av barn. Jag har inga egna barn, men jag har en brorsdotter och jag tycker mig veta hur en 1-åring ska vara och hon gör ingen ansats att krypa eller röra på sig.

– Hon skriker inte, hon försöker inte prata, gå eller stå. Hon bara sitter där helt apatisk och stirrar rätt fram. Min kollega försöker... ja... prata med henne och underhålla henne, medan jag springer in till köket och bland all disk och smuts hittar jag en nappflaska som jag efter bästa förmåga diskar ur. Den är möglig och äcklig. Jag fyller den med vatten och går ut och försöker få henne att dricka, jag förstår att hon måste få i sig vatten. Men hon har ingen sugreflex kring nappen på flaskan, utan vattnet bara rinner ur mungiporna på henne och droppar ner på de här smutsiga kläderna. Och jag känner mig ganska handfallen.

– Jag pratar med min kollega, ska vi ringa ambulans eller hur ska vi göra? Men vi har en kommunikation med vår kommunikationscentral och vi säger att vi måste komma i kontakt med socialtjänsten. Det här behöver vi hjälp med. Det här är ingenting jag är utbildad för. Men den här lilla tjejen börjar kvickna till lite grann, hon börjar följa oss med ögonen. Min kollega lyckas vara lite pedagogisk med en nyckelknippa och till och med få fram ett litet leende och hon börjar dricka vatten.

"När hon ser skicket på den här lilla tösen och skicket på lägenheten så börjar hon gråta."

– Ja, vi känner att hon kommer inte att dö här i alla fall. Så vi tänkte att vi väntar på socialtjänsten. Men under hela den här tiden så sitter hon bara där. Hon sitter som en liten person med benen rätt ut och ryggen mot ryggstödet... och tittade förundrad på det som hände runt omkring. Vi hittar i hörnet på det här vardagsrummet, hittar vi under en filt, en liten hundbädd och i den ligger det en hund som är kraftigt vanvårdad. Den är lika apatisk som den här lilla flickan var.

– Den är alldeles klibbig och luktar urin och avföring och jag förstår direkt att den här hunden kommer inte att klara sig. Den blev blev sedemera avlivad också. Den var för vanvårdad helt enkelt. Och efter ett tag, som säkert inte var så jättelång tid, men det kändes som en evighet, så kommer det en representant från socialtjänsten dit och tar om hand den här flickan. Den här kvinnan har haft med familjen att göra förut så hon känner flickan och när hon ser skicket på den här lilla tösen och skicket på lägenheten så börjar hon gråta. Jag förstår verkligen för det är jättesvårt att beskriva, berättar Tobias Lundberg polisman i Sundsvall.

Hur kände du dig?

--Ja, just då visste jag vad jag hade för arbetsuppgift, som i och för sig då kändes helt ovidkommande, att leta det här stöldgodset. Men, det blev lite autopilot, man jobbade på, men de flesta tankarna kom efteråt. Hur kan det vara såhär och hur kan folk ha det såhär verkligen?

Vad hade hänt om ni inte hade kommit?

– Ja, de här föräldrarna fick ju senare på kvällen lämna polisstationen men det hade ju kunnat bli så att de hade blivit anhållna och sedermera häktade också och då hade de kunnat få sitta hos polis i dagar och veckor. Men det värsta som hade kunnat hända är att hon hade kunnat få vara ensam i den där spjälsängen i det där mörka rummet utan vatten eller mat i flera dagar.

Men då hade hon väl inte klarat sig?


– Jag vill inte ens tänka den tanken, men nej. Det var fruktansvärt verkligen, säger Tobias Lundberg.

Tobias Lundberg säger att det här var en extrem händelse, men att han ofta möter barn som far illa i sitt jobb. Vi ska prata mer med honom om en stund,  men först åker vi till socialkontoret i Sundsvall - Det var självklart föräldrarna som skulle ha tagit hand om sitt barn - men när föräldrar inte gör det så är det socialtjänsten som har det yttersta ansvaret för att skydda barnet. Och i det här fallet hade socialtjänsten haft kontakt med familjen tidigare. Eva Leijon är enhetschef för individ och familjeomsorgen på socialtjänsten i Sundsvall:

– Det pågår en intern utredning just nu som sannolikt kommer att mynna ut i en Lex Sarah, men i övrigt kan jag inte uttala mig om det eftersom vi tittar på det just nu, säger Eva Leijon.

Nej, vi kommer inte att få veta hur den 1-åriga flickan kunde hamna i en så utsatt situation. Eva Leijon hänvisar till sekretessen. Vi kan därför inte heller säga hur stor roll situationen inom socialtjänsten har spelat i det här fallet, men vi vet att det funnits problem på socialkontoret i Sundsvall länge.

Anmälningar blir liggande i flera månader

En bit bort i korridoren på socialkontoret har socialsekreterare Karin Gustafsson sitt arbetsrum. Redan 2012 skrev hon tillsammans med 14 arbetskamrater ett brev till politikerna i socialnämnden om att situationen på socialkontoret var så pressad att de inte hann hjälpa barn på det sätt de borde:

--Ja, alltså så som det har varit här i Sundsvall då och antagligen över hela landet så ligger vi hela tiden på efterskott. Vi hinner inte starta upp våra utredningar när vi får dem. De blir liggande i kanske flera månader innan vi ens hinner börja. Vi bryter alla frister. Vi hinner inte liksom samtala i tillräcklig grad med familjen och andra som känner barnen för att ta reda på vad är det just det här barnet behöver i form av hjälp och stöd, säger Karin Gustafsson.

Karin Gustafsson jobbade inte den där septemberdagen när 1-åringen hittades men hon minns tydligt vad hon tänkte tidigare i år när hon fick höra nyheten om Yara. Den 8-åriga flickan i Karlskrona, som hittades död i april, trots att polisen hade skickat ett fax med misstankar om att for illa till socialtjänsten flera dagar innan:

– Jag läste ju då om den här anmälan som kommit och blivit liggande på ett bord utan att den hade blivit uppmärksammad och min omedelbara tanke var att det skulle mycket väl ha kunnat vara här i Sundsvall också. När vi ser att vi har flera vakanser, vi har kollegor som blir långtidssjukskrivna. Vi kollar alltid varandras posthyllor och skrivbord, men självklart skulle det kunna hända att en sådan anmälan blir liggande en dag eller två. Det skulle ju kunna vara för sent om det var ett liknande tillfälle. Det tror jag finns en uppenbar risk, antagligen på de flesta socialkontor runt om i landet, säger Karin Gustafsson.

Myndighetens epost inte kollad på 11 månader i Västerås

Socialtjänsten i Karlskrona har fått mycket kritik för att de inte agerade på polisens fax - faxet blev liggande hos en handläggare i sex arbetsdagar och uppmärksammades först dagen efter Yaras död. 

Skulle samma sak alltså ha kunnat hända i Sundsvall?

När socialtjänsten misstänker att de själva har gjort något fel är de skyldiga att göra en så kallad Lex Sarah-anmälan. Så vi begär ut och går igenom alla lex Sarah-beslut som rör socialsekreterarnas arbete med barn och ungdomsärenden från den 1 januari i år fram till den 31 oktober. Det är 85 stycken - och när vi läser anmälningarna förstår vi Karin Gustafssons reaktion -  för det som hände i Karskrona har redan hänt på fler platser i Sverige.

I 12 av de 85 lex Sarah-beslut vi går igenom har socialtjänsten, precis som i fallet med Yara, helt missat en eller flera anmälningar.

När en av handläggarna på socialkontoret i Malmö blir långtidssjukskriven går ingen in och läser hennes mejl på flera månader. När mejlen öppnas hittar man 5 orosanmälningar om samma barn, ett barn som misstänks bli misshandlat av sin vårdnadshavare.

På ett annat socialkontor har en postbox fått nytt lås - vilket leder till att posten inte delas ut till socialtjänsten på minst 4 dagar.

Och vi hittar en anmälan som handlar om socialtjänsten i Västerås - där har e-posten i en myndighetsbrevlåda inte blivit läst på 11 månader. Mellan slutet av mars 2013 och februari 2014 har ingen kontrollerat brevlådan. Gunilla Westberg är chef för socialtjänsten i Västerås.

– Det stämmer, säger Gunilla Westberg chef för socialtjänsten i Västerås.

Hur kunde det bli så?

– Eh … jag skulle behöva titta i vårt svar… det är ju ganska länge sen.

Det uppdagades i februari 2014, så det är ju inte så länge sen.

– Ska vi se … vi gjorde en förändrad organisation 2012-2013 och i samband med det saknade vi rutiner för hur myndighetsbrevlådan skulle skötas och kommunicerade det till dåvarande enhetschefer i mars 2013 men av en anledning som vi inte vet blev inte den arbetsuppgiften utförd. Så fort vi upptäckte det gick vi naturligtvis igenom samtlig e-post som hamnat i den här lådan och åtgärdade det, säger Westberg.

Hur många orosanmälningar för barn som kunde ha farit illa fanns det i den här lådan?

– Det kan jag inte svara på på rak arm.

Vi har ju en händelse i Karlskrona nu i våras med en åttaårig flicka som dog och då var det ett fax som låg bara några dagar. Vad tänker du om att det var en brevlåda hos er som var otömd i elva månader?

– Det är ju fruktansvärt och jag kan ju konstatera i efterhand att vi hade tur.

Vi kommer att återkomma till anmälningarna som inte når fram i nästa Kaliber. Men när vi läser lex Sarah- besluten ser vi att många barn blir utan hjälp även i de fall där anmälningarna kommer fram. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, är den myndighet som ska kontrollera att socialtjänsterna sköter sitt uppdrag. Nyligen gjorde IVO inspektioner hos 24 socialtjänster i Mellansverige. Dom hittade då en mängd anmälningar som de ansåg borde ha lett till utredning, men där ingen utredning gjorts:

– Bristerna är så pass allvarliga så att i princip så följer man inte, lagen beaktas inte i alla fall, och barnrättsperspektivet beaktas inte och det här leder ju till sammantaget att det finns barn som faller igenom det skyddsnät vi har. Så att så allvarliga är bristerna,

I över hälften av inspektionerna hittade IVO anmälningar som de ansåg borde ha utretts.

Bland de fall som inte blev utredda läser vi om ett barn där orosanmälningar kommer in från flera håll samtidigt. Beroendecentrum, polisen och släktingar till barnet anmäler att föräldern har återfallit i missbruk.

Och vi läser om ett barn som misstänks vara utsatt för sexuella övergrepp hemma - när anmälan kommer in ringer socialtjänsten till den misstänkta förövaren och frågar om det är sant? När den misstänkta nekar och säger att familjen inte vill ha kontakt med socialtjänsten, väljer socialtjänsten att inte inleda någon utredning:

“Från IVO:s håll är det ju anmärkningsvärt att man bara pratar med den misstänkta förövaren. Ev in med lite mer…

Men när jag läser det här blir jag helt bestört. Ja, jag vet inte vad jag ska säga: jag har ju sammanställt det här materialet och det är ingen rolig läsning. Sen måste man komma ihåg att i vissa socialnämnder har man större problem än i andra.”

Men här finns det också ett barn som själv har berättat att det blir misshandlat hemma och där socialtjänsten inte gör nånting på flera veckor.

Ja, man undrar ju hur det kan ta så lång tid, när barnet har blåmärken och själv berättar. Det kan man fråga sig.

Har ni hittat någon orsak till det?

Det kan naturligtvis se olika ut, men det som är gemensamt för alla är att de har ett rekryteringsproblem. Att hitta erfarna handläggare. Många orkar bara jobba med de här ärendena några år. Jag tycker att vi ser de signalerna överallt. Även i större kommuner. Förut tänkte vi att det bara rörde mindre orter, att det var svårt att rekrytera dit men det gäller även större orter.”

Den vanligaste förklaringen Inspektionen för vård och omsorg får av kommunerna till varför det brister är alltså att socialtjänsten saknar personal.

På senare tid har flera socialtjänster gått ut och berättat att de har svårt att hitta personal, men hur stort är problemet? 

För att ta reda på det skickar Kaliber ut en enkät till alla landets 290 kommuner - så många som 222 svarar. Vi frågar om de saknar personal bland de som jobbar med att handlägga barn och ungdomsärenden - och (nästan) hälften av kommunerna svarar att de gör det. Den 1 oktober saknade 109 kommuner personal.

I Falun till exempel saknades 7 av 59 socialsekreterare,  i Dorotea 3 av 5 och i Hultsfred var 5 av 23 tjänster vakanta.

I 16 kommuner saknades mellan 20 och 30% av personalstyrkan och i 13 kommuner saknades ännu fler.

Tillbaka till socialkontoret i Sundsvall där personalen inte hinner göra sitt jobb och länge har protesterat och sagt att situationen är ohållbar. Och sen de skrev det där brevet till politikerna hösten 2012 har det inte blivit bättre, menar socialsekreterare Karin Gustafsson:

– Jag har faktiskt tagit fram det här brevet och kikat på det för då var vi 15 stycken i vår arbetsgrupp som skrev under. Idag så har 9 av de 15 slutat och två antingen är eller har varit långtidssjukskrivna. Så dert är en fruktansvärd statistik egentligen, säger Karin Gustafsson.

På två år har alltså över hälften av Karins arbetskamrater slutat - och något svar på brevet fick de aldrig av politikerna, säger hon.  Det var först när personalen gick ut i media i våras som de fick svar. Mats-Johan Adner är moderat och tog för drygt ett år sen över ordförandeskapet i socialnämnden i Sundsvall, den nämnd som har det politiska ansvaret för socialtjänsten:

Hur kommer det sig att du inte reagerat tidigare?

– Jag hade inte riktigt klart för mig att det var en så allvarlig situation, säger Mats-Johan Adner

Och vad fick du klart för dig då?

– Att det var en allvarlig situation och att vi måste tillföra resurser och se till att socialtjänsten och socialdirektören verkligen gör någonting för vi har bett i flera omgångar om att de ska komma med några förslag på vad de kan göra, men till sist satte vi ner fötterna och bad dem att de ska anställa fyra socialsekreterare till.

Ja, i maj i år fick socialtjänsten pengar för att anställa fler socialsekreterare - men det har inte lett till att fler jobbar med att hjälpa utsatta barn i Sundsvall - för socialtjänsten har inte lyckats tillsätta de nya tjänsterna. Eva Leijon, enhetschef på individ och familjeomsorgen, säger att hon, som chef, har sett det här problemet länge:

– Det är ett jättestort bekymmer och vi har väldigt svårt att rekrytera och jag kan säga att jag har inte gjort annat än rekryterat de sista året, men jag hinner inte rekrytera i samma takt som vi förlorar medarbetare, säger Eva Leijon

Du har ändå lett den här organisationen i 11 år, borde inte du ha skrikit ännu högre för att stoppa det här?

– Det kan man säkert tycka. Sen tycker jag att jag gjort det. Ända sen 2009 har vi med jämna mellanrum lyft arbetssituationen och arbetsbelastningen på utredare.

Vad tycker du att du har fått för respons?

– Inte så mycket.

Sundsvall är inte den enda kommunen som har svårt att få tag i kvalificerad personal. I vår undersökning svarar så många som 70% av kommunerna att det har svårt att rekrytera.

Över 100 kommuner väljer också att skriva egna kommentarer och bland dem läser vi att det är näst intill omöjligt att rekrytera personal med erfarenhet, att personalen flyr och att socialkontoren slåss om dem som kan tänka sig att ta jobben. Flera chefer skriver att det är oroliga över hur de ska kunna behålla den personal de har kvar.

Det finns kommuner där personalsituationen ser bra ut, men de flesta skriver att det har blivit  svårare och svårare att rekrytera.

Svårt att hitta personal trots mer resurser

Ordföranden i socialnämnden i Sundsvall, Mats-Johan Adner, kan inte ta ansvar för vad kommunen gjorde innan han tillträdde för drygt ett år sedan. Nu har nämnden skjutit till fyra nya tjänster till socialkontoret, men inte heller han har nån lösning på hur man ska få tag i personal:

– Vi kan ju inte trolla. Vi jobbar ju för att göra det. Mycket mer än så kan vi inte göra, vi kan inte snabbutbilda vad jag vet i alla fall, då måste vi försöka hitta de personer som är villiga och hågade. Nästa steg är väl att , ja jag vet inte vad man ska göra egentligen. Ja, vad tänkte du säga? Inget mer, säger Adner

Hur stor betydelse personalbristen hade i fallet med den övergivna 1-åringen kan vi som sagt inte veta - men vi vet att personalen länge hade varnat för att krisen inom socialtjänsten skulle kunna drabba barn som far illa - och vi vet att fler barn i Sundsvall riskerar att bli utan den hjälp de behöver.

"Den där tomma, stirrande blicken. Jag tänker på henne ganska ofta.”

När socialtjänsten hade hämtat den övergivna 1-åriga flickan i lägenheten eftermiddagen den 10 september, fullföljde Tobias Lundberg och hans kollega sitt egentliga uppdrag, att leta efter resten av stöldgodset - de hittade inget, och åkte tillbaka till polisstationen och skrev en lång rapport till socialtjänsten. Det är polisen som gör flest anmälningar om barn som far illa, trots att Tobias och hans kollegor ofta möter barnen först när det har hunnit gå ganska långt.

– Det här är en extrem händelse men liknande händelser är inte alls ovanliga, utan vi stöter på jättemånga socialt utsatta människor där det verkligen har gått fel. Men det här var extremt för jag har aldrig varit med om något liknande. Men du stöter på barn som far illa ditt arbete? 
Ja, jag stöter på familjer som inte fungerar som de ska och där barnen hamnar i kläm, definitivt och det är en otrolig hopplöshet. Jag känner en otrolig hopplöshet för jag har inte mer verktyg än att jag kan vidarebefordra det här till andra myndigheter.

Men du kan känna en hopplöshet i att möta de här barnen?

– Ja, definitivt. Det är en oerhörd hopplöshet att se hur folk i vårt samhälle har det. Många har det väldigt dåligt, väldigt svårt. Många barn. Och det är ju därför man skriver de här rapporterna gång på gång för man hoppas att nu leder någon vart.

Tänker du på henne ibland? 


– Mmm, jag tänker på den här blicken hon gav mig. Den där tomma, stirrande blicken. Jag tänker på henne ganska ofta.

Den 1-åriga flickan och hennes syskon, som var med i bilen när föräldrarna greps är fortfarande omhändertagna av socialtjänsten. Utredningen pågår och föräldrarna är i nuläget misstänkta för misshandel av barn, häleri och brott mot djurskyddslagen. När vi pratade med Socialtjänsten i Sundsvall i veckan hade de ännu inte lyckats tillsätta de nya tjänsterna.

Producenter och reportrar: Micha Arlt och Anna Iversen.

Exekutiv producent: Andreas Lindahl [email protected]